I dag avgjordes vinterns andra stora ungdomstävling inne i Tybblelundshallen (och den andra på två veckor), Triumfglasspelen. Det fanns även några seniorgrenar på programmet, och vad gäller löpning var det 1 000 meter som gällde för dem. På damsidan kom bara en senior till start (och hon var därtill veteran – 66-åriga gotländskan Lilly Wizén som sprang på 3.50,54) och hon fick därför springa ihop med F17-löparna – där Julia Gustafsson (kanske mest känd som orienterare) vann på 3.42,66, 1,03 sekunder före klubbkompisen, i KFUM Örebro, Emma Thomson. Båda är 15 och har precis gått upp i F17-klassen.
På herrsidan vann Magnus Wallenius, Västerås, på 2.45,23, medan Stocksäters 18-åring Viktor Sjökvist var tvåa och därmed bäste länslöpare på 2.54,05. IF Start-veteranen Lars Lundegård trea på 3.04,91 och KFUM Örebros 14-åring Sebastian Norlander fyra på 3.09,21. Några löpare hemmahörande i P17-klassen var inte anmälda (Norlander hör ju till P15), så någon löpgren i den ålderskategorin blev det inte.
15-åringarna sprang i stället 800 meter, och där blev det en pallplats till länet när Stocksäters Alice Lundström var trea på 2.44,87 (Västerås Astrid Wallenius gick in på 2.26,86 och hennes klubbkompis David Wallén vann killarnas lopp på 2.13,33). Av länskillarna var Åsbros Albin Wallgren snabbast med 2.32,43 vilket gav en fjärdeplats närmast före KFUM Örebros ett år yngre Svante Jorstig (2.37,85). KFUM Örebros Sixten Axmon vann P13-grabbarnas 600-meterslopp på 1.49,53.
Nästa stora tävling i Tybblelundshallen är Örebro indoor games 15–16 januari, men dessförinnan vankas ju de två första deltävlingarna i Inneserien.
38 löpare trotsade lördagsmorgonens kyla och sprang Örebro parkrun – och IF Starts Petra Hanaeus var snabbast för tredje veckan i rad (med jämna fina tider – 20.27, 20.20 och nu 20.24), och 34:e gången totalt – klart flest av alla (Johan Ingjald har 29:e ”segrar”). Oskar Hansson, som varit tvåa två veckor i rad, var nu snabbast på herrsidan (även om han de två senaste veckorna varit under 18 minuter och nu sprang på 18.10), sex sekunder före Elias Zika som slog honom för två veckor sedan.
Resultaten från Sörbybacken night backyard(ish…) är nu publicerade, och av de 36 som startade fullföljde 16 minst 50 varv (på fem timmar) och tolv alla sex varven (på maximalt sex timmar). Jag vann med ett sistavarv på 33.37 närmast före Robert van Rooyen på 36.30 och Anders Ekholm runt 30–40 sekunder bakom honom. Jag har inte sett någon tid på Rebecca Högberg, men hon bör med god marginal ha varit under 40 minuter (kanske nedåt 38?) och var fyra totalt medan Therese Persson var sexa totalt (mellan dem klämde sig Christoffer Telégin in emellan på fjärdeplatsen av herrarna och som femma totalt). Tio herrar och två damer var bland de fullföljande. Men allra viktigast: Hittills har loppet dragit in 23 821 kronor till Prostatacancerfonden/Mustachkampen, och då pågår insamlingen fortfarande ett dygn till.
I morgon bitti, med valfri start mellan 9.30 och elva, avgörs säsongens första deltävling i Ullmax vinterserie (även känd som Nattcupen) med start och mål vid Digerbergets friluftsanläggning. Martin Regborn får sparras mot klubb- och gamle landslagskompisenm Filip Dahlgren medan Per Eklöf får försöka dra nytta av hemmaskogarna. På damsidan startar inga av Tisarens toppnamn, men däremot hemmaorienterarna Josefin Erlandsson och Jessica Korkeakoski.
När jag blev trea i Bergslagsleden ultra tidigare i höstas fick jag ju för ovanlighetens skull skriva lite om mig själv i ett vanligt blogginlägg (annars brukar det mest förekomma i mina racerapporter) – och i dag har jag faktiskt ännu lite mer anledning att göra det. Jag lyckades nämligen vinna Sörbybacken night backyard(ich…) i kväll, Nature runnings insamlingslopp till Prostatacancerförbundet/Mustachkampen. Tävlingen – som förstås gick just i Sörbybacken, skidbacken strax bortanför Örebro universitet – gick ut på att först klara tio varv i timmen på en 670 meter lång slinga som startade med trappan (eller, visade det sig, stigen bredvid trappan) uppför backen. 30 höjdmeter och 670 meter per varv för 300 höjdmeter och 6,7 kilometer per timme, alltså. Därefter, när den sjätte timmen startade, var det först i mål över tio varv.
De tre förhandsfavoriterna på herrsidan – Jonathan Kandelin, Janne Werner och Björn Eriksson – hade alla fått lämna återbud av olika anledningar, och då förstod jag att jag skulle ha en lite chans att vara med och göra upp om det. Några fler överjävliga löpare hittade jag inte i startlistan. Men jag måste erkänna att jag fick en hel del hjärnspöken när andra sprang på i betydligt snabbare tempo under de första fem timmarna. Själv låg jag mellan 55 och 57 minuter (alltså 5.30–5.40 per slinga) och var med det sist i princip hela tiden. Vilket alltså inte spelade någon roll, eftersom det bara gällde att överleva till sista timmen.
Rebecca Högberg, förhandsfavoriten på damsidan, såg också ut att ha hajat taktiken. Hon hade ett något högre tempo än mig (delvis för att hon stannade oftare nere i varvningen för olika bestyr, jag gick och joggade i princip hela tiden) och såg också till att dels spara på krafterna, dels slippa stå still i de sex–sju minusgraderna som rådde och vänta in nästa heltimme för tio nya varv. När sista timmen startade var det aldrig något snack om saken, och Högberg (som så sent som i fjol blev svensk mästare på 800 meter och sprang Finnkampen) vann med ett par minuter till godo på tvåan Therese Persson.
I veckan före tävlingen hade det gått ut ett mail med information, och där framkom att det var okej att ta stigen precis till höger om trappan. Jag valde ändå trappan 46 av de 50 första (lugna) varven, men förstod tidigt att det gick fan så mycket lättare att springa på stigen (där man kan variera steglängd och tempo på ett helt annat sätt än i en trappa, dessutom är den något lite genare), och sista timmen gick jag all-in på stigen (men jag tror alla andra sprang i trappan; vi var 16 av 36 startande kvar till sista timmen). Jag fick en lucka direkt bak till swimrunveteranen och extremtriathleten Anders Ekholm, och den växte till ett par minuter efter fem av de tio varven. Därifrån kunde jag springa ganska kontrollerat (framför allt höll jag igen lite uppför) och tog mållinjen på 33.38, två–tre minuter före en kille jag inte uppfattade namnet på (Ekholm blev trea och Rebecca Högberg blev fyra av alla).
Jag får återkomma med mer detaljer när resultatlistan publiceras – samt förstås det allra viktigaste, hur mycket pengar som samlades in till kampen mot prostatacancer.
Var borta från bloggen 16 dagar (egentligen var bara sju dagar semester, men parade det med lite annan ledighet i båda början och slutet), och fasiken vet om det inte känns som att mer hänt på de här två veckorna jämfört med min dubbelt så långa sommarsemester. Jag kan inte rekapitulera allt, men här kommer ett sammandrag av det viktigaste:
** Emilia Fahlin har fortfarande inte gjort comeback och har tackat nej till cykel-EM, där däremot sensationsmannen Jonathan Ahlsson kommer att finnas med i U23-klassen (han är ju bara 19 och klev upp från juniorkategorin inför årets säsong). Mästerskapet körs i italienska Trento, och Ahlsson är uttagen både till tempot (torsdag eftermiddag) och linjeloppet (lördag förmiddag), så det lär bli mycket cykel i bloggen den här veckan. På första dagarna av mitt blogguppehåll avslutade Jonathan Baltic chain tour, med svenska landslaget, på 45:e plats i totalen och 23:e i sammandraget efter en fantastisk förstaetapp (svensk seger), en betydligt struligare andradag och en bra avslutning. Samtidigt passade storebror Jacob Ahlsson, som inte blev uttagen i EM-truppen i år (hans sista chans som U23:a, han körde i fjol), på att köra hem sin första seger för året i Sverigecupen, i Brudfjällsracet. Därmed gick han från delad till solklar andraplats i cupens sammandrag. Förra helgen var Jacob dessutom nere i Danmark och körde några hårda tävlingar, med en 47:e-plats i GP Himmerland rundt som främsta placering.
** Martin Regborn gjorde comeback efter sin lårskada när han sprang upp sitt Hagaby från 48:e till 15:e plats på andasträckan på Jukola för två veckor sedan (Hagaby slutade 56:a medan Tisaren som vanligt blev bästa länslag på både herr- och damsidan med en 36:e- respektive en 28:e-plats, där junioren Valter Petterssons kanonstarsträcka – nia, sekunder från fjärdeplatsen – var det som stack ut mest). Helgen därpå var dock olyckan framme igen, när Regborn åkte på en fotledsstukning i kvalloppet (som han ändå kunde fullfölja) till medeldistans-SM, varför han fick stryka sig från finalen (dit han ändå kvalade in). Han är nu (av Strava att döma; han var ute och sprang en öppen bana i samband med Södermanlands stafett-DM i dag) igång igen och är uttagen till världscupfinalen i Italien i månadsskiftet. Dit är även Tisarens doldis Ellinor Tjernlund uttagen (det blir landslagsdebut), efter att ha smackat till med en bronsmedalj i det där medeldistans-SM:et (det var hennes första SM-medalj i karriären, läs kollega Billy Hammers intervju med Ellinor här). Andrea Svensson, som slog till med en topp tio-placering i världscupdebuten i Idre häromsistens, är reserv till Italienhelgen men är ordinarie uttagen till Euromeeting, för-VM i Schweiz, tre veckor senare, liksom Regborn, Tjernlund, Josefin Tjernlund och Oskar Andrén. I stafett-SM, som avgjordes dagen efter medeldistansen (där länet inte fick några andra topp tio-placeringar utöver Ellinor) var Tisaren bara 49 sekunder från en bronsmedalj när Lilian Forsgren, Andrea Svensson och Ellinor Tjernlund sprang in som fyra.
** Vi avslutar orienteringssvepet med lite resultat: I helgen avgjordes DM i medel- och långdistans (följaktligen utan Regborn). Tisarens Josefin Tjernlund och Daniel Attås tog varsina dubbelsegrar (Tjernlund i medeldistansen just bakom Stora Tunas Ronja Hugg som sprang utom tävlan; Attås i långdistansen närmast före till Örebro nyinflyttade ex-världsmästaren Jerker Lysell, som sprang utom tävlan i sina gamla ”hemtrakter” utanför Lindesberg). I Värmlands DM tog Djerfs Åsa Zetterberg-Eriksson, mest känd som skidorienterare, en dubbel i sprint och långdistans. I veteran-SM i Köping förra helgen blev det inte mindre än 17 medaljer för länsorienterarna: Milans Therese Korkeakoski (D35, långdistans), Lindebygdens Evelina Ericsson (D35, medeldistans) och Hagabys Tord Lidström (H85, medeldistans) kan nu titulera sig svenska mästare (sprinten blev utan länssegrar).
** Wilhelm Bergentz, som haft en del skadebekymmer efter U20-EM och bland annat missade SM, var med och tog Sverige till seger i den internationella U20-landskampen i landsvägslöpning i italienska Odierzo i lördags. Åtta lag deltog, och de tre bästa löparnas tid slogs ihop, och då var Sverige 50 sekunder före hemmanationen på andraplatsen (1.34.37 mot 1.35.27). Bergentz slutade på femte plats i tävlingen, på 31.25, precis i rygg på greken Nikolaos Stamoulis och 25 sekunder bakom segrande italienaren Nicolò Gallo. Hälles Sharmarke Ahmed var bäste svensk med en tredjeplats individuellt (31.16) medan Dala-Järnas Anders Danielsson Frost var tredjelänk (31.56).
** Vintrosakillen Anton Birath, 19, blev något överraskande blivit uttagen i landslaget till VM i XCE, den mountainbikedisciplin som liknar skidsprint, som avgjordes i österrikiska Graz i söndags. Birath var 16:e i tidskvalet (32 avancerade) men åkte sedan ut direkt efter att ha slutat trea i sin åttondel, sekunden bakom franska Lorenzo Serres och hemmacyklisten Daniel Federspiel. Anton Olstam tog brons.
** Matthias Wengelin följde upp sitt SM-guld i mountainbikens mest prestigefyllda disciplin med ett nytt i långdistans (eller maraton, som det heter på mountainbikespråk) som avgjordes i samband med Alliansloppet. Örebrokollegan Axel Lindh, som tog silver i crosscountry, fick nöja sig med en fjärdeplats den här gången medan Askersunds Stina Sjöberg blev åtta. I helgen vann Wengelin första och sista etappen av Huskvarna MTB tour, men de 38 sekunder Lindh gick ifrån med på den andra av de tre etapperna räckte till en totalseger (Lindh var tvåa–etta–tvåa, Wengelin etta–tvåa–etta) med 35 sekunders marginal.
** På friidrotts-SM åkte KFUM Örebros 800-meterslöpare Henrik Franzén och Kevin Bodén ut i försöken medan Rebecca Högberg avstod distansen (hon sprang bara 400 meter, där hon missade final med två tiondelar, och valde sedan att avsluta karriären). Liduina van Sitteren, som haft en skadedrabbad säsong, blev 14:e på 5 000 meter på 17.44,40. Fler länslöpare hittar jag faktiskt inte i resultatlistan.
** Efter en DNS, en DNF och en coronapandemi blev det fjärde gången gillt för Erik Anfält i Ultravasan, där han sprang in som fyra och näst bästa svensk på 6.31.35 (knappt åtta minuter från pallen, 22 från segern). Kopparbergs Johan Eriksson blev 15:e man (7.47.22), 52 år ung.
** Petra Haneus och Rasmus Ahlgren (från Upsala, med Jonas Nilsson som bästa länslöpare) vann fem kilometer långa Vintrosaloppet på 20.34 respektive 16.25 (16.40), Kajsa Rosdal och Mattias Nätterlund vann det åtta kilometer långa och tufft kuperade terrängloppet Rusakulan vertikal på 42.39 respektive 34.53 och Liduina van Sitteren och Erik Widmark (från IF Mantra Sport, med Lars Drageryd som bästa länslöpare) vann tuffa terrängtävlingen Wadköpingslöpet på 42.08 respektive 36.08 (37.12), men ändå leder Marie Dasler och Per Arvidsson alltjämt långloppscupen med betryggande marginaler. Lotta Lennartsson vann första och sista tävlingen i Rusakulan vertikal tour (och var tvåa bakom Rosdal på onsdagen) och grejade därmed totalsegern. Detsamma gjorde Jimmy Axelsson, men eftersom han inte alls kom till start på onsdagen (då prioriterade han första etappen av Moto tour, där han och Olivia Hansson som vanligt vann) tog Nätterlund, som var tvåa på måndagen och fredagen, totalsegern på herrsidan. I Dovra trail hette vinnarna Magnus Persson (härkomst oklar) och Nina Sahlin (Västerås). Det saknas klubb/ort på en hel del löpare i resultatlistan, så jag är osäker på vem som blev bästa länslöpare Örebroarna Lisa Brorson och Fredrik Johnsson vann hur som helst den kortare åttakilometerdistansen (tävlingsklassen är 17,6).
** Marcus Jansson avstod de båda tävlingarna i Sverigecupen i mountainbikeorientering i Gävle förra helgen, och blev därmed av med totalledningen (med knapp marginal, eftersom han vann de tre första tävlingarna som dubblerade som SM). Karin E Gustafsson var fyra i sprinten och tia i medeldistansen och ligger sexa i totalen.
** Och slutligen (ja, jag vet att jag hoppat över en hel del löpartävlingar och dylikt, men det här är ett urval …) vann Johan Röjler i helgen Västerås swimrun. Den tidigare skridskomästaren (som nu coachar Nils van der Poel) valde den i år den här kortare tävlingen framför världsmästerskapet Ö till ö, som han ställt upp i tidigare. Ö till ö avgjordes i dag och Örebrobördiga Anna Hellström tog en tredjepalts tillsammans med Jenny Ramstedt, bara fem minuter bakom segrande Helena Sivertsson/Kristin Larsson (9.00.47 respektive 9.16.27) över 65 kilometer löpning och tio kilometer simning. Örebroarna Mårten Vidlund och Anders Ekholm kom i mål på 12.49.01.
När hade Örebro län senast en världscupledare i en konditionsidrott? På rak arm kan jag bara inte tänka mig att det hänt sedan orienteraren Marlena Jansson vann världscupen 1994 (eller möjligen om hon var i ledningen någon gång på väg till andraplatsen 1996) och dessförinnan Torgny Mogrens 1987. Hur som helst är Martin Regborn där nu. Han är inte bara Sveriges hetaste herrorienterare just nu, utan hela världens. Just nu verkar han inte ens kunna misslyckas med att ta en topp tio-placering i världscupen ens när han får springa utan karta (läs mer om det i den här pluslåsta långläsningen om Regborns succé). Nästa världscupdeltävling är VM, och det kommer förstås bli högintressant att se hur förbundskapten Håkan Carlsson väljer att utnyttja sin hetaste löpare, som lovar att vara i ännu starkare form då, där. Hade jag varit Carlsson hade jag låtit Regborn löpa både sprint, medeldistans och stafett (och kanske även mixedsprintstafett, som inte stör de andra distanserna, om benen känns pigga efter sprinten). Det enda som egentligen står emot det är Regborn egen högsta önskan om att få spring långdistansen … Men det kommer ju fler år.
För övrigt skulle jag bli väldigt förvånad om Regborn, som ju varit bäst i Sverige i sprint och medeldistans den här våren, inte får en av de två herrplatser Carlsson ska fördela till world games, där just sprint och medeldistans utgör hela programmet ihop med en mixedsprintstafett, under måndagen eller tisdagen. Det är nog rätt kul att vara Martin Regborn just nu …
Örebros VM-triathlet Morgan Pätsi är egentligen så gammal att han får tävla i H40-klass från och med i år, men valde i säsongspremiären i Hallsta triathlon i Västerås i dag att köra i herrarnas elitklass, och där tog han en fjärdeplats, fem minuter bakom segrande Jakob Karlsson, på 2.05.41 (tiden hade räckt till en andraplats i H40), vilket jag tror är personligt rekord över olympisk distans (Pätsi har ju mest kört längre distanser, och tävlat i VM i både ironman och långdistans). Ännu starkare placeringar tog Pätsis klubbkompisar i Örebro AIK, Ida Larsson och Sara Jakobsson, som var tvåa respektive trea bakom Mona Hallberg i damernas elitklass, även om avståndet upp till segrande Mona Hallberg var 17 respektive 24 minuter. Mikael Nordström vann H35-klassen på 2.04.03.
I årets första, stora svenska swimruntävling, Utö swimrun, slutade Noras ex-världsmästarduo Lotta Nilsson och Bibben Nordblom på femte plats, 20 minuter från segern och tio från pallen efter 37,6 kilometer löpning och 5,2 kilometer simning, på 5.26.57. Kristin Larsson och Eva Nyström vann på 5.06.45. Och Heja Stina-laget, som den här gången bestod av Mårten Vidlund och Anders Ekholm, slutade på 60:e plats i herrklassen efter att ha missat att gå under sex timmar med en dryg minuts marginal. Där vann Pontus Lindberg och George Bjälkemo på 4.11.22.
I stafett-SM blev det inga överdrivna framgångar för länets medeldistanslöpare. KFUM Örebros P19-lag, med Alexander Larsson, Jack Karlsson och Jonatan Gustafsson, var förvisso fyra, 12 sekunder bakom segrande Ullevi och sex från medalj, med tiden 6.04,22 (6,5 sekunder över det 27 år gamla distriktsrekordet som legendarer som Anders Sjöberg och Jonas Rosengren satte 1990).
Almbys Alexander Ehrlin vann juniorklassen i Långa lugnet, säsongens andra deltävling i svenska långloppscupen i mountainbike, och hans klubbkompis Johan Lindbom gjorde samma sak i yngsta veteranklassen, H30. I elitklassen slutade Matthias Wengelin sjua och Fredrik Berg nia, drygt sju respektive knappt åtta minuter bakom överlägsne segraren Michael Olsson. Berg är därmed fyra i sammandraget, Wengelin femma, efter två av nio deltävlingar.
Örebrocyklisternas Jacob Ahlsson, som inför årets säsong tog klivet från junior- till elitklass, blev 14:e i fredagens backloppsprolog (tolv sekunder från segern över 1,3 kilometer uppförsbacke) och en 15:e-plats i lördagens GP-lopp när Vänersborgs tredagars avgjordes (hans lillebror Jonathan Ahlsson var tvåa i prologen och vann GP:t i P16-klassen, som dock bara hade två cyklister till start). I dag kördes också tredje etappen, men någon resultatlista har jag inte lyckas få tag i.
Själv cyklade jag,efter förra veckans tabbe, på förmiddagen äntligen Vulkanloppet (och mötte som vanligt på vägen mellan Svartå och Åtorp flera stora klungor av Vänern runt-cyklister), som på grund av att längdskidåkningen ställdes in blev årets första deltävling i Degerforsklassikern (eller ”jakten på bocken”, som jag väljer att kalla det). Jag fick för förta gången i mitt liv också prova att cykla klunga (även om den bara bestod av tre personer, och det bara varade i fem kilometer innan jag åkte av), men det var kul! Tog mig runt de 81 kilometerna på 2.46 helskinnad i varje fall, och fick både en ostmacka och en bingolotto (den sistnämnda utlottad på startnumret) vid sidan om den fina plaketten. Korpen i Degerfors levererar, och vi får väl se om jag blir miljonär på kuppen.
1. Världscupen i orientering
Förstås. Världscuppremiären i Finland, som inletts med mixedsprintstafett och sprint, fortsätter på lördagen med medeldistans och avslutas på söndagen med en jaktstart över långdistans. Den sista kan bli helt avgörande för den svenska VM-uttagningen på distansen på herrsidan, där det väl egentligen bara känns som om Gustav Bergman är helt given. Sverige har tre platser, och Martin Regborn vill ju verkligen ha en av de andra två, så det gäller för honom att sätta sig i ett bra utgångsläge inför det allra sista uttagningsloppet.
Regborn ligger just nu tvåa i minitouren (sedan bonussekunder räknats av från hans segertid i sprintkvalet och fjärdeplatsen i finalen), 21 sekunder bakom ledande Matthias Kyburz efter att belgiske sprintspecialisten Yannick Michiels hoppat av touren efter sin seger i går. Tisarens Lilian Forsgren och Josefin Tjernlund är 24:a respektive 27:a inför helgen.
2. Utö swimrun
Äntligen drar den svenska swimrunsäsongen igång, och när hundratalet lag ger sig ut för 37,6 kilometer löpning och 5,2 kilometer simning (fördelat på 20 löpnings- och 19 simsträckor på och runt Utö i Stockholms skärgård) står de på startlinjen tillsammans igen: Lotta Nilsson och Bibben Nordblom, mor och dotter från Nora som tog VM-guld tillsammans 2013 och 2014 och avslutade sin Ö till ö-karriär ihop med ett brons 2015 (Bibben fortsatte i det långa, tuffa VM-loppet ihop med Maja Tesch, och tog ett nytt brons). När Bibben börjar förberedelserna inför årets lopp (där hon återigen kommer köra med Tesch) blir det alltså tillsammans med Lotta. Med på startlinjen finns också Heja Stina-laget med Mårten Vidlund och Anders Ekholm från Örebro. Tävlingen avgörs på söndag och föregås på lördagen av en ”sprint” (vilket i de här sammanhangen innebär en mils löpning och två kilometer simning).
3. Stafett-SM
KFUM Örebro ställer upp med två medeldistanslag (över 3×800 meter) när stafett-SM avgörs i Malmö i helgen, och framför allt P19-laget ser riktigt intressant ut med Alexander Larsson, Jonatan Gustafsson och Jack Karlsson (det andra laget är ett P17-lag där jag inte har riktigt koll på vem som springer, men antar att bland andra Melker Forsberg är med). Båda klasserna avgörs på söndag.
Bubblare: VM-triathleten Morgan Pätsi och en hel del andra begår säsongspremiär i Hallsta triathlon i Västerås på söndag, en hel del Stockholm marathon-löpare kommer förmodligen genrepa med sjunde upplagan av Örebro parkrun, och långloppscupen i mountainbike fortsätter med Långa lugnet i Falun (där bland annat Matthias Wengelin, Axel Lindh, Fredrik Berg och Linda Meijer kommer till start). Och så pågår ju förstås Vänern runt (startade tidigare i dag), det 60 mil långa motionsloppet på cykel med start och mål i Örebro, med bland andra Uno Forsell på startlinjen för 40:e gången (!):
Uno Forsell från Eskilstuna kör Vänern runt för 40:e gången. Foto: Örebrocyklisterna
Snacka om en intensiv helg. För mig personligen så till den milda grad att jag inte ens hann blogga i går. Men priset tog ändå Antje Torstensson, som inte nöjde sig med en femteplats i tiokilometerstävlingen Karlslundsloppet på lördagen utan följde upp med en tredjeplats i 5,2 kilometer långa Annaloppet i Nora på söndagen. Därmed inkasserade hon åtta poäng och blev helgens bästa dubbeljobbare i långloppscupen.
Anette Carlsson, som visat sån fin form på sistone, vann Karlslundsloppet på 44.27, 33 sekunder före Elin Winblad. Örebrolöparen Thomas Chaillou vann herrklassen överlägset, var med 36.39 hela 1.36 före tvåan Jakob Nilsson, men eftersom Chaillou tävlar för Stockholmsklubben Fredrikshof tog Nilsson återigen en fullpoängare i cupen.
Milanorienteraren Josefin Erlandsson vann Annaloppet på målfoto, eller i varje fall på samma sekund (21.26) som Sofie Yngström, Örebro, medan Pär Englund tog hem herrklassen på 18.07, 27 sekunder före hemmalöparen Per Eklöf.
Hur som helst. Helgen började ju redan i fredags med att Andrea Svensson vann i sin landslagscomeback och att Karlslund presenterade tre tunga nyförvärv inför längdskidsäsongen (Kalle blev åtta i Karlslundsloppet, närmast före ironmankungen Morgan Pätsi men precis efter superlöftet Heshlu Andemariam).
Den europeiska juniorcupen i orientering fortsatte sedan med en stafett där Filip Jacobsson sprang avslutningssträckan i Sveriges tredjelag – som blev Sveriges bästa lag i tävlingen med en sjätteplats – och där Andrea sprang andrasträckan i motsvarande tredjelag på damsidan – som också blev sexa men som näst bästa svenska lag där.
På söndagen avslutades mästerskapet med långdistans, där Andrea blev fyra, bara 37 sekunder från pallen efter dryga timmens löpning, och Filip blev 19:e, distanserad med drygt tio minuter av segrande schweizaren Joey Hadorn. Tävlingen var Andreas sista i blågul juniordress – vid årsskiftet blir hon senior.
Marcus Jansson, Garphyttecyklisten som totaldominerat svensk mountainbikeorientering den här säsongen, hade inte sina bästa tävlingsdagar i världscupefinalen i Litauen. Både i fredagens långdistans och lördagens medeldistans fick han nöja sig med 30:e plats, och i den avslutande sprinten var han bara tredje bästa svensk, på 27:e plats. Därmed halkade han ned till 25:e plats i världscupsammandraget (men där blev han ändå bäste svensk), när säsongen nu summeras.
Kollega Diana Savina bjuder på bildextra från Utmattningen i Dalkarlsberg här, en Tjurrusetinspirerad lerlöptävling. Daniel Edwall tog hem den drygt tre minuter före Anders Haglund, men där inga damer kom till start i den långa klassen. Jenny Dollerup bästa dam på halva distansen, ett varv runt den tuffa fyrakilometersbanan.
Mattias Nätterlund knäcktes av två felspringningar i Härnö Trail, berättar han på Instagram, och fick och fick se en given pallplats förvandlas till en 16:e-plats, över 20 minuter bakom segrande Simon Hodler, IFK Mora.
Mårten Vidlund och Anders Ekholm slutade på övre halvan i Koster swimrun, men viktigaste av allt är förstås att insamlingen Heja Stina, för vilken de tävlar, i rask takt tickar på mot målet på 300 000 kronor.
Själv halkade jag väldigt oväntat in på tävlingen Run for the children, ett sexkilometerslopp i ett småkuperat elljusspår i Karlskoga, som en sjätteklass ordnade till förmån för Världens barn. Efter fyra hårda och/eller långa träningspass tidigare i veckan fick jag nys om det här evenemanget först på lördagskvällen, och kom på söndagen till start med rätt mosiga ben.
Blev chockad när de andra tillät mig ta tät från start, men knappt kilometer in i loppet var det två bakom som tröttnade och drog iväg. De såg jag sedan bara allt avlägsnare ryggar av.
Strax före varvningen, efter kanske 2,5 kilometer, gick ytterligare två man förbi, och med min ynkliga form släppte jag genast en liten lucka även till dem. Men en av dem började gå och den andre hade inte så mycket fart i nedförslöpningarna, så på samma ställe på banan ett varv senare, vid 5,5 kilometer, var jag plötsligt i rygg och sedan också framsläppt som trea. Provade en långspurt uppför det spikraka men rätt branta upploppet (cirka 20 höjdmeter sista 300 meterna), men fick ge mig mot den ene och slutade fyra. Det fanns ingen tidtagning, och min pulsklocka låg på jobbet (jag hade ju inte räknat med den här tävlingen), men de andra två i gruppen sa att vi kutat drygt sex kilometer på runt 25.30. Oväntat bra fart på benen om det stämde.
En bild efter en knapp kilometer. Han i orange blev tvåa till slut, han i grått bakom mig (ni ser väl vem som är jag, antar jag …) blev trea efter att ha spurtat ned mig. Foto: Maria Åström
Skrev ju några rader häromdagen om Anders Ekholms finfina resultat i Celtman (en 28:e-plats av 176 startande), en av världens tuffaste ironmantävlingar, som avgjordes i Skottland i lördags. Nu har jag fått tag i Anders själv och hört om hans upplevelser, och det blir en artikel i morgondagens pappers-NA. Men naturligtvis också lite längre snack här i bloggen.
– Nu, några dagar efteråt, känner jag mig förvånansvärt pigg i kroppen. Klart man känner av det man gjort, jag är lite stel i nacke och rygg, men det känns helt okej om jag jämfört med en del andra tävlingar då jag varit helt förstörd efteråt, säger Ekholm till Konditionsbloggen. Hur var det när du passerade mållinjen?
– Först fick jag lägga mig ned och bara ta det lugnt en stund. Jag var ganska slut, jag höll ändå på i 14.25, och jag är trots allt bara en glad motionär (nåja, Anders har gjort under tio timmar på en ”vanlig” ironman) med familj och barn som antagligen tränar betydligt mindre än de flesta andra här, även om jag har en enorm support från familjen. Hur var loppet, om vi börjar med simningen?
– Det var ändå elva grader i vattnet, så det inte alls så farligt som jag befarat. Tidigare år hade det ju varit folk som klev upp och bröt så fort de kände hur kallt det var, men så tror jag inte att någon gjorde i år. Däremot var det mycket maneter, som man fick både i ansiktet och på armarna. Och jag fick imma på simglasögonen som gjorde att jag tappade första gruppen med simmare, och hamnade långt fram i den andra gruppen istället. Men det största problemet var att jag mådde lite illa på en gång. Jag tror att jag hade fått i mig någon skit dagen innan. Och när jag klev upp ur vattnet mådde jag riktigt illa. Hur gick det under cyklingen?
– Efter fem mil fick jag punktering, och då kollapsade magen totalt. Så jag fick gå ut i skogen och sätta mig … Det stoppet tappade jag 10–15 minuter och 13 placeringar på. Turen i oturen var att min support, ”Micke” (Mikael Spiris) var precis bakom mig när jag fick punkteringen, så han kunde langa grejer och byta vattenflaska när jag fixade det. Normalt sett stod han och hejade varannan mil eller så, så det var ett jäkla flyt att han stod precis där. Annars var cyklingen helt fantastisk. Slitigt eftersom det var så mycket upp och ned, men otroligt fint.
– Men när jag kom till löpningen var magen helt kollapsad. Normalt sätt brukar man äta, äta, äta när man sätter sig på cykeln för att vara i bra form till löpningen, men den här gången fick jag inte i mig något mer än två flaskor energidryck på hela cyklingen, så jag var ganska tom när jag började springa. Första 18 kilometerna fick man ta själv, 400 höjdmeter på en fjällstig. Vid varje vätskekontroll kollade de så att man var okej, annars plockade de av en. Men det gick ändå helt okej och när jag kom upp till nästa station vid 18 kilometer hade jag klarat cutoffen (reptiden, alltså) med 80 minuters marginal. Därifrån följde Mikael med som hjälplöpare, och vi började knata uppåt. Jag hade fått låna ett par stavar, och det hjälpte otroligt mycket. Vi gick uppför första stigningen, men plockade ändå folk hela tiden. Det var många som stod och hängde och var helt förstörda. Jag tror min och Mickes vana att gå i fjäll gjorde mycket, för de som inte är vana går för mycket med vaderna i stället för att använda låren. Johan Hasselmark (som har banrekordet i Celtman) hade sagt innan att jag skulle få springa i helvetesterräng. Och det stämde, bokstavligt talat, när vi skulle ned efter toppen. Det var väldigt brant, och löst grus, och stup på båda sidorna. Vi låg väl på 7.20–7.30 per kilometer trots att det gick nedför. Sista åtta kilometerna var asfalt, och då försökte jag springa på så mycket som möjligt, men då kom den mentala tröttheten och krampen. Det var tufft hela vägen. Fick du blodad tand?
– På slutet tänkte jag: Det här är inte riktigt vettigt. Men nu när jag fått några dagars distans till det har jag börjat fundera på något nytt, tufft lopp. Får jag en plats i Norseman skulle jag inte vara främmande för det. Annars finns det ju lopp som Swissman och ett annat i Italien och ett i franska Chamonix. Men först blir det en vanlig ironman i Kalmar. Hur är formen inför det då, fick du någon känsla i helgen? Är du god för under tio timmar i en vanlig ironman just nu?
– Nja, det vågar jag nog inte säga. Jag har inte fått den mängd långa cykelpass jag behövt för att få upp farten, och jag har nog inte tempot i löpningen heller. Men samtidigt har det inte skiljt mer än 45 minuter mellan mitt första, långsammaste, och mitt snabbaste ironman.
Hjälplöparen Mikael Spiris framför Anders Ekholm ut från kontrollen efter 18 kilometer av löpningen. Foto: PrivatAnders Ekholm med den blå tröjan som visar att han klarat sig i mål i Celtman. Foto: Privat
Hela Bergslagsleden på mindre än 91 timmar, är det möjligt? I morgon bitti, 5.00, gör i varje fall Johan Röjler, trefaldig OS-skrinnare, ultralöpare och allmänt konditionsfenomen, och Peter Knoblach, urstark elitmotionär, för andra året ut för att göra ett försök. I fjol kom de till Leken, drygt halvvägs, innan de tvingades bryta på grund av skadekänningar, hällregn och allmän utmattning, men i år är supportorganisationen betydligt bättre, väderutsikterna mer gynnsamma och insatserna högre då det pågår en stor insamling till fördel för funktionsnedsatta i Tadzjikistan och flyktingar i Iran via organisationen Operation Mercy och då en hel del kringaktiviteter ordnas runt löpningen och insamlingen. Den här gången ska Johan och Peter bara lyckas.
5.00 på måndag morgon sticker de alltså iväg från Kloten, men redan nu är liverapporten igång om den sista delen av uppladdning. Det är också där ni som inte har möjlighet att ta er ut på leden och heja och springa med följer evenemanget bäst. Själv tänker jag följa en bit av den sista sträckan på torsdag. Midnatt mot fredag måste Röjler och Knoblack vara i mål vid Stenkällegården för att klara de 91 timmarna och därmed med bred marginal sätta FKT, fastest known time, på Bergslagsleden.
Lite kort om helgen som gick:
** Emilia Fahlin slutade trea i linjeloppet i cykel-SM efter att världsrankningsettan Emma Johansson lyckats komma iväg från huvudkunglan, som sedan inte hade mycket till motivation att sätta fart förrän det var dags för spurten, där Fahlin drog igång först men fick ge sig mot tredje svenska OS-cyklisten, Sara Mustonen-Lichan.
** Martin Regborn anförde Sverige (ja, Sveriges löpare var snabbast på alla sträckor, men Regborn stod för 22 av de 40 sekunderna Sverige var före i mål) till seger över regerande världsmästarna Danmark (med tre av fyra löpare från VM-guldlaget) i landskampen i Örebro mixsprintstafett (KFUM Örebro, med en inlånad Filip Jacobsson i laget, blev trea, bara 6.52 bakom svenska landslaget – Ellinor Eriksson tappade bara 44 sekunder på Karolin Ohlsson och Cecilie Friberg Klysner som växlade samtidigt!). Och det efter att bara två timmar tidigare ha slagit alla danskar i den individuella sprinten (Örebro city sprint), som räknas mot världsrankningen. Enda problemet? Regborn hade något tjall på stämplingsbrickan, som saknade registreringar från tio kontroller i mål. Därmed förvandlades en andraplats, sex sekunder bakom Emil Svensk, till en diskning för ”felstämpling”. ”Saknade tio (!) stämplingar i min bricka (har stämplat vid alla)”, skriver Regborn på twitter. I stället blev Jonathan Karlsson och Ellinor Eriksson bästa länslöpare på sjunde respektive sjätte plats. Filip Jakobsson och Elin Vinblad vann de ”nationella” seniorklasserna.
** Diskad blev också Hallsbergs student-VM-laddande orienterare Lilian Forsgren (eller om hon bröt, det är lite svårt att avgöra av sträcktiderna) i Idre fjällorientering, den första av fem tävlingar under Idreveckan. Daniel Attås tog en tredjeplats på herrsidan, drygt fem minuter bakom överlägsne Ludwig Ljungqvist. Ellinor Tjernlund var bästa lokala damlöpare med en åttondeplats, tre placeringar och nästan två minuter före tvillingsystern och EM-löparen Josefin Tjernlund, som snott alla rubriker under våren.
** Anders Ekhlom inte bara klarade Celtman, utan blev dessutom 28:a totalt (tolfte herrveteran!) på tiden 14.25.51 (55.24 i simningen, 6.01.16 i cyklingen, 7.13.08 i löpningen, 12.03 i växlingarna). Jag hoppas kunna återkomma med en intervju med Anders om upplevelserna av en av världens tuffaste ironmantävlingar senare i veckan.
** Detsamma gäller Lotta Nilsson, femma i D50-klassen i ironman-VM på Hawaii i fjol, som kvalade in till årets VM genom en andraplats i D50-klassen i Ironman Österrike i dag. Stålkvinnan från Nora var trea av alla damer upp ur vattnet (59.02 på 3 800 meter), höll ledningen i klassen och var fortfarande 13:e totalt efter cyklingen (5.26.21) men tappade till en andraplats i D50 och en 40:e-plats totalt efter 4.22.01 på det avslutande maratonloppet. Inklusive växlingar på 7.40 blev sluttiden 10.55.04, pers med 1.14. Lottas dotter Bibben Nordblom var sjua upp ur vattnet av damerna i 25-29-årsklassen, men cyklade sedan upp sig till en fjärdeplats och höll den hela vägen in i mål för ett nytt pers med över fyra minuter, nu 11.14.04.
1. Celtman Anders Ekholm, minns ni honom? Han fick hoppa in i Koster swimrun, i par med Mårten Vidlund, sedan Matti Tordssons dotter drabbats av leukemi. Den här säsongen satsar Ekholm återigen på sin vanliga gren, ironmantriathlon, där 41-åringen från Örebro i fjol för första gången någonsin tog sig under tio timmar (med tre sekunders marginal efter en riktig kämpainsats i den avslutande löpningen). Men i morgon, lördag, ger han – och inte så många andra heller, för den delen – gjort tidigare: Celtman extreme scottish triathlon, världens kanske tuffaste triathlon. Vi snackar 3 800 meter simning i iskalla Atlanten, 202 kilometer cykling (drygt två mil mer än en vanlig ironman) med 2 000 höjdmeter klättring och ett maraton med kamlöpning och två 1 000-meterstoppar. Jag ringde givetvis upp Ekholm och frågade hur han tänkte när han anmälde sig till den här galna tävlingen där Där bara 338 personer tagit sig i mål, totalt under de fyra första åren tävlingen arrangerats.
– Jag har sökt till Norseman triathlon i Norge, som är den stora tävlingen när det kommer till extrema triathlon i bergsmiljö. Men det är oerhört många som söker och bara några hundra platser, och i irritation över att jag inte kom med för fjärde gången i rad så sökte jag till både Celtman och Swissman som är de två andra tävlingarna i samma serie. Och då kom jag plötsligt med i båda. Eftersom de avgörs samma dag var jag tvungen att välja, och jag hade väl inte så stor koll där i oktober/november, så jag tog den här i Skottland, säger Ekholm till Konditionsbloggen. Vilken blir största utmaningen?
– Löpningen blir riktigt hård. Jag har gjort Vätternrundan på 7.18, så cykling borde inte vara något problem även om det är lite backigt. Och simningen känner jag mig bekväm med. Men bergslöpningen blir nog bekymret. Det fina är att man får ha en hjälplöpare med sig från cutoffen, de sista 25 kilometerna. Så jag har med mig klubbkompisen Mikael Spiris, som dessutom hjälper mig att byta om mellan grenarna och tar hand om mig om något händer. Det känns tryggt. Har du tränat specifikt?
– Det har blivit mycket mer terränglöpning än normalt. När jag fick platsen började jag med att ringa Johan Hasselmark, en svensk multisportare som har banrekordet i Celtman, och frågade vad jag behövde göra för att lyckas. Sedan har jag haft KJ Danielsson (vinnaren i Örebro triathlon) som tränare under en period och han har gjort ett träningsschema specifikt för den här tävlingen med mycket traillöpning, backlöpning, löpning i slalombackar och brötig terräng. Eftersom jag bor i Lillån har det blivit många turer i skogarna där. Sedan har jag försökt få cykelpassen att innehålla kupering, kört många backiga svängar. Det har blivit några turer till Ånnaboda och uppåt Kopparberg. Och så har jag tränat på att simma kallt, jag var ute tidigt i april och körde. Johan berättade att det varje år är en del som går upp ur vattnet och bryter innan det ens startat eftersom det är så fruktansvärt kallt. Så jävligt är det. Men jag har skaffat mig en neoprenväst att under våtdräkten för att få upp värmen, och extra tjock huva och strumpor. Hur är formen?
– I höstas hade jag ganska mycket strul, och nu i vår har det varit perioder som varit bra och perioder som … inte varit så bra. Man drar ju på sig en del sjukdomar när man har småbarn, och man får lägga träningen på tidiga mornar och sena kvällar, det är ju livet. Men jag provade formen i Örebro triathlon och slutade 17:e totalt och tvåa i min åldersklass, så jag rör på mig i alla fall. Hasselmarks banrekord är 11.41.30, nästan fyra timmar över världsrekordet på en ”vanlig” ironman. Hur länge räknar du med att få hålla på?
– 15-16 timmar, hoppas jag klara mig på. Man måste hinna till en cutoff 17 kilometer in på löpningen efter elva timmar, annars får man inte fortsätta om inte väderförhållandena är väldigt gynnsamma, för det är där den svåraste och mest tekniska löpningen börjar. Det största målet är att klara det, och få fortsätta och ta sig i mål. Jag har aldrig hållit på så länge i ett lopp tidigare, så det kommer bli spännande att se hur kroppen reagerar. Men jag tror att det ska passa mig, jag får försöka använda huvudet lite grann och köra på. Men jag tror ju inte att jag kommer att ha något med toppstriden att göra (skratt).
Bilder från Skottland längst ned i blogginlägget.
2. Cykel-SM
Emilia Fahlin jagar karriärens sjätte SM-guld, men Emma Johansson kommer förstås bli en mycket svår nöt att knäcka över de tio varv i centrala Västerås som ger totalt 120 kilometer i damernas linjelopp, och som sannolikt kommer kulminera i en klungspurt. Men glöm för all del inte att Fahlin faktiskt spurtade ned världsrankningsettan Johansson i Tour of Norway i höstas och att hon varit före över linjen även i ett par tävlingar den här våren.
3. Örebro City Sprint och Örebro mixsprintstafett
De båda tävlingarna på Söder i Örebro, med start och mål i Drottningparken, på söndag är de finaste orienteringstävlingarna som arrangerats i stan sedan O-ringen 2010, om man ser till världsranknings- och landskampsstatus, som jag skrev en del om i går.
Bubblare: Örebro backyard ultra, förstås. Mitt stora mållopp för året, och jag kommer liveuppdatera på twitter efter varje varv. Det kommer upp någon typ av inbäddning eller länk till min twitterfeed här på bloggen under lördagsmorgonen. Välkommen ut att följa, som publik eller som medlöpare i något/några varv! Start 9.00 och mål när näst siste deltagare ger upp. Själv tänkte jag åtminstone hålla på ett dygn, så det finns gott om utrymme att komma till Kvinnersta och snacka lite blogg, löpning eller livet med undertecknad!
För övrigt fick Erik Anfält nöja sig med en andraplats i Orsakajt’n, men då var hans baneman å andra sidan hyfsat välmeriterad. vi snackar fyrfaldige ryske VM-orienteraren Roman Ryapolov, som till vardags tävlar för IFK Mora, och som i slutet av den 25 kilometer långa stig- och grusvägstävlingen gick ifrån Anfält med 22 sekunder. De båda verkar ha pressat varandra ganska hårt, för segertiden 1.32.40 är rätt bra i den terrängne och trean Jesper Lundberg, Äppelbo, distanserades med nästan 7,5 minuter. Annars var det skidåkare som dominerade; Sara Lindborg, Anna Haag och Ida Ingemarsdotter vann 25-, 15- respektive 6-kilometersklasserna på damsidan.
I Borejoggen i Torsby tog Erica Lech, Örebro AIK, hem segern med halvminutens marginal till tvåan, Ebba Sigfridsson, I2 Triathlon, med segertiden 32.56 (Antje Torstensson bröt, kanske beroende på förkylningen hon drogs med när jag träffade henne på löpskyttet i tisdags). På herrsidan mötte regerande mästaren Bill Impola, långloppsskidåkaren från Kopparberg, övermäktigt motstånd när löpkanonerna Nasir Dawoud och Anders Kleist dök upp, men Impola blev ändå trea på 27.25 över 8,5 kilometer, slagen med 1.06 av Dawoud och 30 sekunder av Kleist.
Mikael Spiris (som ska langa dricka i cyklingen och springa med sista 25 kilometerna), Anders Ekholm (som ska ge sig på ett av världens tuffaste ironman) och Anders son Sigge på plats framför en av bergstopparna på det skotska höglandet. Foto: Privat
Matti Tordsson tvingades lämna återbud så sent som i tisdags. In kom Anders Ekholm – och det funkade ju rätt bra det också. Örebroduon Ekholm och Mårten Vidlund slutade på 17:e plats i premiärupplagan av Koster swimrun på lördagen (Simon Börjeson och Rasmus Regnstrand, som simsprang från Sverige till Finland i somars och som länge ledde årets Ötillö men slutade fyra, tog hem tävlingen på 2.46.59, en dryg timme före Ekholm och Vidlund). Konditionsbloggen ringde naturligtvis upp Vidlund för att höra hur det gick med partnerbytet.
– Anders gjorde en superstark insats med tanke på förutsättningarna. Han fick frågan så sent som i tisdags, och sa: ”Det här måste jag bara lösa.” När han lyckats fixa ledigt från jobbet i helgen så var det klart. Kustjagaren i Karlskrona i våras var hans enda swimrun tidigare, annars har han bara kört triathlon. Men han tyckte att det här var jättekul, mycket roligare än i Karlskrona, säger Vidlund till Konditionsbloggen. Hur var tävlingen?
– Det började med att vi fick hoppa i vattnet från en pråm, landstigningen i Normandie-stuket. Vi ställde oss ganska långt framme för att inte bli nertrampade, och var snabbt uppe ur vattnet efter första 200-meterssimningen och kände att vi låg bra med på första trekilometerslöpningen. Sedan var det bara att jobba på. Det var så tuff löpning på klipporna att det i princip inte gick att springa om, så positionsskiftningarna skedde i simningen. Vi tog några lag på de längre simningarna, men fick släppa en del starka simmare också. Men allt gick bra. Det var näst sista löpningen, på 6,6 kilometer, som var ganska tung. Anders körde i hel våtdräkt och kunde inte knäppa upp och cabba ned, så han fick det väldigt varmt där. När det flöt på så bra hoppades vi på under fyra timmar, och vi gick i mål på 3.51.58. Känner du dig mör nu efter två swimruntävlingar på åtta dagar?
– Nja, det är en väldig skillnad mot förra lördagen, faktiskt. Ute på kobbarna var det sådan terräng att det inte gick att springa rejält, då hade man slagit ihjäl sig. Och löpningarna var betydligt kortare och utan stigning i dag, och även om det var lång simning så är det skonsammare mot kroppen än brutal löpning. Dessutom var det en fantastisk dag, sol, nästan ingen blåst … Helt otroligt. Så jag känner mig relativt fräsch. Petter har sagt att alla måste orka festa i kväll, så det får jag väl bjuda på. Vad händer sedan?
– Det här var sista tävlingen för i år, så nu får vi väl fundera på vad vi ska hitta på nästa år. Det börjar poppa upp hur många roliga swimrunlopp som helst, i Storbritannien, Belgien, Schweiz … Och jag tror att den här sporten bara kommer fortsätta att växa.
I Salt Lake City var Adam Axelsson tillbaka på tävlingsisen efter förra helgens vådliga vurpa och dyngade till med ett nytt personligt rekord över 500 meter – 37,15 var 19 hundradelar bättre än tiden han presterade i Calgary i mars. Han följde upp med 1.14,03 på 1 000 meter, mindre än sju tiondelar över personliga rekordet. I morgon, söndag, flyger Axelsson hem efter 29 lägerdagar i USA, men redan nästa helg blir det tävling i Stavanger, om inget oförutsett inträffar.
Linda Meijer kände sig krasslig på förhand men var ändå över tre minuter före tvåan när Västgöstacupen i mountainbike avslutades med Vista mounatin i Jönköping. Hon hade ju redan säkrat segern i D30-klassen, och slutade nu dessutom femma i maxiklassen – där elit, juniorer och D30 ställs mot varandra – räknat över hela säsongen (därmed bästa icke elitåkare). ”Velade om start hela uppvärmningen. Startade och tänkte: ”Jag testar.” Bra första varv, hyfsad två varv till, sedan pingislunga. Vinst D30. Ändå nöjd. Men hade velat åkt fortare, men det ville inte kroppen. Grymt rolig bana, en sådan man vill åka om och om igen”, twittrar Meijer. Tävlingen var maraton-SM-segrarens sista för säsongen.
Orienteringens världscup skrev jag en del om här i går (men tja, jag snavade lite i mina beräkningar om Lilians världscupplacering, hon var de facto delad 15:e inför lördagen). Väl i dagens medeldistans, som avslutade världscupsäsongen individuellt, gjorde dock just en 15:e-plats att Hallsbergslöparen tappade en placering och slutade 16:e i sammanlagda världscupen, två placeringar längre ned än i fjol. Garphyttans Filip Dahlgren låg på 20:e plats efter 21 av 29 kontroller i dag men gjorde en halvminutsbom till 22:an och tappade sju platser han inte kunde hämta in. 27:a till slut, alltså, klättrade till 31:a plats i världscupsammandraget.
I morgon springer Forsgren i svenska andralaget i mixedsprintstafetten (senast två gångerna har hon ju fått springa förstasträckan i förstalaget, dels i världscupsegern i Halden, dels i VM). Nu öppnar hon för ett andralag där William Lind, Gustav Bergman och Alva Olsson tar hand om resten av sträckorna. Emma Johansson får chansen i förstalaget i stället. Filip Dahlgren springer andrasträckan i ett svenskt fjärdelag som har en vakant fjärdesträcka.
Karlslundsloppet har jagskrivit om här (länets tredje VM-orienterare spurtade ned länets största löpartalang på herrsidan, och Gerdevåg tog ledningen med 3–1 i årets interna statistik mot Kemppi), och i går skrev jag en del om en av de fetaste nyheterna i cykelvärlden på länge.
Konditionsbloggen 