Med två deltävlingar i länet – finfina Munkastigen trailrun och mitt favoritlopp Bergslagsleden ultra – och ett gäng habila långskubbare borde Peppes trailruncup, tävlingsserien som samlar flera av de största och tuffaste svenska trailloppen (alltså löpning på stig eller möjligen med inslag av obanad men uppmärkt terräng), vara en big deal här. Men ärligt talat verkar det inte vara någon som bryr sig om cupen längre. Jag var inte med när den drogs igång 2003, och när Per-Erik ”Peppe” Malmqvist skötte den (han gick bort 2005, och det var då cupen fick sitt nuvarande namn för att hedra hans minne), men jag inbillar mig att det åtminstone var lite mer drag de där första åren.
I år har, förutom Munkastigen och BLU även Ursvik ultra, Jättelångt, Irontrail i Kristinehamn (som gränsar till länet), Holaveden ultra, Sörmland ultra, Markusloppet och Blåfrusen (finalen över 73 kilometer som avgörs den 10 december) ingått i serien. Var för sig i princip enbart fantastiska arrangemang som bjuder härliga utmaningar och naturupplevelser, men inte en enda löpare har satsat på att ta hem sammandraget i år. Om jag räknar rätt i sammandraget har ingen löpt fler än tre lopp av de åtta som hittills avverkats.
Malin Hjalmarsson och Daniel Nilsson har sprungit, och vunnit, tre var (eller nja, Daniel har två segrar och en andraplats) medan det är så få som gjort ens mer än ett lopp att en enskild seger räcker till en tredjeplats på herrsidan och en femteplats på damsidan.
Örebros kommunalråd Sara Richert (mp) sprang de två första tävlingarna, var sexa i Ursvik och tvåa på Munkastigen, och ligger därför fyra i sammandraget.
Jag drömmer om att jag själv skulle göra en satsning på att springa hela serien 2017 eller 2018 (om den fortsätter att arrangeras, den nuvarande tillvaron är som sagt rätt tynande), men realistiskt går det inte att planera in åtta helglopp (plus resor) för någon som jobbar varannan helg …
Om jag hade tagit hem cupen 2017 bara genom att ställa upp? Näe, seger i enskilt lopp ger 100 poäng och målgång (bakom topp 15) ger bara en. Å andra sidan lyckades jag ju knipa tio poäng i BLU förra året, så någon typ av placering kanske jag skulle kunna kämpa mig till …
Hur som helst. Vad ville jag ha sagt med det här inlägget, egentligen? Tja, mest att jag tycker att Sverige förtjänar en fungerande trailcup som lockar fler av de bästa till fler tävlingar. Vad som krävs? Förmodligen bättre planering av kalendern, prispengar och marknadsföring. För ärligt talat: Hade du ens hört talas om cupen innan du läste det här inlägget?