Missa inte veckans avsnitt av Konditionsbloggenpodden, med Noha Olsson som gäst. Vi pratar om både löpning, livet och döden. Går att avlyssna på många ställen där poddar finns, bland annat på Spotify och i podcastappen på Iphone.
Tisaren motsvarade de högt ställda förväntningarna och tog SM-guld i sprintstafett i Lund. Kumla- och Hallsbergsklubben OK Tisaren firar 40 år i år, och det här var klubbens allra första guld i en SM-stafett (ja, klubben har aldrig vunnit Jukola eller Tiomila heller) – men faktum är att laguppställningen var så bra att de var just favoriter.
Förstaårssenioren Valter Pettersson, yngst i laget, släppte förvisso 28 sekunder på täten på förstasträckan, och Ellinor Tjernlund 24 till på andra (båda välxade som sexa) – men Oskar Andrén, som var femma på individuella sprint-SM i går och jagar en plats i svenska EM-laget i höst – sprang ikapp allt det där och skickade ut Josefin Tjernlund tillsammans med OK Kåres Vilma von Krusenstierna på sistasträckan (tredjeplacerade IFK Göteborg var 44 sekunder bakom). von Krusenstierna vann ju lördagens SM-tävling en sekund före Tjernlund, men nu fick Tisaren-löparen gruvlig revansch, sprang ifrån och hade 18 sekunder till godo när hon korsade mållinjen. Tjernlund och von Krusenstierna var tillsammans halvvägs in på den där sistasträckan, men ett eget vägval av Tjernlund på en långsträcka efter varvningen avgjorde.
– Jag hade bestämt mig för mitt vägval innan och när jag då fick lucka var det bara att öka farten och förvalta. Jag är supernöjd, säger Tjernlund till Svenska orienteringsförbundets hemsida.
Alla fyra i laget hade tidigare tagit SM-medaljer, men ingen guld.
Inom loppet av fyra dagar har Josefin Tjernlund nu vunnit Blodomloppet i Örebro, SM-silver i sprint och SM-guld i sprintstafett. Tisarens andralag blev näst bästa länslag med en 25:e-plats medan Djerf blev 31:a och KFUM Örebro diskade på andrasträckan.
Emilia Fahlin fick göra lön för mödan när hon som ensam hjälpryttare kvar lotsade fram lagkompisen Clara Copponi i en stor klungspurt mitt i centrala London, när världstouretapploppet Ride-London classique avslutades i dag. Det räckte i slutändan till en femteplats, vilket väl var ungefär vad ett litet lag som FDJ-Suez kunde hoppas på i en så stor och intensiv klungspurt mot lag med fler cyklister (och större stjärnor). Charlotte Kool (Nederländerna/Team DSM) vann och säkrade därmed totalsegern i touren, näst före Chloe Dygert (USA/Canyon SRAM racing) både i dag och totalt. För FDJ-Suez var Eugénie Duval bäst i sammandraget med en 15:e-plats.
Det är osäkert när Fahlin tävlar igen, hon har vad jag förstår inga tävlingar hundra procent spikade förrän SM i Uppsala på midsommardagen, men dit är det ju en månad.
Mitt egna lilla Porla Brunnsloppet hade, av någon konstig anledning, ett kanonstartfält i år (litet men naggande gott). Milans orienterare och traillöpare Therese Korkeakoski vann för andra året i rad och var ännu överlägsnare än väntade herrsegraren Mattias Nätterlund (IF Start) – hon vann med 6,5 minuter, han med drygt fem. Men där bakom var det desto jämnare, backyard- och sexdagarslöparen Filip Andersson från Degerfors blev tvåa för andra året i rad och skrällde när han slog 21-årige ungdomsfinnkampslöparen och flerfaldige USM-medaljören (och veckans poddgäst) Noha Olsson med 20 sekunder, och på damsidan tog Therese lillasyster Jessica Korkeakoski andraplatsen nio sekunder före degerforsaren Leonora Johnson (som sprungit för landslaget i lag-VM i backyard ultra). Helt utanför pallen hamnade bland annat Tisdagsklubbens Janne Werner, som hade vunnit två år i rad (och varit topp två i alla tidigare upplagor av tävlingen) och Thomas Bengtsson (tre gånger svensk mästare i enduro).
Något resultat från Hjälmargården backyard ultra har jag däremot inte. De brukar vara rätt dåliga på att leverera sådana, för att vara ärlig. Men jag har i sociala medier kunnat läsa mig till att örebroaren och ultrakonnässören Matthias Köhler tog andraplatsen på 16 varv/timmar, så någon bör ha gjort 17.