Etikett: Binche–Chimay–Binche

Fahlin gjorde sista tävlingen med Arkéa-B&B hotels – som går i graven

oktober 7th, 2025

Oavsett allt jag skrev i går så har ju inte Emilia Fahlin bestämt sig för om proffskarriären är över eller inte – så när hon i dag körde säsongens sista tävling Binche–Chimay–Binche i södra Belgien, så fanns hon inte bland dem som inför start tackades av. I stället var Fahlin en av dem som hyllade Maria Giulia Confalonieri (Italien/Uno-X mobility) och Eugenia Bujak (Slovenien/Cofidis women team). Confalonieri slog rentav till med en pallplats i sitt sista lopp, vilket var häftigt att se.
Efter en lång utbrytning av två cyklister attackerades det hejvilt, och med tre av de drygt tolv milen kvar sprack klungan definitivt och återsamlades aldrig. Ett 30-tal cyklister kom loss, och Fahlins stall Arkéa-B&B hotels fick bara med en – franska Latimier Clémence som inte hade något att sätta emot när det skulle avgöras och blev 27:a. Fahlin och hennes lagkompisar blev fast i den stora klungan där bakom, som rullade i mål drygt fyra minuter bakom ledarna. Flera försökte hitta på saker sista milen, men Lorena Wiebes (Nederländerna/Team SD Worx) – världens bästa spurtare och etta på världsrankningen – kontrollerade allt och spurtade sedan på sedvanligt sett ifrån alla. Den enda som var nära att hänga vara Lara Gillespie (Irland/UAE team ADQ) som tog andraplatsen.
Loppet var Arkéa-B&B hotels-stallets allra sista, så det blev många kramar och bilder efteråt (och kanske några tårar). Det återstår att se var cyklisterna dyker upp nästa år.
För Fahlin väntar gravel-VM redan på lördag. Startlistan publiceras i morgon, och det kommer bli högintressant att kolla vilka som dyker upp där.

I kväll avgjordes Lindebygdens klubbmästerskap i nattorientering – och största skrällen var att Therese Korkeakoski, som alltid brukar vara värst där, inte vann. I sätllet blev hon trea, drygt 4,5 minuter bakom Sofia Carlsson och drygt två efter Anna-Maria Backryd. Oliver Arnesson var ende herrlöparen (från Lindebygden, två från Milan blev tvåa och trea i tävlingen men räknas förstås inte i KM) som var före Carlsson och Backryd i mål – han tog klubbmästartiteln nästan 20 minuter före ende utmanare Tomas L Karlsson (Milans Simon Marklund var dock bara 17 sekudner bakom).
Det avgjordes två klubbmästerskap i sprint redan förra veckan. Garphyttans finns fortfarande inte så mycket att rapportera från, eftersom de inte publicerat något resultat. Men hos Tisaren blev Anna Hallmén och Maxim Bonneau klubbmästare, med drygt en minut respektive över 2,5 minuters marginal till Rebecka Nylin och Johan Sjöberg.

I helgen blev det pallplatser till länsidrottare i ett par fina löpartävlingar:
** VM-mountainbikcyklisten Axel Lindh avslutade cykelsäsongen med graveltävlingen BBR Bergslagen gravel så sent som förra helgen och passade nu på att verkligen runda av med 21 kilometer långa Härnö trail (med 945 höjdmeter på fina stigar!) där han sprang in som trea (på grund av något problem med resultatlistan vet jag inte mer än så just nu). ”Här två dagar efter målgång har jag fortfarande så trasiga benmuskler att jag knappt kommer ur sängen på morgonen”, skriver Lindh på Facebook.
** Multiidrottaren Sara Gunnarsson (löpning/fotboll/crossfit/hyrox/OCR, you name it) gjorde som ett gäng länslöpare före henne och tog en pallplats i backloppet Yxbacken challenge i Norrköping. Jaaktum är att hon bara var 49 sekunder bakom Lisa Ring – som vunnit SM på både 10 och 100 kilometer, varit på pallen i Ö till ö och sprungit på friidrotts-VM (bland mycket annat) – över 46 minuters tävlingstid.
En kort biografi med en liten förhandskoll inför Fahlins sista (?) proffstävling

oktober 6th, 2025

I morgon kör Emilia Fahlin det som med stor sannolikhet blir den långa karriärens allra sista proffstävling i landsvägscykel. Hon debuterade i internationella landslagssammanhang redan 2005, när hon som 16-åring blev 35:a i tempot och 42:a i linjeloppet på junior-VM (det var 20 år sedan i augusti). Redan som 18-åring, med ett halvår kvar i gymnasiet, skrev hon proffskontrakt med amerikanska T-Mobile-stallet och den 15 april 2007 debuterade hon i det som då hette Damesronde van Drenthe (och som, innan det lades ned, var känt som Novilon EDR Cup).
Första proffssegern kom året därpå, när hon tog hem en etapp av Redlands bicycle classic i USA, men den största segern dröjde till 2016, då Fahlin slog till och vann den enda svenska världstourtävlingen, i Vårgårda efter en spurtduell mellan ett gäng i utbrytning. Samma år hjälpte hon Emma Johansson till OS-silver i Rio de Janeiro. Hon vann också sju SM-guld och hade två mycket framgångsrika etapplopp i Tour de l’Ardèche 2011 och Gracia Orlová 2018 med totalt sju etappsegrar och en totalseger. Lägg därtill två OS (med två topp 20-placeringar i London) och 13 VM med totalt tre fjärdeplatser (där den i linjeloppet i Innsbruck 2018 nog var Fahlins allra mäktigaste insats, när hon på en bana som inte alls borde passa henne krigade sig hela vägen till en fjärdeplats).
Just 2018 var nog Fahlins allra bästa år, där hon utmanade Marianne Vos hela vägen och slutade tvåa totalt (efter att ha varit tvåa-tvåa-trea på etapperna) i världstourtävlingen Tour of Norway, där hon sedan åkte och tog dubbla pallplatser och en fjärdeplacering totalt även i Belgium tour och sedan en andraplats på första etappen och en sjätteplats totalt i världstourtävlingen Madrid challenge. Och lite tidigare det året hade hon kommit in på upploppet på EM med läge att ta en medalj – men fått kedjehäng och tappat till 16:e plats.
Och vid sidan om alla egna framgångar har Fahlin hela karriären varit en urstark hjälpryttare, både i proffs- och landslag. Hon har kört för många av de allra största namnen de senaste 19 säsongerna – under en tid där damcyklingens status exploderat. Allt detta trots att hon några år i början av 10-talet var rejält sjukdomsdrabbad och de sista åren åkte på allt från blödningar i hjärnan efter en svår krasch på träning till utmattningssyndrom som tvingade henne att avbryta OS-satsningen 2021 och ta ett halvårs timeout. Fahlin har alltid kommit tillbaka starkt.
Sammantaget är Fahlin 2000-talets tredje bästa svenska cyklist bakom Susanne Ljungskog och Emma Johansson, och längre tillbaka är det svårt att jämföra (Marianne Berglund, Tuulikke Jahre och Madeleine Lindberg har guld, silver respektive brons på VM längre tillbaka).
Men nu ser det ut som om landsvägskarriären håller på att läggas till handlingarna. Om inget oförutsett inträffar blir tisdagens tävling det sista för franska stallet Arkéa-B&B hotels som hon kört för de senaste två åren – eftersom de tappat båda sina huvudsponsorer, Arkéa och B&B hotels, och inte hittat några nya. Och frågan är då om det längre finns någon plats för Fahlin i proffsklungan, och om hon alls är sugen på att kuska runt Europa ännu en säsong.
Inget är hugget i sten, men det mesta talar för att Binche–Chimay–Binche blir Fahlins sista tävling. Det är ett lopp på UCI 1.1-nivå (alltså tredjenivån bakom världs- och protourerna) och har för damerna start i Chimay och mål 122 kilometer senare i Binche (loppet är döpt efter herrtävlingens sträckning).
Det är snällt kuperade belgiska vägar vi snackar om, där det avslutande varvet, som körs 3,5 varv, har en liten stigning på 50 meter som ska tas tre gånger, och det inleds med ett litet gatstensparti (på vilket mållinjen är beläget). Någon kommer säkert testa att gå loss i backen, men även om det spricker bör det återsamlas och bli en spurt i en decimerad klunga – i fjol, när man förvisso bara körde 2,5 varv på finalslingan, gjorde till slut 25 cyklister upp om det. Fahlin kraschade i tävlingen både 2023 och 2024 – i fjol bröt hon, 2023 reste hon sig upp och testade en attack med mindre än tio kilometer kvar, men blev snabbt inhämtad.
I år blir det tuff konkurrens för Arkéa-stallet – åtta världstourlag är på plats, och ytterligare två protourlag (som Arkéa är). Vid sidan om Fahlin ställer laget upp med nyzeeländska Michaela Drummond, nederländska Marjolein van ‘t Geloof och franska trion Océane Mahé, Clémence Latimier och Maurène Trégouët.
Världens bästa spurtare, nederländska Lorena Wiebes (Team SD Worx) som är etta på världsrankningen finns med i startlistan efter att ha avstått både VM och EM och lär säkert vilja avsluta säsongen med en ny seger. Hon har med sig Mischa Bredewold (Nederländerna), som är elva på världsrankningen, i egna laget. Annars är det många toppar som avstår – det finns ingen mer från topp 25 på världsrankningen i startlistan, och utmanarna heter i stället sådant som fjolårstvåan Kathrin Schweinberger (Österrike/Human powered health), Linda Zanetti (Schweiz/Uno-X Mobility), Lara Gillespie (Irland/UAE team ADQ), och Charlotte Kool (Nederländerna/Fenix-Deceuninck). van ‘t Geloof är rankad högst av Arkéas cyklister, 97:a på världsrankningen och 20:e av de som finns i startlistan (Fahlin är 249:a i världen, 44:a i tävlingen, trea i laget).
Notera också att Fahlin kommer in i tävlingen med två sjukdomsveckor i bagaget sedan senaste tävlingen, La Choralis Fourmies den 14 september (där hon var i utbrytning i slutet men blev inhämtad), så förvänta er inga stordåd.
Tävlingen startar 11.00, Discovery sänder sista timmen, från 13.00. Missa den inte.
På söndag kör Fahlin (och Wiebes, med flera) VM i gravel, grusvägscykling, i Nederländerna.

För den som vill veta mer om Edvin Lindhs bekymmer i mountainbikesprint-EM i går finns nu en artikel ute på Svenska cykelförbundets hemsida. Han drabbades inte av punktering i kvalet, som det stod på den officiella sidan och som jag skrev här, utan knäckte hela bakhjulet när han hoppade för långt. Och att han alls han fram till kvalet var på håret eftersom han fastnade i köer vid passkontrollen mellan Spanien och Gibraltar. Och därefter blev hela dagen tuff med en kropp som inte alls var på samma nivå som när han tog VM-guldet i somras.
Fahlin kraschade i årets sista tävling – och Eriksson tog ännu ett överlägset SM-guld

oktober 1st, 2024

Missa inte veckans avsnitt av Konditionsbloggenpodden, där Tisdagsklubbens Simon Karlsson är tillbaka som gäst. Finns där poddar finns, som på Spotify och i podcastappen på Iphone.

Det var, som den uppmärksamme säkert redan noterat, i dag och inte i går som Emilia Fahlin körde Binche–Chimay–Binche, vilket också blev Örebrocyklistens sista tävling för året.
Jag har inte så mycket information om det än att loppet för hennes del slutade med DNF efter en krasch, på en bana som normalt sett passar Fahlin utmärkt.
Den stora klungan sprack av flera gånger om på slutet, och Fahlins lag Areka-B&B hotels fick inte med någon längst fram, i den tolvmannagrupp som till slut gjorde upp om det efter att två utbrytare hämtats in sista kilometern. 18-åriga nyblivna juniorvärldsmästaren Cat Ferguson (Storbritannien/Movistar) tog en skrällseger efter att ha spurtat urstarkt samtidigt som förhandsfavoriten Charlotte Kool (Team DSM-Firmenich) fick någon typ av tekniskt strul på upploppet. Maurène Trégouët, Frankrike, var bästa Arkeacyklist, hon fanns med i bakkant av huvudgruppen och tappade kontakten först in i stan, under de sista kilometerna, och blev 21:a.
Fahlins ettårskontrakt med det franska laget går ut nu, och det är oklart vad som händer nästa år. Egentligen finns väl tre alternativ: Att hon lägger av, att hon fortsätter i Arkea eller att hon hittar ett nytt lag. Besked lär komma inom kort.

En grej som jag missade i helgen var att kortbane-SM i OCR, hinderbanelöpning, avgjordes i Eskilstuna – och återigen dominerade Folke Eriksson, 18, från Vintrosa herrarnas juniorklass. Den här gången vann han med över 2,5 minuters marginal för IF Götas Lucas Jansson på andraplatsen: 21.25 på Eriksson mot 24.00 på Jansson (och trean var ytterligare mer än fem minuter bakom).
Siri Englund kom inte till start, men ex-örebroarna Martin och Sara Bäckström tog guld respektive brons i herr- och damklasserna (Sara var bara 16 sekunder bakom Linnea Stenson som tog guldet medan Martin vann med sju sekunders marginal).
Karlsson drabbad av Hagbergs förbannelse (igen), Regborn sprang ”alldeles för dåligt” och Fahlin tillbaka på tävlingshojen

september 29th, 2024

Missa inte veckans avsnitt av Konditionsbloggenpodden, där Tisdagsklubbens Simon Karlsson är tillbaka som gäst. Finns där poddar finns, som på Spotify och i podcastappen på Iphone.

Just podden med Karlsson handlar i mångt och mycket om hans uppladdning inför dagens Berlin marathon, där han gick för personligt rekord (2.23.43), Närkrekord (2.21.46) och framför allt sub 2.20. 15 kilometer in låg Karlsson på ett tempo som skulle ge Närkerekord med drygt 20 sekunder (och pers med drygt två minuter), men precis som i hans senaste stora maror i Valencia, Manchester och Stockholm mattades han på andra halvan och fick slå av på takten. Han passerade första halvmaran på 1.11.18 och gjorde den andra på 1.16.30 för 2.27.52 som sluttid (där ingår också de fyra sekunder det tog att ta sig till startlinjen).
Det gav ändå en 180:e-plats i tävlingen, och 2.27.52 är ju alls ingen dålig tid: Bara sju andra Närkelöpare (plus Karlsson själv) har sprungit snabbare än så genom tiderna. Men man börjar ju ändå fundera på om det finns en ”Hagbergs förbannelse” efter alla försök som gjorts att slå det där Närkerekordet de senaste 41 åren. Rolf Barr, som sprang maran i Västberlin 1984, var bara fyra sekunder ifrån Hagbergs tid, men lyckades inte ta den. Det har inte heller Karlsson (som nu gjort tre försök), Oskar Andrén, Erik Anfält eller Jonas Nilsson, som alla gjort seriösa försök de senaste åren, klarat av att göra.
Just Karlsson och Nilsson har absolut chans att lösa det i närtid, om de har dagen. Men än så länge har de inte haft det. För Karlsson blir nästa försök, som han berättar i podden, Valencia i december och Tokyo i mars.
Villem Raudsepp blev näst bästa länslöpare i Berlin med 2.45.30 (2.42.01 netto, han fick köa 3,5 minuter till startlinjen), drygt fyra/nästan åtta minuter bättre än hans halvårsgamla pers från Frankrfurt. Elias Zika gjorde 2.46.49 (2.43.20), Fredrik Härdfeldt 2.46.57 (2.43.29 netto), Markus Liljenroth 2.47.51 (2.47.15), Martin Duberg 2.53.48 (2.53.08) och Kristoffer Ingberg 2.59.18 (2.56.12). Det var i varje fall de jag hittade under tre timmar.

Sverige vann dubbelt, på såväl dam- som herrsidan, när orienteringens världscupsäsong på söndagen avslutades med stafetter, och tog därmed även hem nationscupen. Men lite oväntat blev Anton Johansson dagens bästa länslöpare, i stället för Martin Regborn som var satt som ankare i förstalaget och fick gå ut i ledningen. Men kom i mål först som nia, drygt 2,5 minuter bakom täten.
– Jag har lagt rätt så mycket mental energi på att ladda inför den här helgen, för de individuella prestationerna, och det var svårare att ladda om än det brukar vara. Jag jagade ändå på så gott jag kunde, och det blev lite fort och fel i stället. Alldeles för dåligt, så här dåligt ska man inte springa när man får springa i förstalaget, sa Regborn ärligt till SVT efteråt.
Största bommen kom redan till första kontrollen på tredjesträckan, och den kostade över 1,5 minuter.
– Jag var ju grymt taggad att få springa i förstaläget, och att se Viktor (Svensk) och Max (Peter Bejmer) springa så bra och få det här utgångsläget. Vi har sagt att vi ska inte vara fega, utan vi ska vara offensiva, så jag körde till första. Jag kanske var lite för taggad, och så var jag lite trött från loppen som varit här. Jag tyckte jag låg bra till första, men så var det som en höjd som jag skulle springa till slutet på och så var det lite diffust där. Och nej, jag var inte tillräckligt chill där, så jag gled upp och jag missade första och då gick luften ur och det var tungt, sa Regborn, som hade fler små bommar längs vägen, till SVT.
Anton Johansson, då? Jo, han sprang i det svenska tredjelaget och anförde huvudklungan, med 15 lag inom 34 sekunder, in mot första växlingen efter en utmärkt förstasträcka, och skickade ut sitt lag som tvåa, 25 sekunder bakom förstalaget som Viktor Svensk gett en lucka längst fram. Tredjelaget blev till slut sexa i mål (även om varje nation bara får räkna varsitt lag och Gustav Bergman via ett läckert vägval i slutet lämnade övriga lag bakom sig och tog det svenska andralaget till seger).
En tredje länslöpare sprang faktiskt i stafetten: Jerker Lysell, som funnits med under hela veckan i Finland som reserv på plats men inte behövts i något av de individuella loppen sprang in som 13:e, längre bak i Johanssons klunga, på förstasträckan, för ett mixlag där rumänen Ioan Iacob sprang andrasträckan men där en tredje löpare saknades.

Efter gårdagens stora framgångar för länslöparna på Lidingö var det lite lugnare när tävlingarna i dag avslutades med tiokilometersloppet och ungdomsklasser. Men Garphyttans Daniel Torége blev i varje fall åttonde i P13 (som sprang tre kilometer) på 11.12, och Djerfs Gabriel Laine blev tolva i P15 (som sprang sex kilometer) på 21.35.

Efter att ha valt att stå över gårdagens VM-tävling är Emilia Fahlin i morgon tillbaka på tävlingshojen när Binche–Chimay–Binche, en belgisk endagstävlingen på den tredje nivån inom den internationella cyklingen, avgörs. Fahlin anför Arkea-B&B hotels lag som i övrigt innehåller nyzeeländska Michaela Drummond, nederländska Maaike Coljé och franska trion Clémence Latimier, Maurène Trégouët och Amandine Fouquenet.
Tävlingen är 117 kilometer lång och innehåller 1 066 höjdmeter och avslutas spektakulärt nog på gatsten (ett av två partier med gatsten inne i Binche som passeras tre gånger på ett målvarv som också innehåller en slakmota på 70 höjdmeter över tre kilometer, som tas två gånger).
Fahlin var 25:a i loppet i sin debut i fjol, då hon körde för FDJ-Suez och i det här fallet var hjälpryttare åt Gladys Verhulst-Wild som blev tolva. Pfeiffer Georgi vann då.
Den officiella startlistan är tämligen tom än så länge, men ett tiotal världstourlag är anmälda vilket borgar för att det blir bra klass.
Starten går 11.00 och Discovery sänder från 13.00, vilket innebär att de får med sista tredjedelen av loppet, typ.
Dubbla medaljchanser när orienterings-EM startar (men Tjernlund sjuk, kastar in handduken) – och Fahlin attackerade med milen kvar

oktober 3rd, 2023

Missa inte veckans avsnitt av Konditionsbloggenpodden, med före detta landslagsorienteraren (och EM-silvermedaljören) Lilian Forsgren som gäst. Finns där poddar finns, som på Spotify och i podcastappen på Iphone.

I morgon startar orienterings-EM med den individuella sprintdistansen – och det är dubbla medaljchanser direkt för länet när både Martin Regborn (som har tre topp åtta-platser på VM, en fjärdeplats på EM och ett silver på world games i just den här disciplinen) och Jonatan Gustafsson (som tagit SM-guld på individuell sprint i år och som tog VM-brons i knockoutsprint i går) finns med. Det gör också mästerskapsdebutanten Oskar Andrén (som på en riktigt bra dag kan utmana om topp 20, kanske till och med topp tio). Däremot inte Josefin Tjernlund, som blivit sjuk och inte ens finns på plats i Italien, missar även söndagens knockoutsprint. Då, på söndag, kommer hon att ersättas av Andrea Svensson – men i morgon är det Tilda Johansson och Alva Sonesson som ersätter Tjernlund och Karolin Ohlsson (som är skadad och åkt hem från Italien). Lite trist att Svensson inte får chansen att försvara sin sjätteplats i världscupens sammandrag, kan jag tycka – framför allt att hon inte ens är elftevalet för de svenska förbundskaptenerna (nio får springa och två har alltså tackat nej och ersatts av reserver).
Tävlingen inleds med kval på förmiddagen, tre heat på herr- och tre på damsidan varifrån de 15 bästa i respektive heat avancerar till eftermiddagens finaler. Martin Regborn och Jonatan Gustafsson går ut tidigt (8.49 respektive 8.50 i A- och B-heaten), medan Andrén går ut sent (9.28 i B-gruppen).
SVT sänder finalerna med start 14.30 (17.00 är allt över).
Onsdagens tävlingar är också viktiga som uttagning inför fredagens sprintstafett. EM avslutas på söndag med knockoutsprint.

Trots att hon var nere i backen en sväng, runt halvvägs, så var Emilia Fahlin med långt in i Binche–Chimay–Binche, den 117 kilometer långa tävlingen i södra Belgien. Med lite knappt tio kilometer kvar satte hon rentav in en attack, men fick varken någon jättelucka eller någon med sig – och slog av på tempot och föll in i tätklungan igen. Varje gång den gruppen kom in i sidvinden, på en lång raksträcka mellan vidsträckta fält som avverkades tre gånger under de sista fyra milen, sprack det av – och den tredje och sista gången blev avgörande (efter de två första hann det samlas ihop igen, men tredje gången var det för nära mål). Sex cyklister kom loss längst fram, och varken Fahlin eller någon av hennes lagkompisar i FDJ-Suez lyckades kriga sig med där. I stället kunde brittiska Pfeiffer Georgi (Team DSM-Firmenich) spurta hem segern. Gladys Verhulst blev bästa FDJ-cyklist, på tolfte plats. Fahlin rullade i mål som 25:a, 50 sekunder bakom Georgi.
Det här var sista tävlingen i Europa i år för Fahlin, som kommer avsluta säsongen med dubbla världstourtävlingar i Kina: Etapploppet Tour of Chongming Island 12–14 oktober och endagarsloppet Tour of Guangxi den 17 oktober.
Fahlin tävlar i Belgien (allt du behöver veta!), Ahlberg byter bana igen och Frihs lag vann direkt

oktober 2nd, 2023

Missa inte veckans avsnitt av Konditionsbloggenpodden, med före detta landslagsorienteraren (och EM-silvermedaljören) Lilian Forsgren som gäst. Finns där poddar finns, som på Spotify och i podcastappen på Iphone.

I morgon gör Emilia Fahlin sin sista tävling för året i Europa – men nästa och nästnästa väntar två världstourtävlingar i Kina. Den här gången handlar det om Binche–Chimay–Binche som egentligen borde heta Chimay–Binche på damsidan (herrarna har start och mål i Binche, och vänder i Chimay, men damerna startar i Chimay och går i mål i Binche, efter tre varv på ett lokalt varv där). Vi snackar alltså södra Belgien, nära gränsen till Frankrike, och en bana som ändå har några höjdmeter. Bland annat en längre, men inte särskilt brant backe i början av slutvarvet, som därmed ska tas tre gånger. Själva avslutningen sker på kullersten (men det finns inga andra kullerstenspartier, utan det är bara spurtkilometern som ska passeras tre gånger, inne i Binche, som är kullerstensbelagd). Totalt är tävlingen drygt 117 kilometer lång.
Hemmacyklisten Sara van de Vel vann premiärtävlingen 2021 (då var tävlingen på den lägsta nivån inom internationell cykling, UCI 1.2) och spurtstjärnan Lorena Wiebes tog hem segern i fjol (då den uppgraderats till UCI 1.1-status, som den har även i år – alltså tredjenivån, under världstouren och protouren).
I år är Georgie Pfeiffer (Storbritannien/Team DSM-Firmenich), Christina Schweinberger (Österrike/Fenix-Deceuninck) och Charlotte Kool (Nederländerna/Team DSM-Firmenich) de tre klart högst rankade i startlistan medan Vittoria Guazzini (Italien) och Eugénie Duval (Frankrike) är de som rankas högst av Fahlins lagkompisar i FDJ-Suez. Övriga i laget är norska Stine Borgli och franska Marie Le Net och Gladys Verhulst. Hanna Nilsson, som utgjorde svenska VM- och EM-lagen ihop med Fahlin, kör för sitt Ceratizit-WNT pro cycling.
För Fahlin är det första gången hon kör den här tävlingen.
Discovery sänder sista timmen, drygt, med start 13.00 (tävlingen startar 11.00).

Arrangören Rickard Ahlberg har ändrat sig igen, och nu kommer vinterns upplaga av Storstenshöjden 50 miles att gå på den bana som det först var tänkt: Den 20,5 kilometer långa, mycket tekniska och till stora delar obanade, slinga som användes vid sommarupplagorna av tävlingen 2021 och 2022. För mindre än en månad sedan skrev Ahlberg på Facebook att den banan var för sönderkörd av skogsmaskiner för att det skulle gå att genomföra tävlingen där, och beslutade då att i stället använda tävlingens ursprungliga bana – i och runt Storstenshöjdens södra slalombacke och påen bit av Bergslagsleden – men nu vänder han alltså 180 grader. ”Tydligen går det rätt bra att springa på den långa loopen trots skogsmaskinernas framfart på cirka 1,5 kilometer av den. Så just nu lutar det åt att det blir den i stället”, skriver han. Starten kommer att gå lördagsmorgonen den 13 januari.

Terrängsäsogen för Klara Frih – 800-meterslöparen från Askersund – och hennes kompisar på Saint Mary’s college of California tjuvstartade med en fyrakilometerstävling redan den 9 september, där Frih sprang på 14.58,4.
Men i helgen tog den fart på allvar, när Pacific invitational avgjordes på golfbanan Micke Grove links i Lodi, en förort till Stockton – en knapp timmes bilfärd söder om Sacramento eller två timmar öster om San Francisco, i Kalifornien (Frihs college ligger just utanför San Francisco).
Individuellt blev Frih – som egentligen satsar hundraprocent på 800 meter, men på college måste man ställa upp i terränglöpningslaget på höstarna ändå – 14:e av 102 startande på 22.19,1 över de sex kilometerna, en minut över perset från fjolåret (då sprang hon på 22.07,7 i just den här tävlingen). Men det viktiga i de här sammanhangen är laget, och det tog en förkrossande seger med 22 placeringspoäng (de fem bästa löparnas placeringssiffror summerade) mot andraplacerade Sacramentos 52. Frih var sexa i laget och bidrog på det sättet inte till segern – men 14:e-platsen snodde poäng från alla de andra lagen (hon hade platsat i alla andra lag).
Om tävlingsässongens upplägg är samma som de två senaste åren så väntar härnäst Santa Clara Bronco invitational om två veckor.
Frih går tredje och näst sista året på college, och du kan lyssna på när hon gästade Konditionsbloggenpodden här.

Etikett: Binche–Chimay–Binche

Fahlin gjorde sista tävlingen med Arkéa-B&B hotels – som går i graven

En kort biografi med en liten förhandskoll inför Fahlins sista (?) proffstävling

Fahlin kraschade i årets sista tävling – och Eriksson tog ännu ett överlägset SM-guld

Karlsson drabbad av Hagbergs förbannelse (igen), Regborn sprang ”alldeles för dåligt” och Fahlin tillbaka på tävlingshojen

Dubbla medaljchanser när orienterings-EM startar (men Tjernlund sjuk, kastar in handduken) – och Fahlin attackerade med milen kvar

Fahlin tävlar i Belgien (allt du behöver veta!), Ahlberg byter bana igen och Frihs lag vann direkt