Jonas Rosengren, den tidigare elitlöparen och finnkamparen (och sedermera maratonlöpare i svensk veteranelitklass) från Kumla, framförde en del kritik Svenska friidrottsförbundets veterankommitté på twitter inför Viby marathon i lördags. Han menade, i korthet och i min tolkning, att det vore bäst att alltid (eller i varje fall oftast) genomföra veteran-SM i samband med Stockholm marathon eftersom det är den maratontävling under året som lockar överlägset flest veteraner, och att det är den som verkligen ger svar på vem som är landets snabbast gamling över 42 195 meter. Efter helgen i Viby roade jag mig med att jämföra resultatlistorna lite grann, och Rosengren har onekligen en poäng i att bredden på toppen (ja, bredden överlag) var obefintlig i Viby. Ändå blev det samma segrare i både H40 och H50 (mycket, förmodligen, tack vare att maran löptes just i Närke; ingen av dem sprang Kustmaran, fjolårets veteran-SM). Dessutom sprang Sören Forsberg på en något bättre tid i Viby, trots att den maran anses lite tuffare.
Damklasserna var rejält tomma på deltagare i Viby. Ingen löpare kom i mål i varken D55, D60 eller D65, och bara en i D45, D50 repsektive D70 (där det krävdes 3.59.43, 3.49.36 respektive 5.41.22 för SM-guld medan löpare gjorde 2.49.56, 3.06.35 och 4.37.04 i Stockholm).
Nedan följer ett stickprov ur tre klasser (orkade inte sammanställa samtliga), som visar att bredden och damklasserna var det stora problemet med årets veteran-SM (det ska sägas att det finns utländska löpare medräknade i Stockholm marathons siffror nedan, det är samtliga i åldersklassen och inte bara svenskar som räknats med).
H40:
Segrare i Stockholm: Erik Anfält, 2.31.28.
Segrare i Viby: Erik Anfält, 2.34.49.
Löpare i mål i Stockholm: 1 780.
Löpare i mål i Viby: 14.
Antal under tre timmar: 89 i Stockholm, fem i Viby.
D40:
Segrare i Stockholm: Mikaela Kemppi, 2.50.03.
Segrare i Viby: Maria Lundgren, 3.04.51.
Löpare i mål i Stockholm: 637.
Löpare i mål i Viby: Åtta.
Antal under tre timmar: Tre i Stockholm, ingen i Viby.
H50:
Segrare i Stockholm: Sören Forsberg, 2.50.53.
Segrare i Viby: Sören Forsberg, 2.50.28.
Löpare i mål i Stockholm: 1 134.
Löpare i mål i Viby: Elva.
Antal under 3,5 timmar: 162 i Stockholm, sex i Viby.
D50:
Segrare i Stockholm: Karin Schön, 3.06.35.
Segrare i Viby: Kerstin Liljerås, 3.59.43.
Löpare i mål i Stockholm: 335.
Löpare i mål i Viby: En.
Antal under 3,5 timmar: Tio i Stockholm, ingen i Viby.
H65 (och äldre, eftersom äldre klasser inte särredovisades i Stockholm i år):
Segrare i Stockholm: Slim A Safouane, 3.19.07.
Segrare i Viby: Berit Lindgren, 3.44.30.
Löpare i mål i Stockholm: 264.
Löpare i mål i Viby: 13.
Antal under fyra timmar: 27 i Stockholm, en i Viby.
D65 (och äldre, eftersom äldre klasser inte särredovisades i Stockholm i år):
Segrare i Stockholm: Eva Frisk Cook, 4.01.29.
Segrare i Viby: Gunilla Franzén, 5.41.22.
Löpare i mål i Stockholm: 37.
Löpare i mål i Viby: En.
Antal under 4.30: Sex i Stockholm, ingen i Viby.
Efter att ha tillbringat halva lördagen i Rudskoga (Jordgubbslunken) och ägnat söndagen åt att heja i Grabergsdal (Hyttloppet) och lite egen träning (varför jag själv inte sprang något av loppen? Vänster benhinna spökar sedan ÖBU förra helgen) får det bli en kortare form av helgsummering än vanligt här på bloggen. Vi börjar väl med det mest väsentliga; de båda SM som avgjorts i helgen. Veteran-SM i maraton och SM över orienteringens ultralånga distans.
I Viby marathon, som förutom veteran-SM också tjänstgjorde som DM (och veteran-DM) i maraton och deltävling i långloppscupen gjorde Örebros landslagslöpare Erik Anfält som han föresatt sig; han tog hem tävlingen på nytt banrekord och gick under 2.35 (med elva sekunders marginal). Segermarginalen totalt i loppet skrevs till nästan elva minuter före Deri Thomas, Team CRS, medan örebroaren Sören Forsberg, 52, knep tredjeplatsen efter en ny urstark mara på 2.50.28. Anfält behängdes därmed med SM-guld i H40-klassen, DM-guld för herrar och veteran-DM-guld i H40-klassen, och inkasserade dessutom åtta poäng i kampen om en ny titel i länets långloppscup (vilket gör att han går om Peter Wiker och Fredrik Johnsson och är ny trea bakom Jakob Nilsson och Mattias Nätterlund).
Forsberg, som alltså var tredje snabbast av alla (han var snabbast i landet av alla H50-löpare på årsbästalistan i fjol, i veteran-SM är det dessvärre inte så många som ställer upp) och tog guldet med exakt 37 minuter före Örebro AIK:s Ola Norbäck. Nästan så att DM-silvret i herrklassen, bakom Anfält, men drygt sju minuter före Örebro AIK:s Fredrik Johnsson, var en större merit än SM-guldet. Det blev veteran-SM-guld också för Linda Harradine, Örebro AIK (i D35, på 3.50.43), Kerstin Liljerås, Östansjö SK (i D45, på 3.59.43), och Jonas Janegren, IF Start (i H35, på 3.19.09), men det berodde, i varierande grad, på att de var ensamma startande i sina klasser.
Ingrid Ziegler, Örebro AIK, tog DM-guldet och segern i långloppscupens deltävling (på 3.06.12, vilket gav SM-silver i K40 och en andraplats totalt i loppet, 2.19 bakom Maria Lundgren, 338 Småland).) 35 minuter före klubbkompisen Julia Johnsson och ytterligare sju före Maria Eriksson, IF Start. Eriksson är den av de tre som ligger bäst till totalt i cupen, klättrar till tredjeplats bakom Liduina van Sitteren och Mikaela Kemppi.
I orienteringens SM över ultralång distans, som avgjordes med masstart, ryckte Örebros nyblivne EM-medaljör Martin Regborn åt sig en ledning på 14 sekunder redan till första kontrollen och var ensam i tät första halvtimmen, stämplade kontroll tio 21 sekunder före tvåan Albin Ridefelt, OK Linné. Sedan turades han och Ridefelt om i ledning i en timme, innan Regborn började tappa. Vid 29:e kontrollen, efter drygt 1.50 ute i skogarna utanför Eskilstuna, stämplade han för första gången på en placering utanför pallen, och då var avståndet till täten nästan fyra minuter. Regborn gick sedan en rejäl kamp om bronset med Ivar Lundanes, Södertälje-Nykvarn, där båda stämplade exakt samtidigt på kontroll 35 (av 37), Regborn var sekunden före till 36:an men Lundanes 14 sekunder före till 37:an och 21 före i mål. Guldet till Ridefelt, silvret till Joakim Svensk, Stora Tuna, och bronset till Lundanes med Regborn som fyra, alltså. ”Väggen”, twittrade VM-laddande Regborn. Ibland räcker ett enda ord.
Ellinor Eriksson, KFUM Örebro, tog en överraskande femteplats i damklassen efter en urstark avslutning (klättring från nionde plats vid 20:e kontrollen av 29). Förvisso över 14 minuer bakom segraren Tove Alexandersson, men världsstjärnan var så överlägsen att Eriksson bara var 2.28 från silver och 2.10 från brons (och tre sekunder från fjärdeplatsen).
Josefin Erlandsson, Milan, Filip Jacobsson, Tisaren, och Harald Larsson, Hagaby, blev femma, sexa respektive nia i äldsta juniorklasserna, Karin E Gustafsson, Hagaby, 21:a i damklassen.
För övrigt var det oväntat få lokala orienterare som valde att springa Eskilstuna weekend, en tredagarstävling.
SM, och därtill veteran-SM, var det för övrigt också i triathlonens medeldistans (halvironman) i samband med Vansbro triathlon i lördags, och där fixade Tommy Schröder Andersen länets enda medalj med en tredjeplats i H55-klassen, på 4.57.40.
Matthias Wengelin gjorde som han sa efter femteplatsen i VM-sprinten i onsdags; mountainbikecyklisten från Örebro åkte till Eksjö och körde Ränneslättsturen, en deltävling i den svenska långloppscupen. Men knappt två timmar in i loppet kastade han in handduken, av oklar anledning. Därför blev Fredrik Berg, Grythyttan, bäste länsåkare på sjätte plats, knappt sex minuter bakom segrande Mikael Flockhart, Norrtälje. Berg har varit topp tio i alla deltävlingar i svenska långloppscupen i år, och ligger bra till i sammandraget (som dock ännu inte uppdaterats efter dagens tävling).
Redan i fredags sprang Mattias Nätterlund Trosa stadslopp, en tävling som lockar mängder av elit. Trots att Örebro AIK-löparen avverkade de 8,9 kilometerna på 29.29 hade han 13 före sig i mål, i tät etiopiern Yetsedaw Minale (26.00) följd av Eskilstunas Örebrobekantingar Abraham Adhanom och Nassir Dawud. Exil-hälleforsingen Louise Wiker kutade istället Semesterloppet i Mariefred i lördags, och tog hem segern med över sex minuters marginal via 36.04 över milen (hon bloggar om loppet här).
I Världsungdomsspelen i Göteborg provade en annan exil-hälleforsing to be (Haben Kidane har blivit antagen till riksidrottsgymnasiet för löpare i Sollentuna!) lite kortare distanser än vanligt och slog till med personligt rekord med 30 sekunder på 5 000 meter (15.05) på fredagen och med pers även på 1 500 meter på lördagen (4.09,73). Inte så illa av en 18-åring, va? Även KFUM Örebros Tobias Tranderyd (tillbaka direkt efter sjukdom) och William Wickholm (trots problem med både väder och konkurrenter) fixade personliga rekord, 4.22,31 i P17 respektive 4.12,86 i P19 över 1 500 meter.
Johan Eriksson, Kopparbergs okrönte långlöparkung, vann Silverleden på en dag med nästan en halvtimmes marginal till tvåan Lars Lewin, Torsby, efter 64 kilometer, över 1 000 höjdmeter och nästan sex timmars löpning i skogarna runt Hällefors. Karlskogas Lillemor Bock avslutade väldigt starkt och sprang upp sig från sjätte plats halvvägs till en tredjeplats i mål i damklassen, 1.16 bakom segrande Patrizia Strandman, Västerås, i damklassen.
Och så var det Jordgubbslunken och Hyttloppet, som jag alltså själv bevistade i helgen. Båda vanns av Hector Haines, en brittisk orienterare som i Strömstad om en dryg månad gör sitt sjätte raka VM. Han bor till vardags i Stockholm och är klubbkompis med Garphyttans Filip Dahlgren i IFK Lidingö. Han avverkade Jordgubbslunken elva kilometer väg och nyklippt gräs på 36.50 på lördagseftermiddagen och Hyttloppets 8,9 kilometer lagom kuperade väg/elljusspår på 30.08 på söndagsförmiddagen (banrekord med två minuters marginal), med segermarginaler på 3.43 respektive 1.44 före Jonas Carlsson och Dreje Mengesha Biro. Hällefors Fredrik Rådström blev trea i Hyttloppet, som bäste länslöpare på herrsidan, medan Degerforsorienteraren Robin Svennberg tog den titeln som femma i Jordgubbslunken.
På damsidan vann Hectors fru, Rachel Hines, Jordgubbslunken på 46.12, men fick nöja sig med en tredjeplats i i Hyttloppet, drygt 3,5 minuter bakom Ewa Pettersson. Sara Jakobsson, Granbergsdal, tog andraplatsen där, och var därmed bästa länslöpare, medan sjundeplacerade Therese Rudmalm var bästa länsdam i Jordgubbslunken.
Starten går i Jordgubbslunken … Foto: Jonas Brännmyr… och i Hyttloppet. Foto: Jonas Brännmyr
1. Löparfest
Jag skrev ett längre inlägg om Viby marathon, som också är veteran-SM och DM i maraton i år, redan i går. Men i helgen är det dessutom Silverleden på en dag, 64 kilometer härligt kuperad stig med start och mål vid Hurtigtorpet i Hällefors. Och därtill dubbla lopp i mina hemtrakter. På lördag avgörs Jordgubbslunken i Rudskoga, förvisso några kilometer över på andra sidan länsgränsen, i Värmlands län, men ändå. Elva kilometer på grus och ”välklippt gräs”, som arrangörerna skriver. Och dagen därpå är det dags för jubileumsupplagan, den 25:e, av Hyttloppet i Granbergsdal, norr om Karlskoga. 8,9 kilometer över grusvägar, elljusspår och stig. Hällefors Peter Wiker och Kumlas Åsa Höög är regerande mästare. En hel del hugade löpare brukar köra en dubbel och kuta båda loppen.
2. SM i ultralång distans
Orienteringens SM i ultralång distans är förutom längden (22,7 kilometer fågelvägen och 2,5 timmars beräknad segrartid i herrklassen, 16,6 kilometer och 2.05 i beräknad segrartid i damklassen) också speciell eftersom det är den enda individuella SM-distansen som avgörs med masstart. 12.10 går herrarna ut, 30 minuter senare är det dags för damerna. Allt sker i Svalboviken, i skogarna mitt emellan Eskilstuna och Katrineholm, sydöst om Hjälmaren. Örebroaren Martin Regborn, som tog EM-brons i långdistans och är VM-uttagen i sprint, får gälla som guldfavorit då han är ett av få riktigt starka namn som finns med i startlistan eftersom SM ligger under en period där de flesta elitorienterare prioriterar träning efter en tävlingstung vår och inför den andra havlan av säsongen (OK Linnés Albin Ridefelt är ett annat undantag på herrsidan, både Tove Alexandersson och Annika Billstam springer också). Annars är det Regborns klubbkompisar Viktor Larsson och Karin E Gustafsson samt KFUM Örebros Anette Carlsson och Ellinor Eriksson som får försvara länets färger i elitklasserna. På juniorsidan springer Tisarens Filip Jacobsson och Hagabys Josefine Höög.
3. Ränneslättsturen
Svenska långloppscupen i mountainbike rullar vidare med deltävling fyra av nio, i Eksjö. Örebroaren och Almbycyklisten Matthias Wengelin har vunnit de två han ställt upp i, Billingeracet och Långa Lugnet, och kommer av allt att döma till start även på söndag, trots att han så sent som i onsdags körde VM i sprint. Grythyttans Fredrik Berg, som tävlar för Kvänum IF, ligger trea i sammandraget (Michael Olsson, Serneke Allebike, leder före Wengelin) efter stabila topp tio-placeringar i alla tre loppen, och örebroaren och EM-cyklisten Axel Lindh är femma.
Matthias Wengelin, den nyinflyttade örebroaren som tävlar för Almby, blev VM-femma i sprint i kväll. Text kommer på na.se inom kort och i morgondagens papperstidning. Det var blandade känslor när jag pratade med Wengelin, på telefon från Tjeckien, eftersom han aldrig tidigare varit bättre än runt 20:e på VM, men samtidigt kände att han mycket väl kunde ha tagit en VM-medalj om han inte fått en tryckare när han var på väg att runda fältet efter en dålig start i semifinalen, och därför hamnade på tvären nedför ett dropp och knäckte bakfälgen. Annars vann han åttondelsfinal, kvartsfinal och B-final, efter en femteplats i kvalet. Redan i morgon tvingas han flyga hem från Tjeckien, trots att han är på plats får han inte köra crosscountryloppet, OS-disciplinen, eftersom förbundet inte anser att hans rankning och därmed startposition räcker för att göra ett bra resultat. I stället blir det, om kroppen känns bra, Ränneslättsturen i Eksjö samtidigt som VM-crosscountryn körs på söndag.
Redan i går kväll svarade Tim Sundström (lite i skymundan av, men i samma lopp som, Johan Rogestedt supertid) sitt livs lopp i Sollentuna GP. Trots blodproppen som förstörde en hel del av träningen i vintras och hela inomhussäsongen sprang medeldistansaren från Örebro nästan 1,5 sekunder snabbare än han någonsin gjort tidigare, lika mycket snabbare än hans årsgamla distriktsrekord (något nytt blir det ju inte, eftersom han sedan i november tävlar för Stockholmsklubben Tureberg). Tiden? 3.45.16. 2013 hade den gett honom hade den tiden gjort honom till Sverigefyra (Sverigetrea om man räknar bort Nacereddine Hallil som inte var ”landslagssvensk” då) och hade med råge räckt till en finnkampsplats (den tredje gick till just Rogestedt, som hade ett årsbästa på 3.46,34 den säsongen). Men sedan dess har bredden på svensk medeldistanstopp vuxit explosionsartat, och 2016 räcker tiden, trots att vi fortfarande är i början av utomhussäsongen och inte hunnit halvvägs genom kalenderåret, bara till en åttondeplats på svenska årsbästalistan. Det kommer bli tuff kubbning om finnkampsplatserna i år …
Tisarens Daniel Attås är trea totalt efter två dagar i Idre tredagars, tappade en placering totalt genom en åttondeplats i onsdagens medeldistans, som var betydligt jämnare än tisdagens utspridda långdistans. Lovisa Persson, Josefin Tjernlund och Ellinor Tjernlund fixade en tisartrippel på positionerna åtta, nio och tio i damloppet, sju-åtta minuter bakom Domnarvets Emma Johansson som vann stort. Lilian Forsgren tog sig i mål för första gången under Idreveckan, på 15:e plats (hon, liksom de flesta andra orienterare efter den tävlingstunga våren, är ju i träningsfas just nu). I sammandraget ligger Josefin bäst till inför torsdagens avslutande långdistans, med en sjätteplats.
Redan i går återupptogs, helt utan att jag märkte det, Milans poängtävlingar med deltävling åtta, i skogarna nordväst om Striberg. Eftersom Martin Regborn var i Idre blev det ohotad seger för … Filip Dahlgren. Garphyttelöparen 2.42 till tvåan Oskar Arlebo, hela 10.31 till trean Albin Arlebo, båda KFUM Örebro. Ellinor Eriksson bästa dam på åttonde plats. Oskar tog även över ledningen totalt, men det beror mest på att varken Regborn (fyra) eller Dahlgren (tre) hunnit upp i de fem deltävlingar som får räknas än.
Röjler och Knoblach? Jodå, de klarade även dagens sträcka på Bergslagsleden. Passerade platsen där de bröt i fjol med gott humör, men drabbades sedan av problem med oroväckande meddelanden i direktrapporten (innan det förlösande glädjebeskedet kom): 14.06: Johan har problem med knät och var tvungen att tejpa upp det … På grund av det går det lite långsammare nu eftersom de inte kan springa. 15.51: Elva kilometer kvar av dagen. Johan har det riktigt tufft just nu med ett ömmande knä och låg på energi. 17.35:SVARTÅ HERRGÅRD! Riktigt stark insats i dag och framförallt sista halvan av dagen! 21.00:Vad ska man säga om dagen egentligen? Vi har haft svårt att uppbringa energi och motivation nog för att överkompensera för tröttheten och smärtorna. Både Johan och jag har problem med vår vänstra sida av underkroppen. Båda har framförallt ont i knät och därmed svårigheter med att springa. Därför har dagen mest bestått av snabbmarsch och etappen har känts väldigt kuperad och jobbig. Tillslut nådde vi ändå målet och imorgon fortsätter äventyret. /Peter
I morgon kväll är det tänkt att målflaggan ska tas i Stenkällegården. Med en enda, om än drygt sex mil lång, dag kvar tror jag att pannbenskillarna biter ihop och grejar det.
Både Lotta Nilsson och Bibben Nordblom, mor och dotter från Nora som mot alla odds tagit två VM-guld och nu senast ett VM-brons i swimrun tillsammans, började ju karriären som triathleter, och är kanske i grunden fortfarande just det. Båda har kvalat in och tävlat framgångsrikt i ironman-VM på Hawaii. Ja, Lotta tog ju till och med hem en träskål i höstas när hon tog en femteplats i D50-klassen.
Jag skrev ju en kort notering om att båda slog personliga rekord i Ironman Österrike i helgen, men nu har jag dessutom fått ta del av en helt unik inblick i deras resa mot persen, genom en racerapport skriven av Lotta. Bland annat berättar Lotta om att hon först spurtade till sig segern i D50-klassen (vilket hade gett en plats till ironman-VM som hon ändå inte hade tänkt utnyttja) men att det sedan visade sig att hon ändå var slagen med sju minuter eftersom det var valfri starttid och motståndaren, hemmahoppet Gabriele Pauer, hade valt att starta just sju minuter senare. Och därefter kollapsade Lotta, kräktes på målmattan och fördes till sjukvårdstältet där hon, när hon kvicknade till, fick se dottern ligga med dropp på en bår bredvid, efter att ha gjort samma sak som mamman: Spurtat ned en motståndare i slutet av det avgörande maratonloppet men sedan ändå blivit av med placeringen (en tredjeplats) på grund av den fria starttiden. Men, allt det där får Lotta själv berätta om nedan (och allra längst ned bjuder hon dessutom på lite bilder från Klagenfurt!).
”Förväntansfulla och lite trötta anlände vi i husbil till campingen i Klagenfurt am Wörther see redan på tisdagen i tävlingsveckan. På torsdagen var det dags för registreringen och att ta en titt på ironmanmässan. Fredag kväll var det pastaparty. Under lördagen märktes nervositeten av alltmer, och alla prylar skulle kollas en extra gång och sedan checkas in. Tropisk värme har det varit nu sedan vi anlände, och frågan var: ’Vad blir det för väder i morgon?’ Efter en regnig och lite kallare natt än tidigare ringer klockan 4.45 och då ska vi bort till växlingsområdet som ligger knappt en kilometer bort. Det som ska göras är att sätta dryckesflaskor på cykeln och kolla däckens lufttryck. Efter det går vi tillbaka och äter lätt frukost och besöker toaletten, som alla som blir nervösa av att tävla känner till. Nu ska våtdräkt krängas på och vi går mot starten som är vid Strandbad (ett stort utomhusbad). Denna tävling har så kallad rolling start, vilket betyder att man startar på den tid man tror att man ska simma på. Vi ställer oss i kön för simning under en timme, och släpper före ett lagom stort gäng av övertaggade simmare. Det är inte kul att bli översimmad i triathlon, men inte heller kul att fastna bakom långsamma simmare. 3,8 kilometer skulle avverkas, och sista delen av simningen simmas i en kanal som inte är så bred.’ Jag är nöjd med simningen! Det gäller att inte göra av med för mycket energi här, man vill ha en bra start på den långa dagen. Väl uppe ur vattnet ska man springa ett par hundra meter till växlingsområdet och transition (T1), byte till cykel. Cykelbanan här är känd som en av de finaste och två varv skulle cyklas här, alltså 2×90=180 kilometer. Vi håller verkligen med om att den här banan borde få cyklas av alla (även av icketriathleter). Banan innehåller cirka 1 600 höjdmeter, så det blir aldrig tråkigt, det händer något hela tiden. När vi har cirka 60-70 kilometer kvar börjar det regna, vilket inte är positivt: Det går långsammare, man måste ta det försiktigare, man blir blöt och till slut kall. Man ska fortsätta att dricka lika ofta som tidigare vilket vi kom fram till att båda hade missat. Klantigt? Svar: Ja, men lätt att missa! Rullar in mot T2 och börjar mentalt förbereda sig för den sista, men jobbigaste, delen i ett ironman: Maratonloppet. Kliver av cykeln på förvånansvärt pigga ben. Hänger tillbaka den på sin plats och springer mot min påse: Av med hjälmen och på med löparskorna. Funktionärerna här är väldigt hjälpsamma och vill stoppa ner sakerna i påsen och hänga upp den på sin krok. Tack för det! Första kilometern kändes prima för mig. Men de positiva tankarna grusades snart av ett alltmer tilltagande illamående. Men att börja gå är inte att tänka på då man ska ta sig igenom 42 kilometer, så jag försöker slå bort de tankarna och inser fakta: Jag måste tvinga i mig något på varje station för att komma i energibalans. Under löpningen tittar solen fram och värmen tilltar. Det gäller att kyla ner sig också, får inte bli överhettad! Finns bara en väg – och den är framåt! Efter cirka tio kilometer får jag bukt med de värsta illamåendekänslorna, men får kämpa resten av loppet för att försöka hålla energibalansen. Och inte nog med det. Vid de sista två kilometerna dyker en i min åldersklass upp, och det hela slutar med en långspurt, där det hela avslutas med en idiotspurt på upploppet, på ”röda mattan”. Jag kan tala om att jag vann den spurten, men eftersom det var rolling start och jag hade startat tidigare än min rival så vann hon med nästan sju minuter över mig. Jag kom tvåa alltså. Direkt efter målgång spydde jag på röda mattan och allt snurrade. Sjukvårdpersonal tog mig till sjukvårdstältet för snabbare återhämtning och koll. Inte så allvarligt som det låter, det kan bara bli så ibland om man tar i lite mycket och lite länge, men det är ju frivilligt! När jag hade legat i sjukvårdstältet en stund började jag titta mig omkring och såg Bibben liggandes på en bår med dropp. Hon hade också gjort slut på alla sina krafter. Hon kämpade om tredjeplatsen i sin åldersklass, D25-29. Hon sprang om tjejen som låg på tredjeplatsen, men då det var rolling start kom hon i alla fall på fjärde plats med tre min till trean. Jag hade redan bestämt före loppet att även om jag skulle kvalificera mig för Ironman Hawaii (ironman-VM) så skulle jag inte ta platsen. Denna tävling kan verkligen rekommenderas till alla som vill köra en ironman. Vi träffade många trevliga människor här i Klagenfurt, svenskar och även andra nationaliteter. Bibbens nästa kraftprov blir Kalmar Ironman den 20 augusti. För mig är det dags att börja fundera på nya utmaningar (inget bestämt i dagsläget), men först vila och njuta av vår sjätte genomförda ironman med nya personliga rekord!”
Både Lotta Nilsson och Bibben Nordblom slog personliga rekord på ironmandistans i Österrike – trots 1 600 meters stigning i cyklingen. Foto: PrivatBibben cyklar. Foto: privatLotta Nilsson på prispallen (till vänster). Foto: Privat.Bibben Nordblom vid simstarten.Lotta Nilssons pris för andraplatsen i D50-klassen. Foto: Privat
Johan Röjler och Peter Knoblach verkar ha haft ännu en finfin dag på leden (även om det i direktrapporten rapporterades om en liten svacka för Johan vid lunchtid). De gick i mål vid Ånnaboda precis som beräknat vid 18-tiden, och har nu klarat av mer än halva 28-milasträckan. ”Vilken härlig dag! I fjol löpte vi dag två på runt 14 timmar och 30 mininuter. I år, med fräschare kroppar efter målgång, på strax över tolv timmar. Vilken skillnad! Grym känsla! Detta bådar gott”, skrev grabbarna i direktrapporten en stund senare. I morgon börjar nedförsbacken, både bokstavligt (ned från Kilsbergen) och bildligt (andra halvan) på Bergslagsleden. Målet snart i sikte!
Idre tredagars startade i dag en finfin andraplats för Tisarens Daniel Attås i herrklassen (bara tolv sekunder bakom Göteborgs Johan Runesson, en kille med fyra VM på meritlistan och med bara två löpare inom fyra minuter bakom sig över 11,8 kilometer långdistans) och en nästan lika fin tredjeplats för klubbkompisen Josefin Tjernlund i damklassen (11.47 bakom Tove Alexandersson, världens förmodligen bästa orienterare just nu, men före en hel radda tunga namn). Martin Regborn, örebroaren som tog EM-brons i långdistans i våras och är klar för sitt tredje VM, har nu också anlänt till Idre och sprang en öppen bana i någon typ av träningsfart, slutade fyra, 6.49 bakom KFUM Örebros Michael Reinhart. I morgon avgörs en medeldistans i Idre.
Men framför allt är det i morgon förstås dags för örebroaren och Almbycyklisten Matthias Wengelins VM-start i mountainbikens sprintdisciplin i Nove Mesto. Kvalet startar 16.30, finalheaten 18.00. Banan ser ut så här.
1. Celtman Anders Ekholm, minns ni honom? Han fick hoppa in i Koster swimrun, i par med Mårten Vidlund, sedan Matti Tordssons dotter drabbats av leukemi. Den här säsongen satsar Ekholm återigen på sin vanliga gren, ironmantriathlon, där 41-åringen från Örebro i fjol för första gången någonsin tog sig under tio timmar (med tre sekunders marginal efter en riktig kämpainsats i den avslutande löpningen). Men i morgon, lördag, ger han – och inte så många andra heller, för den delen – gjort tidigare: Celtman extreme scottish triathlon, världens kanske tuffaste triathlon. Vi snackar 3 800 meter simning i iskalla Atlanten, 202 kilometer cykling (drygt två mil mer än en vanlig ironman) med 2 000 höjdmeter klättring och ett maraton med kamlöpning och två 1 000-meterstoppar. Jag ringde givetvis upp Ekholm och frågade hur han tänkte när han anmälde sig till den här galna tävlingen där Där bara 338 personer tagit sig i mål, totalt under de fyra första åren tävlingen arrangerats.
– Jag har sökt till Norseman triathlon i Norge, som är den stora tävlingen när det kommer till extrema triathlon i bergsmiljö. Men det är oerhört många som söker och bara några hundra platser, och i irritation över att jag inte kom med för fjärde gången i rad så sökte jag till både Celtman och Swissman som är de två andra tävlingarna i samma serie. Och då kom jag plötsligt med i båda. Eftersom de avgörs samma dag var jag tvungen att välja, och jag hade väl inte så stor koll där i oktober/november, så jag tog den här i Skottland, säger Ekholm till Konditionsbloggen. Vilken blir största utmaningen?
– Löpningen blir riktigt hård. Jag har gjort Vätternrundan på 7.18, så cykling borde inte vara något problem även om det är lite backigt. Och simningen känner jag mig bekväm med. Men bergslöpningen blir nog bekymret. Det fina är att man får ha en hjälplöpare med sig från cutoffen, de sista 25 kilometerna. Så jag har med mig klubbkompisen Mikael Spiris, som dessutom hjälper mig att byta om mellan grenarna och tar hand om mig om något händer. Det känns tryggt. Har du tränat specifikt?
– Det har blivit mycket mer terränglöpning än normalt. När jag fick platsen började jag med att ringa Johan Hasselmark, en svensk multisportare som har banrekordet i Celtman, och frågade vad jag behövde göra för att lyckas. Sedan har jag haft KJ Danielsson (vinnaren i Örebro triathlon) som tränare under en period och han har gjort ett träningsschema specifikt för den här tävlingen med mycket traillöpning, backlöpning, löpning i slalombackar och brötig terräng. Eftersom jag bor i Lillån har det blivit många turer i skogarna där. Sedan har jag försökt få cykelpassen att innehålla kupering, kört många backiga svängar. Det har blivit några turer till Ånnaboda och uppåt Kopparberg. Och så har jag tränat på att simma kallt, jag var ute tidigt i april och körde. Johan berättade att det varje år är en del som går upp ur vattnet och bryter innan det ens startat eftersom det är så fruktansvärt kallt. Så jävligt är det. Men jag har skaffat mig en neoprenväst att under våtdräkten för att få upp värmen, och extra tjock huva och strumpor. Hur är formen?
– I höstas hade jag ganska mycket strul, och nu i vår har det varit perioder som varit bra och perioder som … inte varit så bra. Man drar ju på sig en del sjukdomar när man har småbarn, och man får lägga träningen på tidiga mornar och sena kvällar, det är ju livet. Men jag provade formen i Örebro triathlon och slutade 17:e totalt och tvåa i min åldersklass, så jag rör på mig i alla fall. Hasselmarks banrekord är 11.41.30, nästan fyra timmar över världsrekordet på en ”vanlig” ironman. Hur länge räknar du med att få hålla på?
– 15-16 timmar, hoppas jag klara mig på. Man måste hinna till en cutoff 17 kilometer in på löpningen efter elva timmar, annars får man inte fortsätta om inte väderförhållandena är väldigt gynnsamma, för det är där den svåraste och mest tekniska löpningen börjar. Det största målet är att klara det, och få fortsätta och ta sig i mål. Jag har aldrig hållit på så länge i ett lopp tidigare, så det kommer bli spännande att se hur kroppen reagerar. Men jag tror att det ska passa mig, jag får försöka använda huvudet lite grann och köra på. Men jag tror ju inte att jag kommer att ha något med toppstriden att göra (skratt).
Bilder från Skottland längst ned i blogginlägget.
2. Cykel-SM
Emilia Fahlin jagar karriärens sjätte SM-guld, men Emma Johansson kommer förstås bli en mycket svår nöt att knäcka över de tio varv i centrala Västerås som ger totalt 120 kilometer i damernas linjelopp, och som sannolikt kommer kulminera i en klungspurt. Men glöm för all del inte att Fahlin faktiskt spurtade ned världsrankningsettan Johansson i Tour of Norway i höstas och att hon varit före över linjen även i ett par tävlingar den här våren.
3. Örebro City Sprint och Örebro mixsprintstafett
De båda tävlingarna på Söder i Örebro, med start och mål i Drottningparken, på söndag är de finaste orienteringstävlingarna som arrangerats i stan sedan O-ringen 2010, om man ser till världsranknings- och landskampsstatus, som jag skrev en del om i går.
Bubblare: Örebro backyard ultra, förstås. Mitt stora mållopp för året, och jag kommer liveuppdatera på twitter efter varje varv. Det kommer upp någon typ av inbäddning eller länk till min twitterfeed här på bloggen under lördagsmorgonen. Välkommen ut att följa, som publik eller som medlöpare i något/några varv! Start 9.00 och mål när näst siste deltagare ger upp. Själv tänkte jag åtminstone hålla på ett dygn, så det finns gott om utrymme att komma till Kvinnersta och snacka lite blogg, löpning eller livet med undertecknad!
För övrigt fick Erik Anfält nöja sig med en andraplats i Orsakajt’n, men då var hans baneman å andra sidan hyfsat välmeriterad. vi snackar fyrfaldige ryske VM-orienteraren Roman Ryapolov, som till vardags tävlar för IFK Mora, och som i slutet av den 25 kilometer långa stig- och grusvägstävlingen gick ifrån Anfält med 22 sekunder. De båda verkar ha pressat varandra ganska hårt, för segertiden 1.32.40 är rätt bra i den terrängne och trean Jesper Lundberg, Äppelbo, distanserades med nästan 7,5 minuter. Annars var det skidåkare som dominerade; Sara Lindborg, Anna Haag och Ida Ingemarsdotter vann 25-, 15- respektive 6-kilometersklasserna på damsidan.
I Borejoggen i Torsby tog Erica Lech, Örebro AIK, hem segern med halvminutens marginal till tvåan, Ebba Sigfridsson, I2 Triathlon, med segertiden 32.56 (Antje Torstensson bröt, kanske beroende på förkylningen hon drogs med när jag träffade henne på löpskyttet i tisdags). På herrsidan mötte regerande mästaren Bill Impola, långloppsskidåkaren från Kopparberg, övermäktigt motstånd när löpkanonerna Nasir Dawoud och Anders Kleist dök upp, men Impola blev ändå trea på 27.25 över 8,5 kilometer, slagen med 1.06 av Dawoud och 30 sekunder av Kleist.
Mikael Spiris (som ska langa dricka i cyklingen och springa med sista 25 kilometerna), Anders Ekholm (som ska ge sig på ett av världens tuffaste ironman) och Anders son Sigge på plats framför en av bergstopparna på det skotska höglandet. Foto: Privat
På söndag, med start i Drottningparken bakom Virginska gymnasiet vi elvatiden, avgörs tredje upplagan av Örebro city sprint, och jag har tidigare skrivit om att tävlingen i år beviljats världsrankningsstatus och lockar stora delar av danska och svenska landslagen. Men nu står det också klart att Örebro sprintmixstafett, som avgörs två timmar senare på samma plats, får inofficiell status som svenskdansk landskamp, att och att Danmark ställer upp med ett förstalag som till tre fjärdedelar (Tue Lassen, Søren Bobach och Maja Alm) är detsamma som är regerande världsmästare i mixedsprintstafett medan Sverige startar fyra VM-uttagna sprinters som dock inte kommer springa just sprintstafett i Strömstad: Karolin Ohlsson, Emil Svensk, örebroaren och nyblivne EM-medaljören Martin Regborn och Sara Hagström. Jag ringde upp biträdande tävlingsledaren Björn Alpberg i Almby för att höra hur det här blev verklighet till en text i midsommaraftonens pappers-NA, men jag sparade förstås lite skönt snack till bloggen också.
– Med VM i Sverige som gör att många landslag ligger här och tränar just nu, ett rykte om oss att vara en proffsig arrangör med en hög nivå på tävlingen de två första åren, och ett datum, midsommarhelgen, som inte konkurrerar med andra tävlingar har vi lyckats få till det här finfina startfältet. Tur har den tokige, och nog har vi varit tokiga, Och när det väl kommer världsmästare och anmäler sig, då vaknar orienterarna, som vanligtvis är lite konservativa, till. ”Vad är det här för tävling”, liksom. Därför ser vi ut att slå deltagarrekordet i år igen, trots att vi egentligen inte jobbat med marknadsföring alls. Vårt största bekymmer just nu är om kartorna kommer att räcka, och det känns ju angenämt, säger Alpberg till Konditionsbloggen. Ni har världsrankningsstatus också, i den individuella sprinten. Vad betyder det?
– Det är givetvis viktigt om vi vill locka starka löpare, men det ställer också krav, vi som arrangör har samma krav på oss som på en VM-tävling. Det måste finnas möjlighet till dopningskontroll, och alla löpare måste sitta i karantän, i det här fallet i Oscariahallen, tills alla är i mål för att det ska bli så rättvist som möjligt. Man kan tycka att et låter onödigt krångligt om det ändå bara kommer 30 löpare och springer de här världsrankningstävlingarna, men de som har valt att komma hit förväntar sig den nivån, och annars hade vi inte fått hit dem. Har Regborn stor fördel av att vara hemmalöpare?
– Nej, ingen alls. Snarare en nackdel, skulle jag tro. Risken är att han tittar på kartan och tänker ”aha, det här känner jag igen, dit ska jag” utan att läsa kartan ordentligt, och så har vi ställt ut ett staket som inte får passeras just där han tänkt springa. Just det hände faktiskt på kullerstenen utanför Slottet förra året. Jag stod själv där vid kravallstaketet och sa till honom: ”Läs kartan …” (Regborn vann ändå med elva sekunder till slut). Hur utvecklar ni det här ytterligare till nästa år?
– Ja, du, vi har ju först och främst sju SM-tävlingar nästa år och har sagt att vi absolut inte hinner med en Örebro city sprint också. Men … Vi har faktiskt ansökt om att hålla tävlingen ändå, på midsommarsöndagen. Vi har fått lite förfrågningar, och det finns lite idéer. Vi har ju konceptet med labyrintsprinten som vi körde på Friends arena och som även ska arrangeras under O-ringen i Sälen och, ja, vi får väl se. Vi ska ta beslut i november om det blir något city sprint nästa år, har vi sagt, just nu är det fullt fokus på SM i sprint och sprintstafett som vi i Almby arrangerar 2-3-4 juni nästa år. Vi kommer ha ett kval nere i Ladugårdsängen och final inne i stan. Dessutom kommer vi ha publiktävlingar på eftermiddagen, på exakt samma banor, så alla kan få prova hur långt efter världseliten man är.
Alla lokala orienterare är dock inte på plats i Örebro i helgen. 25 från Tisaren, däribland landslagslöparna Lilian Forsgren, Josefin Tjernlund och Daniel Attås, och ett 20-tal från de andra länsklubbarna, kör istället Idreveckan med Idre fjällorientering på söndag, Fjällsprinten på måndag och Idre tredagars tisdag-torsdag nästa vecka. En perfekt uppladdning inför O-ringen i Sälen som nu bara är en månad bort, kan man tänka.
Även Erik Anfält är på plats i Dalarna, efter gårdagens seger och personliga rekord på 5 000 meters-DM (kompletta resultatlistorna är nu tillgängliga här). Men inte för att orientera, förstås, utan för att springa den 25 kilometer långa löptävlingen Orsakajt’n, som traditionsenligt avgörs på midsommaraftonen på skogsstigar och grusvägar i Oreälvens dalgång. Jag ser inget namn i startlistan som ska kunna stoppa Anfält från ännu en seger.
Och så konstaterar vi att Kopparbergscyklisten Fredrik Johansson, som numera tävlar för Stockholms CK, slutade på elfte plats i tempoloppet vid cykel-SM i Västerås i dag, slagen med drygt tre minuter av segrande Alexander Wetterhall över 51 kilometer, och drygt 1,5 minuter från pallen.
För övrigt blev jag via twitter i dag uppmärksammad på att Sverige faktiskt fått två, och inte bara en, plats i damernas tempolopp till OS i Rio de Janeiro, men att det verkar som om SOK tackat nej till den andra eftersom bara Emma Johansson visat den topp åtta-potential de vill se (och Fahlin förtydligade att hon inte ens tar med tempohojen på flyget till Brasilien, så då kan vi stryka de spekulationerna om en eventuell ersättningsstart).
Emilia Fahlin var bara 3,9 sekunder från karriärens sjätte SM-guld i dag. Örebrocyklisten ledde med 0,6 sekunder vid vändpunkten, halvvägs på det 25,5 kilometer långa tempoloppet i Västerås, men tappade 4,5 sekunder mot världsrankningsettan Emma Johansson i medvinden på vägen tillbaka in igen. Jag var själv på plats i Västerås och pratade bara med förbundskapten Martin Vestby (som hyllade Fahlin och på stående fot lovade nya landslagsuppdrag: ”Både jag och Emma hade tippat Emilia som vinnare, för banan passade henne och hon har visat en otrolig styrka i de senaste tävlingarna. Nu blev det en riktig kämpaseger för Emma till slut, men hon har aldrig pressats så hårt på ett SM-tempo tidigare. För Emma var det här en seger som betyder mycket. Jag önskar att Emilia, om hon är motiverad, fokuserar extra just på tempo inför EM och VM.”) Mer om honom i morgondagens pappers-NA, där även Fahlin förstås är intervjuad. Men som vanligt blir det lite bloggextra med Fahlin. Och vi börjar förstås med känslorna kring det där silvret (”Det är aldrig kul att komma tvåa”, sa Fahlin i speakerintervjun precis när Emma passerat mållinjen), och även en timme, en nedcykling och en dusch senare var Fahlin rätt besviken.
– Nej, när det är så pass nära i slutändan så är man inte nöjd, mycket vill ha mer. Jag trodde inte att det skulle vara så pass jämnt. Klart att det alltid finns förhoppningar om att vinna och så, men jag vet ju hur bra Emma är och trodde att hon skulle ta hem det med lite mer marginal. När man hör att det var så pass tajt på slutet så känns det lite surt, säger Fahlin till Konditionsbloggen. Emma gick ut 31 minuter efter dig och hade dina tider att gå på, hur mycket spelade den matchningen in, tror du?
– Svårt att säga, men när det är så pass tajt är det klart att det är en fördel att få tider att gå på. Hade jag fått veta att jag var tre sekunder från guldet hade jag kanske hittat något lite till. I dag kunde jag bara gå in och göra mitt eget lopp, och det var skönt att inte ha någon stress på det viset, men hade jag vetat de sista fem kilometerna att det var så tajt kunde jag kanske ha hittat ytterligare energidepåer i kroppen. Men det är så det är. Hur bra var det här loppet från din sida?
– Det kändes ganska bra, även om det alltid är svårt att veta när man kör, speciellt när man går ut så tidigt. Jag var väldigt osäker inför loppet, hur mycket man skulle kunna gå på, men jag tycker att jag hittade en bra balans, att jag disponerade loppet på ett bra sätt. Jag visste att man var tvungne att gå ut hårt i motvinden på första halvan eftersom det inte går att ta in så mycket på vägen hem, men ändå måste man ha lite krafter kvar. Och jag var ju snabbast ut och tappade bara fyra sekunder hem, så det får jag väl egentligen vara nöjd med. Och härifrån kan det egentligen bara bli bättre med mer träning, tävling och tävlingsrutin, det här var trots allt mitt första riktiga tempolopp i år. Det här loppet borde väl räcka till att få köra både EM och VM i tempo i höst?
– Jo, det tror jag. Sedan kanske det behövs lite mer för att utmana om topplaceringarna. Men med ett sånt här lopp i bagaget har man något att bygga vidare från. Man måste börja någonstans. Det skulle vara kul att köra mer tempo framöver, att hitta tillbaka (Fahlin tog tre SM-guld, var VM-nia två gånger och cyklade OS i tempo 2009–2012, men körde knappt några tempolopp alls under de sjukdomsförföljda åren 2013–2015), köra lite fler tävlingar i tempo, få göra något mästerskap och fila lite mer på det. Emma har ju inte bestämt om hon ska köra OS-tempot än (Sverige har bara en plats dit, och Emma har fått den men inte bestämt om hon ska utnyttja den), finns det en chans att du som ändå är på plats i Rio kan ersätta henne?
– SOK brukar inte vilja fylla ut platserna, de vill att man ska ha visat något på internationell nivå innan, och det har jag inte hunnit göra den här gången. Det är problemet med deras uttagningar i det här fallet, så jag tror tyvärr inte att det kan bli aktuellt. Nu lägger jag fullt fokus på linjeloppet i OS. Sedan får jag försöka satsa mer på tempo till kommande tävlingar. Ligger du i fas inför OS?
– Jag vill inte säga att jag är klar, men jag har en okej grund att stå på nu. Det finns små bitar att slipa på, jag vill höja mig lite till. Men det är några veckor kvar.
Fahlin kör linjeloppet i SM på lördag och flyger redan på söndag till Livigno för ett höghöjdsläger. Därefter direkt till Tyskland för Thüringen rundfahrt 15–21 juli och sedan är det bara dagar kvar till avresan till Brasilien.
Fahlins klubbkompis Jacob Ahlsson slutade för övrigt på 13:e plats i herrjuniorernas tempolopp på SM, 2.41 bakom segrande Motalacyklisten Linus Kvist.
Någon resultatlista från kvällens DM på 5 000 meter på Transtensvallen i Hallsberg har ännu inte publicerats på nätet, men jag ringde upp sekretariatet som var väldigt behjälpliga och fixade segrartider och medaljörer. Och faktum är att Erik Anfält hade efteranmält sig och sprang in på personliga rekordet 15.21,42 (hela 15 sekunder under det tre år gamla perset, satt just på DM), en tid som gör honom till Sverigetolva på distansen i år, trots att han egentligen satsar på maraton. Mikaela Kemppi tog som väntat segern på damsidan, på 17.27,31 (två sekunder över hennes pers), vilket gör henne också till Sverigetolva. Mattias Nätterlund och Liduina van Sitteren tog silver, Jakob Nilsson och Anna Pettersson brons. Samtliga medaljörer utom Pettersson, som tävlar för IF Start, springer för Örebro AIK. Resultaten gör att Kemppi och van Sitteren nu delar ledningen i långloppscupen, medan Nilsson toppar herrklassen.
I morgon drar cykel-SM i Västerås igång (med undertecknat på plats), och det smäller redan första dagen med damernas tempolopp, med Örebros stjärna Emilia Fahlin, OS-klar i linje men med dubbla niondeplatser i just tempo på VM 2009 och 2011 (och tre SM-guld i disciplinen 2009–2012). Jag ringde upp Fahlin, som kommer direkt från helgens succé i Storbritannien, tidigare under dagen och gjorde en intervju till pappers-NA, men passade givetvis på att ta lite exklusivt bloggsnack också. Som en analys av banan.
– Jag har varit i Västerås i dag och rekat läget, kört morgondagens tempobana. Det är ganska mycket rätt fram, inte så mycket konstigheter. Det är ett par kurvor och vändpunkten att hålla koll på, annars 25 lätt böljande kilometer utan några direkta backar. Det är ganska öppet runt banan, och i dag var det ganska mycket motvind på vägen ut, men det gick desto fortare på vägen in. En ganska snabb bana som jag tror passar mig ganska bra. Det var glada miner när jag såg den i varje fall, säger Fahlin till Konditionsbloggen. Det låter inte jättekul, platt och rakt …
– Det händer inte jättemycket, men i tempolopp överlag så åker man inte och kollar sig så mycket omkring. Det blir lika jobbigt vad det än är för bana. Man ska bara ha ur sitt max. Är banan lite tråkigt gäller det bara ännu mer att hålla fokus och köra på utan att tycka att det är jobbigt och piss. Ska man räkna med att Emma Johansson är överlägsen i morgon?
– Emma är guldfavorit, jättefavorit, absolut. Men det är svårt att säga hur jag står mig mot Emma just nu. Jag körde ju inte tempot på SM förra året, och har inte kört något riktigt tempo i år. Vilka mer kan lägga sig i? – Sara (Mustonen-Lichan) brukar vara på pallen, och sedan brukar det alltid dyka upp någon åktstarkt wildcard från triathlon eller så. Men jag går givetvis in för att köra så fort det bara går, och det är klart att jag vill ta medalj. Det finns VM-platser att köra för också, inte minst som Emma lägger av efter OS …
– Ja, och EM också (som i år för första gången någonsin har proffsklass, vilket jag hade missat). Klart det finns i bakhuvudet. Blir jag topp tre i SM finns bra möjlighet att få köra tempoloppen där, och det är ett delmål. Har du fått ihop alla prylar då, cykel, diskhjul och dräkt?
– Ja, det har ju varit lite svårt med kläder och material … men nu har det mesta löst sig. Över huvud taget har det ju varit lite si och så med utrustning, hjälmar och grejer den här säsongen, det här blir första gången jag kör med allt. Min tränare (Klas Johansson) var här och ställde in cykeln i måndags, och jag provade den helt klar för första gången i dag, men jag känner mig bekväm i position och allting. Har du hunnit kolla in linjeloppets bana någonting än?
– Nej, jag har haft fullt fokus på tempobanan. Men vi ska ta den tio varv på lördag, så jag hinner nog lära mig den …
Adam Axelsson står över årets cykel-SM, men Örebrocyklisternas Jacob Ahlsson kör i herrjuniorklassen och Kopparbergscyklisten Fredrik Johansson, som numera tävlar för Stockholms CK, kör i herrklassen (men bara tempoloppet som det verkar).
I morgon är det DM på 5 000 meter, i Hallsberg, och nu finns startlistorna publicerade. Mattias Nätterlund och Mikaela Kemppi är förstås megafavoriter.
Konditionsbloggen 