Det är ju den här tiden på året man ska blicka tillbaka och summera. Men 2015 blev inte alls som jag tänkt mig. Det började med en fotskada och nästan tre månaders vila hösten 2014 och fortsatte med nya skador och följdproblem långt in på sommaren. Efter en helt okej juni avslutades året med ännu fler skador. Och jag vet inte hur många gånger jag besvarat ständigt återkommande varianter på frågan ”hur går det med löpningen?” med långa utläggningar på temat ”jo, det är på bättringsvägen, men just nu är det foten/vaden/knäet/benhinnan som trälar sig lite”. Men om det blev nåt bättre? Näe, problemen flyttade mest runt.
Redan i våras insåg jag att årets stora mål, milen under 40 minuter, skulle bli ouppnåeligt, och rätt mycket annat av det jag hoppats få ut av löparåret sket sig också. På det positiva kontot finns att jag ändå lyckades genomföra mina fyra mållopp. Kutade 18 timmar (och drygt elva mil) och slutade på sjunde plats i Sveriges första backyard ultra-lopp någonsin (i Lur). Gjorde Sälen fjällmaraton under fyra timmar och Bergslagsleden ultra en vecka senare och skadad och sliten och med tidig vurpa just över fem timmar. Och överlevde Tromsö skyrace.

Bloggåret har jag redan summerat i och med NA:s och Löpex sports pulsklocka, som med sin långa kandidatlista belyser det mesta av det bästa som hänt i år. För mig personligen var årets roligaste tävlingen att bevaka Ö till ö, där den magiska presservicen skjutsade runt oss mellan öarna i jakt på Lotta och Bibben, medan sista timmen på Danny Hallméns dubbla världsrekord var den kanske största prestationen jag bevittnade på plats. På tv var det ju mäktigt inte bara att följa Emilia Fahlin och Louise Wiker i deras VM, utan också Bill Impolas felkörning i Schweiz (även om det hade varit ännu mäktigare om han hade kört rätt och tagit sin första stora seger). Och mest omskrivna här på bloggen blev nog Josefin Gerdevåg och Erik Anfält, som tävlat intensivt och presterat nästan i varenda lopp.

Vad händer nästa år? Tja, än så länge har jag inte bokat några större lopp, men jag har tänkt utmana länge i Örebro backyard ultra, i alla fall. Och så ska jag visst springa från Behrn arena till Nobelhallen (men det blir inte förrän i maj, säger min sambo/PT). Något milen under 40-mål vågar jag inte dra upp den här gången, men det blir säkert någon annan (och roligare) utmaning. Och framför allt vill jag vara hel. Och glad. Gott nytt år på er, allihop!