Efter måndagens succéartade andraplats på den tredje och näst sista etappen i världstourloppet Emakumeen Bira avslutade Emilia Fahlin de fyra dagarna i Baskien med en habil arbetsinsats på den sista sträckan, där Wiggle-High5-stallet körde för de tre cyklisterna som fortfarande var med i snacket i sammandraget: Lisa Brennauer, Elisa Longo Borghini och Martin Ritter. Kaptenen Longo Borghini, som efteråt berättade att hon dragits med sjukdom före och in i etapploppet och känt sig osäker både på om hon överhuvudtaget skulle starta och därtill kunna ta sig i mål, var den som därför lite överraskande visade sig vara starkast. Italienskan kontraattackerade efter spurtpris och fick med sig Olga Zabelinskaja, den trefaldiga OS-medaljören från Ryssland som Fahlin plockade etappsegern av i Tjeckien för tre veckor sedan, i en utbrytning bakom solokörande Amanda Spratt, Australien. Och båda utbrytningarna höll hela vägen in: Spratt vann 1.16 före Longo Borghini som var starke än Zabelinskaja i spurten, och bakom dem var det ytterligare 45 sekunder till nästa cyklist i listan.
Spratt (som förvisso är en mycket stark cyklist med många proffssegrar på meritlistan men som bara var tia i sammandraget inför etappen), som tävlar för Mitchelton-Scott, fick rentav så mycket tid på cyklisterna som egentligen gjorde upp om totalen att hon snodde toursegern 48 sekunder före sin kapten, Annemiek van Vleuten. Longo Borghini avancerade till femte plats i sammandraget, 1.27 bakom, medan Fahlin blev 29:a totalt efter att ha varit 43:a sista dagen, men det var ju mer av akademisk betydelse.
Nästa tävling för Fahlin blir Thüringen runt med start på måndag.
I kväll var också Martin Regborn tillbaka som segrare, i Milans fjärde poängtävling för året, efter ett EM som blev förstört av ett par inledande misstag och en avslutande matförgiftning (han deltog ju på Milans redan förra veckan, men då utan att gå alls i närheten av för fullt). Den här kvällen skriver han själv i sin träningsdagbok att ”planen var att gå på 90 procent, men kändes lätt i kroppen och fick feeling i drömterrängen så blev nog lite hårdare”. Facit blev en seger med drygt tre minuter före klubbkompisen Filip Dahlgren, VM-tia i långdistans för några år sedan, över knappt 40 minuter orientering (6,4 kilometer fågelvägen) i skogarna väster om Lindesberg, ungefär vid något som heter Timanshyttan: ”Orientering blir inte finare än så här”, enligt Regborn.
Jacob Eriksson, KFUM Örebro, var tredje man runt den längsta banan, men över tio minuter bakom tätduon. Hans klubbkompis Calle Olsson, som leder totalen tack vare att han startat alla tävlingar hittills (det där kommer reda upp sig senare eftersom bara de fem bästa resultaten från elva tävlignar räknas i slutändan) var åtta, nästan 16 minuter bakom. Milans egen Lisa Westerberg var bästa dam, drygt fyra minuter före klubbkompisen Saga Sander som är bäst i sammandraget.
En utbrytning med nio–tio cyklister som ingen riktigt räknade med skulle hålla hela vägen, en lite knixig avslutning, en Emilia Fahlin i skrälläge. Lägg karbonpapper på Vårgårda GP 2016 och du får tredje etappen i Emakumeen Bira 2018. Enda skillnaden: Den här gången lyckades hon inte lura skjortan av spurtstarka nederländskan Amy Pieters, som så sent som i mars tog VM-silver på bana (då behöver man kunna spurta!) och då som nu liksom Fahlin var med i utbrytningen. Tja, en annan liten skillnad var också att det här kom på en betydligt tuffare bana, där det är tveksamt om Fahlin bara för något år sedan hade haft förmågan att gå med de bästa uppförscyklisterna hela vägen över de tre stigningarna.
Men nu gjorde hon det, och tog alltså andraplatsen trots en rätt snårig spurt, som hon berättar om i den här (pluslåsta) texten jag skrev för na.se för en liten stund sedan.
När jag ändå pratade med Fahlin hörde jag också om hur de senaste dagarna varit, tävlingscomebacken efter den överraskande toursegern i Tjeckien för tre veckor sedan, snack som inte fick plats i den andra texten.
– Det har stämt okej för att komma direkt från höjd (Fahlin klämde in ett läger mellan Gracia Orlova och tävlingscomebacken i Baskien i onsdags), men jag har inte haft några riktigt bra dagar och egentligen såg jag Bira mer som träning, för att komma igång efter brejket, inför Thüringen runt (etapploppet i Tyskland som startar nästa måndag) som jag siktat mer mot. Men i samband med starten i dag så var det riktigt dåligt väder, det regnade och var kallt, och plötsligt kände jag mig som en helt ny person på cykeln. Jag tror att vädret rensade luften från sådana grejer som gör att man känner av allergier. Det var grymt kul att känna att man är med i tävlingen, att man kan vara där uppe bland de allra bästa, säger Fahlin.
I morgon avslutas etapploppet i Baskien med en 120 kilometer lång etapp som präglas av en stigning på nästan 600 höjdmeter halvvägs. Där lär det avgöras om regerande världsmästaren Annemiek van Vleuten lyckas behålla ledartröjan. Lisa Brennauer är Fahlins bästa lagkompis i sammandraget, på sjätteplats, 42 sekunder bakom van Vleuten.
Nu har resultaten från Spartacusstafetten landat, och som jag hintade om i går blev det en trippelseger för IF Start, dessutom genom nytt banrekord på den avslutande niokilometersslingan när Per Arvidsson tvingades dra på allt han hade för att plocka in de 41 sekunder som Jonatan Palm, LK Gränslöst, hade att gå på efter fint förarbete av Stefan Olars och Mathias Viktorsson. 30.41 på sträckan var sex sekunder snabbare än Cimmie Wignells tidigare bästanotering och gav segern i herrklassen med sju sekunders marginal (i ett lag som också innehöll Johan Ingjald och David Berg).
I damklassen var Starts Helene Nilsson, Gabriela Eliasson och Pansy Ståhl märkligt nog enda lag still start, men i mixedklassen fanns gott om konkurrens och där bärgade den blågula Örebroklubben segern efter att taktiskt ha satt formstarka Maria Eriksson på den sex kilometer långa förstasträckan (övriga lag på topp sju valde att låta kvinnan i laget springa den korta andrasträckan, på tre kilometer, men där satte Start istället Hugo Örn). Eriksson slog alla killar utom Gränslösts Eric Segelberg, och Örn förde sedan upp Start i en tvåminutersledning som Cimmie Wignell drygade ut till en solklar seger.
På måndagskvällen följde Maria Eriksson upp med en åttondeplats i Vårruset i Falun, där hon avverkade fem kilometer på 20.14, 1.14 bakom hemmalöparen Linnea Palm som vann på 19 blankt. Nästa onsdag är det dags för Örebros upplaga av tävlingen.
Emilia Fahlin hade inte riktigt de där raketbenen som krävs för att klara hem ett toppresultat i en 27 kilometer lång tempoetapp på världstournivå, och fick nöja sig med en 33:e-plats under andra etappen av Emakumeen Bira på söndagen. Fahlin, som har två niondeplatser på individuella tempolopp på VM på meritlistan och därtill en fjärdeplats i lagtempo, var knappt 2,5 minuter bakom segrande Annemiek van Vleuten (som vann 14 sekunder före Anna van der Breggen coh tog över totalledningen i sammandraget med lika mycket), och exakt en minut från topp tio. Fahlins lagkompis Lisa Brennauer var trea, och ligger på samma plats i sammandraget, 41 sekunder bakom van Vleuten. Det är tyskan, som leder poängtävlingen, som Wiggle får köra för under de två sista etapperna måndag och tisdag: Två 115 respektive 120 kilometer långa linjeetapper med några rätt krävande stigningar per dag.
Mer cykel: I Vänersborg avgjordes i dag säsongens tredje deltävling i landsvägscykel, men än så länge har jag inte sett några resultat från linjeloppet i CKW 3-dagars. Däremot kan jag konstatera att Jacob Ahlsson, som är ende örebroaren som kör i elitklassen, tog en 20:e-plats i gårdagens GP-lopp över 23 varv på en 1,7 kilometer lång bana. Ahlsson var med i en andraklunga drygt två minuter bakom topp 13. Emil Andersson, Giro Cycle Club, vann före Motalas Lucas Eriksson. I herrseniorklassen, som är nivån under elit och som körde 16 varv på samma bana, tog Adam Axelsson en fjärdeplats, sekunden bakom en tättrio efter att inte lyckats hålla hjulet på Uddevallas Marcus Kjelldahl som blev trea (Magnus Falk, Wänershof, vann), och David Klasson blev elva, 20 sekunder bakom. Och i P16-klassen, som också körde 16 varv (det gick 1,5 minuter långsammare än för seniorklassen, mer skiljde inte), tog Jacobs lillebror Jonathan Ahlsson en tredjeplats efter att ha förlorat spurten mot Mölndals Gustav Thompson, 20 sekunder bakom segrande Lukas Vernersson, även han från Mölndal.
I Grythyttan trampades det 70 kilometer långa motionsloppet Skiffertrampen, och utanför Uppsala kördes den 51 kilometer långa mountainbiketävlingen Pearl Itzumi MTB. Jag vet inte om Matthias Wengelin, som var anmäld, strök sig eller bröt, men i mål kom han i varje fall inte (Emil Lindgren vann efter en tajt spurt mot Michael Olsson och Calle Friberg).
Efter lördagens femteplats i SM-klassen i Göteborgsvarvet var Josefin Gerdevåg tillbaka på tävlingsbanan redan på söndagen, och tog en seger på 3 000 meter (på 10.40,56, 4,5 sekunder före Täbys Karin Olsson) för KFUM Örebro i årets lagmatch i friidrott. KFUM slutade dock tvåa, med liten marginal, i lagmatchen och missade uppflyttning till lag-SM-kvalgruppen inför nästa säsong, i stället blir klubben kvar i division 1 Svealand även 2019, vilket ni kan läsa om i den här öppna artikeln. I övrigt tappade KFUM Örebro en hel del viktiga poäng på medel- och långdistans, där segrande Täby i övrigt sopade rent med segrar på 800 meter, 1 500 meter och 1 500 meter hinder (och en andraplats bakom Gerdevåg på 3 000 meter). Sara Jernfält blev trea för KFUM på 800 meter (2.26,48), Cornelia Fernsten blev fyra på 1 500 meter (6.35,01) och Antje Torstensson blev femma på 1 500 meter (5.35,81). Jämfört med Täby tappade KFUM åtta poäng på de fyra distanserna, och totalt skiljde bara fem poäng mellan lagen.
På hemmaplan avgjordes Spartacusstafetten, som i vanlig ordning inte levererat några resultat … Men av inlägg på sociala medier att döma så tog IF Start en trippelseger i herr-, dam- och mixedklass, i den sistnämnda med ett lag bestående av Maria Eriksson, Hugo Öhrn och Cimmie Wignell.
Uppe i Gillersklack tog regerande världs- och Europamästaren Eskil Kinneberg hem segern i herrklassen för andra dagen i rad i den nationella orienteringstävlingen Klackenloppet, som liksom på lördagen bjöd på en medeldistans. Även svenska EM-löparen Lisa Risby vann för andra dagen i rad, och liksom i går närmast före sin syster Kajsa Risby. Både Eskil och Lisa var runt tre minuter före närmaste konkurrent på en tävling med en segertid runt halvtimmen. Milans Lisa Westerberg (sexa, drygt sju minuter bakom) och Tisarens Gustav Hindér (fyra, drygt fyra minuter bakom) var bästa länslöpare.
Och i Stockholms skärgård grejade tidigare världsmästarduon Bibben Nordblom och Lotta Nilsson från Nora som väntat en pallplats i Ötillö swimrun Utös sprintklass. Duon var 2.12 bakom segrande Anna Hellström/Lovisa Jönsson och över tre minuter före alla andra. I den långa klassen, som ingår i världstouren i swimrun, tog IF Starts Marie Dasler en sjätteplats i par med Malin Broström, 44 minuter bakom segrande Fanny Danckwardt/Desirée Andersson.
Emilia Fahlins stall Wiggle-High5 satsade allt på tyska Lisa Brennauer i spurten på första etappen av spanska världstouretapploppet Emakumeen Bira, och hade det inte varit för nederländska Sabrina Stultiens (Waowdelas pro cycling) som kom loss och vann 17 sekunder före klungan, så vet’e tusan om det inte hade fungerat. Martin Ritter och Elisa Longo Borghini, som var med i klungan, fixade ett perfekt uppdrag åt Brennauer som sedan plockade ned både Giorgia Bronzini, Anna van der Breggen och Annemiek van Vleuten, de starkaste spurtarna och cyklistrna i världen de senaste åren. Fahlin rullade i mål i en grupp 2.50 bakom segraren, tillsammans med lagkompisarna Eri Yonamine och brittiska Elinor Barker. Ur ett rent Fahlin-perspektiv kommer morgondagens etapp bli mycket mer intressant: Då vankas nämligen ett platt tempolopp över 26,6 kilometer med start i Agurain och mål i Gasteiz-Vitoria. Fahlin, som tog två niondeplatser i tempolopp på VM 2010 och 2011, går ut som 54:e cyklist av 127, och startar 16.53.
Jag skrev en hel del om Josefin Gerdevågs finfina femteplats i Göteborgsvarvet här (och på sitt instagramkonto bekräftar hon att hon kommer att springa 3 000 meter i KFUM Örebros division 1-seriematch i morgon!). Vad jag missade i min sökning upp och ned i resultatlistorna var dock att hinderbanespecialisten Jonathan Kandelin blev bäste länslöpare med en 111:e-plats, på 1.17.50. Därmed var han 31 sekunder före veteranen Johan Eriksson, 49-åringen från Kopparberg, som jag utropade till snabbast från länet i den där texten.
Hemma i Örebro tog Johan Ingjald sin 13:e seger (flest av alla) när den 54:e upplagan av Örebro parkrun avgjordes i den sköna majsolen. IF Start-löparen kutade på 18.12 och var därmed 51 sekunder snabbare än tvåan Erik Högkvist, Örebro AIK, som också avstod Göteborgsvarvet. Anna Mendelsson var snabbaste dam på 22.45, nästan två minuter före Tove Anger.
Örebrocyklisternas Linda Meijer, som tog veteran-VM-silver redan 2014, verkar ha fått blodad tand av att cykla i elitklass och tog på lördagen sin första pallplats i elitsammanhang när hon var tvåa, knappt 1,5 minuter bakom hemmacyklisten Hanna Millved i Mariestads deltävling i Västgötacupen i mountainbike. Almby hade ett 20-tal cyklister på plats, bland annat Johan Lindbom och Linnea Angerman som blev trea respektive sexa i elitklasserna.
Under första dagen av nationella orienteringstävlingen Klackenloppet tog EM-löparen Lisa Risby, OK Kåre, en väntad seger, 2.18 före sin syster Kajsa Risby och nästan sju minuter före trea Lisa Westerberg, OK Milan, som blev bästa länslöpare. Hagabys Viktor Larsson blev tvåa på herrsidan, 3.13 bakom norska Eskil Kinneberg, som är regerande världs- och Europamästare i stafett.
1) Emakumeen Bira
Emilia Fahlin är tillbaka på tävlingscykeln för första gången efter supersuccén i tjeckiska etapploppet Gracia Orlova för några veckor sedan. Däremellan har hon hunnit med ett kortare höghöjdsläger, och måhända också varit hemma i Spanien och tvättat cykelbyxorna … Comebacken skedde hur som helst på torsdagen, då hon i kategori ett-loppet (steget precis under världstouren) Durango-Durango var hjälpryttare åt Wiggle-High5:s två vassaste klättrare, italienskan Elisa Longo Borghini och tyskan Lisa Brennauer. Båda var med i den större klungan som sprack av i sista klättringen, och varifrån tre nederländska cyklister (tävlandes för tre olika stall) tog sig loss: Regerande OS-guldmedaljören Anna van der Breggen som är helt omöjlig i år och nu tog sin sjunde proffseger på 13 tävlingar, Annemiek van Vleuten (ni vet hon som kraschade så otäckt i OS) som med andraplatsen nu redan hunnit med sex pallplatser i år (varav en seger) och doldisen Sabrina Stultiens. Longo Borghini vann spurten om fjärdeplatsen 1.22 bakom segraren (Brennauer blev 36:a, i gruppen som var 2.30 bakom, Fahlin kom i mål som 66:a, 4.45 bakom; noterbart också att Hanna Nilsson fixade tre viktiga UCI-poäng i kampen om svenska VM-platser som åtta, i Longo Borghinis grupp).
Nåväl. Helgens tävling, som ingår i världstouren, är ett fyra dagar långt etapplopp och heter Emakumeen Bira, och är en klassiker som körts årligen sedan 1988 uppe i Baskien (där även Durango-Durango avgjordes) och som vunnits av bland andra Susanne Ljungskog och Emma Johansson. Tävlingens tre linjeetapper, på lördag, måndag och tisdag, är alla förmodligen lite väl kuperade för Fahlins smak, men söndagens 27 kilometer långa tempolopp är pannkaksplatt och blir ett spännande test för gamla tempospecialisten Fahlin. Wiggle-High5 startar med samma lag som på torsdagen: Fahlni, Longo Borghini, Brennauer, brittiska Elinor Barker och de regerande österrikiska och japanska mästarna Martin Ritter och Eri Yonamine. Fahlin körde tävlingen senast för två år sedan, och var då elva sekudner från segern som sjua i en 3,3 kilometer kort prolog som var det årets enda tempolopp.
2) Spartacusstafetten
Maj är årets överlägset mest intensiva månad när det gäller löptävlingar, men just den här helgen är det faktiskt lite lugnare, i varje fall i länet. På lördagsmorgonen vankas förstås parkrun, precis som vanligt, men annars är det ”bara” Spartacusstafetten, den första av två stafetter som ingår i långloppscupen (men som bara ger poäng i klubbtävlingen och inte individuellt). Någon startlista har inte publicerats, så vi får se vilka som dyker upp. Men förra året hette vinnarna (det är tremannalag i herr-, dam- och mixedklass) Mikaela Kemppi, Erica Lech, Annika Larsson, Heshlu Andemariam, David Berg, Per Arvidsson, Elias Zika, Siri Englund och Cimmi Wignell, så det brukar dyka upp en hel del starka namn.
3) Ö till ö swimrun Utö
Den svenska swimrunsäsongen drar äntligen igång, och på Utö – där världsmästerskapet Ö till ö har målgång i september – avgörs två kortare varianter med starka startfält. Flerfaldiga världsmästarna Bibben Nordblom och Lotta Nilsson, från Nora, tävlar ihop igen och får gälla som favoriter på sprintdistansen (en knapp mil löpning, drygt två kilometer simning, 14 växlingar), medan IF Starts Marie Dasler, som i fjol tog en skrällartad åttondeplats i världsmästerskapet och har fått en plats dit i år igen, startar på den längre världsrankningsdistansen (nästna 38 kilometer löpning, över fem kilometer simning, 38 växlingar) tillsammans med Malin Broström från Sundsvall.
Bubblare: Även i orientering är det lite ”helgen efter”; efter EM och Närkekvartetten. Men uppe i Gillersklack löps Klackenloppet i dagarna två, med medeldistans både lördag och söndag och drygt 200 löpare anmälda. Bland dem A-landslagets Lisa Risby, OK Kåre, som EM-debuterade med en 23:e-plats som bästa resultat (i långdistansen i söndags). Ingen av OK Tisarens kanoner kommer till start (och inte heller Hagabys, på herrsidan), men däremot Milans Saga Sander och Josefin Erlandsson. På herrsidan tillhör Hagabys Viktor Larsson förhandsfavoriterna, även snabbe junioren Melker Forsberg (KFUM Örebro) kutar liksom veteranen Per Eklöf (Milan).
Tredje deltävling i Sverigecupen i landsvägscykling avgörs också, CK Wänershofs tredagars i Vännersborg, med Jacob Ahlsson. Det är den tredje dagen, linjeloppet, som ingår som deltävling i cupen, om jag förstått saken rätt.
Samtidigt som Emma Johansson i dag tog hem etapploppet Emakumeen Bira i Baskien valde Emilia Fahlin att kliva av halvvägs genom den sista, och 76 kilometer långa, etappen. Det fanns flera anledningar till det, liksom det fanns en hel de annat att snacka om – bland annat att hon varit i utbrytningar under både fredagen och lördagen – när Konditionsbloggen på söndagskvällen fick tag i Fahlin.
– Ja, jag fick kliva av i dag, och det berodde mycket på att jag fick gå himla djupt i går för att sitta med hela vägen in, att jag har haft lite problem sedan kraschen i onsdags och att jag mådde ganska dåligt på cykeln i går även om benen kändes bra, jag fick inte behålla någon mat. Jag kände mig väldigt tom i kroppen efter det, och valde att inte pusha kroppen över gränsen den här gången. Vi har en viktigare tävling på onsdag (världstourdeltävlingen La Flèche Wallonne) och jag hade ändå inget med totalen att göra, så det var bättre att ta det försiktigt och spara kroppen. Jag startade mest för att få trampa ur benen och känna efter, men jag märkte att jag inte kunde göra någon nytta, säger Fahlin till Konditionsbloggen. En tuff vecka, men du har ändå varit i två utbrytningar …
– Ja, på fredagen det bonussekunder på toppen på näst sista backen, tio kilometer före mål, och därefter en teknisk utförslöpa där min lilla grupp kom ikapp dem som hade gått loss upp till toppen. Det stannade upp lite precis när vi kom ifatt, och då provade jag och fick en lucka själv i fyra–fem kilometer. Sedan kom det upp fyra andra, och när vi kom in i sista klättringen – där målet var på toppen – så blev det lite avvaktande, och klungan kom ikapp med två kilometer kvar.
– På lördagen var det tre varv på en väldigt kuperad och teknisk bana där vi första körde utmed kusten, sedan upp till ett bergspris i inlandet och så ned till kusten igen. Det var väldigt hårt och intensivt, och klungan splittrades i backen varje varv. På andra varvet fick jag punktering på kuststräckan, och det var inget bra tillfälle eftersom Wiggle (Fahlins förra stall som rankas som världens bästa, och där Emma Johansson i år kör) satt längst framme och körde för att behålla tröjan. Jag lyckades ändå ta mig tillbaka till klungan, men precis när jag anslutit fick jag reda på att en av våra andra åkare som var med och tävlade i totalen (polacken Maglrozata Jasinska) hade vurpat. Så det var bara att plocka upp henne, och jobba tillbaka till klungan igen. Det var slitigt i och med att jag inte fick behålla någon mat, jag gick på rött. Men ändå kunde jag attackera till sista bergspriset, jag hade ändå ben att prova med, och det är jag nöjd med. En hel del positivt att ta med sig, alltså?! – Ja, jag har provat på bra moment. Det är lovande att man inte behöver gå på max för att sitta med i klungan utan att det finns mer att vrida på. Kul att känna att man kan sätta in en attack och prova aktivt. Det tar jag med mig. Benen har fungerat bra den här veckan även om det andra … Inte varit lika bra. Det är också väldigt positivt att teamet låter oss prova att gå för det. Det är liksom taktiken. Vi har inte de allra bästa åkarna, men i stället för att köra för en 25:e-plats i avslutning och bar asitta med i klungan får vi chansen att satsa, våga chansa. Vad tänker du inför La Flèche Wallonne på onsdag, då?
– Ja, det är ju inte en tävling jag hade med på önskeschemat, direkt, utan mer en lagbeordring. Det är kuperat hela vägen och målgång uppför den berömda väggen, och mer en tävling för klättrare och den typen av åkare, ingen favorit för mig direkt. Men det har ändå känts bra i backarna den här helgen, och jag hoppas kunna sitta med utan att gå på rött hela tävlingen. I utgångsläget blir det en hjälpryttarroll åt Jasinska och Ane Santesteban, men sedan får man se om man kan komma med i någon utbrytning. Jag behöver inte spara mig till sista backen, för det är ändå inte min typ av målgång. Vad händer sedan?
– Det blir ett välbehövligt brejk på tio dagar. Sedan blir det en tävling i England (damernas endagarsvariant av Tour de Yorkshire) och sedan flyger vi till Kina för nästa deltävling i världstouren (tredagarsetapploppet Tour of Chongming Island 6–8 maj). Därefter blir det nästan en månad med tävlingsfritt (Fahlin står över de båda amerikanska deltävlingarna på världstouren) där jag bland annat ska på ett höghöjdsläger för att bygga upp bas igen och vara redo för nästa del av säsongen.
Annars då?
** Tja, örebroaren Lars Hagstedt avverkade de 161 kilometerna (100 miles) i Täby extreme challenge på lite drygt 27 timmar, och slutade med det på 34:e plats i herrklassen. Jonas Johansson vann på 16.03.04, men mest imponerande var nog ändå 200-milessegraren Sten Orsvärns, Stockholms LDK, 39.32.02 på 200 miles, ett snitt på 7.20 per kilometer över drygt 32 mil i oländig terräng … Den för Karlskogaklubben OK Djerf tävlande Ann-Sofie Forsmark slutade två i damernas 50 miles-klass, slagen med 17 minuter över 80,5 kilometer som avverkades på 8.57.29.
** Garphyttans EM-klara långdistansare Filip Dahlgren hoppade ju natt-SM i fredags, men sprang sistasträckan för sitt IFK Lidingö i Stigtomtakavlen i dag, och behöll den fjärdeplats han växlade på i en tätt tävling där finska Kovee tappade segern till Göteborg-Majorna på sistasträckan (Lidingö var drygt två minuter från segern, en från pallen). OK Tisaren saknade både schweizare och Daniel Attås och slutade först på 24:e plats, över timmen bakom och bara fyra sekunder före lokalrivalen Hagaby (utan Martin Regborn). I damklassen var KFUM Örebro 22:a och Hagaby 26:a, 25 respektive 28 minuter bakom Göteborg-Majorna som tog segern även där.
Jag satt uppe och följde natt-SM och fick ut en snabb text om Lilian Forsgrens första SM-medalj i karriären (efter 16 tidigare topp tio-placeringar utan fullträff). Men faktum är att jag när jag skrev den inte hade en aning om det drama som utspelat sig i de blekingska skogarna. Faktum är nämligen att Hallsbergslöparens pannlampa slocknade på väg till första kontrollen, och det var nära att hon valde att ge upp och bryta.
– Jag är faktiskt förvånad över mig själv att jag höll mig så pass lugnt, för direkt när lampan slocknar och innan ögonen hunnit vänja sig är det verkligen totalt mörker. Jag såg absolut ingenting, men jag kände mig fram på lampan. Tryckte på startknappen, ingenting hände. Drog ur alla sladdar, satte i dem igen. Tryckte på startknappen igen, ingenting. Började funderade på åt vilket håll närmaste väg var, men sedan hoppade lampan helt plötsligt igång igen. Jag bestämde mig för att springa vidare, men bara någon minut senare hände samma sak igen. Då blir man jävligt förbannad över hela grejen. Där och då var jag nära att ge upp, jag kände: ”Dör den igen så skiter jag i ”det. Jag kan inte hålla och pilla med lampan var fjärde minut”, säger Forsgren till Konditionsbloggen.
Forsgren tappade närmare två minuter på grund av strulet, stämplade vid första kontrollen som 20:e löpare av 28 startande. Det var några minuter senare, när Forsgren passerat andra kontrollen, som jag slog på GPS-trackingen från tävlingen och började följa Forsgrens framfart. Det jag mest reagerade på var hennes vägval från på långsträckan från tredje till fjärde kontrollen, där hon gick extremt långt norrut och sökte upp en väg. Ett onödigt runt vägval, som det såg ut då – men splittiderna visar att Forsgren var näst snabbast på sträckan och tjänade minuter på de som gick mer rakt på.
– Jag valde att gå ovanligt mycket runt både till tvåan och trean och fyra av anledningen att jag ville hitta hem om lampan skulle dö igen. Men uppenbarligen var det ett smart vägval, och jag tjänade på att jag kunde dra på snabbt istället för att tänka så mycket. Och efter den där långsträckan började jag lita mer på lampan igen. Du var två sekunder från silvret i slutändan, grämde det dig något?
– Hade jag varit fyra och missat brons med två sekunder hade jag nog varit rätt besviken på allt det här med lampan, men nu är jag bara glad över bronset. Det är jätteroligt, speciellt när det är första gången man får medalj. Jag är ju typ alltid topp tio, men jag har aldrig riktigt fått till det förut. Blir det världscup- och EM-laddning nu, eller ska du springa elitserien nästa helg?
– Nej, jag springer nästa helg också. Det är hemmaplan i Göteborg, och då är det roligt att ställa upp. Men även om man givetvis alltid springer så fort man kan när det väl är tävlingen så kommer jag inte anpassa träningen i veckan för att prestera bra där. Det är till EM man vill vara toppad. Du är uttagen att springa medeldistans och sprint i världscupen om två veckor och till sprinten i EM, är du nöjd med det?
– Sett till vad jag presterade i uttagningstävlingarna förra helgen så känns det rimligt, men sedan är det klart att jag hade velat prestera bättre så jag hade kunnat få springa fler distanser. Jag har inte bara tränat för sprinten. Men jag är inte förvånad över uttagningen utifrån de resultat jag gjorde. Vad har du för mål i EM?
– Det är väldigt tufft motstånd, nästan tuffare än i en VM-sprint eftersom de framstående länderna får ha med så många fler löpare. Jag har varit just utanför topp tio på EM förut (tolva och 16:e i sprint i Falun 2012 respektive portugisiska Palmela 2014), så ett rimligt mål vore topp tio, om allt går som jag vill.
Emilia Fahlin fanns med när tätklungan spurtade om segern på tredje och näst sista etappen av Emakumeen Bira, det baskiska etapploppet, på lördagen – trots punktering. ”Jag börjar bli bra på att jaga ikapp klungan … I dag punkterade jag återigen vid ett dåligt tillfälle, så det blev en tuff dag”, twittrar Fahlin, som åkte på en punktering så sent som i Flandern runt för två veckor sedan.
I Flandern tvingades Örebrocyklisten bryta, den här gången jagade hon alltså ikapp och slutade på 17:e plats i klungspurten. Dubbla världsmästaren Giorgia Bronzini, Italien, vann, men Bronzinis svenska lagkamrat Emma Johansson behåller ledartröjan inför söndagens avslutning, en 76 kilometer lång etapp med start och mål i Portugalete.
Lilla barnets lopp har ännu publicerat någon resultatlista (och det känns rätt osäkert om en sådan kommer), men enligt loppets facebooksida vann Örebro AIK:s Erik Nilsson (han som var 30:e i Startmilen på 39.17) femkilometersklassen ”på 17 minuter”.
Tisarmedaljörer. Filip Jacobsson tog silver i H20, hans första SM-lopp som äldre junior, och Lilian Forsgren tog SM-brons, hennes första SM-medalj på seniornivå. Foto: Tomas HallménPallen. Johanna Engström (tvåa), Anna Bachman (segrare) och Lilian Forsgren (trea) tog damernas medaljer i natt-SM. Foto: Privat
1. Natt-SM i orientering
Avgörs ju i praktiken inte i helgen, utan redan i kväll. Och startfältet är uttunnat då somliga väljer att ladda för världscupen och EM och andra inte tycker om att springa natt. Filip Dahlgren tillhör den förstnämnda kategorin, Martin Regborn båda. Och Josefin Tjernlund, Tisarens EM-skräll, den andra, om jag tolkade henne rätt när jag pratade med henne i onsdags. Men Lilian Forsgren, som gjorde en jättebom men ändå blev sexa i fjolårets SM, är på plats i Karlskrona, och kan liksom klubbkompisarna Daniel Attås och Filip Jacobsson (i juniorklassen) lägga sig i medaljdiskussionen den här gången också. Dessutom finns ytterligare ett tiotal länslöpare med i startlistan. Första start 21.31 i kväll, sista målgång någon gång efter midnatt. På söndag är det dessutom dags för Stigtomtakavlen, en smygstart på stafettsäsongen.
2. Emakumeen Bira
Tre sista etapperna av den baskiska touren, med Emilia Fahlin, avgörs fredag–söndag. Vi snackar 109,5 kilometer med mål på toppen av en tvärbrant stigning i Urkiola på fredag, 109,4 kilometer med start och mål i Berriatua på lördag och 75,8 kilometer med start och mål i Portugalete på söndag. Kanske inte Örebrocyklistens favoritterräng, men med hennes nuvarande form kan vad som helst hända.
3. Täby Extreme Challenge Täby Extreme Challenge, eller kort och gott TEC, avgörs i helgen, och nu för tiden kan man välja på att springa 50, 100 eller 200 miles (starten för den sistnämnda gick vid tio i morse, de två kortare distanserna startar 10.00 i morgon, lördag). Tävlingen har redan blivit en av Sveriges mest klassiska ultratävlingar, men den här gången verkar Lars Hagstedt (37-åringe örebroaren som älskar de riktigt extrema tävlingarna och som bland annat gått till sig två sjundeplatser i Fotrally, 2014 efter att ha knatat konstant i 43 timmar) ensam få representera länet (tja, om man inte räknar tidigare segraren Ann-Sofie Forsmark som ju faktiskt representerar Karlskogaklubben OK Djerf [och måhända möjligen kommer från Karlskoga, har inte fått det bekräftat, men sedan många år i varje fall bor i Sundbyberg]).
Bubblare: Det avgörs faktiskt en löptävling i Örebro under lördagsförmiddagen också, vilket helt gått mig förbi. Thoren business school som tillsammans med ”Lilla barnets fond” (som stödjer forskning om nyföddhetsvård) arrangerar Lilla barnets lopp, över tio kilometer (eller fem, plus knatteklass) med start 11.30 vid Skytteparken.
När Martin Regborn kutade Startmilen på 30.29 utbrast Konditionsbloggen att det var den bästa tiden någonsin av en löpare från distriktet på en landsvägsmil (med reservationen för att den tillgängliga statistiken endast täcker lopp i distriktet samt SM-lopp och vissa andra större, nationella tävlingar, inte tävlingar i andra distrikt), efter att Nerikes Friidrottsförbunds statistiker Gunnar Johansson varit behjälplig och plockat fram information.
Men, nu har Johansson grävt ännu djupare i sina rullor, och hittat en tid som faktiskt är snabbare. Det handlar om den tid Glanshammars IF:s Kjell-Arne Sjögrens noterade som tvåa i Örebromilen 1983: 30.27 (vilket gör honom tre sekunder snabbare än Regborn eftersom hans tid i Startmilen var 30.29,5 och alla tider med tiondelar avrundas uppåt i den officiella statistiken och alltså får tiden 30.30 i historieböckerna). Vinnaren i Örebromilen 1983 var händelsevis en orienterare, VM-silverlöparen Håkan Eriksson från Äppelbo som kutade på 30.23.
Nedan har ni Gunnars uppdaterade, men ännu möjligen inte helt hundraprocentigt korrekta topp 20-listor på herr- och damsidan (till exempel saknas Bosse Engdahls tid som tvåa i Örebromilen 1990).
Långloppscupens sammandrag är för övrigt ännu inte uppdaterat efter Örebro AIK halvmaraton (mitt försök till webb-tv från tävlingen hittar ni här), men klart är att Mikaela Kemppi har full poäng på damsidan och att Mattias Nätterlund (fyra i går men bästa länslöpare) tar tidigt kommando i herrklassen.
Första ordinarie etappen i Emakumeen Bira, 76,6 kilometer med start och mål i Eskoriatza, slutade med svensk seger, men inte för Emilia Fahlin utan för Emma Johansson, som slet sig loss tillsammans med Carmen Small och spurtade ned amerikanskan som ändå tog ledningen i sammandraget eftersom Johansson var långsammare i gårdagens prolog. Fältet sprack rejält på den kuperade banan, men Fahlin bet i och gick i mål i en utdragen tredjegrupp, som 35:a totalt av 128 startande. Lagkompisarna Ane Santesteban och Malgorzata Jasinska satt i den 16 man starka tätgruppen bakom de båda utbrytarna, och blev nia respektive tia. I sammandraget är Fahlin 34:a med tre etapper kvar att köra.
I dag kom så uttagningen världscuppremiären i Polen och EM i Tjeckien, och orienteringens förbundskapten, örebroaren Håkan Carlsson, vet att överraska. I höstas tog han ju ut jätteskrällen Daniel Attås till euromeeting. Nu lyfte han in Josefin Tjernlund, 23, i EM-truppen (hon får springa långdistans där och sprint i världscupen). Josefin av två tvillingar som blev kommer från Olofström, bor i Göteborg och började springa för Hallsbergs- och Kumlaklubben OK Tisaren inför årets säsong. Vem är Josefin, frågade jag Håkan.
– Det får du nästan fråga henne själv om. Ärligt talat visste inte jag heller vem hon var förrän i helgen. Det här var allra första gången jag pratade med henne. Hon har inte varit med i landslaget alls tidigare, varken på junior- eller seniornivå. Men hon presterade riktigt, riktigt bra och var bara fyra minuter efter världstoppslöparna på en tuff långdistans, och då hade hon ändå gjort ett par misstag på vägen. Det ska bli jättespännande att se vad hon kan göra på EM, svarade Carlsson och syftade på resultaten i testtävlingen i Brösarp i helgen där Josefin var 19:e på medeldistansen, 15:e på sprinten och nia på långdistansen.
Sagt och gjort ringde jag också upp Josefin själv och frågade: ”Vem är du?” Eller i varje fall: Hur kommer det sig att du tävlar för Tisaren?
– Jag har tränat en hel del med Lilian Forsgren och Lovisa Persson från Tisaren, som också bor här i Göteborg, och eftersom vi (Josefin och tvillingsystern Ellinor) tävlade för en så liten klubb (OK Vilse 87 från Olofström) tidigare passade det bra att komma med i Tisaren som ordnar träningsläger och har stafettlag. Vi var med på en del aktiviteter med klubben redan förra året, och nu kändes det naturligt att byta, säger Tjernlund till Konditionsbloggen. Men du har inte varit med i landslaget förut?
– Nej, och därför känns det extra kul att få chansen nu. När jag var sistaårsjunior var jag med på någon samling, men jag fick aldrig springa något mästerskap. Så hur kändes det när Håkan ringde?
– Jag blev otroligt glad och tackade ja på en gång, förstås. Jag var inte alls förberedd på det. Det gick ju bra i helgen, och några påpekade att jag skulle kunna komma med. Men själv jag trodde absolut inte att jag skulle bli uttagen. Jag blev jätteöverraskad när Håkan ringde i måndags. Är det en medveten satsning som betalar sig nu, har du tränat hårdare än tidigare i vinter?
– Nej, inte hårdare, men jag har legat i och haft motivation hela vintern. Tränat på. Och jag kände mig i väldigt bra form i helgen, det gjorde jag. Jag intalar mig att jag är bättre nu än förra året. Hur kommer uppladdningen se ut, springer du natt-SM i helgen?
– Nej, det blir inget SM. Men jag är anmäld till swedish league (elitserien) i Göteborg nästa helg, och tror att jag ska springa det trots att det blir världscupen. Hur blir det att dra på sig den blågula dressen för första gången, då?
– Det kommer vara nervöst, förstås. Så kändes det i varje fall först, även om det börjat lägga sig lite nu. Jag ska försöka landa i det här. Men lite nervös ska man väl vara?
I världscup- och EM-trupperna finns dessutom såväl Hallsbergs och OK Tisarens Lilian Forsgren, som tagit EM-silver och som VM-debuterade i fjol, som Örebros och Hagabys Martin Regborn, som sprungit två VM, och Garphyttans och IFK Lidingös Filip Dahlgren, som varit VM-tia i långdistans.
Regborn får allra tuffaste schemat, kommer få springa samtliga tre distanser i världscupen med sprintkval och sprintfinal den 30 april, medeldistans den 1 maj och mixedsprintstafett den 2 maj. I EM eventuell mixedsprintstafett den 21 maj, sprintkval och sprintfinal den 22 maj, långdistanskval den 23 maj och långdistansfinal den 24 maj. Tävlingar tre och möjligen fyra dagar i rad.
– Det blir tufft så klart, men inte omöjligt. Jag brukar kunna tävla bra flera dagar i rad, så det ska nog inte vara några problem. Och det är klart man kommer behöva springa fort på kvalen, men kanske inte fullt, säger Regborn till Konditionsbloggen. Var det de här distanserna du ville springa?
– Ja, det är precis det här jag satsat mot och hoppats på hela vintern. Vad har du för mål i EM?
– Det är svårt att ha ett resultatmål, det går bara att gå in och göra så bra lopp som möjligt. Konkurrensen på ett EM är kanske tuffare än på VM, eftersom toppnationerna får ställa upp med sex löpare här mot tre på VM. Å andra sidan springer inte alla de bästa alla distanser här. Jag hoppas att jag får till en riktig fullträff, i helgen gick det ju bra trots att jag inte toppat mig alls, så förhoppningsvis kommer jag vara i ännu på EM. Kommer du köra några andra tävlingar i vår?
– Nej, det blir inga tävlingar här hemma före EM. Vill man kan man köra två tävlingar per helg hela våren, men det gäller att fokusera på träning och formtoppningen inför EM.
Till sist vad jag också förbundskapten Carlsson berätta lite om var och en av de uttagna länslöparna (ja, vad han sa om Tjernlund kan ni ju läsa ovan).
– – Martin har verkligen tagit ett kliv fysiskt under vintern och fick ut väldigt bra resultat av det i helgen. Han har tagit ett kliv närmare världstoppen, och håller han bara ihop det tekniskt också kan han vara med allra längst fram. Det ska bli riktigt kul att se vad han kan hitta på internationellt, säger Carlsson till Konditionsbloggen.
Filip då, han var inte riktigt lika stark i helgen men har stor potential, va?
– Ja, definitivt. Han har varit en av våra bästa långdistansare de senaste åren med SM-guld, fjärdeplats på världscupen och tiondeplats på VM. Han har en bra meritlista. Det lopp han presterade i söndags var tillräckligt bra för att han ska få chansen, och han är på väg i bättre och bättre form under våren. Han kommer springa medeldistans på världscupen och långdistans i EM. Och Lilian, hur ser du på henne?
– Hon gjorde lite småmisstag i helgen, på uttagningarna. Men tittar man på sprinten såg man att hon har väldigt hög kapacitet. Hon missade förstakontrollen men höll ihop det väldigt bra. Hon var uttagen som sprintlöpare till VM i Skottland förra året, och jag tror att hon har mer att plocka ut när det är dags för världscup och EM än hon visade i helgen. Lilian springer både medeldistans och sprint i världscupen och sprint i EM. Vad har landslaget för mål i EM?
– Sex medaljer varav två guld, det står sedan länge i vår dokumentation. Men fokus ligger inte på att räkna medaljer utan på att vi ska göra bra förberedelser, pricka form och fokusera på lopp och genomförande. Då kommer resultaten komma. Hur tänker du kring mixedsprintstafetten i EM?
– Vi får bara ställa upp med ett lag där, två killar och två tjejer. Men i världscupen före får vi ha tre lag, så där kommer vi testa lite. Om Martin blir uttagen till EM kommer det bli tävlingar fyra dagar i rad för honom, men han är genomtränad och återhämtar sig bra, så det fixar han i sådana fall. Hur viktigt är ett bra EM-resultat om man vill springa VM?
– Ett riktigt bra EM-resultat är naturligtvis meriterande i uttagningen till VM, men viktigast är testtävlingarna veckorna efter EM. Det blir en sammanvägning, men det krävs riktigt bra resultat på EM för att det ska väga över på VM. Där har vi bara tre platser per distans, och det betyder att truppen blir ungefär hälften så stor som till EM. Jag räknar med 12–15 löpare i VM, och då blir det väldigt hård konkurrens om platserna.
På något lite lägre orienteringsnivå, och då framför allt på grund av att varken Filip eller Martin (som tillsammans vann nio av 13 deltävlingar i fjol) kom till start, avgjordes första deltävling i Milans poängtävling i går. KFUM Örebros Oskar Arlebo tog segern i längsta klassen, klubbkompisen Elsa Ekelin var bästa dam. Samma dag avgjordes den av Almby arrangerade labyrintorienteringen på Friends arena. Och redan dagen före avgjordes senaste deltävlingen i Örebro AIK:s prestigefyllda klubbmästerskap, över 1 500 meter frisim, med Mats Einarsson och Lisa Hjalmarsson som segrare.
I kväll avgjordesÖrebro AIK halvmaraton (deltävling två i långloppscupen), och jag var på plats och filmade en mäktig spurtstrid om tredjeplatsen mellan Haben Kidane och Mattias Nätterlund om tredjeplatsen. Förhoppningsvis finns det på na.se om en liten stund.
Hälleforslöparen Kidane, 18, gjorde karriärens längsta lopp och spurtade ned Örebro AIK:s rutinerade Mattias Nätterlund i kampen på tiden 1.12.35.
– Jag kan inte beskriva det, helt fantastiskt. Att springa så långt kändes helt okej. Jag har hållit runt 3.27 per kilometer och det har gått bra. Jag var egentligen inte så intresserad av att spurta ned Mattias, målet var inte att slå honom. Men jag ville spurta bra, säger Kidane som har stora mål med säsongen.
– Framför allt friidrotts-SM i augusti och terräng-SM i höst. Jag vill ta en bra placering där. Jag tränar mest för 5 000 meter och sådana distanser. Fram till dess är det bara träning, jag tar alla tävlingar som träning.
Kidanes klubbkompis Abraham Adhanom krossade både banrekord och konkurrenter när han tog segern på 1.06.09 – femte snabbaste halvmaran av en svensk i år.
Mikaela Kemppi, 43, vann damklassen överlägset på 1.19.10, minuten över hennes eget banrekord och 2,5 minuter över personliga rekordet från Haag i mars.
Och efter att ha kraschat före och sedan startat men brutit Durango–Durango i går var Emilia Fahlin i dag tillbaka i sadeln och tog ännu en topp tio-plats (säsongens femte) i stenhårt motstånd i prologen till Emakumeen Bira. Jag skrev en artikel om det på na.se tidigare i kväll.
Josefin Tjernlund är senaste tillskottet i kategorin ”landslagsorienterare från länet”, även om hon inte kommer härifrån utan ”bara” tävlar för en länsklubb. Foto: Privat
Konditionsbloggen 