På förhand var det upplagt för andra VM-guldet på tre dagar för Martin Regborn (och Tove Alexandersson). I mål såg det ut att ha blivit ett VM-silver. Men sprintstafetten på orienterings-VM i Edinburgh slutade för svensk del med en diskning. När hon sprang och läste in avslutning för att kunna få en fördel i spurten om guldet, missade Alexandersson, som var ankare i svenska laget, en kontroll. Hon hängde i stället med schweiziska Simona Aebersold på fel gaffling, tog fel ”tolva”, och tappade sedan ändå ryggen och blev tvåa. Och sedermera diskad för att rätt kontroll tolv saknades på stämplingspinnen. – Man vet ju hur man själv skulle känt efter en sådan grej. Jättetråkigt. Så börjar man tänka själv: ”Om jag hade gjort en större lucka”. Men jag gjorde ju vad jag skulle och var noggrann, säger Regborn till Svenska orienteringsförbundets hemsida. För så var det. Efter att Hanna Lundberg och Emil Svensk gjort grovjobbet på de två första sträckorna skickades Regborn ut i rygg på Schweiz Joey Hadorn på tredjesträckan, och det ar samma position som han vidarebefordrade till Alexandersson efter säker orientering (där Regborn långa delar av banan låg före Hadorn och styrde). Schweiz tog guldet, Finland ärvde silvret (de var mer än halvminuten bakom Sverige i mål, egentligen) och Norge bronset. VM avslutas med knockoutsprint på tisdag eftermiddag, och då finns både Regborn och Jonatan Gustafsson på startlinjen, och dessutom är Josefin Tjernlund reserv om någon av de fyra uttagna damerna inte skulle komma till start. Kvalet får man följa via livetiming, kvartsfinalerna sänds på Eurovision Sport och semifinaler och final på SVT.
Björn Tikkanen från Vintrosa (eller skogen utanför, snarare) slutade förra året tvåa i Lurs backyard ultra (i bohuslänska Lur) – det som för mindre än tio år sedan var Sveriges första tävling i det numera så populära formatet. Då sprang han 36 varv/timmar för drygt 241 kilometer. Senaste halvåret har han haft en del strul med skador, men han lyckades ändå knipa en fjärdeplats när årets upplaga avgjordes i helgen. 28 varv/timmar krävdes, alltså nästan 188 kilometer. Precis som i fjol vann stockholmaren Tobbe Gyllebring, som är den svenske giganten på den här typen av lopp (även om han sagt att han slutat tävla i backyard ultra för att helhjärtat satsa på 24-timmarslöpning där han har svenska rekordet). 32 varv krävdes innan Markus Åhrman gav upp. I länet verkar det inte bli ett enda backyard ultra-evenemang i år, efter att Örebro backyard ultra, Kvinnersta backyard ultra, Vinkbo backyard ultra, Adolfsberg backyard ultra och Hjälmargården backyard ultra (förvisso precis på fel sida länsgränsen) alla lagts ned eller i malpåse.
Det kan inte ha undgått någon bloggläsare att ultralöpning ligger mig närmast hjärtat, och under sommaren har det bjudits ett par riktigt vassa prestationer.
Stockholmaren Anders Fox och Västerås Elin Tengbert vann Silverleden på en dag – den 64 kilometer långa ultratrailtävlingen med start och mål i Hällefors – på nya banrekord, 5.04.33 respektive 6.25.11. Framför allt herrtiden är riktigt grym, och rankas enligt den internationella traillöpningsorganisationen Itras system som den bästa prestationen på svensk mark 2023 (en bra bit före Johan Lantzs guldtid från ultratrail-SM/Ecotrail Stockholm), men Tengberts tar faktiskt andraplatsen andraplatsen på damsidan (om än en bra bit efter Johanna Gelfgrens prestation på Jättelångt). Skoghalls Ebba Sigfridsson (6.48.57) och Ludvikas Kim Andersson (5.41.02) tog andraplatserna, men på tredje- och fjärdeplatserna var det idel länslöpare: På damsidan Örebrodoldisarna Linn Alexandersson (7.10.43) och Linda Harradine (8.06.13) och på herrsidan mer välbekanta Örebro AIK-namnen Jonas Nilsson (5.44.53) och Erik Anfält (6.07.09). Årets upplaga av tävlingen var den tionde, och arrangörerna flaggar för att det kan ha varit den sista.
Helgen som gick slutade Vintrosas Björn Tikkanen tvåa i Lurs backyard ultra – den äldsta och mest klassiska svenska backyard ultra-tävlingen – efter att ha klivit av efter 36 varv. Tävlingen, som avgörs utanför Tanums Hede, drabbades av regn och storm, och rekordlåga tre löpare fortsatte efter 17 timmar (och trean Markus Åhrman, Strömstad, klev av efter 24), men Tikkanen och svenske VM-löparen (i backyard och 24-timmarslöpning) Tobbe Gyllebring sprang vidare varv efter varv tills Tikkanen nått sitt förhandsmål om 36 varv/timmar vilket ger drygt 241 kilometer (man springer 6,7 kilometer per timme). Tikkanen vann den sista (?) upplagan av Örebro backyard ultra i fjol på 25 timmar. De 36 han nu presterade var bara ett varv/en timme från Filip Andersson inofficiella länsrekord. Tikkanen är för övrigt en av tio som just nu är anmälda till längsta distansen i årets Bergslagsleden ultra.
Ibland undrar jag om målsättningar sätter begränsningar för eller lyfter nivån på vad som är möjligt att utföra. Sällan är det i varje så tydligt att de ofta utgör det förstnämnda som när man springer en ”backyard ultra”, den här märkliga tävlingsformen som blivit så populär i Sverige de senaste åren och som går ut på att springa 6 706 meter per timme (varken mer eller mindre) så många timmar i följd som möjligt, tills alla utom en gett upp. I stället för att springa så länge som möjligt dryper de allra flesta nämligen av efter sju eller tio varv, vilket motsvarar fullföljt maraton respektive en fin och jämn siffra. Och av dem som fortsätter efter tionde timmen är det ofta något personligt rekord eller någon annan jämn summa (kanske 50 miles, alltså tolv timmar, eller 100 miles, alltså 24 timmar) som är målet (det är lätt att motivera sig att nå målet, svårt att motivera sig att fortsätta när det är uppnått). Det säger en hel del att bara en enda löpare (örebroaren Jenny-Ann Ehrling som därmed hade säkrat segern i Backyard ultra Sydkusten i fjol och därmed inte hade mer att springa för) av de 66 som klarat 23 timmar i ett sånt här lopp på svensk mark klivit av inför det 24:e, medan hela 15 gett sig efter varv 24 (däribland jag, i Örebro backyard ultra, i fjol). Man klarar så mycket som man föresätter sig att göra, och har man gett sig fanken på att springa 24 varv så stannar man inte efter 23. Men om man från början hade siktat på 27 varv i stället, hur långt hade man kommit då? Eller är det tvärtom så att en hel del av de där 15 som klarade 24:e varvet egentligen var sopslut efter 20, 21, 22 men plågade sig runt några extra just tack vare sin målsättning?
Jag vet inte, men jag har funderat rätt mycket kring det där under, och framför allt efter, helgens tävling; Lurs backyard ultra. Lur är en liten ort i Tanums kommun med 112 invånare som sattes på den svenska ultralöpningskartan 2015 när den första upplagan av loppet, och det första backyardloppet över huvud taget på svensk mark, arrangerades där (jag ställde upp med målsättningen att klara 14 timmar och fick med mig 18 hem, tack vare bra coachning). Just att loppet är det svenska originalet lockar extra, och i år mer än dubblerades byns befolkning under helgen när 109 löpare med support intog den gemytliga bygdegården.
Jag hade för första gången i backyardlöpning ingen målsättning (det var mitt femte lopp av den här typen, tidigare har jag sprungit 18 när jag siktat på 14, sprungit först 19 och sedan 24 när jag siktat på 24 och dessutom tagit ett lopp som träning med åtta snabba rundor), mer än att jag inte fick gå sönder inför Ultravasan som är sommarens stora mål. Springa med förstånd, alltså. Lyssna på kroppen.
Första fem varven hade jag sällskap av Maria och Jon som sedan övergick till att supporta, och de varven gick naturligt långsamt på 53, 55, 48,5 (för att hinna äta lite lunch), 53 respektive 55 minuter. Sedan var jag tvungen att hitta min egen taktik runt den omväxlande banan (kort backe–kilometerlångt skogsparti–1,5 kilometer grusväg och asfalt mest med nedförsbacke–korta backar upp och ned igen–kilometerlång uppförsbacke på grusväg–2,7 kilometer mestadels slätta skogsvägar och stigar). I början gick det lite fort (jag upplever att jag hushåller bäst med krafterna om jag lägger varven runt 50–52 minuter och vilar åtta–tio minuter per timme): 46,5, 48, 49 respektive 49,5 minuter. Men sedan föll jag in i lunken med ett väletablerat schema för gång och joggning runt banan, med varv på 52, 50 och 51 minuter före mörkrets inbrott som tvingade på pannlampa och sänkte farten något på de stigpartier där jag gillar att jogga. Samtidigt började jag redan känna en hel del muskelsmärta från höftböjarna som spred sig nedåt i låren, vilket jag inte alls kan minans att jag känt under mina tidigare backyardlopp (när jag sprang 24 timmar i Örebro upplevde jag en liten dipp redan efter tio timmar, men sedan kom jag igång igen). Men nu gick det bara utför, och redan på varv 13 och 14 fick jag börja gräva för att motivera mig och inte leta anledningar till att kliva av (jag intalade mig att muskelsmärta inte är en skada och att den sannerligen inte äventyrar något inför Ultravasan).
Tack vare ostkaka, yoghurt med sötsliskig müsli, choklad och ohemula mängder kaffe tog jag mig ändå igenom de sju nattimmarna med varvtider på 52,5, 52,5 53,5, 53, 55, 53 och 53,5 minuter. Under de timmarna hade också startfältet krympt drastiskt. 21 löpare hade inlett natten, men bara fyra återstod när vi lämnade kvar pannlamporna och gav oss ut på det 20:e varvet vid fem på söndagsmorgonen (efter att Therese Eriksson, som mycket välvilligt lät mig springa i hennes pannlampas sken när mina batterier tog slut två kilometer in på 16:e varvet, fått problem med sår under tårna på ena foten var Annika Johanson ensam kvinna kvar ut på 19:e varvet, och när segern var bärgad var hon också nöjd). Jag var vid det laget så sliten i lårmusklerna, framför allt framsidorna, att jag en längre stund funderat på att kliva av för att inte orsaka bestående men, men plötsligt var jag alltså bara en placering från medalj – och då går det ju inte bara att lägga av. Jag gjorde varv 20 och 21 på 54 respektive 53 minuter medan de tre andra drog iväg direkt i starten och var runt fem–sju minuter före mig. Jag kände mig sopslut och viskade till Maria att det var dags att bryta, jag hade ändå ingen möjlighet att ta någon av de andra, de var för starka. ”Men du ska väl åtminstone ha ett pers?” ”Men jag har Ultravasan att tänka på …” ”Men du har väl ett pannben?” ”Men det är fyra timmar kvar till perset …” ”UT OCH SPRING!”
Jaja, jag masade mig runt varv 22 på 52 minuter med bästa känslan på ett bra tag, och sedan tvingade jag mig att tänka positivt på varv 23 (som gick på 53): ”Det här är näst sista gången du gör det här varvet i fullfart, på varv 25 behöver jag bara komma in precis under 60 minuter.” På 24:e varvet höll det på att ta en ände med förskräckelse när plötsligt fick en elektrisk smärtkänsla från vänsterfoten upp i knäet, men som tur var släppte det efter 500 meter, annars hade jag inte tagit mig runt (varvet på 54 minuter). I slutet kom jag överraskande ikapp Fredrik Dahlberg, som anförtrodde mig att han hade problem med en fot och började se slutet. Jag mumlade något om ”bara muskelsmärta, det har ju ingen dött av!” om min egen situation, och tog mig sedan an det lugnare 25:e varvet med en mental förberedelse för att kunna göra ett 26:e varv för att säkra tredjeplatsen om Fredrik plötsligt skulle välja att kliva av efter 25. 25:e varvet gick på 56 tröga minuter, och jag staplade verkligen över mållinjen för att inkassera perset (167,64 kilometer), skvalpade i mig lite saft och ställde mig på startlinjen igen, med from förhoppning att vi bara skulle vara tre där. Men när starten gick och de andra tre försvann i fjärran igen vände jag tillbaka och tackade för mig. ”Någon måste väl bli fyra …”, var nog det första jag sa (sedan höll jag på att svimma under intervjun som Maria gjorde till Instagram, kolla klippet jag lagt upp på @jonasbrannmyr), innan jag fick duscha, äta och sova.
Fredrik, som hann uppfatta att jag bröt, gjorde sitt snabbaste varv på hela tävlingen den 26:e timmen eftersom han var nöjd trea och skulle kliva av (av 109 startande hade 105 alltså gett sig efter 19 timmar, men det tog ytterligare sex att bli av den siste som inte skulle upp på pallen …), och den spurten bevisar att han hade betydligt mer kvar i tanken än jag hade, så tredjeplatsen var verkligen välförtjänt.
Sedan följde en giganternas kamp där förhandsfavoriten Emir Halalkic tvingade upp Tobbe Gyllebring på 39 timmar (rekordnotering på svensk mark!) för att Tobbe skulle kunna säkra segern. Efter en duell under tolv timmar hann Emir inte runt på 38:e varvet, och då fick Tobbe ta ett ”ärevarv” för att bekräfta segern på 261,52 kilometer medan söndag blev till måndag. En magisk prestation, som inte hade varit möjlig utan höga målsättningar och löpare som sporrade varandra.
Men för egen del funderar jag på om min brist på resultatmässig målsättning var en frälsning eller ett ok, och om jag hade kunnat pressa ur ännu lite mer med en annan approach. Jag missade trots allt ingen maxtid, utan valde självmant (precis som alla gånger jag sprungit backyard) att kliva av eftersom jag känt mig för mörbultad eller tyckt att ”motståndarna” sett för fräscha ut. Och nu, precis som i Örebro i fjol, precis när jag nått min målsättning (den som jag fick efter 21 varv) och därmed kanske inte när jag tagit ut mig totalt. Å andra sidan var jag helt klar över att jag skulle kliva av efter 21 varv, då tyckte jag att jag uppnått min personliga målsättning för dagen, och då klev Maria in och räddade mig med några väl valda ord.
Stort tack till Maria, Jon, mamma och pappa för ovärderlig support (ett backyard gör man inte ensam, det ska till mat och ompyssling, massage och pepp om man ska komma någon vart), Ebba, Alice och Therese för hejarop, Monica och Tommy för ett fantastiskt arrangemang och alla löparvänner för bra tugg under långa timmar!
Om jag klarade den riktiga målsättningen, att hålla mig hel inför Ultravasan? Det får jag nog vänta några dagar med att utvärdera, eftersom kroppen än så länge är så stel och stum att jag knappt tar mig in och ut ur en bil, än mindre uppför en trappa. Men det känns i varje fall som att det bara är musklerna som fått sig en omgång.
Ute på varv nummer fyra. Finaste biten på banan, kilometern kvar till mål. Foto: Stefan Arbratt
I kväll bekräftar 114Sport (som i går arrangerade Oktobermarathon i Tybblelundshallen) på sin facebookhemsida att det blir ett Örebro backyard ultra 2016, av allt att döma i midsommarhelgen. Platsen är ännu hemlig, men det utlovas ”mycket fin stig och grusväg i loopar”, men det ”måste lösa sig med omklädning med mera” innan de går ut med mer information.
Efter att jag fick en start i Lurs backyard ultra – Sveriges första backyard ultra – i födelsedagspresent i januari och slutade på sjunde plats i premiärupplagan ligger tävlingsformen mig väldigt varmt om hjärtat. Det handlar, för er som inte hängt med i mina tidigare blogginlägg om tävlingen, om att springa en slinga på 6,7 kilometer varje timme (sträckan gör att det blir 100 miles per dygn), i valfri hastighet. Alla som kommit runt under timmen får starta om vid nästa helslag. Och vid nästa. Och nästa. För att hinna runt behöver man bara hålla en fart motsvarande 8.57 per kilometer (eller 6,7 kilometer i timmen, förstås), vilket ligger någonstans mellan powerwalk och väldigt, väldigt lätt jogg. Vem som håller på längst avgörs därmed uteslutande av vem som vill mest. Vem som har mest pannben (och vem som inte går sönder). Men det öppnar för mer taktik än till exempel fotrally; när jag kutade i Lur (jag klev av efter 18 timmar) var jag näst långsammast av alla redan från start (då var vi ett 70-tal som startade, jag klev av som sjua). Vissa sprang varje varv på 35 minuter (och höll på i 15 timmar, eller så) medan många låg mellan 40-50 minuter per varv. Jag försökte ligga på 51-52. Resten av tiden får man nämligen vila, äta, göra vad man vill. Och vid nästa start är ju alla, oavsett strategi (springa snabb/långsamt, vila mycket/lite) exakt lika igen. Allt det handlar om är att hålla på flest timmar. Det är ett kittlande sätt att testa människans förmåga (världsrekordet ligger på 49 timmar, men jag skulle tro att riktigt uthålliga toppatleter skulle klara uppåt tre dygn). En löptävling? Tja, men lika mycket en hjärntävling. Det ska bli väldigt spännande att se vad Ola Nordahl och hans kompanjoner satt ihop för en bana.
114Sport planerar också för ett ”höjdarmarathon” (vad nu det betyder) i Örebro den 30 april, som komplement till de tre inomhusmaraton som arrangeras i Tybblelundshallen i vinter. Det är uppenbarligen strålande tider att vara långlöpare i länet just nu, då man förutom de här loppen även kan räkna in Nora marathon, Viby marathon, Bergslagsleden ultra, Käglanloppet, Silverleden på 1 dag och Munkastigen trailrun. Det blir ett mastigt schema 2016 om man ska spring allt …
Så har jag avverkat det första av årets fyra stora mållopp. Lurs backyard ultra, där det gällde att med start varje heltimmesslag avverka 6,25 kilometer (och den tiden man fick över fick spenderas fritt, men man fick inte påbörja nästa varv förrän nästa heltimmesslag). Det visade sig ganska snart att det därmed var tiden som tog ut sin rätt snarare än distansen. När jag klev av efter 18 timmar hade jag avverkat 112,25 kilometer, vilket inte är överdrivet långt. Men jag var sliten efter just 18 timmar, inte minst som jag aldrig tidigare hållit på och idrottat mer än åtta timmar i sträck. Lägg därtill att jag aldrig hade kutat längre än 57 kilometer tidigare (då i ett sträck, utan vila men i egenvalt tempo, vilket på något sätt känns skonsammare), så var jag ganska nöjd.
Med det här upplägget handlade tävlingen nästan uteslutande om taktik och upplägg. Och eftersom jag fick starten i födelsedagspresent den 1 januari, och haft massor av tid att tänka på upplägget och på (jag älskar att göra båda) så hade jag bestämt mig för att ”springa” varven på cirka 50 minuter, för att få tio minuters vila. Tänkte att många skulle göra likadant, men till min stora förvåning skuttade nästan samtliga av de övriga 70 deltagarna iväg i ett, i sammanhanget, våldsamt tempo från start. Jag och sambon, som gjorde 3,5 varv (halvmaran) innan hon bröt för att supporta mig, hamnade snabbt näst längst bak (en tant som med nöd och näppe klarade sig runt första varvet på 59 minuter var bakom), men höll oss till vår taktik och var runt på 50.06. Kanske berodde det där höga tempot på de 67 andra på att de inte kände till banan (själv var jag på plats kvällen före och provsprang i lugndagstempo på 30.40 för att känna av backar och terräng och se så det inte fanns några luriga hinder, men det var inga konstigheter). Andra varvet var det nämligen betydligt fler som tog det lugnt (han som var först i mål på första varvet, på 25 minuter eller så, bröt för att han skulle och jobba).
Banan, ja. Den började med en kilometer trevlig terräng, fortsatte med en kilometer hemskt påfrestande utförslöpning på grusväg (återkommer till det), en knapp kilometer asfalt, en knapp kilometer uppförslöpning på grusväg och avslutades med drygt två kilometer mycket trevlig stig/skogsväg (den biten kunde gärna ha fått vara mycket längre).
Många hade som mål att klara maratondistansen, sju varv, och så långt hade jag gott om sällskap längst bak (från varv två till sju, alltså). Sedan tunnade det ur. Från varv åtta fick jag därför springa i min ensamhet, och på varv elva testade jag för första gången i mitt liv att springa med lurar i öronen. Ägnade några varv åt att lyssna på mitt favoritradioprogram Godmorgon världen, som jag med just Lur i åtanke låtit bli att lyssna på de senaste fem veckorna.
Hade ju satt upp som mål att hålla på till midnatt i tävlingen som startade 10.00 på lördagsmorgonen. När jag kom dit kändes kroppen fortfarande relativt fräsch, och jag bestämde mig för att fortsätta till tio mil, alltså 16 varv. Men eftersom jag bestämt mig för att det fick vara nog sedan, eftersom Tromsö skyrace om två veckor är en ännu viktigare tävling för min del och jag inte ville vara död tills dess, så struntade jag i taktiken att hålla igen så mycket som möjligt och joggade i stället lite fortare för att få sällskap. Varv 16, på 46.47, blev därför mitt snabbaste under hela tävlingen. Den höjningen av tempot med cirka fyra minuter gjorde att jag fick två killar att snacka med längs hela banna.
22 man var med runt 13 timmar, 20 klarade 14, men hela sju bröt vid midnatt (hade väl haft det som mål, eller tyckte att det var motigt med regnet som föll precis då, men som avtog redan till starten av det 15:e varvet). Och efter 15 varv bröt ännu en. När jag kom i mål på mitt 16:e och tänkta sistavarv visade det sig att tre av de andra redan bestämt sig för att bryta, vilket gav mig motivation att ta ännu ett varv, av placeringsmässiga skäl (topp tio i stället för delad elva). Lunkade runt på 53.07, ensam längst bak igen. I mål efter 17 varv. Trodde jag. För då berättade sambon att ytterligare tre beslutat sig för att bryta. Så, det blev ett varv till, på 52.03, och en sjundeplats efter 18 timmar. Då var klockan alltså åtta minuter i fyra natten mot söndag, och de sex som återstod var idel superlöpare. Hälles Annika Nilrud, som vann EM-guld i lag och -brons individuellt i 24-timmarslöpning i våras och som nu laddar för spartathlon, Jan Ramström som kutat Tor de geants (330 kilometer med 24 000 höjdmeter …) och så vidare och så vidare … Kände att jag nått min fulla potential placeringsmässigt och klev nöjt av. Dessutom hade jag ju persat distansmässigt med 55,5 kilometer och tidsmässigt med tio timmar (plus att jag sprungit fyra timmar längre än jag från början hade föresatt mig).
Jag hade kanske kunnat plåga mig hela vägen till 24 timmar, knappast längre. Trodde att giganterna i täten skulle pressa varandra till 36 timmar, minst. Kanske upp mot backyardvärldsrekordet på 49 timmar. Men Emir Halalkic gav sig efter 29 timmar (Nilrud klev av efter 24, hade vunnit damklassen redan efter 17 timmar), vilket gjorde Christer Tinnerholm (god för över 40 timmar i Fotrally förra månaden) till segrare ”redan” efter 30 timmar (Vilken taktik som var bäst? Tja, Halalkic var klart snabbast av de sex löparna jag lämnade kvar på banan, pep iväg i täten varje varv, Christer näst långsammast med 47-minuterstempo, så det är nog väldigt individuellt hur fort man ska kuta). Så länge hade inte jag klarat, inte i år. Kanske nästa år. Så kul var nämligen att arrangemanget att jag gärna återvänder (eller kör nya Örebro backyard ultra; eller båda, om det passar!). Enda riktiga bekymret jag fick med kroppen var en värk i vänstra fotleden, och det kom först på 17:e varvet. I den där långa grusnedförsbacken som jag inte gillade.
Jag började loppet med en taktik där jag gick i alla motlut (även de allra minsta) och lunkade resten i mycket modest takt. Hade spanat in vilka punkter jag skulle använda redan dagen innan, och höll mig till dem de första sju timmarna. De följande sju bytte jag taktik för att spara på kroppen i den där hemska utförsbacken. Lunkade all stig, även uppför, och gick all grus och asfalt. Skonsammare för kroppen. Men sedan hängde jag ju på de andra löparna varv 15 och 16, och det var väl deras (och min) löpning nedför den där grusvägen som orsakade problemen med fotleden, skulle jag tro.
Maten? Tja, jag tryckte pannkakor, rabarberkräm, pastasallad, ägg- och ansjovismackor (mm!), massor av nötter och russin, ostkaka var fjärde timme (efter fem, nio och 13 varv) vilket var mitt första fikabröd sedan maj och faktiskt två rutor chocklad efter varv 16 (det var jag väl värd?!), och hade faktiskt inga som helst bekymmer med magen på hela dagen. Har aldrig haft en så bra mage under ett längre lopp (över 30 kilometer), men förmodligen var det väl den lugna takten, att det mer handlade om promenad med inslag av joggning och frosseri snarare än en löptävling, som gjorde att jag klarade mig från magras (även dagen efter, sensationellt nog!). Och efter elva timmars sömn natten mot måndag känner jag mig oväntat fräsch (trötta lår, så klart, och fortfarande lite svullen i den där fotleden).
Till sist ett stort tack till hela mitt supportcrew (sambon och pappa var där och servade hela dagen, mamma hade gjort hundra pannkakor och fixat massor av annat göttigt att äta och totalt hade jag åtta supportrar på plats under dagen, mer än någon annan.
Start nummer sju, ett 50-tal ger sig ut mot maratondistansen. Foto: Maria Åström
Varv 13 avklarat och klockan närmar sig 23 (tio fingrar för tio plus tre, men de tre andra kom inte med på bild …). Notera schyssta pannlampefrisyren! Foto: Maria Åström
Tio fingrar, tio varv avklarade (62,5 kilometer). Foto: Maria Åström
Är hemma igen efter helgens äventyr i Lur. Återkommer med en längre rapport i morgon, men kan berätta, för de som inte följt min direktrapport på Twitter, att jag slutade på sjunde plats av 70 startande (75 anmälda). Nivån på deltagarna var betydligt högre än jag hade väntat mig, och innehöll allt från en EM-guldmedaljör i 24-timmarslöpning via spartathlonveteraner till en löpare som lyckats genomföra monsterloppet Tor des Geants. Lilla jag stod mig ganska slätt i det sällskapet, väntade ut de jag tyckte mig kunna slå och tog målsnöret strax före fyra natten mot söndagen, efter 18 vändor och totalt 112,25 kilometer (men det var tiden mycket mer än distansen som var faktorn i det här loppet). Christer Tinnerholm, som knatade över 40 timmar i årets upplaga av Fotrally förra månaden, tog hand om segern efter 30 timmar, när han joggat en runda själv sedan Emir Halalkic kastat in handduken. Jogga var just vad det handlade om (men inte för Emir, som hade en väldigt snabb taktik). Väldigt lugn jogg. För mig somliga varv lika mycket promenad. Ja, Lurs backyard ultra var en promenad med inslag av jogg och froseri, skulle man kunna säga. Men mer om det i morgon också (jag är nämligen ganska medtagen, inte så mycket av loppet i sig som att jag bara lyckades sova två halvtimmeskorta snuttar natten mot söndag, mellan 7.45 och 8.15 och mellan 9.45 och 10.15, typ). Så nu blir det sängen.
En fighterbild på varv tolv, det första där jag hade med telefonen (eftersom jag unnade mig loppets [och löparlivets] första poddlyssning). Foto: SelfieMer då också om Tim Sundströms nya distriktsrekord (hans utvecklingskurva är helt galen!), Simone Nigglis seger på första O-ringendistansen (och Filip Jacobssons andraplats!), Danny Hallméns niondeplats i swimrundebuten, Linda Meijers dubbla SM-silver och en del annat smått och gott. Håll ut!
I fjol blev Kopparbergslöparen Johan Eriksson, 46, trea i 100-kilometersloppet Stockholm ultra (på fina 7.24.51). Året innan noterade han en femteplats i SM över samma distans (på 7.57.05) och länets 20:e bästa hans 2.33.39 från Karlstad 2004 gör honom till distriktets 20:e bästa maratonlöpare genom tiderna (och så sent som i fjol var han god för 2.37.54 i Stockholm). Nu gör han en attack mot klockan i Linde sextimmars på lördag, tävlingen som han vann på 74 622 meter 2013 (ett resultat han sedan överträffade på väg mot 100-kilometern i Stockholm år, då han noterade 76 189 meter på sex timmar, vilket gör honom till Sveriges 29:e bästa sextimmarslöpare genom tiderna).
Frågan är om Eriksson gör en attack mot den distansen nu.
– Jag vet inte, jag har faktiskt inte hunnit prata med honom, han efteranmälde sig under tisdagen, berättar arrangören av Linde sextimmars, Ola Nordahl, för Konditionsbloggen.
– Men jag tror att vädret blir betydligt bättre den här gången, det var så fruktansvärt varmt förra gången. Nu säger det att det ska vara mulet, till och med risk för någon regnskur, så det borde vara trevligare att springa i.
Det här blir tredje upplagan av Lidne sextimmars, och efter att Eriksson vann premiärupplagan tog IFK Moras Niklas Gunne hem fjolårets lopp på 75 155 meter (nytt banrekord med 533 meter, följaktligen). I damklassen vann Elin Jakobsson, Akele, på 57 555 meter första året, men i fjol fick hon (Trots att hon sprang drygt två kilometer längre) se sig slagen av Starts Marie Materné som klarade sex mil med 562 meters marginal. Jakobsson är anmäld i år igen (det är inte Materné), men det är också fjolårstrean Elin Engström, Axa Sportsclub, som var mindre än två kilometer bakom i fjol och säkert är redo att ge Jakobsson en match nu. I herrklassen saknas hela topptrion från i fjol, men Spartacus långloppslegendar Hasse Byrén, femma i fjol på 63 406 meter, kommer förstås till start. Totalt är ett 40-tal löpare föranmälda till tävlingen som också erbjuder en-, två- och tretimmarsklasser, men Nordahl räknar med något fler startande.
– Jag skulle tro att det blir runt 50. De flesta som ställer upp har som mål att fixa ett maraton, och för att få exakta maratonpasseringar startar vi det första varvet en bit ute på banan så att maratonpasseringen blir på mållinjen, säger Nordahl.
– Vi kör samma bana som tidigare, som är kontrollmätt till 1 157 meter. Det är trevligt med en bana som är lite längre än en kilometer, för då får man positiva besked. När jag sprang i Tibro var banan 929 meter. Så när man efter tio varv tänkte att man hade gjort en mil så hade man bara sprungit drygt nio kilometer, det var lite tungt …
Superarrangören Nordahl, som förutom Linde sextimmars också ligger bakom Decembermarathon, har fler lopp på gång. Bloggen har tidigare berättat om den nya maratonserien som nu fått spikade datum (Oktobermarathon den 31 oktober, Decembermarathon den 27 december och Februarimarathon den 27 februari, samtliga på Tybblelundshallens 193-metersbana).
– Vi har försökt lägga dem på bra tidpunkter inför de längre ultraloppen inomhus. Den i oktober inför Luciahelgen (24-timmarslopept ”Personliga rekordens tävling” i Växjö) och Bislett, det i december inför en tävling i Helsingfors som många åker på och så, säger Nordahl.
Nästa sommar planerar han dessutom att starta ett eget Backyard ultra (alltså ett sådant lopp jag ska springa i Lur på lördag) i Örebro. Det blir i sådana fall det blott andra i Sverige.
– Vi håller just nu på att titta på några olika ställen, vi vill ha någonstans där man kan ha dusch. Vi håller också på att titta på olika datum, vi vill ha ett som inte krockar med något större ultralopp eller tävlingar som Stockholm marathon. Jag har tränat på ungefär det sättet sedan jag började med ultralöpning 2005 och bland annat sprungit ”Backyardintervaller” tolv timmar, och jag har följt loppen som arrangerats i Norge, säger Nordahl.
Så, med en sådan erfaren långloppsräv på tråden passade jag naturligtvis på att höra lite vad han trodde inför min egen Backyard-debut på lördag.
– För att komma så långt som möjligt tror jag att man ska hitta sin vanliga lunk. Om det innebär att man springer på 45 och har 15 minuter till nästa så är det ganska bra. Min erfarenhet är att många drar iväg alldeles för snabbt i början, men i en sådan här tävling har man inget för att man sprungit snabbt de första tio timmarna och fått mycket vila då. Det är samma som i 24-timmarslöpning, det kvittar hur snabbt man sprungit de 16 första timmarna, kroknar man de sista åtta kommer de andra ikapp ändå, säger Nordahl. I USA sprang de 49 timmar i fjol, hur långt tror du det är möjligt att komma för en riktig topplöpare?
– De säger att man klarar 48 timmar utan sömn, sedan börjar det bli problem. En riktigt duktig löpare klarar ju att springa 6,3 kilometer per timme ganska länge, men frågan är hur man blir när lederna börjar stelna till. Och så handlar det om att kunna inta och tillgodogöra sig energi. Det är de aspekterna som sätter gränsen. Men jag tror att de där 49 timmarna är en ganska bra prestation.
”Det vore hemskt spännande att se ett inlägg med hur du tänker kring upplägg och taktik inför och under loppet!” Den kommentaren skickade Tove Karlsson in till min gamla blogg för en månad sedan, och därför har den inte dykt upp här. Men det Tove undrade över är Lurs backyard ultra, evighetsloppet som jag ska kuta på lördag. Det första av årets fyra stora mållopp för min del. Så Tove, det här blogginlägget är till dig.
Först en kort bakgrund:
Loppet avgörs i Lur, en liten by med ett hundratal invånare i Tanums kommun, med start klockan 10.00 den 18 juli, och är 6,3 kilometer långt. Ja, och om man klarar av att springa 6,3 kilometer under timmen så får man ge sig ut på ett nytt varv 11.00. Och ännu ett 12.00. Och så vidare, och så vidare, tills bara en man och en kvinna återstår. Formatet härstammar från USA, där Jeremy Ebel och Johan Steene 2014 delade segern efter 49 timmar och totalt 328,5 kilometer i Big backyard ultra. Det var tredje gången tävlingen genomfördes, och tidigare vinnarna Timothy Englund (2013) och Joe Fejes (2012) har inte behövt hålla på mer än 35 respektive 28 timmar för att kvittera ut segerchecken. I Norge arrangerades Nordens första tävling av det här slaget 2013, och både då och året därpå stod Ole Arne Eiksund som segrare i Det røde huset backyard ultra. Första året efter 13 timmar, andra året efter tolv.
Så, till dina frågor, Tove. Troligen är det kontraproduktivt att avslöja sin taktik på förhand i ett lopp där taktik är allt (ja, och så lite pannben). Men jag kan väl säga så mycket som att jag inte kommer vika ned mig före midnatt i varje fall. Att springa 14 timmar (88,2 kilometer) måste väl räknas som en liten skamgräns, och betyder dessutom att man passerar dubbel maratondistans. Om jag väljer att bryta då eller springa vidare (en kortare eller längre stund) till beror främst på tre saker: Om jag bedömer det som rimligt att nå en bra (bättre) placering genom att hålla på några timmar till, om kroppen känns bra (den går alltid att plåga när farten är så låg, så den aspekten kommer i andra hand) och om jag känner att det är värt att fortsätta med tanke på att Tromsö skyrace, som för min del är ett ännu större mållopp, avgörs bara två veckor senare. Jag har läst startlistan och googlat lite, och misstänker att Jonas Wängberg blir en omöjlig nöt att knäcka (om kroppen hans håller). Han har sprungit många långa lopp i betydligt högre hastighet än det som krävs i Lur, och själv har jag ju aldrig kutat längre än 57 kilometer … Tycker han att det är värt att gå för seger så lär han vinna, åtminstone har jag inte hittat någon seriös utmanare bland de anmälda.
Vad gäller taktiken för varje enskild timme handlar det i mångt och mycket om att hålla ned hastigheten. Gå, lunka. Hålla kilometertempot på ett åttaminuterssnitt, ungefär. Så det finns lite tid att äta, gå på toa, massera. Men inte hasta på. Så har de mest framgångsrika löparna i USA gjort. På den här grafen visas tiderna, timme för timme, för de tolv löpare som sprang de 24 första timmarna i USA i fjol. Men faktum är att den grafen också visar att det går att göra precis tvärtom. Det är nämligen den långsammaste och snabbaste löparen där, Jeremy Ebel (som bara gick under 56 minuter vid sju av 49 timmar, varav fyra gånger sista sex timmarna) markerad i grönt högst upp och John Steene (som pendlade desto mer, men snittade på under 47 minuter och nästan hela tiden var snabbast av alla) i blått längst ned. Det handlar alltså mer om vilja och pannben än utgångsfart, men för min del, och med hänvisning till tidigare år, tror jag mer på den långsamma metoden.
Viktigast i ett sådant här lopp blir dock att tillföra näring. Man kan ju käka pulver och geler och grejer, men själv laddar jag med pannkakor, ostkaka, nötter och russin. Och kanske lite mörk choklad med havssalt om krafterna tryter? Enda tillfället jag äter godis och fikabröd under tävlingssäsong (i år mellan 1 mars och 5 september) är just under måltävlingar, så det gäller att passa på … Dessutom blir det viktigt med support, och jag har lurat (notera ordvitsen) ned halva släkten till tävlingsplatsen, så där kommer jag hålla världsklass. Dessutom ska både sambon och mellansyrran springa själva.
Som en del i förberedelserna testade jag för övrigt att kuta ”luringar” förra fredagen. Gjorde dem dock lite värre än de i verkligheten är (6,9 kilometer med 110 höjdmeter och dessutom på bitvis ganska teknisk stig och under sommarens hittills varmaste och mest solgassande dag), och var fräsch när jag avbröt efter åtta timmar. Därmed räknar jag med att de där 14 jag i första hand förutsatt mig att klara på lördag gå som en dans. Men vi får väl se. Jäkligt spännande ska det i varje fall bli!
Och du, Tove! Om du läser det här kan du väl kommentera med lite egna tankar också? Lycka till på lördag!
![En fighterbild på varv tolv, det första där jag hade med telefonen (eftersom jag unnade mig loppets [och löparlivets] första poddlyssning). Foto: Selfie](https://konditionsbloggen.com/wp-content/uploads/2022/03/a7e81-11751139_10153141360287515_976277740_n.jpg)
Konditionsbloggen 