(BILDEXTRA FRÅN LOPPET LÄNGST NED I INLÄGGET) Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig av ett lopp man aldrig sprungit förut. Tja, hur enen asfaltsmil kommer att te sig är ju inte alltför svårt förutse, men när det gäller lopp i bergsterräng, eller över huvud taget på stig- och i skogterräng, är det svårt att på allvar få en uppfattning om vad som väntar och vad som är realistiskt i tid.

Inför Sälen fjällmaraton, säsongens näst sista mållopp för min del som gick av stapeln i lördags, var jag också tämligen opåläst (trots att jag hade ringt regerande mästaren Erik Anfält och fått viktiga tips; men allt kommer man förstås inte ihåg att fråga om). Till exempel hade jag missat att de åtta första kilometerna nästan uteslutande gick på asfalt (mer än tidigare år, enligt Anfält, som var lite besviken över det faktum att man nu tilläts springa mer på vägen än tidigare år istället för att tvinga ned på skoterleden; och bak i min del av fältet – dock ej i täten – bröt ett stort antal löpare banmarkeringen och sprang ännu mer på vägen), eller att över en mil av banan gick på spänger över myrar snarare än den ”fjällstig” som arrangören gärna skryter om.

Hårdare och snabbare underlag än väntat i sammanlagt två mil, alltså (plus en handfull kilometer grusväg). Trots det, säger ni, så klarade jag mig under min tillhöftade måltid (fyra timmar), vilket var mer en skamgräns än något annat, med bara två minuters marginal. Jovars, men de övriga 16 kilometerna, eller vad det blev kvar när sträckorna ovan räknats av, bestod bara till liten del av den ljuvliga fjällstig jag drömt om. Resten: Stenskrövvel, lera, myr. En avslutande, krävande uppförsbacke i hård motvind och med en blandning av alla de där tuffa underlagen.

Jag kutade första 15 på just över 1.15 och så långt kändes kroppen bra. Byggde upp en tidsbuffert som det senare visade sig att jag behövde. Redan i den andra av de tre längre backarna var höftböjarna slut, och det handlade om ren vilja att hålla löpsteget vid joggande snarare än lunkande. Tappade också tid (jämfört med 5.45-snittet) uppe på fjället, och fick släppa ytterligare ett gäng ryggar (en större grupp som jag var oförmögen att följa skuttade om redan mellan Östfjällsstugan och Högfjällshotellet).

Nere på grusvägarna kunde jag öka takten innan det vände uppåt igen vid 30 kilometer. En kilometer grusväg, 800 meter sten, fem kilometer blöt fjällstig upp till toppen. Bara drygt 250 höjdmeter (jämför backarna i Tromsö, där den minsta av de tre låg på drygt 1 000), men motvind och betydligt mer använd fart som ackumulerat trötthet (vilket jag är ovan vid just nu; det här var i praktiken mitt första fullfartspass löpning sedan Oppebylöpet i maj).

Så långt, ned till 30, hade jag haft stenkoll på klockan, snittfarten, möjligheten att nå fyra timmar. Men i sista backen blev allt fokus att fortsätta spring. Att. Inte. Gå. Det gick, långsammare och långsammare förvisso, men det gick (alltså; jag gick inte).

När det var som jävligast, sådär kilometern från toppen, och det kändes som om minuterna började rinna iväg, kom plötsligt fyra man upp i rygg och snart också om. Där stod mitt fyratimmarsmål och vägde på en knivsegg (även om jag inte själv visste det då, eftersom jag stint vägrade att titta på klockan före krönet). ”Ska jag försöka följa?”, frågade jag mig själv. Tar jag slut? Eller är det nu man ska tömma krafterna, avslutningen är ju utför?

Jag valde det sistnämnda alternativet. Högg ryggarna, fast hela kroppen protesterade. Snart nog började två av dem gå, samtidigt som de två i tät ökade tempot. En snabb sidledsmanöver för att inte tappa den undflyende duon och fastna i gåtempot, och jag var med. Snart nog toppen. 37-kilometersskylten.

Titta på klockan. Exakt 30 minuter kvar, strax under sex minuter per kilometer skulle räcka. Det är ju rena lunktempot, normalt. Skruvade upp kroppen. Tempot. 5.45-5.30. 5.15 ut på grusvägen, 4.45 nedför. Tills det brantade på, benen inte ville trumma fortare och jag var tvungen att börja hålla emot, bromsa upp, och vaderna nära nog exploderade. Akut krampvarning. Bromsa-bromsa-bromsa, lugn nu! Två kilometer kvar, 13 minuter.

I botten på slalombacken kom Stefan Roth (Västerås LK) upp jämsides. Asfalt nu. En kilometer kvar. Åtta minuter. Ökar när jag ser honom i ögonvrån. Får lucka igen, direkt. Sedan vaderna igen; nu slår krampen till. Får gå ned i lunkfart, säger till, Roth: ”Jag kan inte spurta mot dig, men vi klarar fyra timmar ändå, va?” ”Jadå”, svarar han och försvinner genom stugbyn.

Sekunden efter skuttar också Anders Rune (som är anmäld för ”Svenska kyrkan, Stockholms stift) förbi. Ingen prestige kvar, bara ett resignerat ”bra jobb” från mig. Sista 500 var en mental kamp för att inte ta ett enda steg för fort, slår krampen till är det för lite tid för att hinna rulla, åla, krypa i mål under fyra. Men krampjäveln hölls undan och mållinjen passerades med två minuters marginal. 3.57.56.

Nöjd, lycklig? Mja, jag vet att jag hade kunnat göra så mycket bättre, i fjolårsform, utan alla skador. Men lite stolt, ändå. Att jag höll mig till planen, att jag tack vare dispositionen (ni kanske tror att jag öppnade för hårt som blev så slut i kroppen, men jag tror inte att jag hade fixat fyra timmar på något annat sätt) klarade målet, skamgränsen. Glad, är nog bästa ordet.

Om jag kommer tillbaka och krossar tiden nästa år? Tja, jag var ärligt talat inte överförtjust i underlaget, kanske söker mig till något lopp med mer klassisk stig istället (irontrail i Kristinehamn avgjordes ju exempelvis i helgen), men det ska inte uteslutas att jag ger Sälen en chans till, om jag får vara skadefri och hittar form och känner mig inspirerad. Loppet var extremt välarrangerat (tacka fan för det, med den anmälningsavgiften …), vad gäller allt från tshirts och medaljer till vätskestationer och snitsling, och dessutom extremt publikvänligt för att vara ett fjällopp.

Nu är det dock snabb rehab som gäller, för redan på lördag kutar jag säsongens allra sista mållopp, Bergslagsleden ultra. Då är skamgränsen fem timmar.

Resultat finns här, liveresultat med mellantider här. Mitt eget resultat nedbrutet: Delad 42:a i herrklassen av 232 anmälda och 199 startande (hade 77,9 procent av de startande bakom mig; topp 25 procent är alltid mitt mål och uppnåddes alltså). 48:a totalt (damerna inräknade, alltså) av 310 anmälda och 263 startande. Mellantider: Högfjällshotellet 1 (efter cirka fem kilometer, halvvägs upp för första stigningen; 37:a), Högfjällshotellet 2 (efter cirka 15 kilometer, inför andra stigningen; 43:a, tog tre löpare, tappade nio), Snögubben 1 (efter cirka 20 kilometer, på toppen av andra stigningen; 44:a, tog en löpare, tappade två), Hemfjällstangen 1 (efter fjällöpning; 42:a, tog två löpare), Hemfjällstangen 2 (halvvägs uppför tredje stigningen; 41:a, tog två löpare, tappade en), Snögubben 2 (inför sista utförsbacken; 47:a, tog två löpare, tappade åtta), mål (delad 42:a, tog nio löpare, tappade fyra).

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2015