Eliud Kipchoge, den regerande olympiske mästaren som gjort 2.00.25 på maran i Nikes galna sub 2-försök (ej giltigt som världsrekord, förstås) vann trekejsarslaget i Berlin marathon på 2.03.32 (Gladys Cherono vann den inte riktigt lika upphaussade damklassen på 2.20.23), men där bakom fanns också en hel del fina prestationer av länslöpare. Allra snabbast var Morgan Pätsi, den tidigare VM-triathleten som i år riktat in sig helt på löpning. Hans mål var sub-2.40 (alltså att gå under 2.40) på nettotiden (tid från startlinje till mållinje, den officiella tiden, bruttotiden, tas från startskott till mållinje och är därmed oftast några sekunder upp till minuten längre i de stora marorna med mycket folk som trängs bakom startlinjen). Facit? 2.40.00. Alltså en sekund ifrån målet. Men 2.40.17, som den officiella tiden blev, är förstås ändå sjukt bra, och nästan tre minuter under Pätsis pers (från den enda fristående mara han sprungit sedan han blev elitmotionär, Frankfurt i fjol). Genom alla tider är det bara 50 länslöpare som gjort under 2.40, och under 2000-talet bara sex. Därtill sprang Pätsi maran med positiv splitt, alltså snabbare andra halva än första: 1.20.36 på första, 1.19.24 på andra halvmaran (där de 17 förlorade sekunder i starten dessutom ska läggas på första halvan). ”Missade målet lite men ett nytt fint PB 2.40.00!! Jag är jäkla nöjd i alla fall!”, jublar Pätsi på sitt instagramkonto.
Andreas Ingberg var bara 23 sekunder bakom Örebro AIK-klubbkompisen i mål, och landade på officiella tiden 2.40.40 – ett pers med över sju minuter i Ingbergs åttonde mara. En grymt imponerande utveckling med tanke på att förra personbästat sattes just i Berlin för ett år sedan. ”Kaboom! Sååå jäkla nöjd!”, skriver Ingberg på sin instagram.
Gustav Grek persade med nästan lika mycket, landade på 2.49.00, medan Sören Forsberg förvisso var nästan fem minuter över sitt pers och tre minuter från tiden i Stockholm i somras (som gör honom till tvåa i svenska H50-statistiken i år) men ändå gick under 2.50 (2.49.07), Anders Larsson sprang på 2.51.38, Jesper Damström på 2.56.07 och Jonas Karlsson på 2.56.44.
Uppe i Ånnaboda slog Filip Jacobsson till i sin allra sista SM-tävling som junior (springer man allt hinner man med 28 SM-tävlingar under sina fyra juniorår i orientering) när SM-året i Örebro län avslutades med stafett-SM på söndagen. efter förstasträckor av Olle Josarp (tolva, 1.26 från täten) och Valter Pettersson (sprang upp laget till femte plats) avslutade juniorlandslagsmannen Jacobsson med att plocka OK Orion, Jönköpings OK och OK Kolmården och föra Tisarens H20-lag i mål som silvermedaljörer, 3.17 bakom segrarna från Stora Tuna (Jacobsson sprang sin sträcka 1.58 snabbare än Borlängeklubbens ankare Jesper Svensk, men startade över fem minuter bakom).
Tisaren tillhörde ju annars förhandsfavoriterna främst på damsidan, men ett rejält bortfall på grund av sjukdommar gjorde att klubben, som haft fem damer på landslagsuppdrag i år, inte fick med ens tre av dem till start. I stället gick förstasträckan till Lovisa Persson, som tappade nästan sex minuter på täten där, och för Ellinor Tjernlund på andrasträckan försvann ytterligare över elva, så när formstarka Josefin Tjernlund gav sig ut på sistasträckan var loppet redan kört. Hon förde ändå upp fjolårets SM-fyra från 21:a plats vid växlingen till tolfte i mål.
Betydligt roligare då på herrsidan, där Erik Lindgren bet sig fast i tätgruppen på första varvet, där Oskar Andrén växlade som sexa efter andra, och där Daniel Attås långt in på sista sträckan fajtades om en pallplats i konkurrens med idel landslagslöpare som Stora Tunas Emil Svensk, Malungs William Lind, IFK Göteborgs Fredrik Bakkman, Södertälje-Nykvarns Jonas Leandersson, OK Ravinens Gustav Bergman, OK Vivills Johan Runesson och Rehns Jerker Lysell. Till slut fick Attås ge sig, och som femma i mål var Tisaren 5,5 minuter från guld (som Stora Tuna tog) och fyra minuter från medalj (IFK Göteborg). Det är Tisarens bästa resultat på herrsidan sedan fjärdeplatsen 2012 (även då med Attås i laget).
I Rosa bandet-loppet, tiokilometersloppet som tidigare hette Lidingö tjejlopp men som nu är öppet även för herrar, blev Maria Gräfnings, som på skidor tävlar för Karlslund, sjua på 38.01 (tre av svenskarna) och Maria Eriksson 28:a på 45.48. Danska Sylvia Mmboga Medugu vann på 33.54, Madeleine Larsson var bästa svenska på femte plats med 37.57.
I veteran-SM i orientering, som avgjordes i Motala i helgen, blev det fyra medaljer till länet varav två guld: Järnbärarnas Maud Mossberg vann sprinten i D70-klassen, Lindesbygdens Anna-Maria Backryd vann långdistansen i D50-klassen, och Lindebygdens Annika Brodin och Hagabys Olof Olofsson tog varsina brons i medeldistansen i D55- respektive H60-klasserna.
Det bor en tävlingsdjävul i mig. Den manifesteras sällan i några konditionsbaserade dueller, eftersom jag helt enkelt inte är benägen att lägga ned den träning som krävs för att kunna konkurrera om framskjutna placeringar. Istället leder den mest till kamper mot mig själv (eller mot sjuåringen, i krocket och finns i sjön) om att slå gamla resultat eller nå konfysa mål (som topp 25-procent; göra varje kilometer under X minuter) i något lopp i någon by någonstans. Små segrar som ingen annan än jag själv ser. Det är nog därför jag kommit att älska tävlingsformen backyard ultra så mycket. För där är det plötsligt inte personliga rekord eller höga hastigheter som räknas, utan pannben och ett visst mått av taktik. Det handlar, som alla vana bloggläsare hört till leda, om att springa 6,706 kilometer varje timme (en 24:e-del av 100 miles, så att man når 100 miles per dygn), så många timmar som möjligt i sträck. Alla som står på startlinjen nästa heltimme är i delad ledning, först i mål betyder ingenting, sist kvar på startlinjen betyder allt. Och här kan jag plötsligt mäta mig med namn jag inte skulle kunna följa i mer än en knapp kilometer på maratondistans och bara se försvinna i horisonten på ett millopp, eftersom det handlar betydligt mindre om löpförmåga och betydligt mer om att ta hand om kropp och sinne.
Det är därför jag var så ohyggligt glad när jag fick ta emot en bronsfärgad krans med Kvinnerstakottar i söndags förmiddag. Jag trodde att jag skulle glädjas allra mest åt att ha nått det mål jag strävat mot sedan jag först provade backyardtävlingsformen 2015 – att hålla på i 24 timmar – men den känslan övertrumfades faktiskt av att jag blev trea. På något sätt känns det oschysst att skriva – somliga hade verkligen inte det här som sitt mållopp, somliga tog det bara som distansträning och somliga som en rolig grej – men för mig var varje placering jag klättrade i listan (vi var 49 till start 9.00 på lördagsmorgonen, två fortsatte när jag klev av exakt ett dygn senare) växte tillfredsställelsen. Lilla jag kan klå sådana där kanonnamn: Nina Eibring som har svenska rekordet i backyard och som kvalat in till Sparathlon i höst! Hasse Byrén som slagit nordiskt rekord på löpband i 24 timmar och sprungit VM i 24-timmarslöpning! Christer Tinnerholm som tills nyligen hade rekordet i backyardlöpning på svensk mark! Jonas Wängberg som varit sexa och gjort under dygnet i supertuffa 180-kilometersloppet Olympian race i Grekland! Och många, många fler.
Och utan att vara falskt ödmjuk har jag väl själv inte en merit mer än att jag tycker om att åka runt och för upplevelsens skull (även om det alltid varit tävlingsmomentet, tävlingsdjävulen, som drivit mig om än framför allt i kampen mot mig själv); 42 minuter på milen och 3.28 på maran skrämmer ju inte någon.
Men ett pannben har jag, och det utnyttjade jag jävlarimig i lördags. Jämfört med mina två tidigare backyardlopp (i Lur 2015, då jag hade 14 timmar som mål men kände mig fräsch och sprang fyra till men sedan klev av för att inte förstöra kroppen inför de tre mållopp jag hade kvar den sommaren/hösten, och i Örebro i fjol, då jag satsade mot 24 timmar men tappade motivationen och började känna efter och klev av efter 19 timmar) så startade jag utan att bry mig om taktiken. Jag vet att 50–52-minutersvarv är det bästa för mig för att kunna hålla på länge (en kombinationen av nog långsamhet för att farten inte ska slita och nog snabbhet för att få tid att äta och hinna med andra bestyr, men inte bli stel, under loppet), men den här gången sprang jag med sambon de första tre varven och hon ville inte gå (”då har jag så svårt att komma igång igen”), så vi joggade hela vägen på 46–47 minuter. Sedan sprang jag ett varv med sjuåringen på 58.10, och så sprang jag första halvan på varv sju och surrade med Sören Forsberg i ett för mig i den här tävlingsdisciplinen jäkla övertempo (i 42-tempo, men jag gick rätt mycket andra halvan och fick ned det till 48). Men efter att ha testat lite olika gång-/joggkombinationer runt banan hittade jag en som passade mig utmärkt (jogg på 23–24 minuter på första halvan, sedan lång gång på en grusväg och joggande avslutning med 27–28 minuter på andra halvan) och höll det med lite variation under de 13 sista timmarna (något långsammare när det var kolmörkt på de rotbeklädda stigarna), med undantag för varv 17 (ett av pannlampsvarven, mellan 2.00 och 3.00) med sambon där vi joggade sakta hela vägen på 56.30 (även om det förstås kändes som om tiden gick väldigt mycket fortare när man fick stöttning och hade någon att prata skit med; så långt in i loppet är alla tävlande inne i sitt eget tempo och har sin egen taktik, och man delar sällan några längre stunder längs banan). Har man gjort ett par sådana här lopp, med seriös satsning, så vet man att en backyard inte startar förrän efter 10–12–14 varv, beroende på vilken dag man har; vad man gör i början påverkar givetvis hur väl man kan prestera i slutet (har man vräkt på 35-varv kommer de förmodligen komma tillbaka och bita en i svansen på natten), men håller man sig inom rimlighetens gräns är det inte förrän då man verkligen måste applicera sin taktik.
Ändå fick jag faktiskt mörka tankar på tionde varvet, när låren alldeles för tidigt började kännas alldeles för tunga, men efter en massage kände jag mig pigg som en lärka på varv elva, och sedan matade det på. Var sex på varv 18 (kanske för att jag frångick taktiken på varv 17, kanske för att jag hade elva mil i benen), men inte alls som förra året då jag fick gräva djupt redan där. Varv 19, för tangerat personligt rekord, gick också fint. Och på 20:e var det bedårande vackert med soluppgång över kohagar, så det gick av bara farten. I mål där fick jag dessutom höra att Jönköpingskillen Fredrik Palm, som var fyra i fjol (då på 16 varv), hade gett sig redan i starten (jag öppnade som sagt relativt snabbt, sprang första två kilometerna i runt 6.30-tempo medan Fredrik öppnade lugnare och gjorde jämna 55:or, och därför såg jag inte när han vek av och bröt redan 100 meter in på 20:e rundan), så plötsligt var jag på pallen. I det här jäkla sällskap! Jag som målat upp det som en omöjlighet redan när jag fått höra att Sören och Hasse och Fredrik Forsström (88-timmarsmannen!) skulle komma till start, och när dessutom Christer Tinnerholm dök upp med en efteranmälan. Lilla jäkla jag skulle ta en medalj i det sällskapet. Men samtidigt; det beskedet var inte bra för tävlingsdjävulen. Det var ju precis det som hände förra året, när Mats Liljegren gav sig efter 18 varv försvann min motivation att fortsätta trots att mitt mål redan då var 24 timmar (jag la alltså av efter 19, när jag säkrat andraplatsen och Hasse Byrén såg alldeles för pigg ut). Men nu tänkte jag inte en enda sådan tanke. De mörka tankarna var borta efter tionde varvet och i öronen ringde sambons ord från när jag avbröt fjolårets lopp i förtid (”har ditt pannben gått sönder?”). Nej, den här gången var pannbenet helt. På 22:a varvet fick jag sällskap av fjolårstrean och karlskogingen Leonora Johnsson som tvingades kliva av årets lopp efter tio varv i sviterna av en hälseneinflammation (hon hade inte sprungit ett träningspass över milen sedan i höstas och ville inte riskera att hälen skulle komma tillbaka och spöka, så hon nöjde sig med 67 kilometer på lördagen …), och vi sprang och snackade gamla och nya lopp och träning och krämpor på 50 blankt, så det varvet gick lätt. Men redan ut från start på 23:e varvet kände jag klubban. Låren var som stockar och fotlederna värkte (en svit av att skorna jag hade de sju första varven inte hade samma stabila uppbyggnad som de Asics-pjuks jag är van vid, så de sista 17 varven sprang jag i gamla utnötta dojor i stället), men jag visste ju att jag inte längre hade något behov av att hålla någon plan eller ha någon som helst fart; om jag bara tog mig till nästa startlinje före klockan slog 8.00 skulle jag få ge mig ut på det 24:e varvet, och det kan man alltid plåga sig igenom.
Gick ändå in på 53.50 och fick lite rumpmassage och en macka (vad jag åt de andra 22 brejken?; tja: Pannkakor, ostkaka, choklad, rabarberkräm, havregrynsgröt, limpmacka med nutella och salt, pastasallad, fil med müsli för att fira tolfte och 18:e varvet [det är så jäkla gott när man springer ultra, en liten craving], pizza, jordgubbar och lite allehanda småplock plus stora mängder vatten, cola, sportdryck och kaffe; det är ett under att magen tolererar en sådan mix, men jag behövde faktiskt inte gå på toa en enda gång på 24 timmar) innan 24:e varvet startade och jag, Sören och Fredrik återigen gav oss ut. Sambon väste i örat under massagen att de andra också började se stela ut, och undrade om jag inte skulle fortsätta något varv till. Men med det personliga målet om 24 timmar, 100 miles, uppnått och med två konkurrenter som jag ändå tyckte så betydligt fräschare ut än jag (och därtill kände jag inte att en andraplats skulle betyda mycket mer än en tredjeplats för mig; att slå 46 eller 47 löpare är ju inte så stor skillnad; att hamna på pallen var det stora för mig och jag såg ingen utsikt i att vinna, vilket däremot förstås hade varit en jättegrej) och fotleder som började säga stopp (eller som jag i varje fall blev allt mer benägen att lyssna på …) försvann motivationen. Jag gick förstås ändå ned och ställde mig på den 25:e startlinjen, utifall att någon av de andra två plötsligt skulle bryta så ville jag ju inte missa chansen att få en placering ”gratis” (då hade bara ett extra varv krävts), men både Fredrik och Sören var på plats för starten, så då valde jag att ta i hand och tacka för härlig kamp och knäppa av nummerlappen och började det mödosamma arbetet att ta av skor och strumpor (även om fötterna klarade sig bättre än väntat, förutom fotlederna och en högerfot som svullnade upp på söndagskvällen så var enda skavankerna ett par blåsor på vänstra stortån som jag inte alls kände av under loppet, och skavsår på högra hälen efter att grus kommit in i skon; nästa gång, om det blir någon sådan, kör jag med damasker!)
Både Fredrik och Sören fullföljde varv 25 och startade varv 26, och med känslan i kroppen från varv 23 och 24 vet jag att jag aldrig hade pallat det. Jag hade nog, om jag hade tjänat en placering på det, kunnat grisa mig runt varv 25, men med de där två oförtröttliga kämparna på 26:e startlinjen hade jag knäckts mitt itu. Jag hade redan åkt hem mot sängen när de båda gav sig ut för 26:e gången, men där någonstans kände Fredrik att Sören var för stark (antar jag, jag har inte pratat med Fredrik eller läst någon kommentar från honom; möjligen kan han ju ha fått kramp eller haft någon buss att passa eller vad som helst, men jag skulle tro att det var Super-Sörens friska uppsyn som gjorde honom, liksom mig, svag den där söndagsmorgonen) och därmed var Sören den ende som tog mållinjen på 26:e varvet, och behövde därför inte ge sig ut på det 27:e: Segern var säkrad i backyarddebuten (och Sören, som har så urstarka meriter från så många andra tävlingsdiscipliner; sina i ålderskategorin outstanding maraprestationer, RM-guldet i 24-timmarslöpning som gav en plats i ultralandslaget …) och till på köpet fick Sören ett personligt tidsrekord (han hade aldrig sprungit längre än i 24 timmar, om än förstås nästan ett maraton längre på 24 timmar än han nu gjorde på 26 när han tog det där RM-guldet). Lite roligt var att Sören från första till sista varvet kämpade för att hålla ned farten (han lyckades mycket dåligt, snittade runt 42 minuter trots att han gång efter gång upprepade; ”nu måste jag ta det lugnare, det här varvet ska jag gå en del, 50 minuter vore bra”) medan Forsström (som ju är oöverträffad på gång med konstant fart, minns hans förmodligen oöverträffbara Fotrallyprestation) la sina varv ofta i överkanten av intervallet 55–58 minuter (beroende på hur mycket han behövde äta). Det påminde en hel del om Jeremy Ebels och Johan Steenes kamp i USA 2014 när svensken löpte sina rundor runt 43–45 minuter och amerikanen la sina på jämnt 58-tempo (båda klev av efter 49 timmar och förklardes som delade tvåor; man kan inte dela segern i ett backyardlopp …), men den här gången tog kampen alltså slut betydligt tidigare än så. Jag tror att jag hade kunnat pressa Fredrik att hålla på betydligt längre än 25,5 varv, jag tror att han kände att Sören var för stark och väntade ut mig (nu antar jag igen), som jag gjorde med Liljegren i fjol, så därför känner jag ingen besvikelse över att jag ”bara var två varv från andraplatsen och tre från seger”; hade jag sprungit 28 varv (vilket jag inte hade klarat) hade de andra förmodligen gjort 29 respektive 30. I slutändan är backyardlopp minst lika mycket ett pannbenens schackspel som ett lårens och vadernas bekännelse (även om kramp eller magras kan välta allt över ända). Sören sa till mig någon gång runt det 23:e varvet att han ”inte tänkte späka sig” för att slå Fredrik (han såg honom som oslagbar) och att han skulle upp och jobba på måndag morgon, men att han tänkte ta något varv till efter de 24 som jag planerat, och jag tror faktiskt att han blev lite överraskad när 88-timmarsmannen kastade in handduken före 27:e vändan. Men Sören Forsberg är förstås – liksom den svenska rekordhållaren Nina Eibring som bröt tillsammans med Hasse Byrén efter att ha säkrat segern med ett 17:e varv sedan Örebro AIK:s Jenny-Ann Ehrling (som aldrig tidigare hade sprungit längre än halvmaran och nu gjorde över 107 kilometer för en andraplats efter att i sin tur ha väntat ut Umeås Stina Persson) brutit efter det 16:e – otroligt värdiga segrare.
Och jag är väl, om jag får säga det själv, en hyfsat värdig medaljör som fick pannbenet och tävlingsdjävulen att dansa tango i 24 timmar. Direkt efter målgång kände jag: ”Jaha, det här var det, 24 timmar är en bra prestation, så här långt kommer jag aldrig orka pressa mig igen, nu får jag hitta på något nytt”. Men när jag skriver de här raderna bara ett dygn senare känner jag att ”kanske ändå, blir det ett försök till att springa långt, kanske mot bästanoteringen på svensk mark; 33 timmar?”; och: det här är ju den enda tävlingsvariant där jag, med min brist på träningdisciplin, någonsin kommer kunna hävda mig hyggligt och vara med i någon sorts tätstrid (i Älvdalen backyard ultra som också gick i helgen vann man på 17 timmar!).
Jag rankar tävlingen som den tredje bästa prestationen jag gjort efter Mont Blanc marathon 2014 och Tromsö skyrace 2015 (även om jag nog presterade bättre, rent resultatmässigt, i Sweden skyrace 2014 och Bergslagsleden ultra samma år, men de båda var inte samma emotionella urladdningar, då var jag helt enkelt bara i bra form).
Men nu är det dags att lägga tävlingsdjävulen åt sidan ett tag, eller åtminstone att komplettera den med en träningsdjävul. När lår och fotleder vilat klart och kroppen är redo ska det börja byggas någon typ av form inför Bergslagsleden ultra. Men först ska jag suga på den här karamellen ett tag. Ett ganska långt tag, som låren känns just nu.
Till sist det viktigaste: Ett enormt tack till mitt supportcrew, det största och mäktigaste i backyardhistorien (inbillar jag mig). Alice, Maria (som sprang med mig och masserade och peppade och höll koll på mig och såg till att jag fick i mig allt jag behövde och höll ett öga så att de andra i supporten skötte sig och fixade fram rätt grejer), mamma (som fixade all mat jag bad om timme efter timme), pappa (som var vaken i 24 timmar och fixade torra tröjor varje varv, bland mycket annat), Berit och Bert (som bar ut sportdryck till vätskestationen när utkörningen slutat gå), Therese, Louise, Jesper och alla andra som hejade … Och Leonora som paceade mig det så viktiga 22:a varvet! Det är en gammal sanning att ultralöpning står och faller med supportorganisationen, och så var det den här gången också. Det var de som gjorde det möjligt för en liten skit som mig att hålla igång i 24 timmar, avverka de där 160,9 kilometerna och knäcka en och annan rätt seg gubbe (en av de härligaste kommentarerna efteråt var från Fredrik Forsströms farfar, hans enda supportperson, som kom och tog i hand och sa att jag gjort en bra prestation eftersom ”segheten ju brukar komma med åldern, och du ser inte gammal ut”).
Den första startlinjen, 9.00 på lördagsmorgonen. Konditionsbloggaren bakom kvinnan i neongrön t-shirt. Foto: Ola NordahlFram till vätskestationen halvvägs var jag (röd tröja) sällan så långt efter Sören Forsberg (Örebro AIK:s blå tävlingslinne), men sedan bibehöll han tempot medan jag gick en stor del av andra halvan. Foto: Ola NordahlIn på den härligaste biten av banan på varv sju, den breda, fina skogsstigen mellan kilometer fyra och 5,5. Foto: Maria ÅströmGenom grönskan på varv sju. Ett underbart härligt sommarväder knäckte nog en hel del av de som tänkt springa 24 timmar. Foto: Maria ÅströmDen elfte startlinjen, 19.00 på lördagskvällen. Konditionsbloggaren skymd (en viftande hand med pulsklocka på syns). Foto: Ola NordahlUt på varv 23. Tre tappra kvar. Fredrik, konditionsbloggaren och Sören. Foto: Ola NordahlDet som visade sig bli den sista målgången, efter 24:e varvet, tog jag tillsammans med sjuåringen som sov i tält precis vid mållinjen hela natten. Foto: Maria ÅströmEn konditionsbloggare, en massagerulle, ett par långa löpartajts, en unik ring och en bronskrans. Fina grejer! Foto: Ola Nordahl
Eftersom jag själv sprungit hela helgen (eller ja, i varje fall 9.00–9.00 lördag–söndag; mycket mer om det i morgon) så blir det en högst summarisk genomgång av helgen som gått:
** Erik Anfält sprang – och vann, förstås – premiärupplagan av Ecotrail Stockholm, en internationell löparserie som nu för första gången hade ett stopp på svensk mark (det började i Paris för tio år sedan och arrangeras nu i sju städer i lika många länder). Anfält, som var femma i SM-klassen i Stockholm marathon på 2.29.24 för bara två veckor sedan) sprang de 45 kilometerna i storstadsdjungeln på 3.06.51; över 46 minuter snabbare än någon annan. Victoria Borg, som inlett året med att vinna både Mariebergs galleria marathon och Svampenmaran, var bästa svensk i damklassen på den längre distansen 80 kilometer, på 8.29.31 (81 minuter bakom segrande Sylvain Cussot, Frankrike).
** Mikaela Kemppi gjorde också ”comeback” efter maran och vann Fröviloppet på 39.21, drygt två minuter före Liduina van Sitteren. Heshlu Andemariam tog hem herrklassen efter att ha vunnit en spurtuppgörelse mot Habtom Tesfamichael: 34.49 mot 34.51. van Sitteren och Andemariam behåller därmd ledningen i långloppscupen.
** Sören Forsberg (som 53 år ung vann sprang Stockholmsmaran på 2.46.45 för två veckor sedan …) och Nina Eibring (Kristinehamn) vann Örebro backyard ultra på 26 respektive 17 timmar (mycket mer om det i morgon, alltså).
** Klara Frih fick en plats i Bauhausgalans B-heat på 800 meter, under förtävlingarna inför diamond league-tävlingen på Stockholms stadion på söndagseftermiddagen, och blev tvåa på 2.13,66. Därmed slog Frih Jenny Olssons 17 år gamla F15-distriktsrekord med nästan en sekunds marginal, och gick upp i överlägsen ledning i Sverigestatistiken för året.
** VM-reserven Lilian Forsgren gjrode en finfin förstasträcka i Jukolakavlen och skickade ut Ellinor Eriksson som trea, och även om Ellinor ”bara” hade 19:e bästa löptid på andrasträckan höll hon en fjärdeplats innan hon skickade ut Ellinor Tjernlund på tredje. Men Tjernlund tappade till 17:e (51:a bästa löptid) och systern Josefin Tjernlund ytterligare nio placeringar (67:e bästa löptid) ned till en slutgiltig 26:e-plats för Tisarens damlag som ansågs ha topp tio-potential. Herrlaget blev 50:e, efter att ha legat 82:a efter första sträckan (Filip Jacobsson) och sedan varit uppe och vänt på 19:e vid terdje växlingen (efter fina sträckor av Daniel Attås och Gustav Hindér). Men en Tisaren-löpare fick ändå ta plats på pallen: Simone Niggli, som sprang för sitt schweiziska lag OL Norska och visade att gammal är äldst när hon inte bara noterade bästa löptid på tredjesträckan utan dessutom sprang upp laget i en över minutstor ledning (men Sabine Hauswirth, även hon gammal världsmästare, tappat nästan 2,5 minuter och därmed segern på sistasträckan; kanske hade varit bättre att ha haft Niggli där med facit i hand).
** Marcus Jansson tog som väntat SM-guld i mountainbikeorientering – men två i stället för tre. Efter guld i fredagens sprint och lördagens medeldistans fick han nämligen nöja sig med en fjärdeplats i söndagens långdistans (han verkar ha haft någon typ av, måhända cykelrelaterade, problem till femte kontrollen där han tappade fyra minuter), 3.26 bakom överraskande segraren Viktor Larsson, Hagaby, som ju är en habil orienterare men nu slog till med SM-guld i mountainbikeorientering efter att ha varit fyra i sprinten och tagit brons i medeldistansen. Kanske ett namn för landslaget framöver?! Karin E Gustafsson, liksom Jansson från Garphyttan, hade placeringsraden sju–nio–fyra, unga karlskogingen Erica Olsson fem–tio–åtta. SM var också final i svenska mountainbikeorienteringscupen, där Olsson blev av med sin pallplats och Jansson var nära att köra till sig en trots att han bara kört fyra av nio tävlingar.
** 59 löpare dök upp för den tionde upplagan av Örebro parkrun, och och snabbast var Nicklas Forsling (18.46) och Annica Sjölund (22.58). Sjölund har varit med i alla upplagor och vunnit sju av dem, nu på nytt personbästa.
** Linda Meijer vann D30-klassen och blev totalfyra båda dagarna (lördag och söndag) under BCA-racet i Borås, en deltävling i Västgötacupen. Trots tre raka segrar är hon dock fortfarande ”bara” tvåa i totalen efter att hon missade de två första deltävlingarna.
** I två pluslåsta artiklar kan ni läsa om ishockey– och fotbollsprofilerna som körde Vätternrundan.
Mikaela Kemppi, 43, ville ju verkligen slå det där distriktsrekordet när Berlin marathon avgjordes i dag. Därför hade hon väldigt svårt att glädja sig åt att hon slutade på 14:e plats i världens kanske mest prestigefyllda maraton med tiden 2.44.46, tog en andraplats i åldersgruppen D40, slog personligt rekord med 71 sekunder och slog sig in på tredje plats på den svenska årsbästalistan. I varje fall när jag pratade med henne några timmar efter målgången under Brandenburger Tor (dessutom avslöjade hon att ”misslyckandet”, hur hon nu kan kalla en sådan grym tid för det, kan ha räddat hennes maratonkarriär).
– Jag har aldrig varit med om något liknande. Nu efter målgång … Alltså, jag brukar stanna ett par minuter och pusta och sedan är jag okej. Brukar känna: ”Snyt dig och skärp dig”, åt de som ligger och vrider sig. Men nu förstår jag vad det handlar om. Jag var helt tom på energi när jag kom i mål och kunde varken få i mig mat eller vatten på grund av magen, säger Kemppi till Konditionsbloggen. Vad var det som hände?
– Jag sprang så himla bra till 25 (1.36.06, på väg mot en sluttid runt 2.42), men sedan fick jag först magknip. Sedan magras. Ja, jag var till och med tvungen att stanna och gå på toa. Då tänkte jag: Nu är det kört. Men sedan: ”Skärp dig, ut och spring!” Efter toastoppet gick jag nog på lite för hårt, blev stressad över tiden jag förlorat. För sedan slog krampen till i vaden. Sista sju kilometerna fick jag sänka farten och vinkla foten på olika sätt för att kunna fortsätta. Ändå personligt rekord med över en minut, det måste du vara nöjd med?
– Nja, just nu kan jag ändå inte riktigt glädja mig. Jag gick för distriktsrekordet (det missades med 66 sekunder) och jag vet ju att man inte får hur många chanser som helst i livet när man är frisk och kry, är i form och har bra väder på en snabb bana. Samtidigt är det här den första motgången jag haft, jag kan säkert lära mig jättemycket och kommer nog känna mig mer nöjd om några dagar. Jag är nöjd med att jag verkligen vågade pressa mig, att jag gav allt jag hade. Hade jag gått i mål och varit skitfräsch hade jag nog varit missnöjd för att jag inte tog ut mig. Har du någon analys av vad som gick fel, gjorde du något annorlunda mot vad du brukar? – Nej, jag gjorde exakt som jag alltid gjort. Och jag har aldrig någonsin haft magproblem, under något lopp någon gång. Jag spände bågen i dag, och kroppen kanske sa ifrån. Men det kändes absolut inte värre än de andra marorna jag sprungit. Jag sprang helt enligt planen och var säker på att det skulle gå vägen efter 25 kilometer. Där fick jag mig en liten näsbränna. Ska jag tänka positivt får jag ändå ta med mig att jag tömde ut allt jag hade i dag, trots att det gick emot. Vad händer nu?
– Jag är mest orolig för vaden. Energin kommer tillbaka när man kan få i sig något, jag känner redan att jag börjar bli hungrig, men jag hoppas att jag inte skadade något när jag fortsatte springa på vaden. Jag måste lyssna på den och ta det lugnt. Men visst blir det fler lopp i höst. Men jag vet inte vad nästa stora grej blir. En av killarna från Örebro sa efteråt: ”Nu planerar vi nästa mara!” Men jag: ”Jag har aldrig varit så osugen i hela mitt liv.” På något sätt känner jag att jag kanske hade varit klar med maran om det gått vägen och blivit riktigt bra i dag. Då kanske jag hade kunnat nöja mig och sedan bara springa på skoj och njuta. Men nu måste jag nog ge det åtminstone ett försök till på en riktigt snabb, internationell bana. Jag tänker inte låta det här bli min sista maraupplevelse, jag vill avsluta på ett bättre sätt.
Fem herrlöpare från Örebro tog sig under tre timmar i Berlin. Ludvig Börjesson var snabbast med 2.42.57 och 52-årige Sören Forsberg sprang på 2.47.16. Även Andreas Ingberg (pers med exakt sex minuter när han sprang in på 2.47.56), Gustav Grek och Anders Larsson tog sig under drömgränsen. Jonas Rosengren bröt efter 30 kilometer på 1.57.40 med beräknad måltid på drygt 2.45.
Emilia Fahlin svarade för ännu ett otroligt bra lopp (hon är ju i sitt livs form just nu) i sitt VM-genrep, Gran Premio Bruno Beghelli. 50-talet cyklister var samlade inför spurten i Monteveglio, och Fahlin testade att gå för det och blev femma bakom åkare som Chloe Hosking (en australisk stjärncyklist som nu tog sin tredje seger för året) och Marianne Vos (holländskan med tolv VM- och två OS-guld). Tävlingen var Fahlins sista för Alé-Cipollini-stallet, nu återstår bara VM (tempoloppet körs den 11 oktober, linjeloppet den 15 oktober) innan säsongen är över.
I stafett-SM i orientering svarade Hagabys Viktor Larsson och KFUM Örebros Ellinor Eriksson, som båda kutat ruggigt bra i helgen, för de mäktigaste prestationerna av länslöpare. Larsson växlade över till VM-sjuan Martin Regborn som trea, bara sex sekunder från ledning, före löpare som Øystein Kvaal Østerbø (två VM-medaljer i fjol). Regborn tappade en dryg minut på Ruslan Glebov på andrasträckan, men behöll kontakten med andraplatsen när han växlade som trea till Jakob Wallenhammar på sistasträckan, som tappade 18 minuter och 15 placeringar och korsade mållinjen på 18:e plats, en minut och en placering bakom Tisarens andralag med Jonas Merz, Oskar Andrén och Johan Aronsson (Tisarens förstalag blev 37:a sedan Gustav Hindér växlat som 60:e av 75 startande lag efter en tung förstasträcka där han tappade nästan 17 minuter på Larsson och de andra i täten, vilket Daniel Attås och Filip Jacobsson inte kunde rädda).
Eriksson, då? Tja, hon var tvåa, bara fyra sekunder från att vinna förstasträckan, och hade landslagslöpare som Tisarens Lilian Forsgren och exilörebroaren Maria Magnusson (Sävedalen) bakom sig. Anette Carlsson och Elsa Ekelin höll sedan undan till en tolfetplats i mål för KFUM, urstarkt och till exempel två placeringar före Tove Alexanderssons Stora Tuna. Bästa placeringen i stafett-SM tog föga förvånande ändå Tisaren, som blev fyra, 24 sekunder från medalj och bara 70 från guld (det tog Göteborg-Majorna). Forsgren växlade som trea, tre sekunder bakom Eriksson, och och Ellinor Tjernlund tappade bara en placering på andrasträckan innan hon växlade till EM-meriterade tvillingsystern Josefin Tjernlund som sprang om Järlas båda lag som båda var före men tappade Göteborg-Majorna och Kåre och därmed blev fyra även i mål. Tisarens andralag med Lovisa Persson, Rebecka Nylin och Andreas Svensson slutade på 16:e plats, och blev därmed tredje bästa andralag.
Anton Hallor sprang Skräddartorpsträffen i Fagersta istället, och blev fyra i herrklassen.
I veteran-SM avslutade Asta Sjöberg, Lindebygdens meste medaljör, med ett brons på långdistans.
Och så har OS-satsande skridskoåkarna David Andersson (som var med i OS i Sotji och tävlar för Örebroklubben SK Winner) och Adam Axelsson (som kommer från Kumla och också kör för Winner) äntligen dragit igång säsongen. I en träningstävling i nederländska Leeuwarden körde David 500 meter på 37,45 och Adam på 37,91, och en knapp timme senare följde de upp med 1.13,03 respektive 1.14,33 på 1 000 meter. Ungefär en sekund över pers på båda distanserna för Adam, lite mer för David.
– En riktigt bra start på säsongen med två bra lopp. 37,91 är en bra tid för mig så här tidigt på säsongen, 1.14,30 är liknande vad jag gjorde som snabbast förra året och nu är det bara september och säsongen har knappt börjat. Jag är riktigt nöjd med båda loppen, men det finns saker man kan förbättra, jag gjorde några småmissar. Så jag ser verkligen fram emot säsongen. Nu är det bara fyra dagar kvar på lägret här i Leeuwarden och det är hårdkörning som står på programmet för att ladda upp inför en månad i Inzell i oktober, säger Axelsson till Konditionsbloggen.
Ellinor Tjernlund, Josefin Tjernlund och Lilian Forsgren efter fjärdeplatsen i SM-stafetten. Foto: Torbjörn Andrén
Efter att ha tillbringat halva lördagen i Rudskoga (Jordgubbslunken) och ägnat söndagen åt att heja i Grabergsdal (Hyttloppet) och lite egen träning (varför jag själv inte sprang något av loppen? Vänster benhinna spökar sedan ÖBU förra helgen) får det bli en kortare form av helgsummering än vanligt här på bloggen. Vi börjar väl med det mest väsentliga; de båda SM som avgjorts i helgen. Veteran-SM i maraton och SM över orienteringens ultralånga distans.
I Viby marathon, som förutom veteran-SM också tjänstgjorde som DM (och veteran-DM) i maraton och deltävling i långloppscupen gjorde Örebros landslagslöpare Erik Anfält som han föresatt sig; han tog hem tävlingen på nytt banrekord och gick under 2.35 (med elva sekunders marginal). Segermarginalen totalt i loppet skrevs till nästan elva minuter före Deri Thomas, Team CRS, medan örebroaren Sören Forsberg, 52, knep tredjeplatsen efter en ny urstark mara på 2.50.28. Anfält behängdes därmed med SM-guld i H40-klassen, DM-guld för herrar och veteran-DM-guld i H40-klassen, och inkasserade dessutom åtta poäng i kampen om en ny titel i länets långloppscup (vilket gör att han går om Peter Wiker och Fredrik Johnsson och är ny trea bakom Jakob Nilsson och Mattias Nätterlund).
Forsberg, som alltså var tredje snabbast av alla (han var snabbast i landet av alla H50-löpare på årsbästalistan i fjol, i veteran-SM är det dessvärre inte så många som ställer upp) och tog guldet med exakt 37 minuter före Örebro AIK:s Ola Norbäck. Nästan så att DM-silvret i herrklassen, bakom Anfält, men drygt sju minuter före Örebro AIK:s Fredrik Johnsson, var en större merit än SM-guldet. Det blev veteran-SM-guld också för Linda Harradine, Örebro AIK (i D35, på 3.50.43), Kerstin Liljerås, Östansjö SK (i D45, på 3.59.43), och Jonas Janegren, IF Start (i H35, på 3.19.09), men det berodde, i varierande grad, på att de var ensamma startande i sina klasser.
Ingrid Ziegler, Örebro AIK, tog DM-guldet och segern i långloppscupens deltävling (på 3.06.12, vilket gav SM-silver i K40 och en andraplats totalt i loppet, 2.19 bakom Maria Lundgren, 338 Småland).) 35 minuter före klubbkompisen Julia Johnsson och ytterligare sju före Maria Eriksson, IF Start. Eriksson är den av de tre som ligger bäst till totalt i cupen, klättrar till tredjeplats bakom Liduina van Sitteren och Mikaela Kemppi.
I orienteringens SM över ultralång distans, som avgjordes med masstart, ryckte Örebros nyblivne EM-medaljör Martin Regborn åt sig en ledning på 14 sekunder redan till första kontrollen och var ensam i tät första halvtimmen, stämplade kontroll tio 21 sekunder före tvåan Albin Ridefelt, OK Linné. Sedan turades han och Ridefelt om i ledning i en timme, innan Regborn började tappa. Vid 29:e kontrollen, efter drygt 1.50 ute i skogarna utanför Eskilstuna, stämplade han för första gången på en placering utanför pallen, och då var avståndet till täten nästan fyra minuter. Regborn gick sedan en rejäl kamp om bronset med Ivar Lundanes, Södertälje-Nykvarn, där båda stämplade exakt samtidigt på kontroll 35 (av 37), Regborn var sekunden före till 36:an men Lundanes 14 sekunder före till 37:an och 21 före i mål. Guldet till Ridefelt, silvret till Joakim Svensk, Stora Tuna, och bronset till Lundanes med Regborn som fyra, alltså. ”Väggen”, twittrade VM-laddande Regborn. Ibland räcker ett enda ord.
Ellinor Eriksson, KFUM Örebro, tog en överraskande femteplats i damklassen efter en urstark avslutning (klättring från nionde plats vid 20:e kontrollen av 29). Förvisso över 14 minuer bakom segraren Tove Alexandersson, men världsstjärnan var så överlägsen att Eriksson bara var 2.28 från silver och 2.10 från brons (och tre sekunder från fjärdeplatsen).
Josefin Erlandsson, Milan, Filip Jacobsson, Tisaren, och Harald Larsson, Hagaby, blev femma, sexa respektive nia i äldsta juniorklasserna, Karin E Gustafsson, Hagaby, 21:a i damklassen.
För övrigt var det oväntat få lokala orienterare som valde att springa Eskilstuna weekend, en tredagarstävling.
SM, och därtill veteran-SM, var det för övrigt också i triathlonens medeldistans (halvironman) i samband med Vansbro triathlon i lördags, och där fixade Tommy Schröder Andersen länets enda medalj med en tredjeplats i H55-klassen, på 4.57.40.
Matthias Wengelin gjorde som han sa efter femteplatsen i VM-sprinten i onsdags; mountainbikecyklisten från Örebro åkte till Eksjö och körde Ränneslättsturen, en deltävling i den svenska långloppscupen. Men knappt två timmar in i loppet kastade han in handduken, av oklar anledning. Därför blev Fredrik Berg, Grythyttan, bäste länsåkare på sjätte plats, knappt sex minuter bakom segrande Mikael Flockhart, Norrtälje. Berg har varit topp tio i alla deltävlingar i svenska långloppscupen i år, och ligger bra till i sammandraget (som dock ännu inte uppdaterats efter dagens tävling).
Redan i fredags sprang Mattias Nätterlund Trosa stadslopp, en tävling som lockar mängder av elit. Trots att Örebro AIK-löparen avverkade de 8,9 kilometerna på 29.29 hade han 13 före sig i mål, i tät etiopiern Yetsedaw Minale (26.00) följd av Eskilstunas Örebrobekantingar Abraham Adhanom och Nassir Dawud. Exil-hälleforsingen Louise Wiker kutade istället Semesterloppet i Mariefred i lördags, och tog hem segern med över sex minuters marginal via 36.04 över milen (hon bloggar om loppet här).
I Världsungdomsspelen i Göteborg provade en annan exil-hälleforsing to be (Haben Kidane har blivit antagen till riksidrottsgymnasiet för löpare i Sollentuna!) lite kortare distanser än vanligt och slog till med personligt rekord med 30 sekunder på 5 000 meter (15.05) på fredagen och med pers även på 1 500 meter på lördagen (4.09,73). Inte så illa av en 18-åring, va? Även KFUM Örebros Tobias Tranderyd (tillbaka direkt efter sjukdom) och William Wickholm (trots problem med både väder och konkurrenter) fixade personliga rekord, 4.22,31 i P17 respektive 4.12,86 i P19 över 1 500 meter.
Johan Eriksson, Kopparbergs okrönte långlöparkung, vann Silverleden på en dag med nästan en halvtimmes marginal till tvåan Lars Lewin, Torsby, efter 64 kilometer, över 1 000 höjdmeter och nästan sex timmars löpning i skogarna runt Hällefors. Karlskogas Lillemor Bock avslutade väldigt starkt och sprang upp sig från sjätte plats halvvägs till en tredjeplats i mål i damklassen, 1.16 bakom segrande Patrizia Strandman, Västerås, i damklassen.
Och så var det Jordgubbslunken och Hyttloppet, som jag alltså själv bevistade i helgen. Båda vanns av Hector Haines, en brittisk orienterare som i Strömstad om en dryg månad gör sitt sjätte raka VM. Han bor till vardags i Stockholm och är klubbkompis med Garphyttans Filip Dahlgren i IFK Lidingö. Han avverkade Jordgubbslunken elva kilometer väg och nyklippt gräs på 36.50 på lördagseftermiddagen och Hyttloppets 8,9 kilometer lagom kuperade väg/elljusspår på 30.08 på söndagsförmiddagen (banrekord med två minuters marginal), med segermarginaler på 3.43 respektive 1.44 före Jonas Carlsson och Dreje Mengesha Biro. Hällefors Fredrik Rådström blev trea i Hyttloppet, som bäste länslöpare på herrsidan, medan Degerforsorienteraren Robin Svennberg tog den titeln som femma i Jordgubbslunken.
På damsidan vann Hectors fru, Rachel Hines, Jordgubbslunken på 46.12, men fick nöja sig med en tredjeplats i i Hyttloppet, drygt 3,5 minuter bakom Ewa Pettersson. Sara Jakobsson, Granbergsdal, tog andraplatsen där, och var därmed bästa länslöpare, medan sjundeplacerade Therese Rudmalm var bästa länsdam i Jordgubbslunken.
Starten går i Jordgubbslunken … Foto: Jonas Brännmyr… och i Hyttloppet. Foto: Jonas Brännmyr
1. Världscuppremiären i orientering
Det skulle ha varit fyra länslöpare med när den första av säsongens fyra världscuphelger (två är dock EM och VM, så egentligen är det bara två renodlade världscuper på hela säsongen) avgörs i polska Wroclaw. Men på fredagen tvingades Garphyttelöparen Filip Dahlgren avisera att han ställer in sitt deltagande på grund av sjukdom. ”Däckad i feberfrossa. Tråkigt. Finns dom som har det värre. Laddar om mot EM”, skriver Dahlgren på twitteroch fortsätter:”Synd på så bra form! Men tror Regborn håller ställningarna och Närkeflaggan högt.” Kvar finns alltså örebroaren Martin Regborn och Hallsbergs Lilian Forsgren, två liksom Dahlgren VM-meriterade löpare (Forsgren har dessutom vunnit EM-silver) och som kutar både lördagens medeldistans och söndagens sprint i Polen (och som dessutom förstås är högaktuella för något av de tre svenska mixedsprintstafettlagen till måndagens tävling), liksom OK Tisarens nyförvärv Josefin Tjernlund, som gör landslagdebut som dock bara springer söndagens sprint. Alla fyra är ju dessutom redan klara för EM som startar den 21 maj.
2. Svampenmaran
NA-tv kommer att sända direkt när det nu äntligen är dags för det 444 varv långa loppet som NA var först att skriva om i början av november. Vi kör intervjuer och försnack från 9.45 och sedan sänder vi åtminstone första timmen av själva loppet, allt på na.se/sporten. Det är förmodligen också bästa sättet att följa loppet, eftersom säkerheten gör att max 150 personer får vistas uppe på Svampen samtidigt, och då 64 löpare samt restauranggäster gör publikkapaciteten i praktiken obefintlig. Frida Södermark har varit storfavorit ända sedan hon anmälde sig (trots att hon redan nästa söndag ska kuta Wings for life i chilenska Santiago och därefter bara har tre veckor kvar till säsongens stora mål, sydafrikanska Comrades) och Sören Forsberg persade ju med 2.44.30, 52 år gammal, i Frankfurt i höstas. Men nu finns ytterligare en snabblöpare i given, norrmannen Gjermund Sørstad som tagit en av de platser som blivit lediga efter återbud. Sørstad är grym på alla distanser, men ett världsnamn på 24-timmarslöpning där han gjort 247 787 meter på bana (tredje bäst i Norge genom tiderna) och så sent som i februari i år slog nordiskt rekord på löpband (240 100 meter, att jämföra med örebroaren Hasse Byréns svenska herrekord på 181 040).
3. Tour de Yorkshire
Liksom i vueltan och touren får damerna nöja sig med en ynka tävlingsdag i racet som avgörs i samband med herrarnas etapplopp Tour de Yorkshire. Emilia Fahlin är tillbaka efter tio dagars ledighet och bildar Alé-Cipollinis lag i tävlingen tillsammans med Marta Bastianelli, som visat grym form på slutet, Annalisa Cucinotta, Anna Trevisi, Martina Alzini och Ellen Skerritt. Loppet, med start i brittiska världsmästaren och OS-medaljören Lizzie Armitsteads hemort Otley och mål i den gamla engelska gruvstaden Doncaster, är småkuperat och tillhör nivån precis under damernas världstour. Direkt efter tävlingen flyger Fahlin till Kina för Tour of Chongming Island fredag–söndag.
Bubblare: Korta terräng-DM (som också ingår i långloppscupen) avgörs i Glanshammar på lördagen, och även om varken Mikaela Kemppi, Josefin Gerdevåg, Erika Bergentz, Erik Anfält eller Linus Rosdal är föranmälda finns en del att se fram emot. Som Tim Sundströms comeback (?!) efter blodproppen, den nya duellen mellan Haben Kidane och Mattias Nätterlund (som visat superform på slutet). Extra kul att alla från 15 år och uppåt, både herrar och damer, springer samma fyrakilometersbana, för då kan man göra lite tidsjämförelser som inte är så vanliga i terränglöpning. Dessutom är det premiär för svenska mountainbikecupen, med hela Sverigeeliten på plats. Däribland den numera Örebroboende och från och med årsskiftet för Almby IK tävlande VM-cyklisten Matthias Wengelin, som är klar för EM i Huskvarna nästa helg. Premiären avgörs i Säter, varifrån Wengelin kommer, och hans egen pappa är tävlingsledare. Svenska cykelförbundet har publicerat en liten film där Matthias berättar om sin känslor inför att komma hem. Förutom Wengelin finns också Linda Meijer och ytterligare 18 Almbycyklister, fyra Karlskogacyklister och så Fredrik Berg med i startlistan.
1. Byréns jakt på distriktsrekordet
I den tolfte upplagan av Personliga rekordens tävling i Växjö går Hasse Byrén på en 24 timmar lång jakt på Sören Forsbergs nysatta distriktsrekord i 24-timmarslöpning. Sören tog ju RM-guld (motsvarande SM-guld i 24-timmarslöpning) när han noterade 226 107 meter i Skövde i somras (motsvarande drygt 9,4 kilometer per timme eller 6.22 minuter per kilometer), men Hasse tänker ge honom en rejäl match, berättade han för Konditionsbloggen i samband med att han anmälde sig till Svampenmaran. Tävlingen avgörs på en 239-metersbana utanför den egentliga löpovalen i Telekonsultarena i Växjö, och startar 12.00 på lördagen (med målgång exakt ett dygn senare, förstås). Jakten följer ni live här.
2. Världscupen i skridsko
Efter att ha stått över förra helgens världscupdeltävling i Inzell (men kört de två första, i Calgary och Salt Lake City) och i stället kört ett 500-meterslopp under Novemberlöpet hemma i Trollhättan är SK Winners David Andersson nu tillbaka på den internationella scenen. Fjärde världscupdeltävlingen, i Heerenveen, inleddes med 500 meter i dag, och David noterade 36,38 (40 hundradelar över personliga rekordet från Calgary, men då på betydligt snabbare höjd) och slutade på 44:e plats av 49 startande. Världscupdeltävlingen i Nederländerna fortsätter för enmanslandslaget Andersson med 1 000 meter i morgon, lördag, och avslutas med 1 500 meter på söndag. Adam Axelsson? Jodå, han kör ännu en tävling i norska cupen, i Hamar. Nästa helg sammanstrålar de i Göteborg för att göra upp om SM-gulden i allround-SM.
3. Skandinaviska cupen i längdskidor
Det var total norsk dominans när säsongens första deltävling i skandinaviska cupen avgjordes över 15 kilometer i klassisk stil i finska Vuokatti på fredagen. Av de 23 första var 21 stycken norrmän (finske Ari Luusua, på sjunde plats, och svenske Jens Burman, på tionde, var undantagen). Garphyttans Axel Ekström slutade på 68:e plats, 4.24 bakom överlägsen segraren Emil Iversen, 3.19 från pallen och 2.21 bakom Burman och topp tio. Axel slutade på tolfte plats av 21 startande svenskar. I helgen väntar sprint och nytt 15-kilometerslopp, båda i fristil.
Örebrolöparna intog Frankfurt – igen. På samma bana där Mikaela Kemppi i fjol betvingade ett 33 år gammalt distriktsrekord i maraton med nästan tre minuters marginal slipade Josefin Gerdevåg i dag av ytterligare över två minuter. 2.43.40 lyder det nya distriktsrekordet för damer. För Gerdevåg var det säsongens tredje distriktsrekord och tolfte perset (hon har persta på alla distanser från 800 meter [inne och ute] upp till maran). Kemppi var halvminuten bakom sitt distriktsrekord halvvägs, och höll det avståndet i mål på 2.46.25.
Gerdevågs femkilometerstider: 19.27-19.27-19.08-19.27-19.04-19.20-19.35-19.39-[sista 2,2 på motsvarande 18.50-tempo]. Tiden 2.43.40 gör Gerdevåg till Sverigefyra i år, över 1,5 minuter före VM-löparen Charlotte Karlssons bästa tid i år och 37 sekunder bättre än VM-uttagna Lena Eliassons bästatid. Kemppi kvar på sjätte plats på årsbästalistan, trots årsbästa med 3,5 minuter.
Konditionsbloggen ringde naturligtvis upp Gerdevåg efter distriktsrekordet.
– Jag hade en drömbild om att springa någonstans mellan 2.42 och 2.44, som jag höll för mig själv. Senaste dagarna har det väl lutat mer åt 2.44, så jag är jättenöjd med den här tiden, säger Gerdevåg till Konditionsbloggen. Hur utvecklade sig loppet?
– Jag sprang enligt plan, på ganska exakt 1.22 första halvan. Sedan försökte jag öka, och det gick. Jag kom ifatt Fredrik Johnsson när jag passerat halvmaran, sprang med en fransman i jämnt och bra tempo en ganska lång bit, min mamma stod som hejaklack vid 37 kilometer och sista kilometern fick jag syn på Ludvig Börjesson före mig. Små saker som gjorde att man orkade hålla uppe tempot hela vägen. Hade du ingen dipp alls?
– På slutet är man ju trött, det är jobbigt att springa … Men det ska göra ont på slutet, annars har man inte tagit i. Man kan inte tro att man ska springa pers och det ska vara bekvämt när man passerat 35. Men jag hade en bra känsla hela vägen. Det var fantastiskt väder, bra temperatur, fantastisk bana. Jag kan inte klaga på någonting. Nu är du Sverigefyra i år, bättre än två löpare som blev uttagna till friidrotts-VM. Hur bra är du?
– Tja, jag tror att jag kan bli ännu bättre på maraton. Det här är inte något max, om jag får vara skadefri och fortsätter att satsa. Jag kan tänka mig att det skulle gå att göra under 2.40 om jag satte det som målsättning och tränade medvetet mot just det. I år har jag ju fokuserat på kortare distanser. Ja, vad krävs för att bli ännu bättre?
– Det får min tränare svara på, men jag tror att han skulle säga att det krävs lite längre intervallpass och fler snabbdistanspass udner en längre tid av året, för nu har vi inte haft så lång tid på oss med maraträningen. Dessutom skulle jag behöva springa fler halvmaror på 1.17, sänka mina tider där. Men jag gör som tränaren säger. Var det här säsongsavslutningen, eller blir det några mindre lopp på hemmaplan?
– Det är Kilsbergsleden på lördag, va? Näe, vi får se hur det blir med det, förresten. Jag kanske inte ens kan gå då. Och även om jag har förstående fru och barn kanske det är bäst att fokusera lite mer på dem framöver. Det har varit mycket löpning på helgerna på slutet …
Grymt starka Frankfurttider även av Mattias Nätterlund och Sören Forsberg. Nätterlund som, sedan han började tävla för Örebro AIK, bara noterats för ett maraton (vet inte om han gjort något annat tidigare) slog den tiden med 8,5 minuter. 2.38.41 gör honom till den femte snabbaste maratonlöparen i distriktet under 2000-talet (den näst snabbaste i år, den 43:e snabbaste genom tiderna). Sören Forsberg, 51, persade med nästan två minuter när han kutade in på 2.44.30. En tid som gör honom till Sverigeetta i H50-klassen i år, och nia i tävlingen. Nätterlund spände bågen stenhårt och tog första halvmaran på 1.17.41, men mattades sedan. Femkilometerna på i tur och ordning 18.17-18.24-18.28-18.30-18.35-18.51-19.07-19.23-[sista 2,2 på motsvarande 19.35-tempo].
Bästa placering åldersmässigt tog annars Kemppi, som blev tvåa i D40 (men åtta minuter bakom schweiziskan Patricia Morceli). Även Gerdevåg (åtta i D30, 26:a totalt) tog en topp tio-placering medan Antje Torstensson blev 18:e i D40 med 3.04.54. Även Ludvig Börjesson, 2.43.47, Fredrik Johnsson, 2.51.05 och Anders Larsson, 2.51.13, Andreas Ingberg, 2.53.56, och Jesper Damström, 2.55.35, gick under tre timmar.
Vid terräng-SM i Uddevalla var Haben Kidane, 17, bara 45 sekunder från ett senior-SM-silver. Det var nämligen den för Eskilstuna tävlande Hälleforslöparens avstånd upp till tredjemannen i Eskilstunas lag, som tog lag-SM-silvret över tolv kilometer. Kidanes klubbkompis Abraham Adhanom tog det individuella SM-guldet 23 sekunder före en viss Mustafa Mohammed, medan Eskilstunas andragubben Nasir Dawud blev åtta och trean Martin Stjernlöf 27:a. Kidane 35:a på 40.52. KFUM Örebros förstaårsseniorer Linus Rosdal (JSM-silvermedaljör i fjol) och Martin Regborn (tvåfaldig VM-orienterare) slutade på 16:e respektive 18:e plats, på 39.11 respektive 39.20, drygt två mintuer bakom Adhanom.
Sävedalens Sara Holmgren tog guldet på damsidan där Hällefors Louise Wiker inte kom till start i dag heller. William Fransson slutade på 24:e plats i P19-klassen, drygt två minuter före Dala-Järnas Emil Danielsson.
I Smålandskavlen försvarade Tisarens vassa damlag tredjeplatsen från i fjol. Andrea Svensson inledde urstarkt på lördagskvällen och var den ende som var nära att kunna utmana Pan Århus dubbla världsmästare Ida Bobach på förstasträckan i lördagskvällens mörker. Svensson var 2.28 bakom, övriga långt över fem minuter efter. Rebecka Nylin på andrasträckan drygade ut avståndet bakom (men tappade fem minuter på Pan Århus) medan Lovisa Persson på tredjesträckan hade en lite tyngre dag och blev frånsprungen av både Linné/Roslagens lag och IFK Göteborg. Lilian Forsgren avslutade starkt och passerade båda, men fick ge sig mot Kåres Kajsa Risby.
Tisarens herrlag låg 15:e efter de två nattetapperna, men tappade på dagen och slutade på 24:e plats.
IFK Lidingö, utan Filip Dahlgren, vann för tredje året i rad medan det för Pan Århus var femte segern i rad.
Tisarens damlag, Andrea Svensson, Rebecka Nylin, Lovisa Persson och Lilian Forsgren, firar tredjeplatsen i Smålandskavlen. Foto: Torbjörn Andrén
Örebrolöparen Sören Forsberg är något så ovanligt som en 51-åring som sprungit större delen av sitt liv men som fortfarande, vid den relativt höga åldern, fortsätter att slå personliga rekord. I RM (riksmästerskapet; något SM – svenskt mästerskap – finns inte) i 24-ttimmarslöpning i början av augusti slog han till med guld och ett prydligt pers på drygt 22,6 kilometer. Ett resultat som dessutom tog honom rakt in i landslagsgruppen i ultralöpning (för det krävs för herrar att man gör tio mil under åtta timmar eller över 215 kilometer på 24 timmar), en grupp Forsberg tidigare varit med i men som han halkade ur häromåret. Hans personliga rekord på maraton är 2.46.20 från Frankfurt i fjol (något som gjorde honom till Sverigetrea i åldersklassen, tidsmässigt). När han på söndag återigen är på plats i Frankfurt hade han tänkt ge den där tiden en duvning, men det försöket riskerar att gå om intet, berättade han när Konditionsbloggen ringde upp häromdagen.
– Jag har åkt på en dunderförkylning. Man brukar alltid känna efter lite extra och känna sig dålig dagarna före ett stort lopp, men den här gången blev det en riktig historia. Jag åkte på det i fredags, så jag hoppas att det hinner gå över. Att inte springa är varken plan B eller C, men risken är att det inte kommer gå lika bra som jag hoppats, säger Forsberg till Konditionsbloggen. Hur har uppladdningen annars sett ut?
– Det har varit bra i höst. Efter 24-timmarsloppet var jag öm i tånaglarna och så, och vilade en vecka. Men sedan har jag kört på bra. Tävlingsmässigt har det bara blivit Karlslundsloppet (37.22,1 på tio kilometer landsväg) och Åstadsloppet (1.18.36 på halvmaran), med pers i båda, så farten har funnits även om jag tyckt att det varit trögt när jag tränat med fart: jag har varit döende på en del pass. Men efter de kortare loppen har jag sett fram emot Frankfyrt med tillförsikt. Tills jag blev förkyld. Vad var målet innan du blev sjuk?
– Under 2.50, och gärna ned mot 2.45. Det hade varit kul att snudda perset och kanske göra någon sekund bättre. Men det var väldigt optimala förhållanden förra året, och sådan kan man inte styra. Men under 2.48 skulle jag vilja. Jag får spänna bågen och se hur det känns efter en mil. Tidigare har jag varit nöjd med att gå under tre timmar, och lagt mig strax över fyraminutersfart per kilometer, men nu vill jag att det ska gå lite snabbare. Ni är många Örebrolöpare på plats, kan det bli draghjälp?
– Ja, det kan finnas lite fina ryggar att gå på … Mikaela (Kemppi) och jag brukar springa ganska lika, vill ha en jämn fart hela vägen, medan ”Jossan” (Josefin Gerdevåg) ofta är lite snabbare första halvan. Hennes fart kanske jag inte klarar i början, för då är risken att jag spränger mig. Fredrik Johnsson och jag bröt steg med varandra i 23 kilometer förra året, men han är i ruskigt bra form i år, så jag vågar nog inte haka på honom i början den här gången. Men han får gärna dyka upp där framme efter ett par mil … Det gäller att hitta ett eget tempo, men samtidigt är det skönt med att kunna gå i rygg. Hur kommer det sig att du fortsätter att utvecklas när du är över 50?
– Jag tänkte faktiskt för några år sedan att jag får sluta försöka persa. Att jag får börja jämföra mig med andra i samma ålderskategori i stället, och försöka göra bra gentemot dem. Men jag har ändå bara blivit bättre och bättre. Från det jag gjorde min första mara 1998 hade jag en uppåtgående kurva till 2006-2007 då jag åkte på lite småskador, löparknä, och kurvan planade ut. Men de senaste åren har jag fått väldigt bra sparring på långpassen av Örebro AIK:s snabba löpare, och dessutom har jag hållit mig hyfsat skadefri, och det där har gjort att utvecklingen tagit fart igen. Men visst märker jag, när jag springer 3 000 eller 5 000 meter att det inte är samma sak som när man var yngre, direkt. Pulsen skjuter i höjden direkt, och man får jobba på en gång för att hålla fart. Vad betyder det att du kommit med i ultralandslaget igen?
– Att man får åka på deras läger. De hade en sammankomst i Kinnekulle veckan efter 24-timmarsloppet, men då var jag så sliten att jag tackade nej. Nästa träff blir på Bosön i februari. Vi har också en Facebookgrupp där vi utbyter idéer och så. Det är lite fräsigt att vara med, men det är en väldig nivåskillnad inom gruppen. Från Jonas Buud (regerande världsmästare över 100 kilometer) till de som är pinnhålet sämre än mig.
Konditionsbloggen 