Efter att ha hintat om det ett tag har Emilia Fahlin nu tagit det officiella beslutet att lägga av. Det skriver hon på Instagram där hon också berättar om den diagnos hon fått under hösten – som förklarar varför hon under de sista åren av karriären inte nådde upp till den toppnivå hon hade fram till 2020 då hon tillhörde den absoluta världseliten.
”Jag fick inte det sagolika slutet som många idrottare drömmer om, men till slut fick jag äntligen svaret på varför jag inte kunnat nå min toppnivå de senaste åren: Efter undersökningar fick jag diagnosen iliac artery endofibrosis, med en förträngning i artärerna som som begränsar blodflödet till mina ben”, skriver hon.
”Det har varit tufft att lägga ned hårt jobb bara för att fortsätta få besvikelser tillbaka, att slå huvudet mot en vägg och ifrågasätta sig själv om och om igen. Jag har förändrat, justerat, visat hopp och envishet – utan belöning. Så i det här läget är det både en lättnad att få svaret, men också en sorg att inte ha upptäckt orsaken tidigare, så jag kunde ha fått behandling”, fortsätter hon.
Iliac artery endofibrosis drabbar normalt främst äldre personer – och elitcyklister. Det är en diagnos som innebär att bindväv bildas inuti bäcken-artären och på så sätt förhindrar blodflödet till ett eller båda benen, vilket förstås försämrar prestation.
Bland proffscyklister som drabbats finns namn som Sarah Gigante, Fabio Jakobsen, Tayler Wiles, Amanda Spratt och Pauline Ferrand-Prevot. Men det går att operera, och flera har kommit tillbaka till absoluta toppnivå efteråt.
Fahlin hjälpte Emma Johansson till ett OS-silver i Rio de Janeiro 2016 och stod själv på toppen av sin karriär två år senare när hon vann världstourloppet i Vårgårda, slutade fyra på VM och var nära medalj på EM när kedjan hoppade i spurten – och inte minst gick en mäktig duell med Marianne Vos, världens bästa cyklist genom tiderna, över tre dagar i Tour of Norway. Totalt har Fahlin fyra fjärdeplatser på VM, sju SM-guld och tolv segrar som proffs på meritlistan. Hon har kört två OS och 13 VM på landsväg och ett i gravel. Jag skrev en längre biografi inför hennes sista landsvägslopp, i höstas.
16 var anmälda, elva kom till start, fyra kom i mål när årets tuffaste löparetävling i länet i helgen avgjordes – den 90 (!) kilometer långa tävlingen Skogsultra Storstenshöjden 100 kilometer.
Trion John Isaksson (från Stockholm), Simon Halt (från Södertälje) och örebroaren Simon Ekdahl höll ihop länge, men ute på det avslutande, brutala 21-kilometersvarvet gick Isaksson ifrån och vann knappt två minuter före Halt, medan Ekdahl tappade nästan en halvtimme där. Tiderna över 90 kilometer blev 14.20.58 (målgång alltså 23.20 på kvällen), 14.22.42 respektive 14.49.45, vilket säger en hel del om hur tuff banan var.
Fjärde löpare i mål var Mohammed Alaoui, tid ännu så länge godkänt. De övriga sju som startade tog sig runt den inledande sjumilaslingan över myrar och på Bergslagsleden, men klev av innan det avslutade 21-kilometersvarvet. Av dem var Kumla SF:s Amanda Brunosson, Storådalens SK:s Kristina Lagerman och Sara Lundberg från Hedemora – i den ordningen – först tillbaka efter de inledande 70 kilometerna.
I går genomfördes årets sista Örebro parkrun – men för Markus Hallén Johansson var det allra första. Den gamle sprintfantomen från Zinkgruvan har flyttat hem från Östersund och är mitt i sin första fulla säsong i långloppsvärldscupen skiclassics, men passade på att testa löpformen och var snabbast av alla med 18.07 – två sekunder före Gustav Sundström. Trots en rätt isig bana. Av damerna var Petra Hanaeus snabbast för 133:e gången, på 22.17.
Konditionsbloggen 