1. Tour of Norway
Emilia Fahlin inledde världstouretapploppet söder om Oslo med en 32:a-plats i en supertät, kort tempoprolog, där hon var 13 sekunder bakom segrande Ellen van Dijk 3 400 meter med en snittfart på över 54 kilometer i timmen. I dag fortsätter etapploppet med en tio mil lång sträcka med start i Halden, på lördag väntar 14 mil med mål i Fredrikstad och på söndag en nästa 16 mil lång etapp med målgång i Halden.
2. Ultravasan (och de andra loppen mellan Sälen och Mora)
34 löpare från länet är anmälda till 90-kilometersloppet, men det största namnet återfinns på halva sträckan. Fjolårstvåan i 45-kilometersvarianten, Erik Anfält, är, liksom sin baneman då (Roman Ryapolov, IFK Mora), anmäld i år igen – och säkert sugen på revansch. På nya stafettvarianten Vasakvartetten, där fyra löpare delar på sträckan, lär Örebro få ett slagkraftig lag när Mikaela Kemppi, Josefin Gerdevåg, Erika Bergentz (och vem var den fjärde, jag hittar dem inte i startlistan …) gått ihop över klubbgränserna.
3. Veteran-SM i friidrott
Att lägga ett veteran-SM långt borta i någon landsände ger förstås ingen succé när det kommer till antalet deltagare. Så när årets VSM i friidrott i år avgörs i Karlskrona hittar jag bara tre länshopp i startlistan. Men de kan å andra sidan håva in ett antal medaljer. På medel- och långdistans, som bloggen bevakar, snackar vi Maria Eriksson på 1 500, 3 000 och 5 000 meter och Jan Myrtorp på 800 och 1 500 meter.
Bubblare: Och så är det förstås Sveriges enda ironman, i Kalmar, med bland andra tidigare swimrunvärldsmästaren Bibben Nordblom på startlinjen.
Första dagen tillbaka efter semestern är alltid speciell. När man släntrar in genom dörren känns det som man varit borta hur länge som helst. En halvtimme senare som att man aldrig varit borta. Typ.
Bloggen har i varje fall aldrig varit död längre än någonsin förut, men nu återstartas den efter en sommar som varit så intensiv att jag inte vet i vilken ände man ska börja för att få till någon typ av sammanfattning, och det blir svårt att så här i ett enda inlägg återskapa vad som hänt under fem veckor (där jag dessutom varit rätt hårt bortkopplad). Men man får väl ändå börja med de tre länsidrottarna som tävlar på de största arenorna: Emilia Fahlin, Martin Regborn och Louise Wiker.
Fahlin har under min semester kommit tillbaka starkt efter alla sina sjukdomsbekymmer och presterat säsongens bästa resultat: Hon var med i tätklungan i Prudential Ride London, tog en tiondeplats på EM i Herning (hennes bästa placering någonsin i ett seniormästerskap nu när hon inte längre behövde agera hjälpryttare; efter att bara dagar tidigare ha kraschat och tvingats bryta tempoloppet) och följde sedan upp det med en åttondeplats i Vårgårda GP (i en spurtstrid med i princip världens samtliga toppspurtare strax före och efter i mål), Fahlins bästa resultat sedan segern i Vårgårda i fjol. Och redan i dag inleds Tour of Norway med en kort prolog.
Regborn fick en plump i protokollet i medeldistansen i world games i Wroclaw, men noterade två topplopp i sprinten (där han blev femma, 13 sekunder från medalj) och mixedsprintstafetten (där han skickade ut Jerker Lysell i ledning på sträcka tre, men där Sverige till slut fick nöja sig med en fjärdeplats). Regborn är tvåa i världscupen inför nästa veckas tävlingar i Lettland, och har dessutom hunnit med att ta hem totalsegrarna i Tyrolens femdagars och Milans poängtävling. Den sistnämnda avslutades med tre deltävlingar under första halvan av augusti, vars resultat finns här, här respektive här (Elin Winblad blev bästa dam i sammandrag, nia totalt, efter att ha passerat Josefin Erlandsson i gårdagens avslutande deltävling). Regborn stod ju över O-ringen på grund av world games, så bästa länslöparna i sammandraget blev Tisarens Simone Niggli (fyra i damklassen; Josefin Tjernlund blev 15:e, Lilian Forsgren 16:e) och Daniel Attås (15:e i herrklassen). Tjernlund och Forsgren blev sedan uttagna, tillsammans med Regborn, till världscupen, medan Attås för andra gången i karriären kommer att få springa Euromeeting där Tisarens Ellinor Eriksson kommer få göra landslagsdebut (och där även Andrea Svensson kommer få springa) och dit även Tjernlund och Forsgren fått varsin plats trots att inte så många andra dubblerar.
Och Wiker, hon fick kliva av maratonloppet i friidrotts-VM redan efter tolv kilometer på grund av fotproblem. Andra raka världsmästerskapet där Hälleforslöparen inte kunnat göra sig själv rättvisa på grund av strul, och det är förstås inget kul. Men maratonlöpare blir som bekant bara bättre med åren.
Annars då? Tja, Lisa Bergdahl blev 24:a på 10 000-metersloppet i U22-EM i friidrott och i helgen tog hon U22-SM-brons på halva distansen (KFUM Örebros Jack Karlsson och Jonatan Gustafsson gick till final på 1 500 meter för 19-åringar, blev åtta respektive tolva, Alexander Larsson blev sexa på 800 meter; i ungdoms-SM tog Åsbros Klara Frih SM-guld på 800 meter [och därtill brons på 300 meter] medan KFUM:s Melker Forsberg blev femma både på 500 meter 2 000 meter hinder). Mountainbikestjärnan Matthias Wengelin tog SM-silver i sprint (hade det lite struligare i crosscountry där han körde av kedjan och i spurten på Cykelvasan där han tappade sadeln [!]), och har därtill hunnit med bland annat en andraplats i Finnmarksturen (på målfoto mot Emil Lindgren) och en sjätteplats i Engelbrektsturen (där Almbys Alexander Ehrlin vann juniorklassen). I mountainbikeorienterings-EM blev Garphyttans Marcus Jansson ”som vanligt” bäste svensk i alla individuella lopp (20:e i sprinten, 24:a i medeldistansen och 27:a i långdistansen; i stafetten blev Sverige åtta), landslagsdebuterande örebroaren Karin E Gustafsson 22:a, 32:a respektive 34:a i de tre individuella distanserna, nia tillsammans med Linus Karlsson Mood i mixedsprintstafetten (Nadia Larsson verkar ha stämplat bort Marcus chanser redan på förstasträckan) och åtta tillsammans med Nadia och uppflyttade Karlskogatjejen Erica Olsson (som egentligen var på plats för att köra U17-EM) i stafetten. Mot de jämnåriga var Erica åtta i sprinten, 20:e i medeldistansen, 15:e i långdistansen och sexa i mixedsprintstafetten. Och så har det bränts av fyra deltävlingar i långloppscupen: Semesterhalvmaran (som en välbekant duo i form av Erik Anfält och Mikaela Kemppi vann och där ett par hyggliga skidåkare gjorde upp om segern i milloppet; Bob Impola fick revansch för andraplatsen där genom att ta hem segern i årsdebuten i Moto tour i veckan), Dalenrundan (där Liduina van Sitteren och Erik Segelberg blev bästa länslöpare), DM över 10 000 meter (där Per Sjögren hem dubbla DM-guld på fina 32.29, och Kemppi fixade DM-tecken nummer sju och åtta för året) och senast Stripastafetten (där Örebro AIK tog hem både dam- och herrklasserna och Kemppi fixade ännu en seger), resultat som gör att Kemppi nu bara är en tävling från att säkra totalsegern (tvåan van Sitteren är den enda som kan komma ikapp, har fortfarande chans att nå 64 poäng, Kemppi har redan 62) medan Sjögren och Heshlu Andemariam delar ledningen i herrklassen. Anfält missade de tre sistnämnda loppen eftersom han var norröver, sprang in som trea i Salomon 27K och fyra i Kia fjällmaraton under Fjällmaraton-veckan i Åre där Lilian Forsgren blev sjua i damklassen i maraton och äkta paret Fredrik och Julia Johnsson blev trea i parmixedklassen (men coolaste loppet var ändå Bergslagsleden på fem dagar där alla var segrare). Simon Skoglund och Ulrika Hammarskiöld vann Vretstorps triathlon (som blev årets största i länet efter att Örebros blev inställt, från Viker har jag inte ens lyckats hitta några resultat, bara bilder). Och i Karlstad swimrun slog tidigare världsmästarna från Nora, Bibben Nordblom och Lotta Nilsson, inte bara alla andra damlag utan dessutom alla herr- och mixedlag.
Har jag missat något? Säkert massor. Hör av er om det är något väsentlig som jag borde kolla upp! Ni har min mailadress och mitt telefonnummer här intill!
Själv har jag framför allt tränat på rätt bra i sommar. Kanske inte så många hårda pass som jag borde, men bra mängd. Jag har, förutom The Hill marathon, bara sprungit Svartåloppet, där jag var över fyra minuter bättre än i fjolårets genomklappning men lika mycket sämre än min bästatid från 2014. I fjol var jag 17:e man i mål på en tid över 1.14, i år 51:a på en tid strax under 1.10, allt beroende på att loppet i år fått seedningsstatus till Lidingöloppet, vilket lockade rekorddeltagande i den 37:e upplagan av 14-kilometersloppet. I och med att Degernässimmet blev inställt blev det bara tre grenar i årets Degerforsklassiker, som jag nu genomfört för femte gången. Nästa tävling blir Bergslagsleden ultra om två veckor.
Vanligtvis skriver jag bara längre racerapporter från mina stora mållopp (i år Örebro backyard ultra och Bergslagsleden ultra), men den här gången blir det ett undantag. Efter lite slögoogling hittade jag så sent som i måndags The Hill marathons i värmländska Sulvik, strax utanför Arvika, och trots att anmälan till loppet hade stängt slängde jag iväg ett mail eftersom det var en typ av tävling jag helt enkelt inte kunde motstå: Upp och ned, upp och ned i en backe ute i skogen, så många varv (63 upp, 62 ned, starten var i botten och målet på toppen) att det blev ett helt maraton (jag återkommer till hur långt loppet egentligen blev). Loppet var därtill klart Barkley marathon-inspirerat (se den magiska dokumentären ”The Barkley Marathons: The Race That Eats Its Young” om den svintuffa amerikanska förlagen, om ni inte redan gjort det; det är en av de bästa löpardokumentärer som gjorts och finns att betitta på allehanda streamingtjänster), komplett med hemlig starttid (man blev anmodad att vara på plats 6.30 på lördagsmorgonen, och sedan dröjde det en timme innan tävlingsledaren annonserade att loppet skulle starta om en halvtimme genom att ringa i en klocka), en registreringsskylt som obligatorisk del av anmälningsavgiften (vilket möjligen inte har lika stor poäng i Sverige där skyltarna inte skiljer åt i olika delar av landet som de gör i USA) och tapout istället för DNF. Men till skillnad från Barkley, med sina fem slingor som ska besegras på 2,5 dygn, bjöd The Hill alltså på en enda backe. Upp och ned, upp och ned. Visst låter det oemotståndligt? Det tyckte i varje fall jag. Årets upplaga var de tredje, och nytt för i år var att stavar förbjudits och att en 50-milesklass, alltså ett drygt 80 kilometer långt lopp, införts med 113 uppförsbackar och 24 timmars reptid (på maran får man hålla på i tolv timmar, en utökning från tio i fjol). Deltagarantalet var begränsat till tio löpare i varje klass, men bara fem hade anmält sig i år: Jag och Joanna Bergkvist (med starka swimrunmeriter) i maratonklassen och Tobias Lindström (som klarat av både TDG och PTL, två extremultratävlingar över 30 mil i Alperna, och några av de mest krävande loppen i världen), Anders Widmark (som gjort otaliga 100-mileslopp och kvalat till UTMB) och Morgan Sundin. Jag tror ingen av oss hade just The Hills som årets stora mål, men som äventyr och utmaning var det ett perfekt lördagsnöje, och därtill ett suveränt arrangemang av Remy Brändefalk som servade löpare och publik timme efter timme.
8.00 gick startskottet (”varsågod och spring”, sa Remy), och så knatade vi på uppför backen. Jag tog sällskap med Tobias första två varven, men sedan satte han ett något högre tempo (han ville bli av med så många varv som möjligt innan solen stod för högt eftersom han visste med sig att han hade problem med värmen). Mitt egna mål var fjolårets banrekord, satt av Mikael Andersson förra året, på 8.42. Det innebar snittvarv på 8.20, och eftersom man får räkna med tidsspillan under andra halvan öppnade jag med planen att lägga alla varv, så länge jag orkade, under åtta minuter. De flesta av de 20 första hamnade någonstans runt 7.50 (5.30 upp [bara gång, inte ett löpsteg], 2.10–2.20 ned [bara löpning]), och eftersom Tobias, som skulle hålla på betydligt längre, kostade på sig lite mer tid i varvningsområdet (jag försökte begränsa tidsspillan till tio sekunder per varv de gånger jag drack [vartannat varv], 30 de gånger jag behövde äta något [betydligt mer sällan]) så var jag snart uppe i ledning. Det ska dock sägas att jag, vid sidan om Morgan som hade ont i ett knä och inte kunde springa nedför, nog var långsammast i tävlingen (om än inte med stor marginal) och tog tid på de andra endast genom att låta bli att vila/stanna i varvningsområdet.
Förbi varv 20 och 30 och några till lyckades jag hålla upp en hygglig fart och byggde hela tiden en buffert på banrekordet, och halvvägs hade jag runt 14 minuter till godo. Men sedan började backen, solen (22–24 grader i skuggan timme efter timme – årets varmaste dag i Arvika, intygade lokalborna) och distansen ta ut sin rätt, så att säga.
Backen, ja. Enligt förhandsuppgifterna skulle den vara 700 meter lång och ha 4 000+ höjdmeter totalt. Det skulle alltså ge 43 800 meter totalt och cirka 63,5+ höjdmeter per varv. Sanningen, enligt min förvisso lätt opålitliga gps-klocka, var en helt annan: Den gav 743 meter och 88 höjdmeter per varv (23,7 procents snittlutning i backen!) för totalt 46,5 kilometer och 5 592 höjdmeter. Något problem? Inte alls. Det var lika för alla och därtill en ännu något större utmaning (och redan efter första varvet kände man ju till förutsättningarna). Backen bestod till 340 meter av en fin och slät gammal skogsväg, och följt av en stig på 30 meter upp till den övre varvningen.
Redan när jag närmade mig 40:e varvet insåg jag att det inte gick att elda på kroppen för att nå banrekordet, och jag slutade försöka pressa mig mot det och hitta istället en ny ”bekvämlighetsfart” på jämna tio minuter per varv. Jag var i det läget 1,5 varv före tvåan Anders, som tuffade på i förbluffande jämnt tempo hela dagen, och ytterligare något före Joanna som ju egentligen var tvåa i min klass. I det läget var vi alla väldigt jämna eftersom jag tog längre tid på mig på varven och de andra tog mer tid på sig i varvningen.
Sista 20 varven fick jag kicka in pannbenet, men det blev aldrig riktigt jobbigt, jag fick aldrig någon riktig kris, och jag höll mina tiominutersvarv hela vägen och min plan för att dricka och äta som jag gjort upp på förhand. Jag tuffade på, helt enkelt, även om tiden rann iväg, och när jag till slut kavade mig upp för backen för 63:e och sista gången stod klockan på 9.42 istället för 8.42, som var gällande banrekordet (i fjolårets lopp var det förvisso tillåtet att använda stavar och att det gick en ljummen senaugustidag, men jag tror ändå inte att jag hade klarat Mikaels tid; jag var trots allt en hel timme ifrån). Men ändå: Jag var först upp på toppen, och vann min första tävling någonsin (större Degerforsklassikerns orienteringsmoment), även om den förvisso bara hade fem deltagare. Jag fick mitt livs finaste ”medalj” (ett stycke specialdesignat Glavaskiffer), en färdkäpp, en snygg t-shirt och – framför allt – kramar av alla mina medtävlande.
Joanna, som länge bara var två–tre varv bakom, hamnade i kris med sex varv kvar och mådde illa, men fick hjälp av Remy och kom på benen och avslutade otroligt starkt och gick i mål som tvåa på 10.35. Tobias var märkt av värmen och valde att kliva ned till maratondistansen och tog mållinjen på 11.35 (kämpade sig alltså med god marginal in under maxtiden) medan Morgan också kämpade med hettan och på grund av den och sitt strulande knä tvingades ringa i klockan efter elva timmar och 44 varv. Anders tuffade dock på genom natten, i samma oförtröttliga tempo, och klarade som första löpare någonsin ut 80-kilometersdistansen på 21.40. Om min gps-klocka stämmer hade han då alltså avverkat 83,6 kilometer och 9 950 höjdmeter – en enorm prestation.
Kroppen? Tja, låren var förstås slitna, inte minst av nedförsbackarna, men jag hade konstigt nog inga som helst problem med fötterna. Fjolårssegraren Mikael, som var med i arrangörsstaben den här gången, berättade att han tappade naglar och hade rejält ont i fötterna då (förmodligen mest beroende på alla stötar i nedförslöpningen), men jag hade inte ens en blåsa, en enorm skillnad mot Örebro backyard ultra förra månaden. Efter ÖBU tvingades jag till två veckors rehab, främst på grund av en svullen fotled, men nu är jag nog snart på banan igen, som det känns.
Remy frågade mig direkt efteråt hur det här loppet stod sig i tuffhet jämfört med andra jag gjort. En svår fråga att svara på. Tekniskt är Tromsø skyrace det överlägset överjävligaste jag gett mig på (jag tog mig vatten över huvudet men lyckades ändå komma ut, och i mål, på andra sidan), och pannbenskrävande och kroppsnötande var nog de 24 timmarna i Kvinnersta i juni snäppet tuffare (och snackar vi hjärta och lungor är ju varenda sketet femkilometersrace man harvat sig igenom alltid värst). Men The Hill hade ändå något speciellt. Det konstanta nötandet upp och ned, att det aldrig fanns någon vila (endera dra sig uppför eller vräka på nedför, inte en platt meter; rundningsmärket på toppen var en liten träpinne, i botten vände man mitt på vägen), att framsidorna och baksidorna och framsidorna och baksidorna av låren fick sig omgång efter omgång efter omgång av branter och stötar tills de till slut var nära att ge upp (men för min del gick det aldrig riktigt så långt; begränsningen sattes i början av pulsen – jag ville inte gå över 85 procent av maxpuls i början när jag visste att jag skulle hålla på i åtta–nio–tio timmar och de sista fem–sex timmarna av den där mattheten som kommer över en efter det timtalet kontinuerligt slit). Däremot tror jag inte att jag hade klarat mig till mål, under de 24 timmarna, om jag hade startat i långa klassen, 50 miles (å andra sidan kan jag tänka mig få typer av lopp som skulle kunna passa mig bättre, min enda uppsidor som löpare är att jag älskar uppförsbackar och har ett tjockt pannben; och även om jag under de fem dagarna från anmälan till loppet den här gången inte hann göra ett enda specifikt träningspass så har jag genom åren gjort otaliga intervallträningspass där jag löpt upp och ned för en slalombacke 10–20 gånger). Det loppet, 50-milesvarianten, kan mycket väl vara ett av Sveriges tuffaste, speciellt om man tar reptiden i beaktande. Jag har enorm respekt för Anders som klarade utmaningen, och för Morgan och Tobias som vågade ge sig på den.
Upplevelsemässigt kan man ju tycka att en backe är en backe, att det blir monotont och mest handlar om att gräva djupt och härda ut – men någonstans i det där lär man sig ju också något om sig själv. Och därtill är ju ultralöpning en omvittnat social tävlingsform där man springer runt och snicksnackar om tidigare och kommande lopp, krämpor, toppar och dalar och livets övriga väsentligheter. Ändå upplever jag alltid att man aldrig riktigt hinner prata till punkt (jag har väl inte sprungit något tillräckligt långt lopp, ännu). Men vad jag kan säga om just The Hill var att småskaligheten kombinerat med den extrema bankaraktären skruvade upp den familjära stämningen ännu ett par snäpp: Vi var verkligen där för att kämpa tillsammans, inte för att göra upp om någon seger, vi fem som stod på startlinjen och sedan svettades en lång, het julidag tillsammans. Tack alla fyra, och tack till Remy och Mikael för ett topparrangemang, och till alla som kom och tittade och hejade!
Om jag kommer tillbaka nästa år? Absolut! Om det bara passar in i tävlingsschemat och Remy ger mig en plats så tänker jag definitivt återvända till underbara Sulvik (men vi kan väl ta ett lite mer barmhärtigt väder då, va?). Om jag vågar prova 50-milesvarianten nästa gång? Den som lever får se.
Starten. Jag, till vänster, och Tobias tog täten. Foto: Remy BrändefalkUtsikten var lika fin som vädret. Foto: Remy BrändefalkVarje varv skulle man sätta ett kryss på tavlan för att markera att man varit där. Foto: Dennis BrännmyrBrantaste delen av banan, drygt 30 procent motlut. Foto: Dennis BrännmyrMållinjen – välkommet efter nio timmar och 42 minuters slit upp och ned. Foto: Dennis BrännmyrKonditionsbloggare tillsammans med tävlingsledare Remy Brändefalk. Foto: Dennis BrännmyrDen sviktade pulskurvan när det inte längre gick att hålla upp farten, den aldrig sviktande temperaturkurvan, de snygga benen innan doppet efter loppet och den ännu snyggare tröjan. Foto: Jonas Brännmyr/faksimiler
Örebroaren Jenny-Ann Ehrling, 37, hade aldrig sprungit längre än en halvmara när hon anmälde sig till Örebro backyard ultra, berättade hon för mig när vi sprang tillsammans något varv det där magiska dygnet för tre veckor sedan när jag blev trea i herrklassen och hon blev tvåa i damklassen (hon sprang över tio mil, nästan fem gånger så långt som sitt tidigare distansrekord!), och då berättade hon också för mig att hon redan anmält sig till ett motsvarande lopp i Trelleborg den här helgen eftersom ”om jag inte tycker att det här är något kul eller går något bra så har jag som filosofi att man inte ska ge sig efter en gång utan ge det en chans till, och har jag anmält mig kan jag inte backa mig ur.” Så i går morse stod hon återigen på startlinjen, den här gången i Backyard ultra Sydkusten, och nu stannade hon inte förrän 23 timmar senare, när Nina Eibring, segraren i Örebro, beslutat sig för att ge upp och Ehrling stod där med sin första seger i karriären. En grym prestation, och 23 timmar gör att Ehrling nu alltså bara var ett varv, 6 706 meter, från 100 miles och med marginal hade passerat 15 mil löpta. Någon fullständig resultatlista är ännu inte presenterad, men göteborgaren Niclas Gällentoft vann i varje fall herrloppet på 26 timmar före Mölndals Andreas Pettersson på 25 och Falkenbergs Kristian Andersson på 24. Falkenbergs Karin Lagerblad blev trea i damklassen på 17 timmar (tror jag). Vill man försöka uttolka resultat (och jag tror det kommer en fullständig listan i morgon), gör man bäst i att kolla på loppets facebooksida.
Fredrik Berg, mountainbikeåkaren från Grythyttan som tävlar för Örebroklubben Almby, fick också kliva högst upp på en prispall i helgen. I 60-kilometerstävlingen Solstaloppet i Karlstad lyckades han gå ifrån Garphyttecyklisten Marcus Jansson och hemmacyklisten Johan Fryksenius i tätgruppen någon mil före mål och hålla undan till seger med 41 sekunders marginal före Fryksenius som spurtslog Jansson. ”Alltid kul med en vinst men kroppen kändes ändå inte hundra. Det rann ur näsan hela loppet och pulsen var onormalt hög”, skriver Berg på sin blogg. Den gamle Bik Karlskoga-hockeyspelaren Pär Bäcker, som för många år sedan sadlade om till cykel, blev för övrigt fyra, men över fyra minuter bakom Berg. Karlskogas Kajsa Klarström blev trea i damklassen.
Lördagens sjukdomssymptom gjorde att Berg valde att avstå Mörksuggejakten i Rättvik på söndagen, säsongens femte deltävling i den svenska långloppscupen i mountainbike. Det gjorde för övrigt Matthias Wengelin också, och Jansson var inte ens anmäld, så sjukdomscomebackande Axel Lindh försvarade länets färger och slutade på 18:e plats, sex minuter bakom segrande Emil Lindgren. ”Det är alltid pallplatserna man kör för, och jag är glad att jag testade i dag trots att kroppen inte riktigt är med och det inte höll ihop”, skriver Lindh på Instagram. Almbykollegan Alexander Ehrlin, som leder sammandraget på juniorsidan, slutade fyra i 74-kilometerstävlingen (49:e totalt), nästan åtta minuter bakom juniorsegraren Vilgot Lindh, Härnösand, men bara drygt tre minuter bakom tvåan Samuel Oskarsson, Rättvik.
Örebro AIK:s Sofie Yngström gick in som näst bästa dam någonsin i Örebro parkrun när hon vann den 13:e upplagan på 21.29. LK Gränslösts Nicklas Källmén noterade också en respektabel tid med 17.38 när han vann herrklassen. Jag trodde ju att bristen på konkurrens från andra lopp den här helgen skulle göra att det blev rekorddeltagande i veckans parkrun, men semestrarna (och vädret?) gjorde att det istället blev bottenrekord med bara 33 startande.
Så skrev jag ju inför helgen att det var triathlon som var grejen … Så hur gick det egentligen? Tja, resultatsidan för Jönköpings halvironman vill inte vara med riktigt, Monica Steinmo Holler (den tidigare proffscyklisten från Laxå) poserar i varje fall med sin make Kim Steinmo Holler på bild efter loppet och skriver att hon blev elva i sin åldersklass efter att ha haft tionde bästa cykeltid av 360 damer i hela tävlingen.
Och Göta Kanal triathlon har inte lagt in några klubbnamn i sin resultatlista, så att söka länsatleter där är som att leta efter en nål i en höstack.
1) Triathlonhelg
Redan i kväll avgjordes den klassiska sprinttriathlontävlingen Utmaningen, som alltid arrangeras under Noradagarna, för 33:e gången sedan starten 1984 (1990 var det ingen tävling, därför inte 34:e gången) – och det blev en hel del nya namn i topp den här gången. Karlslunds Anna Kero tog hem damklassen med nästan minutstor marginal till tvåan Malin-Charlotta Rudin (ingen av dem var med i fjol) och på herrsidan vann fjolårsfyran Oskar Larsson, Örebro AIK, 16 sekunder före långloppsskidåkaren Bob Impola som kom till start anmäld för Karlsunds IF (han tävlar ju i skidåknignen för SK Bore). Totalt ställde 70 triathleter upp.
Och i morgon, lördag, fortsätter triathlonhelgen med Göta Kanal triathlon (just på andra sidan länsgränsen, i Lyrestad) med flera länsidrottare på startlinjen, innan den på söndag avslutas med Jönköpings halvironman där bland andra Laxå VM-cyklist och NA-guldklockevinnare Monica Holler kommer till start.
2) Mörksuggejakten
På söndag avgörs den femte av de nio deltävlingar i den svenska långloppscupen i mountainbike i Rättvik: Och förutom att Marcus Jansson, som förmodligen laddar för mountainbikeorienterings-EM som nu bara är tre veckor borta, saknas i startlistan så är alla de största mountainbikenamnen i länet just nu med: Matthias Wengelin (som värmde upp med en sjätteplats i Åre enduro på fredagen efter onsdagens seger i det där backloppet), Axel Lindh (som gör comeback efter sjukdom och rapporterar ”bra ben” på instagram), Fredrik Berg (som ligger bäst till av allihop i sammandraget) och Alexander Ehrlin som faktiskt leder juniorklassen totalt efter en seger (Långa Lugnet) och två andraplatser i de tre lopp han kört hittills. 74 kilometer väntar i dalaskogarna.
3) Örebro parkrun
Har jag inte helt bommat något (som med Silverleden förra veckan, jag tar mig fortfarande för pannan för hur jag kunde förbise ett av distriktets finaste lopp!) så är tomt i löparkalendern den här helgen. Tur då att Örebro parkrun finns varje lördag 9.30. Och just att det inte är så mycket som krockar lär ju kunna göra att den 13 upplagan blir en av de med flest deltagare hittills.
Det skulle ju ha passat Martin Regborn som hand i handsken, det gröna helvetet under orienterings-VM:s långdistans i de ogästvänliga, sydestniska skogarna. Och visst, en topp tio-placering i en VM-debut i långdistans är ett prima toppresultat (av löparna på topp tolv var Regborn en av endast två ”nykomlingar”, övriga hade rutin från just långdistansen på tidigare VM [och alla andra på topp tolv hade tidigare sprungit skogsdistans på VM]), men när jag pratade med honom mindre än en timme efter målgång kunde jag inte undgå att höra ett stänk av besvikelse i rösten. Den här vårformen har ju lovat ännu mer. Segrarna i långdistans-VM-testet i Huskvarna, i medeldistans-VM-testet i Estland, på Tiomilas förstasträcka och framför allt den medeldistansen i världscuppremiären i Finland har, tillsammans med övriga toppresultat som tagit honom till ledning i sammanlagda världscupen, gjort att åtminstone min känsla varit att Regborn skulle kunna drämma till med en medalj i sin skogsdebut på VM. Nu blev han i stället tredje svensk, och förlorade till på köpet kanske också sin plats i svenska stafettlaget på lördag.
Som tur är för orienterarna går det inte, som i många OS-grenar, fyra år mellan urladdningarna: Även om Regborn inte får springa mer i VM så väntar world games i Polen redan om ett par veckor, och nästa år är det både VM och EM … Och Regborn är alltjämt bara 25 år gammal: Vill och orkar han har han minst tio år kvar på toppen. Som jag skrev redan efter sjundeplatsen på VM i Strömstad i fjol: En dag kommer Regborn ta VM-guld.
Om dagens lopp kan ni läsa en torr, öppen text här – och en pluslåst intervju här.
Hemma i Oskarsvik, mellan Nora och Lindesberg, gjorde Hagabys andre orienterare med långdistans-VM-meriter (tia 2014) säsongens första start i Milans poängtävling. Dahlgren vann 1.39 före Tisarens Erik Lindgren och 3.20 före klubbkompisen Jakob Wallenhammar, medan totalledaren Simon Hedlund fick nöja sig med en femteplats, över sju minuter bakom Dahlgren. Tisarens Ellinor Eriksson var bästa dam på 13:e plats, men Hagabys Elin Winblad (knappt tre minuter bakom) är alltjämt klart bästa dam i sammandraget med en fjärdeplats.
För övrigt får jag erkänna att det var en stor skandal att jag helt missade att Silverleden på en dag arrangerades i lördags, denna fina, 64 kilometer långa trailtävling som jag tyvärr aldrig haft chansen att springa. 47-åriga Karlstadslöparen Mia Gyllenberg tog fjärde segern på fem försök (i fjol var hon tvåa bakom Patrizia Strandman) efter att ha gått ifrån med 7,5 minuter redan till Käxtjärnen efter sju kilometer och halvvägs, i Silvergruvan, haft ledningen med över 28 minuters marginal. I mål hade marginalen dock krympt till 15.25 före Karlstadslöparen Linda Bengtsson. Bästa länslöparna delade 13:e-platsen, Anna Karin Frih och Linda Harradine 2,5 timmar bakom Gyllenberg (som tog mållinjen på 7.20.09 och bara hade tre av 130 startande herrar före sig).
I herrklassen öppnade Johan Röjler konservativt och var 31:a efter sju kilometer och 23:a efter 13,5, men klättrade successivt och var sjua halvvägs, femma efter 57 kilometer och i mål till slut hela vägen uppe på pallen, som trea (Röjler var vid ett läge 32 minuter bakom Erik Högkvist, men i mål bara 6,5 minuter efter Örebro AIK-klubbkompisen på andraplatsen). Åt segrande göteborgaren Patrik Lindegårdh fanns dock inget att göra. Han korsade mållinjen 55 minuter före Högkvist, på 6.15.48 (vilket ändå var över timmen från André Rangelinds galna banrekord på 5.13.09 från 2015).
Mer överblivet från helgen:
** I 80 kilometer långa norska rullskidsloppet Olaf Skoglunds minnelöp Karlslunds Maria Gräfnings på tredje plats, bara minuten bakom en viss Justyna Kowalczyk efter nästan fyra timmars stakande, och i herrklassen blev Kopparbergsbördige Bob Impola 26:a, drygt 40 minuter bakom segrande Morten Eide Pedersen (sex minuter bakom Gräfnings).
** I Inge Bråten memorial, rullskidssprinttävlingen i Sunne som lockar stora delar av (framför allt den svenska och norska delen av) världseliten, tog sig Vedevågs Filip Danielsson, som precis som Bob Impola numera representerar Torsbyklubben SK Bore, till kvartsfinal.
Och på tal om rullskidor: När första distansen avgjordes på SM-veckan idag slutade Danielsson på 19:e plats, 1,5 minuter bakom segrande Karl-Johan Westberg och bäst av de som inte orkade gå med i 15-mannaklungan som gjorde upp om fjärdeplatsen över 20 kilometer i fristil.
Släng dig i väggen, Kvarntorpshögen. I dag blev det äntligen bekräftat, svart på vitt, att jag fått en av endast 222 platser i Niesenlauf nästa år. Tävlingen går helt enkelt rakt uppför världens längsta trappa (enligt Guinness rekordbok; kolla in lite fina bilder från årets lopp här) upp på berget Niesen fyra mil utanför Schweiz huvudstad Bern. Vi snackar start 693 meter över havet, mål 2 362 meter ovanför och däremellan 1 669 höjdmeter fördelat på 11 674 trappsteg (det motsvarar 16,7 Kvartorpshögar i höjd, och 27,3 Kvarntorpstrappor räknat till antalet steg [på Kvarntorpshögen är det ju inte trappa hela vägen upp, och stegen i Schweiz är förmodligen något lägre]). Trappan i Schweiz, som är byggd för att serva en bergsjärnväg) är inte öppen för allmänheten mer än just under det här loppet, en dag per år, och den exklusiviteten (plus att det är världens längsta trappa, bara en sådan sak!) gör det förstås lite extra kul att ha fått en plats.
Loppet, som har intervallstart med tre löpare var 20:e sekund, startar 7.30 den 2 juni nästa år och nilar man ändå ned till Schweiz i början av juni så vill man förstås fylla på med ytterligare något lopp helgen därpå. Kanske Livigno skyrace kan passa i tid (de har inte släppt sitt datum för 2018 än). Har ni något tips på något annat lopp (gärna, men inte nödvändigtvis, i Italien) runt de där dagarna får ni gärna dra ett mail på jonas.brannmyr@na.se!
Datumet gör dock att det känns lite tveksamt att gå för fullt i Örebro backyard ultra som förmodligen kommer arrangeras kristihimmelsfärdshelgen nästa år, med start den 10 maj. Kanske blir det ändå några varv, säg åtta för att få minnespriset. Vi får väl se!
För övrigt publicerades i dag resultatlistan från Hyttloppet i går (jag gottar mig åt min andraplats och noterar att Ida Lilja till slut bara var 0,2 sekunder före Maria Eriksson i damklassen; galet jämnt!).
Startlistan till morgondagens långdistans i orienterings-VM är jag förstås också skyldig er. Som den världscupledare han är går Martin Regborn ut som 74:e och sista man vid 14.09, svensk tid, fyra respektive åtta minuter efter schweiziska duon Daniel Hubmann och Matthias Kyburz som är trea respektive tvåa i sammanlagda världscupen. ”Så himla häftigt att få möjligheten att springa långdistans på VM. Bara att ta chansen!”, skriver Regborn i sitt sista Instagraminlägg inför tävlingen. Just så! Sändningen i TV12 startar redan 12.00.
I går gjorde Martin Regborn sin fjärde raka VM-final i sprint, och avståndet har krympt successivt: 49 sekunder från guldet 2014, 50 2015, 28 2016 och nu 23 sekunder från förstaplatsen. Till medaljplats: 45, 46, 19 respektive nu 18 sekunder. Regborn gjorde ett, som det verkar av tiderna, jämnt lopp och tappade egentligen bara tid att tala om till fösta kontrollen (sju sekunder) och mellan fjärde och femte (14 sekunder), om man kollar in tiderna. Regborns sjundeplats var hans fjärde raka topp åtta-placering i världscupen så här långt, och han behåller därmed sin ledning i sammandraget inför tisdagens långdistans (hans första skogsdistans i ett världsmästerskap; och ni vet väl hur det slutade första och hittills enda gången han fått springa individuell skogsdistans på EM?). Den tävlingen kommer bli otroligt spännande att följa.
I går avgjordes också Viby marathon, med distriktsmästerskap över maratondistans för både seniorer och veteraner, men tyvärr med ett rätt ourvattnat startfält vid sidan om superstjärnan Lee Grantham, som i solen och på den relativt tuffa banan runt Vibysjön fick britten dock bekänna färg (eller om han höll igen) och nöjde sig med att sänka Erik Anfälts banrekord med 1,5 minuter, till 2.33.14, vilket räckte till seger med lite drygt 20 minuters marginal. Ingen av de fyra första löparna representerade dock länsklubbar, vilket gjorde att Patrik Nilvér (en 34-åring från Örebro som springer för LK Gränslöst) tog DM-guldet på 3.16.20, 1.20 före Örebro AIK:s Ronny Collin (DM-guld i M45). Hemmalöparen Magnus Liljerås tog tredjeplatsen.
På damsidan kom bara tre löpare till start i tävlingsklass, och där räckte 4.05.49 (Kertin Liljerås, en 50-åring från Kumla som springer för Östansjö) till guldet, 4.24.53 (Pansy Ståhl) till silvret och 4.29.16 (Elin Larsson) till brons. De tre tävlade i varsin veteranklass och fick därför med sig guld i K50, K35 respektive K45 vid sidan om sina medaljer i veteranklassen. Totalt kom 54 löpare till start och 50 i mål, och bland dem fanns Stig Söderström, Kvarnsveden, som tuffar på mot 900 maratonlopp i karriären.
Eftersom ingen av medaljörerna har något med toppstriden i långloppscupen att göra påverkar de högre DM-poängen bara sammandraget marginellt (i huvudklasserna, alltså; i veteranklasserna händer det mer saker).
Själv har jag hunnit med att springa korta motionsklasser i både Jordgubbslunken och Hyttloppet i helgen. I Rudskoga joggade jag runt sexkilometersbanan med sjuåringen, medan jag i Granbergsdal tömde allt som fanns i benen i mitt första hårda pass sedan Örebro backyard ultra, och där slutade jag tvåa på cirka 18.24 över fyra kilometer stig och grusväg (och lite asfalt på slutet) med 58 rätt sugande höjdmeter på stigar och i elljusspår. Inte mycket att skryta med tidsmässigt, men jag tömde mig i varje fall totalt (snittade 180 i puls och nådde 189 som max, trots att jag vid laboratorietesterna i vintras inte lyckades pressa mig till mer än 186 i maxpulstestet, men nu var det ju också varmare …). Det har ännu inte kommit någon resultatlista från Hyttloppet, så jag har inga tider, men hemmalöparen Fredrik Skogman (”hemma” som i att han är från Karlskoga, han tävlar inte för Granbergsdal) vann tävlingen (över 8,9 kilometer) före Fredrik Rådström (som också bor i Karlskoga, men tävlar för Hällefors) och med örebroaren Johan Ingjald, IF Start, på tredjeplatsen. Kumlas rutinerade Åsa Höög vann damklassen med tämligen god marginal, medan Örebro AIK:s Ida Lilja spurtslog Starts Maria Eriksson med en halv sekund i kampen om andraplatsen).
Att Startduon Ingjald och Eriksson båda blev trea på söndagen var en bedrift i sig eftersom de mindre än 20 timmar tidigare vann Jordgubbslunkens tävlingsklass över elva kilometer på 41.12 respektive 48.41. Det var Ingjalds första seger på en tävling längre än fem kilometer, sa han, och han slog faktiskt Peter Nilsson, Hässelbylöparen på andraplatsen, med nästan en halv minuts marginal. Urstarkt!
Glada segerduon Maria Eriksson och Johan Ingjald efter Jordgubbslunken. Foto: Jonas Brännmyr
Alla resultat frånVärldsungdomsspelen hittar ni här. Jag har inte hittat något länsresultat som sticker ut sådär våldsamt mycket (enda startande länslöpare i seniorklass var Lisa Bergdahl som gjorde 4.42,83 på 1 500 meter).
OK Tisarens landslagslöpare Andrea Svensson var etta–tvåa–tvåa på de tre etapperna av Eskilstuna weekend, och Viktor Larsson avslutade helgen med en andraplats i söndagens långdistans. Och Svenssons klubbkompis Lovisa Persson var etta–tvåa–etta i 3+3 i Sälen, där Johan Aronsson slog till med en andraplats sista dagen.
Vem som var snabbast i tolfte upplagan av Örebro parkrun är lite oklart. Snabbaste löparen saknade nämligen streckkod (man måste skriva ut en sådan på förhand för att bli registrerad, även om loppet är helt gratis) och därför är det bara tomt på förstaplatsen i resultatlistan. Hogne Sataoen tog hur som helst andraplatsen på 20.19, och Louise Furåker var snabbaste dam på 24.39.
I Ränneslättsturen, fjärde deltävlingen av nio i långloppscupen i mountainbike som avgjordes i dag, kom varken Matthias Wengelin eller Marcus Jansson till start, och Fredrik Berg bröt (Axel Lindh var inte ens anmäld efter sitt sjukdomsstrul). Bästa länsåkare blev istället John Lindbom som tog hem segern i H30-klassen och var elva totalt bara sex minuter bakom segrarna över 78 kilometer (!), och Alexander Ehrlin tog andraplatsen i juniorklassen och en 26:e-plats totalt.
Morgan Pätsi strök sig från Vansbro triathlon, SM i medeldistans, men det blev ändå en topp tio-placering till Örebro genom ÖAIK:s Ida Larsson, som tog niondeplatsen i damklassen på 5.07.15. Åsa Lundström och Sebastian Norberg tog gulden på 4.22.21 respektive 4.02.18.
1. Martin Regborns VM-final
För fjärde året i rad är Martin Regborn i final i sprinten i orienterings-VM – men för första gången någonsin tillhör han de yppersta medaljfavoriterna ihop med gubbar som Matthias Kyburz och Yannick Michiels, och svenska lagkompisarna Jonas Leandersson, Jerker Lysell och Emil Svensk. Att Regborn strulade lite i inledningen på dagens kval (läs mer om det här) behöver inte alls vara dumt inför finalen (nu när han ändå tog sig dit med 20 sekunders marginal): Nu lär huvudet definitivt sitta på plats inför finalen. Finalen sänds på Cmore, och livetajmingen går att följa här. På söndag är det en mixedsprintstafett, men den kommer Regborn inte att springa eftersom han vill koncentrera sig på tisdagens långdistans. Läs mer om det och annat i min längre text med Regborn och förbundskapten Håkan Carlsson, inför mästerskapet, här (pluslåst).
2. Viby marathon
Jag skrev ju en hel del inför Viby marathon redan i onsdags, och eftersom startlistan inte uppdaterats sedan dess finns väl inte så mycket att tillägga mer än att hoppas att många efteranmäler sig. Under helgen avgörs också Jordgubbslunken i Rudskoga (några kilometer på fel sida länsgränsen mot Värmland) och Hyttloppet i Granbergsdal, strax norr om Karlskoga. I fjol vann brittiske orienteraren Hector Haines båda loppen. På lördagen är det förstås också dags för tolfte upplagan av Örebro parkrun. Och snackar vi banlöpning så är det Världsungdomsspelen på Ullevi i Göteborg i helgen med bland andra Lisa Bergdahl på nygamla distansen 1 500 meter (hon har ju klarat kvalgränsen till U22-VM på 10 000 och sprang 5 000 på personliga rekordet 17.05,18 i Sollentuna GP i onsdags), Lisa Brorson på 1 500 meter (F19), Jonatan Gustafsson, William Wickholm och Jack Karlsson på 800 och 1 500 meter (P19), Alexander Larsson på 800 och 1 5000 meter och Melker Forsberg 2 000 meter hinder (P17) och Klara Frih på 800 meter och Wilhelm Bergentz på 800 och 1 500 hinder (F15 respektive P15).
3. SM i medeldistans-triathlon
Årets andra SM i triathlon, det över medeldistans, avgörs i samband med Vansbro triathlon, och på startlinjen i förutom stjärnor som Lisa Nordén och Emma Igelström också en handfull örebroare med VM-triathleten Morgan Pätsi i spetsen.
Bubblare: I Eksjö avgörs säsongens fjärde, av totalt nio, deltävlingar i långloppscupen i mountainbike, Ränneslättsturen, med bland andra Matthias Wengelin, Fredrik Berg och Marcus Jansson på startlinjen. Och så är det tredagarsorientering i Eskilstuna.
Jag har ju uppdaterade er om Mikaela Kemppis svit av distriktsmästerskapsguld den här försommaren, men efter sex guldmedaljer (på tre lopp) spricker den på lördag. Kemppi är nämligen, av hennes instagramkonto att döma, på semester i Thailand och kommer därför inte komma till start i Viby marathon på lördag, och därmed missar hon gulden både i damklassen och veteranklassen i maraton (det kommer dock sex nya chanser till DM-titlar över 10 000 meter, halvmaraton och lång terräng med start den 5 augusti).
Inte heller regerande mästaren Erik Anfält är förhandsanmäld till Viby även om det förstås inte är omöjligt att han dyker upp (han slog banrekordet med 2.34.49 i fjolårets lopp som dubblerade som veteran-SM, och laddar som bäst för att dubbla Salomon 27K och Kia Fjällmaraton uppe i Årefjällen 29 juli respektive 5 augusti).
Men även om urstarke Anfält kommer till start kommer ha att få svårt att försvara titeln. På plats är nämligen en viss Lee Grantham, en britt som flyttat runt i jobbet, bott i Karlskoga och tävlat för Örebro AIK, men senaste åren fått ett stort brejk, persade med 2.21.43 i London marathon i våras (hade han fortfarande tävlat för Örebro AIK hade det trumfat Lars Hagbergs 34 år gamla distriktsrekord med tre sekunders marginal!) och som följde upp med att vinna brittiska mästerskapen över 100 kilometer på 6.42.42 i slutet av maj. En hygglig löpare, så att säga (kolla in hans blogg här!) …
I övrigt, då? Tja, hittills finns bara två damer, vara en yngre än 50 (Pansy Ståhl, IF Start) med i startlistan i tävlingsklass. Men vi får väl se om det spritter i några ben när lördagen närmar sig.
För övrigt bekräftades i dag det väntade beskedet att Kopparbergssonen Bob Impola förlängt med i Team Serneke, långloppsvärldscuplaget som dessutom värvat Anders Mølmen Høst och Andreas Holmberg.
Konditionsbloggen 