Gunnar Johansson, Närkes Friidrottsförbunds statistiker, har efter Martin Regborns kanontid i Startmilengjort ett digert jobb för att sammanställa listor med distriktets bästa löpare över tio kilometer landsväg, något som tidigare saknats i den i övrigt så utförliga genom tiderna-statistiken på distriktets hemsida. I går fick jag ett mail från Gunnar som berättade att han till slut, efter ett besök på biblioteket och koll i gamla Örebro Kuriren-lägg från 1990, hittat de sista, saknade resultaten och att listorna (som innehåller de bästa tiderna av distriktslöpare i kontrollmätta 10-kilometerslopp i länet och på SM/andra stora nationella tävlingar) nu får betraktas som kompletta, och att de dessutom lagts upp i datasamlingen på distriktets hemsida.
Förutom statistiken över som visar att Kjell-Arne Sjögrens 30.27 från 1983 alltjämt är snabbaste herrtiden och att Josefin Gerdevågs 35.27 från SM-milen 2015 är bästa damtiden finns också alla veteranklasser listade, där Rose-Marie Enmalm, Ruth Svensson och Roy Folkesson dominerar de äldsta klasserna.
Länets snabbaste millöpare genom tiderna, Kjell-Arne Sjögren? Jodå, 55-åringen är still going strong och noterade en niondeplats i terrängserien i Glanshammar i torsdags, med årsbästat 10.09 över de 2,5 kilometerna. Henrik Eknor tog tredje segern på lika många starter, och noterade dessutom säsongens bästa tid i 8.42 (tidigare var Melker Forsberg, i P15-klassen, bäst på 8.48), men Johan Ingjald var återigen tvåa och leder totalt. På damsidan tog Maria Eriksson över totalledning efter säsongens första segern, på 10.27.
Har senaste tiden jobbat en hel del med schismen som gjort att KFUM Örebro Friidrott nu splittras och att en ny förening under namnet KFUM Örebro Track and field bildats. Har pratat med en hel del folk i båda föreningarna (och även om själva pudelns kärna trots det inte riktigt står klar för mig, exakt vilka frågor som skiljer de båda falangerna åt; ingen är särskilt sugen på att gå in på det som hänt historiskt), och förstås också hört mig för vad som händer med långloppen (som är extra intressanta för den här bloggen). Eftersom allt är väldigt nytt finns få klara besked, men den bild jag skapat mig efter att ha pratat runt är följande:
** Örebro city midnight run, som skulle bli ett festligt midnattslopp i centrala Örebro den 6 augusti, ställs in. Arrangemanget var en av den gamla, nu bortröstade styrelsen i KFUM Örebro Friidrotts nya idéer, som den nya styrelsen avstyrt. Möjligen för att spara pengar (men å andra sidan brukar arrangemang av den typen vara en viktig inkomstkälla för klubbar, men kanske inte under ett uppstartsår), möjligen på grund av att ledarna inom klubben måste fokusera på annat just nu.
** Gubbracet (tidigare Grabbhalvan, men nu helt fristående från Grabbhalvan i Norrköping) och Vårruset kommer att arrangeras enligt tidigare besked 17 respektive 18 maj. Enda frågetecknet där är hur klubben löser funktionärssituationen om utbrytningen skulle leda till ett strömavhopp från den nya klubben. Enligt uppgift är 2016 dock sista året på KFUM Örebro Friidrotts kontrakt med Vårrusets centrala organisation, och i sådana fall är det förstås öppet för diskussion vilken klubb som ska arrangera femkilometersloppet i framtiden. Vårruset har de senaste fyra åren gett KFUM ett tillskott på mellan 610 000 och 725 000 kronor (medan Grabbhalvan varit ett nollsummespel medan ”nya” Gubbracet beräknas ge drygt 190 000 kronor och där inställda Örebro city midnight run skulle ha gett knappt 160 000 kronor).
** En helt ny halvmara kan komma att arrangeras av den nya klubben redan i augusti (eftersom Åstadsloppet kvarstår i den gamla föreningens regi). Det är dock inte klart om föreningen hinner styra upp arrangemanget redan i år, det kan få vänta till nästa år.
** Någon gång i augusti kommer den nya föreningen av allt att dömas att arrangera ett mileslopp med start vid Bromsplan och löpning rakt framåt på Storgatan, 1 609 meter, med mål någonstans vid Olof Palmes torg eller så. Kanske blir det den 6 augusti, då arbetet med att bearbeta kommunen om att använda centrum det datumet för Örebro city midnight run redan hade påbörjats.
** Tanken från början, när den gamla styrelsen styrde den gamla klubben, var att starta en ny tävlingsserie med Vårruset/Gubbracet, Örebro city midnight run, milesloppet och Åstadsloppet, där löpare skulle lockas att stegra sin träning och gå från att springa fem kilometer på våren till tio kilometer i augusti och 21,1 kilometer i oktober (plus då att klämma in en miles), och lägga in priser för totalsegern, ledartröjor och dylikt. Det här lär det förstås inte bli något med i år, men kanske nästa.
** Av övriga arrangemang i friidrottsväg står KFUM Örebro Friidrott som arrangör av Örebro indoor games, Tybblelundsspelen och Örebro ungdomsgala.
En helt annan fråga är förstås vilka långdistanslöpare som väljer att övergå till KFUM Örebro Track and field och vilka som stannar i KFUM Örebro friidrott. Exempelvis finns Erika Bergentz och Lotta Lennartsson redan med i den nya klubben medan Antje Torstensson valt att stanna i den gamla. Hur starka namn som Josefin Gerdevåg, Linus Rosdal, Martin Regborn, Per Sjögren och Jonas Rosengren kommer att göra återstår dock att se.
Hemma igen från en weekend i Aten, och naturligtvis har det hänt en hel del sedan senaste blogginlägget. Men innan vi gör en lite catchup från helgen tar vi dagens båda skidnyheter:
Trots den tunga vintern, med en 24:e-plats som bäst i SM (i skiathlon, därtill 30:e i femmilen, 32:a i sprint ohc 43:a i distansloppet) och en 28:e plats som bäst i skandinaviska cupen (näst bästa placeringen, på totalt sju lopp, var 53:a), får Garphyttans Axel Ekström förnyat förtroende i utvecklingslandslaget. Ekström, som förra säsongen var femma och sexa på junior-VM och fick debutera i världscupen, är nämligen en av åtta herråkare som förbundstränarna Lars Selin och Ola Ravald plockat ut i sin trupp inför nästa säsong.
Team Exspirit, långloppsvärldscupslaget som Kopparbergs Bill Impola kört för de tre senaste åren (de två första under namnet Team Coop) lägger ned verksamheten, meddelar de i ett pressmeddelande utan att alls gå in på varför. Impola hade ändå utgående kontrakt med teamet, och lär med sin höga kapacitet – som han inte riktigt fick ut i vinter – vara ett hett villebråd på marknaden.
I dag var det för övrigt dags för tredje omgången av Milans poängtävling, och precis som förra veckan ställde både Martin Regborn och Filip Dahlgren upp. Den här gången var det Regborns tur att få revansch, han vann med över minutens marginal på knappa 44 minuters löpning efter att ha gjort ett lopp som av splittiderna att döma varit helt prickfritt. Av twitterkonversationen mellan löparna efter loppet att döma verkar dock Dahlgren, precis som Regborn senast (och kanske även nu?), ha kört intervallpass före kvällens träningstävling, så man ska väl inte dra för stora växlar av det här resultatet heller … På lördag möts de båda igen, i världscuppremiären i Polen.
Best of the rest i den krävande Lockhytteterrängen var för övrigt KFUM Örebros Oskar Arlebo, men han var distanserad med över 8,5 minuter av Regborn. Sara Schmidt, Trollhätta, bästa dam.
Så till det göttigaste från helgen:
** Mikaela Kemppi tog tredje raka segern i långloppscupen när hon vann Kumla stadsloppi lördags, och hon gjorde det på 36.53, med över 2,5 minuters marginal till Motalas Johanna Eriksson och över fem minuter till näst bästa länslöpare (och första konkurrent i långloppscupen) Ann-Marie Eldholm, Östansjö (som blev fyra på 41.43). Norrköpingslöparen Anders Kleist, mest känd som terränglöpare, vann Kumla stadslopp på 32.03 i lördags, med Hälleforstalangen Haben Kidane som tvåa på 32.35. Men eftersom Kidane tävlar för Eskilstuna var det Jakob Nilsson som inkasserade högsta poängen i långloppscupen. KFUM Örebro-löparen var fyra i tävlingen på 35.10, fyra sekunder före veteranen Ulf Hallmén. Åsbros talang Klara Frih vann F15-loppet över 2,5 kilometer på 9.28, och hade därmed bara en kille före sig, IF Starts Edwin Nylander på 9.12.
** Mattias Nätterlund knäckte oväntat Erik Anfält med 47 sekunders marginal över 14 kilometer i Stockholmsloppet Salomon city trail, där de båda Örebro AIK-löparna blev etta och tvåa (Anfält står dock listad för ”Team Salomon” i resultatlistan, oklart vad det innebär).
** Ingrid Ziegler, som kutade så bra i Valencia marathon i höstas och som i år tagit klivet upp i D40-klassen, vann Munkastigen trailrun i överlägsen stil. Örebro AIK-löparen klarade ut de 44 kilometerna från Olshammar till Laxå, mestadels består av stig, på urstarka 3.38.52, en tid som till exempel bara 14 av 107 startande herrar pallade med (Jonas Olsson, Akele, vann herrklassen på 3.07.54, Kvarnsvedens Stig Söderström, som gjort över 800 maratonlopp, var sist i mål på 8.41.35).
** Tisarens EM-klara Lilian Forsgren och Josefin Tjernlund tog dubbla elfteplatser respektive en 13:e- och en 21:a-plats när elitserien fortsatte med långdistans i lördags och medeldistans i söndags, båda tävlingarna strax utanför Göteborg. Veteranen Helena Jansson helt överlägsen båda dagarna. Regborn och Dahlgren kom ju inte till start, så bästa länslöpare på herrsidan var Daniel Attås med en 37:e-plats i medeldistansen.
** Marcus Jansson, Garphyttans VM-åkare, vann Äspetmedeln i Kristianstad i lördags, en världsrankningstävling i mountainbikeorientering med åkare från en lång rad nationer (bland annat topåkare från Finland, Tjeckien, Ryssland, Italien, Danmark och Portugal), efter att dagen före ha tolva i Furubodasprinten, med samma status. På söndagen följde han dessutom upp med en tredjeplats i nästan 2,5 timmar långa tävlingen Ultralong Høker (som dock inte hade världsrankningsstatus). Karlskogas junior-EM-silvermedaljör Erica Olsson tog en dubbelseger i D20-klassen.
** Linnea Martinsson och Emil Andersson, som tävlar för Järla respektive Ärla, tog varsin dubbelseger i Boforsloppet och Letälvsträffen, Karlskoga- och Degerforsorienteringens stora tävlingshelg. Karlskogingen Maria Wester, som efter en period i OK Tisaren nu även hon tävlar för Eskilstunatklubben Ärla, var tvåa och trea på damsidan, Tisarens veteran Tomas Hallmén bäste länslöpare i herrklassen med en andraplats i Boforsloppet. Mest anmärkningsvärt kanske ändå att Regborn dök upp även här och kutade Boforsloppet i öppen klass.
** OS-satsande mountainbikeåkaren Matthias Wengelin, som flyttade till Örebro i fjol, har jag varit dålig på att uppdatera om i vår trots att han bytt klubb till Almby IK och och blivit uttagen till EM på hemmaplan. Han körde hur som helst norska cuppremiären i Darbu i lördags, men slutade på grund av sjukdom först på 17:e plats.
Den 30 april avgörs korta terräng-DM på Skölvboslätt, men redan i morgon kväll finns möjlighet att kuta terräng i Glanshammar. Under våren avgörs nämligen fem deltävlingar i Glanshammars terrängserie på tisdagskvällar, och i morgon är det dags för den tredje omgången. Det är 2,5 kilometer som gäller, och Sabina Forsberg (känd för den något annorlunda kombinationen av att vara habil terränglöpare och fotbollsspelare i division 1) har vunnit båda deltävlingarna i damklassen medan Henrik Eknor vann första deltävlingen i herrklassen (på 8.51) där Johan Ingjald leder totalt efter att ha varit tvåa där och vunnit andra deltävlingen. Men sanbbast av alla i år har faktiskt Melker Forsberg kutat, men han är än så länge kvar i P15-klassen … Även Kjell-Arne Sjögren, länets bästa tiokilometerslöpare på asfalt genom tiderna, brukar tydligen vara med och kuta.
Samtidigt som Emma Johansson i dag tog hem etapploppet Emakumeen Bira i Baskien valde Emilia Fahlin att kliva av halvvägs genom den sista, och 76 kilometer långa, etappen. Det fanns flera anledningar till det, liksom det fanns en hel de annat att snacka om – bland annat att hon varit i utbrytningar under både fredagen och lördagen – när Konditionsbloggen på söndagskvällen fick tag i Fahlin.
– Ja, jag fick kliva av i dag, och det berodde mycket på att jag fick gå himla djupt i går för att sitta med hela vägen in, att jag har haft lite problem sedan kraschen i onsdags och att jag mådde ganska dåligt på cykeln i går även om benen kändes bra, jag fick inte behålla någon mat. Jag kände mig väldigt tom i kroppen efter det, och valde att inte pusha kroppen över gränsen den här gången. Vi har en viktigare tävling på onsdag (världstourdeltävlingen La Flèche Wallonne) och jag hade ändå inget med totalen att göra, så det var bättre att ta det försiktigt och spara kroppen. Jag startade mest för att få trampa ur benen och känna efter, men jag märkte att jag inte kunde göra någon nytta, säger Fahlin till Konditionsbloggen. En tuff vecka, men du har ändå varit i två utbrytningar …
– Ja, på fredagen det bonussekunder på toppen på näst sista backen, tio kilometer före mål, och därefter en teknisk utförslöpa där min lilla grupp kom ikapp dem som hade gått loss upp till toppen. Det stannade upp lite precis när vi kom ifatt, och då provade jag och fick en lucka själv i fyra–fem kilometer. Sedan kom det upp fyra andra, och när vi kom in i sista klättringen – där målet var på toppen – så blev det lite avvaktande, och klungan kom ikapp med två kilometer kvar.
– På lördagen var det tre varv på en väldigt kuperad och teknisk bana där vi första körde utmed kusten, sedan upp till ett bergspris i inlandet och så ned till kusten igen. Det var väldigt hårt och intensivt, och klungan splittrades i backen varje varv. På andra varvet fick jag punktering på kuststräckan, och det var inget bra tillfälle eftersom Wiggle (Fahlins förra stall som rankas som världens bästa, och där Emma Johansson i år kör) satt längst framme och körde för att behålla tröjan. Jag lyckades ändå ta mig tillbaka till klungan, men precis när jag anslutit fick jag reda på att en av våra andra åkare som var med och tävlade i totalen (polacken Maglrozata Jasinska) hade vurpat. Så det var bara att plocka upp henne, och jobba tillbaka till klungan igen. Det var slitigt i och med att jag inte fick behålla någon mat, jag gick på rött. Men ändå kunde jag attackera till sista bergspriset, jag hade ändå ben att prova med, och det är jag nöjd med. En hel del positivt att ta med sig, alltså?! – Ja, jag har provat på bra moment. Det är lovande att man inte behöver gå på max för att sitta med i klungan utan att det finns mer att vrida på. Kul att känna att man kan sätta in en attack och prova aktivt. Det tar jag med mig. Benen har fungerat bra den här veckan även om det andra … Inte varit lika bra. Det är också väldigt positivt att teamet låter oss prova att gå för det. Det är liksom taktiken. Vi har inte de allra bästa åkarna, men i stället för att köra för en 25:e-plats i avslutning och bar asitta med i klungan får vi chansen att satsa, våga chansa. Vad tänker du inför La Flèche Wallonne på onsdag, då?
– Ja, det är ju inte en tävling jag hade med på önskeschemat, direkt, utan mer en lagbeordring. Det är kuperat hela vägen och målgång uppför den berömda väggen, och mer en tävling för klättrare och den typen av åkare, ingen favorit för mig direkt. Men det har ändå känts bra i backarna den här helgen, och jag hoppas kunna sitta med utan att gå på rött hela tävlingen. I utgångsläget blir det en hjälpryttarroll åt Jasinska och Ane Santesteban, men sedan får man se om man kan komma med i någon utbrytning. Jag behöver inte spara mig till sista backen, för det är ändå inte min typ av målgång. Vad händer sedan?
– Det blir ett välbehövligt brejk på tio dagar. Sedan blir det en tävling i England (damernas endagarsvariant av Tour de Yorkshire) och sedan flyger vi till Kina för nästa deltävling i världstouren (tredagarsetapploppet Tour of Chongming Island 6–8 maj). Därefter blir det nästan en månad med tävlingsfritt (Fahlin står över de båda amerikanska deltävlingarna på världstouren) där jag bland annat ska på ett höghöjdsläger för att bygga upp bas igen och vara redo för nästa del av säsongen.
Annars då?
** Tja, örebroaren Lars Hagstedt avverkade de 161 kilometerna (100 miles) i Täby extreme challenge på lite drygt 27 timmar, och slutade med det på 34:e plats i herrklassen. Jonas Johansson vann på 16.03.04, men mest imponerande var nog ändå 200-milessegraren Sten Orsvärns, Stockholms LDK, 39.32.02 på 200 miles, ett snitt på 7.20 per kilometer över drygt 32 mil i oländig terräng … Den för Karlskogaklubben OK Djerf tävlande Ann-Sofie Forsmark slutade två i damernas 50 miles-klass, slagen med 17 minuter över 80,5 kilometer som avverkades på 8.57.29.
** Garphyttans EM-klara långdistansare Filip Dahlgren hoppade ju natt-SM i fredags, men sprang sistasträckan för sitt IFK Lidingö i Stigtomtakavlen i dag, och behöll den fjärdeplats han växlade på i en tätt tävling där finska Kovee tappade segern till Göteborg-Majorna på sistasträckan (Lidingö var drygt två minuter från segern, en från pallen). OK Tisaren saknade både schweizare och Daniel Attås och slutade först på 24:e plats, över timmen bakom och bara fyra sekunder före lokalrivalen Hagaby (utan Martin Regborn). I damklassen var KFUM Örebro 22:a och Hagaby 26:a, 25 respektive 28 minuter bakom Göteborg-Majorna som tog segern även där.
Jag satt uppe och följde natt-SM och fick ut en snabb text om Lilian Forsgrens första SM-medalj i karriären (efter 16 tidigare topp tio-placeringar utan fullträff). Men faktum är att jag när jag skrev den inte hade en aning om det drama som utspelat sig i de blekingska skogarna. Faktum är nämligen att Hallsbergslöparens pannlampa slocknade på väg till första kontrollen, och det var nära att hon valde att ge upp och bryta.
– Jag är faktiskt förvånad över mig själv att jag höll mig så pass lugnt, för direkt när lampan slocknar och innan ögonen hunnit vänja sig är det verkligen totalt mörker. Jag såg absolut ingenting, men jag kände mig fram på lampan. Tryckte på startknappen, ingenting hände. Drog ur alla sladdar, satte i dem igen. Tryckte på startknappen igen, ingenting. Började funderade på åt vilket håll närmaste väg var, men sedan hoppade lampan helt plötsligt igång igen. Jag bestämde mig för att springa vidare, men bara någon minut senare hände samma sak igen. Då blir man jävligt förbannad över hela grejen. Där och då var jag nära att ge upp, jag kände: ”Dör den igen så skiter jag i ”det. Jag kan inte hålla och pilla med lampan var fjärde minut”, säger Forsgren till Konditionsbloggen.
Forsgren tappade närmare två minuter på grund av strulet, stämplade vid första kontrollen som 20:e löpare av 28 startande. Det var några minuter senare, när Forsgren passerat andra kontrollen, som jag slog på GPS-trackingen från tävlingen och började följa Forsgrens framfart. Det jag mest reagerade på var hennes vägval från på långsträckan från tredje till fjärde kontrollen, där hon gick extremt långt norrut och sökte upp en väg. Ett onödigt runt vägval, som det såg ut då – men splittiderna visar att Forsgren var näst snabbast på sträckan och tjänade minuter på de som gick mer rakt på.
– Jag valde att gå ovanligt mycket runt både till tvåan och trean och fyra av anledningen att jag ville hitta hem om lampan skulle dö igen. Men uppenbarligen var det ett smart vägval, och jag tjänade på att jag kunde dra på snabbt istället för att tänka så mycket. Och efter den där långsträckan började jag lita mer på lampan igen. Du var två sekunder från silvret i slutändan, grämde det dig något?
– Hade jag varit fyra och missat brons med två sekunder hade jag nog varit rätt besviken på allt det här med lampan, men nu är jag bara glad över bronset. Det är jätteroligt, speciellt när det är första gången man får medalj. Jag är ju typ alltid topp tio, men jag har aldrig riktigt fått till det förut. Blir det världscup- och EM-laddning nu, eller ska du springa elitserien nästa helg?
– Nej, jag springer nästa helg också. Det är hemmaplan i Göteborg, och då är det roligt att ställa upp. Men även om man givetvis alltid springer så fort man kan när det väl är tävlingen så kommer jag inte anpassa träningen i veckan för att prestera bra där. Det är till EM man vill vara toppad. Du är uttagen att springa medeldistans och sprint i världscupen om två veckor och till sprinten i EM, är du nöjd med det?
– Sett till vad jag presterade i uttagningstävlingarna förra helgen så känns det rimligt, men sedan är det klart att jag hade velat prestera bättre så jag hade kunnat få springa fler distanser. Jag har inte bara tränat för sprinten. Men jag är inte förvånad över uttagningen utifrån de resultat jag gjorde. Vad har du för mål i EM?
– Det är väldigt tufft motstånd, nästan tuffare än i en VM-sprint eftersom de framstående länderna får ha med så många fler löpare. Jag har varit just utanför topp tio på EM förut (tolva och 16:e i sprint i Falun 2012 respektive portugisiska Palmela 2014), så ett rimligt mål vore topp tio, om allt går som jag vill.
Emilia Fahlin fanns med när tätklungan spurtade om segern på tredje och näst sista etappen av Emakumeen Bira, det baskiska etapploppet, på lördagen – trots punktering. ”Jag börjar bli bra på att jaga ikapp klungan … I dag punkterade jag återigen vid ett dåligt tillfälle, så det blev en tuff dag”, twittrar Fahlin, som åkte på en punktering så sent som i Flandern runt för två veckor sedan.
I Flandern tvingades Örebrocyklisten bryta, den här gången jagade hon alltså ikapp och slutade på 17:e plats i klungspurten. Dubbla världsmästaren Giorgia Bronzini, Italien, vann, men Bronzinis svenska lagkamrat Emma Johansson behåller ledartröjan inför söndagens avslutning, en 76 kilometer lång etapp med start och mål i Portugalete.
Lilla barnets lopp har ännu publicerat någon resultatlista (och det känns rätt osäkert om en sådan kommer), men enligt loppets facebooksida vann Örebro AIK:s Erik Nilsson (han som var 30:e i Startmilen på 39.17) femkilometersklassen ”på 17 minuter”.
Tisarmedaljörer. Filip Jacobsson tog silver i H20, hans första SM-lopp som äldre junior, och Lilian Forsgren tog SM-brons, hennes första SM-medalj på seniornivå. Foto: Tomas HallménPallen. Johanna Engström (tvåa), Anna Bachman (segrare) och Lilian Forsgren (trea) tog damernas medaljer i natt-SM. Foto: Privat
1. Natt-SM i orientering
Avgörs ju i praktiken inte i helgen, utan redan i kväll. Och startfältet är uttunnat då somliga väljer att ladda för världscupen och EM och andra inte tycker om att springa natt. Filip Dahlgren tillhör den förstnämnda kategorin, Martin Regborn båda. Och Josefin Tjernlund, Tisarens EM-skräll, den andra, om jag tolkade henne rätt när jag pratade med henne i onsdags. Men Lilian Forsgren, som gjorde en jättebom men ändå blev sexa i fjolårets SM, är på plats i Karlskrona, och kan liksom klubbkompisarna Daniel Attås och Filip Jacobsson (i juniorklassen) lägga sig i medaljdiskussionen den här gången också. Dessutom finns ytterligare ett tiotal länslöpare med i startlistan. Första start 21.31 i kväll, sista målgång någon gång efter midnatt. På söndag är det dessutom dags för Stigtomtakavlen, en smygstart på stafettsäsongen.
2. Emakumeen Bira
Tre sista etapperna av den baskiska touren, med Emilia Fahlin, avgörs fredag–söndag. Vi snackar 109,5 kilometer med mål på toppen av en tvärbrant stigning i Urkiola på fredag, 109,4 kilometer med start och mål i Berriatua på lördag och 75,8 kilometer med start och mål i Portugalete på söndag. Kanske inte Örebrocyklistens favoritterräng, men med hennes nuvarande form kan vad som helst hända.
3. Täby Extreme Challenge Täby Extreme Challenge, eller kort och gott TEC, avgörs i helgen, och nu för tiden kan man välja på att springa 50, 100 eller 200 miles (starten för den sistnämnda gick vid tio i morse, de två kortare distanserna startar 10.00 i morgon, lördag). Tävlingen har redan blivit en av Sveriges mest klassiska ultratävlingar, men den här gången verkar Lars Hagstedt (37-åringe örebroaren som älskar de riktigt extrema tävlingarna och som bland annat gått till sig två sjundeplatser i Fotrally, 2014 efter att ha knatat konstant i 43 timmar) ensam få representera länet (tja, om man inte räknar tidigare segraren Ann-Sofie Forsmark som ju faktiskt representerar Karlskogaklubben OK Djerf [och måhända möjligen kommer från Karlskoga, har inte fått det bekräftat, men sedan många år i varje fall bor i Sundbyberg]).
Bubblare: Det avgörs faktiskt en löptävling i Örebro under lördagsförmiddagen också, vilket helt gått mig förbi. Thoren business school som tillsammans med ”Lilla barnets fond” (som stödjer forskning om nyföddhetsvård) arrangerar Lilla barnets lopp, över tio kilometer (eller fem, plus knatteklass) med start 11.30 vid Skytteparken.
När Martin Regborn kutade Startmilen på 30.29 utbrast Konditionsbloggen att det var den bästa tiden någonsin av en löpare från distriktet på en landsvägsmil (med reservationen för att den tillgängliga statistiken endast täcker lopp i distriktet samt SM-lopp och vissa andra större, nationella tävlingar, inte tävlingar i andra distrikt), efter att Nerikes Friidrottsförbunds statistiker Gunnar Johansson varit behjälplig och plockat fram information.
Men, nu har Johansson grävt ännu djupare i sina rullor, och hittat en tid som faktiskt är snabbare. Det handlar om den tid Glanshammars IF:s Kjell-Arne Sjögrens noterade som tvåa i Örebromilen 1983: 30.27 (vilket gör honom tre sekunder snabbare än Regborn eftersom hans tid i Startmilen var 30.29,5 och alla tider med tiondelar avrundas uppåt i den officiella statistiken och alltså får tiden 30.30 i historieböckerna). Vinnaren i Örebromilen 1983 var händelsevis en orienterare, VM-silverlöparen Håkan Eriksson från Äppelbo som kutade på 30.23.
Nedan har ni Gunnars uppdaterade, men ännu möjligen inte helt hundraprocentigt korrekta topp 20-listor på herr- och damsidan (till exempel saknas Bosse Engdahls tid som tvåa i Örebromilen 1990).
Långloppscupens sammandrag är för övrigt ännu inte uppdaterat efter Örebro AIK halvmaraton (mitt försök till webb-tv från tävlingen hittar ni här), men klart är att Mikaela Kemppi har full poäng på damsidan och att Mattias Nätterlund (fyra i går men bästa länslöpare) tar tidigt kommando i herrklassen.
Första ordinarie etappen i Emakumeen Bira, 76,6 kilometer med start och mål i Eskoriatza, slutade med svensk seger, men inte för Emilia Fahlin utan för Emma Johansson, som slet sig loss tillsammans med Carmen Small och spurtade ned amerikanskan som ändå tog ledningen i sammandraget eftersom Johansson var långsammare i gårdagens prolog. Fältet sprack rejält på den kuperade banan, men Fahlin bet i och gick i mål i en utdragen tredjegrupp, som 35:a totalt av 128 startande. Lagkompisarna Ane Santesteban och Malgorzata Jasinska satt i den 16 man starka tätgruppen bakom de båda utbrytarna, och blev nia respektive tia. I sammandraget är Fahlin 34:a med tre etapper kvar att köra.
I dag kom så uttagningen världscuppremiären i Polen och EM i Tjeckien, och orienteringens förbundskapten, örebroaren Håkan Carlsson, vet att överraska. I höstas tog han ju ut jätteskrällen Daniel Attås till euromeeting. Nu lyfte han in Josefin Tjernlund, 23, i EM-truppen (hon får springa långdistans där och sprint i världscupen). Josefin av två tvillingar som blev kommer från Olofström, bor i Göteborg och började springa för Hallsbergs- och Kumlaklubben OK Tisaren inför årets säsong. Vem är Josefin, frågade jag Håkan.
– Det får du nästan fråga henne själv om. Ärligt talat visste inte jag heller vem hon var förrän i helgen. Det här var allra första gången jag pratade med henne. Hon har inte varit med i landslaget alls tidigare, varken på junior- eller seniornivå. Men hon presterade riktigt, riktigt bra och var bara fyra minuter efter världstoppslöparna på en tuff långdistans, och då hade hon ändå gjort ett par misstag på vägen. Det ska bli jättespännande att se vad hon kan göra på EM, svarade Carlsson och syftade på resultaten i testtävlingen i Brösarp i helgen där Josefin var 19:e på medeldistansen, 15:e på sprinten och nia på långdistansen.
Sagt och gjort ringde jag också upp Josefin själv och frågade: ”Vem är du?” Eller i varje fall: Hur kommer det sig att du tävlar för Tisaren?
– Jag har tränat en hel del med Lilian Forsgren och Lovisa Persson från Tisaren, som också bor här i Göteborg, och eftersom vi (Josefin och tvillingsystern Ellinor) tävlade för en så liten klubb (OK Vilse 87 från Olofström) tidigare passade det bra att komma med i Tisaren som ordnar träningsläger och har stafettlag. Vi var med på en del aktiviteter med klubben redan förra året, och nu kändes det naturligt att byta, säger Tjernlund till Konditionsbloggen. Men du har inte varit med i landslaget förut?
– Nej, och därför känns det extra kul att få chansen nu. När jag var sistaårsjunior var jag med på någon samling, men jag fick aldrig springa något mästerskap. Så hur kändes det när Håkan ringde?
– Jag blev otroligt glad och tackade ja på en gång, förstås. Jag var inte alls förberedd på det. Det gick ju bra i helgen, och några påpekade att jag skulle kunna komma med. Men själv jag trodde absolut inte att jag skulle bli uttagen. Jag blev jätteöverraskad när Håkan ringde i måndags. Är det en medveten satsning som betalar sig nu, har du tränat hårdare än tidigare i vinter?
– Nej, inte hårdare, men jag har legat i och haft motivation hela vintern. Tränat på. Och jag kände mig i väldigt bra form i helgen, det gjorde jag. Jag intalar mig att jag är bättre nu än förra året. Hur kommer uppladdningen se ut, springer du natt-SM i helgen?
– Nej, det blir inget SM. Men jag är anmäld till swedish league (elitserien) i Göteborg nästa helg, och tror att jag ska springa det trots att det blir världscupen. Hur blir det att dra på sig den blågula dressen för första gången, då?
– Det kommer vara nervöst, förstås. Så kändes det i varje fall först, även om det börjat lägga sig lite nu. Jag ska försöka landa i det här. Men lite nervös ska man väl vara?
I världscup- och EM-trupperna finns dessutom såväl Hallsbergs och OK Tisarens Lilian Forsgren, som tagit EM-silver och som VM-debuterade i fjol, som Örebros och Hagabys Martin Regborn, som sprungit två VM, och Garphyttans och IFK Lidingös Filip Dahlgren, som varit VM-tia i långdistans.
Regborn får allra tuffaste schemat, kommer få springa samtliga tre distanser i världscupen med sprintkval och sprintfinal den 30 april, medeldistans den 1 maj och mixedsprintstafett den 2 maj. I EM eventuell mixedsprintstafett den 21 maj, sprintkval och sprintfinal den 22 maj, långdistanskval den 23 maj och långdistansfinal den 24 maj. Tävlingar tre och möjligen fyra dagar i rad.
– Det blir tufft så klart, men inte omöjligt. Jag brukar kunna tävla bra flera dagar i rad, så det ska nog inte vara några problem. Och det är klart man kommer behöva springa fort på kvalen, men kanske inte fullt, säger Regborn till Konditionsbloggen. Var det de här distanserna du ville springa?
– Ja, det är precis det här jag satsat mot och hoppats på hela vintern. Vad har du för mål i EM?
– Det är svårt att ha ett resultatmål, det går bara att gå in och göra så bra lopp som möjligt. Konkurrensen på ett EM är kanske tuffare än på VM, eftersom toppnationerna får ställa upp med sex löpare här mot tre på VM. Å andra sidan springer inte alla de bästa alla distanser här. Jag hoppas att jag får till en riktig fullträff, i helgen gick det ju bra trots att jag inte toppat mig alls, så förhoppningsvis kommer jag vara i ännu på EM. Kommer du köra några andra tävlingar i vår?
– Nej, det blir inga tävlingar här hemma före EM. Vill man kan man köra två tävlingar per helg hela våren, men det gäller att fokusera på träning och formtoppningen inför EM.
Till sist vad jag också förbundskapten Carlsson berätta lite om var och en av de uttagna länslöparna (ja, vad han sa om Tjernlund kan ni ju läsa ovan).
– – Martin har verkligen tagit ett kliv fysiskt under vintern och fick ut väldigt bra resultat av det i helgen. Han har tagit ett kliv närmare världstoppen, och håller han bara ihop det tekniskt också kan han vara med allra längst fram. Det ska bli riktigt kul att se vad han kan hitta på internationellt, säger Carlsson till Konditionsbloggen.
Filip då, han var inte riktigt lika stark i helgen men har stor potential, va?
– Ja, definitivt. Han har varit en av våra bästa långdistansare de senaste åren med SM-guld, fjärdeplats på världscupen och tiondeplats på VM. Han har en bra meritlista. Det lopp han presterade i söndags var tillräckligt bra för att han ska få chansen, och han är på väg i bättre och bättre form under våren. Han kommer springa medeldistans på världscupen och långdistans i EM. Och Lilian, hur ser du på henne?
– Hon gjorde lite småmisstag i helgen, på uttagningarna. Men tittar man på sprinten såg man att hon har väldigt hög kapacitet. Hon missade förstakontrollen men höll ihop det väldigt bra. Hon var uttagen som sprintlöpare till VM i Skottland förra året, och jag tror att hon har mer att plocka ut när det är dags för världscup och EM än hon visade i helgen. Lilian springer både medeldistans och sprint i världscupen och sprint i EM. Vad har landslaget för mål i EM?
– Sex medaljer varav två guld, det står sedan länge i vår dokumentation. Men fokus ligger inte på att räkna medaljer utan på att vi ska göra bra förberedelser, pricka form och fokusera på lopp och genomförande. Då kommer resultaten komma. Hur tänker du kring mixedsprintstafetten i EM?
– Vi får bara ställa upp med ett lag där, två killar och två tjejer. Men i världscupen före får vi ha tre lag, så där kommer vi testa lite. Om Martin blir uttagen till EM kommer det bli tävlingar fyra dagar i rad för honom, men han är genomtränad och återhämtar sig bra, så det fixar han i sådana fall. Hur viktigt är ett bra EM-resultat om man vill springa VM?
– Ett riktigt bra EM-resultat är naturligtvis meriterande i uttagningen till VM, men viktigast är testtävlingarna veckorna efter EM. Det blir en sammanvägning, men det krävs riktigt bra resultat på EM för att det ska väga över på VM. Där har vi bara tre platser per distans, och det betyder att truppen blir ungefär hälften så stor som till EM. Jag räknar med 12–15 löpare i VM, och då blir det väldigt hård konkurrens om platserna.
På något lite lägre orienteringsnivå, och då framför allt på grund av att varken Filip eller Martin (som tillsammans vann nio av 13 deltävlingar i fjol) kom till start, avgjordes första deltävling i Milans poängtävling i går. KFUM Örebros Oskar Arlebo tog segern i längsta klassen, klubbkompisen Elsa Ekelin var bästa dam. Samma dag avgjordes den av Almby arrangerade labyrintorienteringen på Friends arena. Och redan dagen före avgjordes senaste deltävlingen i Örebro AIK:s prestigefyllda klubbmästerskap, över 1 500 meter frisim, med Mats Einarsson och Lisa Hjalmarsson som segrare.
I kväll avgjordesÖrebro AIK halvmaraton (deltävling två i långloppscupen), och jag var på plats och filmade en mäktig spurtstrid om tredjeplatsen mellan Haben Kidane och Mattias Nätterlund om tredjeplatsen. Förhoppningsvis finns det på na.se om en liten stund.
Hälleforslöparen Kidane, 18, gjorde karriärens längsta lopp och spurtade ned Örebro AIK:s rutinerade Mattias Nätterlund i kampen på tiden 1.12.35.
– Jag kan inte beskriva det, helt fantastiskt. Att springa så långt kändes helt okej. Jag har hållit runt 3.27 per kilometer och det har gått bra. Jag var egentligen inte så intresserad av att spurta ned Mattias, målet var inte att slå honom. Men jag ville spurta bra, säger Kidane som har stora mål med säsongen.
– Framför allt friidrotts-SM i augusti och terräng-SM i höst. Jag vill ta en bra placering där. Jag tränar mest för 5 000 meter och sådana distanser. Fram till dess är det bara träning, jag tar alla tävlingar som träning.
Kidanes klubbkompis Abraham Adhanom krossade både banrekord och konkurrenter när han tog segern på 1.06.09 – femte snabbaste halvmaran av en svensk i år.
Mikaela Kemppi, 43, vann damklassen överlägset på 1.19.10, minuten över hennes eget banrekord och 2,5 minuter över personliga rekordet från Haag i mars.
Och efter att ha kraschat före och sedan startat men brutit Durango–Durango i går var Emilia Fahlin i dag tillbaka i sadeln och tog ännu en topp tio-plats (säsongens femte) i stenhårt motstånd i prologen till Emakumeen Bira. Jag skrev en artikel om det på na.se tidigare i kväll.
Josefin Tjernlund är senaste tillskottet i kategorin ”landslagsorienterare från länet”, även om hon inte kommer härifrån utan ”bara” tävlar för en länsklubb. Foto: Privat
Garphyttesonen och VM-orienteraren Filip Dahlgren har hunnit fylla 28 år – och hunnit lära ett och annat den hårda vägen. I höstas kom skadorna igen, i dag var han ändå sexa på långdistansen i världscup- och EM-testet i skånska Brösarp (som jag skrev mer om här), och även om han hoppas att det räcker till en EM-plats (det ser tajt ut) så vore det inte någon personlig katastrof om han missade mästerskapet i Tjeckien, sa han när jag pratade med honom tidigare i dag.
– Jag hoppas att Håkan (Carlsson, förbundskaptenen) inte bara tittar på den här helgen utan också på min potential och tidigare internationella resultat. Jag har inte toppat mig till den här helgen utan prioriterat att vara i riktigt bra form till EM, så jag hoppas jag får vara en plats där. Men blir det inget EM fokuserar jag om mot VM-testerna. Det vore inte hela världen, jag har lärt mig att ha tålamod och inte jaga kortsiktiga resultat. Dessutom passar terrängen på VM mig bättre än den på EM, och det är VM som är säsongens stora mål, säger Dahlgren till Konditionsbloggen. Men du har inte alltid varit så långsiktig?
– Nej, när jag i efterhand ser tillbaka på mitt bästa år, 2014 (då han var tia på VM och 20:e på EM i specialdisciplinen långdistans), och att jag därefter tappat lite så beror det på att jag tappade det långsiktiga tänket. Jag har jagat kortsiktiga resultat istället. Men det har jag slutat med nu. Min satsning är långsiktig, jag behöver inte kortsiktiga resultat. Var det samma skador som tidigare som slog till i höstas?
– Ja, i grunden är det samma, obalans i kroppen. Jag har inte riktigt lyssnat på kroppen utan kört på, slarvat med underhållet, låtit det gå ett steg för långt. Men jag har ändå kunnat springa väldigt mycket den här vintern, mer än jag gjort någon gång tidigare, men det är först de två senaste veckorna jag börjat köra i tävlingsfart och lite över tävlingsfart. Jag har hållit nere högkvaliteten och fokuserat på mängden. Ja, det var först förra veckan som jag gjorde mitt första intervallpass sedan oktober, så jag hoppas att det ska finnas mer att ta av när jag börjar trappa upp. Men jag känner mig stark och har en bra grund. Hur var dagens långdistans, då?
– Den var lång men tuff, en trevlig bana som var utmanande. Ganska många relativt korta men ganska branta passager över bäckar och raviner, och i övrigt relativt platt. Inte direkt sånt man är van vid från Närke och Kilsbergen, utan mer kontinental terräng. Själva loppet var bra, även om det finns en del att slipa på. Jag känner att jag har en bit kvar till den riktiga tävlingsformen. Jag känner att jag behöver lite fler tävlingar för att få fokus och självförtroende. Det blev lite darrigt, till exempel på långsträckan, där jag inte riktigt vågade som jag brukar. Det handlar om att få tävlingsrutin. Det kommer.
Kommer gör också världscup- och EM-uttagningarna, preliminärt på onsdag.
Jag pratade också med Martin Regborn i dag. Han var förstås mycket nöjd med ännu en tredjeplats som lär garantera att det blir EM både i sprint och långdistans för honom (om han pallar tuffa EM-schemat med sprintstafett, sprintkval, sprintfinal, långdistanskval och långdistansfinal inklämt på fyra dagar!), men kunde ändå inte låta bli att gräma sig lite åt missen på väg till näst sista kontrollen, där han tappade över 1,5 minuter på Albin Ridefelt som vann tävlingen bara åtta sekunder före örebroaren.
– Jag gick rent förutom fram till näst sista kontrollen. Jag vet inte om jag vill se sträcktiderna, för det var nog segern som gick där. Jag sprang precis förbi kontrollen, men det hade ramlat ned ett träd som skymde, och innan jag fattade att jag hade sprungit för långt så hade det gått lite tid … , sa Regborn (mer om det kan ni läsa i måndagens pappers-NA, som går att köpa som e-tidning på na.se).
I måndagens pappers-NA kan ni också läsa om Olivia Hansson, som slutade fyra i Nordenskiöldsloppet. Om bröderna Impolas interna kamp om niondeplatsen har jag skrivit här.
Dubble JVM-åkaren Filip Danielsson, som precis som namnen Dahlgren kommer från Garphyttan, nöjde sig med 17 mil mindre i hans allra sista tävling som junior, och blev bäste svensk över 30 kilometer i Fjälltoppsloppet, totalt fyra bakom tre norrmän. Lucas Lennartsson blev 23:a i seniorklassen, där comebackande Lars Nelson bara var 1,4 sekunder bakom Dario Cologna över masstarten på 35 kilometer.
Erik Anfält spände, som han förvarnat, bågen rejält i Marathon Rotterdam, och låg under distriktsrekordsfart halvvägs. Så långt 1.10.20, mot distriktsrekordet Lars Hagbergs 33 år gamla distriktsrekord på 2.21.46. Anfält själv har som bäst tidigare sprungit på 2.25.03 (vilket han är trea i distriktet genom tiderna på), i Valencia i november, och passerade då halvmaran på 1.11.30. Men för en gångs skull visade det sig att Anfält öppnat lite väl optimistiskt (han brukar annars alltid leverera personliga rekordnoteringar), och på andra halvan mattades tempot rejält. I mål på 2.25.53, vilket gör en andra halva på 1.14.23. Femkilometerspasseringarna: 16.26–16.33–16.47–16.51–17.03–17.19–17.46–18.40–9.28 på sista 2,195 (motsvarar 21.34-tempo). 2.25.53 är ändå Anfälts näst bästa mara i karriären, och bara 50 sekunder från personliga rekordet. Jag har tyvärr inte lyckats få tag på 40-årsfiraren (fyllde i torsdags) i Rotterdam efter loppet, men på instagram skriver han: ”Hade hoppat spå bättr.e Öppnade offensivt. I efterhand för offensivt. Men ibland måste man spänna bågen och chansa. Nöjd med att jag krigade på trots riktigt tung känsla sista milen. Nu får man vila någon dag eller så och sätta något nytt mål.”
För övrigt var det premiär i svenska seniorcupen i landsvägscykel i helgen, men regerande mästaren Adam Axelsson, från Kumla, missade Östgötaloppet eftersom han är på träningsläger på Mallorca. Det fanns ändå en Örebrocyklist i tätklungan då Johan Vennerstrand rullade i mål som 29:a.
Konditionsbloggen gör nu ett uppehåll på två dagar på grund av att alla NA-bloggar ska flyttas över till Mittmedias bloggportal, vilket gör att det inte går att publicera nya inlägg under måndag och tisdag (oklart om det går att se/läsa bloggarna under samma tid, jag är ingen tekniker). Ni får helt enkelt hålla koll på Emilia Fahlin i Durango-Durango Emakumeen Saria på tisdag på egen hand och så återkommer bloggen med Örebro AIK halvmaraton på onsdag.
Konditionsbloggen 