I dag släppte Svenska orienteringsförbundet, delvis med grund i helgens långdistans-SM, truppen till inofficiella junior-EM som egentligen heter europeiska juniorcupen. Uttagningsförfarandet till just det här mästerskapet är lite speciellt, eftersom förbundskaptenen inte väljer och vrakar fritt utan löparna får söka varsin plats (men i praktiken söker väl alla som annars skulle blivit uttagna, så någon större skillnad gör det säkerligen inte), och den här gången hade 74 juniorer ansökt om totalt 24 platser fördelat på sex var i de fyra juniorkategorierna (D18, D20, H18 och H20). Hur som helst. För länets del blev de båda främsta elitorienterarna, Tisarens Andrea Svensson och Filip Jacobsson, båda uttagna. För Svensson blir det allra sista landslagsuppdrag som junior (hon blir senior vid årsskiftet) och en comeback i landslaget efter knäproblemen som förstörde hela vårsäsongen och gjorde att hon inte var i slag att springa junior-VM i somras, där hon var regerande världsmästare i stafett och siktade på att avsluta juniortiden med en individuell titel. För Jacobsson blir det ett steg på vägen mot målet att nå junior-VM i orientering, som han har sista chansen att göra nästa år.
Mästerskapet, som avgörs utanför Glasgow i Skottland, består av tre distanser – sprint, stafett och långdistans – och avgörs 30 september–2 oktober. Alltså hinner de uttagna löparna med helgens SM (medeldistans fredag–lördag och stafett på söndag) före avresan.
Skrev ju i går om snabbfotade längdskidåkaren Adam Gillman, som tog hem Tarstaborgsrundan. Bommade då att det fanns ännu snabbare (?) lubbande länsskidåkare några mil västerut. I premiärupplagan av Hovfjället trailrun blev tätkampen nämligen en uppgörelse mellan Vedevågs Filip Danielsson, Kopparbergs Bill Impola och deras klubbkompis i Torsbyklubben SK Bore, Oscar Persson. Trio höll ihop i 20 av 27 kilometer innan Danielsson skruvade upp tempot och fick en drygt minutstor lucka som höll hela vägen in i mål (mer om det berättar han i sin blogg). Ett urstarkt formbesked av Danielsson som klarade de 27 terrängkilometer med 442 meter stigning på under två timmar trots att han aldrig sprungit så långt tidigare. Och dessutom att han slog Impola, som är en hyggligt erfaren löpare.
Och så har ni väl inte missat min nyhet där Emilia Fahlin bekräftar ryktet om att hon byter stall inför nästa säsong. Vad jag inte gick in på i den artikeln var att det säkert också låg en hel del ekonomiska aspekter bakom bytet. Alé-Cipollini är ett litet stall med en liten budget, och det är inte för inte som Örebrocyklisterna fick gå in för att rädda Fahlins OS-laddning och skicka henne på träningsläger (och de fick dubbelt betalt med OS-silver för Emma Johansson och därtill en seger i Vårgårda GP på samma formtopp). Till skillnad från herrsidan finns ingen minimilön för proffscyklister på damsidan, och är man inte världsmästare eller nästintill så får man ofta vara väldigt nöjd om lönen täcker hyran … Vilken som blir Fahlins nästa adress? Nä, det törs jag inte ens gissa. Men jag tippar att det inte blir någon italienskt …
Långdistans-SM i orientering slutade utan medaljer för länslöparna. Skrev en del om Martin Regborns fjärdeplats och Tisarens topp 20-trippel på damsidan här, liksom om Andrea Svenssons och Filip Jacobssons topp sex-placeringar i äldsta juniorklasserna.
I ungdoms-SM i Karlstad, som avslutades med mixedstafett på lördagen, blev Värmland med Karlskogalöparna Elin Lindblad och Frida Johansson i laget tia, medan Örebro län, med Nils Kylborn, Sofie Franzén, Simon Björklund och Elin Schagerström fick nöja sig med 44:e plats, 28 minuter bakom segrande Småland.
Och i Markaskogen avgjordes världens äldsta årligen återkommande orienteringstävling för 82:a året i rad: Korpen. Anton Hallor vann längsta klassen 1.22 före Jan Kalander.
Men det blev SM-guld på annat håll i dag. På Gotland slog nämligen Garphyttans Olivia Hansson, 21, till och knep guldet i femmilen i klassisk stil i rullskids-SM efter att ha spurtat ned superrutinerade Nina Lintzén, 38, med 1,7 sekunder efter 52 kilometer och över två timmars stakande i klassisk stil. Det var dessutom revansch för Hansson som var tvåa bakom Lintzén i lördagens 15-kilometerslopp med individuella start i fristil, med 31 sekunder.
Fort gick det också i Copenhagen Half Marathon i Köpenhamn, där Hälleforsbördiga Louise Wiker dunkade in Sveriges tredje snabbaste halvmara i år (bara nio sekunder bakom Cecilia Norrboms tid som Sverigetvåa bakom ”omöjliga” Isabellah Andersson) – och personligt rekord på distansen med runt tre minuter: 1.15.26. En tid som tog henne till 15:e plats i tävlingen som näst bästa europé och näst bästa D35-löpare, åtta sekunder bakom danska Louise Langelund Batting i båda kategorierna. ”Jag älskar Köpenhamn”, utbrast Wiker på Instagram (se nedan). Etiopiska 21-åringen Hiwot Gebrekidan Gebremaryam, som tog JVM-brons på 3 000 meter 2012, vann på 1.08 blankt.
Örebro AIK:s äkta makar Julia och Fredrik Johnsson var också med i loppet, och korsade mållinjen på 1.32.38 respektive 1.18.41, som 17:e i D40-klassen respektive 20:e i H40-klassen.
Matthias Wengelin och Axel Lindh rushade direkt till Göteborg efter gårdagens lopp i Oslo, och körde den avslutande deltävlingen i svenska mountainbikecupen. Wengelin var med hela vägen in över sex tuffa varv men fick till slut ge sig med en sekunds marginal i spurten mot Gävles Emil Linde. Lindh vann i sin tur en spurtduell mot Emil Lindgren och fjärdeplatsen, tre minuter bakom Linde och Wengelin. ”Kraschade, körde fel, och sopade till langningen, allt under de första varven efter att legat bekvämt med i täten. Idag svarade det dock bra och jag tog mig i mål som fyra, vilket jag är väldigt nöjd med”, skriver Lindh, som var så missnöjd i går, på Instagram (se nedan).
Wengelin har missat två deltävlingar i cupen och fick nöja sig med en femteplats i sammandraget i svenska mountainbikecupen medan Lindh, som missat en, blev fyra. Lindgren, som alltså bara var femma i dag men som vann de två tävlingarna Wengelin inte körde, vann.
Adam Gillman, den 19-åringe skidåkaren från Kumla som kört i juniorlandslaget var med i Garphyttanlaget som i vintras skrev historia genom att vinna JSM-stafetten tre år i rad, dök upp i Pålsboda och satte långloppscupens överlägsne ledare Jakob Nilsson på plats i klassiska Tarstaborgsrundan. Gillman var fyra sekunder snabbare över nio kilometer, vann på 34.08.
Rutinerade Kumlalöparen Åsa Höög, 45, var snabbaste dam på 39.04, vann 1.23 framför Örebro AIK:s Liduina van Sitteren. Men van Sitteren behöver ju segrar och inget annat om hon ska nå ikapp Mikaela Kemppi i långloppscupstabellen.
I 100-milesloppetBlack River Run i Västerås sprang exil-karlskogingen Ann-Sofie Forsmark, som fortfarande tävlar för Karlskogaklubben OK Djerf, in på andra plats med finfina tiden 19.24.34 över 160 kilometer. Örebroaren Lars Hagstedt tog sig förvisso i mål, vilket är en prestation i sig i ett så långt lopp, men slutade sist av de 26 herrar som gjorde det, på 27.44.29 (segraren Johnny Hällneby sprang på imponerande 16.39.14).
Det såg så bra ut på tv-bilderna. Ja, jag skrev ju om det i nyhetstexten här. Emilia Fahlin gjorde allt rätt. Var med i utbrytning som gick iväg i tunga backen i slutet av femte varvet (av åtta) och som blev inhämtad två varv och 28 kilometer senare på samma ställe (med exakt ett varv till mål), men orkade ändå göra ett stort jobb för att bana väg åt Emma Johansson längst fram i klungan efter att hon blivit inhämtad. Men trots det var hon själv alltså inte ett dugg nöjd med känslan efteråt. Allt snack fick inte plats i pappret (som texten på na.se baserade sig på), så lite spiller över här på bloggen. Bland annat om uppladdningen inför VM i Doha om tre veckor. Men vi börjar med den där känslan i dagens träning.
– Det var verkligen ingen höjdardag. Jag var trött och tom och hade problem med magen. Jag vet inte varför, men när man har massor av mjölksyra i benen så tar magen stryk. PÅ det sättet blev det en väldigt lång dag där jag inte hade någon bra känsla. Jag var uppe till Emma (Johansson) för att säga ”jag känner mig inte så bra, jag vet inte hur mycket jag kan göra i dag” när det plötsligt small till, utbrytningen gick iväg, och jag var med … Men jag minns inte ens mycket av det, säger Fahlin till Konditionsbloggen. Ni kom iväg tre varv före mål, och blev inhämtad med ett kvar …
– Just det. Vi var åtta först, men med två varv kvar attackerade holländskan Lucinda Brand i backen, och då var det fyra som åkte av. Bland annat italienskan (AnnaZita Maria Stricker) och belgiskan (Anisha Vekemans) vilket inte var bra för gruppens komposition eftersom de blev nationerna blev väldigt sugna på att köra in utbrytningen då. Och jag själv kunde inte köra för fullt i utbrytningen eftersom jag inte hade min bästa dag. Men det såg ut som om du hade krafter kvar efter ni blev inhämtade, ändå.
– Det var bara att försöka slutföra loppet då. Det var blåsigt emellanåt, så det var jätteviktigt att ha rätt position utför för att komma bra in i den trixiga kurvan över bron precis före sista backen. I och med att Emma skulle gå för finalen var det min uppgift att få henne i bra position där, och det lyckades. Den avslutningen uppför skulle ha kunnat passa henne riktigt bra, men jag tror att hon saknade det där lilla, lilla extra i dag. I slutändan hade hon inte benen för en pallplats. Men du måste vara nöjd med din egen insats, att du kan göra sådant jobb trots att kroppen inte känns bra, eller?
– Ja, att jag ändå kan prestera så här trots att jag inte har någon toppdag visar att min lägstanivå har höjts till i år, och det har varit mitt mål. Att hitta en högre lägstanivå som jag sedan kan bygga toppar från. Förra året hamnade jag längst bak och fick slita för att över huvud taget hänga med om jag hade en tyngre i dag, i år kan jag ändå vara med i tävlingen. Det är ett skönt besked. Hur kommer sista veckorna inför VM att se ut?
– Det är bara två UCI-tävlingar kvar i Europa i år, i Italien nästa helg, och de kommer jag att köra. Giro dell’Emilia på lördagen och GP Bruno Beghelli på söndagen. Båda är nya för mig. Giro dell’Emilia ser ut som en tävling som skulle ha passat mig perfekt om det inte hade varit avslutning uppför, och GP Bruno Beghelli är en helt ny tävling för damerna, så där vet jag inte vad som väntar. Men det är skönt att få ett par tävlingar till så det inte blir så lång väntan på VM. Jag kommer ändå hinna få en träningsperiod sista två veckorna inför VM.
Nere i de blekingska skogarna avgjordes kvalet till morgondagens långdistans-SM i orientering i dag, och 13 av 19 länslöpare vidare till A-finalerna: Lilian Forsgren, Ellinor Eriksson, Ellinor Tjernlund, Rebecka Nylin, Josefin Tjernlund, Daniel Attås och Martin Regborn (som vann sitt kvalheat) på seniorsidan och Johanna Henriksson, Josefin Erlandsson, Maria Gustafsson, Filip Jacobsson, Anna Hallmén och Per Karlsson på juniorsidan.
I ungdoms-SM, som avgörs i Karlstad, tog Garphyttans Elin Schagerström (tolva i D16) och KFUM Örebros Melker Forsberg (16:e i H15) de mest framskjutna placeringarna i fredagens sprint medan Djerfs Elin Lindblad (tolva i D15) var ensam länslöpare på topp 20 i dagens långdistans.
Mattias Nätterlund satte nytt personligt rekord på 10 000 meter när han sprang in på 33.06,45 i klassiska ALJ Open (som även tjänstgjorde som Stockholms-DM på distansen) på Stockholms stadion vid lunchtid på lördagen, en tid som räckte till en fjärdeplats i tävlingen (minuten bakom segrande Oscar Maljing, Hässelby) och lyfte Nätterlund från 88:e till 84:e plats i genom tiderna-statistiken på distansen i distriktet. Och så slog han ju gamle världsmästaren (i swimrun …); kanadensaren Paul Krochak som blev femma.
Och i Oslo Sykkelfestival, finalen i norska cupen i mountainbikens OS-disciplin crosscountry, blev Matthias Wengelin fyra, sex sekunder från en pallplats, medan Axel Lindh bröt med dålig känsla (”Var bra med första varven, sen sa kroppen ifrån och jag droppade snabbt tio placeringar. Klev av efter att jag cyklat runt nåt varv och försökt komma igång igen. Ett till race till den lite för långa listan från i år där det inte riktigt funkat”, skriver Lindh på Instagram).
Efter misslyckandet i Bergslagsleden ultra och den usla form jag haft senaste månaderna beslutade jag mig för att bryta ihop och komma igen och köra ett lite seriösare träningsupplägg inför Borås sextimmars om knappt två månader. Så i måndags drog jag igång med ett klassiskt pass: 10×1 000 meter med en minuts gåvila. Och i går följde jag upp med ett långpass på racercykeln. Eller rättare sagt: Cykelturen från helvetet.
Jag hade någon gång i fjol kollat ut en tänkt tur Karlskoga–Karlsdal–Rockesholm–Loka–Karlskoga. Ett överslag att det skulle bli sex mil. Lite lagom, sådär. Plockade varken med mig vätska, energi, pengar eller telefon, utan drog iväg.
Problemet? Tja, att det inte fanns någon asfaltsväg mellan Rockesholm och Loka, har ingen aning om hur jag lästa kartan i fjol. Men det fattade jag inte förrän jag kom ut på riksväg 244 mellan Nora och Hällefors – och då visade gps-klockan redan 55 kilometer. Vid tänkta totaldistansen 60 kilometer rullade jag ut genom Grythyttan, kände att jag började bli tom på energi, men intalade mig själv: Det går uppför förbi Loka, till kommungränsen, men sedan rullar det nedåt, hemåt.
Jo, tjena. Kuperingen hade jag koll på; men inte att vägverket hade fräst bort ytskiktet på asfalt (antar att de ska fixa ny beläggning inom kort) under två mil från strax före Loka ända bort till avfarten mot Östra Kärne. Det var som att köra på dålig grusväg med de smala landsvägsdäcken studsandes. Armarna domnade bort, huvudet var tomt på energi och munnen torr som ett sandpapper. Det var ren misär och till slut tog jag mig knappt framåt. Funderade på att be en tysk husbil, vars förare stannade för att kissa precis när han kört om mig, om lift (entschuldigung!). Övervägde att dricka bäckvatten (men kom att tänka på Tobias Karlsson). Vinglade stundtals där jag studsade fram på den usla vägen. Men fortsatte envetet att trampa, trampa, trampa. Till slut kom jag hem. Med över 108 kilometer på gps-klockan. Hällde i mig vatten, käkade en lax, och långsamt rann livet tillbaka i mig. Om det gjorde mig starkare inför Borås? Oklart. Men det trimmade onekligen pannbenet.
Och vädret kan man ju inte klaga på den här septemberveckan. Solen vräker ut slösaktig värme som om det inte fanns någon morgondag, och bitvis – egentligen hela tiden där det fanns asfalt och innan energin i kroppen helt tog slut – var den här cykelturen fantastiskt fin.
Vägen över Näsmossen, strax öster om Flosjöhyttans gamla järnvägsstation, måste ju vara en av länets finaste asfaltssträckor, och raksträckan över Sankta Majas mosse söder om Rockesholm går ju inte heller av för hackor, direkt.
Den ändå hyfsade farten (28 kilometer i timmen första fem milen) försvann någonstans när energin tog slut och vägen försvann. Foto: Jonas Brännmyr
Nu har startordningen till morgondagens EM-tempo i Plumelec släppts. Emilia Fahlin går ut redan som sjätte åkare, 10.35. Men det verkar konstigt nog inte bli någon tv-sändning.
Länkar för övrigt in segraren Mikaela Kemppis Instagram-racerapport från Norasjön runt i helgen. Mycket trevlig läsning om loppet i allmänhet och klunglöpning i synnerhet!
Well, det var inte så konstigt att Marcus Jansson, Sveriges överlägset bäste mountainbikeorienterare just nu, inte kom till start i finalen i svenska mtbo-cupen, som jag skrev om i går. Jansson körde nämligen maraton-SM i mountainbike hemma i Kilsbergen. Tills jag av en händelse snubblade in på Linköpingsklubben CK Hymers hemsida tidigare i dag visste jag dock inte att CK Hymer-Marcus Jansson var högst densamme som Garhpyttan-Marcus Jansson. Men tydligen cyklar Jansson, som pluggat i Linköping men nu flyttat hem till Närke igen, för Hymer när det inte hänger något kartställ på styret.
Hur det gick i helgen? Jo, Jansson körde elitklassen på SM och slutade på elfte plats, 8,5 minuter bakom täten, men bara 5,5 minuter från pallen (örebroaren Matthias Wengelin på tredjeplatsen) och halvminuten från Grythyttans mountainbikespecialist Fredrik Berg (som redan hunnit få ut en sedvanligt fullödig racerapport på sin blogg; och, som det ryktas, skulle kunna bilda ett ramstarkt lag med Wengelin och Axel Lindh i Almby IK/Team Bergslagsloppet nästa år) som knep den sista topp tio-platsen. Lindh slutade för övrigt sexa i loppet, 1.45 bakom Wengelin, kan man läsa i resultatlistan som nu publicerats.
Där ska man också notera att Andreas Wahlstedt, Almby, vann en stenhårt spurtduell mot Moras Niklas Jonsson och Swesport CK:s Stefan Hellman om guldet i veteran-SM:s H40-klass, att Maria Nilsson, Karlskogacyklisten som vann Närkeserien, tog veteran-SM-silver i D40-klassen, och att hennes klubbkompis Linus Persson tog brons i junior-SM.
På tal om resultatlistor som ramlat in så kan ni nu också spana in samtliga från Lasse-Maja-loppet. Linus Rosdal vann, som jag skrev i går, och precis som i fjol var han helt outstanding, segermarginalen 19,5 minuter till Västerås Daniel Ek. Men faktum är att han var 1.59 bakom sin egen segertid i fjol (1.17.00 då, 1.18.59 över 23 kilometer terräng rxdnu). Annika Larssons segertid skrevs till 1.51.12, och därmed var hon över fem minuter före tvåan Sara-Lena Stolt, Västerås, i mål, och Kajsa Rosdal kutade det tolv kilometerna på 54.57 över nio minuter före Marie Tommila, Kungsör, som var tvåa. Herrarnas tolvkilometerslopp nämnde jag inte i går, men där blev det dubbla pallplatser för Örebro AIK genom tvåan Pär Englund och trean Andreas Wendin, på 49.14 respektive 50.48, 2.45 respektive 4.19 bakom segrande Per Janzon, Enhörna.
På tal om Linus Rosdal hade jag för övrigt missat att han redan förra helgen började smyga igång terränghösten (Lidingöloppet och SM är förstås målet) med banrekord i Vretaloppet. Tidningen Spring uppmärksammade honom dock med en artikel.
– Jag vill göra en bättre tid än förra året (i Lidingöloppet). Men det blir förstås svårt att bli bästa svensk (i år igen) med löpare som Mustafa Mohamed och David Nilsson i startfältet, sa Linus till tidningen.
Vid midnatt, natten till i dag, gick för övrigt anmälningstiden till långdistans-SM i orientering, som avgörs i skogarna norr om Sölvesborg med kval på lördag och final på söndag, ut. 452 anmälda i sex klasser (herrar, damer, äldre juniorer, yngre juniorer) varav hela 111 i herrklassen där Hagabys Martin Regborn tillhör guldfavoriterna efter EM-bronset och Tisarens Daniel Attås bör kunna utmana om en topp 20-placering (men fjolårets SM-bronsmedaljör Filip Dahlgren är inte anmäld och verkar därmed ha tvingats acceptera att säsongen är över efter alla skador). Bland damerna har Tisaren vårens EM-löpare Lilian Forsgren och Josefin Tjernlund, en formtoppad (som det verkar) Rebecka Nylin och därtill Ellinor Tjernlund och Lovisa Persson. Kan bli handen full till final, alltså. Plus då KFUM Örebros Ellinor Eriksson som också sett riktigt vass ut på slutet. Mycket att hålla reda på, alltså, och då har jag inte ens gått in på juniorklasserna.
Jag har fortfarande fått tag i någon resultatlista, men av direktrapporteringen av döma blev örebroaren Matthias Wengelin av med sin svenska mästerskapströja i långlopp (han har ju dock kvar dem i OS-disciplinen crosscountry och i grenen cykelkross) när maraton-SM i mountainbike avgjordes i samband med Bergslagsloppet i dag. Wengelin lär ha rullat i mål som trea, på behörigt avstånd bakom en duo där Emil Lindgren spurtade ned Michael Olsson och tog guldet efter två timmar, 31 minuter, 38 sekunder och nästan 75 kilometers cykling i kuperad Kilsbergsterräng. På samma sätt har jag lyckats läsa mig till att Jennie Sternerhag tog sitt fjärde raka SM-tecken i disciplinen. Men vi får väl återkomma när arrangörerna publicerat en lista.
Förre elitskidåkaren och juniorvärldsmästaren Patrik Karlsson tog hem själva Bergslagsloppet, den 65 kilometer långa ”motionsklassen”, med 50 sekunders marginal till tvåan Mathias Helin, Borås, (Helin är bara 19 år och därför stod som segrare i ”ungdomsklassen) efter att ha avverkat sträckan på knappt två timmar och 32 minuter. Örebroaren Malin Olsson var tvåa i damklassen, bara 26 sekunder bakom Stjärnhovs Pernilla Svensson efter över 200 minuters cykling.
I säsongens sista, och kanske mest prestigefyllda DM-lopp i orientering – stafett – lyckades Hagaby inte försvara fjolårstiteln på herrsidan trots att de nu toppat laget med EM-bronsmedaljören och VM-sjuan Martin Regborn. Orsaken? Att Tisaren, som var arrangör och därför inte kom till start i fjol, i år ställde upp med ett ramstarkt lag där Gustav Hindér sprang upp en lucka på nästan två minuter på förstasträckan och Oskar Andrén utökade till över 3,5 minuter efter två, där Hagaby hade Viktor Larsson och Jakob Wallenhammar. Som om inte det räckte drygade ex-landslagsmannen Daniel Attås faktiskt ut ytterligare när det väl var Regborns tur på sistasträckan, och i mål var Tisaren över fem minuter före Hagaby. Tisarens andra- och tredjelag fixade dessutom tredje- och fjärdeplatserna, men var 18 respektive 29 minuter bakom.
På damsidan ryckte två Hagabylag på förstasträckan, men när Lovisa Persson växlade till Rebecka Nylin, nybliven distriktsmästare i nattdisciplin, så var Tisaren strax ikapp och förbi, och VM-löparen och EM-medaljören Lilian Forsgren drygade ut en 3,5-minutersledning vid växling till nästan elva minuter i mål för att fixa dubbeln. Hagaby? Tja, de båda lagen föll igenom rejält och blev fyra och femma, istället tog KFUM Örebro och Tisarens andralag, med Bergslagsleden ultra-succén Anette Carlsson respektive förra juniorvärldsmästaren Andrea Svensson på sistasträckorna, hand om silver- och bronspengarna.
Uppe i Örnsköldsvik avgjordes säsongens allra sista deltävling i svenska mountainbikeorienteringscupen, och Erica Olsson från Karlskoga tog ännu en seger. Över långdistans med masstart vann hon med nästan 3,5 minuters marginal till tvåan, Hanninges Jennifer Andersson, och därmed kan hon summera cupsäsongen med sex segrar och fyra andraplatser i cupen, och maxpoängen 370 poäng (eftersom just fyra sämsta tävlingarna ska räknas bort). Garphyttans Marcus Jansson var inte på plats i helgen, men hade redan säkrat totalsegern på nästanmaxet 360 (seger i dagens tävling, finalen, gav tio bonuspoäng som Jansson missade, men han vann de åtta första tävlingarna och har därmed redan tvingats räkna bort två segrar.
Svealandsmästerskapen, som jag skrev om i går, avslutades i dag med nya medaljer till Klara Frih (tvåa på 2 000 meter i F14 med 7.02,84) och Wilhelm Bergentz (tvåa på samma distans i P14 med 6.25,06). Frih kutar ju inte bara de långa distanser bloggen rapporterar om, utan inkasserade även medaljer på 80 meter, 300 meter och 4×80 meter (och så var hon 14:e i längdhopp).
Så här veckorna före Lidingöloppet är det kutym att testa formen i terräng, och för Linus Rosdal, KFUM Örebro, som i fjol var bäste svensk just i Lidingöloppet värmde då som nu upp med klassiska Lasse-Maja-loppet i Arboga, som i dag avgjordes för 44:e gången. Någon resultatlista har jag ännu inte sett, men enligt rapporter från Per Sjögren, det just nu handgipsade konditionsfenomenet, som var på plats blev det en ny seger på Rosdal. Dock på en eller två minuter sämre tid än i fjol (1.17 blankt, då). Dessutom vann Örebro AIK:s Annika Larsson på cirka 1.51, och Linus syster Kajsa Rosdal, IF Start, vann tolvkilometersklassen.
Segrare är vi allihop. Annika Larsson, Kajsa Rosdal och Linus Rosdal efter Lasse-Maja-loppet. Foto: Per Sjögren
I går skrev jag att Erik Anfält inte verkade komma till start i Norasjön runt, han var ju inte föranmäld, och kanske borde han heller inte ha gjort det med facit i hand. Men den regerande mästaren på halvmaran har ju svårt att säga nej till tävlingar, speciellt sådana där han har en titel att försvara, och bara sex dagar efter att ha putsat sitt eget banrekord över de 47,5 tämligen kuperade kilometerna i stigloppet Bergslagsleden ultra kom han ändå till start. Men den här gången var det långt ifrån någon rekordform Anfält visade upp. Efter fem raka segrar i det anrika loppet fick han ge sig mot mot Fredrikshofs Thomas Chaillou, som trots att han var över tre minuter långsammare än Anfälts segertid i fjol nu vann 1.53 före den landslagsmeriterade 40-åringen från Örebro. Chaillou i mål på 1.13.12, Anfält tvåa på 1.15.05 jämfört med 1.10.11 i fjol Andraplatsen gav ändå Anfält tog ändå DM-guld i H40-klassen och fulla poäng i långloppscupen, men Anfält var självkritisk när han kommenterade insatsen på Instagram efteråt: ”[Jag] var nästan fem minuter sämre än förra året. Visserligen var jag i riktig kanonform då, men fem minuter är väldigt mycket tid på en halvmara. Dels kände jag mig fortfarande inte helt återhämtad efter förra helgens 47-kilometerslopp, men värre var att rygg och baksida lår inte alls gillade denna kuperade halvmara i år. Lidingöloppet om två veckor känns tyvärr mer eller mindre uteslutet (där Anfält blev näst bäst svensk i fjol). Det är ju ganska mycket kupering i det loppet också. […] Är huvudet dumt får kroppen lida. Inte min smartaste start igår kanske. […] Motvilligt får jag ge mig själv tävlingsförbud ett antal veckor framöver så ska nog kroppen repa sig.”
Även Mikaela Kemppi tog DM-guld, full poäng i långloppscupen – men Anfälts dito landslagsmeriterade klubbkompis i Örebro AIK lyckades dessutom försvara segern från i fjol, och därtill med en tid som var 1.39 snabbare än då. Kemppi vann på 1.20.38 (hon hade bara fyra herrlöpare framför sig), den bästa tiden i Nora sedan Karin Forsberg (då Sennvall) kutade på 1.18.05 2010 och den tredje snabbaste tiden av en dam någonsin i tävlingen. Kemppi utökade därmed totalledningen i långloppscupen till sex poäng, och kommer hon bara till start i en av de åtta avslutande tävlingarna lär totalsegern säkras. Gabriella Eliason, IF Start, tog andraplatsen i Nora, 9,5 minuter bakom Kemppi.
I Värmlands medeldistans-DM i orientering, som avgjordes strax norr om Karlskoga, slog degerforsaren Filip Jacobsson alla Värmlandsseniorer med över minutens marginal (trots att han egentligen är junior), men eftersom han sedan årsskiftet tävlar för OK Tisaren istället för moderklubben Degerfors OK sprang han utan tävlan och blev utan medalj. Istället gick guldet till Karlstadslöparen Daniel Brohede (Leksands Johan Söderlund sprang också utom tävlan, och var snabbast av alla, 20 sekunder före tvåan Jacobsson).
Garphyttans Marcus Jansson har ju redan säkrat totalsegern i svenska mountainbikeorienteringscupen, och står därför över helgens finaltävling. Däremot har Erica Olsson, karlskogingen som säkrat totalen på juniorsidan, åkt upp till Örnsköldsvik, och i dag var hon sedvanligt överlägsen i sprinten; vann med nästan tre minuters marginal efter 21 minuters tävling … I morgon avslutas cupen med en långdistanstävling med masstart.
I Svealandsmästerskapen, årets viktigaste tävling för friidrottare som är 13-14 år och därmed för unga för ungdoms-SM:s yngsta klass (och som i år avgörs på Gotland, av alla ställen), fixade Wilhelm Bergentz, Thoren Track & Field, och Noha Olsson, KFUM Örebro, dubbla pallplatser på 1 500 meter hinder i P14-klassen. Wilhelm etta på 5.03,89, Noha trea på 5.25,29. Och i F14 vann Klara Frih, Åsbro, 800 meter på 2.23,03.
”Var började det?”, frågade Maria när jag stapplat i mål. I låren, tror jag. Men det spred sig. När låren blivit mjölksyrefyllda stockar ville inte vaderna heller vara med, och sedan sjönk jag ihop med rumpan allt närmare marken i vad som inte längre kunde betraktas som ett löpsteg. Till slut fanns bara pannbenet kvar. 2016 års upplaga av Bergslagsleden ultra blev precis så tuff som jag hade trott på förhand.
Jag älskar ju det här loppet. Var med redan på provlöpningen 2013, hade en av mitt livs bästa löparben här 2014 och tog mig runt i ösregnet 2015. Just det, att jag samlat alla upplagorna (och att de i år dessutom börjat med fina medaljer!) var en hög motivationsfaktor när den inre rösten började tala om möjligheten att bryta. För i år var de 47,5 kilometerna och, framför allt, de 1 200 höjdmeterna (höjdmeter jag brukar älska, uppförslöpning har ju varit min grej de senaste åren) väldigt dryga. Jag har tränat bra i sommar, lika mycket som 2014 när löparlivet lekte och mycket, mycket mer än skadefyllda 2015. Ändå är resultaten otroligt mycket sämre i år, kroppen svarar inte alls. Jag tappade nio minuter jämfört med min 2014-årstid i 14-kilometersloppet Svartåloppet för tre veckor sedan och nu var jag 45 minuter bakom min bästatid i Bergslagsleden ultra (om man räknar bort de där 15 minuterna jag sprang fel 2014), det är nästan en minut per kilometer.
Jag höll medvetet igen till Mogetorp och tyckte att jag sparat benen bra, men sedan dröjde det ändå inte många kilometer innan benen började protestera, och redan upp mot Lockhyttan var jag tvungen att börja gå i uppförsbackarna. Sedan blev det ingen mer löpning alls uppför. Och löpning blev jogg när det planade ut. Och i nedförsbackarna, där jag försökte trycka på, kom jag vid något tillfälle på mig själv med att gå.
I fjol, när jag var sliten efter Sälen fjällmaraton och regnet öste ned, hade jag löpsteg hela vägen ned till Södra Storstenshöjden, även uppför Rusakulan och Falkaberget (men jag gick förvisso en liten bit i den dryga backen upp mot Blankhult). Men nu kunde jag inte förmå mig att springa alls uppför. Kroppen ville inte.
Jag älskar vanligtvis kampen i ultralopp, svängningarna, schaktningarna. Även om det handlar om en 15:e-plats är det kul att fajtas lite. Men nu kunde jag inte förmå mig att uppbåda någon form av krigaranda. Så fort någon sprang om (och det gjorde många), föll jag bak, släppte, tappade ännu lite mer geist.
Det här loppet är fantastiskt i sig självt, och i den sköna septembersolen var söndagen en underbar dag på Bergslagsleden. Men det är tråkigt att känna att man inte kan göra sig själv rättvisa, att vara så långt från en form man tycker sig tränat nog för att förtjäna.
När jag kom ned till Ånnaboda efter drygt 41 kilometer var inte bara benen och psyket slut. Jag hade förmodligen gått in i väggen rent näringsmässigt också, för jag var helt slut. Jag gav mig ändå ut på den sista rundan, stapplade uppför Falkaberget och slalombacken, och nere på asfalten för sista 1,5 kilometerna mötte pappa upp och joggade en bit med mig. Klockan visade att 5.30 var möjligt, och jag samlade ihop de sista krafterna (nä, det är fel, ”krafter” var det inte utan snarare den sista ”viljan”) och korsade mållinjen på 5.28.11 (efter 4.59.37 trots kvarten felspringning 2014 och 5.07.06 2015).
Om man jämför de tre åren ser man att jag tappade tid hela vägen (tider 2014-2015-2016):
Digerberget–Mogetorp: 1.26.40-1.31.11-1.34.14.
Mogetorp–Rusakulan: 1.00.03-1.05.02-1.09.08.
Rusakulan–Blankhult: 46.21 (15 minuters felspringning)-30.57-32.28.
Blankhult–Södra Storstenshöjden: 1.28.08-1.38.47-1.48.22.
Södra Storstenshöjden upp: 7.14-7.45-9.59.
Storstenen–Ånnaboda: 11.11-13.24-14.00.
Härifrån kan det, så att säga, bara bli bättre. Den här gången började haveriet i låren. Men det slutar inte här, utan förhoppningsvis med en fet revansch nästa år. Men först är det dags för tidsloppsdebut i Borås sextimmars om två månader. Med förhoppningsvis en betydligt bättre form.
Vid varvningen i Ånnaboda: ”Jag är helt slut, det finns inget kvar!” Foto: Maria ÅströmUpploppet. ”Tryck hela vägen”, vrålade Maria. ”Tryck” var nog fel ord. Foto: Maria ÅströmMedaljen. För första gången delade Bergslagsleden ultra ut medaljer. Den tar en hedersplats i min samling, tillsammans med de från skyrunning-VM och Tromsö skyrace. Foto: Maria Åström
Visst går det att kuta tre lopp på en vecka. Efter asfaltsmilarna Blodomloppet i Västerås och Hälsloppet i Huddinge så tog Mattias Nätterlund hem Kilsbergen trailrun med start och mål i Ånnaboda. Och inte nog med det – Örebro AIK-löparen passade dessutom på att notera den snabbaste tiden någonsin i tävlingssammanhang uppför Södra Storstenshöjdens slalombacke (från botten, där extremparken brukar vara belägen under Battle of vikings, till Storstenen): 4.01. Nätterlund slog rekordet uppför backen när han var tvåa bakom Per Sjögren 2014 (4.10) och förbättrade det när han var tvåa bakom Filip Dahlgren i fjol (4.09). I år klämde han till med 4.01 på väg mot seger med 2.36 före Fredrikshofs Thomas Chaillou. Nätterlund persade med nästan två minuter i det 14 kilometer långa stigloppet och var mindre än minuten från VM-orienterare Dahlgrens banrekrod från i fjol.
På damsidan var Erika Bergentz, som springer för nya klubben Thorén Track & Field, totalt överlägsen (fått blodad tand på kuperade stiglopp efter Sälen fjällmaraton, kanske) och var över fem minuter före IF Starts Kajsa Rosdal i mål. Bergentz var bara två sekunder från Karin Forsbergs backrekord, men nästan 5,5 minuter från Forsbergs banrekord.
Loppet ingår i långloppscupen där Nätterlund passerade Erik Anfält (som sprang Bergsleden ultra istället, se nedan) för tredjeplatsen på herrsidan medan topp fem inte påverkades alls på damsidan (ingen ställde upp).
I Bergslagsleden ultra, 47,5-kilometersloppet med start i Digerberget, mål i Ånnaboda och ett par extrasvängar utöver Bergslagsleden (Rusakulan, Falkaberget, Södra Storstenshöjdens slalombacke) som ger loppet totalt över 1 200 höjmedeter, försvarade Erik Anfält sin seger från i fjol, och putsade dessutom sitt eget banrekord med nio sekunder (vilket ger ett snitt på 19 hundradelar per kilometer …).
– Men egentligen gjorde jag ett bättre lopp förra året. I dag gick det väl bra i 35 kilometer, men sedan hade jag krampkänningar och uppförs slalombacken fick jag gå hela vägen, i fjol sprang jag. Men då la jag bort massor av tid på grund av felspringningar, och så var vädret sämre, säger Anfält till Konditionsbloggen (konditionsbloggaren sprang själv loppet och stötte ihop med Anfält på den efterföljande middagen; min racerapport kommer i början av veckan).
Den här gången sken septembersolen, i fjol vräkte regnet ned. Då var Anfält i kanonslag, nu har han skadebekymmer.
– Det har varit lite olika saker, bland annat har jag haft problem med lårens baksidor och så har jag börjat få krampkänningar väldigt ofta, något jag inte alls haft problem med innan. Jag tror att det beror på att något är fel i ryggen, så jag ska iväg och träffa en specialist, säger Anfält som meddelar att han troligen avstår Lidingöloppet men som alltjämt siktar på en bra tid i Frankfurt marathon.
Anfälts klubbkompis Ludvig Börjesson tog andraplatsen, bara 5.41 bakom. Nästan på sekunden det avståndet skiljde i Blankhult, efter 31,5 kilometer, därefter sprang de båda jämnt. IFK Noras Per Eklöf, som varit tvåa i de två tidigare upplagorna av loppet, var trea i Blankhult, fem minuter före fyran Edvin Karlsson, men tappade sedan fart och var omsprungen med nio minuters marginal när löparna passerade Ånnaboda för första gången, och 15,5 minuter efter i mål. Karlsson trea, Eklöf fyra.
På damsidan stack Sandra Lundqvist, Kristinehamn, iväg redan i starten, men KFUM Örebros Anette Carlsson släppte aldrig mer än någon minut och var mindre än tre bakom i mål. IF Starts Maria Eriksson trea i mål, dryga halvtimmen bakom.
Orienterings-DM fortsatte på söndagen med långdistans (en tävling som tangerade Bergslagsleden ultra rent geografiskt, vissa inskolningssträckan gick på Bergslagsleden vid Lockhyttan, och några av seniorernas kontroller satt nära leden). Tisarens EM-löpare Josefin Tjernlund, som stod över medeldistansen i går, var tillbaka nu och tog en programenlig seger. Men Ellinor Eriksson, gårdagsvinnaren, pressade henne hårt och visade att formen är god inför SM-hösten. Enligt winsplits beräkningar la Eriksson bort 1.52 på två bommar, och i mål skiljde just 1.54. I övrigt sprang de båda löparna alltså jämnt. Hagabys Elin Vinblad tog bronset, men hon var över 14 minuter efter.
Herrpallen var identisk med gårdagen: Martin Regborn, som tog EM-brons i just långdistans i maj, vann med över sex minuters marginal före Tisarens ex-landslagslöpare Daniel Attås, som i sin hade knappa minuten ned till trean Gustav Hindér.
På fredag är det dags för natt-DM, på söndag stafett-DM. Sedan väntar två SM-helger.
Matthias Wengelin fick efter sin inledande tre raka segrar lämna svenska långloppscupen i mountainbike besegrad. För andra loppet i rad av Michael Olsson, Serne Allebike, som kom loss solo i 100 kilometer långa Bockstensturen i Varberg och var nästan tre minuter före Örebros VM_femma som i sin tur vann en spurtduell mot Varbergs Fredrik Edin. Grythyttans Fredrik Berg blev elva efter att tidigare ha varit topp tio i fem av sex deltävlingar han kört.
Wengelins vapendragare och Almbyklubbkompis Axel Lindh testade istället landsvägsbenen, men fick nöja sig med 40:e plats i 180 kilometer långa Tre Berg som Alexander Wetterhall vann programenligt före tre lagkompisar i arrangörsklubben Tre Berg CK. I fredagens uppvärmning, 100 kilometer långa Tre Berg GP, gick det bättre, med en tiondeplats för Lindh (enligt hans Instagram, jag hittar ingen resultatlista.
Och så till sist några ord om Gyttorps Bibben Nordbloms chanser att ta sin fjärde VM-titel i swimrun i morgon, måndag (NA visar den officiella direktsändningen från loppet på na.se med start 5.45 på morgonen, loppet startar 15 minuter senare):
Bibben tävlar i år tillsammans med fjolårssegraren Maja Tesch, som då bröt Bibbens och hennes mamma Lotta Nilssons segersvit. Deras lag heter Head Swimming (det är sponsornamn all the way i swimrunsporten) och har nummer 103. Teschs lagkompis i fjolårets guldlag, Annika Ericsson, bildar i år lag Addnature med erkänt duktiga Kristin Larsson, som gick in i väggen på väg mot tredjeplatsen i fjol. Även amerikanska laget Godd ‘Nuff med Sara McLarty och Misty Beccera, var på väg mot något stort i fjol, men gick ut för hårt och kroknade, de har säkert samlat på sig värdefull rutin till i år. Och Team Ultraswimrun med Christine Andersen och Johanna Wallensten varnas det också för.
Bibben och Lotta har fortfarande banrekordet på 10.26.31, men Bibben tror att det kommer krävas betydligt bättre tider än så i årets tävling (om vädret blir så bra som utlovats, börjar det blåsa och bli strömt kan bara det göra en timme på sluttiden).
– Jag tror det kommer krävas en tid under tio timmar för att ens hamna på pallen i år, för konkurrensen är riktigt tuff. Maja och jag har lagt upp en plan för att klara det, säger Bibben.
Hon har också trimmat utrustningen för att tjäna viktig tid: Hon har vänt på dolmen (flytverktyget som swimrunatleterna har mellan benen) uppochned för att förbättra flytförmågan, hon har skaffat nya trailskor som ger bättre fäste på de glashala klipphällarna, skippat långa strumpor och skaffat en tunnare våtdräkt för att minska motståndet i vattnet och, kanske viktigast av allt, skaffat en styvare lina som gör att hon och Maja på ett mer effektivt sätt kan dra varandra i simning (där kommer Bibben ligga först) och löpning (där Maja är starkare) så att linan inte fjädrar lika mycket.
Tvåan Anette Carlsson, segraren Sandra Lundqvist, trea Maria Eriksson och fyra Anette Jonsson efter målgång i Bergslagsleden ultra. Foto: Anders ErikssonErik Anfält med medaljen efter andra raka segern i Bergslagsleden ultra. Foto: Anders Eriksson
Exakt två veckor efter sjundeplatsen i VM gjorde Örebroorienteraren Martin Regborn sin första tävling efter det där mästerskapet han laddat för i fem år. Comebacken skedde på riktigt hemmaplan – uppe i Kilsbergen. Med tävlingscentrum vid Lockhyttan avgjordes Örebro läns medeldistans-DM, och Regborn var helt överlägsen. Han vann 3,5 minuter före Daniel Attås, Hallsbergslöparen som sprang för landslaget så sent som för ett år sedan, och Gustav Hindér (mellan dem skiljde bara en sekund i silverstriden). Regborn var snabbast på åtta delsträckor (från start till första kontrollen, mellan kontrollerna, från sista kontrollen till mål) av 14 och hade andra tid på ytterligare fyra.
– Det var ganska svårt, men jag gjorde inga större misstag. Det var ett bra lopp. Den fysiska formen från VM ligger kvar, men mentalt är det värre. VM var en mental urladdning, så nu är det skönt att få springa lite mindre tävlingar, säger Regborn i ett pressmeddelande.
KFUM Örebros Ellinor Eriksson vann damklassen i ännu mer överlägsen stil, hade fem minuter ned till tvåan Elin Vinblad och över sex till trean Karin Persson, båda Hagaby (Kolmårdens Linn Bränneby sprang utom tävlan in på andra plats, tre minuter bakom Eriksson).
– Jag gjorde ett stabilt lopp. Men det var klurigt så det gällde att hålla i orienteringen för att inte bomma, säger Eriksson i samma pressmeddelande.
I morgon fortsätter DM med långdistans. Nästa helg väntar natt- och stafett-DM.
Hallsbergs EM-löpare Lilian Forsgren avstod Örebro läns DM och sprang i stället Bohusläns/Dalslands dito utom tävlan. Slutade trea i sprint och tvåa i medeldistans när dubbla tävlingar avgjordes på samma dag på Kärringön i skärgården utanför Orust.
Mikeala Kemppi, som förra helgen SM-femma på 10 000 meter, till med en åttondeplats – som femte bästa svenska – när klassiska Tjejmilen avgjordes i Stockholm med 28 000 löparen anmälda. Etiopiens Fantu Tekla vann tävlingen på 33.56, 25 sekunder före landsmannen Roman Mengistu. Lisa Ring blev bästa svenska på fjärde plats, på 35.48, medan Kemppi korsade mållinjen på 36.19. Elina Larsson var näst bästa länslöpare på 32:a plats efter att ha klarat 40-minutersgränsen med 13 sekunders marginal.
Fredrik Nylén, ni vet den tidigare Bik Karlskoga-spelaren som numera är multisportare på elitnivå och som sopade hem Ice race vintage i vintras, tog SM-brons i maratondisciplinen i inlineåkning som avgjordes i samband med Tidaholsmloppet i dag. Det var Nyléns första inlinelopp i karriären …
Till sist ett glädjebesked från Instagram: Erik Anfält kommer till start i Bergslagsleden ultra i morgon bitti (och på tal om det måste jag hem och sova nu!).
Konditionsbloggen 