Den som följer bloggen känner ju till att bloggaren är svag för backlopp (och har i varje fall en viss erfarenhet från VM i vertikala kilometern, Skåla opp [Nordeuropas tuffaste motbakkelöp] och två gånger Stockholms brantaste). Och nu är det klart att det ska arrangeras ett sådant närmare än någonsin, typ. Vi snackar Run4ActionAid/Technique hill challenge, ett välgörenhetslopp som ska finansiera sex Arbogagymnasisters volontärresa till Kenya.
Loppet kommer att gå i slalombacken Teknikbacken i Arboga nästa lördag, den 24 oktober. Upplägget är detsamma som i Stockholms brantaste, tre gånger uppför en slalombacke, men i Arboga blir det målgång nedanför backen, så där blir det en extra nedförsbacken jämfört med Stockholm. Dock förmodligen något färre höjdmeter (det står inte angivet någonstans), eftersom backen i Arboga har en fallhöjd på 60 meter jämfört med 93 för Hammarbybacken. De tre varven gör enligt uppgift runt fyra kilometer.
Den som betalar 50 spänn extra får, förutom själva huvudtävlingen, också vara med i Vertical technique hill, som är en backtävling i backtävlingen där tiden tas på den andra uppförslöpningen.
Inbjudan finns här, hemsida här och banskiss här (jag är dock tveksam till upplägget med att de som ska ut på tredje varvet korsar andra varvets bana; snabbspringarna riskerar att kuta rakt in i en klunga långsamlöpare).
Kategori: Sport
-
-
Sedan den 26 september förra året har jag bara gjort 100 löppass. 25 av dem i juni i år. Ingen annan månad mer än 15. Sedan den 18 juli har jag sprungit fem tävlingar, men i övrigt inte gjort ett enda träningspass där löpningen varit mer än uppvärmning eller nedjogg (totalt, de fem tävlingarna inräknade, elva pass som inkluderat någon form av löpbelastning). Just nu har jag över huvud taget inte sprungit sedan jag gjorde tre gånger fem minuter löpband den 25 september.
Problemet stavas skador. Det började med foten. Nästan 40 000 kronor senare, i form av kiropraktor- och massörkostnader, egenavgifter i vården och pris för inlägg och nya skor, har problem vandrat från knä till benhinnor till höftböjare och, efter att äntligen ha varit i princip återställd efter fantastisk massagebehandling, tillbaka till knäet igen efter att ha ramlat och dyngat i högerknäet under Bergslagsleden ultra med en felbelastning under resten av loppet som följd och en inflammerad slemsäck på baksidan som brev på posten (och nästa dag var hela högerbenet; ja, foten också, uppsvullen). Trodde allt var bra när jag gick på det där löpbandet den 25 september, men tji fick jag. Så nu jävlar ska jag vänta ut knäjäveln. Vänta och längta (senaste veckan underlättad av den värsta förkylning jag haft på en handfull år).
Jag saknar skogen, stigen, flåset, tröttheten, mjölksyran, euforin, endorfinerna, glädjen. Allt det där som löpningen ger även en sådan som mig, en enkel motionär. Främst glädjen. Och så snoriga, iskalla, hala snöstormspass. Äckligt varma, klibbigt svettiga, hårt kuperade högsommarpass. Blåsiga, regniga, pannbenskrävande höstpass. Ljuvligt snuviga vårpass. Springa fort, springa långt, springa med flow, springa alls.
För det är ju springa man vill, om man är löpare. Inte 100 pass på 382 dagar (eller 75 pass på 351 dagar om man räknar in juni), utan helst varje dag. Åtminstone två av tre.
Det är därför man sitter och dreglar över att Cristoffer Stockman ska springa Limone extreme i helgen (ett lopp vid Gardasjöns strand – eller ja, över Gardasjöns berg … – som ingår i skyrunningvärldscupen och som jag titta på länge eftersom jag vandrat i de där bergen en gång i tiden och vet exakt hur fantastiskt fint det är) eller över Kilian Jornets bilder från Nepal (han missar därmed loppet i Limone) eller till och med över kollega Mats Carlsvärds labyrintorientering på Olof Palmes torg. Jag vill springa. Något, någonstans, helt enkelt.
Tills vidare får man trösta sig med att titta på sådana där bilder, helt enkelt. Och planera nästa år. Sambon snackar om Etna trail, 64 kilometer med 3 250 höjdmeter i lös vulkansand. Det vore tamejfan något. Och så har jag tänkt ge Örebro backyard ultra en rejäl chans, om det ligger rätt i tid och blir en bana utan asfalt och för mycket grus. Och när förkylningen lagt sig blir det mer cykel, roddmaskin, styrka och all annan jävla rehab- och komplementsträning som ska göra en starkare och bättre när man väl får börja springa igen. Men när får man göra det, då? När?
Konditionsbloggaren på djupt vatten i rehabredskapet nummer ett: Roddmaskinshelvetet. Foto: Maria Åström -
Hässelbyloppet firade 100 år i söndags, och lockade 5 376 löpare att genomföra den millånga landsvägsslingan. Hällefors friidrotts-VM-löpare Louise Wiker, som sedan snart 15 år tävlar för just Hässelby, blev bästa hemmalöpare, näst bästa svensk och fyra totalt när hon sprang in på 35.50, 36 sekunder bakom Anna Rahm och 2.27 bakom segrande etiopiskan Ayele Webalem.
På herrsidan vann Eskilstunas Adhanom Abraham, som kutat en hel del i Örebro genom åren, på 29.28. Fjolårssegraren i Åstadsloppet, Abrahams klubbkompis Nassir Dawud, blev trea på 30.02.Dagen före avgjordes Sörmland ultra marathon, konstigt nog utan en enda deltagare från länet (om jag inte läst förbi någon i resultatlistan) trots att hela 243 kom i mål. Det blev favoritsegrar för Kajsa Berg, Huddinge (på finfina 3.42!), och Daniel Nilsson, FK Studenterna.
-
Lotta Nilsson, 50, från Nora gjorde något som ytterst få svenskar lyckats med genom alla tider (jag har letat efter exakt antal, men jag misstänker att det i varje fall inte rör sig om mer än ett tiotal): Att få med sig en träskål hem från Hawaii. De tilldelas de som slutar topp fem i respektive åldersgrupp i ironman-VM, och Nilsson blev just femma i D50-klassen när det som klassas som en av världens tuffaste tävlingar, alla kategorier, avgjordes natten mot söndag, svensk tid.
Nilsson var sjua upp ur vattnet och cyklade förbi tre (var fjärde snabbast i cykelmomentet), och växlade till löpningen bara sekunder från amerikanskan Colleen de Reuck på sista pallplatsen. Men de Reuck visade sig vara en jävla löpare, och drog den avslutande maran på 3.19 (med 18 minuters marginal snabbast av alla i åldersklassen!) och sprang om allt och alla och vann med 14 minuters marginal till tvåan. Nilsson hade inte lika mycket kräm kvar i benen och fick släppa britten aroline Whittaker och australiskan Jody Gilchrist förbi sig (Nilsson sprang maran på 4.13.28, elfte snabbast), men viktigare var förstås att hon säkrade träskålen genom att spurta ned amerikanskan Leslie Knibb med 1,5 mintuers marginal och därmed korsa mållinjen i Kona som femma på tiden 11.25.07 (hon snittade 1.47 över 100 meter i simningen, cyklade i 33,3 kilometer i timmen och sprang i sexminuterstempo).
Med det var Nilsson alltså femma av 72 i sin åldersgrup, 182:a av 662 damer totalt och 1 156:a av 2 367 startande.Morgan Pätsi, örebroaren i H35-klassen, hade också som mål att få med sig en träskål hem på planet, men var aldrig nära att lyckas. Allt sket sig för Pätsi, som kom i mål först på 144:e plats i åldersklassen, på tiden 10.33.12 (att jämföra med hans VM-debut för två år sedan på 9.44.47 och hans pers från Kalmar samma år på 9.26.06). Pätsi gjorde ändå en okej simning (1.12.39) och cykling (4.58.20), men föll igenom totalt i löpningen (4.14.58). Hans 40 minuter snabbare löpning på Hawaii 2013 hade gjort över 90 placeringars skillnad i listan, men hade naturligtvis inte varit nog för topp fem (för topp fem krävdes 9.09 i år). Pätsi var bedrövad när Konditionsbloggen fick tag på honom via facebook tidigt i morse, svensk tid.
– Nä, i dag stämde ingenting, för att sammanfatta hela loppet. Det var det i särklass sämsta triathlonrace jag gjort sedan jag började. Simningen blev som det blev, men jag fokuserade på att göra en bra cykling istället, men kände inte den där glädjen jag vanligtvis upplever. Jag fick slita mig uppför alla sega slakmotor samt backar, men kunde trycka hyfsat där det var plattare. Hade föraning redan på cykeln hur löpningen skulle bli och den blev rent ut sagt miserabel från början till slut. Det var första gången jag tvingades gå på en ironman, säger Pätsi till Konditionsbloggen.
– Jag räddade upp löpningen lite genom att ge allt sista tre kilometerna, tänkte att jag kan i alla fall avsluta med heder i behåll (skratt). . Besviken är jag då formen kändes god, och det känns surt just nu efter alla uppoffringar som krävts både av mig men framförallt av familjen.
– Jag är riktigt glad för Lotta som tydligen kom femma i sin grupp. Det är jäkligt stort! Gryyymt!Filip Dahlgren och hans IFK Lidingö lyckades inte försvara titeln som världens bästa klubb när 25-manna avgjordes i går. Garphyttekillen och hans lagkompisar fick nöja sig med en tredjeplats, 2.17 bakom Halden efter drygt fem timmar i Stockholmsskogarna. Tisaren blev som väntat bästa lokala klubb, hämtade upp från en 54:e-plats efter två sträckor och slutade 25:a. Hagabys VM-löpare Martin Regborn svarade dock för starkaste individuella prestationen när han var med i tätklungan in till växling (som sjua) på förstasträckan. Sedan tappade Örebroklubben allteftersom och slutade på 54:e plats i mål. Degerfors Filip Jacobsson vann de yngre juniorernas elitklass (H18) när medeldistanstävlingen 25-mannakorten avgjordes dagen därpå.
Tisarens juniorvärldsmästare Andrea Svensson följde upp fredagens svagare sprint (27:a i mål, sedan diskad) med en topprestation i fredagens långdistans i inofficiella junior-EM, och slutade tvåa, mindre än 1,5 minuter bakom landslagskompisen Sara Hagström i de sydtyska skogarna.
– Väldigt kul att få till ett bra lopp så här i slutet av säsongen. Jag gjorde ett väldigt bra lopp tekniskt och fysiskt funkade det också. I går på sprinten var det ett katastroflopp, så det här satt skönt, säger Svensson till Svenska orienteringsförbundets hemsida.
I dag gick hon ifrån allt och alla på förstasträckan för Sverige i stafetten. Elin Carlsson och Hagström lyckades dock inte förvalta läget, och Sverige fick nöja sig med en fjärdeplats i mål.Örebroaren och D30-världsmästaren Cecilia Jessenslutade på 35:e plats i militär-OS i Sydkorea när triathlonloppet avgjordes på lördagen. Tisarens Matthias Kyburz avslutade för sitt Schweiz och hämtade in öer två minuter på Ryssland till seger i stafetten, med tio sekunders marginal i den för orienterarna avslutande stafetten. Kyburz kan därmed summera militär-OS med två guld, ett silver och et brons.
För övrigt blev det inget tävlande för Adam Axelsson i Stavanger i helgen.
-
Var bortrest i går, därav dålig uppdatering från Åstadsloppet. Var nämligen support på Billingehusloppet, ett numera 10,5 kilometer långt lopp i Skövde som firade 50-årsjubileum och där så tunga namn som Meraf Bahta (2009–2011), Mustafa Mohamed, Evy Palm och Erik Sjöqvist plockat segrar genom åren. I år var Skillingaryds Zackarias Mogendi helt överlägsen och tog hem tävlingen på 33.49, två minuter före tvåan, utan att se ut att ta i. Ingen dam orkade under 40 minuter.
Åstadsloppet, då? Tja, det kan ni läsa mer om här. Viktigaste att notera var att det blev favoritsegrar både på herr- och damsidan. VM-löparen David Nilsson klarade sitt mål att springa på 1.08 när han kutade in på 1.08.18, och Erik Anfält, som växeldrog med Nilsson de första 15 kilometerna, blev lika väntad tvåa på 1.08.49 – den snabbaste halvmaran av en distriktslöpare sedan Mikael Abrahamssons 1.06.52 i Uppsala den 30 augusti 1988 (ett knappt år efter att samme löpare satte det 42 sekunder snabbare distriktsrekordet) och ett personligt rekord med 66 sekunder som lyfter Anfält från 14:e till femte plats i distriktsstatistiken genom alla tider. Tävlingen var för övrigt Anfälts tionde sedan den 15 augusti (men den första på två veckor!) och räknar man andraplatsen bland svenskarna i Lidingöloppet har han varit etta eller tvåa i alla tio.
Josefin Gerdevåg vann damloppet på nytt banrekord, 1.18.49. Tiden dock dryga minuten över Gerdevågs distriktsrekord från Kungsholmen runt i maj (då slog hon Karin Forsberg (tidigare Sennvall) gamla distriktsrekord; Forsberg som i går vann femkilometersklassen på 18.02). Mikaela Kemppi blev tvåa i loppet och säkrade därmed även i teorin totalsegern i årets långloppscup (om jag räknat rätt, i praktiken har hon hur som helst säkrat segern).
Bakom Anfält, Gerdevåg och Kemppi tog även Ludvig Börjesson (fyra på herrsidan med 1.14.21) och Mattias Nätterlund (sexa på 1.14.51) och Erika Bergentz (trea på damsidan på 1.23.16) DM-medaljer i halvmaraton.
17-årige jättetalangen Haben Kidane, Hällefors skalade av ytterligare 19 sekunder från det veckogamla personliga rekordet på landsvägsmilen. Då, i Karlslundsloppet, tog han stryk av Martin Regborn med knappt tre sekunder, nu vann han Åstadsloppets tiokilometersklass med över 2,5 minuters marginal.Kollega David Flatbacke-Karlsson var på plats och bevakade loppet och bjussar på intervjuer med båda segrarna i söndagens papperstidning, som går att köpa som e-tidning på na.se. Han passade även på att filma målgången när Gerdevåg showade över linjen på nytt banrekord. Videon finns att se här!
-
1. Ironman-VM
Så har det då äntligen blivit dags för Morgan Pätsi och Lotta Nilsson att ta sig an den så legendomsusade banan på Hawaii. Har ju pratat upp loppet med Pätsi här och här, och jag passade naturligtvis också på att fråga honom om han sprungit på Lotta i Kona. Jodå. ”Jag träffade henne efter en simning vid Kailua pier, och sedan gick vi Parade of nations. Hon berättade att hon inte kört några längre pass efter Ötillö, men att hon hållit igång så mycket kroppen orkat. Hon såg fram emot att få köra på lördag. Hon såg stark ut!”2. Åstadsloppet
På herrsidan verkar det bli kamp mot klockan för David Nilsson (jättefavorit till segern) och Erik Anfält (lika stor favorit till andraplatsen) i ett på grund av Hässelbyloppet ovanligt ihåligt elitfält. På damsidan en ny fajt mellan Örebros båda långloppsrävar Mikaela Kemppi och Josefin Gerdevåg, som båda genrepar för höstens stora mål, Frankfurt marathon, om två veckor. Konditionsbloggen ringde upp den regerande mästaren Kemppi för en papperstidningsintervju (som publiceras i lördagens NA, papperstidningen, som går att köpa som e-tidning på na.se), där hon bland annat berättar att hon fejkat sjukdom för att få vila, typ. Men jag passade även på att prata lite skadeproblematik med en löpare som fram tills för en månad sedan inte visste vad det var.– Jag hade aldrig varit skadad sedan jag började springa på allvar, och har tagit för givet att man klarar sig om man lyssnar på kroppen och signalerna den skickar. Jag har varit duktig på det. Men nu märkte jag att det kan drabba vem som helst. Jag fick en sådan käftsmäll, ett riktigt uppvaknande. I efterhand har det gjort mig mer ödmjuk för att det inte alltid rullar på, och jag känner en ny glädje över löpningen. Jag har ju egentligen inte haft några motgångar sedan jag började, och man måste väl få dippar ibland. Det har ju gått spikrakt uppåt hela tiden, säger Kemppi till Konditionsbloggen.
Vad var det som hände?
– Det var i början av september som jag fick problem med en hälsena. Foten var som låst i ett läge, och jag fick ont både i hälsenan och vaden. Jag kunde inte gå, det var lite lättare att springa men i princip gick inte det heller. Det går inte att prestationsträna när man har ont, det är nog jäkla jobbigt i normala fall. Till slut gick jag iväg till en kiropraktor, och trots att jag alltid varit skeptisk mot sådant var jag helt frälst efteråt. Han sa att det var en benbit i hälen som låg låst, och när han knäckt till släppte det på en gång. I Karlslundsloppet kändes det jättebra.
Hur har skadan påverkat formen och möjligheten att prestera i Frankfurt?
– Det är omöjligt att säga. Om det inte hade hänt hade jag kanske blivit övertränad och seg. Men jag har ju inte vilat helt från träningen, även om jag fått ställa in några nyckelpass. Det har blivit lite crosstrainer och så i stället.
Vad är målet i Åstadsloppet?
– Det blir mitt genrep inför Frankfurt, och mest av allt är det ett träningspass. Men det är klart att jag kommer försöka göra ett bra lopp. Men jag är osäker på var jag står.
Hur står du dig mot Gerdevåg?
– Jag har tränat lite med ”Jossan” på slutet, och hon är i grym form. Men jag tror inte hon bestämt sig för om hon ska springa fort eller testa maratonfarten inför Frankfurt.
Och målet i Frankfurt, går du för ditt distriktsrekord från i fjol?
– Just nu är jag bara så himla glad över att kunna springa igen, när det var som värst var jag jättestressad och redo att ställa in; jag kan ju inte springa och halta. Men jag kommer självklart åka ned för att göra ett bra lopp, jag ska inte ned och jogga. Men man ska veta att det krävs både bra väder och en bra dag för att jag ska göra en ny mara på 2.45, det är inget som sker på beställning. Förra året var allt perfekt.Som jag tidigare konstaterat räcker en andraplats i Åstadsloppet för att Kemppi ska säkra totalsegern i långloppscupen. På herrsidan lär Erik Anfält och kanske också Mattias Nätterlund passera Jonas Rosengren om andraplatsen, medan Haben Kidane (som springer tiokilometersloppet och inte samlar några poäng i helgen) är ohotad ledare minst en vecka till. Åstadsloppet är ju även distriktsmästerskap i halvmaraton, och namn som Johan Ingjaljd, Dan Bäck, Ludvig Börjesson och Fredrik Johnsson kanske kan hota om medaljer. På damsidan verkar både Karin Forsberg och Erika Bergentz saknas, så då får väl Åsa Höög och Gabriella Eliason räknas som utmanare till bronset.
Totalt är 1 270 löpare föranmälda till loppet, och trillar efteranmälningarna in kan det mycket väl bli deltagarrekord.3. 25-manna
Några småtävlingar återstår förstås (och juniorerna med Andrea Svensson i spetsen inleder ju inofficiella EM i dag), men 25-manna är den klassiska avslutningen på orienteringssäsongen och korar Sveriges bästa klubb. 25 löpare måste alla göra sitt, och det är något annat än att plocka fram tio Tiomilalöpare. I fjol fick Garphyttans landslagslöpare Filip Dahlgren fira segern med sitt Lidingö, och precis som då kommer han i år att vara fjärdelöpare på sjunde sträckan, och därmed vara den som växlar över till 23:e-sträckans Magnus Rajan. Världsmästaren Fredrik Bakkman, som avslutade i fjol, får ta näst sista sträckan för Lidingö eftersom det är damernas tur att avsluta i år. Men Anna Bachman är ju inte direkt något dåligt ankare det heller … Av länslagen, då? Tja, Tisaren har ju den odiskutabelt största bredden, och mönstrar nyblivne landslagslöparen Daniel Attås på förstasträckan (där han bland annat får möta båda bröderna Regborn, som springer öppningssträckan för Hagabys första respektive andralag) och har Lilian Forsgren som avslutare.Bubblare: Adam Axelsson är hemma från Salt Lake City och har Stavanger open inskrivet i tävlingskalender (oklart dock om det blir start, han finns inte med bland de föranmälda), Hällefors VM-löpare Louise Wiker springer Hässelbyloppet med startnummer 1 002 (eftersom hon blev femma i fjol och tre av de som var före då inte kommer till start) i en tävling som lockat 7 115 föranmälda löpare, svenska cykelcrosscupen rullar vidare med deltävlingar i Uppsala och Västerås (nyblivna örebroaren och mountainbike-VM-cyklisten Mathias Wengelin gör en liten satsning mot SM i Stockholm 24 oktober och var femma i en av cupdeltävlingarna i Göteborg förra helgen; dock oklart om han kör i helgen), militär-OS i Sydkorea avslutas med stafett för orienterarna (med Tisarens Matthias Kyburz i Schweiz herrlag) och med triathlon (med örebroaren Cecilia Jessen), och så avgörs sjunde deltävlingen av nio i Peppes trailruncup när 50 kilometer långa Sörmland ultra marathon löps på Sörmanldsleden med åtminstone en länsbo till start i Johan Stamm.
Om jag missat något? Tja, då har ni som vanligt kontaktuppgifterna här till höger. Tips via mail eller sms premieras med en kram nästa gång vi ses! -
Bara två dagar kvar till ironman-VM, nu. För örebroaren Morgan Pätsi, som startade sin resa redan den 1 december 2013, lär tävlingsnerverna börja infinna sig nu. Då, för snart två år sedan, anmälde han sig till Florida ironman, där han den 1 novenmber i fjol tog en andraplats som gav den tidiga biljett till Hawaii som han önskat sig. Senaste året har han därför helt kunna fokusera på att vara så bra som möjligt just på lördag, och siktet är inställt på en topp fem-placering i den stenhårda H35-klassen. Pätsi var ju tidigt på plats på Hawaii och avlade rapport här på bloggen redan förra veckan. Nu har Konditionsbloggen jagat tag i honom igen, för att kolla hur veckan varit.
– Jag tycker uppladdningen har fungerat bra. Först handlade det mest om att bli av med förkylningen och komma igång igen. Jag har kört mestadels lugna pass där jag lagt in racepaceintensitet för att hitta rätt känsla. Kroppen har svarat upp positivt efter några pass, så nu känns det bra, säger Pätsi till Konditionsbloggen.
Vad blir viktigast i respektive del av loppet?
– I simningen gäller det att få till en bra start och snabbt komma in i rytmen samt hitta några bra fötter att ligga på. I cyklingen är planen att köra så hårt jag bara kan utan att bränna allt krut inför den avslutande maran. Och i löpningen hoppas kunna göra min bästa ironmanmara någonsin. Jag känner mig redo!OK Tisarens schweiziske stjärna Matthias Kyburz följde upp gårdagens brons i militär-OS med ett guld när långdistansen avgjordes i dag. Kyburz hade över minuten bak till tvåan, franske Frederic Tranchand, och över tre minuter bak till ryske trejan Andrej Chramov. Kyburz fick dessutom en silvermedalj att hänga runt halsen eftersom det var en officiell lagtävling på torsdagen. Efter två tävlingsdagar har Kyburz därmed redan fixat en medalj av varje valör. På lördag avslutas militär-OS för orienterarnas del med stafett.
För övrigt måste jag tipsa om Anton Hallors känslosamma inlägg på Instagram.
-
Jomenvisst, den här veckan avslutas världsmilitärspelen, eller militär-OS som det populärt kallas, i Sydkorea. Och på onsdagen slog OK Tisarens Matthias Kyburz till med ett brons när orienteringen inleddes med medeldistans.
Klassen i militär-OS varierar stort mellan olika sporter, men just i orientering är den knivskarp, vilket förstås beror på att många orienterare är anställda inom sina länders arméer på ett eller annat sätt. Därför är det idel ordinarie topplöpare som håller sig framme även här. Som Tatjana Rjabkina och Dmitrij Tsvetkov som fixade dubbla ryska segrar på onsdagen. Rjabkina har fyra VM-medaljer på meritlistan och Tsvetkov är dubbel världsmästare. Även Kyburz har ju ”hyfsade” meriter; bland annat tre VM-guld på meritlistan varav det senaste i stafett i Skottland i augusti.
Kyburz var 1.10 bakom Tsvetkov på onsdagen, men om det är guld han är ute efter får han dubbla chanser till revansch i torsdagens långdistans och lördagens stafett.
Sverige? Nä, ingen av landslagsorienterarna är verksamma inom det militära. Eller i varje fall inte på plats i Sydkorea. Jonas Nordström och Evelina Wickbom var bäst i medeldistansen på sjunde respektive 21:a plats.
På lördag avgörs också damernas triathlon i militär-OS, där örebroaren Cecilia Jessen, som tog guld i långdistans-VM i Motala i somras, jagar nya framgångar.
Sugen på mer orientering? Tja, på fredag startar inofficiella junior-EM med Tisarens Andrea Svensson på plats i Tyskland. -
På lördag är det dags för Örebros största löptävling, om man räknar bort de syndikerade loppen Vårruset, Grabbhalvan och Blodomloppet – Åstadsloppet som i fjol lockade 1 428 löpare varav 653 valde den fulla distansen, halvmaran. Och i år dessutom kryddat med svenske VM-löparen David Nilsson, som jag pratade med förra veckan.
Helgen som gick sprang han Eremitagelöbet i Köpenhamn (”världens äldsta motionslopp”) och slutade på fjärde plats av 19 000 startande på 41.56 över 13,3 kilometer. När jag snackade med David passade jag på att fråga hur han egentligen ser på lopp den här tiden på året.– Jag tävlar nästan varje helg, åtminstone tre av fyra. Men min inställning till tävlingarna beror väldigt mycket på vilka lopp det handlar om och i vilken form jag är i. Före Lidingöloppet var jag i ganska bra form, men så åkte jag på halsfluss på fredagen och efter att ha varit krasslig och missat träning är det inte speciellt vettigt att gå all out på tävlingar som i Köpenhamn eller Örebro. Jag klassar det mer som träning än som tävling, men den typen av kvalitetsträning får man inte om man inte har nummerlapp på bröstet, säger Nilsson till Konditionsbloggen.
Vad har du för målsättning i Åstadsloppet?
– Jag har gjort två halvmaror i höst, och sprungit på 1.09 (1.09.12 som räckte till en tiondeplats i Rock’n’roll Dublin half marathon) och 1.10 (seger i Stockholm halvmarathon på 1.10.41), så det vore kul att göra nedåt 1.08. Banrekordet (1.07.07) blir nog väl tufft nu när jag haft halsfluss.
Vad händer efter Åstadsloppet?
– Jag fortsätter tävla. Helgen därpå blir det en halvmara i Valencia, sedan får vi se. OS-kvalgränsen är ju så tuff att jag får sikta på nästa VM, 2017, och fram till dess kanske jag går över och springer lite fler halvmaror eller ännu kortare. Jag har kört lite mer bana i år än tidigare, och tanke när att köra lite inomhus i vinter också. Men vi får se, jag ska ju göra en mara som kvalar mig till VM 2017 också, och kanske försöker jag redan till våren om jag hittar en som passar.Nilssons personliga rekord på halvmaran är för övrigt så bra som 1.04.11, från Venlo i våras. Om det är säkert att han vinner på lördag? Nja, inget är väl hugget i sten. Jag har inte sett någon startlista än, men skulle fjolårsvinnaren Nassir Dawud dyka upp får Nilsson förstås hålla i hatten. Erik Anfält verkar ju persa i allt han gör njust nu, men att slipa ned sina 1.09.55 till en tid som kan hota Nilsson låter sig nog inte göras. Om Anfält alls kommer till start, han var inte helt säker på den saken sist jag talade med honom.
På damsidan är Mikaela Kemppi regerande mästare efter att ha plockat ned ständiga lokalrivalen Josefin Gerdevåg med 26 sekunders marginal i fjol. Men senaste tre inbördes mötena – Kumla Stadsloppet, DM över 10 000 meter och Karlslundsloppet (alla dock ”bara” en mil långa) – har Gerdevåg stått som segrare; så det är något oklart vem som har revansch att utkräva på vem … Louise Wiker? Nä, hon springer Hässelbyloppet istället.Långloppsvärldscupen (Ski classics, eller, från och med i dag, till och med ”Visma ski classics” …) hade i dag presskonferens just för att presentera det där företaget (vad gör de egentligen?) som ny titelsponsor efter vallatillverkaren Swix. Men det snackades lite skidor också, och drygt 28 minuter in i det här klippet berättar Bill Impolas lagkompis Morten Eide Pedersen om läget i laget och hur det är att ha fått in Daniel Rickardsson som pådrivare. Klart intressant (men spola för guds skull förbi allt jävla sponsorsnack).
Missa förresten inte heller att Andrea Svensson blivit nominerad till orienteringsgalan (rösta här!).
-
Det har ju skrivits om en hel del dråpliga idrottsskador genom åren. Senast var det ”gäddattacken” som fick SVT att sammanställa en lista med några av de allra märkligaste. Själv har jag bland annat skrivit om Degerforsbacken Andreas Holmberg som drog axeln ur led när han skulle slänga en tröja han spillt frukostyoghurt på i tvättkorgen och ÖSK-anfallaren William Atashkadeh som efter sju sorger och åtta skadedomar äntligen var på väg tillbaka bara för att snubbla i trappuppgången på väg upp till lägenheten med en fraktur i ett mellanhandsben som följd.
Nåväl, nu finns ett nytt fall (bokstavligt talat) att lägga till listan. Danny Hallmén, 30, är örebroaren som gått från landslagskanotist via ironmanatlet till mångsysslare av rang. Bara i år har han hunnit med att ta EM-brons i quadrathlon, slå världsrekord i inomhuspaddling, ta sitt livs första SM-guld i kanot (trots att han lagt av … !) och dra igång en storsatsning på swimrun. Han är dessutom landslagscoach i kanot, och det var i det sammanhanget han i helgen drog på sig en riktig skräckskada.
”Jag teknikfilmade två som paddlade och gick samtidigt på en pir bredvid. Jag gick precis över en kort bro i trä som var fuktig sedan natten och halkade o föll bara handlöst bakåt”, berättar Hallmén via Twitter. Filmen, inklusive fallet, har han lagt upp på sin Instagram (varning för starka bilder).
Skadedomen: Fraktur och kompression i tredje bröstkotan. Nackkrage på och smärtstillande i pillerform. ”Jag tror att min feta rygg räddade mig från att slå i bakhuvudet. Jag försöker vara glad över att det kunde gått mycket värre, jag slog inte alls i huvudet utan bröstryggen tog allt”, skriver Hallmén.
Det är oklart hur länge han blir borta från träningen. Tävlingssäsongen var i varje fall över. Ny röntgen om 14 dagar, om det är lugnt då så kan jag börja träna. Men om man har otur kan man ha besvär/smärta i månader/år. Men det kan också försvinna. Det är risk att jag blir någon centimeter kortare och lite mer kutryggig. Så det kan bli värsta idrottsskadan om det blir långvarit, men jag hoppas att det inte blir något bestående”, skriver Hallmén.
Skadan är den värsta han drabbats av under den långa karriären, trots alla äventyr Hallmén utsatt sig för. ”Jag kraschade med cykeln i somras och har två fingrar som inte läkt bra och är konstant böjda, har kirurgtid för dem snart. Men jag har typ aldrig skadat mig före i år”, skriver han.
Konditionsbloggen 