Efter lördagens medaljregn över länet blev det bara en sjättedels bronsmedalj när terräng-SM avslutades på söndagen. Eller ja, hur man nu ska räkna. För Haben Kidane, som väl kan sägas vara si sådär hälften länslöpare efter sina år i Hällefors (har numera lämnat både ort och klubb, precis som Louise Wiker) var en tredjedel av i Eskilstunas lag-SM-brons i P19-klassen. Men ändå var det kanske den medaljen som betydde allra mest av de länet fick under SM-dagarna i Västerås – eftersom det var Kidanes första någonsin (vilket visar sig inte minst av de tre utropstecknen han själv slängde in på instagram efteråt).
Kidane var dessutom en av fyra i tätkvartetten individuellt, men fick ge sig mot Oliver Löfqvist, Spårvägen, klubbkompisen Merih Hagos och Ullevis Hussein Ibrahim, alla inom fem sekunder från fyran Kidane (femman Kriger Ahmed, Örgryte, var 24 sekunder bakom). ”Jag är jätteglad att jag var med och krigade i dag, men det visade sig verkligen att jag inte har tränat bra på två månader på grund av förkylning och de krånglande vaderna efter Lidingöloppet”, skriver Kidane på instagram.
Trots att hela sju P19-killar ska tas ut till junior-NM i Kristiansand den 12 november, och Kidane vann på Lidingö och var fyra på SM, verkar han ha gett upp hoppet om att komma med dit: ”Säsongen är över nu för min del och det är dags att dra igång träningen till nästa”, skriver han på instagram.
Martin Regborn lyckades inte riktigt utmana löpareliten som han (och jag) trott, och EM-medaljören och VM-sjuan i orientering fick nöja sig med en 15:e-plats i herrarnas långa terräng-SM över tolv kilometer (drygt två minuter bakom segraren Abraham Adhanom, Eskilstuna, 1,5 från medalj och 14 sekunder bakom klubbkompisen Linus Rosdal som blev bäste Örebrolöpare på tolfte plats).
änkte ge friidrottarna en match men tyvärr ville kroppen inte vara med och leka. ”Tömde uppenbarligen det allra sista i Schweiz förra helgen. Kunde åtminstone ta hem spurtuppgörelsen om 15:e-platsen. Nu väntar rejält med vila innan det är dags att starta arbetet mot orienterings-VM 2017″, skriver Regborn på instagram.
Louise Wiker stod, förnuftigt nog, över söndagens lopp (och publicerade istället en mycket läsvärd racerapport från lördagens medaljsuccé på sin blogg) vilket gjorde att Mikaela Kemppi blev ensam länslöpare i damernas långa terräng-SM. Debut i sammanhanget för Kemppi som blev 13:e över 8 000 meter, drygt tre minuter bakom segrande Charlotta Fougberg (silver i går, men i dag var inte Sarah Lahti med) och drygt 1,5 från medalj.
I Svealansdmästerskapen för 13- och 14-åringar, som avgjordes på SM-banorna på söndagsmorgonen, var Wilhelm Bergentz snabbast av alla killar och avverkade tvåkilometersvarvet på 6.45, spurtade in sekunden före Dennis Holmstedt, Westmannia, för seger i P14-klassen. Därmed blev det guld för både mor och son i Västerås i helgen (Erika vann ju D40 i går, och var snabbaste veteran av alla, D35 inräknat, i tävlingen).
Själv sprang jag provlöpningen på Örebro parkrun i förmiddags, men mycket mer om det i morgon!
Har ju gjort en hel del förhands om titelracet i långloppscupen, men glömde att i eftersnacket av Åstadsloppet att konstatera faktum: Mikaela Kemppi är nu officiellt vinnare av damtiteln även 2016 – och det efter en säsong där hon vunnit varenda lopp hon ställt upp i: Startmilen, Örebro AIK halvmarathon, Kumla stadslopp, Wedevågsloppet, Fröviloppet, DM över 5 000 meter, Semesterhalvmaran, DM över 10 000 meter, Norasjön runt och så Åstadsloppet. Förvisso har den där riktigt hårda konkurrensen saknats när träningskompisen och tävlingsrivalen Josefin Gerdevåg väntat barn, så egentligen har det mest handlat om att Kemppi ska hålla sig hel och frisk och hinna ackumulera nog många cuptävlingar för att samla in de poäng som krävs. Men inga segrar är som bekant gratis, och det är naturligtvis en finfin prestation av Kemppi att hålla en så hög och jämn nivå. Lägger vi till 2015 har hon nu 13 raka cuptävlingar med maxpoäng, sedan hon var tvåa bakom Gerdevåg i fjolårets Åstadsloppet. Kemppis cuptitel är för övrigt hennes fjärde raka, vilket för henne in i en exklusiv skara av svitbyggare: Även Åsa Höög, Peter Wiker och Erik Anfält har vunnit fyra raka titlar – men ingen har någonsin lyckats med fem.
På herrsidan har fortfarande Erik Anfält och Mattias Nätterlund kvar sina teoretiska chanser att nå ikapp Jakob Nilsson (som varit i ledningen sedan den 7 maj), men eftersom de båda förstnämnda ska springa Frankfurt marathon nästa helg (om Anfält är springduglig, men så verkar det av Åstadsloppskänslan och senaste instagramuppdateringarna att döma) och därmed skippar långa terräng-DM så är det väl bara ett inställt flyg till Tyskland och en därtill följande efteranmälning till övningarna i Åsbro som kan hindra Nilsson från att säkra titeln.
Alla vinnare i långloppscupen sedan starten 1999: 1999: Helene Nilsson/Johan Stunz. 2000: Lotta Lennartsson/Peter Wiker. 2001: Åsa Höög/Peter Wiker. 2002: Åsa Höög/Peter Wiker. 2003: Åsa Höög/Peter Wiker. 2004: Åsa Höög/Bertil Sundin. 2005: Karin Sennvall (numera Forsberg)/Mathias Lidson. 2006: Helene Nilsson/Mathias Lidson. 2007: Åsa Höög/Jakob Olars. 2008: Åsa Höög/Niklas Källmén. 2009: Lotta Lennartsson/Nicklas Källmén. 2010: Karin Sennvall (nu Forsberg)/Erik Anfält. 2011: Lotta Lennartsson/Erik Anfält. 2012: Erica Lech/Erik Anfält. 2013: Mikaela Kemppi/Erik Anfält. 2014: Mikaela Kemppi/Per Sjögren. 2015: Mikaela Kemppi/Erik Anfält. 2016: Mikaela Kemppi/Jakob Nilsson (ännu ej teoretiskt klart).
Jag har inte haft tid att ringa och dubbelkolla om hon verkligen kommer till start, och på sociala medier har det (vad jag sett) inte nämnts. Men bara en sådan sak som att Louise Wiker är anmäld både till lördagens lopp över 4 000 meter och söndagens över 8 000 meter när terräng-SM går av stapeln i Västerås är förstås anmärkningsvärt med tanke på den Hälleforsfostrade friidrotts-VM-löparens superprestation i Amsterdam marathon i söndags. En sådan borde naturligtvis ta betydligt mer än sex dygn att återhämta sig från, men samtidigt vet man sedan gammalt att Wiker är hård som få andra i branschen och sprang in som sjua på 36.26 i Tjejmilen bara exakt just sex dagar efter den psykiskt betydligt tuffare VM-maran i Peking i fjol (och då hade hon ju dessutom viss jetlag dessutom). Så, nog kan man se Wiker stå på startlinjen på lördag och jaga en landslagsplats till NM i Kristiansand den 12 november (där Sverige verkar ha ambitionen att ställa upp med fullt lag, sju damer) och vidare mot EM i italienska Chia den 11 december (dit det krävs ”en god möjlighet att bli bland de 25 bästa” för att få åka).
Vilka finns emot, då? Tja, Sara Lahti, svensk friidrotts kanske mest lovande långdistansare på 2000-talet, dyker upp för att försvara guldet på korta distansen, hinderspecialisten Charlotta Fougberg (med sju terräng-SM-medaljer på prishyllan) springer båda, och sedan finns ju namn som Sara Holmgren, Frida Aspnäs och Cecilia Norrbom (som alla springer båda distanserna) i startlistan. Liksom en viss Mikaela Kemppi, Örebro AIK:s egna landslagslöpare som värmde upp med seger i Åstadsloppet i helgen och utmanar Sverigeeliten på åtta kilometer på söndag efter att ha mött de egna åldersklasskumpanerna i D40 på halva distansen på lördagen (veteran-SM avgörs bara över en distans per åldersklass, i D40 alltså 4 000 meter). Detsamma gäller för övrigt för Erica Lech som springer D35 på lördagen.
Erika Bergentz, som numera tävlar för Thorén track and field, har vunnit de två senaste terräng-SM:n i D40-klassen, och får nu gälla som silverfavorit bakom Kemppi (Bergentz står sedan över söndagens övningar).
Jag måste erkänna att jag ändå är allra mest spänd inför att få se Martin Regborn utmana Sverigeeliten utan karta igen efter en säsong där han tagit kliv efter kliv rent fysiskt och så sent som för två veckor sedan gjorde fem kilometer asfalt under 15 minuter utan att känna att det var riktigt nära max. Han kutar, liksom klubbkompisen i KFUM Örebro Linus Rosdal (en riktig terräng-SM-specialist!) ”bara” söndagens tolvkilometersdistans. Där får de möta Abraham Adhanom, Mikael Ekvall, Anders Kleist, Nasir Dawoud, Lars Södergård, Elmar Engholm, Olle Walleräng, Fredrik Uhrbom (som var farthållare åt Wiker i Amsterdam) och massor av andra toppnamn (Linus var 16:e och Martin 18:e i fjol, drygt två minuter bakom täten).
Mattias Nätterlund, som ju bor i Västerås, gör en lite överraskande start på hemmaplan, men långlubbaren nöjer sig med lördagens fyra kilometer.
Störst medaljchans av de lokala löparna, om vi undantar veteranklasserna, har exil-Hällefors-löparen Haben Kidane, som ju vann Lidingöloppets P19-klass och nu möter ungefär samma motstånd i terräng-SM-klassen över sex kilometer (han uttalade ju tidigt inför årets säsong att just junior-EM i december var hans stora mål; jag vet inte hur det ser ut med hans medborgarskap och om han är tillgänglig, men är alla papper på plats har han naturligtvis en jättechans att nå dit med nuvarande form).
Sedan har vi naturligtvis allroundkungen Per Sjögrens start i tuff konkurrens i H35-klassen (där även Oskar Arlebo ställer upp) att se fram emot (Fredrik Johnsson kutar i H40 som startar samtidigt).
KFUM Örebro mönstrar också sex ungdomslöpare (samtliga klasser springer 4 000 meter): Jack Karlsson, Jonathan Gustavsson och Tobias Tranderyd i P17, William Schults och Olle Tyrsmo i P16 och Lisa Hallmén i F15 (och så kutar Noha Olsson, KFUM Örebro, och Wilhelm Bergentz, Thorén track and field, Svealandsmästerskapen i terränglöpning för P14 som avgörs på samma bana på söndagsmorgonen). Banan, ja. Det var ju det också. Den är 2 000 meter lång (det är därför alla distanser är jämnt delbara med 2 000, man kör helt enkelt X antal varv på den) och har fått kritik både för att den är platt (det är en enda, men relativt brant, backe på 15 höjdmeter som startar 1 450 meter in på varet med krönet 450 meter före mål) och tråkig (den går runt på ett gärde med fotbollsplaner, med backen i ett litet skogsparti precis intill). Men kanske räcker det till för att skapa intressanta lopp ändå.
Tillbaka efter en vecka på Cypern, och det har ju hänt en hel del (och då tänker jag inte på mina egna lång- och intervallpass i 30-gradigt solgass). Vi börjar väl med dagens begivenheter: Cykel-VM, världscupfinalen i orientering och Åstadsloppet.
Emilia Fahlin och resten av svenska laget hade ju ingen jätterolig dag i Doha, vilket jag skrev om här tidigare i dag. Jag passade även på att fråga Örebrocyklisten om onsdagens tempolopp, där hon blev 16:e.
– Jag var en tiondel från 15:e plats, och det kanske hade sett roligare ut i resultatlistan. Men det kunde ha gått mycket sämre, och det kändes som ett stort kliv framåt jämfört med EM. Det var kul att vara tillbaka i VM-tempot, och jag hade lagt ned ganska stora resurser för att förbereda mig: Komma hit tidigare, prova ut grejerna, ladda upp ordentligt. Sedan känner jag att den absoluta nivån inte finns där än, men jag har börjat bygga upp en tävlingsvana i tempo igen, och jag hade inte kunnat förvänta mig mer redan nu, säger hon.
Martin Regborn inkasserade säsongens femte topp tio-placering i världscupen – på de sex lopp han sprungit – i lördagens långdistans i schweiziska Aalau.
Schweiziske världsstjärnan Matthias Kyburz, som fram till årsskiftet representerar Hallsbergs- och Kumlaklubben OK Tisaren, vann tävlingen och säkrade därmed sin tredje totaltitel i världscupen. Regborn blev nia, drygt fem minuter bakom Kyburz, tre minuter från pallen.
”Nöjd med ytterligare en topp tio-placering i årets värdscup. Delad nia på dagens långdistans. Ser fram emot den avslutande sprinten i morgon”, skriver Regborn på twitter.
Inför den tävlingen ligger Örebrolöparen, som ju tagit EM-brons och varit VM-sjua i år, på sjunde plats i världscupsammandraget med chans att klättra ända upp på fjärde plats vid seger eller andraplats.
Det kunde ha slutat med en topp tio-placering även för Lilian Forsgren, men Hallsbergslöparen fick nöja sig med en 14:e-plats i långdistansen, knappt 2,5 minuter från Saila Kini på tiondeplatsen (men nästan 13 minuter bakom segrande hemmalöparen Judith Wyder). Forsgren sprang även mixedsprinstafetten i går, som enda löpare i ett svenskt tredjelag (som därmed bröt efter förstasträckan) kom hon in till första växlingen som åtta, 23 sekunder bakom Lina Strand i förstalaget.
I Åstadsloppet sprang Örebro AIK:s landslagsmeriterade duo Mikaela Kemppi och Erik Anfält hem säsongens tredje DM-titel var (efter 5 000 och 10 000 meter respektive 5 000 meter och maraton).
För Anfält var det comeback efter fyra (för honom, som brukar tävla så kopiöst mycket, förmodligen rätt långa) tävlingsfria veckor sedan Norasjön runt. Anfält, som fortfarande har förhoppningar om en bra mara i Frankfurt om två veckor sprang på 1.13.00 (drygt fyra minuter långsammare än hans personbästa från samma lopp i fjol, men ändå inte illa med tanke på uppladdningen: ”Med min träningsbakgrund tycker jag att en fjärdeplats och 1.13 var riktigt bra faktiskt. Framförallt är jag nöjd med att jag börjar få ordning på baksidan. Den har varit ett problem lääääänge… ”, skriver Anfält mycket riktigt på Instagram). Kenyanen Zachariah Mogendi vann herrklassen på 1.09.23, knappt 1,5 minuter före Örebrolöparen Thomas Chaillou som ju tävlar för Stockholmsklubben Fredrikshof och därför inte får räkna sina resultat i DM eller långloppscup. Anfält blev fyra totalt, Mattias Nätterlund och Tomas Bjurström tog reseterande DM-medaljer med sjunde respektive åttonde plats totalt på 1.15.19 och 1.16.29.
Kemppi sprang på 1.20.37 i sitt första lopp sedan Berlin marathon och vann därmed damklassen två minuter före Frida Lundén, som i somras tog Sveriges bästa placering på halvmaran i friidrotts-EM i Amsterdam. Erica Lech tog DM-silvret med en tredjeplats totalt (1.25.56) och Ingrid Ziegler la beslag på bronset (femma totalt på 1.28.41).
KFUM Örebros Linus Rosdal, som laddar för terräng-SM, vann herrarnas tiokilometersklass på 31.45, IF Starts Gabriella Eliason damklassen på 40.21. KFUM Örebros unga talanger dominerade femkilometersloppet: Jack Karlsson, 17, vann på 15.57 närmast före Jonathan Gustafsson, 17 och William Wikholm, 18.
Vad som annars hänt sedan senast?
** Tja, förra helgen tog ju Tisaren en historisk femteplats i 25-manna, stafetten som utser världens bästa klubb, efter grymma prestationer av bland annat Simone Niggli (bäst av alla på 23:e sträckan!). Faktum är att laget låg trea både när Niggli växlade till Josefin Tjernlund, och när Tjernlund 36 minuter senare skickade ut Matthias Kyburz på sistasträckan, men schweizaren hade inte samma krut i benen (eller gjorde måhända någon bom) den dagen som i dag.
** Martin Regborn smiskade in nya banrekordet 14.57 i Hostruset, och vann femkilometersloppet på Väster med en marginal på 73 sekunder till Jakob Nilsson. Exakt lika stor var Erika Bergentz segermarginal på damsidan (18.06), före Annika Larsson.
** Och Joel Lager (1.20.22) och Olivia Hansson (1.29.02) vann den avslutande 29 kilometer långa och rejält kuperade etappen av lokala rullskidscupen Moto eagle tour.
Gjorde ju en liten poänggenomgång av förutsättningarna inför långloppscupens avslutning inför helgens dubbelövningar på Väster och i Nora. De båda loppen, men framför allt det faktum att nu bara fem deltävlingar återstår, har gjort att listan över potentiella vinnare nu skurits ned rejält.
Det finns nu bara några få löpare kvar som kan utmana de klara ledarna ledarna Mikaela Kemppi och Jakob Nilsson.
På damsidan finns hetaste kampen, där Liduina van Sitteren har en realistisk möjlighet att nå ikapp landslagslöparen och klubbkompisen i Örebro AIK. Men hon är alltjämt fyra poäng bakom och har redan slagit i taket av tio deltävlingar som får räknas. Därmed ger hennes nästa seger bara ett lyft på två (vanlig tävling) eller fyra poäng (DM). Därmed behöver hon vinna två (varav ett DM [alltså långa terräng-DM eller Åstadsloppet som är halvmaraton-DM]) eller tre tävlingar för att gå om, samtidigt som Kemppi inte får samla några fler poäng. Vinner Kemppi en av DM-tävlingarna säkrar hon totalsegern, vinner hon en av de andra tävlingarna som återstår (Hostruset, Kilsbergsleden eller Lucialoppet) krävs att van Sitteren vinner de fyra andra för att ta titeln. Även Anna Pettersson, IF Start, och Annika Larsson, Örebro AIK, har teoretiska chanser på titeln. Anna passerar Kemppi med en poäng om hon vinner alla tävlingar som återstår (men det känns lite långsökt eftersom hon inte vunnit någon tävling i år), och Larsson (som vann Fjugestaloppet) om hon vinner fyra och blir tvåa i en.
På herrsidan framstår Jakob Nilsson alltmer som mästare. Förvisso kan långloppskungarna Erik Anfält och Mattias Nätterlund fortfarande ta titeln, men det är mest en teoretisk exercis att räkna på de förutsättningarna. Nilsson har redan 54 poäng och Anfält når 56 om han vinner samtliga kvarvarande (och då ska man veta att han just nu rehabar mer än springer, knappast lär komma till start i Hostruset på lördag och om han blir i löpbart skick ska springa Frankfurt marathon den helgen det är terräng-DM. Nätterlund når just 54 poäng och tar titeln på fler segrar om han vinner alla tävlingar som återstår, men även han ska ju till Frankfurt (och dras inte med några skador som gör det tveksamt). Även Fredrik Johnsson, Heshlu Andameriem och Pär Englund kan teoretiskt nå 58, 57 respektive 54 (med fler segrar än Nilsson), men det känns än mer långsökt.
Ingen av de där är dock förhandsfavoriter till segern i Hostruset – eftersom Martin Regborn anmält sig. Fem kilometer asfalt borde passa en världens bästa sprintorienterare ypperligt, så räkna med en kanontid (varken Nilsson, Nätterlund eller Anfält finns bland de föranmälda). På damsidan är Erika Bergentz mest intressanta namnet, men i Kemppis och van Sitterens frånvaro (om de inte efteranmäler sig) så blir det förstås också intressant att se om Pettersson kan hålla cupspänningen vid liv.
Sju tävlingar och 46 poäng finns kvar att springa om när långloppscupen nu går in på sista tredjedelen med Karlslundsloppet på lördag och Annaloppet i Nora på söndag. I herrklassen är det fortfarande helt öppet, även om Jakob Nilsson har en jätteledning finns ett 20-tal löpare som i teorin skulle kunna ta hem titeln, medan det på damsidan är ett betydligt mindre antal löpare som har chansen.
I teorin kan fortfarande sju löpare – Liduina van Sitteren, Anna Pettersson, Maria Eriksson, Annika Larsson, Ingrid Ziegler, Julia Johnsson och Erika Bergentz – peta ned Mikaela Kemppi från tronen, men i praktiken räcker det att Kemppi vinner (vilket alltså i det här fallet betyder blir bästa löpare från en länsklubb) i endera Åstadsloppet eller terräng-DM för att definitivt avgöra cupen, och även om hon inte lyckas med det talar allt för att Kemppi tar fjärde raka titeln.
Efter helgen återstår Hostruset, Åstadsloppet, terräng-DM, Kilsbergsleden och Lucialoppet innan långloppscupen är över.
Att det börjar bli slutet av säsongen, höst och mörkt, märks också på utbudet av orienteringstävlingar. I går avgjordes KFUM Örebros träningstävling Nattugglan i Adolfsberg, och i dag sätter klassiska Rolles nattcup igång i Kristinehamn (i Värmland, förvisso, men en hel del orienterare från västra delen av länet, och några från Örebro, brukar åka dit).
Fredrik Berg har nu kommit med racerapporten som förklarar 19:e-platsen i Västgötaloppet, avslutningen i svenska långloppscupen i mountainbike som avgjordes i söndags; en osedvanligt dålig placering av Grythyttecyklisten som varit topp tio i princip varenda gång han satt sig på sadeln den här säsongen. Fredrik berättar att han väggade totalt: ”Det gick knappt att få runt tramporna, kändes som jag inte hade styrfart ens. Brukar ju kunna bita ihop och köra på men detta var en annan känsla, en känsla av total utmattning. Började småfrysa och stundtals må illa. […] Hela kroppen gjorde ont: […] ryggen, axlar, underarmar.
Och så har länets två just nu bästa maratonlöpare börjat hitta tillbaka efter skada respektive väggning:
Mikaela Kemppi, 43, ville ju verkligen slå det där distriktsrekordet när Berlin marathon avgjordes i dag. Därför hade hon väldigt svårt att glädja sig åt att hon slutade på 14:e plats i världens kanske mest prestigefyllda maraton med tiden 2.44.46, tog en andraplats i åldersgruppen D40, slog personligt rekord med 71 sekunder och slog sig in på tredje plats på den svenska årsbästalistan. I varje fall när jag pratade med henne några timmar efter målgången under Brandenburger Tor (dessutom avslöjade hon att ”misslyckandet”, hur hon nu kan kalla en sådan grym tid för det, kan ha räddat hennes maratonkarriär).
– Jag har aldrig varit med om något liknande. Nu efter målgång … Alltså, jag brukar stanna ett par minuter och pusta och sedan är jag okej. Brukar känna: ”Snyt dig och skärp dig”, åt de som ligger och vrider sig. Men nu förstår jag vad det handlar om. Jag var helt tom på energi när jag kom i mål och kunde varken få i mig mat eller vatten på grund av magen, säger Kemppi till Konditionsbloggen. Vad var det som hände?
– Jag sprang så himla bra till 25 (1.36.06, på väg mot en sluttid runt 2.42), men sedan fick jag först magknip. Sedan magras. Ja, jag var till och med tvungen att stanna och gå på toa. Då tänkte jag: Nu är det kört. Men sedan: ”Skärp dig, ut och spring!” Efter toastoppet gick jag nog på lite för hårt, blev stressad över tiden jag förlorat. För sedan slog krampen till i vaden. Sista sju kilometerna fick jag sänka farten och vinkla foten på olika sätt för att kunna fortsätta. Ändå personligt rekord med över en minut, det måste du vara nöjd med?
– Nja, just nu kan jag ändå inte riktigt glädja mig. Jag gick för distriktsrekordet (det missades med 66 sekunder) och jag vet ju att man inte får hur många chanser som helst i livet när man är frisk och kry, är i form och har bra väder på en snabb bana. Samtidigt är det här den första motgången jag haft, jag kan säkert lära mig jättemycket och kommer nog känna mig mer nöjd om några dagar. Jag är nöjd med att jag verkligen vågade pressa mig, att jag gav allt jag hade. Hade jag gått i mål och varit skitfräsch hade jag nog varit missnöjd för att jag inte tog ut mig. Har du någon analys av vad som gick fel, gjorde du något annorlunda mot vad du brukar? – Nej, jag gjorde exakt som jag alltid gjort. Och jag har aldrig någonsin haft magproblem, under något lopp någon gång. Jag spände bågen i dag, och kroppen kanske sa ifrån. Men det kändes absolut inte värre än de andra marorna jag sprungit. Jag sprang helt enligt planen och var säker på att det skulle gå vägen efter 25 kilometer. Där fick jag mig en liten näsbränna. Ska jag tänka positivt får jag ändå ta med mig att jag tömde ut allt jag hade i dag, trots att det gick emot. Vad händer nu?
– Jag är mest orolig för vaden. Energin kommer tillbaka när man kan få i sig något, jag känner redan att jag börjar bli hungrig, men jag hoppas att jag inte skadade något när jag fortsatte springa på vaden. Jag måste lyssna på den och ta det lugnt. Men visst blir det fler lopp i höst. Men jag vet inte vad nästa stora grej blir. En av killarna från Örebro sa efteråt: ”Nu planerar vi nästa mara!” Men jag: ”Jag har aldrig varit så osugen i hela mitt liv.” På något sätt känner jag att jag kanske hade varit klar med maran om det gått vägen och blivit riktigt bra i dag. Då kanske jag hade kunnat nöja mig och sedan bara springa på skoj och njuta. Men nu måste jag nog ge det åtminstone ett försök till på en riktigt snabb, internationell bana. Jag tänker inte låta det här bli min sista maraupplevelse, jag vill avsluta på ett bättre sätt.
Fem herrlöpare från Örebro tog sig under tre timmar i Berlin. Ludvig Börjesson var snabbast med 2.42.57 och 52-årige Sören Forsberg sprang på 2.47.16. Även Andreas Ingberg (pers med exakt sex minuter när han sprang in på 2.47.56), Gustav Grek och Anders Larsson tog sig under drömgränsen. Jonas Rosengren bröt efter 30 kilometer på 1.57.40 med beräknad måltid på drygt 2.45.
Emilia Fahlin svarade för ännu ett otroligt bra lopp (hon är ju i sitt livs form just nu) i sitt VM-genrep, Gran Premio Bruno Beghelli. 50-talet cyklister var samlade inför spurten i Monteveglio, och Fahlin testade att gå för det och blev femma bakom åkare som Chloe Hosking (en australisk stjärncyklist som nu tog sin tredje seger för året) och Marianne Vos (holländskan med tolv VM- och två OS-guld). Tävlingen var Fahlins sista för Alé-Cipollini-stallet, nu återstår bara VM (tempoloppet körs den 11 oktober, linjeloppet den 15 oktober) innan säsongen är över.
I stafett-SM i orientering svarade Hagabys Viktor Larsson och KFUM Örebros Ellinor Eriksson, som båda kutat ruggigt bra i helgen, för de mäktigaste prestationerna av länslöpare. Larsson växlade över till VM-sjuan Martin Regborn som trea, bara sex sekunder från ledning, före löpare som Øystein Kvaal Østerbø (två VM-medaljer i fjol). Regborn tappade en dryg minut på Ruslan Glebov på andrasträckan, men behöll kontakten med andraplatsen när han växlade som trea till Jakob Wallenhammar på sistasträckan, som tappade 18 minuter och 15 placeringar och korsade mållinjen på 18:e plats, en minut och en placering bakom Tisarens andralag med Jonas Merz, Oskar Andrén och Johan Aronsson (Tisarens förstalag blev 37:a sedan Gustav Hindér växlat som 60:e av 75 startande lag efter en tung förstasträcka där han tappade nästan 17 minuter på Larsson och de andra i täten, vilket Daniel Attås och Filip Jacobsson inte kunde rädda).
Eriksson, då? Tja, hon var tvåa, bara fyra sekunder från att vinna förstasträckan, och hade landslagslöpare som Tisarens Lilian Forsgren och exilörebroaren Maria Magnusson (Sävedalen) bakom sig. Anette Carlsson och Elsa Ekelin höll sedan undan till en tolfetplats i mål för KFUM, urstarkt och till exempel två placeringar före Tove Alexanderssons Stora Tuna. Bästa placeringen i stafett-SM tog föga förvånande ändå Tisaren, som blev fyra, 24 sekunder från medalj och bara 70 från guld (det tog Göteborg-Majorna). Forsgren växlade som trea, tre sekunder bakom Eriksson, och och Ellinor Tjernlund tappade bara en placering på andrasträckan innan hon växlade till EM-meriterade tvillingsystern Josefin Tjernlund som sprang om Järlas båda lag som båda var före men tappade Göteborg-Majorna och Kåre och därmed blev fyra även i mål. Tisarens andralag med Lovisa Persson, Rebecka Nylin och Andreas Svensson slutade på 16:e plats, och blev därmed tredje bästa andralag.
Anton Hallor sprang Skräddartorpsträffen i Fagersta istället, och blev fyra i herrklassen.
I veteran-SM avslutade Asta Sjöberg, Lindebygdens meste medaljör, med ett brons på långdistans.
Och så har OS-satsande skridskoåkarna David Andersson (som var med i OS i Sotji och tävlar för Örebroklubben SK Winner) och Adam Axelsson (som kommer från Kumla och också kör för Winner) äntligen dragit igång säsongen. I en träningstävling i nederländska Leeuwarden körde David 500 meter på 37,45 och Adam på 37,91, och en knapp timme senare följde de upp med 1.13,03 respektive 1.14,33 på 1 000 meter. Ungefär en sekund över pers på båda distanserna för Adam, lite mer för David.
– En riktigt bra start på säsongen med två bra lopp. 37,91 är en bra tid för mig så här tidigt på säsongen, 1.14,30 är liknande vad jag gjorde som snabbast förra året och nu är det bara september och säsongen har knappt börjat. Jag är riktigt nöjd med båda loppen, men det finns saker man kan förbättra, jag gjorde några småmissar. Så jag ser verkligen fram emot säsongen. Nu är det bara fyra dagar kvar på lägret här i Leeuwarden och det är hårdkörning som står på programmet för att ladda upp inför en månad i Inzell i oktober, säger Axelsson till Konditionsbloggen.
Ellinor Tjernlund, Josefin Tjernlund och Lilian Forsgren efter fjärdeplatsen i SM-stafetten. Foto: Torbjörn Andrén
På söndag avgörs Berlin marathon, och ett helt gäng länslöpare är anmälda (jag får det till 13 stycken när jag söker igenom startlistan), och mest notabelt är förstås Mikaela Kemppi (även om här finns namn som en formtoppad Ludvig Börjesson och Sveriges snabbaste 50-plussare de senaste åren i Sören Forsberg, som aldrig verkar bli för gammal för att sätta personliga rekord). Jag ringde upp Kemppi för att höra om hur hårt hon kommer spänna bågen, och det rådde ingen tvekan om att hon har distriktsrekordet (Josefin Gerdevågs 2.43.40 från Frankfurt i fjol) i tankarna, men samtalet kom också att handla en hel del om hur just Kemppi och Gerdevåg (som är gravid, ska bli mamma för andra gången i november, och följer söndagens tävling från datorn hemma i Örebro) pressat varandra de senaste åren (läs mer om det i torsdagens pappers-NA).
– ”Jossan” ringde faktiskt i går och sa: ”Du får gärna ta rekordet en stund, men bara så du vet: Jag kommer snart ta tillbaka det”. Vi försöker alltid peppa och inspirera varandra. När det väl är tävling är det givetvis stenhård kamp, men däremellan är det ju så himla mycket träning som ska göras, och då behöver man de här inspirationskällorna och fina tävlingsmänniskorna som lyckönskar i medgång och stöttar i motgång. Och har man bra löpare omkring sig blir man alltid bättre själv. Man tänjer på gränserna, späker sig och utvecklas. ”Jossan” är en av mina största inspirationskällor. Hon kan driva mig till vansinne när vi möter varandra, men jag vet att hon lyfter mig. Jag har gjort mina bästa lopp när vi tävlat mot varandra, och jag hade aldrig sprungit så bra utan henne, säger Kemppi till Konditionsbloggen. Ja, du kommer gå för det där distriktsrekordet?
– Det är tanken. Jag har vetat att det inte varit teoretiskt möjligt för mig att prestera bättre på maran om jag inte satsar på att bli snabbare på milen och halvmaran, så det har varit mitt fokusområde det här året, och jag har höjt mig där och varit i lite bättre form än tidigare år. Så nu gäller det bara att förvalta det och få ut det. Jag har gjort all träning, jag är lite snabbare – men det är så mycket som kan hända på de här långa distanserna. Och den där vetskapen kan också bli en mental stress: Man vet att man inte får så många chanser i livet när man är frisk, kry och i form, så risken är att man går ut och blir stressad och satsar för hårt. Det gäller att spänna bågen – lagom hårt …
– Ja, och hur sjutton vet man det? När går man över gränsen? Samtidigt vet jag att jag gjort flera stabila maror både i Stockholm och utomlands och aldrig riktigt väggat, så gör jag det den här gången är det inte hela världen. Och det spelar ingen roll för mig om jag slår mitt personliga rekord med några sekunder. Det gör mig inte lyckligare som människa. Då vill jag hellre satsa mot distriktsrekordet, som är två minuter bättre än vad jag gjort tidigare. Samtidigt vet jag ju att om jag går för distriktsrekordet och går för hårt, då kanske jag stumnar så mycket att jag inte ens persar. Så vi får se hur hårt jag startar.
– Sedan är det lite speciellt med ett lopp som Berlin, som är så stort. Det kan ju ta tid innan man kommer fram till startlinjen i trängseln, och även om nettotiden (tid från startlinje till mållinje) blir snabb så är det ju bruttotiden (tid från startskott till mållinje) som räknas för rekord och listor. Men å andra sidan borde man kunna hitta bra klungor att springa i, i ett sånt här lopp. Ja, jag läste på Instagram att du blivit biten av att springa i klunga efter Norasjön runt …
– Ja, jag har länge haft ambitionen att göra det, men har aldrig hittat en klunga som passat. Ofta har jag tyckt att de gått lite för snabbt och släppt, men så har jag ångrat mig i efterhand, tänkt: ”Kanske skulle jag vågat gå med.” För man inser vilken jädra skillnad det är att springa i klunga jämfört med att springa själv när man testat några gånger. Samtidigt måste man komma ihåg att klungan inte springer för dig: Man kan inte säga åt dem om man tycker att de springer för ryckigt, utan det är bara att anpassa sig om man vill hänga på. Hur är det med löparhypokondrin så här dagar före start, då?
– Min äldsta dotter har haft jättehög feber och ont i halsen och bihåleproblem den här veckan, så varenda gång jag sväljer tänker jag: ”Gör det ont i halsen nu?” Klart man är nojig … Men jag har klarat av värre, jag brukar inte åka på barnens sjukdomar.
Efter misslyckandet i Bergslagsleden ultra och den usla form jag haft senaste månaderna beslutade jag mig för att bryta ihop och komma igen och köra ett lite seriösare träningsupplägg inför Borås sextimmars om knappt två månader. Så i måndags drog jag igång med ett klassiskt pass: 10×1 000 meter med en minuts gåvila. Och i går följde jag upp med ett långpass på racercykeln. Eller rättare sagt: Cykelturen från helvetet.
Jag hade någon gång i fjol kollat ut en tänkt tur Karlskoga–Karlsdal–Rockesholm–Loka–Karlskoga. Ett överslag att det skulle bli sex mil. Lite lagom, sådär. Plockade varken med mig vätska, energi, pengar eller telefon, utan drog iväg.
Problemet? Tja, att det inte fanns någon asfaltsväg mellan Rockesholm och Loka, har ingen aning om hur jag lästa kartan i fjol. Men det fattade jag inte förrän jag kom ut på riksväg 244 mellan Nora och Hällefors – och då visade gps-klockan redan 55 kilometer. Vid tänkta totaldistansen 60 kilometer rullade jag ut genom Grythyttan, kände att jag började bli tom på energi, men intalade mig själv: Det går uppför förbi Loka, till kommungränsen, men sedan rullar det nedåt, hemåt.
Jo, tjena. Kuperingen hade jag koll på; men inte att vägverket hade fräst bort ytskiktet på asfalt (antar att de ska fixa ny beläggning inom kort) under två mil från strax före Loka ända bort till avfarten mot Östra Kärne. Det var som att köra på dålig grusväg med de smala landsvägsdäcken studsandes. Armarna domnade bort, huvudet var tomt på energi och munnen torr som ett sandpapper. Det var ren misär och till slut tog jag mig knappt framåt. Funderade på att be en tysk husbil, vars förare stannade för att kissa precis när han kört om mig, om lift (entschuldigung!). Övervägde att dricka bäckvatten (men kom att tänka på Tobias Karlsson). Vinglade stundtals där jag studsade fram på den usla vägen. Men fortsatte envetet att trampa, trampa, trampa. Till slut kom jag hem. Med över 108 kilometer på gps-klockan. Hällde i mig vatten, käkade en lax, och långsamt rann livet tillbaka i mig. Om det gjorde mig starkare inför Borås? Oklart. Men det trimmade onekligen pannbenet.
Och vädret kan man ju inte klaga på den här septemberveckan. Solen vräker ut slösaktig värme som om det inte fanns någon morgondag, och bitvis – egentligen hela tiden där det fanns asfalt och innan energin i kroppen helt tog slut – var den här cykelturen fantastiskt fin.
Vägen över Näsmossen, strax öster om Flosjöhyttans gamla järnvägsstation, måste ju vara en av länets finaste asfaltssträckor, och raksträckan över Sankta Majas mosse söder om Rockesholm går ju inte heller av för hackor, direkt.
Den ändå hyfsade farten (28 kilometer i timmen första fem milen) försvann någonstans när energin tog slut och vägen försvann. Foto: Jonas Brännmyr
Nu har startordningen till morgondagens EM-tempo i Plumelec släppts. Emilia Fahlin går ut redan som sjätte åkare, 10.35. Men det verkar konstigt nog inte bli någon tv-sändning.
Länkar för övrigt in segraren Mikaela Kemppis Instagram-racerapport från Norasjön runt i helgen. Mycket trevlig läsning om loppet i allmänhet och klunglöpning i synnerhet!
I går skrev jag att Erik Anfält inte verkade komma till start i Norasjön runt, han var ju inte föranmäld, och kanske borde han heller inte ha gjort det med facit i hand. Men den regerande mästaren på halvmaran har ju svårt att säga nej till tävlingar, speciellt sådana där han har en titel att försvara, och bara sex dagar efter att ha putsat sitt eget banrekord över de 47,5 tämligen kuperade kilometerna i stigloppet Bergslagsleden ultra kom han ändå till start. Men den här gången var det långt ifrån någon rekordform Anfält visade upp. Efter fem raka segrar i det anrika loppet fick han ge sig mot mot Fredrikshofs Thomas Chaillou, som trots att han var över tre minuter långsammare än Anfälts segertid i fjol nu vann 1.53 före den landslagsmeriterade 40-åringen från Örebro. Chaillou i mål på 1.13.12, Anfält tvåa på 1.15.05 jämfört med 1.10.11 i fjol Andraplatsen gav ändå Anfält tog ändå DM-guld i H40-klassen och fulla poäng i långloppscupen, men Anfält var självkritisk när han kommenterade insatsen på Instagram efteråt: ”[Jag] var nästan fem minuter sämre än förra året. Visserligen var jag i riktig kanonform då, men fem minuter är väldigt mycket tid på en halvmara. Dels kände jag mig fortfarande inte helt återhämtad efter förra helgens 47-kilometerslopp, men värre var att rygg och baksida lår inte alls gillade denna kuperade halvmara i år. Lidingöloppet om två veckor känns tyvärr mer eller mindre uteslutet (där Anfält blev näst bäst svensk i fjol). Det är ju ganska mycket kupering i det loppet också. […] Är huvudet dumt får kroppen lida. Inte min smartaste start igår kanske. […] Motvilligt får jag ge mig själv tävlingsförbud ett antal veckor framöver så ska nog kroppen repa sig.”
Även Mikaela Kemppi tog DM-guld, full poäng i långloppscupen – men Anfälts dito landslagsmeriterade klubbkompis i Örebro AIK lyckades dessutom försvara segern från i fjol, och därtill med en tid som var 1.39 snabbare än då. Kemppi vann på 1.20.38 (hon hade bara fyra herrlöpare framför sig), den bästa tiden i Nora sedan Karin Forsberg (då Sennvall) kutade på 1.18.05 2010 och den tredje snabbaste tiden av en dam någonsin i tävlingen. Kemppi utökade därmed totalledningen i långloppscupen till sex poäng, och kommer hon bara till start i en av de åtta avslutande tävlingarna lär totalsegern säkras. Gabriella Eliason, IF Start, tog andraplatsen i Nora, 9,5 minuter bakom Kemppi.
I Värmlands medeldistans-DM i orientering, som avgjordes strax norr om Karlskoga, slog degerforsaren Filip Jacobsson alla Värmlandsseniorer med över minutens marginal (trots att han egentligen är junior), men eftersom han sedan årsskiftet tävlar för OK Tisaren istället för moderklubben Degerfors OK sprang han utan tävlan och blev utan medalj. Istället gick guldet till Karlstadslöparen Daniel Brohede (Leksands Johan Söderlund sprang också utom tävlan, och var snabbast av alla, 20 sekunder före tvåan Jacobsson).
Garphyttans Marcus Jansson har ju redan säkrat totalsegern i svenska mountainbikeorienteringscupen, och står därför över helgens finaltävling. Däremot har Erica Olsson, karlskogingen som säkrat totalen på juniorsidan, åkt upp till Örnsköldsvik, och i dag var hon sedvanligt överlägsen i sprinten; vann med nästan tre minuters marginal efter 21 minuters tävling … I morgon avslutas cupen med en långdistanstävling med masstart.
I Svealandsmästerskapen, årets viktigaste tävling för friidrottare som är 13-14 år och därmed för unga för ungdoms-SM:s yngsta klass (och som i år avgörs på Gotland, av alla ställen), fixade Wilhelm Bergentz, Thoren Track & Field, och Noha Olsson, KFUM Örebro, dubbla pallplatser på 1 500 meter hinder i P14-klassen. Wilhelm etta på 5.03,89, Noha trea på 5.25,29. Och i F14 vann Klara Frih, Åsbro, 800 meter på 2.23,03.
Konditionsbloggen 