1. Vasaloppet
Well, det går inte att komma runt det. Vasaloppet är inte bara helgens höjdare utan hela årets höjdare i sportväg för min del. Inte bara för att jag älskar långloppsskidåkning utan också för att de sedan 20-talet år är en tradition viktigare än julafton (i varje fall för mig) att hela familjen (vi har med tiden blivit rätt många) samlas hemma hos mina föräldrar och käkar frukost, förmiddagsfika och lunch (utan några egentliga avbrott däremellan, min kära mamma serverar mat på löpande band) medan åkarna avverkar de nio milen från Sälen till Mora.
Det sportsliga då. Jo, som vanligt kretsar det mesta ur ett länsperspektiv kring Kopparbergssonen Bill Impola och Karlslunds Kristina Roberto. Båda blev bortvallade i fjol (läs om Impola, som dessutom fastnade i den havererade stargrinden, här, och Robertos egna ord på hennes blogg här). Impola gjorde ju karriärens bästa lopp förra våren, och var länge med i kampen om den rosa ungdomsvästen i långloppsvärldscupen (men till slut fick han ge sig, blev trea) medan Roberto gjorde sina allra bästa resultat 2013/14, då hon slutade femma i totala långloppsvärldscupen. I somras opererade hon ena hälen, och efter att rehaben drog ut på tiden var hon långt ifrån toppade när årets säsong satte igång, men inte minst i Tjejvasan i lördags, där hon bet i och var med tätklungan hela vägen in i mål, visade hon att hon nu är tillbaka på allvar.
Både Impola och Roberto kan vara med på topp tio på söndag. Samtidigt ska man komma ihåg att de tillsammans bara har en topp tio-plats genom tiderna, Robertos sjundeplats 2014. Den gamla orienteraren Roberto gjorde ju sin första skidtävlingen över huvud tageti Tjejvasan 2008, och debuterade i Vasaloppet året därpå (82:a på 6.08). 2014 hade hon utvecklats så mycket att hon var sjua på 4.42, efter att dessförinnan ha haft placeringsraden 82-29-21-21-brutit. Men i fjol fick hon alltså nöja sig med en tolfteplats på odugliga skidor. Impola var 66:a, 144:a och 46:a i Vasaloppet 2010-2012, innan han 2013 slog igenom med buller och bång, och var bäste osignade åkare på 13:e plats. 2014 fick han nöja sig med en 18:e-plats efter att ha krockat med en drickalangare och 2015 var det alltså både grindkrångel och vallastrul som fick honom att bryta. Konditionsbloggen ringde upp Bill i går för att höra hur han ser på helgens lopp (han berättade också om nya lagkamraten Dario Cologna, ett snack som går att läsa i lördagens pappers-NA, som går att köpa som e-tidning på na.se), och han berättade att han tror vi kommer få se väldigt offensiv körning på söndag.

– Min förhoppning är att det ska gå fort från start, som det gjort i de flesta lopp den här säsongen. Jag vet att jag är bra uppför och hoppas att det blir rejäl fart i första backen, så att fältet spricker redan där. Det har det gjort några år, men då har det varit så tungfört att det tryckts ihop igen. Men kommer det vara samma förhållande för alla, om väderförhållanden är gynnsamma och det verkar de bli enligt senaste prognosen, så tror jag det blir så offensiv körning att det spricker direkt. Det är många som vill att det ska vara hög fart. De som har varit bäst i år, Petter Eliassen, Tord Asle Gjerdalen och Morten Eide Pedersen som varit starkast i vårt team, är killar som gillar när det är väldigt offensiv körning. Det är killar som har tränat hårt i många år, som har mycket i bagaget. Det är sådana som vinner Vasaloppet, säger Impola till Konditionsbloggen.
Och du då, vilken chans har du?
– Jag ska göra så gott jag kan. Jag hoppas att materialet, kroppen, allting stämmer. Då kan jag vara med där framme, det vet jag. Det har jag varit förr, och jag är inte sämre tränad nu. Klart att jag har en hög målsättning inne i skallen, men resultaten finns inte där från tidigare år i Vasaloppet, så man kan inte kräva alltför mycket. Man måste vara realistisk och se vad man har i bagaget jämfört med andra. Men givetvis har jag en tanke, ett mål, ett upplägg för mig själv.
Är det viktigt att du gjort sex Vasalopp nu, att du samlat på dig rutin?
– Nja, det är nog viktigare att ha gjort många långlopp än många Vasalopp. Förr fanns det inte så många långlopp, och man fick sin rutin just från vasan. Men nu är man inne i det så många gånger varje år, så jag tror helt klart att man skulle kunna slå till och vinna Vasaloppet första eller andra året man körde om man hade rutin från andra långlopp.
I fjol hade du avgjort La Diagonela när du körde fel och var topp tio tre gånger, men i år har du ingen topp tio-placering. Varför har det gått tyngre (Bill har förvisso varit tolva i La Sgambeda, elva i Jizerska padesatka och 16:e i Toblach-Cortina, men bröt Kaiser Maximilian Lauf och var bara 44:a i La diagonela och 55:a i Marcialonga)?
– Det var lite segt några tävlingar, och jag har varit sjuk en sväng. Nej, det har inte varit så mycket att hänga i julgranen. Men det är fortfarande fyra veckor och tre lopp kvar, och vi får se hur det går nu på slutet.
Ställer Vasaloppet några speciella krav eftersom det är det längsta loppet i kalendern?
– Nej, det skulle jag inte säga. Det är lite längre, men det är ändå samma personer som kommer vara med och kriga om segern i slutändan. Åkarna gör många långpass på fyra-fem-sex timmar per säsong, och det är så många långlopp på en säsong, att Vasaloppet inte är speciellt på det sättet. Däremot är det det klart mest prestigefyllda loppet, till och med för norrmännen är det viktigare än till exempel Birkebeinerrennet. Alla toppar sig till Vasaloppet, alla vill vara med långt fram, och det gör det svårare att ta en topp tio-placering där än i något annat lopp.

I morgondagens pappers-NA har jag dessutom en intervju med Fjugestas Olivia Hansson, fjolårets succéjunior som i år gör sitt första Vasalopp som senior och det första i Team Skistart.coms dress. Där berättar hon bland annat om tankarna kring separat damstart, och om att hon inte får starta i elitstartledet trots att hon var 14:e i fjolårets lopp.
Vill ni ha nummer att hålla koll på? Well, i elitstartledet kommer Bill Impola ha nummer 178 på bröstet medan lillebror Bob kör med nummer 90. Karlskogingen Magnus Hedlund (den tidigare Wadköpingsloppsvinnaren som gör sitt 26:e raka Vasalopp efter att han fick åldern inne som 18-åring och alltjämt platser i elitstartledet) har nummer 267, Karlslunds Tobias Karlsson startar med 269 på bröstet och Kristina Roberto har 511. Och i startled ett har Olivia Hansson 17042, Per Eklöf 1355 och Ice race vintage-segraren Fredrik Nylen 1250. Vilket nummer Danny Hallmén och Joakim Ljunggren kommer köra med har jag ännu inte fått bekräftat.

2. Premiären för världstouren i landsvägscykel
Jag hade en längre text om Emilia Fahlins säsongsinledning i fredagens pappers-NA, men där fokuserade jag mest på det övergripande (hur hon ska undvika att dra på sig nya sjukdomar, vägen mot Rio de Janeiro och sådant). Men när jag ändå hade henne på tråden tidigare i veckan passade jag även på att höra lite inför lördagens Strade Bianche, den första deltävlingen någonsin i damernas världstour, som in för årets säsong ersatt världscupen. Tävlingen, med start och mål i Siena, körde för första gången förra året, men för Fahlin är det debut. Tävlingen är stenhård, totalt 121 kilometer lång med många småbackar och totalt 22,4 kilometer grusväg (dessutom sägs det vara 80 procent risk för regn i morgon, så det kan bli rejält grisigt!) och en brutal avslutning med 15 procent lutning sista 2,4 kilometerna upp till målet på Colle Pinzuto. I premiärupplagan sprack fältet av totalt i den sista backen, och Megan Guarnier vann 37 sekunder före Lizzie Armiestead och Fahlins dåvarande teamkompis Elisa Longo Borghini (och där bakom var det ännu mer splittrat, tian var över fyra minuter bakom täten).

– Det är en riktigt grym final, och realistiskt sett lär det bli tufft för vårt lag (Alé-Cipollini, som Fahlin i år kör för), sådana här typer av tävlingar är kanske inte de där vi har bäst kort att spela på. Men vi får försöka köra mer taktiskt, få till någon utbrytning eller så. Lagets motto på alla tävlingar är: Vi kanske inte har lag att vinna varje gång, men vi ska göra allt som är möjligt, vara med i utbrytningar och försöka skapa möjligheter, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Vad blir viktigt i tävlingen?
– På ett sätt liknar den lite de tävlingar vi körde i Belgien i helgen. Där var det partier med kullerstenar, här är det grusvägar. Där gäller det att verkligen vara med längst fram i klungan. Det är ett jäkla positionskrig in mot de partierna, för sitter man inte med där framme är man inte med när tävlingen går. Det spelar ingen roll hur stark man är om man inte har bra position in på grusvägarna och när backarna kommer.

Fahlin berättar också att grundplanen är att köra rubbet i världstouren under våren: Ronde van Drenthe, Trofeo Alfredo Binda, Wevelgem in Flanders fields och Flandern runt de fyra närmaste veckorna. Och därefter dessutom det spanska etapploppet Euskal Emakmeen i början av maj. Snacka om späckat schema.
Alé-Cipollini ställer upp med bästa tänkbara lag i lördagens tävling, förutom Fahlin också hemmaåkarna Marta Bastianelli (den tidigare dopningsavstängda världsmästaren som ju överraskningsvann i söndags), MArta Tagliaferro och Anna Trevisi samt polacken Malgorzata Jasinska och spanjoren Ane Santesteban. I övrigt är i princip hela världseliten på plats, och bland dem tre andra svenskor. Emma Johansson, förstås, men också Sara Mustonen-Lichan och Sara Olsson som sannolikt gör upp om den tredje svenska OS-platsen bakom Johansson och Fahlin.

3. Medaljläge i skidorienterings-JVM
Degerfors Filip Jacobsson fick halv revansch när han slutade på 14:e plats i långdistansen, den sista individuella tävlingen i junior-VM i skidorientering, på fredagen. Hans bästa placering i mästerskapet, och för första gången var han dessutom näst bäste svensk , med Robin Salén två placeringar framför (men faktum är att Jacobsson var över 14 minuter bakom segrande ryssen Vladislav Kiselev och drygt tolv från pallen). Det gav också Jacobsson en plats i det svenska stafettlaget, trots att han inte toppresterat under JVM-veckan. Starten går 10.40 på lördagsmorgonen, och Salén kör förstasträckan följd av Jacobsson på andra medan Henning Sjökvist avslutar. Sverige i skidorienteringsstafett ska ju i princip vara medaljgaranti, men i fjol fick Jacobsson och de andra nöja sig med fjärdeplatsen, rejält distanserad av de tre andra stora skidoländerna Ryssland, Norge och Finland efter en bedrövlig förstasträcka av Kalle Henriksson.
Då, i fjol, var Jacobsson två år yngre än många av motståndarna, men slutade ändå åtta i sprint, felstämplad i medeldistansen, 18:e i långdistans. I år blev hans individuella placeringar 16:e i sprint, 19:e i medeldistans och alltså 14:e i långdistans. Bättre den här gången sett över tre distanser alltså, men utan fullträffen som en topp tio-placering ändå är. Och med tanke på att han före VM inte hade missat pallen i en enda tävling på hela säsongen känns mästerskapet som en liten missräkning, men det måste Filip förstås svara på själv (tänkte försöka få tag på honom i morgon).

Bubblare: På fredagen startade inomhus-veteran-SM i friidrott, med bland annat med 3 000-metersloppen (1 500 avgörs på lördag och 800 på söndag). Mikaela Kemppis 9.57,63 från Inneserien hade räckt till överlägsen seger i D40-klassen, men i hennes frånvaro tog men i henns frånvaro räckte 10.20,24 för Rånäs Ulrika Flodin till guld (ex-karlskogingen Linda Take tog bronset på 10.50,29). Dessutom avgörs det ett inomhus-ungdoms-SM i Uddevalla, med 1 500 meter för 16-åringarna (Frida Johansson, Karlskoga, anmäld) och 1 000 meter för 15-åringarna (Melker Forsberg och Minna Seger, Glanshammar, samt Gustaf Otterhed, Örebro, till start) på programmet. Dessutom körs Kilsbergsloppet på konstsnöspåret (som nu är täckt i härlig natursnö!) i Ånnaboda, med 114 ungdomar och tiotalet seniorer anmälda.