I morgon är det exakt två veckor kvar till damernas tempolopp i cykel-VM i Doha, där Emilia Fahlin gör sitt första individuella VM-tempo på tre år, och fyra dagar senare avgörs linjeloppet där Sverige förutom Fahlin alltså ställer upp med ”Silver-Emma” Johansson, OS-hjälpryttaren Sara Mustonen-Lichan samt Alexandra Nessmar och Sara Penton. Det blir Örebrocyklistens nionde VM, och tolfte internationella seniormästerskap (addera två OS och ett EM), och i samtliga har hennes uppdrag varit att assistera Johansson (2008 även Susanne Ljungskog) på linjeloppet. Men i år, när Johansson gör sin förmodligen sista mästerskapsstart (hon har kontrakt med Wiggle-High5 även nästa år, och när jag pratade med henne på SM i Västerås i somras var hon inte helt på det klara med om karriären tar tvärslut i höst eller om hon ska trampa lite nästa år) tycker Sveriges största cykelprofil att det är dags att skifta fokus i landslaget och satsa på Fahlin. I ett blogginlägg skriver nämligen Roberto Vacchi, Eurosportkommentatorn som håvat in priser (bland annat som årets sport-tv-profil på Kristallen-galan) och blivit synonym med cykling i Sverige genom sin röst och kommentatorsstil, att svenska landslaget borde satsa minst lika hårt på Fahlin som på Johansson på de platta banorna i Doha.
”Nu när Emilia Fahlin ‘hittat’ tillbaka sin spurtförmåga så kanske det är henne de ska köra för. Jag menar inte att Emma inte kan spurta, för det kan hon, men de skulle kunna starta tävlingen på samma villkor och sen får man känna efter, allt eftersom loppet går, vem man ska köra för i finalen. En sådan tanke är positiv eftersom Emma är lika bra som alltid men det är nu Emilia som också hittat rätt”, skriver Vacchi och fortsätter: ”Från att i flera år haft en cyklist som haft chansen på VM har vi nu två. Dubbelt så bra.”
Vacchi grundar naturligtvis sitt resonemang på de allt bättre resultat Fahlin presterat ända sedan augusti i fjol, när formkurvan började peka spikrakt uppåt. Tour of Norway och (framför allt) cykel-VM var höjdpunkterna då, i år har hon följt upp med massor av tid i utbrytningar på stallet Alé-Cipollinis begära, bergatröjan i Tour of Chongming Island, priset för mest offensiva cyklist i Aviva Women’s tour och toppade sedan med att hjälpa Emma Johansson till OS-silver i Rio och därefter ta Sveriges första seger någonsin på cyklingens världstour.
Jag hittade för övrigt ett videoklipp på gårdagens spurt i Gran Premio Bruno Beghelli (med bra repriser från flera vinklar), där man ser att Fahlin verkligen utmanade och var nära fjärdeplatsen men inte hade ben nog för pallen just i detta lopp.
Mikaela Kemppi, 43, ville ju verkligen slå det där distriktsrekordet när Berlin marathon avgjordes i dag. Därför hade hon väldigt svårt att glädja sig åt att hon slutade på 14:e plats i världens kanske mest prestigefyllda maraton med tiden 2.44.46, tog en andraplats i åldersgruppen D40, slog personligt rekord med 71 sekunder och slog sig in på tredje plats på den svenska årsbästalistan. I varje fall när jag pratade med henne några timmar efter målgången under Brandenburger Tor (dessutom avslöjade hon att ”misslyckandet”, hur hon nu kan kalla en sådan grym tid för det, kan ha räddat hennes maratonkarriär).
– Jag har aldrig varit med om något liknande. Nu efter målgång … Alltså, jag brukar stanna ett par minuter och pusta och sedan är jag okej. Brukar känna: ”Snyt dig och skärp dig”, åt de som ligger och vrider sig. Men nu förstår jag vad det handlar om. Jag var helt tom på energi när jag kom i mål och kunde varken få i mig mat eller vatten på grund av magen, säger Kemppi till Konditionsbloggen. Vad var det som hände?
– Jag sprang så himla bra till 25 (1.36.06, på väg mot en sluttid runt 2.42), men sedan fick jag först magknip. Sedan magras. Ja, jag var till och med tvungen att stanna och gå på toa. Då tänkte jag: Nu är det kört. Men sedan: ”Skärp dig, ut och spring!” Efter toastoppet gick jag nog på lite för hårt, blev stressad över tiden jag förlorat. För sedan slog krampen till i vaden. Sista sju kilometerna fick jag sänka farten och vinkla foten på olika sätt för att kunna fortsätta. Ändå personligt rekord med över en minut, det måste du vara nöjd med?
– Nja, just nu kan jag ändå inte riktigt glädja mig. Jag gick för distriktsrekordet (det missades med 66 sekunder) och jag vet ju att man inte får hur många chanser som helst i livet när man är frisk och kry, är i form och har bra väder på en snabb bana. Samtidigt är det här den första motgången jag haft, jag kan säkert lära mig jättemycket och kommer nog känna mig mer nöjd om några dagar. Jag är nöjd med att jag verkligen vågade pressa mig, att jag gav allt jag hade. Hade jag gått i mål och varit skitfräsch hade jag nog varit missnöjd för att jag inte tog ut mig. Har du någon analys av vad som gick fel, gjorde du något annorlunda mot vad du brukar? – Nej, jag gjorde exakt som jag alltid gjort. Och jag har aldrig någonsin haft magproblem, under något lopp någon gång. Jag spände bågen i dag, och kroppen kanske sa ifrån. Men det kändes absolut inte värre än de andra marorna jag sprungit. Jag sprang helt enligt planen och var säker på att det skulle gå vägen efter 25 kilometer. Där fick jag mig en liten näsbränna. Ska jag tänka positivt får jag ändå ta med mig att jag tömde ut allt jag hade i dag, trots att det gick emot. Vad händer nu?
– Jag är mest orolig för vaden. Energin kommer tillbaka när man kan få i sig något, jag känner redan att jag börjar bli hungrig, men jag hoppas att jag inte skadade något när jag fortsatte springa på vaden. Jag måste lyssna på den och ta det lugnt. Men visst blir det fler lopp i höst. Men jag vet inte vad nästa stora grej blir. En av killarna från Örebro sa efteråt: ”Nu planerar vi nästa mara!” Men jag: ”Jag har aldrig varit så osugen i hela mitt liv.” På något sätt känner jag att jag kanske hade varit klar med maran om det gått vägen och blivit riktigt bra i dag. Då kanske jag hade kunnat nöja mig och sedan bara springa på skoj och njuta. Men nu måste jag nog ge det åtminstone ett försök till på en riktigt snabb, internationell bana. Jag tänker inte låta det här bli min sista maraupplevelse, jag vill avsluta på ett bättre sätt.
Fem herrlöpare från Örebro tog sig under tre timmar i Berlin. Ludvig Börjesson var snabbast med 2.42.57 och 52-årige Sören Forsberg sprang på 2.47.16. Även Andreas Ingberg (pers med exakt sex minuter när han sprang in på 2.47.56), Gustav Grek och Anders Larsson tog sig under drömgränsen. Jonas Rosengren bröt efter 30 kilometer på 1.57.40 med beräknad måltid på drygt 2.45.
Emilia Fahlin svarade för ännu ett otroligt bra lopp (hon är ju i sitt livs form just nu) i sitt VM-genrep, Gran Premio Bruno Beghelli. 50-talet cyklister var samlade inför spurten i Monteveglio, och Fahlin testade att gå för det och blev femma bakom åkare som Chloe Hosking (en australisk stjärncyklist som nu tog sin tredje seger för året) och Marianne Vos (holländskan med tolv VM- och två OS-guld). Tävlingen var Fahlins sista för Alé-Cipollini-stallet, nu återstår bara VM (tempoloppet körs den 11 oktober, linjeloppet den 15 oktober) innan säsongen är över.
I stafett-SM i orientering svarade Hagabys Viktor Larsson och KFUM Örebros Ellinor Eriksson, som båda kutat ruggigt bra i helgen, för de mäktigaste prestationerna av länslöpare. Larsson växlade över till VM-sjuan Martin Regborn som trea, bara sex sekunder från ledning, före löpare som Øystein Kvaal Østerbø (två VM-medaljer i fjol). Regborn tappade en dryg minut på Ruslan Glebov på andrasträckan, men behöll kontakten med andraplatsen när han växlade som trea till Jakob Wallenhammar på sistasträckan, som tappade 18 minuter och 15 placeringar och korsade mållinjen på 18:e plats, en minut och en placering bakom Tisarens andralag med Jonas Merz, Oskar Andrén och Johan Aronsson (Tisarens förstalag blev 37:a sedan Gustav Hindér växlat som 60:e av 75 startande lag efter en tung förstasträcka där han tappade nästan 17 minuter på Larsson och de andra i täten, vilket Daniel Attås och Filip Jacobsson inte kunde rädda).
Eriksson, då? Tja, hon var tvåa, bara fyra sekunder från att vinna förstasträckan, och hade landslagslöpare som Tisarens Lilian Forsgren och exilörebroaren Maria Magnusson (Sävedalen) bakom sig. Anette Carlsson och Elsa Ekelin höll sedan undan till en tolfetplats i mål för KFUM, urstarkt och till exempel två placeringar före Tove Alexanderssons Stora Tuna. Bästa placeringen i stafett-SM tog föga förvånande ändå Tisaren, som blev fyra, 24 sekunder från medalj och bara 70 från guld (det tog Göteborg-Majorna). Forsgren växlade som trea, tre sekunder bakom Eriksson, och och Ellinor Tjernlund tappade bara en placering på andrasträckan innan hon växlade till EM-meriterade tvillingsystern Josefin Tjernlund som sprang om Järlas båda lag som båda var före men tappade Göteborg-Majorna och Kåre och därmed blev fyra även i mål. Tisarens andralag med Lovisa Persson, Rebecka Nylin och Andreas Svensson slutade på 16:e plats, och blev därmed tredje bästa andralag.
Anton Hallor sprang Skräddartorpsträffen i Fagersta istället, och blev fyra i herrklassen.
I veteran-SM avslutade Asta Sjöberg, Lindebygdens meste medaljör, med ett brons på långdistans.
Och så har OS-satsande skridskoåkarna David Andersson (som var med i OS i Sotji och tävlar för Örebroklubben SK Winner) och Adam Axelsson (som kommer från Kumla och också kör för Winner) äntligen dragit igång säsongen. I en träningstävling i nederländska Leeuwarden körde David 500 meter på 37,45 och Adam på 37,91, och en knapp timme senare följde de upp med 1.13,03 respektive 1.14,33 på 1 000 meter. Ungefär en sekund över pers på båda distanserna för Adam, lite mer för David.
– En riktigt bra start på säsongen med två bra lopp. 37,91 är en bra tid för mig så här tidigt på säsongen, 1.14,30 är liknande vad jag gjorde som snabbast förra året och nu är det bara september och säsongen har knappt börjat. Jag är riktigt nöjd med båda loppen, men det finns saker man kan förbättra, jag gjorde några småmissar. Så jag ser verkligen fram emot säsongen. Nu är det bara fyra dagar kvar på lägret här i Leeuwarden och det är hårdkörning som står på programmet för att ladda upp inför en månad i Inzell i oktober, säger Axelsson till Konditionsbloggen.
Ellinor Tjernlund, Josefin Tjernlund och Lilian Forsgren efter fjärdeplatsen i SM-stafetten. Foto: Torbjörn Andrén
Konditionsbloggen 