EM-silvermedaljören Lilian Forsgren har åtminstone en spiksko i den svenska VM-truppen (jaja, jag vet att man inte har spikdobbar på sprintar, men det lät roligare så) efter torsdagens succélopp i centrala Säter. 25-åringen från Hallsberg var tvåa av de svenska damerna, sexa totalt, i elitseriedeltävlingen som också var uttagningstävling till världscupen i juni och i förlängningen till VM i Skottland i augusti. Bara dubbla VM-medaljören i sprint, Lena Eliasson, var före av svenskorna i den tävling som danska Emma Klingenberg vann med 40 sekunders marginal. Eftersom Håkan Carlsson, förbundskaptenen från Örebro, ska ta ut åtta löpare till varje distans i världscupen vore det därmed en fet skräll om inte Lilian får en startplats i Lysekil den 6 juni. Sedan gäller det förstås att återigen prestera för att säkra en av bara fyra svenska VM-platser. Örebrolöparen Martin Regborn, 23, som sprang VM-sprinten i fjol, slutade på 17:e plats i en galet tät herrsprint (Forsgren 1.07 upp till ettan, som gav en sjätteplats på damsidan generade på herrsidan en 29:e-plats!) där han trots allt bara var 51 sekunder från segraren Jonas Leandersson och 33 från pallen. Men Regborn var inte nöjd med benen, att döma av hans twittrande: ”Bra tekniskt och rätt vägval i princip hela vägen idag. Fysiskt under isen, speciellt sista fem minuterna. Bara att komma igen. Två fina tävlingar kvar! Hoppas kroppen vaknade till lite av dagens sprintande.” Forsgren? Henne ringde Konditionsbloggen upp och tog ett snack om dagens insats.

– Jag var faktiskt väldigt nervös innan, just med tanke på att så mycket stod på spel. Samtidigt är det viktigt och roligt att testa sig själv på det sättet, att sätta press på sig själv, för får man springa en större tävling senare så kommer det vara extra mycket press, och då är man van vid skarpt läge. Därför var det extra skönt att prestera nu, säger Forsgren till Konditionsbloggen
Hur var själva orienteringen?
– Jag tyckte att det gick väldigt bra. Det var ett ganska komplext stadsnät, med små innergårdar, och jag är jättenöjd med att jag lyckades behålla lugnet på varje sträcka. Som det kändes tog jag bra vägval rakt igenom, men det är möjligt att det blev någon krok som hade gått att optimera.
Och benen?
– Helt okej. Första halvan var ett tekniskt svårt område där orienteringen styrde farten och där man inte hann tänka på benen. Andra halvan var det bara att bita i, längre sträckor med ganska många öppna ytor. Där hade man råd att springa på, där blev inte orienteringstekniken begränsande. Det kändes som det gick väldigt bra både fysiskt och tekniskt, jag kunde inte ha gjort mer.
Har du en världscupplats i din hand, nu?
– Det vet jag egentligen inte. Det kan vara så att de tar ut löpare bara till sprinten, och då ligger jag kanske bra till. Men vill jag springa skogsdistanser gäller det att jag presterar de närmaste dagarna också. Det här är en positiv boost inför medel- och långdistans. Nu får vi se vad formen räcker till och hur det mentala fungerar.
I morgon, fredag, väntar alltså medeldistans och på söndag långdistans. Båda med Forsgren, Regborn och Filip Dahlgren, Garhpyttelöparen som stod över sprinten, på startlinjen.

Elitserien i orientering, deltävling tre av sju, D21: 1) Emma Klingenberg, Järla, 13.03, 6) Lilian Forsgren, Tisaren, +1.07, 37) Rebecka Nylin, do, +2.53, 46) Lovisa Persson, do, +3.13, 69) Julia Lauri, do, +4.26, 88) Josefin Aronsson, do, +7.14.
H21: 1) Jonas Leandersson, Södertälje-Nykvarn, 13.04, 17) Martin Regborn, Hagaby, +0.51, 24) Daniel Attås, Tisaren, +1.05, 27) Oskar Andrén, do, +1.14, 80) Anton Hallor, do, +3.43, 81) Jonatan Aronsson, do, +3.56.
D20: 1) Tilda Johansson, Orion, 14.38, 8) Andrea Svensson, Tisaren, +0.56, 18) Elin Lindberg, Djerf, +1.49, 26) Josefine Höög, Hagaby, +2.19.
H20: 1) Algirdas Bartkevicius, Denseln, 12.54, 22) Harald Larsson, Hagaby, +1.51, 25) Gustav Hindér, Tisaren, +1.55, 57) Sebastian Agerhäll, do, +5.14.
D18: 1) Sanna Fast, Eksjö SOK, 14.10.
H18: 1) Jesper Svensk, Stora Tuna, 14.03, 14) Filip Jakobsson, Degerfors, +0.45, 46) Jakob Fransson, Milan, +2.15.
I Kina följde Wiggle-Hondas superspurtare och dubbla världsmästare Giorgia Bronzini upp onsdagens tredjeplats med att återigen bli trea på torsdagen. Allt var sig likt; återigen fick hon ge sig i spurten för Hitecs holländska Kirsten Wild, återigen klagade hon på en händelselös etapp och galna, farliga spurtspriser, och återigen hyllade hon sina hjälpryttare, däribland Emilia Fahlin.
– Tjejerna gjode ett fantastiskt jobb i dag igen, och satte mig i den bästa positionen. Tjejerna gjorde ett riktigt bra uppdrag i spurten, men i slutändan hamnade jag återigne på Wilds rulle. Jag försökte komm ut och förbi henne, men det var för tufft, säger Bronzini till Wiggle-Hondas hemsida.
Samtliga 95 cyklister satt med i huvudklungan och fick samma tid som segraren, och Fahlin rullade i mål på 59:e plats. Wild toppar sammandraget med 15 sekunders marginal före tvåan Bronzini tack vare systemet med bonussekunder. I lagtävlingen är Wiggle-Honda trea.
Själv var jag en tur till Nyköping i dag, och kutade Oppebylöpet. Ett mycket trevligt arrangemang (som ska ha extra kredd för de snygga, hemgjorda medaljerna!) där jag återigen fick en bekräftelse på att jag har en bit kvar till fjolårsformen. Planen var att öppna i personligt rekord-tempo (4.13 per kilometer) för att se hur långt det skulle räcka, var kroppen fanns, och svaret var sex kilometer. Så långt låg jag helt enligt plan, men sista fyra kilometerna tappade jag 29 sekunder (varken ben eller flås eller huvud klarade att hålla uppe farten) och dessutom stämde inte gps-klockan med den riktiga banlängden, så i mål, på 43.05, var jag 55 sekunder över målet. Smärtfri löpning följdes minuter efter målgång av numera sedvanlig benhinnekollaps på höger sida, och nu haltar jag runt när jag går igen.
Loppet var för övrigt betydligt mer kuperat än jag väntat mig. Hade missförstått och trott att det skulle vara helt platt, men femkilometersvarvet bjöd på 45 motlutsmeter, totalt 90 höjdmeter att beta av på milen, alltså. Men det gör ju inte mig så mycket, även om jag som vanligt blev frånlöpt i nedförsbackarna …
Enhörnas Patrik Sällstedt var helt oberörd vinnare. ”Ingen idé att dra på, jag var ändå så överlägsen”, eller något i den stilen, sa han utan flås efter att ha gjort 33.21. Sköldinges Marie Sandberg vann damklassen på 39.24. Tvåan Linda Pfeil låg jag precis bakom efter knappt åtta kilometer när hon råkade ut för en märklig incident när en förbipasserande på en cykelväg hoppade ut och försökte blockera vägen för henne. ”Ett psykfall, antar jag”, sa hon när jag frågade efteråt. Onekligen så, det värsta jag sett i en löptävling på länge.
Nästa tävling? Stockholms brantaste nästa lördag.

Fler resultat och lite text från premiären i Moto-Eagle tour, som jag skrev en blänkare om i går, kan ni läsa på den här länken! Nästa deltävling onsdag 27 maj.