Liduina van Sitteren fortsatte vinstsviten när Tarstaborgsrundan avgjordes i går. hon har ju vunnit (eller i varje fall varit bästa distriktslöpare) i samtliga 15 lopp hon ställt upp i i långlopppscupen den här säsongen, och så också i det nio kilometer långa terrängloppet i Pålsboda. IF Starts Frida Nilsson var närmste utmanare på 40.37, men med det tre minuter och 20 sekunder bakom van Sitteren som bara hade åtta herrar framför sig. Maria Eriksson trea på 42.37.
KFUM Örebros Jack Karlsson kom loss i slutet och vann 16 sekunder före Stocksäters Michael Welday, med Mattias Nätterlund på tredjeplatsen. Tiderna 33.00, 33.16 respektive 33.31.
van Sitteren har ju redan säkrat totalsegern i cupen, och kan nå den maximalt möjliga poängen om hon vinner de två återstående DM-tävlingarna: Norasjön runt på lördag (hon är dock inte föranmäld till tävlingen som hon vann i fjol) och långa terräng-DM i början av oktober. På herrsidan var segern Jacks andra på två försök, och han avancerar in på topp tio. Per Aridssons ledning var det ändå ingen som knaprade in på.
Totalt sprang 67 löpare Tarstaborgsrundan. Tävlingen ses traditionellt som startskottet på terrängsäsongen, som fortsätter med Lidingöloppet den 28 september, DM 5 oktober, SM 12–13 oktober, Kilsbergsleden 2 november och, för de som kvalificerar sig, NM 10 november och EM 8 december.
Etikett: friidrott
-
-
Filip Dahlgren kom inte till start, och det gjorde inte någon av de tre världscuputtagna löparna heller. Då blev det ex-landslagslöparen Andrea Svensson, OK Tisaren, och hennes klubbkompis Filip Jacobsson som tog hem säsongens sista DM-titlar i orientering, över långdistans. Svensson var över tre minuter snabbare än alla andra (Lovisa Persson tog silver och Milans Josefin Erlandsson blev, med ett brons, dagens enda medaljör i seniorklass som inte kutar för Tisaren), medan Jacobsson hade det lite hetare om öronen men höll gårdagens medeldistansmästare Daniel Attås stången med 34 sekunders marginal (Gustav Hindér tog bronset och var den tredje av fem Tisaren-löpare som var snabbast i herrklassen).
Sofie Franzén och Valter Pettersson vann juniorklasserna. I Värmlands-DM tog karlskogingen Elin Lindblad, OK Djerf, juniorguld i medeldistans på lördagen, och Djerfs herrlag tog en andraplats i stafett-DM i dag.
Resultaten i Örebro län gör att det blir svårt att kröna någon DM-kung den här säsongen – inte mindre än fem löpare tog två DM-titlar men ingen tog tre.
Alla årets distriktsmästare i orientering i Örebro läns distrikt (seniorer):
Sprint: Josefin Tjernlund, Martin Regborn.
Sprintstafett: OK Milan (Lisa Westerberg/Josefin Erlandsson), OK Tisaren (Josefin Tjernlund/Filip Jacobsson).
Natt-DM: Josefin Erlandsson, Love Sintring.
Stafett: OK Tisaren (Lovisa Persson/Rebecka Nylin/Lilian Forsgren), Hagaby Goif (Jakob Wallenhammar/Love Sintring/Martin Regborn).
Medeldistans: Andrea Svensson, Daniel Attås.
Långdistans: Andrea Svensson, Filip Jacobsson.Svealandsserien
Vad: Lagmatch i friidrott, nivån under lag-SM (vinnaren i Svealandsseriens division 1 kliver får delta i lag-SM-kvalet nästkommande år, med chans att nå lag-SM samma sommar).
Resultatlista
Vinnare: KFUM Örebros damer vann en rafflande fajt, två poäng före Tureberg och Hammarby. 71 poäng för Örebro mot 69 var för de båda Stockholmsklubbarna. Västerås FK vann på herrsidan där inga lokala klubbar fanns med. KFUM Örebros herrar är i lag-SM-kval-divisionen sedan tidigare.
Notera: KFUM vann trots att laget var sämst av de fyra deltagande lagen (tillsammans med IFK Lidingös B-lag) om man bara räknar resultaten från medel- och långdistansgrenarna. Rebecca Högberg, som tog SM-guld på 400 meter för tio år sedan och alltid varit specialiserad på den sträckan, vann dock 800-metersloppet vilket kan räknas som avgörande för hela tävlingen. Hon noterade 2.16,79. Långlopps- och terrängspecialisten Karin Forsberg sprang in som trea på 3 000 meter med 10.40,35 medan Sara Angelmyr blev fyra på den något udda distansen 1 500 meter hinder med 6.21,38.Bergslagsloppet
Vad: Länets överlägset största mountainbiketävling, eliten kör 67 kilometer, uppe i Kilsbergen med start och mål i Ånnaboda.
Resultatlista
Vinnare: Michael Olsson, som vunnit Cykelvasan och är uttagen till långlopps-VM i Grächen om två veckor, vann herrklassen på 2.27.54, över 2,5 minuter före tvåan. Nellie Larsson vann damklassen med nästan fem minuter.
Notera: De två bästa cyklisterna från Örebro, Matthias Wengelin och Axel Lindh, var upptagna i Huskvarna (se nedan), så då passade Almbys Johan ”Limpan” Lindbom på att bli bäste länscyklist på fjärde plats, fem minuter bakom Olsson men bara 1,5 minuter från pallen. På damsidan var Örebrocyklisternas Mia Nilsson starkaste länscyklist med en sjätteplats, men hon var nästan halvtimmen från segern. Almbys Lucas Andersson, som tävlar i P13–14-klassen, var tredje snabbast av alla över 46 kilometer och vann klassen.Huskvarna MTB-tour
Vad: Etapplopp i mountainbike, med backprolog på fredagen, crosscountry på lördagen och kortdistans på söndagen.
Resultatlista söndag och totalt
Lokala resultat: Matthias Wengelin tog en ny andraplats (han var tvåa även i fredags) i söndagens avslutande etapp, knappt tre sekunder bakom Emil Lindgren. I sammandraget drygade Lindgren därmed ut till seger med 14 sekunder. Axel Lindh blev fyra i sammandraget efter en femteplats på sista etappen, 20 sekunder bakom Lindgren.
Notera: Tävlingen utgjorde näst sista deltävlingen i Sverigecupen i mountainbike, och har jag räknat rätt säkrade Wengelin i och med helgens resultat totalsegern. Cupen avslutas med Hallbyrundan om två veckor.Final i svenska cupen i mountainbikeorientering
Vad: Masstartslopp på Öland.
Resultatlista
Lokala resultat: Ex-örebroaren Viktor Larsson, som tävlar för Ärla, vann herrklassen med över fem minuter (Garphyttans veteran Thomas Jansson fyra), Garphyttans Karin E Gustafsson tvåa, knappt tre minuter bakom segrande Anna Tiderman, Haninge.
Notera: Larsson säkrade redan i går totalsegern i cupen, och genom att vinna finalen såg han till att han landade säsongen på maximala och oslagbara 490 poäng. Tvåan, Ulricehamns Marcus Wadell, fick nöja sig med 395. Jansson blev totalfyra medan Gustafsson blev sexa.FKT på Bergslagsleden
Vad: Josef Snellman, 34, från Kristinehamn sprang hela Bergslagsleden, 28 mil från Kloten till Stenkällegården, snabbare än någon tidigare gjort, på 57 timmar och 44 minuter.
NA-artikel om rekordet.
Notera: Tidigare i somras bättrade först Leonora Johnsson och Filip Andersson och därefter Lars Drageryd det gamla Johan Röjler/Peter Knoblach-rekordet på leden till först 75.07 och därefter till 62.22. Det nya rekordet gör att FKT:n sänkts med 27 timmar och 49 minuter i år!Sista chansen
Vad: Landsvägscykel, kriterielopp, för juniorerna över 20 1,4-kilometersvarv.
Resultatlista.
Lokalt resultat: Jonathan Ahlsson, som slagit igenom på stort som förstaårsjunior och först fått landslagsdebutera och därefter också cykla junior-EM, vann med 34 sekunder efter att ha kommit loss från bland andra landslagskompisen Edvin Lovidius. Juniorerna körde tillsammans med seniorklassen (steget under elit), och Ahlsson ställde av de 15 cyklisterna också.
Notera: I dag körde Jonathan Anundsloppet (över 22 3,8-kilometersvarv) i elitklass, men därifrån har jag ännu inte fått tag i någon resultatlista. Nästa helg avslutas Sverigecupen i landsvägscykel med Slaget vid Lund.Stockholm halvmarathon
Vad: Precis vad det låter som.
Resultatlista
Lokala resultat: Zinkgruvanfostrade Motalalöparen Johanna Eriksson vann damklassen på 1.15.51, Örebrofostrade Akelelöparen Linus Rosdal blev sexa i herrklassen på 1.08.36.
Notera: Erikssons tid var bara 39 sekunder från hennes pers i Barcelona i våras som gör henne till Sverigefemma i år (om man stryker Meraf Bahtas Sverigebästa, som sattes under perioden då hon i efterhand blivit avstängd).Trondheim marathon
Vad: Jo, ett maratonlopp i Trondheim.
Resultatlista.
Lokalt resultat: Elitorienteraren Oskar Andrén, 25, gjorde debut på maraton och blev trea på 2.34.34, endast slagen av regerande norska mästaren Ebrahim Abdulaziz (2.24.44) och Fredrik Granviken.
Notera: Andrén bor numera i Norge, det var därför debuten skedde just i Trondheim. Resultatet gör honom till 26:a i distriktet genom alla tider, och är bara 15 sekunder sämre än Jonas Nilssons succédebut på distansen i Valencia i fjol (han sprang ju sedan 2.27 i sin andra mara, i Rotterdam i våras). -
1) Fyra gånger orienterings-DM
Både Värmland (där Degerfors och Karlskoga, som ligger i bloggens täckningsområde, ingår idrottsgeografiskt) och Örebro län arrangerar dubbla distriktsmästerskap i orientering i helgen. Värmland bjuder in till medeldistans-DM på lördagen (helt utan deltagande från Degerfors och Djerf i seniorklasserna, dock) och stafett-DM på söndagen (Där Rasmus Pettersson, Alexander Jansson och Håkan Pettersson försvarar Djerf), och Örebro län arrangerar medeldistans på lördagen och långdistans på söndagen (båda nere i Svennevad). Löparna som är uttagna till höstens världscuptävlingar – Martin Regborn, Lilian Forsgren och Josefin Tjernlund – avstår, men på plats finns Filip Dahlgren (som går ut först båda dagarna), Andrea Svensson, Filip Jacobsson, Rebecka Nylin, Daniel Attås, Lovisa Persson och Oskar Arlebo (bara långdistans).2) Dubbla långlopp
På lördag avgörs den tredje upplagan av Zinkgruvan Run of mine, milloppet som startar med två platta kilometer, fortsätter med tre kilometer rätt ned och tre rätt upp ur den aktiva gruvan innan det är spurt tillbaka. Ett riktigt kul arrangemang som jag kutade förra året och som jag återvänder till i år. Tidigare år har löpare som Frida Södermark (som jag skrev om i går) och Johanna Eriksson (född och uppvuxen i Zinkgruvan, försvarade SM-bronset på 10 000 meter förra helgen) dykt upp och sprungit bra, och i årets startlista finns namn som Adam Gillman, Antje Wiksten, Erica Bjärmark, Markus Johansson, Sebastian Sundius och Oscar Johansson föranmälda.
Och på söndag går det officiella startskottet för terrängsäsongen med Tarstabrogsrundan i Pålsboda. Ett klassiskt niokilometerslopp som ingår i långloppscupen men som inte har någon vana att publicera startlistan på förhand.3) Finalen i mountainbikeorienteringscupen
Viktor Larsson har ju totaldominerat svensk mountainbikeorientering i år (i den svenska cupen har han vunnit sex av sju tävlingar han startat), och han kommer gå ut i stor ledning i jaktstarten i Kalmar på söndag. Dessförinnan har ex-örebroaren, som från och med den här säsongen tävlar för Ärla, chans att dryga ut avståndet till de andra ytterligare i lördagens sprinttävling. Även veteranen Thomas Jansson från Garphyttan och ex-landslagsåkaren Karin E Gustafsson från samma klubb är anmälda till finaltävlingarna, de ligger på sjätte respektive åttonde plats i sammandraget inför helgen. -
I våras skrev jag om att Nils van der Poel, de senaste årens största svenska skridskostjärna som körde OS i fjol och satsar mot OS i Peking 2022, skulle springa Bergslagsleden på fem dagar. Loppet gick ju under min semester, så någon resultatredovisning blev det inte.
Hur som helst, Tom van de Wiele vann på 37.52.36 totalt över de fem etapperna (drygt fem timmar över Pär Bjelkmars banrekord från i fjol men den näst snabbaste tiden i loppets fyraåriga historia och över fem timmar före tvåan Bengt Wallner). Totalt startade åtta löpare, och sex tog sig i mål (Marit Stengarn var bästa dam, och trea totalt, på 44.41.24). van der Poel? Jo, han var en av dem, och gick i mål på 50.12.01. De 28 milen bjöd på en hel del umbäranden från van der Poels sida, och roligt nog berättar han utförligt om det i det första avsnittet av ultralegendaren Rune Larssons nya podd Runes löparpodd (han berättar också om när han ställde upp, och bröt, Ice race vintage på Hjälmaren).
Ganska exakt en timme in i den 99 minuter långa podden börjar berättelsen om leden, som bland annat innehåller berättelsen om varför man inte ska vaxa rumpan inför ett sådant äventyr. Hela avsnittet är väl värt en lyssning!
Som ni kanske märkte länkade jag till podden på Youtube, men enligt uppgift ska den finnas ute på alla sedvanliga ställen där poddar finns inom några dygn. -
Frida Södermark, 41, kommer tillbaka till Örebro. Ni bloggläsare med riktigt skarpt minne kommer förstås ihåg att hon vann den första av de två maratonloppen som anordnades uppe på Svampens utsiktsdäck – Svampenmaran – 2016. Då som nu är det ett Ola Nordahl-anordnat lopp som Södermark anmält sig till: Premiärupplagan av Kvinnersta backyard ultra, som dessutom är den fjärde och sista deltävlingen i svenska cupen i backyard ultra. Loppet avgörs den 6 oktober just i Kvinnersta.
Södermark är en tvättäkta ultralöparkändis. 2015 sprang hon VM i 100 kilometer och var med i det svenska lag som tog både EM-guld och VM-silver (hennes pers på distansen är 7.51.22 vilket alltså motsvarar ett snitt på 4.43 per kilometer eller 47.08 per mil i tio mil), och hon har vunnit SM-guld på distansen fem av de åtta senaste åren. Hon har också varit åtta på Comrades i Sydafrika (världens största ultralopp) och fyra på Ultravasan.
Backyard ultra är, som trogna bloggläsare förstås vet, tävlingsformen där man ska springa 6,7 kilometer per timme (varken mer eller mindre) med gemensam start en gång i timmen tills bara en löpare återstår. Södermark har inte tidigare testat tävlingsformen, men skriver (möjligen med en lätt skämtsam underton) att hon går för det svenska damrekordet, alltså att överskrida Anna Carlssons 34 varv från Älvdalen i somras. ”Blir sjukt spännande och utmanande” skriver hon på Instagram (se nedan), och jag misstänker att hon delvis syftar på bansträckningen (Södermark är känd som en asfaltsräv, men nu väntar en hel del stiglöpning, om än i mycket måttligt tempo).
Tidigare i år har ultrakändisar som Johnny Hällneby, Daniel Roxvret, Maria Thomsen och Andreas Falk sprungit tävlingar i cupen som haft två lopp i Säfsen och ett i Örebro. Linda Bengtsson och Daniel George toppar sammandraget. Jag själv ligger för övrigt på sjätte plats i herrklassen, trots eller på grund av nedvikningen senast. -
Stafesten för Unicef, Örebro
Vad: Löpning, stafett i centrala Örebro (start och mål i Wadköping), 5×5 kilometer. Andra upplagan (tävlingen hette tidigare Bellmanstafetten och arrangerades då bara i Stockholm, sedan 2018 på en rad orter).
Resultatlistan.
Vinnare: KFUM Örebros förstalag med Alexander Larsson, Michael Welday (inlånad från Stocksäter), William Wickholm, Martin Regborn och Tim Sundström på 1.2017. Andraplacerade IF Start var nästan nio minuter bakom, på 1.29.03.
Notera: VM-orienteraren Martin Regborn noterade snabbaste tiden av alla, officiellt 14.51, på fjärdesträckan. Det är sex sekunder snabbare än tiden i Hostruset 2016 som jag tror är Regborns officiella landsvägspers på distansen (och en tid som hade gett 13:e plats på SM i helgen, om det nu är översättningsbart till bana). Tim Sundström, som bröt SM-loppet över 5 000 meter i Karlstad i söndags, var inte oväntat näst snabbast, på 15.48. Jag ställer mig dock rätt frågande till själva tävlingen, har den någon framtid i Örebro? I fjol kom 42 lag till start, i år bara 39. Och då är det ändå ett rätt stort arrangemang. Det är uppenbarligen svårt att få snurr på stafetter, titta bara på Spartacusstafetten och Stripastafetten dras med rätt skrala startlistor i förhållande till länets övriga långlopp.Träningstävlingar i orientering
Vad: Motionsorientering i Lindesberg och Karlskoga.
Resultatlistor här och här.
Vinnare: Per Eklöf var som vanligt snabbast i norra länsdelen, medan Oskar Eklöf sprang ifrån Per Jansson i den västra.Från i går:
Ö till ö
Vad: Swimrun, inofficiellt VM över 65 kilometer löpning och 9,5 kilometer simning, i Stockholms södra skärgård.
Resultatlistan.
Bästa länsresultat: Ex-örebroaren Anna Hellström blev, tillsammans med förra VM-simmaren Susie Moonan, tvåa i damklassen, 22 minuter bakom segrande Fanny Danckwardt och Desirée Andersson på 9.27.31.
Notera: Örebroarna Johan Röjler (tre OS som skridskoåkare) och Oscar Nilsson gjorde debut och blev 63:a på herrsidan på 11.25.58. Jag pratade med båda efteråt, en artikel som går att läsa här. -
Efter 2,5 månader, varav två bestod i en lång semester, är Konditionsbloggen tillbaka. Tänkte skruva lite på konceptet inför hösten (bloggen har tidigare krävt lite för mycket tid), med lite färre utläggningar och lite fler raka ”här har ni resultatet/länkarna”, men givetvis fortsätta skriva mer än så om de verkligt stora grejerna.
Det är naturligtvis omöjligt att gå igenom allt vad som hänt under de här månaderna, men om vi koncentrerar oss på de allra största namnen så råkade Martin Regborn ut för ett bottennapp i VM-finalen i medeldistans, Emilia Fahlin råkade ut för en huvudskada när hon kraschade på träning i juni och har ännu inte kunnat göra comeback, Matthias Wengelin fick nobben från att köra VM och Erik Anfält tvingades bryta Ultravasan. Det var ju ingen munter summering av sommaren, men sådan tedde den sig.
Å andra sidan: Regborn är uttagen till de två avslutande världscupdeltävlingarna i Schweiz och Kina (liksom Lilian Forsgren och Josefin Tjernlund) och vann dessutom stafett-DM i helgen, Fahlin och Anfält verkar närma sig comebacker, och Wengelin har tagit SM-guld i både crosscountry och långlopp. Dessutom har Jonathan Ahlsson tagit junior-SM-brons i tempo (och storebror Jacob blivit femma i elitklassen), Viktor Larsson tagit två guld och ett brons i mountainbikeorienterings-SM och Gustav Hindér dubbla SM-silver i orienteringsskytte-SM. På friidrotts-SM i helgen tog sig både Lisa Bergdahl och Markus Bohman till final (och båda slutade nia) på 1 500 meter. Och så blev utlradebuterande Melker och superrutinerde pappa Sören Forsberg sjua och åtta på Ultravasan 45 på 3.08 respektive 3.09.
I långloppscupen har det avgjorts sju tävlingar med följande segrare:
Viby marathon: Liduina van Sitteren (2.56.47) och Dan Grabö (2.58.41).
Semesterhalvmaran: van Sitteren (1.22.04), Jonas Nilsson 1.10.36).
Dalenrundan (sex kilometer): Emelie Eriksson (22.05; van Sitteren dock bästa länslöpare på 23.09), Cimmi Wignell (20.31).
DM på 10 000 meter: van Sitteren (37.13,27), Nilsson (32.09,35).
Stripastafetten: Emma Croner/Carmen Muyoz/Louise Laursen, Mantra Sport (1.14.11), Markus Bohman/Oskar Hansson/Tim Sundström, KFUM Örebro (1.00.43), Johan Ingjald/Petra Hanaeus/Per Arvidsson, IF Start (1.06.00).
Östansjöloppet (tio kilometer): van Sitteren (39.42), Per Arvidsson (35.25).
Kilsbergen trailrun (14 kilometer): Erica Lech (1.05.02), Arvidsson (57.42).
I sammandraget har van Sitteren nu definitivt avgjort. Hon har nått 68 av 72 möjliga poäng (hon kan fortfarande ta full pott som den första någonsin), medan Mikaela Kemppi som bäst kan nå 66 (övriga kan bara nå lägre summor). På herrsidan är det fortfarande öppet, men regerande mästaren Arvidsson har en stor ledning med sina 54 poäng.
Utanför cupen vann Per Sjögren (33.57), Josefin Tjernlund (37.23, tre sekunder före van Sitteren!), Tim Sundström (som är tillbaka i KFUM Örebro, 15.41) och Cecilia Svedin (20.04) tio- respektive femkilometersklasserna i Blodomloppet Örebro, Petra Hanaeus (1.02.13), Fredrik Johnsson (57.47), Annica Sjölund (22.16) och David Berg (18.20) 15- reskeptive femkilometersklasserna i 51:an-loppet, och Camilla Bergdahl (1.07.26) och Jimmie Johansson (53.37) Svartåloppet.
På ungdoms-, junior- och veteran-SM i friidrott blev det en stor mängd medaljer på lång- och medeldistans för länslöparna, där Marie Dasler (fyra guld i K50, på alla distanser från 800 till 10 000 meter) och Klara Frih (dubbla guld på 800 oc 1 500 meter i F17) stack ut mest ihop med Wilhelm Bergentz och Noha Olsson som med tre respektiv två medaljer i P17-klassen fixade varsin ungdomsfinnkampsplats vilket självklart även Frih gjorde (hon blev trea på 1 500 meter där efter att ha persat så det sjöng om det). I helgen var Frih dessutom nia på senior-SM på 800 meter, som yngst av 18 deltagare, med personbästat 2.13,11.
Ja, mycket annat har så klart också hänt i sommar, och just i dag kör Johan Röjler, den trefaldige olympern, Ö till ö. Håll utkik på na.se under kvällen. Och välkommen till en ny säsong med Konditionsbloggen! -
Det tog några dagar att komma igång och börja skriva den här racerapporten. Orsaken är att jag gått igenom ett antal olika faser efter loppet. När jag klev av var jag rätt nöjd med min prestation. Bara några timmar, och dagar, senare var var jag rejält missnöjd. Nu har jag försonats.
Säfsen sommarbackyard bjöd på den finaste backyard ultra-bana jag någonsin sprungit, med runt 85 procent stig runt tjärnar och genom fina skogar, och som vanligt gick det ut på att springa 6 706 meter varje timme, med start varje heltimme, så många timmar som möjligt.
Grejen den här gången var att kroppen kändes väldigt bra, jag var pigg i knoppen (en väsensskild känsla mot då jag bröt ihop av sömntrötthet i Örebro i maj), men att jag ledsnade på själva formatet. Jag tröttnade på att springa runt, runt, och redan efter runt 15 timmar bestämde jag mig för att aldrig mer tävla i backyard ultra (det har var sjätte gången jag verkligen ”tävlade” i tävlingsformen, jag har också ställt upp i fem lopp som träning), men jag beslutade mig också för att avsluta med ett personbästa (göra mer än 25 timmar) och att försöka ta tredjeplatsen bakom ”omöjliga” Daniel George (som mycket riktigt vann på 35 varv) och Andreas Falk (tvåa på 34). Målet när jag gick in i tävlingen var ungefär detsamma: Jag siktade på tredjeplatsen och jag vill ”inte vara nöjd efter 26 varv” då jag nått mitt backyard ultra-rekord (jag ville inte begränsa mig till att persa utan köra med ”öppen sluttid”).
Nå, jag gjorde som vanligt att jag använde de första varven till att lära mig banan, och sedan la jag upp ett koncept över var jag ville gå och var jag ville jogga (man har drygt åtta minuter och 55 sekunder på sig till varje kilometer för att komma runt, och jag tycker att det är optimalt att springa varven på runt 53 minuter vilket ger 7.55 per kilometer. För att inte hamna bakom långsamma löpare och hindras från att lägga upp mina varv själv, och eftersom jag ogillar att gå i början av varven, började jag med att springa på den inledande grusvägen. I övrigt höll jag mig strikt till att gå på grusvägarna och jogga på stigarna (med undantag för de fyra korta ”gåbackar” jag utsett). Det höll jag sedan loppet igenom, förutom under de sex varven med pannlampa då jag även joggade på en av de kortare grusvägarna eftersom tempot i skogen sjönk naturligt i mörkret.
Så förlöpte loppet, timme efter timme. Emellanåt hade man någon att prata med, oftast faktiskt inte. Inte ens i början hamnade jag särskilt ofta tillsammans med andra löpare, och i slutet inte alls, vilket säkert bidrog till tristessen.
Jag räknade ned mot 24:e varvet, som jag tänkte skulle kännas lätt (24–25–26 var ju dygnet–tangerat pers–nytt pers, så det borde gå okej) redan efter 15 timmar, och det gjorde att det blev drygt. Hittade inga kortare mål, utan tänkte bara ”nio timmar kvar”, ”åtta varv kvar”, ”bara sju kvar till dygnet” …
Supporten var toppklass (mamma, pappa och hela familjen), och jag fick precis vad jag ville ha att käka, och när jag började känna av benen lite grann kom Maria med en massagemaskin och återuppväckte dem inför varv 22 och 24. De kändes som helt nya, och de varven var oerhört mycket mer behagliga.
Men jag var less på att springa runt, runt. Utvalda delar av den vackra banan blev ren tristess. Andra gick väl fortfarande an. Men jag var inte sugen på att fortsätta.
När jag väl hade persat efter 26 timmar och fortsatt ett till sa jag till Maria att jag bara skulle fortsätta varv för varv så länge jag tog placeringar. Krister Hägg bröt som femma i starten av det 28:e, så det sprang jag klart. Förre Bergslagsleden-rekordhållaren Filip Andersson var också nära att bryta på väg ut på 28:e. Ja, han tackade faktiskt för sig men blev utmotad på banan igen. Så ut på 29:e sprang jag upp bredvid Filip och frågade om han ville bryta tillsammans med mig, han såg ärligt talat betydligt mer sliten ut än jag, men han ville inte dela tredjeplatsen utan tävla om det. Därmed skulle jag inte ta någon placering på det varvet, och jag beslutade mig för att bryta. Sprang ändå drygt en kilometer och funderade på om jag ändå skulle fortsätta. Men jag räknade med att Filip inte ville sluta på 30:e heller, så då skulle jag behöva göra minst tre varv till för att få den där tredjeplatsen. Och jag var döless. Så nej, drygt en kilometer in på varvet klev jag av. Och var nöjd med perset. 28 timmar.
Bara några timmar senare, och framför allt dagen efter – i måndags – började loppet gro på mig och jag var rejält besviken på mig själv. Varför klev jag av när jag hade pallplatsen inom räckhåll? Varför utmanade jag inte Filip? Jag var trots det långsamma förfallet som en backyard innebär inte särskilt mycket mer sliten efter 28 timmar än efter 18, och jag var pigg i knoppen (jag gick inte och la mig förrän i vanlig tid på kvällen) och jag höll samma varvtider runt 53 minuter (så jag hade, om jag hade velat, stort utrymme för att sakta tempot). Kommer jag någonsin få chansen att ta en pallplats igen? Kommer jag någonsin vara så nära att springa 20 mil på tävling igen (jag var två varv ifrån)? Jag valde helt frivilligt att vika ned mig mentalt trots att allt i grunden kändes bra (när backyardkonceptet kom till Sverige 2015 trodde jag att det skulle vara en disciplin som skulle passa mig, eftersom jag ansåg mig ha bättre pannben än ben, men sanningen att säga sex försök senare är att det nog snarare är tvärtom – mina ben är starkare än mitt huvud; jag har aldrig brutit ett backyardlopp ute på banan – på grund av att jag inte kommit runt ett varv eller för att jag blivit skadad – utan alltid gjort det inne i depån på grund av att jag inte vill springa mer).
Ytterligare några dagar senare har jag i varje fall försonat mig med loppet. Man ska vara nöjd med att ha persat, även om det hade kunnat bli ännu längre. Och jag var trots allt less i 13 timmar, det kanske räcker. Man ska ju inte springa slut på sig mentalt. Och att jag klev av i tid innebär också att jag återhämtat mig snabbt, jag körde ett rätt hårt crossfitpass redan på onsdagen och sprang igen på torsdagen. Och det här var trots allt inget av mina stora mållopp den här säsongen.
Men en liten tagg i hjärtat kommer alltid att sitta kvar efter Säfsen sommarbackyard 2019.
Om jag kommer att hålla mitt löfte att aldrig mer tävla i backyardlöpning? Det vet’e fan. Jag har faktiskt redan blivit sugen igen. Minnet är som hos en guldfisk, och just det är ju det allra viktigaste när man springer backyard.
Finaste backyardbanan man sett, stig klippt med gräsklippare och sopad (!) inför loppet. Foto: Ola Nordahl Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17.
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2019
Bergslagsleden ultra 2019 -
Vilken natur, vilken upplevelse, vilket lopp! Sedan jag sprang Sweden skyrace 2014 har jag längtat tillbaka till den lappländska fjällvärlden, och drömt om att springa tävling där igen. Swedish alpine ultra grundades ju redan 2011, men först förra året fick jag på allvar upp ögonen för loppet, och när jag fick en startplats förvandlades det till årets största mållopp. Det var den här lördagen i juli jag verkligen ville prestera.
Men: Först måste jag säga något om själva naturen. Det 106 kilometer långa loppet har start i Nikkaluokta (man kör rakt västerut från Kiruna tills man precis når kommungränsen mot Gällivare, där vägen tar slut och ett rött kapell med vidunderlig utsikt och en mindre turistanläggning utgör hela byn) och passerar Kebnekaises fjällstation på vägen mot Singistugorna, där man kommer upp på Kungsleden (efter 35 kilometer) och springer den rakt norrut till dess egentliga startpunkt i Abisko, där målet är (ett helt väglöst land, så det är omöjligt att bryta och lika svårt att vara publik). När årets lopp startade åtta på morgonen var termometern redan på väg förbi 20-strecket, himlen var klarblå och när leden går ner nära Láddujavri efter några kilometer låg sjön spegelblank. Magiskt! När man kommit ut ur björkskogen vid Kebnekaises fjällstation, efter knappt två mil, och hela fjällvärden öppnade sig framför en med Singičohkkas stup till höger och och Liddubáktis branter vill vänster och vattnet och leden låg öppen däremellan … Jag trodde först att jag hade börjat frysa i högsommarvärmen, men jag hade bara fått gåshud av hur vackert det var.
Senare under loppet kom utsikten från Tjäktjapasset, bron över Alesätnos turkosa vatten precis före Alesjaurestugorna, vattenfallet ned mot Rádujávri … Ja, det fanns fullt av naturupplevelser.
Men, det här är en racerapport, så tillbaka till tävlingen: Jag hade på förhand blivit uppskriven som en av förhandsfavoriterna (på herrsidan, att jag inte skulle rå på Anna Carlsson stod förstås klart) av ultramarathon.se, och eftersom jag själv hade dålig koll på de andra i startlistan tänkte jag att det kanske stämde. I sådana fall skulle det hur som helst bero på bristande konkurrens, inte på att jag skulle prestera någon topptid (ett par timmar över gällande banrekord 11.05 vore riktigt vasst och en tid ned mot tolv timmar rena drömmen).
Hur som helst hade jag lånat böcker på biblioteket, googlat runt, läst racerapporter och pratat med folk för att få en bild av banan. Enda problemet var att alla hade olika bilder (beroende på deras egen bakgrund, förmodligen), så jag fick pussla med de informationsbitar jag hittade, och la ihop en strategi för hur jag skulle ta mig an loppet. Kvällen före beslutade jag mig för att hänga på herrtäten till Kebnekaises fjällstation om det inte innebar att jag behövde gå över 85 procent av maxpuls. Högt för att vara inledningen av en ultratävling, men jag av det jag läst ”visste” jag att banan därefter skulle bli mycket mer svårsprungen och att farten därmed skulle dämpas.
Nå, på startlinjen visade det sig att 2017 års vinnare och 2018 års tvåa (sex minuter bakom brorsan Jonas) Tobias Johansson efteranmält sig, och han har helt annan kapacitet och drog iväg direkt. Anna la sig som tvåa och jag som trea, men jag tyckte det kändes väldigt kontrollerat och hamnade vid något tillfälle före, och så växeldrog vi lite (under tystnad, jag tror Anna hade musik i öronen). Andreas Bohman kom upp efter några kilometer, och så var vi tre som turades om. Någon kilometer före Kebnekaise måste Andreas ha släppt, för plötsligt var han inte med längre, och sedan började Annas tempo göra att min puls gled mot höga 80, så jag släppte i min tur iväg henne (och såg henne aldrig mer, trots uppskattningsvis 15 minuters felspringning vann hon med 65 minuters marginal till tvåan, herrsegraren Birger Andersson).
Jag kände mig fräsch (hade absolut ingen superdag benmässigt, men en bättre medeldag och därtill en mage som verkligen samarbetade), trots den relativt hårda starten, vid Kebnekaise. Och nu skulle jag ju börja få ta det lugnare! Jo, pyttsan. Sista halvan av öppningen hade det varit rätt stenigt (tänk: ofta svårt att veta om man får ned fötterna mellan stenarna eller om man ska hoppa uppepå, varje steg måste planeras), och jag trodde det skulle bli mycket värre nu = lägre tempo, vila. Men inte. I stället blev det mer lättsprunget igen. Snabb, fin fjällterräng (och samtidigt banans vackraste vyer!). Fick ställa om huvudet och mata på. På en klipphäll satt Tobias Johansson och hejade, berättade att hans onda fot inte höll och att han klivit av. Jag beklagade (vilken härlig fajt det kunde ha blivit mellan honom och Anna!) och konstaterade att jag var i ledningen i herrklassen.
Halvvägs mot Singistugorna, 35 kilometer in i loppet (16 efter Kebnekaise), kom Johanna Gelfgren upp och passerade. Jag la mig bakom och pratade en liten stund, men hon hade för mycket sprutt i benen, så snart tvingade jag mig själv att slå av på takten och släppa även den ryggen.
Efter Singi blev det ”äntligen” stenigare, men samtidigt började min hårdare start och lite tveksamma energistrategi att ta ut sin rätt, och en tredjedel in i loppet kom jag in i en riktig svacka. Energin var något jag nästan hade glömt bort inför loppet (jag brukar äta det som finns på energiborden i depåerna, och det var längesedan jag sprang ett osupportat lopp), så jag improviserade dagen före och plockade ihop 300 gram choklad plus sportdryck (1,5 liter i väskan från start, pulver till 1,5 liter till att blanda i ordning i någon bäck; plus en handhållen flaska för att kunna dricka vatten ur bäckarna hela tiden) toppat med åtta koffeintabletter (inte för toppning utan en dos som motsvarar min normala kaffeförbrukning) och ett par resorb att blanda i den handhållna flaskan (därtill hade jag spontanköpt tre små gels – något jag aldrig tidigare använt – för nödfall, och jag klämde faktiskt två av dem efter tio respektive tolv timmar), men nästa gång jag springer en liknande tävling kommer jag nog tänka igenom energibiten en gång extra.
Några kilometer efter Singi, när svackan var djup, kom Birger Andersson, Mikael Windahl och Andreas Kyrk – tre ultralöpningsdebuterande arbetskamrater från Markstridsskolan utanför Motala – upp. Men inte nog med att orken tröt – jag hade precis fått slut på vatten i flaskan samtidigt som slangen till väskan tjorvat igen, så jag kunde bara hänga deras ryggar och få lite draghjälp i några minuter innan jag tvingades stanna vid närmaste vattendrag. Uppe på banan igen såg jag när de passerade ett riktmärke i fjärran och mätte min egen tid dit: Jag var redan över tre minuter bakom. Hej svejs!
Drygt tolv kilometer från Singi till Sälkastugorna tog över 1,5 timmar, vilket säger en del om benen och minst lika mycket om terrängen som nu var stenig av en typ jag – som gått rätt mycket i bergen – inte kan erinra mig att påträffat förut. Det var rejält svårt att hålla något sorts löpsteg. Jag hade nu kastat ut allt jag läst på om loppet ur hjärnan och tog två minuter till att fråga stugvärden i Sälka, som stod ute på gårdsplanen (det var mitt enda stopp bortsett från vattenpåfyllning och kissning under hela loppet) om hur resten av banan egentligen gestaltade sig. Samtidigt såg jag Anton Mikko och Fredrik Engström (två kompisar som sprang ihop, ännu en ultradebutant plus en comebackande ultralöpare) närma sig bakifrån. Efter Sälka är det fortsatt stenigt, och grabbarna kom ikapp. Sedan växlade positionerna lite, och vi pratade lite när vi hamnade tillsammans. De gick i minsta motlut, jag försökte hålla en jämn fart med en kropp som fortfarande var i svackan (kanske er huvudet än kroppen nu?).
En bit efter Sälka kommer banans enda egentliga stigning (trots att man springer mitt bland Sveriges högsta fjäll är det väldigt platt med bara lite över 1 500 höjdmeter att plocka på nästan elva mil!), upp till Tjäktjapasset (Kungsledens högsta punkt med sina 1 150 meter över havet, vilken också markerar halvvägs i loppet). Fredrik och Anton var 100 meter före mig in i stigningen, men jag älskar ju uppförsbackar och visste att det här var den sista riktiga i hela loppet, så jag drog på (inom rimlighetens gräns). Uppförsbenen var på plats, och jag passerade och kunde börja nedstigningen över klapperstensfält på andra sidan toppen med lite marginal. Precis efter stigen mot Tjäktjastugorna, några kilometer nedanför, tuffade de dock om igen, och jag tackade för mig och önskade dem god tur.
Nu var jag alltså nere på åttonde plats i tävlingen, som sjätte herrlöpare, och började tappa tron på en tid under 14 timmar. Det kändes rätt hopplöst jämfört med vad jag hoppats på några timmar tidigare, och jag tror att det gjorde att det gick långsammare än det hade behövt göra. 13,2 bitvis rätt steniga, men också väldigt välspångade, kilometer från Tjäktjastugorna till Alesjaurestugorna kändes nog jobbigare än de var, och tog längre tid än det borde gjort: Nästan 1.50. Efter Alesjaure började det regna, några åskknallar hördes i fjärran, tävlingstiden passerade nio timmar och Eva Öhlund (orienterare från Jönköping som aldrig sprungit så långt innan) skuttade förbi på ben som såg oförskämt fräscha ut (i fjärran fick jag plötsligt syn på Fredrik och Anton för första gången på länge, och såg att Eva snart var på väg ikapp dem också). Jag la en plan för att klara 14 timmar, någon sorts personlig skamgräns: Om jag håller tempo som på en backyardtävling (6,7 kilometer i timmen) kommer jag klara de 20 kilometerna till Abiskojaurestugorna på två timmar och därmed ha två på mig för de sista 15 kilometerna till mål, oavsett vad de innebar.
Det gick fortsatt rätt tröstlöst på Alisjávris mjuka stranddynor, men när man till slut lämnade sjön fick jag syn på en löpare i fjärran. Vem kunde det vara? En svart prick först, tänkte att det borde vara någon av ultradebutanterna som tröttnat. Samtidigt kände jag att kraften i kroppen började rinna tillbaka, och lite jakt är ju alltid trevligt efter att ha ägnat de senaste sju timmarna åt att tappa löpare efter löpare.
Mot slutet av det långa skråpartiet runt Gárddenvarri kom jag så nära att jag såg att det var Eva, som mattats, och när vi äntligen kommit runt berget och banan öppnade sig i en hallelujaartad, helt stenfri nedförslöpa (som dock var hal av regnskuren i kombination med att jag sprang omönstrade asfaltsdojor – som dittills fungerat perfekt, ska tilläggas) var jag till slut ikapp. Tog min andra och sista gel, fixade drickan för slutet och tappade Eva igen, men passerade ändå Abiskojaurestugorna inom den tidsram jag satt upp för mig själv (ja, med elva minuters marginal) och bestämde mig för att satsa på att gå under 13.30.
Nästa gång jag kom upp i Evas rygg gick jag därför om, fortsatte hålla fart och var snart själv. Vred upp tempot successivt, så mycket jag vågade. Klockan fick slut på batteri, men nu gick jag ändå bara på känsla. Slog tummen i ett broräcke så att blodet stänkte och fick lite extra adrenalin. Satsade livet på att springa uppför den första riktiga (men korta) backen på en timme. Fick ägna mycket stor koncentration åt att balansera trötta ben på blanka spänger. Fick syn på järnvägsbron i Abisko mellan björkarna, förstod att det bara var kilometern kvar. Vrålade för mig själv. Kom ut från själva leden, vek vänster på grusvägen, vänster igen, under tunnlarna, höger upp mot turiststationen och målet. Riktig eufori! Kaffe! Mamma och pappa som åkt upp för att heja (ingen bra bana att heja på, men de supportade hela veckan med mat och allt annat; ovärderligt)! Ja, jag blev väldigt euforisk. Klockan stannade på 13.24.17, och jag var åtta totalt, sexa av herrarna. Mycket, mycket nöjd efter en lång dag på fjället (jag funderade en stund på om jag skulle vara missnöjd över att jag inte tog en pallplats eller så, över att jag med facit i hand nog öppnade för hårt; men jag vill verkligen inte vara missnöjd med det här loppet så jag bestämde mig för att vara väldigt nöjd och glad istället – det var första gången jag sprang Swedish alpine ultra och utifrån förutsättningarna fick jag ut nära max, tror jag).
Faktum är att Johanna, som inte riktigt hade orkat hålla sitt höga utgångstempo, och Andreas, som känt av skada och fått släppa Birger och Mikael, hade gått i mål tillsammans bara 15 minuter före mig. Hade inte min energidipp blivit så lång vet’e fan om jag inte kunde ha hunnit upp dem också. Men då kanske de å andra sidan ökat … Fredrik och Anton drog på efter Alesjaure och var till slut nästan halvtimmen före mig, de delade tredjeplatsen på 12.57, medan Birger tog herrsegern fyra sekunder före Mikael (12.32.10 respektive 12.32.14) men alltså över timmen bakom Anna. Bara sex löpare hade varit under 13.30 (vilket jag alltså klarade) under loppets första åtta upplagor, nu tillkom sju nya namn på listan vilket säger något dels om att årets förhållanden var väldigt snabba (torrt och bara 30 meter snö på elva mil!) och att bredden var ganska bra även om den absoluta toppen saknades på herrsidan. Det ska tilläggas att det är det steniga underlaget som helt och hållet sätter begränsningen i det här loppet. Höjdmetrarna är få och hade det varit Ultravasanunderlag hade jag kunnat springa under elva timmar, men man får lägga på en minut per kilometer (lågt räknat!) med tanke på stenen.
Direkt efter målgång visste jag att jag vill komma tillbaka och göra ett nytt försök. Med bättre energiplan, smartare upplägg och mer erfarenhet. Och framför allt vill jag uppleva de magiska fjällen och minst lika fantastiska människorna (Roland Engström som gör ett jättejobb som arrangerar loppet helt själv, Anna och Roger Marklund som bjöd in till grillning dagen efter, alla glada ultralöpare som vill snacka före, under och efter loppet) snart igen (det här var ett av de finaste lopp jag sprungit, ihop med Sweden skyrace och Mont Blanc marathon). Redan nästa år? Vi får se.Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17.
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2019
Bergslagsleden ultra 2019 -
Det händer ju inte svinmycket sport på midsommardagen, men ett par små noteringar finns från konditionsidrottarna i länet:
** Jonathan Ahlsson klättrade i dag till 31:a plats i sammandraget Saarland Trofeo. Örebrocyklisten var 29:a i den 53 man stora tätklungan på den 81 kilometer långa linjeetappen som inledde dagen, och var därefter med och tog hem en tiondeplats i eftermiddagens drygt 32 kilometer långa lagtempo där Sverige led av att ha tappat två cyklister i går (bara fyra var kvar i laget). Resultatet där, ett tapp på 2.42 mot segrande Tyskland, gjorde att Hjalmar Klyver rasade från andra till 18:e plats i sammandraget som nu toppas av tre tyskar. Tävlingen, som är Ahlssons andra juniorlandslagsuppdrag i karriären, avslutas med en 118,5 kilometer lång etapp i morgon, söndag.
** 69 starka löpare sprang den 109:e upplagan av Örebro parkrun, Noha Olsson och Johan Ingjald var starkast av alla med 17.16 respektive 17.34. 17-årige Noha har kutat parkrun tio gånger nu och varit under 18 minuter vid sex av tillfällena. Petra Hanaeus var snabbaste dam för 15:e gången, och gick därmed upp på delad andraplats i listan över flest förstaplatser (Johan Ingjald har 22, Annica Sjölund också 15). Dessutom sprang hon på nytt personligt rekord (på banan), 19.35.
Konditionsbloggen 