För några veckor sedan skrev jag om VM-fyran och förre Team Skistart.com-åkaren Maria Rydqvists boksläpp, och som av en händelse hamnade jag i går på en föreläsning med längdskidåkaren (och dessutom lyckades jag vinna ett signerat ex av boken!). Föreläsningen, som utgick just från boken, fokuserade på skillnaden i antalet manliga och kvinnliga ledare inom Svenska skidförbundet, skillnaden i utrymme och bemötande i media mellan kvinnliga och manliga idrottare – och det som jag tycker väldigt intressant: Att kvinnor och män i just längdskidor (dock ej långlopp) fortfarande 2016 åker helt olika distanser; och att damerna oftast bara får åka hälften så långt som herrarna (eller lite drygt hälften, i till exempel distanslopp över 10/15 kilometer eller tremil/femmil).
Jag har skrivit lite om det där tidigare, och jag tycker att det är bra att hon lyfter frågan. Även i orienteringen råder stora skillnader, även om ”vinnartiderna” numera ska vara lika långa för damer och herrar på respektive distans i exempelvis SM-sammanhang (men en motion om att införa samma sak i internationella mästerskap har röstats ned, vilket innebär att svenska damer numera springer längre medel- och långdistanser vid SM än VM, men att de fortfarande inte heller på SM får springa lika långt som herrarna men väl ”lika länge”) så finns det enorma skillnader kvar i uppläggen för stafetter som Tiomila (damerna springer kortare och färre sträckor på eftermiddagarna, herrarna får ge sig iväg på långa natten) och Jukola.
I friidrott vore det där naturligtvis otänkbart nu för tiden och jag skulle tro att det finns ytterst få svenska herrar som skulle klå Emelie Forsberg i ett tekniskt bergsultralopp (och det finns ingen som skulle komma på tanken att damerna bara skulle springa halvvägs uppför alptopparna …).
Men i längdskidåkningen har verkligen ingenting hänt de senaste åren (vad gäller just distanserna, på prispengssidan är det numera jämställt), och enligt Rydqvist finns ingen tydlig rörelse, ingen som driver frågan på allvar. En del av problemet verkar vara att somliga åkare (sprinters och så) som är duktiga på korta distanser som fem och upp emot tio kilometer hellre vill åka kort än köra tio och 15 kilometer när herrarna gör så, och därför är det svårt att samlas på ett krav kring jämställdhet.
Ett påstående som kom upp i publiken under Rydqvists föreläsning var det om att den resultatmässiga spridningen i damklungan är för stor och att det därför skulle bli alltför odramatiska tävingar med längre distanser, som till exempel femmil. Men Rydqvist svarade, vilket jag kan hålla med om, att det är en märklig föreställning att herrarnas klungåkning är mycket roligare att titta på än en styrkedemonstration av Marit Björgen, och att en längre distans dessutom skulle öppna för skakningar även hos toppåkarna.
Jag ställde själv frågan vad Rydqvist, som alltså kört långlopp för ett Örebrobaserat team tidigare men i år främst satsar på världscup och VM (eventuellt ska hon åka två–tre sista tävlingarna i långloppsvärldscupen, sa hon), vad hon ansåg i den kontroversiella frågan om att damerna, som i alla andra långlopp numera, ska starta en stund före herrarna även i Vasaloppet för att skapa bättre tävling och tv-möjligheter. Rydqvist menade dock att Vasaloppet är för långt, och att damerna därmed skulle behöva starta alltför tidigt för att det skulle vara praktiskt genomförbart på ett bra sätt. Istället hoppas hon att Vasaloppet i framtiden ska bli så stort att det går att ha separata herr- och damtävlingar två dagar i rad, kanske lördag–söndag. För egen del tror jag dock att det ligger så långt in i framtiden att det vore bra att börja i någon ände, men vi får väl se. Jag högaktar ändå Maria för att hon lyfter de här frågorna, och nu ska jag sätta tänderna i hennes bok!
För övrigt togs det slutgiltiga laget till terräng-EM ut i dag, och det är därmed helt klart att Hälleforsbördiga Louise Wiker inte heller i år får chansen, trots SM- och NM-guld i lag samt SM-brons och en fjärdeplats på NM individuellt.
Konditionsbloggen 