Bill Impola och resten av Team Exspirit, exklusive Daniel Richardsson som körde världscuppremiären i Kuusamo och blev näst bäste svensk i minitouren där, har redan varit på plats i Livigno i en vecka inför lördagens premiär, för att träna på tävlingsbanan inför La Sgambeda och för att acklimatisera sig till den höga höjden. Så Kopparbergsåkaren, som efter fina resultat redan säsongen 2013/14 förra vintern fick sitt definitiva genombrott på världsscenen, hade en hel del att berätta när Konditionsbloggen ringde upp honom i eftermiddags. Bland annat om det speciella i att köra ett långlopp, där det stundtals kan bli rätt hetsigt i klungan, på en på vissa delar bara fem meter bred konstsnösträng.

– Det är tajt i vissa kurvor, och det är stor risk att någon kommer ligga ute på ängen på söndag, säger Impola till Konditionsbloggen, och skrattar.
Ja, hur ser snöläget ut, egentligen?
– Det finns inte en millimeter natursnö, men de har gjort ett jäkligt bra jobb som lyckats få till det här konstsnöspåret på sex kilometer (som ska köras fyra varv i den förkortade tävlingen). Man får vara tacksam att det blir tävling, för det är ju dåligt med snö överallt. När vi kom hit i fredags var det bara 2,5–3 kilometer, men de har sprutat på flitigt. Det mesta av banan är fem–åtta meter brett med tre–fyra spår, men inne på stadion har de gjort det väldigt brett, säkert 15 spår.
Om vi börjar med lördagens lopp, det blir tredje gången ni kör lagtempo och ni vann totalt i fjol. Har ni någon ny taktik nu?
– Nej, det är bara att försöka göra det bästa av dagen, hjälpas åt och turas om så mycket man kan. Det är planen. Vi är fyra herrar (Impola, Morten Eide Pedersen, Jimmie Johnsson och Richardsson) som kör, och tiden tas på tredje gubbe i mål.
Söndagens lopp, passar det dig?
– Det är bara 24 kilometer, men vi är uppe på hög höjd ochdet är lite kupering, så det kommer nog att ta ut sin rätt ändå. Dessutom kommer det säkerligen gå fort från start. I ett sånt här lopp går det inte att tappa och tro att man ska åka ikapp, det orkar man aldrig gör. När man väl får ge sig på höjd, då är man färdig. Så det gäller att ligga med på bra position och bevaka hela tiden, vara med på ryggen. Det blir spännande.
Hur är formen?
– Jag har kunnat göra det jag vill göra i höst, sedan får vi se hur det ser ut på lördag och söndag. Tävlingarna i Bruksvallarna var okej för mig, en av de bättre inledningarna jag haft på en säsong även om det inte var några toppresultat. Men jag var inte toppad då, jag har förstås gått in mer för den här helgen. Jag är spänd på hur det kommer kännas nu.
Det har varit mycket fokus på gamla landslagsåkare som ställt om till långlopp i år. Richardsson, Johan Olsson, Anders Södergren …
– Daniel är den ende av dem som är med här, och han är en duktig stakåkare, fruktansvärt bra på långlopp också. Jag har ju tränat med honom på alla läger i år, och han är tuff. Men han är inte omöjlig att rå på, han är ingen övermänniska. Men visst, för egen del känner jag att jag har lite att bevisa i det sällskap, jag slår fortfarande lite ur underläge.
Vad har du satt upp för målsättning, då?
– Topp sex i totalen. Jag låg med där länge i fjol, men på slutet funkade det inte som jag ville. Nu är målet att få till en jämnare säsong, gå in på topp tio i många lopp och förhoppningsvis slå till och få något riktigt bra resultat i något av loppen, gärna en pallplacering. Mycket av fokus ligger i januari och februari då vi har fem lopp på sex helger, då gäller det att ha bra form. Mellan den här helgen och då kommer jag att träna hårt och försöka köra så många tävlingar som möjligt hemma i Sverige eftersom tävling är bästa tärningspassen.

Förra året slutade Impola på 15:e plats i långloppscupen efter att ha tagit topp tio-placeringar i La Sgambeda (nia), Jizerska Padesatka (nia) och König Ludwig Lauf (åtta), men den största bedriften var förstås när han gick ifrån alla och säkrade segern i La Diagonela (men körde fel i minutstor ledning med två kilometer kvar och blev diskad).