Så mycket kring det här loppet handlar om siffror: Förstås främst de 11 674 trappstegen som utgör världens längsta trappa – själva orsaken till att loppet existerar – som löper parallellt med bergbanan (som egentligen är två bergbanor, den andra startar där den första slutar, så man får byta vagn halvvägs) på berget Niesen i Schweiz (trappan byggdes samtidigt som bergbanan 1906–1910, men har förstås, i varje fall på sina ställen, restaureras genom åren, och används just för arbeten på banan och är stängd för allmänheten 364,5 dagar om året). Men också de 1 669 höjdmeterna som ska tas på det 3 700 meter långa loppet. Något som ger en snittlutning på över 45 procent, med en största lutning på 68 procent (den sista biten av själva trappan).
Men för mig handlade Niesen treppen lauf framför allt om upplevelsen. Jag nöjer mig sällan med att anmäla mig till ett lopp (som jag verkligen satsar på) för att sedan rycka på axlarna och tänka att ”det går som det går”. Men den här gången var det svårt att sätta upp något verkligt mål – Niesen treppen lauf är så olikt allt annat jag sprungit, allt annat jag tränat för, allt annat jag testat, att det var svårt att ha någon vettig uppfattning om vad som var realistiskt att hoppas på. Schweizaren Emmanuel Vaudan – som under tidigt 2000-tal höll yppersta världsklass i uppförslöpning – har banrekordet på 55.55 och 2017 vann Jonathan Schmid (också han från Schweiz) loppet på 1.00.20; men vad betyder det för mig? Är 25 procent på segrartiden, 1.15, bra? Eller ska man vara glad om man ens klarar 1.30? Det här fick jag mycket tid att fundera på, eftersom jag fick höra talas om loppet just efter att anmälan öppnat (och alla 220 platserna tagit slut på några minuter) sommaren 2016. Sommaren 2017 var jag på tå när de 350 platserna (utökat antal på grund av populariteten) till 2018 års lopp släpptes (när de skulle släppas var hemligt, bara specificerat till ”mitten av juni”, så en stor del av juni i fjol gick åt till att trycka ”uppdatera” på loppets hemsida). Hur som helst gick det få dagar utan att jag tänkte på det här loppet under de här två åren mellan att jag fick höra talas om det tills att jag i lördags morse, vid sextiden, hämtade ut min nummerlapp i Mülenen. Någonstans läste jag att ens halvmaratid, möjligen subtraherad med några minuter (några fler minuter för de riktiga uppförslöparspecialisterna) var en bra indikation för vilken tid det ska ta uppför Niesen, så 1.30 kändes som ett rimligt mål, ändå. Under de här två åren har jag också förlagt många träningspass till trappan i Kvarntorpshögen, vars 427 trappsteg erbjudit bästa möjliga specialträning (även om trappan på Niesen har fler än 27 gånger så många steg, och den återhämtning som nedförslöpningen på Kvarntorpshögen ger blir i sammanhanget orealistisk, men som intervallträning fungerar det förstås utmärkt), och därtill har jag klivit på låda på gym (vilket väl inte är någon perfekt kopia av en trappa, men som jag tänkt bör stärka rätt muskler). Men ändå, någonstans, var det här först och främst ett äventyr; något jag sällan tillåter mig eftersom jag tycker att tävling är tävling, och då ska prestation stå i fokus.
Nåväl. I Niesen treppen lauf startar man (från och med i år, när antalet deltagare blivit fler) fyra och fyra var 20:e sekund. De beräknat långsammast löparna gick först medan de fyra förväntade topplöparna startar allra sista (man kan ju tänka att det skulle vara tvärtom för att de snabbare skulle slippa svårigheten i att passera löpare, som jag ska återkomma till, men i stället handlar det om att ge de långsammaste löparna maximal chans att klara reptiden, då ingen tillåts passera mittenstation efter klockan nio (första start är 7.30, så de som startar först har 1,5 timmar på sig, de som startar sist har en timme). Jag gick ut som 265:a (seedad runt den 25:e bästa procenten eller så), och eftersom de första hundra meterna är relativt flacka satte jag ett hyggligt tempo och gled ifrån de tre andra i min startgrupp. Därefter brantar det på rejält, och sedan tar det egentligen aldrig slut. Redan efter 150 meter var jag uppe i rygg på några långsammare från startgruppen innan, och redan där får man börja beräkna: Hur mycket snabbare är jag egentligen, är det trycka till för att ta sig förbi med risk för mjölksyrepåslag eller ska man ligga i rygg en stund och spara kraft? I den beräkningen ingår också hur själva underlaget ser ut: Är det metalltrappa, gammal sten, är den 30 eller 80 centimeter bred, måste jag gå ut i avrinningsspåret mellan trappan och rälsen för att ta mig förbi? Och följer löparen framför ur spår-regeln som ska gälla (det var det få som var införstådda med). Många passeringar gjordes på alla fyra, med fötterna i avrinningsspåret, en hand på elledningen bredvid järnvägsspåret och en hand på trappan, i en sorts björngångsspurt med akut laktatpåslag som följd.
Min rädsla på förhand var just att dra på mig mjölksyra tidigt och tvingas sänka farten, alternativt åka på kramp. Därför hade jag en väl inarbetad plan att lita hårt på pulsklockan och ligga just under mjölksyratröskeln. 85-89 procent av maxpuls var målet, låg jag i det spannet malde jag på, annars ökade jag/sänkte tempot, och jag styrde valen av omkörningar/ligga kvar i rygg efter klockan. Upp mot halvvägs (eller ja, mot mittenstationen som inte alls är halvvägs utan som kommer efter drygt 2,1 kilometer och 975 höjdmeter, alltså efter 57–58 procent beroende på hur man räknar) började jag ändå känna mig rätt sliten i framför allt vaderna och tvingades använda allt mindre av tripplöpningen med fotisättningar på varje trappsteg (om ni testat trappan i Kvarntorpshögen och inte är elitatleter som kan springa upp med fotisättningar på vartannat trappsteg vet ni att man måste välja på att trippa/springa med tramp på varje trappsteg eller gå med tramp på vartannat, vilket är ett svårt val ur ett tidsmässigt perspektiv och där alternering förmodligen är bäst ur ett muskulärt perspektiv). Men efter att ha svept en mugg med sportdryck och en med te i farten kändes det plötsligt mycket lättare när trappan planade ut lite efter mellanstationen (lutningen kan inte ha varit mer än 30 procent), och under ett par hundra meter kände jag mig istället riktigt stark. Och när jag tittade med på klockan och såg att den visade 1 800 meter över havet (målet är på 2 362) kändes det plötsligt nära. Hur jag låg till i tid var dock ytterligt svårt att veta, eftersom lutningen gör så mycket åt tidsåtgången (jag visste bara att jag passerat halva antalet höjdmeter i loppet på runt 43–44 minuter, vilket gjorde att 1,5 timmar fortfarande kändes görbart).
Ganska snart började det branta på igen, och trots att det kändes som att farten sänktes betänkligt (men pulsen bibehölls) så fortsatte jag att passera folk. In i den sista delen av trappan, de sista 200 höjdmeterna där den når sin maxlutning på 68 procent (jämför med skidbacken Väggen i Sälen, som i sin allra brantaste del lutar 50 procent) hade jag rent framför mig och ingen som flåsade tätt i rygg, så det var bara att borra ned huvudet och försöka satsa vad jag hade kvar. Nu tittade jag inte på pulsmätaren längre, nu fick den sticka vart den ville. Ut ur toppstationshuset (målet är 200 meter och 27 höjdmeter asfaltsväg bort, på bergets absoluta topp, efter trappans slut) såg jag att klockan visade 1.29 (inga sekunder), och jag bestämde mig för att spurta allt jag hade bara för att få en slägga i bröstkorgen. Smack! Jag vet inte om det var höjden, mjölksyran från trappan eller de 90 minuternas hårda jobb som gjorde det, men efter 20 meter spurt tog det tvärstopp. Jag fick till och med gå ett par steg innan jag kunde stapla vidare in över mållinjen på 1.30.14. Det är ju ärligt talat en dötrist tid. 15 sekunder snabbare och jag hade varit lyckligast i världen, men 14 sekunder över målet efter två års förberedelser och tankar på det här loppet? Svårsmält.
Dessutom svåranalyserat: När jag tittar på min pulskurva blev det bara tre minuter över 90 procent av maxpuls (de två sista) att jämföra med 20 minuter i en träningstävling som Fjugestaloppet trail för någon vecka sedan … Var jag för feg (jag fick heller knappt någon träningsvärk eller andra sviter och sprang redan dagen därpå ett halvhårt distanspass)? Å andra sidan låg jag på ett snitt på 86 procent av maxpuls utslaget över samtliga 90,25 minuter. Var jag därmed smart och fick ut maximalt? För till skillnad från ett vanligt lopp så tar det ju tvärstopp om man drar på sig mjölksyra i en uppförslöpartävling. Det är svårt att analysera, svårt att veta om man ska vara väldigt nöjd eller rätt missnöjd med själva prestationen. Precis som med målbilden från början alltså. Därför tar jag främst med mig äventyret och upplevelsen från den här lördagen i Schweiz. Loppet var fantastiskt fint ordnat, precis var ingen standardmedalj utan en vacker 1,5-litersglasflaska med loppets emblem och inskriptionen ”finisher” på, utsikten var tyvärr obefintlig från toppen (som var inbäddad i ett moln som gjorde att det bara var tolv grader där uppe, men nere vid basen var det högsommarvärme och strålande sol) men stämningen var så det härligt kamratlig som den annars nästan bara brukar vara i ultralöparsammanhang. Alla hejade på alla, pratade, bytte erfarenheter, en japan som en 47-årig slet sig upp på 2.37.30 efter att ha fått respit för att egentligen ha missat reptiden halvvägs och mottog stort jubel, en åldrad norrman sjönk ner bredvid mig i målet och beklagade sig över att pulsen stuckit iväg så fruktansvärt (det visade sig att 66-årige Gunnar Kvenseth slagit mig med en minut och vunnit H60-klassen). Själva loppet var annars mest ett malande, trappsteg efter trappsteg, kolla pulsen, hur långt är det kvar, ska jag förbi den där ryggen, ”keep right”, ”I want to pass”, ut och kläng på alla fyra för att komma förbi när folk ändå vägrar maka på sig, sedan mala på igen (dessutom är ett viktigt tips att lära sig att använda armarna, att hjälp till att dra sig upp – ofta fanns något att hålla sig i till höger – vilket jag inte alls använt mig av i min träning inför loppet; och så hade jag tränat vaderna för dåligt, låren var okej, men vaderna tog stryk) … Så där höll det på. Men vackert är det i Schweiz, bedövande vackert i bergen, och varje anledning att åka dit är förstås en bra anledning. Och bara att kunna säga att man ”sprungit” uppför väldens längsta trappa … 11 674 trappsteg, 1 669 höjdmeter. Allt handlar om siffrorna.
Jag slutade på 39:e plats av 119 i min klass (herrar födda 1978–2000), på 85:e plats av 255 herrar totalt i tävlingen och på 95:e plats av alla 298 som kom till start (52 anmälda dök inte upp). Österrikaren Marlies Penker (1.16.44, mindre än 30 sekunder från banrekordet) och schwiezaren Lukas von Känel (59.30) vann tävlingen. Resultatlistan finns här.
Ett stort tack till Maria som var både reseledare och support och startade loppet (och gjorde en grym prestation som trots höjdrädsla klarade reptiden halvvägs men var förnuftig nog att lyssna på kroppen och kliva av där ändå).

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42.
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Kommande mållopp:
Ultravasan 2018
Bergslagsleden ultra 2018