Julaftonens traditionsenliga orientering i OK Djerfs regi blev … Tuff. Efter två hårda pass onsdag och torsdag och långpass på fredagen hade jag ju lite i benen, men trodde ändå att jag skulle kunna skutta runt i hygglig fart. I stället var det blyben från start till mål. Ärligt talat har kroppen känts rätt bedrövlig ända sedan den där förkylningen jag drog på mig i samband med Borås sextimmars, och nu var det någon sorts nytt bottenrekord. Runt en mil 58.21, och över 16 minuter bakom segraren (förvisso grymme H45-löparen) Per Jansson. Varje julaftonsorientering brukar innehålla en överraskning, och årets var att kartan inte var av gängse orienteringssnitt utan utskriven från Google maps (se bild nedan). Bor man i Karlskoga och har sprungit upp och ned på gatorna ganska många vändor spelar det förstås mindre roll (”aha, fontänen framför Bofors hotell” eller ”nu sitter nästa bakom Kulturskolan, då är det genast att springa här”), men ändå villade jag bort mig en sväng på Rävåskullen (strecket mellan kontrollerna draget genom ett kilometerbrett buskage på Google maps …) och la sedan bort över två minuter på att förgäves stå i fel korsning och svära över att någon unge stulit en kontroll på självaste julafton (det kostade för övrigt en placering också). Men annars gick jag rent, och det allra mesta av mitt debacle till resultat berodde just på usel form.
Efter att ha tröstat mig med gröt, julfika och ett julbord med extra allt (och så lite mer fika, och lite julgotter på toppen) som knappast boostade formen inför framtiden fick jag tre julklappar av sambon som däremot kan göra det. Dels en anmälan till Stockholms brantaste (ett lopp jag sprungit två gånger tidigare och gillar skarpt, en sprint på runt kvarten där man tar Hammarbybacken tre gånger; och i och med den anmälan är jag nu klar för fyra lopp 2017, mer om den planeringen kommer senare), ett par nya kompressionsbyxor (jag lyckas alltid skrapa sönder knäna på dem) och ett omfattade fystest (maxpulstest, mätning av syreupptagningsförmåga, löpekonomi och så vidare) och ett utifrån det skapat personligt träningsschema. Det hela ska genomföras i början av mars, och jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Får deffa lite och köra igång med intervallerna tidigare än vanligt så man får ut något av plågeriet … Vad jag gav henne? Tja, massagebehandlingar, lättviktsstavar att använda när man springer i berg och ett underställ, typ.
Kartan från OK Djerfs julaftonsorientering 2017 (blixten slog lite olyckligt i plasten). Foto: Jonas Brännmyr
1) Decembermarathon
Ola Nordahl testade konceptet med maratonlopp inne i Tybblelundshallen första gången i december 2014, och på annandagen avgörs det femte loppet i ordningen (Kumlas Tomas Fridh har vunnit tre av de fyra som arrangerats och har även banrekordet), vilket även kan bli det sista, om man ska tro arrangörernas hemsida. ”Sista året vi kör i denna inomhusform”, skriver Ola nämligen. Men sista maratonloppet som han arrangerar är det ingalunda. I vår blir det ett inne i Marieberg galleria och ett uppe på Svampens utsiktsdäck, och i Örebro backyard ultra är ju första maratonloppet bara ett litet delmål (jag passerade tre maratonlopp där i somras). Jag skrev lite om startlistan redan förra veckan. Decembermarathon blir för övrigt årets tionde och sista tävling i länet på maratondistans eller längre (Februarimarathon, Nora marathon, Munkastigen trailrun, Svampenmaran, Örebro backyard ultra, Viby marathon, Silverleden på en dag, Skogsmaran i Sixtorpsloppen och Bergslagsleden ultra; Käglanloppet skulle ha arrangerats men blev inställt), vilket torde vara någon form av rekord.
2) Julaftonsorientering
Ett enda orienteringsarrangemang finns anmält i Svenska orienteringsförbundets väldiga databas, som samlar allt från SM till träningstävlingar i Åvävla, på julafton – och det är Karlskogaklubben OK Djerfs traditionsenliga julaftonsorientering (en klubb som jag är medlem, ska jag väl skriva för transparensens skull). Den brukar ofta bjuda på något lite extra: Ett år var kartan klippt i tre delar och omkastad, en annan gång var den spegelvänd och ett år var poängen att man skulle göra en 180-graderssväng direkt i starten, när startskottet i masstarten ljudit och man fått vända på sin karta, vilket undertecknad missade och kutade i våldsam fart mot tvåan (strecket från första till andra kontrollen gick tillbaka rakt genom startpunkten, så det var lätt hänt, tycker jag). Hur som helst fattade jag ingenting när jag plötsligt var i ledningen, men tänkte inte mer på det förrän jag kom till femte kontrollen och insåg att det var den fjärde jag bevistade. Då var det lite sent att vända om, så det året slutade med en diskning … Hoppas på bättre lycka i år, annars får jag trösta mig med pepparkakorna och glöggen efteråt. Starten går 10.00 och ligger därmed perfekt i tid mellan risgrynsgröten (och crossfitpasset sambon håller i 9.00) och eftermiddagens övningar i frosseri och julklappsutdelning.
3) Skinksvängen
På annandagens förmiddag avgörs också den 42:a upplagan av Degerfors OK:s klassiska tävlingen Skinksvängen i Råbäck. Det är egentligen en skidorienteringstävling, men snöbristen har gjort att det alltsomoftast är fotorientering som gäller, liksom i år. Det mest kuriösa med tävlingen är egentligen att det mest prestigefyllda priset är en julskinka, som lottas ut bland alla startande: Jag menar – vem vill ha en julskinka två dagar efter julafton? Olle Hävert arrangerade de si sådär 40 första upplagorna av tävlingen på egen hand, och är nog med på ett hörn fortfarande, 93 år ung, men numera har Johan Lövgren tagit över som tävlingsledare. Det bjuds på fem klasser med olika längder och svårighetsgrader.
Antar att ni satt klistrade framför Vinterstudion när Axel Ekström, Garphyttans succéman, åkte rakt in i det allmänna svenska medvetandet på söndagseftermiddagen. För visst att vi skidnördar tycker det är häftigt med en 28:e-plats i Davos och strongt att hitta vägar fram till en 35:e-plats i en kort och smal jaktstart i La Clusaz – men att avsluta en stafett för Sverige med att först hänga av superrutinerade finske 33-åringen Ville Nousiainen, som kört tre OS och tagit två VM-medaljer, uppför backarna på sista varvet och sedan spurta ned världens kanske bäste sprinter i italienaren Federico Pellegrino, som tagit VM-brons, vunnit nio världscupdeltävlingar och tog hem sammandraget i sprintvärldscupen förra säsongen, för en femteplats i mål är ju helt magnifikt. Snacka om ännu ett mäktigt genombrott av Ekström som radat upp sådana den här säsongen.
Annars, då? Jo, Filip Jacobsson, som i fjol tog JVM-brons mot ett år äldre konkurrenter, fortsatte att visa att han ska ha en plats i skidorienteringens junior-VM även den här vintern genom att köra hem en andraplats bakom Henning Sjökvist, Stora Tuna, i dagens medeldistanstävling i Harsla. Jacobsson svarade för dubbla bommar precis i inledningen och var bara åtta av tio startande till tredje kontrollen, men sista halvtimmen av den för Jacobssons del 40 minuter långa tävlingen gick han i princip jämnt med Sjökvist och betydligt snabbare än alla andra, och tog andraplatsen 2.12 från täten.
Dagens stora utropstecken var ändå Vintrosas Elin Schagerström, 16, som tävlar för Garphyttans IF och som åkte in på andra plats i D18-klassen. Hon har åldern inne för junior-EM, och får hon till ytterligare något bra lopp under inledningen av säsongen är det inte omöjligt att hon tar en plats dit. Schagerström tappade nästan två minuter på två bommar, och var ändå bara 28 sekunder bakom segrande Sofia Westin, Sävast, i mål, och över 40 sekunder före trean och minuter före resten. Hennes klubbkompis Elin Fjällström blev tolva i damklassen, 23 minuter efter en viss Tove Alexandersson …
I Boden blev Maria Gräfnings återigen bästa länsåkare i dagens masstartslopp i fristil över tio respektive 15 kilometer. Karlslundsåkaren, som jagar en världscupplats, fick dock nöja sig med en elfteplats, 28 sekunder bakom segrande Maja Dahlqvist, Falun Borlänge. I herrklassen blev spurtade Filip Danielsson ned Lucas Lennartsson om 23:e-platsen och titeln som dagens bästa länsåkare (en dryg minut bakom segrande Gustav Eriksson, Falun Borlänge), Bob Impola blev 52:a (men då satsar han ju inte alls på fristil i år och ligger i hårdträning inför långlopssäsongen som drar igång på allvar direkt efter nyår). Danielsson bloggar om loppet: ”Jag kände att jag hittade en bra plats och det kändes bättre och bättre ju längre vi åkte. I slutet på sista långa stigningen så kom gamla klubbkamraten (Lennartsson) med ett rejält ryck och jag orkade precis följa. In mot mål var vi fyra–fem stycken i min klunga och jag slutade ännu en gång på en fin 23:e-plats vilket är ett riktigt lyft från förra helgens race i Lillehammer vad gäller känslan i kroppen.”
På juniorsidan knäckte Oscar Johansson klubbkompisen (i Zinkgruvan) Markus Johansson i en duell om 18:e-platsen, knappt två minuter bakom segrande Eric Rosjö och i yngre juniorklassen blev Garphyttans Emil Hagström 27:a (han gick vidare till sprintfinalerna i går som siste man – vilket jag missade att notera då – men åkte ut i kvartsfinal).
Och så kanske ni reagerade på rubriken om årets största segermarginal. Jo, möjligen var det så att Martin Regborn, VM-orienteraren från Örebro, stod för den när han sprang hem tredje deltävlingen i Julserien i Arboga 28 minuter och 19 sekunder före tvåan, Daniel Alneborg. Det motsvarar en segermarginal på över 60 procent av vinnartiden … Regborn har därmed redan säkrat totalsegern i cupen (och en gratis startplats till nästa års tävlingar) trots att han missat en deltävling och trots att en återstår.
På damsidan hade klubbkompisarna Josefin Erlandsson och Lisa Westerberg sprungit, och vunnit, varsin av de två första deltävlingarna, och när Milanduon för första gången möttes på söndagen blev det en duell med flera skiftningar. Erlandsson var snabbast till andra kontrollen men bommade sedan bort fyra minuter till tredje, och Westerberg var trots en egen bom på över två minuter till sjätte kontrollen i ledning hela vägen till nionde av de elva kontrollerna. Då fick Erlandsson utdelning för sin högre grundfart, och i slutändan vann hon med nästan tre minuter.
Fram till i kväll hade örebroaren Johan Röjler, skridskoåkaren som gjort tre OS, svenskt rekord på 10 000 meter, och var därtill den ende svensk någonsin som hade åkt snabbare än den gamle trefaldige OS-guldmedaljören Tomas Gustafson gjorde på 80-talet. Men inget av det där gäller längre, för vid världscupen i Heerenveen (samma tävling där David Andersson i går slog till med sin historiska pallplats) slog blot 20-åriga, före detta juniorvärldsmästaren, Nils van der Poel från Trollhättan till med 13.04,79, drygt 3,5 sekunder bättre än Röjlers svenska rekord som slogs på samma bana, i motsvarande världscupdeltävling, 2005 (13.08.42). ”Inför loppet hade vi pratat om att göra ett försök att slå Johan Röjlers svenska rekord på distansen, men det är alltid svårt att säga om man kommer klara det då 10 000 eter är en distans som man inte kör så ofta”, skriver förbundskapten Mattias Hadders på Svenska skridskoförbundets hemsida, och fortsätter: ”När väl Nils åkte iväg på sitt millopp så startade han mycket kontrollerat och åkte bra tekniskt på skridskorna. Vi hade pratat om att vara noggrann vid ingångarna och hålla en lagom distans till plopparna så att det inte skulle bli en diskning, vilket skedde i samband med 5 000 meter i Nagano. Nils höll varvtiderna stabilt mellan 31,2–31,6 till en början, och efter halva loppet pratade vi om att vara mer bestämd och våga släppa på bromsen. De sista tre varven gick Nils ner mot 30,7, 30,2 och han avslutade med ett sistavarv på 29,7.”
Även David Andersson gjorde ett nytt, bra lopp när han avslutade världscupdeltävlingen med säsongsbästat 1.10,55 på 1 000 meter för en sammanlagd 28:e-plats (nia i B-divisionen, bara 43 hundradelar från en ny pallplats där): ”David genomförde loppet på ett mycket bra sätt och visade igen att formen var på plats. Davids helg var fantastiskt bra”, skriver Hadders.
Nästa världscupdeltävling körs i Berlin i slutet av januari.
I Björnjakten i Älvdalen körde Zinkgruvans sprintspecialist Markus Johansson upp sig från fjärde till andra plats i söndagens jaktstart över tio kilometer i klassisk stil. Karlslunds Kalle Gräfnings slutade sjua.
I skandinaviska cupen i Lillehammer slutade Kalles syster Maria Gräfnings på 30:e plats i masstartsloppet över 15 kilometer i klassisk stil, slagen med knappt 3,5 minuter av Charlotte Kalla som var starkast för andra dagen i rad. Filip Danielsson var 70:e i herrloppet över dubbla distansen, knappt 7,5 minuter bakom segrande Niklas Dyrhaug (i dag 18 norrmän i topp) medan Bill Impola bröt. Danielsson bloggar nöjt: ”Under dagens 30 kilometer klassiskt så hade jag en helt annan känsla i kroppen. Det kändes från start ganska bra och jag öppnade lugnt och kontrollerat för att orka hålla i hela vägen och plocka placeringar mot slutet. Med de grymma skidorna jag hade så orkade jag hela vägen. Är riktigt nöjd med känslan i dagens lopp och jag tar med mig att det var ett riktigt lyft mot lördagens distanslopp.
Julserien i Arboga, då? Näe, den andra deltävlingen bjöd inte alls på samma uppslutning som den första. Martin Regborn, som valde träningsdag med Örebro läns orienteirngsförbunds elitgrupp i Ånnaboda istället, var bara ett av alla namn som saknades, och faktum är att inte en enda löpare tog sig i mål i herrklassen (!). Därmed behåller Regborn totalledningen på herrsidan medan Josefin Erlandsson, som också dissade dagens mönstring, numera delar den med klubbkompisen (i OK Milan) Lisa Westerberg som var enda löpare i mål i damklassen i dag.
Daniel Attås är ju, som jag konstaterade efter premiären förra veckan, nattcupens (eller Löpex vinterseries, om man så vill) okrönte kung. Men i onsdagens deltävling i skogarna strax söder om Nora var Hallsbergslöparen inte med – och då passade istället en viss EM-bronsmedaljör från Örebro på att knipa sin tolfte seger i cupens historia. Men det var ingen rak väg till segern för Martin Regborn, visar gps-spåret som han laddat upp på Livelox – snarare en rejält krokig sådan. Regborn la rejält med tid både till andra (där han precis måste ha missat att få syn på kontrollen vid första passeringen) och fjärde kontrollen (där han tog en rejäl sväng åt fel håll innan han vände tillbaka) och hade så långt bara 13:e bästa tid av 17 startande – över 3,5 minuter bakom ledande Rickard Djerf, Tibro, och tvåan Simon Hedlund, Ärla, som sedemera blev just tvåa bakom Regborn som alltså sprang upp sig rejält – ja, hela vägen till seger – under resten av träningstävlingen.
”Har aldrig riktigt förstått vitsen med att orientera när det är mörkt när man kan orientera när det är ljust, men den här tiden på året har man ju inget val”, skrev Regborn själv på Instagram efteråt. ”Trots ny lampa var jag ute och snurrade i början. Skärpte sedan till mig och kunde avancera hela vägen till seger.”
Elin Winblad gjorde som Attås – vann första deltävlingen men kom inte till start i andra – och därmed kunde Tisarens Lovisa Persson rycka rejält i sammandraget. Tvåa i första tävlingen och seger nu gör att hon toppar sammandraget med åtta poängs marginal. Men segern satt långt inne – Persson och Frida Johansson, från Karlskogaklubben OK Djerf, gick en mäktig strid där Johansson ledde med två sekunder vid den åttonde av de elva kontrollerna men där Persson tog sig förbi och var en ynka sekund före i mål efter över 55 minuters orientering i mörkret. Tyvärr har ingen av dem laddat upp sina gps-filer för allmän beskådan.
Regborn, Hedlund och Jonas Andersson delar ledningen i herrklassen efter två av åtta deltävlingar. Nästa avgörs inte förrän den 18 januari, i Almbys regi (men Regborn lär ju springa redan på söndag igen, när andra deltävlingen i Arbogas julserie avgörs).
Jag måste erkänna att jag älskade iniativet Inneserien, löparcupen som startade med tre deltävlingar över 1 000, 2 000 och 3 000 meter inne i Tybblelundshallen förra vintern (se text och bildextra från sista deltävlingen här), och där det inte bara var först i mål som gällde, utan där tiderna räknades om med hänsyn till kön och ålder (enligt internationella veteranfriidrottsförbundet WMA:s omvandlingstabell) för att utse en totalsegrare. Östansjös Patrik Johansson, som sedan dess hunnit sätta veteranvärldsrekord, vann då efter att ha noterat 89,67, 88,75 respektive 86,45 procent av världsrekord eller matematiskt världsbästa i årskullen över 1 000, 2 000 respektive 3 000 meter (2.50,15 över 1 000 meter av en då 50-årig löpare är väl sannolikt den enskilt vassaste tiden). IF Starts Rose-Marie Enmalm var näst bäst men hade en omvänd kurva med bästa procentnoteringen på 3 000 (12.50,50 av en 61-åring motsvarade 89,18 procent; Mikaela Kemppi, som inte sprang alla distanserna, noterade enskilt bästa procenten med 90,38 genom 9.57,63). Ja, ni ser. Bara jag ska göra en snabb återblick på fjolåret blir det en lång nördig odyssé – exakt så kul var Inneserien.
Och nu är den tillbaka – ännu större. 1 500 meter införs på programmet, och därmed växer serien från tre till fyra tävlingar: Den första redan nästa onsdag, den 14 december. Därefter följer 1 500, 2 000 och 3 000 meter under januari-mars nästa år (datum ej bestämda).
Vad innebär det då i praktiken att 1 500 meter införs och vem är favorit den här säsongen? Tja, ännu en medeldistans (gränsen till långdistans inom friidrotten är väl flytande mellan 1 500 och 5 000 meter, men i min värld ligger den någonstans runt 2 500 meter) torde gynna en löpare som Patrik Johansson jämfört med en som Rose-Marie Enmalm, om man tittar på fjolårets tider (hade man i stället lagt till 4 000 meter hade vågskålen däremot kunnat tippa åt andra hållet). De båda var så överlägsna förra vintern att egentligen bara Mikaela Kemppi eller Martin Regborn skulle kunna hota dem om någon av dem gjorde en satsning, nu när Josefin Gerdevåg är höggravid (eller nyförlöst, oklart vilket) och Erik Anfält rehabar. Well, för att vara helt på den säkra sidan slänger jag in en liten brasklapp om Jonatan Gustafsson, som varit så kvick på slutet och som tog hem 1 000-metersloppet i Triumfglasspelen framför bland andra Regborn, och Erika Bergentz, vars svenska D40-rekord på 1 000 meter motsvarar någonstans just över 88 procent för åldersklassen (och hon är liksom Patrik en som borde gynnas av tre medeldistanslopp). Men jag har ju förstås ingen aning om vilka som ställer upp. Klart är i varje fall att man måste delta i alla fyra loppen för att få en slutplacering.
En liten orienteringsnyhet bjöds det också på under söndagen (eller egentligen redan på lördagskvällen, då jag twittrade om det efter att ha sett det i en facebookgrupp): Erik Fernlund, 25, flyttade från Hedemora till Askersund i våras och väljer nu att byta klubb från Säterbygden till Hallsbergs- och Kumlaklubben OK Tisaren (som ju kan behöva lite påfyllning på herrsidan efter sina schweiziska tapp). I en kul intervju på klubbens hemsida, som Oskar Andrén gjort, får Fernlund bland annat svara på fråga om ”hur det känns som orienterare att hugga ned skog?” apropå att han jobbar på Sveaskog. Fernlund svarar: ”Jag är glad att jag inte är områdesansvarig över Nyckelhult och Tisarens område, men annars går det bra. Det är inget som känns konstigt annars.”
Martin Regborn och Josefin Erlandsson (Milanlöparen) sprang (och vann) i dag första etappen i Arboga OK:s Julserien. Den fortsätter med tävlingar 11, 18 och 26 december. Båda är regerande mästare, vilket också verkar vara en av anledningarna till att i varje fall Regborn är tillbaka. ”Terrängen är väl inte den bästa, men traditioner tummar man inte på. Särskilt inte som man är fast i en evig loop då priset för totalseger är fria starter till nästa år …”, skriver han på instagram.
Och apropå VM-löpare som träningstävlar (som Regborn): I London passade Louise Wiker, precis som i går, på att träningstävla på semestern. Den här gången blev det den tredje av vinterns sex deltävlingar i serien Mornington chasers Regents park 10 k (ett tiokilometerslopp som hon kutade som en del av ett långpass med sju kilometer före och sju kilometer efter på 35.34). Tiden gjorde Wiker till bästa dam med si sådär sju minuters marginal, och till trea totalt av 392 startande.
I morgon släpps för övrigt svenska truppen till världscupdeltävlingen i längdskidor i Davos till helgen. 30 kilometer i fristil kanske skulle vara något för en sådan som Axel Ekström. Just sayin’ … Å andra sidan handlar det förstås mycket om vilka, och framför allt hur många, av de stora stjärnorna som är sugna. Olsson? Hellner? Halfvarsson? Richardsson? Sedan finns det inte så många platser över i det svenska sexmannalaget …
Martin Johansson, som var den ende som slog Axel Ekström i söndagens lopp i Idre, fick chansen i världscupen i Lillehammer – men inte Garphytteåkaren. Det stod klart när förbundskapten Rikard Grip i dag presenterade truppen till helgens minitour i Norge. Så liten var alltså marginalen – en placering upp i Idre och det hade kunnat vara Ekström som tog sista platsen i svenska laget vid sidan om Calle Halfvarsson, Marcus Hellner, Emil Jönsson, Teodor Peterson och Oskar Svensson. Ekström får nu istället alltså den träningsperiod han hade tänkt sig fram till Skandinaviska cupens första deltävling som körs på samma banor helgen därpå.
Apropå längdskidåkning finns nu den kompletta resultatlistan från långloppsvärldscupens prolog publicerad, och den visar att det stämmer att Bill Impola, precis som på den preliminära listan, var 25:a i mål, 1.17 bakom segrande Petter Eliassen. Brorsan Bob Impola var 54:a, 2.37 efter. Vi får hoppas att resultatleverantörerna lärt sig en läxa inför La Sgambeda på lördag.
I första deltävlingen i Löpex vinterserie, eller Nattcupen som den också kallas, verkar Martin Regborn mest ha joggat igenom efter lördagens urladdning i Tybblelundshallen. En som däremot alltid tar seriöst på cupen är Daniel Attås. Hallsbergslöparen som fick göra landslagsdebut i fjol har vunnit serien de tre senaste säsongerna och toppar maratontabellen, och på söndagen tog han sin 19:e deltävlingsseger i sin 67:e start i cupen, 42 respektive 47 sekunder före tvåan Gustav Hindér, som liksom Attås kutar för Tisaren, och Garphyttans mountainbikeorienteringsfantom Marcus Jansson.
Hagabys Elin Winblad tog hem en rafflande damklass bara åtta sekunder före Tisarens Lovisa Persson som gjorde en tvåminutersbom till femte kontrollen men sedan plockade sekund för sekund hela vägen på Winblad. Men inte riktig tillräckligt många, alltså. Den 7 december avgörs andra deltävling, sedan väntar jul- och nyårsuppehåll för serien.
Man vet att det är vinter … när Martin Regborn är anmäld både till 1 000-metersloppet i Triumfglasspelen i Tybblelundshallen på lördagen och premiären i Löpex vinterserie i Filipshyttan på söndagen. VM-orienteraren från Örebro har, när kroppen är hel och så tillåter, en vana att träningstävla furiöst som en del i sin vinterträning, och tar givetvis chansen när det bjuds en dubbel på hemmaplan. Regborn sprang 2.41,82 i samma tävling i Tybblelundshallen förra året, men var med det faktiskt bara distriktstvåa under den inomhussäsongen då då 16-årige klubbkompisen (i KFUM Örebro) Jonatan Gustafsson sprang drygt två sekunder snabbare i Inneserien (någon officiell genom tiderna-statistik på distansen hittar jag inte, vilket kan bero på att 1 000 meter ju är en rätt udda gren).
Även Gustafsson finns med i lördagens startlista, liksom Tomas Chaillou som nu får göra sin officiella debut i KFUM-dräkten efter försöket att anmäla sig för klubben redan i Kilsbergsleden (det var några dagar före övergångsdatumet).
Med i startlistan finns de flesta av KFUM:s unga spänannde namn som Jack Karlsson, Tobias Tranderyd, William Fransson, William Wickholm, Alexander Larsson, och Melker Forsberg (som även han debuterar för KFUM efter övergången från Glanshammar), liksom Thorens Wilhelm Bergentz (och hans mamma Erika på damsidan som annars har ganska tunn startlista) och IF Starts Heshlu Andemariam. Löpex vinterserie bjuder i år, liksom i fjol, på åtta deltävlingar varav två före och sex efter nyår. Daniel Attås är regerande mästare och leder dessutom maratontabellen inför den 15:e upplagan som nu påbörjas.
1) Bruksvallsloppet
Det var ju förbaskat att SVT inte hade hunnit rigga upp sina kameror och körde live redan i dag. Men ni missade väl ändå inte knallen? Axel Ekström är ju inte på något sätt obekant för bloggens läsare, men ändå en doldis för många i skid-Sverige. Och en andraplats, med så många A-landslagsåkare och tunga namn bakom sig, borde väl rimligen ge chansen i världscuplaget, även om det dröjer till tredje helgen, i Davos 10–11 december, innan just distanslopp i fristil står på programmet.
På nyhetsplats har jag producerat en hel del skidtexter senaste dagarna: Om Filip Danielssons steg in i seniorvärlden, om Bill Impolas reaktion på astmamedicindebatten och om hans satsning mot världscupen.
Helgen i Bruksvallarna har jag skrivit om här på bloggen, och i morgon sjunker vi ned i tv-soffan och följer de två sista loppen.
Men missa inte den här bilden först, förresten. Axel Ekström, Marcus Hellner och Lukas Bauer. Sicken trio!
Axel Ekström, Marcus Hellner och Lukas Bauer på pallen i Bruksvallarna. Foto: Ulf Palm/TT
2) Skridskosäsongen rullar vidare
Nästa helg är det dags för premiär – första deltävlingen någonsin – i U23-världscupen i skridsko. Den avgörs i vitryska Minsk, men den här helgen är Kumlas Adam Axelsson, som ska köra den historiska tävlingen, i Hamar för att hitta form och fart i en norsk cuptävling (Adam kör 500, 1 000 och 1 500 meter) där efter sjukdomsbekymren som förstörde tränings- och tävlingslägret i Inzell. Hans klubbkompis i Örebroföreningen SK Winner, OS-skrinnaren David Andersson, tävlar för andra helgen i världscupen, och kör 1 000 meter på lördagen och 1 500 meter på söndagen i Naganos gamla OS-arena.
3) En orienteringsnyhet – Ellinor Eriksson byter klubb
Så mycket orientering, löpning eller cykling verkar det inte vara i helgen (och triathleter och swimrunare har väl gått i ide) – så i stället kastar vi in en liten nyhet som helgens tredje höjdare: Det har nu blivit officiellt (jag hörde ryktet för ett par veckor sedan men har inte hunnit blogga det, och nu är det ju för sent att ta åt sig någon kredit …) att Ellinor Eriksson som gjort sådana framsteg den gångna säsongen byter klubb från KFUM Örebro till OK Tisaren.
I ett känsloladdat inlägg på KFUM:s hemsida skriver Ellinor själv om klubbytet: ”Jag [hoppas] på att få omge mig med fler löpare i min ålder som
strävar mot samma mål. Att få ta del av, samt dela erfarenheter med andra och
utvecklas vidare i rätt riktning. Jag vill nå toppen och jag tror att det här är rätt steg på vägen dit.”
På sin egen blogg, som jag tidigare rekommenderat, skriver Eriksson dessutom underhållande om den gångna helgens landslagsläger: ”Måste erkänna att jag gått runt och varit lite smått starstruck hela tiden.”
På fyra år som förbundskapten har örebroaren Håkan Carlsson lett orienteringslandslaget till 24 VM-medaljer. I dag fick han en välförtjänt nominering till priset som årets ledare vid Idrottsgalan, som hålls i Globen den 16 januari. Anledningen är förstås de fem medaljerna, och tre gulden, vid hemma-VM i Strömstad i augusti, och de sex medaljerna, varav två guld, vid EM i Tjeckien i maj, och så Tove Alexandersson seger i totala världscupen, förstås.
Men Carlsson lär också ha gjort något mer för att imponera på nomineringsjuryn (de är 15 stycken, och bland annat ingår förra elitorienteraren Annichen Kringstad där), ett långsiktigt arbete som lett fram till alla de där medaljerna. För, som det noteras i den podradiosändning där nomineringarna offentliggjordes, det är inte självklart att det är en förbundskapten som ska nomineras när en idrottare svarat för en bra prestation. Till exempel saknas båda OS-guldmedaljörerna Sarah Sjöström och Jenny Rissveds förbundskaptener bland de nominerad (istället ställs Carlsson mot Pia Sundhage, Lars Lagerbäck och golfens Torsten Hansson). I poden diskuteras arbetsfördelning mellan personlig tränare och förbundskapten, och vem som egentligen förtjänar att bli ”årets ledare”. Juryns ordförade Lasse Granqvist säger där bland annat att: ”Det här sätter förstoringsglas på diskussionen hur mycket en förbundskapten kan påverka eller den individuella tränaren och hur ser de egna aktiva på de olika? Det var ganska mycket samtal, och det är ofta de tidigare aktiva som sitter i rummet från de här individuella idrotterna som har rätt långtgående uppfattningar i de här frågorna.”
I juryn som utser vinnarna, alltså den svenska idrottsakademin, sitter fyra orienterare: Förutom Kringstad också förre Almbylöparen Jörgen Mårtensson, Marita Skogum och Annika Zell. Även Ulla Lindkvist ingick i juryn fram till sin död i augusti i fjol.
Av konditionsidrott är det bara orienteringen (Carlsson plus Tove Alexandersson som årets kvinnliga idrottare) samt Jenny Rissveds (mountainbike; årets kvinnliga och årets prestation) och Ebba Andersson (längdskidor; årets nykomling) som nominerats till galan.
Håkan, som jag intervjuade här på bloggen så sent som i förra veckan och i webb-tv i torsdags, skrev nyligen på ett nytt fyraårsavtal som förbundskapten.
