Well, vilken lördag. Det blev alltså EM-silver i Portugal, sträckseger i Jukola, busschock i Karlstad, banrekord i Fröviloppet, en helt vanlig Vätternrunda och så en standininsats av undertecknad i Kolbäck (där en lokal F1-stjärna tog segern).

Vi börjar med den objektivt sett största grejen; Karlskogas mountainbikeorienteringstalang Erica Olson slog till med ett överraskande silver på sista dagen av EM i portugisiska Idanha-a-Nova. De svenska orienteringscyklisterna har inte direkt rosat marknaden där nere, men i stafetten slog damjuniorerna till. Well, säger ni, det var bara fyra lag till start. Men; då startade Sverige till skillnad från något annat lag med två ungdomsklassade cyklister i laget (Österrike hade en, Ryssland och Finland bara juniorer), och av dem var Erica Olson yngst av alla. Icke desto mindre knäckte hon tre år äldre Anna Semenova och Julia Korhonen med minutmarginal på förstasträckan. Erika Duhlbo (två år äldre än Olson men ändå alltjämt ungdomsåkare) förvaltade läget på andrasträckan (även om hon rasade till sista plats höll hon tidsmässiga tappet på en acceptabel nivå) och Kajsa Engström (fem år äldre än Olsson och därmed sistaårsjunior) hemförde silverpengen. Ryssland hade då hämtat ikapp minutförsprånget Olsson fixat och vann med 6,5 minuters marginal, men Österrike och Finland var ordentligt distanserat.
– De gjorde det riktigt bra. En otroligt stark insats, säger Peter Olsson till förbundets hemsida (om ni klickar in på länken bör ni dock notera att det står fel i bildtexten, Duhlbo står i mitten och Olsson till höger, inte tvärtom).
Efter karriärens bästa mästerskap, och i svag konkurrens från lagkompisarna, fick Garphyttans Marcus Jonsson förtroendet som avslutare i Sveriges seniorlag, men skickades ut i ett hopplöst läge långt från ära och redlighet. Hade sistasträckans femte bästa åktid, men kunde inte annat än att hålla den elfte (och näst sista) plats som Linus Karlsson Mood och David Eberlén serverade. Jonssons främsta insats det här EM:et är och förblir därmed fjärdeplatsen, åtta sekunder från medalj, i den inledande mixedstafetten.

 

I Jukola klarade Tisaren sitt officiella mål att bli topp tio (av 1 386 startande lag i världens största stafett) med en minut och 23 sekunders marginal. Lilian Forsgren, Lovisa Persson, Andrea Svensson och Simone Niggli grejade en niondeplats, och var faktiskt bara 2.21 från andraplatsen i en, som vanligt, otroligt rafflande stafett där bara segrande Domnarvet förmådde skapa lucka.
Den mäktigaste insatsen svarade VM-klara Hallsbergslöparen Forsgren för, som sprang sönder allt och alla på första sträckan och växlade 13 sekunder före tvåan Henie Saarimäki, 27 före trean Anastasia Rydnaya, 35 före fyran Sari Antonen och hela 1.15 före femman Galina Vinogradova efter åtta kilometers orientering.
Persson tappade till 15:e plats på andrasträckan (2.36 efter; tappade 5.41 på sträcksegraren med 63:e bästa tid), en plats som JVM-löparen Svensson höll (men glappet uppåt växte till 7.29 efter en sträcka där Svensson hade 26:e bästa tid och tappade 4.52 på sträckvinnaren – och över minuten på Tisarens tredjelagslöpare Josefin Tjernlund som gjorde en succésträcka). På sistasträckan var det landslagspensionerade megastjärnan Simone Niggli som plockade in sex placeringar och uppfyllde målsättningen (minskade avståndet till segrarna till 5.26 efter att ha varit tredje snabbast på sträckan; före bland andra Tove Alexandersson, Ida Bobach och Emma Johansson).

 

I klassiska milloppet Karlstad stadslopp (en gång i tiden Götajoggen) tvingades Josefin Gerdevåg vika ned sig mot norskan Ida Bergsløkken med futtiga 2,2 sekunders marginal över 10 kilometer – efter att ha hindrats av en buss. ”Norskan hann över vägen men inte Josefin”, berättar tränaren Mikael Kroon. ”Godkänd insats”, twittrar Gerdevåg själv kort. 35.33,5 blev tiden.
I herrloppet tog Kopparbergs långloppsskidess Bill Impola en rätt överraskande tredjeplats bakom betydligt mer välbekanta löparnamnen Anders Kleist (Akeles backkung) och Ondrej Fejfar (den tjeckiske utbytesstudenten som vann Startmilen i våras). Bills brorsa Bob har ju löpt en hel del i vår med framgång (Kumla stadslopp, Stockholm marathon), men storebrorsans löpförmåga är mer odokumenterad. Tills nu. För trots att Bill är inne i en av försäsongens tyngsta träningsperioder (”27 timmar förra veckan”, berättar han för Värmlands Folkblad) och trots att han hade hunnit klämma in ett förmiddagspass i Torsbys skidtunnel före tävlingen (”två timmar”, ”jag åkte direkt hit”) så spurtade han ned Strömstads Björn Martinsson och knep tredjeplatsen på efter omständigheterna mycket imponerande 32.09,9.

Gerdevågs ständiga måttstock i löparlänet, Mikaela Kemppi, valde i stället att avverka sina tio lördagskilometer i Frövi, där hon vann Fröviloppet med nästan fem minuters marginal till Maria Eriksson men ändå inte kunde hota sitt eget banrekord från i fjol (44 sekunder ifrån, nu 38.10). Det gjorde däremot Erik Anfält, Kemppis landslagskompis från maratonlandskampen i Stockholm, som slog den tidigare toppnoteringen i Frövi med 23 sekunders marginal när han i ensamt majestät dundrade över mållinjen på 33.23. En mäktig uppvisning av snart 40-årige Anfält som hittat ytterligare en dimension i sin löpning den här säsongen. Klubbkompisen Per Englund tvåa, men nästan 3,5 minuter bakom.

 

I Vätternrundan sattes en ny rekordtid (ett försök jag alltså missade i mitt helghöjdarinlägg). Bland de lokala cyklisterna noterade ironman-VM-deltagaren och dubbla swimrunvärldsmästaren Bibben Nordblom 9.58 och förre NA-medarbetaren och Lif Lindesberg-klubbchefen Anders Sjöberg 8.57 (stort grattis till sub-9!) i de mycket gynnsamma förhållandena som gjorde att hela 19 352 av 20 002 startande tog sig runt de 30 milen.

 

För egen del blev lördagen något annorlunda. Skulle ha varit åskådare på sambons crossfittävling, men då en av lagmedlemmarna (det var en tremannatävling) kastade in handduken med sent varsel fick jag (som kör lite crossfit i löparfys- och rehabsyfte) hoppa in och göra min första tävling i sporten någonsin.
Jag försökte förstöra så lite som möjligt för mina lagkompisar. Lyckades nog faktiskt höja deras resultat något i den första grenen (vars resultat var helt avhängigt av hur snabbt var och en kunde springa tre 400-ingar även om det var lite kettlebellswings och burpees inbakat) och höll mig sedan ur vägen/underlättade så mycket jag kunde för lagkompisarna i de två andra, mer styrkebaserade grenarna (där har jag inget att bidra med i de här sammanhangen). Av 25 lag låg vi på 14:e plats (med målsättning att nå övre halvan och bara några få poäng upp till tiondeplatsen) efter två av tre grenar, men i den tredje märktes det att vi var en man kort (att jag inte bidrog så mycket), och där blev vi fjärde sist och sjönk till en slutgiltig 17:e-plats. Med den här laguppställningen var det nog ändå maximal utdelning.
Crossfit Karlskoga, som jag tävlade för, hade ytterligare två lag på plats, och de båda andra slog sig in på topp åtta och gick till semifinal. Ja, vårt bästa lag gick faktiskt och vann. Anförda av råstarke men framför allt vesselsnabbe Peter Sandberg och med F1-stjärnan Marcus Ericssons PT och alltiallo Alex Elgh i laget (plus en inlånad örebroare som jag tror hette Amanda) växlade laget upp från en fjärdeplats efter grundomgångarna till en andraplats i semifinalheatet och överlägsen seger i finalen. Urstarkt av Alex att mellanlanda i Kolbäck mellan förra helgens F1-race i Montreal och nästa veckas i Spielberg, men han verkade njuta i solen. Lånade dessutom ut sina fotbollsskor till Konditionsbloggaren under en gren som krävde extra fotfäste, och det tackar man ödmjukast för.
I morgon blir det tävling på egen nivå; Degerforsklassikerns orienteringsmoment. Så bums i säng nu!