1. Orienteringssäsongen startar på allvar
Visst, Löpex vinterserie har ju hållit liv i sporten under de mörka månaderna, det var landslagsläger redan för två veckor sedan och smygpremiär i Södermanland förra helgen. Men nu kickar orienteringssäsongen igång på allvar. Det är två veckor kvar till premiären av elitserien, eller swedish league som den heter i år, och mindre än tre veckor kvar till SM-premiären. Och både i Halland och Södermanland var det stora och spetsiga startfält redan på långfredagen.
Hallsbergs Daniel Attås, OK Tisaren, tog fredagens finaste skalp när han besegrade Garphyttans långloppsspecialisten Filip Dahlgren, VM-tia 2014, med en minut och 23 sekunder över just långdistans i Påskorienteringen i Kjula, halvvägs mellan Eskilstuna och Strängnäs. Attås vann tävlingen, fem sekunder före Oskar Sjöberg, OK Linné (kolla splittiderna på de sju sista kontrollerna, trots att det var individuell start skiljde som mest tre sekunder i sträcktider mellan de båda!) medan Dahlgren slutade trea. Tisartrion Gustav Hindér, Tomas Hallmén och Oskar Andrén slutade sjua, åtta, nia, knappt sex minuter bakom klubbkompisen Attås medan OK Djerfs Marie Petterson var bästa länslöpare i damklassen, fyra men över fem minuter bakom helt överlägsna Annika Billstam, OK Linné. Tisarduon Rebecka Nylin och Lovisa Persson sexa och sjua. Degerforsaren Filip Jacobsson vann H20-klassen för nya klubben Tisaren och Anna Hallmén tog hem D18-klassen.
I Friskusträffen i Stegared, strax utanför Varberg, blev det överlägsna länssegrar både i herr- och damklasserna genom Hagabys Martin Regborn (1.45 före tvåan, 4.15 före trean; splittiderna visar att Regborn tog ledningen till första kontrollen och sedan bara drygade ut den, var snabbast av alla på 16 av 20 sträckor) och Tisarens nyförvärv Ellinor Tjernlund (1.34 före tvåan, 3.09 före trean – och 3.11 före klubbkompisen och VM-löparen Lilian Forsgren på fjärde plats).
I Södermanland fortsätter orienteringshelgen med Kringelträffen i Nykvarn, utanför Södertälje, på lördagen, medan Regborn kommer kuta Nackheträffen i samma skogar som fredagens tävling.
2. Cyklingens världstour rullar vidare
Efter förra helgens lite tyngre insats i italienska Trofeo Alfredo Binda har Emilia Fahlin och hennes teamkompisar i Alé-Cipollini förflyttat sig till Belgien för Gent-Wevelgem, i skuggan av terrordådet i Bryssel i tisdags (arrangörerna och de tävlande hedrar offren på flera sätt), som är den fjärde deltävlingen i damernas världstour. Jämfört med förra veckan har stallet bytt ut Ane Santesteban, Ellen Skerritt och Dalia Muccioli mot Marta Tagliaferro, Anna Trevisi och Annalisa Cucinotta. ”Med tanke på hur banan ser ut tror jag att det är en tävling som passar Marta Bastianelli. Den sista biten kommer vara avgörande, och jag tror att Marta kan ge sig in i kampen om segern om det blir en spurtuppgörelse på slutet. Och vi hoppas också på ett nytt bra resultat av Jasniska som är inne i en bra period”, säger sportdirektören Fabiana Luperini i ett pressmeddelande. Tävlingen är 115 kilometer lång och innehåller fem klättringar.
3. Löpning? Skidor? De ansvariga för konstsnöspåret i Ånnaboda lovar att det kommer hålla ihop över påskhelgen, men det lär vara läge att passa på om man vill få några fler mil i kroppen på hemmaplan den här vintern. Det är dock chocktomt i tävlingskalendern den här helgen, trots att det är både SM, juniorcupsavslutning och Årefjällslopp nästa helg. På löpningsfronten finns några spridda tävlingar runtom i landet, men inget i närheten av länet där långloppscupen kickar igång först nästa helg, med Startmilen. Så man får väl helt enkelt passa på att träna och slipa på formen den här helgen …
Daniel Attås tog en tung skalp när han besegrade Filip Dahlgren. Foto: Torbjörn AndrénFilip Jacobsson tog första stora segern som Tisarenlöpare. Foto: Torbjörn AndrénAnna Hallmén inledde också säsongen med seger. Foto: Torbjörn Andrén
I går skrev jag om skidåkare (förstås) men också enduroförare, multisportare, kanotister och skidorienterare som åkte Vasaloppet. Orienterare? Näe, inte så många alls, faktiskt. Kan bero på att orienteringssäsongen närmar sig med stormsteg nu (Panvåren nere i Kristianstad lockade långt över tusen löpare i dagarna tre i helgen). Och på hemmaplan passade de båda VM-orienterarna från Örebro, Martin Regborn och Filip Dahlgren, på att dra ett träningspass tillsammans samtidigt som skidåkarna stävade på mellan Sälen och Mora (det går att läsa om på respektive Instagram-konto, där Dahlgren konstaterar att ”helgen till ära blev det dubbla pass med 08.15-mannen Martin Regborn. Han blir farlig när säsong drar igång).
Tredje VM-orienteraren, Lilian Forsgren? Tja, hon ville förstås inte vara sämre och kickstartade tävlingssäsongen med loppet Stävie trail, där hon var helt i särklass och vann damklassen med nästan sex minuters marginal över 13 kilometers löpning i blandad terräng.
Länets egen vintercup, Löpex vinterserie, i orientering hade ju förresten en deltävling förra veckan, den sjunde och näst sista, som jag glömde avrapportera i bloggen. Rebecka Nylin tog sin femte seger med nästan fem minuters marginal i hemmaskog, medan Regborn fick se sig slagen av Daniel Attås (Tisarlöparen som fick göra landslagsdebut i höstas) med över fyra minuter. Ja, faktum är att Regborn bara blev trea i Regborn skrev på twitter att han ”lyckades […] med konststycket att bomma en kontroll [han] inte ens skulle ha”.
Segern gjorde att Nylin, trots att bonuspoäng delas ut i finalen i Askersund på lördag, redan säkrat totalsegern i damklassen, medan Regborn (som fyra segrar på fyra starter före den här tredjeplatsen) toppar sammandraget sju poäng före Attås (de båda kommer bli etta och tvåa oavsett allt). För finalen gäller därför att Regborn tar totalsegern oavsett vad Attås gör om han blir topp tre.
Örebros Martin Regborn, 23, fick lämna A-landslaget när det bantades från 34 till 19 löpare förra vintern. När det i går krymptes från 19 till tio fick även Hallsbergs Lilian Forsgren, 25, och Garphyttans Filip Dahlgren, 27, stryka på foten. Det trots att alla har fina meriter; Regborn har sprungit VM två år i rad, Forsgren tog EM-silver i fjol, en världscupseger i somras (båda i stafett) och VM-debuterade i augusti, och sedan dess hårt skadedrabbade Dahlgren var VM-tia i långdistans i fjol. Kvar i A-landslaget är nu bara gräddan av svenska orienterare, som Tove Alexandersson och Helena Jansson. 24 löpare där bakom, bland dem länstrion (plus exilörebroaren Maria Magnusson, men ingen Daniel Attås), bildar ett ”utvecklingslandslag”, som kommer att delta på samma aktiviteter som A-landslaget. Konditionsbloggen ringde upp förbundskapten Håkan Carlsson, händelsevis örebroare även han, för att fråga vad som egentligen är skillnaden mellan A- och utvecklingslandslag.
– Framför allt har löparna i A-landslaget redan nu blivit uttagna till EM i Tjeckien (21–28 maj), och så har vi lite mer ekonomiskt stöd att lägga på de tio i satsningen mot EM och VM. Men i grova drag är förutsättningarna väldigt lika för A- och u-landslagen, jag ser det som ett enda landslag. Att vi tog ut 19 löpare i A-landslaget förra året berodde på att vi hade världscupdeltävlignen på Tasmanien i januari, och laget dit fick bli landslag. Det vi gör nu är att gå tillbaka till en liten mindre A-trupp men ett stort, totalt landslag, säger Carlsson till Konditionsbloggen. Sverige har sex platser per distans till EM, och du har tagit ut sex herrar och fyra damer redan …
– Ja, men att man är uttagen betyder inte per automatik att man kommer att springa alla distanser. Dörren är inte stängd för någon löpare, varken för de som är med i utvecklingslandslaget eller för de som just nu står helt utanför landslagen. Viktigast för dem blir uttagningstävlingarna i Brösarp (8–10 april), för därefter kommer vi att ta ut en trupp till världscuppremiären i Polen, och efter Polen tar vi ut truppen till EM. Det är med andra ord absolut ingen nackdel att springa bra i Polen om man vill springa EM, men i långdistans kommer tävlingarna i Brösarp väga tungt eftersom det inte blir någon långdistans i världscuppremiären. Och vill man springa VM måste man väl göra bra ifrån sig på EM?
– Ja, EM kommer att vägas ihop med veckorna därefter, där vi har ett VM-test. Sedan kommer vi att ta ut en trupp som får två månader på sig att förbereda sig för VM. Om vi tittar på länslöparna, Dahlgren har pratat länge om att springa långdistansen i hemma-VM. Hur ser du på hans chanser?
– Får han vara hel kommer han hinna bli riktigt bra till nästa år. Han har en väldigt hög kapacitet. Forsgren är väldigt allround, är det rentav en nackdel ibland? Borde hon specialisera sig?
– Lite får man ju anpassa sig efter vad man blir uttagen till. I år fick hon rikta in sig väldigt mycket på mixedsprintstafetten. Men det är svårt att säga. Hon kan ta ytterligare kliv, hon har absolut en väldigt hög kapacitet och det ska bli spännande att se vad en bra vinterträning gör med henne. Och så Regborn, det känns som om han var grymt snabb i år men inte riktigt fick ut det orienteringsmässigt?
– Jag tror faktiskt inte att han var i sin allra bästa form i VM, jag tror till och med att han var ännu bättre under hösten. Han hade inte optimala träningsförberedelser in i mästerskapet, och man måste vara i toppform om man ska konkurrera när alla andra är det. Men han är väldigt noggrann och ambitiös i sin träning och ser fram emot att se vad han kan göra nästa år.
På tal om petningar togs (”större delen av”) truppen till nordiska mästerskapen i terränglöpning, som avgörs i Göteborg den 7 november, ut i går. Landslagsledare Stefan Olsson gick rätt strikt efter resultaten från terräng-SM förra helgen. När löpare som saknar svenskt medborgarskap sorterats bort togs på herrsidan topp tio på långa terräng-SM och topp sju på korta ut (förutom Jonas Leandersson och Staffan Ek som, men här spekulerar jag, lär fått chansen men tackat nej). 18:e-placerade Linus Rosdal, KFUM Örebro-löparen som var Sverigeetta i Lidingöloppet, var exakt en minut bakom uttagne tian Robin Lindgren över tolv kilometer, och det kan därför sägas vare exakt så långt från en landslagsplats. I P19-klassen fick 17-årige Sävedalenlöparen Suldan Hassan, som spöade Hällefors Haben Kidane med sekunder på Lidingö, en tidig chans i juniorlandslaget. Truppen kan kompletteras fram till söndag.
Bommade för övrigt att OS-satsande skridskotalangen Adam Axelsson gjorde säsongens första tävling i Norgecupen i Stavanger helgen som gick. Körde 1 500 meter (1.55,98) på fredagen, två 500-meterslopp (37,54 och 37,44) på lördagen och 1 000 meter (1.14,37) på söndagen. 500-meterstiderna är de bästa Axelsson någonsin gjort i Europa (bara överträffat på de snabba isarna på hög höjd i Calgary och Salt Lake City), och de andra tiderna inte heller så pjåkiga.
Lotta Nilsson, 50, från Nora gjorde något som ytterst få svenskar lyckats med genom alla tider (jag har letat efter exakt antal, men jag misstänker att det i varje fall inte rör sig om mer än ett tiotal): Att få med sig en träskål hem från Hawaii. De tilldelas de som slutar topp fem i respektive åldersgrupp i ironman-VM, och Nilsson blev just femma i D50-klassen när det som klassas som en av världens tuffaste tävlingar, alla kategorier, avgjordes natten mot söndag, svensk tid.
Nilsson var sjua upp ur vattnet och cyklade förbi tre (var fjärde snabbast i cykelmomentet), och växlade till löpningen bara sekunder från amerikanskan Colleen de Reuck på sista pallplatsen. Men de Reuck visade sig vara en jävla löpare, och drog den avslutande maran på 3.19 (med 18 minuters marginal snabbast av alla i åldersklassen!) och sprang om allt och alla och vann med 14 minuters marginal till tvåan. Nilsson hade inte lika mycket kräm kvar i benen och fick släppa britten aroline Whittaker och australiskan Jody Gilchrist förbi sig (Nilsson sprang maran på 4.13.28, elfte snabbast), men viktigare var förstås att hon säkrade träskålen genom att spurta ned amerikanskan Leslie Knibb med 1,5 mintuers marginal och därmed korsa mållinjen i Kona som femma på tiden 11.25.07 (hon snittade 1.47 över 100 meter i simningen, cyklade i 33,3 kilometer i timmen och sprang i sexminuterstempo).
Med det var Nilsson alltså femma av 72 i sin åldersgrup, 182:a av 662 damer totalt och 1 156:a av 2 367 startande.
Morgan Pätsi, örebroaren i H35-klassen, hade också som mål att få med sig en träskål hem på planet, men var aldrig nära att lyckas. Allt sket sig för Pätsi, som kom i mål först på 144:e plats i åldersklassen, på tiden 10.33.12 (att jämföra med hans VM-debut för två år sedan på 9.44.47 och hans pers från Kalmar samma år på 9.26.06). Pätsi gjorde ändå en okej simning (1.12.39) och cykling (4.58.20), men föll igenom totalt i löpningen (4.14.58). Hans 40 minuter snabbare löpning på Hawaii 2013 hade gjort över 90 placeringars skillnad i listan, men hade naturligtvis inte varit nog för topp fem (för topp fem krävdes 9.09 i år). Pätsi var bedrövad när Konditionsbloggen fick tag på honom via facebook tidigt i morse, svensk tid.
– Nä, i dag stämde ingenting, för att sammanfatta hela loppet. Det var det i särklass sämsta triathlonrace jag gjort sedan jag började. Simningen blev som det blev, men jag fokuserade på att göra en bra cykling istället, men kände inte den där glädjen jag vanligtvis upplever. Jag fick slita mig uppför alla sega slakmotor samt backar, men kunde trycka hyfsat där det var plattare. Hade föraning redan på cykeln hur löpningen skulle bli och den blev rent ut sagt miserabel från början till slut. Det var första gången jag tvingades gå på en ironman, säger Pätsi till Konditionsbloggen.
– Jag räddade upp löpningen lite genom att ge allt sista tre kilometerna, tänkte att jag kan i alla fall avsluta med heder i behåll (skratt). . Besviken är jag då formen kändes god, och det känns surt just nu efter alla uppoffringar som krävts både av mig men framförallt av familjen.
– Jag är riktigt glad för Lotta som tydligen kom femma i sin grupp. Det är jäkligt stort! Gryyymt!
Filip Dahlgren och hans IFK Lidingö lyckades inte försvara titeln som världens bästa klubb när 25-manna avgjordes i går. Garphyttekillen och hans lagkompisar fick nöja sig med en tredjeplats, 2.17 bakom Halden efter drygt fem timmar i Stockholmsskogarna. Tisaren blev som väntat bästa lokala klubb, hämtade upp från en 54:e-plats efter två sträckor och slutade 25:a. Hagabys VM-löpare Martin Regborn svarade dock för starkaste individuella prestationen när han var med i tätklungan in till växling (som sjua) på förstasträckan. Sedan tappade Örebroklubben allteftersom och slutade på 54:e plats i mål. Degerfors Filip Jacobsson vann de yngre juniorernas elitklass (H18) när medeldistanstävlingen 25-mannakorten avgjordes dagen därpå.
Tisarens juniorvärldsmästare Andrea Svensson följde upp fredagens svagare sprint (27:a i mål, sedan diskad) med en topprestation i fredagens långdistans i inofficiella junior-EM, och slutade tvåa, mindre än 1,5 minuter bakom landslagskompisen Sara Hagström i de sydtyska skogarna.
– Väldigt kul att få till ett bra lopp så här i slutet av säsongen. Jag gjorde ett väldigt bra lopp tekniskt och fysiskt funkade det också. I går på sprinten var det ett katastroflopp, så det här satt skönt, säger Svensson till Svenska orienteringsförbundets hemsida.
I dag gick hon ifrån allt och alla på förstasträckan för Sverige i stafetten. Elin Carlsson och Hagström lyckades dock inte förvalta läget, och Sverige fick nöja sig med en fjärdeplats i mål.
Örebroaren och D30-världsmästaren Cecilia Jessenslutade på 35:e plats i militär-OS i Sydkorea när triathlonloppet avgjordes på lördagen. Tisarens Matthias Kyburz avslutade för sitt Schweiz och hämtade in öer två minuter på Ryssland till seger i stafetten, med tio sekunders marginal i den för orienterarna avslutande stafetten. Kyburz kan därmed summera militär-OS med två guld, ett silver och et brons.
För övrigt blev det inget tävlande för Adam Axelsson i Stavanger i helgen.
1. Ironman-VM
Så har det då äntligen blivit dags för Morgan Pätsi och Lotta Nilsson att ta sig an den så legendomsusade banan på Hawaii. Har ju pratat upp loppet med Pätsi här och här, och jag passade naturligtvis också på att fråga honom om han sprungit på Lotta i Kona. Jodå. ”Jag träffade henne efter en simning vid Kailua pier, och sedan gick vi Parade of nations. Hon berättade att hon inte kört några längre pass efter Ötillö, men att hon hållit igång så mycket kroppen orkat. Hon såg fram emot att få köra på lördag. Hon såg stark ut!”
2. Åstadsloppet
På herrsidan verkar det bli kamp mot klockan för David Nilsson (jättefavorit till segern) och Erik Anfält (lika stor favorit till andraplatsen) i ett på grund av Hässelbyloppet ovanligt ihåligt elitfält. På damsidan en ny fajt mellan Örebros båda långloppsrävar Mikaela Kemppi och Josefin Gerdevåg, som båda genrepar för höstens stora mål, Frankfurt marathon, om två veckor. Konditionsbloggen ringde upp den regerande mästaren Kemppi för en papperstidningsintervju (som publiceras i lördagens NA, papperstidningen, som går att köpa som e-tidning på na.se), där hon bland annat berättar att hon fejkat sjukdom för att få vila, typ. Men jag passade även på att prata lite skadeproblematik med en löpare som fram tills för en månad sedan inte visste vad det var.
– Jag hade aldrig varit skadad sedan jag började springa på allvar, och har tagit för givet att man klarar sig om man lyssnar på kroppen och signalerna den skickar. Jag har varit duktig på det. Men nu märkte jag att det kan drabba vem som helst. Jag fick en sådan käftsmäll, ett riktigt uppvaknande. I efterhand har det gjort mig mer ödmjuk för att det inte alltid rullar på, och jag känner en ny glädje över löpningen. Jag har ju egentligen inte haft några motgångar sedan jag började, och man måste väl få dippar ibland. Det har ju gått spikrakt uppåt hela tiden, säger Kemppi till Konditionsbloggen. Vad var det som hände?
– Det var i början av september som jag fick problem med en hälsena. Foten var som låst i ett läge, och jag fick ont både i hälsenan och vaden. Jag kunde inte gå, det var lite lättare att springa men i princip gick inte det heller. Det går inte att prestationsträna när man har ont, det är nog jäkla jobbigt i normala fall. Till slut gick jag iväg till en kiropraktor, och trots att jag alltid varit skeptisk mot sådant var jag helt frälst efteråt. Han sa att det var en benbit i hälen som låg låst, och när han knäckt till släppte det på en gång. I Karlslundsloppet kändes det jättebra. Hur har skadan påverkat formen och möjligheten att prestera i Frankfurt?
– Det är omöjligt att säga. Om det inte hade hänt hade jag kanske blivit övertränad och seg. Men jag har ju inte vilat helt från träningen, även om jag fått ställa in några nyckelpass. Det har blivit lite crosstrainer och så i stället. Vad är målet i Åstadsloppet?
– Det blir mitt genrep inför Frankfurt, och mest av allt är det ett träningspass. Men det är klart att jag kommer försöka göra ett bra lopp. Men jag är osäker på var jag står. Hur står du dig mot Gerdevåg?
– Jag har tränat lite med ”Jossan” på slutet, och hon är i grym form. Men jag tror inte hon bestämt sig för om hon ska springa fort eller testa maratonfarten inför Frankfurt. Och målet i Frankfurt, går du för ditt distriktsrekord från i fjol?
– Just nu är jag bara så himla glad över att kunna springa igen, när det var som värst var jag jättestressad och redo att ställa in; jag kan ju inte springa och halta. Men jag kommer självklart åka ned för att göra ett bra lopp, jag ska inte ned och jogga. Men man ska veta att det krävs både bra väder och en bra dag för att jag ska göra en ny mara på 2.45, det är inget som sker på beställning. Förra året var allt perfekt.
Som jag tidigare konstaterat räcker en andraplats i Åstadsloppet för att Kemppi ska säkra totalsegern i långloppscupen. På herrsidan lär Erik Anfält och kanske också Mattias Nätterlund passera Jonas Rosengren om andraplatsen, medan Haben Kidane (som springer tiokilometersloppet och inte samlar några poäng i helgen) är ohotad ledare minst en vecka till. Åstadsloppet är ju även distriktsmästerskap i halvmaraton, och namn som Johan Ingjaljd, Dan Bäck, Ludvig Börjesson och Fredrik Johnsson kanske kan hota om medaljer. På damsidan verkar både Karin Forsberg och Erika Bergentz saknas, så då får väl Åsa Höög och Gabriella Eliason räknas som utmanare till bronset.
Totalt är 1 270 löpare föranmälda till loppet, och trillar efteranmälningarna in kan det mycket väl bli deltagarrekord.
3. 25-manna
Några småtävlingar återstår förstås (och juniorerna med Andrea Svensson i spetsen inleder ju inofficiella EM i dag), men 25-manna är den klassiska avslutningen på orienteringssäsongen och korar Sveriges bästa klubb. 25 löpare måste alla göra sitt, och det är något annat än att plocka fram tio Tiomilalöpare. I fjol fick Garphyttans landslagslöpare Filip Dahlgren fira segern med sitt Lidingö, och precis som då kommer han i år att vara fjärdelöpare på sjunde sträckan, och därmed vara den som växlar över till 23:e-sträckans Magnus Rajan. Världsmästaren Fredrik Bakkman, som avslutade i fjol, får ta näst sista sträckan för Lidingö eftersom det är damernas tur att avsluta i år. Men Anna Bachman är ju inte direkt något dåligt ankare det heller … Av länslagen, då? Tja, Tisaren har ju den odiskutabelt största bredden, och mönstrar nyblivne landslagslöparen Daniel Attås på förstasträckan (där han bland annat får möta båda bröderna Regborn, som springer öppningssträckan för Hagabys första respektive andralag) och har Lilian Forsgren som avslutare.
Bubblare: Adam Axelsson är hemma från Salt Lake City och har Stavanger open inskrivet i tävlingskalender (oklart dock om det blir start, han finns inte med bland de föranmälda), Hällefors VM-löpare Louise Wiker springer Hässelbyloppet med startnummer 1 002 (eftersom hon blev femma i fjol och tre av de som var före då inte kommer till start) i en tävling som lockat 7 115 föranmälda löpare, svenska cykelcrosscupen rullar vidare med deltävlingar i Uppsala och Västerås (nyblivna örebroaren och mountainbike-VM-cyklisten Mathias Wengelin gör en liten satsning mot SM i Stockholm 24 oktober och var femma i en av cupdeltävlingarna i Göteborg förra helgen; dock oklart om han kör i helgen), militär-OS i Sydkorea avslutas med stafett för orienterarna (med Tisarens Matthias Kyburz i Schweiz herrlag) och med triathlon (med örebroaren Cecilia Jessen), och så avgörs sjunde deltävlingen av nio i Peppes trailruncup när 50 kilometer långa Sörmland ultra marathon löps på Sörmanldsleden med åtminstone en länsbo till start i Johan Stamm.
Om jag missat något? Tja, då har ni som vanligt kontaktuppgifterna här till höger. Tips via mail eller sms premieras med en kram nästa gång vi ses!
Matti Tordsson tvingades lämna återbud så sent som i tisdags. In kom Anders Ekholm – och det funkade ju rätt bra det också. Örebroduon Ekholm och Mårten Vidlund slutade på 17:e plats i premiärupplagan av Koster swimrun på lördagen (Simon Börjeson och Rasmus Regnstrand, som simsprang från Sverige till Finland i somars och som länge ledde årets Ötillö men slutade fyra, tog hem tävlingen på 2.46.59, en dryg timme före Ekholm och Vidlund). Konditionsbloggen ringde naturligtvis upp Vidlund för att höra hur det gick med partnerbytet.
– Anders gjorde en superstark insats med tanke på förutsättningarna. Han fick frågan så sent som i tisdags, och sa: ”Det här måste jag bara lösa.” När han lyckats fixa ledigt från jobbet i helgen så var det klart. Kustjagaren i Karlskrona i våras var hans enda swimrun tidigare, annars har han bara kört triathlon. Men han tyckte att det här var jättekul, mycket roligare än i Karlskrona, säger Vidlund till Konditionsbloggen. Hur var tävlingen?
– Det började med att vi fick hoppa i vattnet från en pråm, landstigningen i Normandie-stuket. Vi ställde oss ganska långt framme för att inte bli nertrampade, och var snabbt uppe ur vattnet efter första 200-meterssimningen och kände att vi låg bra med på första trekilometerslöpningen. Sedan var det bara att jobba på. Det var så tuff löpning på klipporna att det i princip inte gick att springa om, så positionsskiftningarna skedde i simningen. Vi tog några lag på de längre simningarna, men fick släppa en del starka simmare också. Men allt gick bra. Det var näst sista löpningen, på 6,6 kilometer, som var ganska tung. Anders körde i hel våtdräkt och kunde inte knäppa upp och cabba ned, så han fick det väldigt varmt där. När det flöt på så bra hoppades vi på under fyra timmar, och vi gick i mål på 3.51.58. Känner du dig mör nu efter två swimruntävlingar på åtta dagar?
– Nja, det är en väldig skillnad mot förra lördagen, faktiskt. Ute på kobbarna var det sådan terräng att det inte gick att springa rejält, då hade man slagit ihjäl sig. Och löpningarna var betydligt kortare och utan stigning i dag, och även om det var lång simning så är det skonsammare mot kroppen än brutal löpning. Dessutom var det en fantastisk dag, sol, nästan ingen blåst … Helt otroligt. Så jag känner mig relativt fräsch. Petter har sagt att alla måste orka festa i kväll, så det får jag väl bjuda på. Vad händer sedan?
– Det här var sista tävlingen för i år, så nu får vi väl fundera på vad vi ska hitta på nästa år. Det börjar poppa upp hur många roliga swimrunlopp som helst, i Storbritannien, Belgien, Schweiz … Och jag tror att den här sporten bara kommer fortsätta att växa.
I Salt Lake City var Adam Axelsson tillbaka på tävlingsisen efter förra helgens vådliga vurpa och dyngade till med ett nytt personligt rekord över 500 meter – 37,15 var 19 hundradelar bättre än tiden han presterade i Calgary i mars. Han följde upp med 1.14,03 på 1 000 meter, mindre än sju tiondelar över personliga rekordet. I morgon, söndag, flyger Axelsson hem efter 29 lägerdagar i USA, men redan nästa helg blir det tävling i Stavanger, om inget oförutsett inträffar.
Linda Meijer kände sig krasslig på förhand men var ändå över tre minuter före tvåan när Västgöstacupen i mountainbike avslutades med Vista mounatin i Jönköping. Hon hade ju redan säkrat segern i D30-klassen, och slutade nu dessutom femma i maxiklassen – där elit, juniorer och D30 ställs mot varandra – räknat över hela säsongen (därmed bästa icke elitåkare). ”Velade om start hela uppvärmningen. Startade och tänkte: ”Jag testar.” Bra första varv, hyfsad två varv till, sedan pingislunga. Vinst D30. Ändå nöjd. Men hade velat åkt fortare, men det ville inte kroppen. Grymt rolig bana, en sådan man vill åka om och om igen”, twittrar Meijer. Tävlingen var maraton-SM-segrarens sista för säsongen.
Orienteringens världscup skrev jag en del om här i går (men tja, jag snavade lite i mina beräkningar om Lilians världscupplacering, hon var de facto delad 15:e inför lördagen). Väl i dagens medeldistans, som avslutade världscupsäsongen individuellt, gjorde dock just en 15:e-plats att Hallsbergslöparen tappade en placering och slutade 16:e i sammanlagda världscupen, två placeringar längre ned än i fjol. Garphyttans Filip Dahlgren låg på 20:e plats efter 21 av 29 kontroller i dag men gjorde en halvminutsbom till 22:an och tappade sju platser han inte kunde hämta in. 27:a till slut, alltså, klättrade till 31:a plats i världscupsammandraget.
I morgon springer Forsgren i svenska andralaget i mixedsprintstafetten (senast två gångerna har hon ju fått springa förstasträckan i förstalaget, dels i världscupsegern i Halden, dels i VM). Nu öppnar hon för ett andralag där William Lind, Gustav Bergman och Alva Olsson tar hand om resten av sträckorna. Emma Johansson får chansen i förstalaget i stället. Filip Dahlgren springer andrasträckan i ett svenskt fjärdelag som har en vakant fjärdesträcka.
Karlslundsloppet har jagskrivit om här (länets tredje VM-orienterare spurtade ned länets största löpartalang på herrsidan, och Gerdevåg tog ledningen med 3–1 i årets interna statistik mot Kemppi), och i går skrev jag en del om en av de fetaste nyheterna i cykelvärlden på länge.
Man vill ju inte säga vad var det jag sa, så istället drar jag till med: ”Vad var det jag skrev?” I helgens höjdare-inlägget i förmiddags tippade jag att Martin Regborn skulle vara med och tampas om segern i Euromeetingsprinten i Otepää i dag, och även om det inte var någon särskilt vågad gissning – Regborn har ju sprungit VM två år i rad och ställdes framför allt mot B-landslagslöpare – så svarade han för en riktigt stark prestation. Bara hemmalöparen Timo Sild och schweizaren Andreas Rüedlinger klarade av de tre kilometerna (4,2 optimal löpsträcka och 90 höjdmeter, enligt PM:et) och 21 kontrollerna på snabbare tid. Estländaren i mål på 15 minuter blankt, Rüedlinger tolv sekunder bakom och Regborn 14 efter.
– Det här känns jättebra . Pallen i en internationell tävling; det är därför man håller på. Min vår blev helt värdelös på grund av allergiproblem. Egentligen är det först nu på hösten som jag kunnat prestera som jag vill. Nu ser jag verkligen fram mot resten av helgen, säger Regborn till Svenska orienteringsförbundets hemsida.
Det var galet jämnt med 21 löpare inom minuten och 57 inom två minuter. Landslagsdebuterande Daniel Attås, som även om han slog Regborn på DM-sprinten i somras knappast är någon sprintspecialist, slutade på 61:a plats, 2.13 bakom. 90 löpare kom till start, 87 hittade runt. Euromeetinghelgen fortsätter med långdistans på lördagen och avslutas med medeldistans på söndagen.
På fredagen blev det också klart att Tisarens juniorvärldsmästare Andrea Svensson – precis som väntat – får springa inofficiella junior-EM (junior european cup, samma tävling där Oskar Andrén landslagsdebuterade i fjol) i Tyskland om två veckor. Svensson är den enda länslöparen i 24-mannatruppen.
Däremot blir det inget Lidingöloppet för Filip Dahlgren. Han väljer istället att vila sig i form inför världscupavslutningen i orientering i Schweiz nästa helg. Ja, schemat hade blivit närmast omänskligt om Garphyttekillen kutat på Lidingö i morgon med tanke på att han kommer från två raka SM-helger i orientering och världscupfinalens tre lopp på lika många dagar avgörs på 2 000 meters höjd. Dahlgren meddelar sitt beslut via Twitter:
– Återbud på mig. Jag har valt att prioritera världscupen och återhämtning efter SM, så det blir bra tryck i buggarna nästa helg, skriver Dahlgren som åker ned till Schweiz på onsdag.
Hade du spöat Erik Anfält och Linus Rosdal annars?
– Troligen inte. Det är för bra (hårt) underlag på Lidingö, och det är två riktigt bra löpare. Jag tror båda gör under 1.45.
För övrigt kan jag tipsa om två hemsidor att spana in: Här kan man följa örebroarnas kamp i Loch gu loch live i morgon, och här kan man ta del av diverse racarapporter från olika lopp (att jag kommit i kontakt med den sidan beror på att de hörde av sig och ville låna min rapport från Tromsö skyrace, och det fick de naturligtvis; sidan verkar vara ett jätteroligt initiativ och ett bra ställe att hitta inspiration och nya utmaningar).
Jodå, det blir världscupfinal för Garphyttelöparen Filip Dahlgren. Inget annat att vänta efter förra helgens SM-succé med brons i långdistans (och Dahlgren har ju visat grym löpform på slutet med totalkrossen av Erik Anfälts banrekord – trots ruskväder – i Kilsbergen trailrun som pricken över i). För Dahlgren blir det första landslagsuppdraget sedan han småskadad sprang världscuppremiären på Tasmanien första veckan i januari, där han slutade på 24:e plats i medeldistans, 35:e i långdistans, och på 23:e (av 25 startande; 20 till A-final) i sprintkvalet. Långt, långt ifrån Dahlgrens egentliga kapacitet, den som gav en tiondeplats i stenhård konkurrens i VM-debuten förra sommaren (bara någon månad senare slog skadorna till, och förstörde både höst, vinter och vår).
Men innan det är dags att resa till Schweiz, där världscupfinalen avgörs på hög höjd (långdistansen lär ha några höjdmeter också, eftersom den enligt bulletinen ska avgöras ”på terräng mellan 1 600 och 2 200 meter över havet) i Arosa – med långdistans fredagen den 2 oktober, medeldistans lördagen den 3 oktober och mixedsprintstafett söndagen den 4 oktober – kuta Lidingöloppet på lördag. Hans första i herrklassen, över 30 kilometer. En hyfsad liten genomkörare …
Hallsbergslöparen Lilian Forsgren var förhandsuttagen till världscupfinalen, och kan mycket väl få chansen i den där mixedsprinten, eftersom hon ingick i segerlaget i Norge senast (Lilians första världscupseger) och därmed sett till att Sverige ligger tvåa, med klar segerchans, inför avgörandet av mixedsprintvärldscupen. Lilian fick ju också beröm av förbundskapten Håkan Carlsson för sin insats på förstasträckan i VM.
Däremot får inte örebroaren Martin Regborn kuta världscupavslutningen. Han får i stället, tillsammans med Hallsbergs Daniel Attås, inrikta sig på helgens övningar i Estland.
Det skiljde alltså inte mer än 14 sekunder mellan Emilia Fahlin och historieböckerna. Det var marginalen som skiljde den 26-åriga cyklisten från Örebro och hennes lagkamrater i Wiggle-Honda från bronset i lagtempot i VM i amerikanska Richmond, som hade gjort Fahlin till den sjätte svenska VM-medaljören genom tiderna på damsidan i landsvägscykling. Hela tävlingen var en nagelbitare, med dubbla sekundstrider där det växlade fram och tillbaka om både första- och tredjeplatsen. Men ändå – som Fahlin sa här på bloggen i införintervjun – var Wiggle-Honda outsiders, och allt behövde falla på plats för att laget skulle greja en medalj. I princip allt föll också på plats, vilket gjorde Fahlin ambivalent när Konditionsbloggen återigen ringde upp för att höra vilka känslor som egentligen bubblade i magen efter den där fjärdeplatsen.
– Det känns bra, men tråkigt. Vi är jättenöjda med tävlingen och en fjärdeplats är en jättebra placering för oss, men samtidigt är det den tråkigaste placeringen. Allt klaffade och på förhand var det långt ifrån självklart att vi skulle vara med så långt framme. Vi gjorde allt vi kunde. Men det är ändå jäkla bittert när det skiljer så lite. Vi kramade om varandra efteråt, sa: ”Bra kört.” Men vi var inte direkt skitnöjda, det var inget jubel, inga jätteleenden, säger Fahlin till Konditionsbloggen. Hur upplevde du tävlingen?
– Det var tufft. Det gick jäkla fort under första halvan, där vi hade rätt mycket medvind. Sedan mycket tyngre de sista tio–tolv kilometerna, när vi vände runt och åkte norrut, in i motvinden. Det var annorlunda förhållanden, det hade inte blåst på det sättet under någon av dagarna när vi provat banan, och det gjorde det tungåkt. Två av våra cyklister (Audrey Cordon-Ragot och Danielle King) fick slita väldigt hårt där, och de fick stå över flera förningar. Vi tappade lite för mycket på den delen och hade inte tillräckligt med kraft kvar i slutet. I ett önskescenario hade alla sex haft lite mer kraft lite längre, det kanske var där vi tappade lite mot Rabobank. Med fem kilometer kvar tappade vi första tjejen (Cordon-Ragot) och ett par kilometer kvar åkte femte tjejen (King) av. Då var det bara att bita sig fast i sista backen eftersom tiden tas på fjärde cyklisten. Rabobank startade bakom er, hade de fördel av att gå på era tider? Hade det slutat annorlunda om ni startat efter?
– Nej, vi hade tillgång till radiokommunikation med ledarbilen och fick baktider hela tiden. Vi hörde när det var tio kilometer kvar att vi bara var två sekunder efter, och hade hela tiden koll på läget. Vi visste att vi körde för medalj och vad som krävdes. Men man kan inte göra mer än att köra på, fokusera på sin egen tävling. Man kan inte fullgasa för tidigt, för då tappar man åkare. Det gäller ändå att göra sitt eget lopp, och det fanns inget vi skulle ha ändrat på. I slutet gäller det ändå bara att tömma alla krafter man har. Fyra i VM – hur rankar du det i karriären?
– Om man tänker efter så har det varit grymt kul att få vara med på den här resan, att få köra för medalj i ett lagtempo. En häftig situation jag aldrig varit i tidigare. Och jag kan säga att det var nervöst i morse. Linjelopp på lördag, hur laddar du för det?
– Jag har precis förflyttat mig till andra sidan stan, från Wiggles hotell till svenskhotellet. Checkat in och ätit lunch. I eftermiddag ska jag trampa ur benen och få massage, och i morgon blir det lugnt. Sedan blir det ett par träningsdagar, någon långtur och någon intervallträning för att hålla igång kroppen. Sedan hoppas man få superkompensation sista dagarna. På torsdag är det officiell träning med avstängda vägar, så då kan man kika på banan i sin helhet. Sedan är det bara att försöka hitta den perfekta formen.
I orienterings-SM blev det inte heller på söndagen några medaljer för länslöparna – och därmed slutade höstens båda SM-helger med en ynka pallplats (Filip Dahlgrens brons i långdistans förra helgen) över 16 klasser (herrar, damer, H20, D20, H18 och D18 i medel- och långdistans, herrar, damer, herrjuniorer och damjuniorer i stafett). Men det kunde blivit ännu en medalj – ja, ett guld – för Garphyttelöparen Dahlgren på söndagen. Efter finfint förarbete av Lidingölagkompisarna Mårten Boström och Fredrik Bakkman (tidigare Johansson) släpptes Dahlgren nämligen i väg i ledning med över två minuter på den sista sträckan av SM-stafetten. Redan till tredje kontrollen gjorde Dahlgren dock en grov bom – tappade enligt Winsplits beräkningar nästan 3,5 minuter – och var ett tag nere på åttonde plats. Räddade till sjätte i mål, men var 4.35 från guldet (som Göteborg-Majorna tog efter briljant slutsträckelöpning av Johan Runesson) och 2.16 från pallen. Dahlgren hade bara 17:e bästa löptid på sistasträckan, och tappade 6.39 mot Runesson. Garphyttekillen var förstås inte nöjd när Konditionsbloggen ringde upp för att höra vad som hände.
– En ganska grov groda, men det vet’e fan vad som hände, egentligen. Jag kom väl inte riktigt överens med kartritaren. Nej, jag förstår inte hur jag gjorde misstaget. Det var ett parallellfel, jag läste en höjd som en annan och fick inte ihop det. Jag var helt övertygad om att jag hade orienterat rätt. Därför hade jag extra svårt att läsa in mig igen, för jag hade verkligen fått det att stämma bra. Det gick mycket tid innan jag var tillbaka på banan igen, säger Dahlgren till Konditionsbloggen. Blev du stressad när de andra löparna dök upp?
– Nej, grejen är att jag var lugn, bockade av objekten och höll mig till planen. Om man gör misstag är det ofta för att man är lite stressad i sitt agerande, att man springer utan plan. Men så var det absolut inte. Jag höll mig lugn, även när de andra lagen dök upp, jag såg ju att de passerade när jag försökte reda ut vad som hänt. Truppen till världscupfinalen tas ut i början av veckan, tror du på en plats där?
– Det är svårt att säga. Det återstår att se. Det är Euromeeting nästa helg för landslagslöparna som inte kommer med till världscupfinalen, lockar det?
– Nej, Lidingöloppet lockar mer. Jag kommer att springa där istället. Det har varit ganska tufft med två SM-helger i rad nu. Jag har ju precis fått igång kroppen efter problemen jag hade under vintern och våren, och det gäller att vara försiktig.
Örebros VM-sprinter Martin Regborn hade tolfte bästa tid på sistasträckan i herrstafetten, var nästan två minuter snabbare än Dahlgren, och sprang upp sitt Hagaby från 28:e till 20:e plats. Tisaren slutade på 28:e plats. På damsidan tog Uppsalaklubben OK Linné guldet. Tisaren var sjua inför sista sträckan, men VM-löparen Lilian Forsgren glömde ta på sig GPS-sändaren och laget blev diskat. I stället blev Hagaby, med Beata Falk – som la av med elitorienteringen efter VM 2010 – på sistasträckan, bästa länslag på elfte plats. Gustav Hindér i Tisarens herrjuniorlag gjorde en brutal förstasträcka och växlade i en över tre minuter stor ledning, men lagkompisarna tappade 14 minuter och åtta placeringar.
Vid veteran-SM i Surahammar, som på söndagen avslutades med långdistans, tog Tisarens Lars-Åke Wall guld i H65 – hans andra titel på två dagar – medan KFUM Örebros Calle Olsson tog silver i H35 och Lindebygdens Asta Sjöberg brons i D75.
Marcus Jansson, Garphyttecyklisten som dominerat svensk mountainbikeorientering den här säsongen, gjorde precis vad som krävdes för att säkra segern i den svenska mtbo-cupen när han tog andraplatsen bakom Attundas Anders Frisk i finalen i Karlstad på söndagen. Jansson ledde masstarten vid den 27:e av de 28 kontrollerna, men fick släppa Frisk i spurten och var sex sekunder bakom i mål. Janssons fabror, Thomas Jansson, 51, var trea i mål bara tolv sekunder bakom Frisk, och klättrade till sjätte plats i sammandraget.
Djerfs Erics Olsson vann D20-klassen men fick nöja sig med andra plats totalt i cupen, mycket på grund av att hon ställde upp i sin egen åldersklass (D16) i SM, som räknades som tre deltävlingar. Ändå starkt av 15-åringen att vara Sveriges näst bästa D20-cyklist – och dessutom tog hon ju EM-silver i stafett i D20-klassen i somras.
Erik Anfält, 39, har haft en mäktig dubbelhelg med personligt rekord på 10 000 meter vid ALJ memorial trophy (tillika Stockholms-DM) på Stockholms stadion på lördagen (31.44,37 är bästa tiden av en löpare i distriktet på 18 år, sedan Nicklas Källméns 31.33,57 1997, och den för upp Anfält på 17:e plats på den svenska årsbästalistan) och överlägsen seger i Tarstaborgsrundan på söndagen.
I den förstnämnda noterades en hel del fina resultat av länslöpare. Mattias Nätterlund sprang på 33.12,11, Fredrik Johnsson på 35.03,34 och Andreas Ingberg på 36.32,74. Men det var Anfält som dominerade från start till mål, och i den officiella rapporten skriver arrangörerna (Spårvägens FK): ”De första fyra kilometerna delade han och Daniel Lund på farthållningen, men sedan var det Erik som fortsatte mata på 76-rundor. Kilometerna avverkades på 3.13–3.07–3.09–3.12–3.11–3.12–3.11–3.11–3.12–3.07. Halvorna 15.52,0 – 15.52,4!”
I Tarstaborgsrundan, som på grund av översvämningskatastrofen avgjordes över tre varv i ett 2,5 kilometer långt elljusspår, vann Anfält med nästan två minuters marginal till Jonas Rosengren – 25.02 mot 26.58 på 39- respektive 42-åringarna. 16-årige Stocksäterlöparen Mikel Welday knep tredjeplatsen, dryga minuten bakom Rosengren, efter att ha spurtat ned Peter Edholm med sekundmarginal.
Mikaela Kemppi mötte bra motstånd och vann ”bara” med 23 sekunders marginal till Kumlas Åsa Höög. Erika Lech trea, mindre än minuten bakom.
Anfält har ju kommit igång med poängplockandet i långloppscupen sent den här säsongen, men är nu uppe på tredje plats i sammandraget och har, tack vare regeln att man bara får räkna tio tävlingar, alla möjligheter att knipa slutsegern. Kemppi har i praktiken säkrat damsegern med 62 poäng av 72 möjliga poäng, men i teorin kan fortfarande Maria Eriksson, Gabriella Eliasson, Josefin Gerdevåg, Edita Martuseviciute, Antje Torstensson, Erika Lech och Åsa Höög gå förbi. Men då krävs i princip att någon av dem vinner samtliga sju deltävlingar som är kvar och därmed rafsar in de 46 poängen som finns kvar att göra upp om. Tämligen osannolikt, alltså.
Nästa deltävling är Karlslundsloppet lördagen den 3 oktober.
Lars Hagstedt, ende länslöparen i årets Black river run, klev av efter 112,7 i det 160,9 kilometer (100 miles) långa loppet. Han hade då hållit på i 20 timmar och 37 minuter, räknat från starten vid tiotiden på lördagsmorgonen tills han fick nog vid 6.37 på söndagen. Hemmalöparen Niklas Holmström var först i mål efter 16 timmar, 31 minuter och 22 sekunder, över en timme innan någon annan dök upp vid målet.
Gustav Hindér, Martin Särnbrink och Sebastian Agerhäll fixade en niondeplats åt Tisarens herrjuniorer i SM-stafetten. Foto: Torbjörn Andrén
Dahlgrens jättebom, i GPS-sändningen från loppet. Den gröna svansen är fem minuter lång. Faksimil: Svenska orienteringsförbundet
Garphyttelöparen Filip Dahlgren, 27, lyckades inte följa upp SM-bronset i långdistans från i söndags när medeldistans-SM avgjordes i Hemfosa utanför Stockholm på lördagen. Dahlgren fick nöja sig med en tiondeplats, 2,5 minuter bakom segraren Gustav Bergman och nästan två minuter från medalj (men bara minuten från fjärdeplatsen, de tre i tät var i särklass). Därmed delade han titeln som bäste länslöpare för dagen med Hallsbergs Lilian Forsgren, som också var tia (4.12 bakom segrande Helena Jansson, knappt 2,5 minuter från pallen) medan örebroaren Martin Regborn blev 13:e (38 sekunder bakom Dahlgren) och Hallsbergs Daniel Attås 29:a (knappt fyra minuter bakom Dahlgren). Men i morgon kan Dahlgren mycket väl få guldjubla. Efter att senaste åren ha varit fyra, trea, femma och tvåa i SM-stafetterna med sitt IFK Lidingö får han nu för första gången chansen att springa som avslutare i ett urstarkt lag där världsmästarna Mårten Boström och Fredrik Bakkman (tidigare Johansson) kutar de två första sträckorna. Konditionsbloggen ringde upp Dahlgren för att höra hur han känner inför det uppdraget.
– Det känns väldigt inspirerande, vi har ett väldigt bra lag. Vi vet vilken nivå vi var, vad vi kan prestera, och det vore väldigt kul om vi lyckades hela vägen. Men det är tuff konkurrens, det är sju–åtta lag som slåss om medaljerna. Förstasträckan kommer bli avgörande för många lag eftersom många bara har två riktigt bra löpare. Men vi har Mårten som är en av världens bästa löpare på förstasträckan och som är grymt stark fysisk. Han har gjort 1.42 på Lidingöloppet och 2.18 i maraton … , säger Dahlgren till Konditionsbloggen. Hur ser taktiken ut, vilken är tanken med du tar avslutningen?
– Planen är att vi ska våga agera som i ett individuellt lopp. Det är tre lika långa sträckor, och relativt långt; elva kilometer. Det kommer bli knappa timmen på varje sträcka. Fredrik har ju varit skadad och gjorde det bra förra helgen även om det blev lite för många misstag. Han känner sig lite tryggare med att ta andrasträckan den här gången, så därför får jag ta över som avslutare. Det blir en kul, ny utmaning. Vilket läge vill du? Ensam ledning eller gå ut i rygg?
– Givetvis vill jag ha så mycket ledning som möjligt när jag ger mig ut, men jag är trygg med att gå ut i en grupp också. Hur var dagens lopp, då?
– Jag är nöjd, även om jag inte riktigt hunnit analysera loppet än. Jag gjorde inga större misstag, men i den här terrängen är det de små grejerna som avgör. Det var småkuperat och detaljrikt, blandat med öppna hällar, sänkor och lite mossar. Det är lätt att tappa fem–tio sekunder i kontrolltagningen, och gör man det flera gånger rinner tiden snabbt iväg. Du tog SM-brons förra helgen, var tia i dag. Inte missnöjd?
– Nej, jag gjorde faktiskt ett klart bättre lopp i dag, rent orienteringstekniskt. Förra helgen hade jag några större misstag, men det klarade jag mig ifrån i dag. Men jag är stark och får ut mer av min kapacitet när det är långdistans. Om jag ska utvecklas på medel behöver jag fokusera mer på tekniskt intensiv orientering. Dessutom är det skillnad på att springa i 100 minuter jämfört med 35–40. Nästa söndag springer du Lidingöloppet, attackerar du Mårtens 1.42 då?
– Haha, någonstans mellan 1.45 och 1.50 är nog mer rimligt. Jag har aldrig sprungit längre än en halvmara tidigare. Just nu känner jag mig lite sliten efter långdistans-SM förra helgen, men planen är att springa Lidingö i alla fall. Sedan får vi se om jag blir uttagen till världscupavslutningen, men den går veckan efter och krockar inte i alla fall.
I juniorklasserna i Hemfosa svarade Hagabys Harald Larsson, 19, för finaste prestationen när han tog en fjärdeplats i H18, bara 36 sekunder från bronset. Även Tisarenduon Andrea Svensson (åtta i D20) och Gustav Hindér (åtta i H20) tog topp tio-placeringar. I veteran-SM i Surahammar tog KFUM Örebros Erik Harlén (H35), Lindebygdens Annika Brodin (D55) och Tisarens Lars-Åke Wall (H65) Sm-guld i medeldistans. Hagabys Tord Lidström (H80) tog brons.
Och i Kanonstafetten på Rävåskullen i Karlskoga blev det väntad seger för Garphyttans lag med Marcus Jansson, som dominerat svensk mountainbikeorientering i år, på förstasträckan. Resultatlistan ser lite knepig ut, men seger blev det likafullt.
Hällefors friidrotts-VM-löpare Louise Wiker blev tvåa i Kistaloppet, med 36.05 drygt två minuter bakom etiopiska Roman Mengistu över tio kilometer. Örebro AIK:s Ingrid Ziegler sexa på 40.19.
Linda Meijer gjorde som vanligt och tog fjärde segern på fyra försök i D30-klassen när Sverigecupen i mountainbike avslutades med Högbobiken. Därmed säkrade hon också totalsegern. Fredrik Berg blev trea i Karlstad XC, ett långlopp över 65 kilometer som enligt uppgift var hans säsongsavslutning.
Själv sprang jag ju Örebro actionrun i dag. Var inställd på 340 burpees (34 hinder och tio straffburpees per hinder man inte klarade), men överlevde med 30 efter att ha tappat greppet både i de romerska ringarna och i den såphala handgången, samt förstås inte haft en chans i den ökända rampen. Men jag är riktigt nöjd med att jag klarade av det irländska bordet utan hjälp. Gick i mål på 48.53, och blev 162:a (178:e om man räknar in damerna) av 993 startande herrar (1 604 totalt). Helt okej, va? Johan Röjler bommade samma tre hinder som mig, men hade betydligt snabbare ben och sopade banan med oss andra i ”kändisklassen” (eller ja, räknar vi in de urstarka skidåkarna så var Kopparbergs Sebastian Torstensson faktiskt en sekund före Röjler, på elfte plats). Röjler blev totaltolva på 37.24. Per Sjögren förvisso inte så långt efter på 39.16, men sedan var det Jimmy Högberg (47.11), jag (48.53) och Axel Kjäll (52.18) en bra bit efter. Forshagas Cimmie Wignell (som gjort några hockeymatcher i ortens klassiska A-lag!) vann på 30.13 över 3,5 minuter före Västerås Aron Garberg (men enligt resultatlistan ska två damer ha varit tvåa och trea totalt, vilket enligt vad arrangören skriver på Facebook inte lär stämma, så möjligen är det två herrar som sprungit med felaktiga chip som ska in mellan Wignell och Garberg). Uppsalas Sara Trolte, som var med i SVT:s Atleterna förra säsongen, vann damklassen med över sex minuters marginal, på 37.54. Nio minuter (med de flesta av hindren) från mitt lopp kan ni se här (jag sprang nämligen med goprokamera), och här kan ni läsa om räddningstjänstens kritik mot säkerheten i loppet.
Konditionsbloggaren genom eld … Foto: Maria Åström… över höjder … Foto: Maria Åström… och genom vatten. Foto: Maria Åström
Konditionsbloggen 