Johan Runesson gick med i OK Tisaren i samband med att han pluggade på orienteringsgymnasiet i Hallsberg (han är från Smålandsstenar) och lämnade klubben inför säsongen 2011. Sedan dess har den nu 31-årige orienteraren bland annat tagit VM-guld (i stafett 2019), och bytt klubb ett antal gånger. Just nu tillhör han finska storklubben Tampereen Pyrintö, för vilkas andralag han var med och sprang hem en 14:e-plats i Jukola för några veckor sedan (förstalaget blev fyra). Men i dag gjorde han en direkt skrällartad comeback i Tisaren. Men inte i orientering – utan i orienteringsskytte. Eftersom den disciplinen lyder under Svenska mångkampsförbundet har han nämligen möjlighet att springa för en annan klubb där än i sin övriga orientering (tävlar man i till exempel både vanlig orientering och skidorientering, eller mountainbikeorientering, så kan man vid ett givet tillfälle bara ha tävlingslicens hos en förening – om jag förstått saken rätt).
Hur som helst, det var i en – med orienteringsskyttemått mätt – stortävling (tillika militärlandskamp) i Sågartorp, norr om Gnesta (söder om Stockholm), som Runesson var tillbaka i Tisarfärgerna för första gången på över tio år. Den inleddes med en stafett (orientering–liggande skytte [fem skott/tre extraskott]–eventuella straffrundor–orientering–stående skytte–eventuella straffrundor–växling/målgång), där Runesson bildade ett tvåmannalag med dubble VM-bronsmedaljören Mikael Pihel. Runesson sprang (och sköt) förstasträckan och skicade ut Pihel som tvåa, bara nio sekunder bakom finska militärlandslagets Mikko Hölsö. Pihel tappade 15,5 minuter på andrasträckan, men höll ändå tredjeplatsen med minutmarginal (och därmed blev Tisaren bästa klubblag bakom Finlands och Sveriges militärlandslag, det sistnämnda som blev tvåa var knappt tre minuter före i mål).
Även systern Anna Runesson, som i orientering tävlar för Smålandsklubben OK Vivill, sprang för Tisaren i stafetten – och tog också en tredjeplats, i par med Nina Hallor. Hallor växlade just som trea, och Runesson försvarade den placeringen med sex sekunders marginal till Svenska militärlandslaget (Finlands två lag var etta och tvåa).
I morgon fortsätter helgen med en tävling som dubblerar som SM i klassisk distans (punktorientering med en minuts tidstillägg per millimeter–orientering–liggande skytte [tio skott, två minuters tidstillägg per bommat skott]–löprunda–stående skytte–målgång) och på söndag avslutas helgen med sprint (orientering–liggande skytte [fem skott]–eventuella straffrundor–orientering–stående skytte–eventuella straffrundor–mål).
På lite högre nivå avgörs i helgen Euromeeting, för-VM i Schweiz, med medeldistans på lördagen och långdistans på söndagen och sex länslöpare på plats i Martin Regborn (nytt försök till landslagscomeback, den senaste tog ju slut efter några minuter), Tisaren-kvartetten Andrea Svensson, Ellinor Tjernlund, Josefin Tjernlund och Oskar Andrén och nyinflyttade örebroaren Jerker Lysell. På samma ställe avgjordes på fredagskvällen det schweiziska mästerskapet i nattorientering, och alla som ändå är på plats för Euromeeting inbjöds att delta (men inte att konkurrera om medaljerna, förstås). Ingen av länslöparna ställde upp (schweiziska ex-Tisaren-löparen Matthias Kyburz tog dock guld på herrsidan, med nästan fyra minuters marginal).
I Värmland avböjde Djerfs Åsa Zetterberg-Eriksson start i den femte och sista DM-disciplinen – just nattorientering – trots guld på de fyra första. Damtävlingen blev därför en kamp mellan hennes klubbkompisar Ellen Pelander och Lena Westerlund (som fortfarande pågår när detta skrivs) medan Rasmus Pettersson, även han karlskoging och tävlandes för Djerf, vann herrklassen med nästan 5,5 minuters marginal (och då var tvåan inte ens med i kampen om DM, eftersom Johan Wikström kutar för Göteborgsklubben Sävedalen). Tävlingen var förutom DM också den första i Värmlandstrippeln, som avgörs i helgen.
På söndag är det också dags för Berlin marathon, på gatorna där herrarnas sju senaste världsrekord – från Paul Tergats 2.04.55 2003 till Eliud Kipchoges nu gällande 2.01.39 från 2018 – slagits men märkligt nog bara tre av damernas världsrekordnoteringar genom tiderna (och inget sedan 2001). Det verkar tyvärr vara helt omöjligt att söka på annat än på namn i startlistan (som till exempel ort, förening eller land), så jag har bara gjort lite blandade försök. Men de här står i varje fall med: Josefin Gerdevåg (distriktsrekordhållare med 2.42.49 som hade ett tufft 2020, mycket på grund av jobb, men som nu lär ha uppåtgående formkurva), Fanny Schulstad (som från 2018 till 2019 sänkte maraperset från 3.07 till 2.46, i fjol blev SM-sexa och nu är redo för nästa steg, men som framför allt siktat på Valencia i december), Erik Anfält (som är länets tredje snabbaste maratonlöpare genom tiderna med 2.24.38 men som i vintras lade ned elitsatsningen – bara för att för några veckor sedan bli fyra och näst bäste svensk på Ultravasan …), Jonas Nilsson (länets fjärde bästa maratonlöpare genom tiderna med 2.27.04, från Rotterdam 2019 då han var en glad nykomling som bara tränat löpning i några år och tagit enorma steg från månad till månad), Andreas Ingberg (sjätte bästa manliga maratonlöparen i distriktet under 2000-talet med 2.34.10 i Hamburg 2019) och Markus Liljenroth (1.53.41 i Valencia 2019). Starten går 9.15 på söndag morgon, och vi får se om alla de där löparna kommer till start (och vilka an dra som gör det).
Tidigare i veckan har jag ju snackat upp Kumla stadslopp och Lidingöloppet.
Konditionsbloggen 