Om någon tyckte det var dåligt med deltagare i veteran-SM i maraton, så var det förstås ingenting mot vad det var i veteran-SM över distansen 100 kilometer i dag, trots att det till skillnad mot maratonmästerskapet avgjordes tillsammans med senior-SM, under självaste SM-veckan i Norrköping. I damklassen (seniorerna alltså, de ”riktiga” SM-gulden som är desamma som Svenska friidrottsförbundet delar ut i till exempel längdhopp eller på 800 meter) kom bara tre (3!) löpare till start och bara två (2!) klarade de tio milen. Därmed delades inget SM-brons ut 2016 (hemmalöparen Frida Södermark, vinnaren av Svampenmaran, tog guldet drygt tio minuter före Väsbys Sophia Sundberg; och tog också guldet i D35 – några andra veteranmedaljer delades inte ut eftersom det inte fanns fler veteraner på plats … – på en tid som hade räckt till fjärde plats i herrtävlingen). Trist, alltså. På herrsidan var 23 anmälda, 15 stod distansen ut, och värmlänningen André Rangelind vann till slut med drygt sex minuters marginal (på tiden 6.51.27) till Ockelbos sköning Elov Olsson efter att de båda haft sällskap en bra stund. En lokal löpare kom faktiskt till start – Fjugestas Claeas Lagerström, som tävlar för Garphyttans IF, och som blev tolva totalt och knep silvret i H50-klassen (med två startande) på tiden 10.26.44.
Under SM-veckans avslutande dag avgjordes också lag-SM-finalen, och trots att jag skrev i går att Louise Wiker förmodligen inte skulle komma till start, så gjorde exil-hälleforsaren (som sprang maraton på friidrotts-VM i fjol men haft skadeproblem under våren och därför aldrig kunde göra någon attack mot halvmaran på friidrotts-EM) just det. Kom till start. Kom, sågs och segrade, as a matter of fact. Avverkad de 5 000 meterna på 17.36,04 och var därmed över nio sekunder snabbare än tvåan, Spårvägens Mikaela Larsson. Grensegern gav sex poäng som gjorde att Hässelby var i silversits inför den avgörande korta stafetten (Ullevi hade redan säkrat guldet vid det laget), och ”bara” behövde hålla Karlstadklubben Göta bakom sig. Det lyckades laget med, och därmed fick Wiker, liksom Lagerström, avsluta dagen med en silvermedalj om halsen. På tal om Göta, förresten. Linda Take, orienteraren som bodde i Karlskoga och tävlade för Djerf när hon var landslagsmässig i mitten av 00-talet, sprang 2 000 meter hinder på 7.49 blankt och tog andraplatsen där, och säkrade fyra poängs övertag på Lidingö som man med facit i hand kan säga var helt avgörande i bronskampen, eftersom Stockholmsklubben slutade fyra, två poäng bakom.
2008 var han med i svenska stafettlaget som vann student-VM-guld, och under åren har han plockat ett gäng SM-medaljer. I kväll sprang Ärlaorienteraren Emil Andersson hem Milans tionde poängtävling för säsongen, när Martin Regborn befann sig på VM-läger i Strömstad och Filip Dahlgren inte heller kom till start. Förra veckans vinnare, Tisarens junior Filip Jacobsson, var över två minuter bakom på andra plats och KFUM Örebros Erik Lindgren tog tredje i en tävling som avgjordes i Hammarby, öster om Norasjön. KFUM:s Ellinor Eriksson var återigen bästa dam, på 14:e plats. Anderssons klubbkompis Simon Hedlund leder sammandraget, och samlade 350 nya poäng även om han slutade först på sjunde plats i kvällens kubbning (det är ju avståndet upp till vinnaren, i sekunder, och inte placeringen som räknas i poängtävlingarna).
Med bara fyra deltävlingar kvar, och då varje löpare måste räkna sina sex bästa resultat, kan man nu börja urskilja vilka som har möjlighet att ta totalsegern i år. Regborn behöver kuta två deltävlingar till, vilket ser tufft ut med tanke på att hela serien avgörs före VM och det är tveksamt hur mycket krut han vill lägga på en träningstävlingsserie i det läget. Dahlgren har inget VM att tänka på, men måste samla tre tävlingar till för att kunna försvara sin titel. Ser också tufft ut. Enda realistiska utmanaren till Hedlund är därmed tvåan Oskar Arlebo, som behöver vara inom 3.55 bakom segraren i någon av de kvarvarande deltävlingarna för att överta ledningen (förutsatt att Hedlund inte förbättrar sina resultat). Trean Per Eklöf och fyran Martin Larbo är så långt efter att de måste förbättra flera av sina resultat för att nå ikapp.
I morgon avgörs för övrigt SM på 100 kilometer som avslutning på SM-veckan i Norrköping, ett sorgligt bortglömt mästerskap inte bara på Svenska friidrottsförbundets hemsida utan även bland de svenska löparna, som det verkar. Nu finns inte klubbnamn utskrivna i startlistan, men av de jag känner igen finns inte en enda länslöpare till start (Sören Forsberg, Johan Eriksson, Hasse Byrén och Sara Richert och några till hade naturligtvis haft toppchanser i sina respektive klasser), och i damklassen är bara tre löpare anmälda (SM-medaljgaranti!). Trist på en kul distans.
I lag-SM-finalen i friidrott, som också avgörs på onsdagen, är exkarlskogingen och förra landslagsorienteraren Linda Take (2 000 meter hinder!) enda lokala inslaget, om nu inte exilhälleforsaren Louise Wiker dyker upp och tar den vakanta platsen på damernas 5 000 meter för Hässelby, men så verkar inte bli fallet.
Vätternrundan, släng er i väggen. Om exakt en vecka är det dags för årets verkliga kraftprov: Örebrocyklisternas randonneur över 100 mil. Tio cyklister är just nu anmälda, varav tre från arrangörsklubben (där Kumlas Geir Heggöy är den enda ”riktiga” länsbon) till loppet som startar 7.00 på torsdag morgon och som efter 380 mil dag ett övernattar i Lesjöfors till fredagen, efter ytterligare 307 kilometer tar ny nattvila i Sala och på söndagen avslutar med 322 kilometer (ja, det blir 1 009 kilometer totalt) ned till Örebro igen. Totalt arrangerar Örebrocyklisterna 16 randonneurlopp under 2016, mellan 20 och 100 mil långa, och fungerar som uppladdning för och kval till klassiska Paris–Brest–Paris som avgörs vart fjärde år, härnäst 2019 (Krister Jönsson, 54, från Garphyttan blev 2015 förste svensk någonsin att klara 120-milsloppet under 50 timmar när han avverkade det på osannolika tiden 47 timmar och 24 minuter).
En annan extremt lång utmaning är Fotrally, gångtävlingen där det gäller att gå i fem kilometer i timmen så länge man kan (och som skildras i dokumentären Maratonmarschen som just nu går att se på SVT play), som avgjordes i helgen som gick. PerOla Axelsson, Bandhagen, och Robert Jonsson, Falun, gick 72 timmar och 12 minuter i år, varav 17 timmar ensamma sedan trean Fredrik Holst, Stockholm, gett upp, innan även Robert kastade in handduken (eller snarare ”ställde ned plastpåsen”) och gav upp. Över tre dygn konstant gång, alltså, helt galet. Örebroaren Lars Hagstedt fanns med i år igen, och slutade på tionde plats av 121 startande med respektabla 28 timmar och 45 minuter.
Ett annat lopp jag bommade när det gick av stapeln var gårdagskvällens Enhörna challenge, 5 000 meter på bana i Stockholm där exil-hälleforsaren Louise Wiker vann på 16.55,31 och örebroaren Mattias Nätterlund blev rea på 15.42,52 (pers med drygt 14 sekunder enligt mina uppgifter, vilket gör honom till distriktets 105:e bästa 5 000-meterslöpare genom tiderna).
Att Örebro län i år får tio lopp på maratondistans eller längre – Februarimarathon, Nora marathon, Munkastigen trailrun, Svampenmaran, Örebro backyard ultra, Viby marathon, Silverleden på en dag, Käglanloppet, Bergslagsleden ultra och Decembermarathon – lär redan det vara någon typ av rekord (för tio år sedan var det bara Munkastigen trailrun som fanns, övriga nio har tillkommit senaste decenniet), men nu har länet dessutom fått ett elfte långlopp i år: Skogsmaran som är en del av fyra lopp som avgörs under samma dag under paraplyet Sixtorpsloppen.
Av hemsidan att döma har loppet varit planerat åtminstone sedan i vintras, men jag fick nys om det först i dag, via en artikel av kollega Peter Eriksson (och det verkar som om fler missat loppet). Loppet avgörs nästa lördag, den 16 juli, vilket gör att jag själv tyvärr missar det på grund av resa. Men jag har ju kutat en del på stigarna i Sixtorp tidigare och kan intyga att såväl Skogsmaran som den halvmaralånga Trollslingan, milloppet Gruvrundan och barnloppet Skogstrollet går på löjligt fina stigar i magisk kilsbergsterräng. Något att verkligen se fram emot!
Bakom loppen står Morgan Rosell, som jag mest haft kontakt med i frågor om endurotävlingen Battle of vikings, som tydlige arrangerat tiokilometerstävlingen Påsklöpet (som jag heller aldrig hört talas om) tidigare. Vinnare i våras var Ola Hellström.
På tal om underbar terräng avgjordes i kväll Milans nionde poängtävling för säsongen (av 14) på kartan som Martin Regborn kallat för ”Sveriges (och kanske också världens?) bästa/finaste karta”, Born-Oskarsvik, i skogarna norr om Nora. I Regborns, Filip Dahlgrens och Simon Hedlunds frånvaro tog Filip Jacobsson hem segern i huvudklassen i sin första start i serien i år. Degerforsaren, som från och med i år tävlar för OK Tisaren, siktade ju på en JVM-plats inför säsongen, men lyckades inte ta en plats i den hårda, svenska konkurrensen och får nu istället ladda om mot O-ringen och SM-hösten (han var ju sexa i ultralånga-SM i lördags). Jacobsson vann 14 sekunder före Hagabys Jakob Wallenhammar, med 1.05 ned till Stora Tunas William Pommer på tredje plats och med hela 3.29 till Tisarens Daniel Attås på fjärde. Josefin Erlandsson blev bästa dam.
I täten av poängtävlingstabellen är det oförändrat (varken ledaren Oskar Arlebo eller Hedlund kom till start i kväll) förutom att Per Eklöf tog över tredjeplatsen.
Jonas Rosengren, den tidigare elitlöparen och finnkamparen (och sedermera maratonlöpare i svensk veteranelitklass) från Kumla, framförde en del kritik Svenska friidrottsförbundets veterankommitté på twitter inför Viby marathon i lördags. Han menade, i korthet och i min tolkning, att det vore bäst att alltid (eller i varje fall oftast) genomföra veteran-SM i samband med Stockholm marathon eftersom det är den maratontävling under året som lockar överlägset flest veteraner, och att det är den som verkligen ger svar på vem som är landets snabbast gamling över 42 195 meter. Efter helgen i Viby roade jag mig med att jämföra resultatlistorna lite grann, och Rosengren har onekligen en poäng i att bredden på toppen (ja, bredden överlag) var obefintlig i Viby. Ändå blev det samma segrare i både H40 och H50 (mycket, förmodligen, tack vare att maran löptes just i Närke; ingen av dem sprang Kustmaran, fjolårets veteran-SM). Dessutom sprang Sören Forsberg på en något bättre tid i Viby, trots att den maran anses lite tuffare.
Damklasserna var rejält tomma på deltagare i Viby. Ingen löpare kom i mål i varken D55, D60 eller D65, och bara en i D45, D50 repsektive D70 (där det krävdes 3.59.43, 3.49.36 respektive 5.41.22 för SM-guld medan löpare gjorde 2.49.56, 3.06.35 och 4.37.04 i Stockholm).
Nedan följer ett stickprov ur tre klasser (orkade inte sammanställa samtliga), som visar att bredden och damklasserna var det stora problemet med årets veteran-SM (det ska sägas att det finns utländska löpare medräknade i Stockholm marathons siffror nedan, det är samtliga i åldersklassen och inte bara svenskar som räknats med).
H40:
Segrare i Stockholm: Erik Anfält, 2.31.28.
Segrare i Viby: Erik Anfält, 2.34.49.
Löpare i mål i Stockholm: 1 780.
Löpare i mål i Viby: 14.
Antal under tre timmar: 89 i Stockholm, fem i Viby.
D40:
Segrare i Stockholm: Mikaela Kemppi, 2.50.03.
Segrare i Viby: Maria Lundgren, 3.04.51.
Löpare i mål i Stockholm: 637.
Löpare i mål i Viby: Åtta.
Antal under tre timmar: Tre i Stockholm, ingen i Viby.
H50:
Segrare i Stockholm: Sören Forsberg, 2.50.53.
Segrare i Viby: Sören Forsberg, 2.50.28.
Löpare i mål i Stockholm: 1 134.
Löpare i mål i Viby: Elva.
Antal under 3,5 timmar: 162 i Stockholm, sex i Viby.
D50:
Segrare i Stockholm: Karin Schön, 3.06.35.
Segrare i Viby: Kerstin Liljerås, 3.59.43.
Löpare i mål i Stockholm: 335.
Löpare i mål i Viby: En.
Antal under 3,5 timmar: Tio i Stockholm, ingen i Viby.
H65 (och äldre, eftersom äldre klasser inte särredovisades i Stockholm i år):
Segrare i Stockholm: Slim A Safouane, 3.19.07.
Segrare i Viby: Berit Lindgren, 3.44.30.
Löpare i mål i Stockholm: 264.
Löpare i mål i Viby: 13.
Antal under fyra timmar: 27 i Stockholm, en i Viby.
D65 (och äldre, eftersom äldre klasser inte särredovisades i Stockholm i år):
Segrare i Stockholm: Eva Frisk Cook, 4.01.29.
Segrare i Viby: Gunilla Franzén, 5.41.22.
Löpare i mål i Stockholm: 37.
Löpare i mål i Viby: En.
Antal under 4.30: Sex i Stockholm, ingen i Viby.
Efter att ha tillbringat halva lördagen i Rudskoga (Jordgubbslunken) och ägnat söndagen åt att heja i Grabergsdal (Hyttloppet) och lite egen träning (varför jag själv inte sprang något av loppen? Vänster benhinna spökar sedan ÖBU förra helgen) får det bli en kortare form av helgsummering än vanligt här på bloggen. Vi börjar väl med det mest väsentliga; de båda SM som avgjorts i helgen. Veteran-SM i maraton och SM över orienteringens ultralånga distans.
I Viby marathon, som förutom veteran-SM också tjänstgjorde som DM (och veteran-DM) i maraton och deltävling i långloppscupen gjorde Örebros landslagslöpare Erik Anfält som han föresatt sig; han tog hem tävlingen på nytt banrekord och gick under 2.35 (med elva sekunders marginal). Segermarginalen totalt i loppet skrevs till nästan elva minuter före Deri Thomas, Team CRS, medan örebroaren Sören Forsberg, 52, knep tredjeplatsen efter en ny urstark mara på 2.50.28. Anfält behängdes därmed med SM-guld i H40-klassen, DM-guld för herrar och veteran-DM-guld i H40-klassen, och inkasserade dessutom åtta poäng i kampen om en ny titel i länets långloppscup (vilket gör att han går om Peter Wiker och Fredrik Johnsson och är ny trea bakom Jakob Nilsson och Mattias Nätterlund).
Forsberg, som alltså var tredje snabbast av alla (han var snabbast i landet av alla H50-löpare på årsbästalistan i fjol, i veteran-SM är det dessvärre inte så många som ställer upp) och tog guldet med exakt 37 minuter före Örebro AIK:s Ola Norbäck. Nästan så att DM-silvret i herrklassen, bakom Anfält, men drygt sju minuter före Örebro AIK:s Fredrik Johnsson, var en större merit än SM-guldet. Det blev veteran-SM-guld också för Linda Harradine, Örebro AIK (i D35, på 3.50.43), Kerstin Liljerås, Östansjö SK (i D45, på 3.59.43), och Jonas Janegren, IF Start (i H35, på 3.19.09), men det berodde, i varierande grad, på att de var ensamma startande i sina klasser.
Ingrid Ziegler, Örebro AIK, tog DM-guldet och segern i långloppscupens deltävling (på 3.06.12, vilket gav SM-silver i K40 och en andraplats totalt i loppet, 2.19 bakom Maria Lundgren, 338 Småland).) 35 minuter före klubbkompisen Julia Johnsson och ytterligare sju före Maria Eriksson, IF Start. Eriksson är den av de tre som ligger bäst till totalt i cupen, klättrar till tredjeplats bakom Liduina van Sitteren och Mikaela Kemppi.
I orienteringens SM över ultralång distans, som avgjordes med masstart, ryckte Örebros nyblivne EM-medaljör Martin Regborn åt sig en ledning på 14 sekunder redan till första kontrollen och var ensam i tät första halvtimmen, stämplade kontroll tio 21 sekunder före tvåan Albin Ridefelt, OK Linné. Sedan turades han och Ridefelt om i ledning i en timme, innan Regborn började tappa. Vid 29:e kontrollen, efter drygt 1.50 ute i skogarna utanför Eskilstuna, stämplade han för första gången på en placering utanför pallen, och då var avståndet till täten nästan fyra minuter. Regborn gick sedan en rejäl kamp om bronset med Ivar Lundanes, Södertälje-Nykvarn, där båda stämplade exakt samtidigt på kontroll 35 (av 37), Regborn var sekunden före till 36:an men Lundanes 14 sekunder före till 37:an och 21 före i mål. Guldet till Ridefelt, silvret till Joakim Svensk, Stora Tuna, och bronset till Lundanes med Regborn som fyra, alltså. ”Väggen”, twittrade VM-laddande Regborn. Ibland räcker ett enda ord.
Ellinor Eriksson, KFUM Örebro, tog en överraskande femteplats i damklassen efter en urstark avslutning (klättring från nionde plats vid 20:e kontrollen av 29). Förvisso över 14 minuer bakom segraren Tove Alexandersson, men världsstjärnan var så överlägsen att Eriksson bara var 2.28 från silver och 2.10 från brons (och tre sekunder från fjärdeplatsen).
Josefin Erlandsson, Milan, Filip Jacobsson, Tisaren, och Harald Larsson, Hagaby, blev femma, sexa respektive nia i äldsta juniorklasserna, Karin E Gustafsson, Hagaby, 21:a i damklassen.
För övrigt var det oväntat få lokala orienterare som valde att springa Eskilstuna weekend, en tredagarstävling.
SM, och därtill veteran-SM, var det för övrigt också i triathlonens medeldistans (halvironman) i samband med Vansbro triathlon i lördags, och där fixade Tommy Schröder Andersen länets enda medalj med en tredjeplats i H55-klassen, på 4.57.40.
Matthias Wengelin gjorde som han sa efter femteplatsen i VM-sprinten i onsdags; mountainbikecyklisten från Örebro åkte till Eksjö och körde Ränneslättsturen, en deltävling i den svenska långloppscupen. Men knappt två timmar in i loppet kastade han in handduken, av oklar anledning. Därför blev Fredrik Berg, Grythyttan, bäste länsåkare på sjätte plats, knappt sex minuter bakom segrande Mikael Flockhart, Norrtälje. Berg har varit topp tio i alla deltävlingar i svenska långloppscupen i år, och ligger bra till i sammandraget (som dock ännu inte uppdaterats efter dagens tävling).
Redan i fredags sprang Mattias Nätterlund Trosa stadslopp, en tävling som lockar mängder av elit. Trots att Örebro AIK-löparen avverkade de 8,9 kilometerna på 29.29 hade han 13 före sig i mål, i tät etiopiern Yetsedaw Minale (26.00) följd av Eskilstunas Örebrobekantingar Abraham Adhanom och Nassir Dawud. Exil-hälleforsingen Louise Wiker kutade istället Semesterloppet i Mariefred i lördags, och tog hem segern med över sex minuters marginal via 36.04 över milen (hon bloggar om loppet här).
I Världsungdomsspelen i Göteborg provade en annan exil-hälleforsing to be (Haben Kidane har blivit antagen till riksidrottsgymnasiet för löpare i Sollentuna!) lite kortare distanser än vanligt och slog till med personligt rekord med 30 sekunder på 5 000 meter (15.05) på fredagen och med pers även på 1 500 meter på lördagen (4.09,73). Inte så illa av en 18-åring, va? Även KFUM Örebros Tobias Tranderyd (tillbaka direkt efter sjukdom) och William Wickholm (trots problem med både väder och konkurrenter) fixade personliga rekord, 4.22,31 i P17 respektive 4.12,86 i P19 över 1 500 meter.
Johan Eriksson, Kopparbergs okrönte långlöparkung, vann Silverleden på en dag med nästan en halvtimmes marginal till tvåan Lars Lewin, Torsby, efter 64 kilometer, över 1 000 höjdmeter och nästan sex timmars löpning i skogarna runt Hällefors. Karlskogas Lillemor Bock avslutade väldigt starkt och sprang upp sig från sjätte plats halvvägs till en tredjeplats i mål i damklassen, 1.16 bakom segrande Patrizia Strandman, Västerås, i damklassen.
Och så var det Jordgubbslunken och Hyttloppet, som jag alltså själv bevistade i helgen. Båda vanns av Hector Haines, en brittisk orienterare som i Strömstad om en dryg månad gör sitt sjätte raka VM. Han bor till vardags i Stockholm och är klubbkompis med Garphyttans Filip Dahlgren i IFK Lidingö. Han avverkade Jordgubbslunken elva kilometer väg och nyklippt gräs på 36.50 på lördagseftermiddagen och Hyttloppets 8,9 kilometer lagom kuperade väg/elljusspår på 30.08 på söndagsförmiddagen (banrekord med två minuters marginal), med segermarginaler på 3.43 respektive 1.44 före Jonas Carlsson och Dreje Mengesha Biro. Hällefors Fredrik Rådström blev trea i Hyttloppet, som bäste länslöpare på herrsidan, medan Degerforsorienteraren Robin Svennberg tog den titeln som femma i Jordgubbslunken.
På damsidan vann Hectors fru, Rachel Hines, Jordgubbslunken på 46.12, men fick nöja sig med en tredjeplats i i Hyttloppet, drygt 3,5 minuter bakom Ewa Pettersson. Sara Jakobsson, Granbergsdal, tog andraplatsen där, och var därmed bästa länslöpare, medan sjundeplacerade Therese Rudmalm var bästa länsdam i Jordgubbslunken.
Starten går i Jordgubbslunken … Foto: Jonas Brännmyr… och i Hyttloppet. Foto: Jonas Brännmyr
1. Löparfest
Jag skrev ett längre inlägg om Viby marathon, som också är veteran-SM och DM i maraton i år, redan i går. Men i helgen är det dessutom Silverleden på en dag, 64 kilometer härligt kuperad stig med start och mål vid Hurtigtorpet i Hällefors. Och därtill dubbla lopp i mina hemtrakter. På lördag avgörs Jordgubbslunken i Rudskoga, förvisso några kilometer över på andra sidan länsgränsen, i Värmlands län, men ändå. Elva kilometer på grus och ”välklippt gräs”, som arrangörerna skriver. Och dagen därpå är det dags för jubileumsupplagan, den 25:e, av Hyttloppet i Granbergsdal, norr om Karlskoga. 8,9 kilometer över grusvägar, elljusspår och stig. Hällefors Peter Wiker och Kumlas Åsa Höög är regerande mästare. En hel del hugade löpare brukar köra en dubbel och kuta båda loppen.
2. SM i ultralång distans
Orienteringens SM i ultralång distans är förutom längden (22,7 kilometer fågelvägen och 2,5 timmars beräknad segrartid i herrklassen, 16,6 kilometer och 2.05 i beräknad segrartid i damklassen) också speciell eftersom det är den enda individuella SM-distansen som avgörs med masstart. 12.10 går herrarna ut, 30 minuter senare är det dags för damerna. Allt sker i Svalboviken, i skogarna mitt emellan Eskilstuna och Katrineholm, sydöst om Hjälmaren. Örebroaren Martin Regborn, som tog EM-brons i långdistans och är VM-uttagen i sprint, får gälla som guldfavorit då han är ett av få riktigt starka namn som finns med i startlistan eftersom SM ligger under en period där de flesta elitorienterare prioriterar träning efter en tävlingstung vår och inför den andra havlan av säsongen (OK Linnés Albin Ridefelt är ett annat undantag på herrsidan, både Tove Alexandersson och Annika Billstam springer också). Annars är det Regborns klubbkompisar Viktor Larsson och Karin E Gustafsson samt KFUM Örebros Anette Carlsson och Ellinor Eriksson som får försvara länets färger i elitklasserna. På juniorsidan springer Tisarens Filip Jacobsson och Hagabys Josefine Höög.
3. Ränneslättsturen
Svenska långloppscupen i mountainbike rullar vidare med deltävling fyra av nio, i Eksjö. Örebroaren och Almbycyklisten Matthias Wengelin har vunnit de två han ställt upp i, Billingeracet och Långa Lugnet, och kommer av allt att döma till start även på söndag, trots att han så sent som i onsdags körde VM i sprint. Grythyttans Fredrik Berg, som tävlar för Kvänum IF, ligger trea i sammandraget (Michael Olsson, Serneke Allebike, leder före Wengelin) efter stabila topp tio-placeringar i alla tre loppen, och örebroaren och EM-cyklisten Axel Lindh är femma.
Matthias Wengelin, den nyinflyttade örebroaren som tävlar för Almby, blev VM-femma i sprint i kväll. Text kommer på na.se inom kort och i morgondagens papperstidning. Det var blandade känslor när jag pratade med Wengelin, på telefon från Tjeckien, eftersom han aldrig tidigare varit bättre än runt 20:e på VM, men samtidigt kände att han mycket väl kunde ha tagit en VM-medalj om han inte fått en tryckare när han var på väg att runda fältet efter en dålig start i semifinalen, och därför hamnade på tvären nedför ett dropp och knäckte bakfälgen. Annars vann han åttondelsfinal, kvartsfinal och B-final, efter en femteplats i kvalet. Redan i morgon tvingas han flyga hem från Tjeckien, trots att han är på plats får han inte köra crosscountryloppet, OS-disciplinen, eftersom förbundet inte anser att hans rankning och därmed startposition räcker för att göra ett bra resultat. I stället blir det, om kroppen känns bra, Ränneslättsturen i Eksjö samtidigt som VM-crosscountryn körs på söndag.
Redan i går kväll svarade Tim Sundström (lite i skymundan av, men i samma lopp som, Johan Rogestedt supertid) sitt livs lopp i Sollentuna GP. Trots blodproppen som förstörde en hel del av träningen i vintras och hela inomhussäsongen sprang medeldistansaren från Örebro nästan 1,5 sekunder snabbare än han någonsin gjort tidigare, lika mycket snabbare än hans årsgamla distriktsrekord (något nytt blir det ju inte, eftersom han sedan i november tävlar för Stockholmsklubben Tureberg). Tiden? 3.45.16. 2013 hade den gett honom hade den tiden gjort honom till Sverigefyra (Sverigetrea om man räknar bort Nacereddine Hallil som inte var ”landslagssvensk” då) och hade med råge räckt till en finnkampsplats (den tredje gick till just Rogestedt, som hade ett årsbästa på 3.46,34 den säsongen). Men sedan dess har bredden på svensk medeldistanstopp vuxit explosionsartat, och 2016 räcker tiden, trots att vi fortfarande är i början av utomhussäsongen och inte hunnit halvvägs genom kalenderåret, bara till en åttondeplats på svenska årsbästalistan. Det kommer bli tuff kubbning om finnkampsplatserna i år …
Tisarens Daniel Attås är trea totalt efter två dagar i Idre tredagars, tappade en placering totalt genom en åttondeplats i onsdagens medeldistans, som var betydligt jämnare än tisdagens utspridda långdistans. Lovisa Persson, Josefin Tjernlund och Ellinor Tjernlund fixade en tisartrippel på positionerna åtta, nio och tio i damloppet, sju-åtta minuter bakom Domnarvets Emma Johansson som vann stort. Lilian Forsgren tog sig i mål för första gången under Idreveckan, på 15:e plats (hon, liksom de flesta andra orienterare efter den tävlingstunga våren, är ju i träningsfas just nu). I sammandraget ligger Josefin bäst till inför torsdagens avslutande långdistans, med en sjätteplats.
Redan i går återupptogs, helt utan att jag märkte det, Milans poängtävlingar med deltävling åtta, i skogarna nordväst om Striberg. Eftersom Martin Regborn var i Idre blev det ohotad seger för … Filip Dahlgren. Garphyttelöparen 2.42 till tvåan Oskar Arlebo, hela 10.31 till trean Albin Arlebo, båda KFUM Örebro. Ellinor Eriksson bästa dam på åttonde plats. Oskar tog även över ledningen totalt, men det beror mest på att varken Regborn (fyra) eller Dahlgren (tre) hunnit upp i de fem deltävlingar som får räknas än.
Röjler och Knoblach? Jodå, de klarade även dagens sträcka på Bergslagsleden. Passerade platsen där de bröt i fjol med gott humör, men drabbades sedan av problem med oroväckande meddelanden i direktrapporten (innan det förlösande glädjebeskedet kom): 14.06: Johan har problem med knät och var tvungen att tejpa upp det … På grund av det går det lite långsammare nu eftersom de inte kan springa. 15.51: Elva kilometer kvar av dagen. Johan har det riktigt tufft just nu med ett ömmande knä och låg på energi. 17.35:SVARTÅ HERRGÅRD! Riktigt stark insats i dag och framförallt sista halvan av dagen! 21.00:Vad ska man säga om dagen egentligen? Vi har haft svårt att uppbringa energi och motivation nog för att överkompensera för tröttheten och smärtorna. Både Johan och jag har problem med vår vänstra sida av underkroppen. Båda har framförallt ont i knät och därmed svårigheter med att springa. Därför har dagen mest bestått av snabbmarsch och etappen har känts väldigt kuperad och jobbig. Tillslut nådde vi ändå målet och imorgon fortsätter äventyret. /Peter
I morgon kväll är det tänkt att målflaggan ska tas i Stenkällegården. Med en enda, om än drygt sex mil lång, dag kvar tror jag att pannbenskillarna biter ihop och grejar det.
Både Lotta Nilsson och Bibben Nordblom, mor och dotter från Nora som mot alla odds tagit två VM-guld och nu senast ett VM-brons i swimrun tillsammans, började ju karriären som triathleter, och är kanske i grunden fortfarande just det. Båda har kvalat in och tävlat framgångsrikt i ironman-VM på Hawaii. Ja, Lotta tog ju till och med hem en träskål i höstas när hon tog en femteplats i D50-klassen.
Jag skrev ju en kort notering om att båda slog personliga rekord i Ironman Österrike i helgen, men nu har jag dessutom fått ta del av en helt unik inblick i deras resa mot persen, genom en racerapport skriven av Lotta. Bland annat berättar Lotta om att hon först spurtade till sig segern i D50-klassen (vilket hade gett en plats till ironman-VM som hon ändå inte hade tänkt utnyttja) men att det sedan visade sig att hon ändå var slagen med sju minuter eftersom det var valfri starttid och motståndaren, hemmahoppet Gabriele Pauer, hade valt att starta just sju minuter senare. Och därefter kollapsade Lotta, kräktes på målmattan och fördes till sjukvårdstältet där hon, när hon kvicknade till, fick se dottern ligga med dropp på en bår bredvid, efter att ha gjort samma sak som mamman: Spurtat ned en motståndare i slutet av det avgörande maratonloppet men sedan ändå blivit av med placeringen (en tredjeplats) på grund av den fria starttiden. Men, allt det där får Lotta själv berätta om nedan (och allra längst ned bjuder hon dessutom på lite bilder från Klagenfurt!).
”Förväntansfulla och lite trötta anlände vi i husbil till campingen i Klagenfurt am Wörther see redan på tisdagen i tävlingsveckan. På torsdagen var det dags för registreringen och att ta en titt på ironmanmässan. Fredag kväll var det pastaparty. Under lördagen märktes nervositeten av alltmer, och alla prylar skulle kollas en extra gång och sedan checkas in. Tropisk värme har det varit nu sedan vi anlände, och frågan var: ’Vad blir det för väder i morgon?’ Efter en regnig och lite kallare natt än tidigare ringer klockan 4.45 och då ska vi bort till växlingsområdet som ligger knappt en kilometer bort. Det som ska göras är att sätta dryckesflaskor på cykeln och kolla däckens lufttryck. Efter det går vi tillbaka och äter lätt frukost och besöker toaletten, som alla som blir nervösa av att tävla känner till. Nu ska våtdräkt krängas på och vi går mot starten som är vid Strandbad (ett stort utomhusbad). Denna tävling har så kallad rolling start, vilket betyder att man startar på den tid man tror att man ska simma på. Vi ställer oss i kön för simning under en timme, och släpper före ett lagom stort gäng av övertaggade simmare. Det är inte kul att bli översimmad i triathlon, men inte heller kul att fastna bakom långsamma simmare. 3,8 kilometer skulle avverkas, och sista delen av simningen simmas i en kanal som inte är så bred.’ Jag är nöjd med simningen! Det gäller att inte göra av med för mycket energi här, man vill ha en bra start på den långa dagen. Väl uppe ur vattnet ska man springa ett par hundra meter till växlingsområdet och transition (T1), byte till cykel. Cykelbanan här är känd som en av de finaste och två varv skulle cyklas här, alltså 2×90=180 kilometer. Vi håller verkligen med om att den här banan borde få cyklas av alla (även av icketriathleter). Banan innehåller cirka 1 600 höjdmeter, så det blir aldrig tråkigt, det händer något hela tiden. När vi har cirka 60-70 kilometer kvar börjar det regna, vilket inte är positivt: Det går långsammare, man måste ta det försiktigare, man blir blöt och till slut kall. Man ska fortsätta att dricka lika ofta som tidigare vilket vi kom fram till att båda hade missat. Klantigt? Svar: Ja, men lätt att missa! Rullar in mot T2 och börjar mentalt förbereda sig för den sista, men jobbigaste, delen i ett ironman: Maratonloppet. Kliver av cykeln på förvånansvärt pigga ben. Hänger tillbaka den på sin plats och springer mot min påse: Av med hjälmen och på med löparskorna. Funktionärerna här är väldigt hjälpsamma och vill stoppa ner sakerna i påsen och hänga upp den på sin krok. Tack för det! Första kilometern kändes prima för mig. Men de positiva tankarna grusades snart av ett alltmer tilltagande illamående. Men att börja gå är inte att tänka på då man ska ta sig igenom 42 kilometer, så jag försöker slå bort de tankarna och inser fakta: Jag måste tvinga i mig något på varje station för att komma i energibalans. Under löpningen tittar solen fram och värmen tilltar. Det gäller att kyla ner sig också, får inte bli överhettad! Finns bara en väg – och den är framåt! Efter cirka tio kilometer får jag bukt med de värsta illamåendekänslorna, men får kämpa resten av loppet för att försöka hålla energibalansen. Och inte nog med det. Vid de sista två kilometerna dyker en i min åldersklass upp, och det hela slutar med en långspurt, där det hela avslutas med en idiotspurt på upploppet, på ”röda mattan”. Jag kan tala om att jag vann den spurten, men eftersom det var rolling start och jag hade startat tidigare än min rival så vann hon med nästan sju minuter över mig. Jag kom tvåa alltså. Direkt efter målgång spydde jag på röda mattan och allt snurrade. Sjukvårdpersonal tog mig till sjukvårdstältet för snabbare återhämtning och koll. Inte så allvarligt som det låter, det kan bara bli så ibland om man tar i lite mycket och lite länge, men det är ju frivilligt! När jag hade legat i sjukvårdstältet en stund började jag titta mig omkring och såg Bibben liggandes på en bår med dropp. Hon hade också gjort slut på alla sina krafter. Hon kämpade om tredjeplatsen i sin åldersklass, D25-29. Hon sprang om tjejen som låg på tredjeplatsen, men då det var rolling start kom hon i alla fall på fjärde plats med tre min till trean. Jag hade redan bestämt före loppet att även om jag skulle kvalificera mig för Ironman Hawaii (ironman-VM) så skulle jag inte ta platsen. Denna tävling kan verkligen rekommenderas till alla som vill köra en ironman. Vi träffade många trevliga människor här i Klagenfurt, svenskar och även andra nationaliteter. Bibbens nästa kraftprov blir Kalmar Ironman den 20 augusti. För mig är det dags att börja fundera på nya utmaningar (inget bestämt i dagsläget), men först vila och njuta av vår sjätte genomförda ironman med nya personliga rekord!”
Både Lotta Nilsson och Bibben Nordblom slog personliga rekord på ironmandistans i Österrike – trots 1 600 meters stigning i cyklingen. Foto: PrivatBibben cyklar. Foto: privatLotta Nilsson på prispallen (till vänster). Foto: Privat.Bibben Nordblom vid simstarten.Lotta Nilssons pris för andraplatsen i D50-klassen. Foto: Privat
Johan Röjler och Peter Knoblach verkar ha haft ännu en finfin dag på leden (även om det i direktrapporten rapporterades om en liten svacka för Johan vid lunchtid). De gick i mål vid Ånnaboda precis som beräknat vid 18-tiden, och har nu klarat av mer än halva 28-milasträckan. ”Vilken härlig dag! I fjol löpte vi dag två på runt 14 timmar och 30 mininuter. I år, med fräschare kroppar efter målgång, på strax över tolv timmar. Vilken skillnad! Grym känsla! Detta bådar gott”, skrev grabbarna i direktrapporten en stund senare. I morgon börjar nedförsbacken, både bokstavligt (ned från Kilsbergen) och bildligt (andra halvan) på Bergslagsleden. Målet snart i sikte!
Idre tredagars startade i dag en finfin andraplats för Tisarens Daniel Attås i herrklassen (bara tolv sekunder bakom Göteborgs Johan Runesson, en kille med fyra VM på meritlistan och med bara två löpare inom fyra minuter bakom sig över 11,8 kilometer långdistans) och en nästan lika fin tredjeplats för klubbkompisen Josefin Tjernlund i damklassen (11.47 bakom Tove Alexandersson, världens förmodligen bästa orienterare just nu, men före en hel radda tunga namn). Martin Regborn, örebroaren som tog EM-brons i långdistans i våras och är klar för sitt tredje VM, har nu också anlänt till Idre och sprang en öppen bana i någon typ av träningsfart, slutade fyra, 6.49 bakom KFUM Örebros Michael Reinhart. I morgon avgörs en medeldistans i Idre.
Men framför allt är det i morgon förstås dags för örebroaren och Almbycyklisten Matthias Wengelins VM-start i mountainbikens sprintdisciplin i Nove Mesto. Kvalet startar 16.30, finalheaten 18.00. Banan ser ut så här.
Konditionsbloggen 