Man måste nog börja den här racerapporten med slutet, förklara varför jag valde att inte gå i mål. Det var andra gången i hela mitt liv som jag bröt ett lopp (om man inte räknar backyardultras är alla som inte vinner per definition bryter; men det är ju något helt annat), och den första där jag inte tvingades till det av skada eller ”sjukdom” (enda tidigare gången jag brutit var på Bergslagsleden ultra i höstas, då på grund av ett kraftfullt magras).
Innan jag gör det vill jag dock skjuta in att jag absolut inte har något emot folk som bryter tävlingar – det kan tvärtom vara ett både klokt och överlagt val vid rätt tillfälle. Går man för en viss tid eller placering och märker att den glidit en ur händerna kan det smartaste man kan göra vara att kliva av för att påskynda återhämtningen inför nästa tävling. Har man en känning kan man kliva av för att inte riskera en värre skada. Och skadar man sig ska man naturligtvis inte fortsätta (utom i extremfall; säg att man leder en mara med 200 meter kvar, då kan man åla i mål med brutet ben). Och det finns tusen andra anledningar att bryta. Men personligen gillar jag att gå i mål. Eftersom jag aldrig tävlat om bra placeringar blir ju genomförandet själva grejen.
Nå, den här gången valde jag ändå att kliva av, och det var kanske av den konstigaste anledningen någonsin. Jag gav nämligen ett par biljetter till Ola Salos show på Rondo till Maria i födelsedagspresent i höstas (vi var på vår första konsert med The Ark tillsammans 2001, och sedan hann vi se dem ett 30-tal gånger innan de la av, och de har betytt mycket för oss båda), och sedan glömdes det exakta datumet bort tills hon gav mig en start i 100-milesloppet Aktivitus trailrace i julklapp, och det visade sig att tävlingen startade 25 timmar före konserten. Visserligen i Göteborg båda två (sicken tur!), men i loppets historia hade bara sex löpare gått i mål under dygnet, vilket nu alltså krävdes av mig för att jag skulle hinna duscha och ta mig till Rondo efter loppet. Därför beslutade jag mig för att bryta loppet om det visade sig vara hopplöst att nå målet. Den punkten inträffade tyvärr, vid Stensjön (strax utanför Mölndal) efter drygt 135 kilometer. Klockan var då 16.15, och jag hade ”bara” tre timmar och 45 minuter på mig att ta mig de 27,5 kilometerna som återstod (distansen är 162,7 kilometer, även om räknas som ett 100-mileslopp), vilket jag bedömde som omöjligt eftersom jag inte någon av de fem tidigare timmarna hade lyckats klara sex kilometer (än mindre förstås de 7,33 som nu krävdes). Så jag höll min plan och klev av. Jag vill hellre se det som att jag togs av min egenuppsatta reptid än att jag bröt. Loppets maxtid var 30 timmar, så jag kunde ha promenerat tre kilometer i timmen och ändå gått i mål, det hade inte varit något problem. Men jag hade inte hunnit till konserten …
Nå, det om det. Nu till själva loppet. Aktivitus trailrace räknas allmänt som ett av Sveriges hårdaste 100-mileslopp. Nu är ju själva distansen 100 miles (160,9 kilometer som i det här fallet alltså är 162,7) tuff i sig, men här adderas bitvis teknisk terräng (kanske 55 procent stig där somligt mest känns som en djurstig och mycket är stenigt och rotigt även om en hel del även är fint och lättsprunget), en del höjdmeter (knappt 3 000 låter ju inte jättemycket på en sådan lång sträcka, men det är ofta brant uppför och brant nedför, vilket gör det svårsprunget i båda ändar; kolla höjdkurvan här), navigation (banan är sparsamt snitslad utan pilar ens vid de mest ologiska svängarna, och i år hade någon sabotör [missnöjd markägare?] plockat bort fem–sex kilometer snitsel mitt i ett skogsparti som passerades på natten, så där hade man bara gpx-spåret att gå på) och få vätskestationer (åtta stycken under banan, så springer man på ett dygn går det i snitt två timmar och 40 minuter mellan stationerna, vilket gör att man får bära med sig en del). Mer ett styrkeprov än upplevelselopp, skulle jag säga. Första året det arrangerades, 2017, gick ingen i mål (en kom halvvägs). Då var vädret jävligt och de startande få och förmodligen lite oförberedda på hur tufft det skulle vara. I fjol gick 13 av 22 startande i mål. Till i år hade man flyttat starten från morgon till kväll, förmodligen för att man skulle vara fräsch under de mörka timmarna och öka chansen att ännu fler skulle ta sig runt. Dessutom hade vi tur med vädret, natten var sommarljummen (och marken knastertorr efter vårens värme och bristande nederbörd), och först vid lunchtid på lördagen drog regnet in.
Min enkla taktik inför start var att hitta någon som kunde navigera åt mig under mörkret. Jag tyckte att det var för dyrt att köpa en ny gps-klocka bara för det här loppet (min gamla vill inte visa kartspår), och min mobil har trasigt batteri (klarar max en timmes gps-visande, sedan är den död, så inte ens med min powerbank hade jag klarat halva natten). Reservplanen var att jag hade skrivit ut hela banan (ett lååångt varv runt Göteborgsregionen, med start och mål i Jonsered) i 24 A4-ark som jag förvarade i väskan tillsammans med en vattentät jacka, extrabatterier till lampan, energi, vätska och första hjälpen-utrustning.
Konstigt nog hamnade jag längst fram på startlinjen och joggade ut från det gamla fabriksområdet i Jonsered i tät, men det avhjälptes när jag gjorde min första felspringning efter 200 meter (man skulle vika vänster före och inte springa upp över järnvägen; det kanske jag kunde ha kollat på förhand), och när jag 500 meter senare följde en svart snitsel i stället för en röd (vilken färg som gällde kanske jag också borde ha dubbelkollat före start) var jag sist av alla 49 startande.
Solen skulle gå ned en timme senare, och jag visste att jag behövde en bra rygg under natten för att ha någon chans att komma i mål (under 24 timmar), så mot alla regler för så här långa lopp låg jag på rätt bra för att arbeta mig uppåt i klungan. Inte så att jag hetsade förbi folk, men närhelst stigen blev bredare eller vi passerade något grusvägsparti så försökte jag leta mig upp några placeringar. Ut från första vätskestationen, i Gunnilse efter 13 kilometer, blev jag själv (jag gjorde ett 20-sekundersstopp som jag är van från ”kortare” lopp, typ Ultravasan), men när jag redan vid första svängen därefter blev osäker på navigationen kom Viktor Samuelsson, David Svensson och Mikael Svalstrand ikapp bakifrån. Viktor var mannen jag behövde – mannen med gps-klockan! Bara ett par kilometer efter Gunnilse kom vi till partiet med den saboterade banmarkeringen, och där hade nog mitt lopp tagit slut om det inte varit för Viktor. Han visade vägen med linjen i sin klocka, och jag (och David och Mikael) låg i rygg och hejade på. Jag trodde vi fortfarande var rätt långt bak i fältet (eftersom jag hade varit sist för inte så länge sedan), men vid nästa vätska, i Dammekärr, frågade någon av de andra om hur många som passerat före oss, och det var bara fyra (men placeringar var för mig helt irrelevant i det här loppet, jag ville bara under 24 timmar).
Så långt var stigarna väldigt fina, och efter bara fyra kilometer till (där det kom fyra löpare bakifrån och skuttade förbi) kom vi ut på banans näst längsta asfaltsparti, från Ale arena (bandyhallen i Surte) till Bohus fästning, och där höll jag farten uppe i gruppen. Vi låg bar med tidsmässigt, byggde upp en buffert (även om det med facit i hand kanske gick lite väl fort). Vid vätskestationen i Kungälv satt de fyra som nyss passerat oss och tog igen sig, och dessutom konstaterade Mikael efter ett försök att kräkas att han behövde stanna och sova. Så vi blev tre som tassade vidare och kom snart ikapp danska språkgeniet Ramez Elhabet (han pratade svenska med oss eftersom hans flickvän var härifrån, han pratade arabiska med sin far och han bodde och arbetade i Madrid och snackade därför flytande spanska …) som inledningsvis var väldigt upprörd över en rejäl felspringning (som kostat runt fyra kilometer och två placeringar, från tvåa till vår nya fyramannagrupp med placering fyra–sju) och som därefter fick en kramp (lättare sträckning?) i vänstra vaden som vägrade släppa. Han fick liksom svinga runt vänsterbenet i uppförsbackarna, kunde inte böja på det, och höll ändå lätt vårt tempo – länge hade han svårt att anpassa sig till att springa så långsamt utan försökte sticka iväg tills han kom vilse igen och igen; jag undrar vad han kunnat göra med friska ben och rätt navigationskunskap). Vi fyra höll i alla fall ihop från 45:e kilometern, då Ramez anslöt, och genom hela natten. Viktor visade vägen där snitsligen var tveksam (eller obefintlig), vi andra försökte hålla humöret uppe.
Så här långt hade kroppen känts fräsch, men någonstans runt fjärde energistationen, i Bönered, dit vi kom efter knappt 7,5 timmar (vi hade då avverkat 65 kilometer varav kanske 45 på stig) hade jag en första dipp och kände att jag hade svårt att hålla farten. Jag var fortfarande ändå mer rädd för att bli själv med navigationssvårigheterna än att köra slut på mig, så jag beslutade mig för att åtminstone hänga på i rygg på de andra tre tills gryningen, som var 1,5 timmar borta. När gryningen väl kom hade vi mindre än en timme kvar till nästa energistation, halvvägsmarkeringen i Tuve, så jag följde även dit även om det bitvis kändes tufft, speciellt på de snabbare asfaltspartierna som låren inte gillade. Ut från Tuve förvarnade jag mina tre nyfunna vänner om att jag nog snart skulle få säga tack och hej, men med en kaffe och soppa i kroppen (det första varma som serverades under loppet) hade jag plötsligt nya krafter och hade inga som helst problem att hålla tempot till energistationen vid Botaniska trädgården, exakt 100 kilometer in i loppet.
Men där, i vätskestationen, hände något. Jag kom in relativt fräsch och med mycket gott hopp om att klara 24 timmar (vi var där på exakt 12,5 timmar och hade ”bara” 63 kilometer kvar), men var helt stel och energilös när vi gick ut, och bara tre kilometer senare blev jag tvungen att släppa gruppen. Uppför första (av tre) brutala stigningar i Ängagårdsbergen hade jag inga problem att följa, men på platten på toppen och därefter utför var benen sopslut. Det kändes som att varenda muskelfiber i låren hade förtvinat på fem minuter. Resten av loppet blev en ensam kamp. Först kändes det som att jag ändå hade en ganska bra chans att klara mig om jag bara höll mig i rörelse, men snart visade gps-klockan obarmhärtigt att gång kombinerat med någon form av ultrarapidsjogg inte skulle ta mig de 5,5 kilometer per timme som krävdes. Det är ju en fruktansvärt låg fart, men i den tekniska terrängen, och med ben som så totalt stumnat, gick det inte att röra sig ens i den farten. Jag höll modet uppe, hoppades på en vändning. Koncentrerade mig på navigationen för att inte tappa onödiga minuter även där, och väntade på en andra andning. Den kom inte. Tiden fortsatte att rinna iväg, och den 27 kilometer långa sträckan mellan stationerna vid Botaniska och i Tulebo var dessutom loppets längsta (den tog mig fyra timmar och 40 minuter!). Som lök på laxen öppnade sig himlen i Sandsjöbacka, och min regnjacka blev snabbt genomdränkt, och i mitt sakta mak blev jag också snabbt kall. Min varma följebil stod och väntade i utkanten av Kållered, men jag var inte ens lockad att bryta där utan ville fortsätta till stationen. När jag kom in där var skulle jag lämna över nummerlappen och tacka för mig innan Maria kom med det bästa peptalk jag någonsin fått. Så här i efterhand är jag extremt tacksam för att hon inte lät mig sluta där, i all min misär. Istället hällde hon och Jon i mig kaffe, drog av mig de blöta kläderna och stoppade på mig en varm tröja (det hade nästan slutat regna) och bjöd på vaniljhjärtan och blåbärssoppa. Och så upplyste Maria mig om att jag hade 15 minuter till godo på 24-timmarsmålet om jag bara höll tio minuter per kilometer resten av loppet. Det är ju ingenting! Ut från stationen var jag plötsligt superpeppad, varm, och benen kändes bättre än på flera timmar. Jag joggade nästan en kilometer i åttaminuterstempo innan verkligheten slog till igen: Stigarna var nu mer tekniska än på mycket länge igen, och dessutom otroligt småkuperade. Lömska, branta fyra–fem meter höga stigningar, upp och ned. Sånt där som jag älskar när jag springer i skogarna hemma, men inte 128 kilometer in i ett lopp. När Maria och Jon mötte upp sex kilometer senare (där Mölndalsvägen passerar Bohusleden) hade jag redan tappat kvarten jag hade till godo, så därifrån behövde jag verkligen göra sex kilometer per timme. Men det kändes görbart, för plötsligt var stigen utbytt mot elljusspår, och det såg lättlöpt ut. Nytt hopp, men det grusades bara 600 meter senare när någon rivit ned snitslingen vid Herkulesgården. Jag var nu för blöt för att kunna använda telefonens gps-funktion (fick inte ens upp knapplåset), så jag fick förlita mig på kartorna som jag inte rört sedan jag packade dem kvällen innan. Att konstatera det och leta upp rätt blad tog mig flera minuter, och kroppen blev kallar och hoppet försvann igen. Och nu var det verkligen kört. Nästa gång följebilen kom ikapp hade jag 27,5 kilometer kvar med ”bara” tre timmar och 45 minuter till min deadline. Det betydde ”kört”. Jag var uppkäkad av min egen reptid. Jag klev av.

Det här dygnet som följde har jag funderat en del på vad som hände vid Botaniska, där jag kom in hyggligt pigg och med väldigt gott hopp om att klara mitt mål men gick ut stel som Bockstensmannen och i praktiken hade förlorat. Jag har några teorier som säkert växelverkade och åtminstone delvis kan förklara det som hände:
A) Dels blev stoppet mycket längre än alla andra under loppet. Efter de två första energistationerna, där jag gjorde kortkorta stopp, stannade vi runt två minuter i Kungälv och Bönered, och kanske tio i Tuve där loppets enda dropbagstation fanns (där bytte jag strumpor, åt min soppa, gick på toa), men utanför Botaniska blev vi ståendes i 13–14. Jag var klar redan efter de där två, trodde vi var på väg, men de andra i min grupp behövde längre tid. Kanske var det den oförberedda vilan som gjorde att jag så plötsligt stelnade till. Kanske borde jag ha börjat gå i förväg för att hålla igång kroppen och sedan låtit de andra jogga ikapp mig (så gjorde jag i Bönered)?
B) Dels fanns det inget kaffe vid Botaniska (och jag hade inte med mig några koffeintabletter eller liknande). De två gånger jag kände krafter återvända under loppet var båda efter kaffeintag, dels i Tuve, dels i Tulebo (det var enda två gångerna det serverades kaffe under de drygt 20 timmar jag var med i loppet, och jag är van att dricka åtta koppar om dagen, minst). Det fanns heller ingen varm mat, vilket kanske också kunde ha satt sprätt på en (däremot kom Maria och Jon med äpplejuice och naturell yoghurt, något jag vid det laget hade haft cravings efter i timmar; underbart!).
C) Kanske höll jag helt enkelt ryggarna framför lite för länge. Även om jag kände mig piggare igen från Tuve kanske jag borde ha släppt och hittat ett eget tempo tidigare. Jag ångrar absolut inte att jag gick på hårt under natten, det behövdes för att göra 24 timmar möjligt. Nej, även om jag tänker att jag kanske höll ryggarna för länge är magkänslan snarare att jag borde ha plågat mig lite till, hade jag bara kunnat hålla deras ryggar i en mil till hade jag kunnat promenera in under 24 timmar. Men just där och då fanns det inte i kroppen. Det kändes som att jag var tvungen att släppa. Kanske var det så. Kanske var jag vara tillfälligt klen. Och alldeles ensam, med 24 kilometer till nästa vätskestation, gick det plötsligt alldeles, alldeles för långsamt. Jag var inte skadad, hade inte särskilt ont, men benen fungerade helt enkelt inte i den fart som krävdes. Jag hade kunnat gå i mål på 25–26 timmar, utan problem, men då hade jag missat konserten …
Några lärdomar efter mitt allra första, och alltså misslyckades, försök på 100 miles: 1) Gör upp en kostplan på förhand. Jag har haft sådant flyt med käkandet i mina tidigare lopp att jag helt glömde bort den biten inför det här loppet. Det brukar finnas mycket mer att välja på vid energistationerna, så jag brukar välja och vraka där. Men det här var ett lopp där jag borde ha burit med mig mer än choklad och sportdryck, med facit i hand. Kanske låg en del av väggningen i det dåliga matintaget, också. 2) Förlita dig inte på andras navigation: Även om det funkade utmärkt den här gången (jag kommer aldrig att glömma din insats, Viktor!) så hade jag ju varit helt lost och fått bryta väldigt tidigt om inte räddaren i nöden dykt upp. 3) Var alltid ödmjuk. Även om jag försökte intala mig att ”inget är klart innan det är klart” kände jag mig ganska säker på målgång efter 100 kilometer. Det fick jag bittert äta upp.
Nöjd är jag ändå med genomförandet de första 100 kilometerna, och träningen som ledde fram till loppet. Fysiskt var jag väl förberedd, det mentala får jag jobba vidare på.
Om jag skulle rekommendera loppet åt någon annan? Ja, men inte om man ska göra sin första 100-mileare och inte om man söker en naturupplevelse (visst fanns det både fina stigar och vackra vyer, men det är ju inte direkt någon fjällmara och runt tre mil, alltså omkring 20 procent, gick på asfalt). Däremot om man letar efter en utmaning, något att verkligen bita i, om man vill bevisa sig och mäta sina krafter.
Enormt stort tack till Maria, Jon, Viktor, David (de båda fortsatte oförtrutet och gick i mål som fyra och femma på 22.09), Mikael (han vaknade och fortsatte, men bröt i Bönered efter 65 kilometer, dit han kom med bara åtta minuter tillgodo på reptiden) och Ramez (som svingade sitt krampande vänsterben hela vägen tillbaka till Jonsered på 22.42, gott nog för en sjundeplats!) för support, navigering och sällskap! Oscar Sjölander och Helle Manvik vann på nya banrekord, 19.55 respektive 23.08 (Helle var första kvinna att ställa upp, och dessutom gå i mål).
Och för er som undrar: Ola Salo bjöd på extra allt och var värd att skippa 23 kilometer lidande för!

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Kommande mållopp:
Örebro backyard ultra 2019
The Hill marathons 2019
Bergslagsleden ultra 2019