Jag skrev ju en hel del om Emilia Fahlins succéhelg i Thüringen rundfahrt i går (hennes första internationella pallplats på fyra år, i konkurrens med stora delar av världseliten, i ett OS-genrep), och efter kvällens tempolopp fick jag tag i Örebrocyklisten i bilen på väg från tävlingsplatsen till svenskarnas hotell (för en artikel i tisdagens pappers-NA, som går att köpa som e-tidning på na.se). Större delen av samtalet kom dock att handla om att hon återigen fick köra ett tempolopp utan tempocykel.
Det italienska stall hon kör för i år, Alé-Cipollini, är ju inte det mest ekonomiskt starka på touren och det har visat sig gång på gång just när det kommer till tempolopp. De tyckte inte att de hade råd att ens plocka med tempohjälmarna (och än mindre några tempocyklar eller ens diskhjul) till etapploppet i Argentina i januari, inför Auensteiner-Radsporttage i Tyskland i juni fastnade tempocykeln på flyget, och under ett träningsläger i Sierra Nevada-bergen i sommar gick det elektroniska växlingssytemet sönder. Fahlin fick det lagat, och kunde köra i full tempoutrustning (tja, förutom att utrustningen är satt på en linjecykelram och att hon fick låna in ett diskhjul) för första gången för året när hon var mindre än fyra sekunder från att sno SM-guldet från världsrankningsettan Emma Johansson i Västerås för tre veckor sedan. Sedan dess har Fahlin inte kört på tempocykeln, men när hon plockade fram den för dagens etapp i Thüringen visade det sig att växlingssystemet återigen var trasigt. Fahlin berättar själv.

– Klart att jag är besviken när jag låg så bra till i sammandraget. Cykeln har bara stått sedan SM, men nu är det samma problem som före SM, det elektroniska växelsystemet är trasigt igen, trots att vi fixade det med ett nytt batteri. Men växlingssystemet är av en modell som är ett par år gammalt, och det är något som inte fungerar som det ska, det är ett återkommande problem som jag hoppas blir åtgärdat. Jag har som mål att köra tempo både på EM och VM i höst, och att försöka göra något vettigt av det. Då behövs det en temporam till att börja med, för hittills har jag fått köra på en linjeram med tempoutrustning, och rätt komponenter på den. Jag har legat på teamet, och den ska vara beställd nu, men vi får väl se när den dyker upp, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Hur blev tempoloppet med linjecykeln (Fahlin slutade på 33:e plats av 107 startande, 2,5 minuter bakom segrande Ellen van Dijk men trots allt bara 46 sekunder bakom)?
– Överlag var det ingen toppdag om man ser till känslan i benen, inte alls som lördag och söndag. Och det var en ganska tuff, böljande bana runt öppna fält. Sedan gjorde det sitt till att man inte har den cykeln man skulle vilja ha, det gjorde att det inte kändes hundra ens före start. Har man sedan inte superben är det svårt att göra något bra.
Men du hade en fantastisk helg. Hur upplevde du lördagen?
– Det var en ganska tuff tävling. Mycket upp och ned, och dessutom ganska tekniskt genom små byar, och med en hård avslutning. Med nio kilometer kvar gick vi ut på sista varvet som innehöll en kilometerlång backe, där det blev körning. Jag slet mig med som en av elva i tätgruppen över där. Det var bara att bita ihop och köra så hårt det gick, och det var skönt att se att man kunde sitta med där framme, att kunna vara med i tävlingen i en sådan tuff final. Jag var den enda i laget (svenska landslaget, som Fahlin för omväxlings skull kör för den här veckan) som kom var med, vilket gjorde att jag inte behövde ta så stort ansvar i gruppen utan kunde koncentrera mig på spurten. Ryskan som vann gick iväg med några kilometer kvar, men där bakom lyckades jag ”hyfsat” i spurten. (Marianne) Vos är ju ingen nybörjare direkt (hon har tolv VM- och två OS-guld på meritlistan).
Hur värderar du den här tredjeplatsen?
– Sett till motståndet värderar jag den väldigt högt. Kroppen kändes väldigt bra också, jag kunde gå med bra utan att jag kände att det gjorde jätteont. Skönt att det går framåt och riktigt bra tajming.
Ja, bara tre veckor kvar till OS. Hur kommer sista uppladdningen se ut?
– Det är tre etapper kvar här, och de två kommande (tisdag och onsdag) ska vara de tuffaste, innan det blir en lite lättare avslutning (efter tempoloppet tappade Fahlin från från en femteplats i sammandraget, 29 sekunder från täten, till en 16:e-plats, 2.10 bakom). Sedan blir det hem till Spanien (Fahlin bor i Girona) och packa om, landa lite, ladda om mentalt och få ett par sista, bra pass gjorda. Sedan flyger vi till Rio den 29 juli. Vi kommer vara där en dryg vecka innan loppet för att ställa om kroppen till brasiliansk tid, kolla banan och ladda upp.

För övrigt glömde jag ju att redovisa resultaten från Leksand sommarland kvällsmarathon som avgjordes i lördags. Loppet, som liksom bland annat Decembermarathon, Svampenmaran och Örebro backyard ultra, arrangeras av Ola Nordahl och var en engångsföreteelse där 31 seniorer och 13 barn sprang mellan 1 263 och 42 195 meter (19 tog hela maratonet). Örebro AIK:s Lena Koss var enda dam i maratonklassen och vann därmed på 5.16.32, medan Hasse Byrén, Spartacus, var bäste länslöpare på herrsidan med en tredjeplats på 3.42.31, 17 minuter bakom segrande Jörgen Stagreus, Goif Kåre.