Kilsbergsleden är ju en av länets mest klassiska lopp, den 31 oktober arrangeras det för 55:e gången (nästan alltid har det gått i Karlslundsspåret) – och det kommer verkligen bli av, trots de fortsatt hårda coronarestriktionerna. Däremot kommer allt utom huvuddistansen 14,7 kilometer att strykas bort. Inga ungdoms- och juniorklasser över kortare distanser (mer än Lilla Kilbergsleden, för de allra yngsta, som arrangeras som ett separat arrangemang för andra året men i år med maximalt 40 deltagaer), inga motionsklasser över fem och tio kilometer. Det blir heller ingen servering, ingen dusch och inga priser. Och det blir maximalt 100 deltagare, fördelat på två olika starttider (10.30 respektive 12.00). I fjol deltog 132 deltagare bara på den längsta banan, plus minst lika många på övriga distanser. Markanatten trailrun, som lördagen därpå (den 7 november) avgörs för andra gången, gör precis samma anpassning – ingen servering eller dusch och startfältet splittrat i två grupper om maximalt 40 löpare per start (16.30 respektive 18.30).
Bergslagsleden ultra tillkännagav ju redan för ett år sedan att 2020 års upplaga skulle vara den sista på den ursprungliga banan, med start i Digerberget och mål i Ånnaboda – och i lördags släpptes den helt nya banan för 2021. Eller snarare de tre (!) nya banorna.
Nu kommer både start och mål att vara beläget i Ånnaboda, och löparna kommer springa söderut och vända – men det kommer finnas tre vändpunkter att välja på: I Leken för en totaldistans på 46 kilometer, vid Stenbäcken för 65 kilometer och nere i Sixtorp för 82 kilometer (då har man sprungit hela etapp tio, elva och tolv på Bergslagsleden; Leken ger etapp tio och elva medan Stenbäcken ligger mitt på etapp tolv).
Starten kommer gå klockan åtta på morgonen och maxtiden kommer vara ungefär elva timmar (alla ska i mål före mörkret faller, och solnedgången är 19.10 eller så).
Tävlingsdatum är den 18 september 2021, och vi får verkligen hoppas att covid-19-situationen är en helt annan då.
De för alltid gällande banrekorden på den ursprungliga Bergslagsleden ultra-banan, som användes sju gånger, är Erik Anfälts 2.38-56 från 2017 och My Svenssons 4.14.57 från 2020. Anfält är också mesta mästaren med fyra segrar (på fyra starter). Faktum är att ingen vunnit mer än en gång – övriga segrare är Liv Fahlén (2014), Daniel Nilsson (2014), Maria Strömberg Bylund (2015), Sandra Lundqvist (2016), Maria Eriksson (2017), Beata Falk (2018), Markus Living (2018), Johanna Gelfgren (2019), Simon Karlsson (numera Bloss, 2019) och My Svensson (2020).
Den 31 oktober är sista datum att söka sanktion för friidrottstävlingar inför 2021 (till ordinarie avgift), så nu börjar man kunna urskilja en tävlingskalender för nästa år allteftersom arrangörerna lämnar in sina ansökningar. Startmilen kommer gå den 10 april (senaste datumet på elva år, sedan dess har den klassiska tiokilometerstävlingen bland annat avgjorts i mars två gånger), Vintrosaloppet den 13 maj (som vanligt på Kristihimmelsfärdstorsdagen), Spartacusstafetten gör comeback efter att ha legat nere 2020 (ej av coronaskäl) och arrangeras som vanligt den tredje söndagen i maj (16 maj 2021), Lidingöloppsseedande Svartåloppet har löpts den andra lördagen i augusti sedan 80-talet (14 augusti 2021), Blodomloppet i Örebro har tilldelats den 19 augusti (som vanligt en torsdag) och Hostruset går första lördagen i oktober (den 2 oktober 2021), återstår att se på vilken bana.
Förra året tog Hallsbergs- och Kumlaklubben OK Tisaren silver på sprintstafett-SM, men när årets tävling avgjordes i området runt Sörbyvallen i Örebro på söndagen lyckades det till hälften nya Tisarenlaget inte försvara pallplatsen.
Ellinor Tjernlund, som kom in i laget när stjärnan Lilian Forsgren kastade in handduken på fredagen (på grund av ett infekterat sår som gjorde ena foten obrukbar), gjorde förvisso en stark förstasträcka och växlade som fyra, bara elva sekunder från tät (och 46 före Stora Tuna, som sedermera vann). Men 18-årige Valter Pettersson, som tog SM-guld i H18 i lördagens individuella sprint, var något nummer för liten mot den absoluta Sverigeeliten och tappade 1,5 minuter på sin sträcka (Daniel Attås, som Pettersson ersatte i förstalaget, hade 55 sekunder bättre löptid för Tisarens andralag på samma sträcka). Pettersson skickade ut Oskar Andrén som 14:e lag, och han sprang upp Tisaren till sjunde plats via en fin sträcka där han bara tappade 30 sekunder mot Gustav Bergman. Ankaret Josefin Tjernlund tappade en placering på sista, och i mål var Tisaren åtta, 2.23 bakom Tove Alexandersson som sprang hem guldet åt Stora Tuna.
Gustav Hindér stämplade fel för Tisarens andralag, på tredjesträckan, och Karin Lindgren gjorde detsamma för KFUM Örebros lag i B-finalen (Jonatan Gustafsson och Melker Forsberg hade båda näst bästa löptid på sina sträckor där).
Jag var på plats på tävlingen och snackade med Valter och Josefin för en text som ni kan läsa här. Pettersson funderade på att springa långa terräng-DM (hemma i Åsbro på lördag) och/eller terräng-SM medan Josefin hoppades att Euromeeting kommer bli av och att hon i sådana fall får en plats i den svenska truppen.
Ellinor Tjernlund gjorde en finfin insats på förstasträckan för Tisaren och skickade ut Valter Pettersson som fyra. Foto: Jonas BrännmyrAndrea Svensson sprang förstasträckan för Tisarens andralag. Foto: Jonas BrännmyrBlott 18-årige Valter Pettersson tog plats i Tisarens förstalag för första gången på en SM-stafett men kände själv att han inte hade fart för att utmana Sverigeeliten. Än. Foto: Jonas BrännmyrDaniel Attås var petad ur Tisarens förstalag, men sprang i B-laget och var 55 sekunder snabbare än ersättare på samma sträcka. Foto: Jonas BrännmyrOskar Andrén, som bor i Norge men som rest hem för sprint-SM, sprang upp Tisaren till en sjundeplats med en bra tredjesträcka. Lördagen blev inte lika kul för Andrén, som hade strul med stämplingspinnen i kvalet och missade A-finalen (han tog revansch med seger i B-finalen). Foto: Jonas BrännmyrGustav Hindér stämplade fel på tredjesträckan, så Tisarens andralag blev diskat. Foto: Jonas BrännmyrOskar Andrén skickar ut Josefin Tjernlund på sistasträckan. Foto: Jonas BrännmyrLovisa Persson sprang fjärdesträckan i B-laget. Foto: Jonas Brännmyr
Nere i Belgien hade Emilia Fahlin en hjälpryttarroll i världstourcomebacken efter handskadan, men ingen i FDJ-Nouvelle Aquitaine-Futuroscope hade tillräckligt bra ben för att gå med tätklungan i stenhårda Gent–Wevelgem. Över de mest tuffa sektionerna på banan utkristalliserades en tätgrupp med en handfull riktigt starka namn (Jolien D’Hoore, Lotte Kpecky, Lisa Brennauer, Lizzie Deignan …) och de höll undan till mål där D’Hoore spurtade starkt till en hemmaseger. FDJ:s norska löfte Stine Borgli fanns med i en lite större klunga därbakom, som nästa kom ikapp. Fahlin fanns i tredjeklungan, knappt fyra minuter bakom, och klockades som 43:a i mål (i samma grupp fanns 19-åriga Julia Borgström från Skanör, som gör sin första säsong som proffs).
På söndag väntar Flandern runt för Fahlin, en tävling som är minst lika hård men som brukar vara en av hennes favoriter under vårsäsongen (nu är den på grund av coronaskäl flyttad till hösten).
När sprint-SM avgjordes i området runt Sörbyvallen i södra delen av Örebro i dag sprang Valter Pettersson hem den första (om jag inte missminner mig) juniortiteln av en länsorienterare sedan Djerfs Frida Johansson skrällvann natt-DM i Östansjö 2017. 18-åringen från Åsbro har ju under den här mycket speciella säsongen visat framfötterna på de sätt som det går (för två veckor sedan spöade han till exempel alla länets löpare – seniorer, alltså – i korta terräng-DM), och fullträffen fick han till den dagen det betydde som mest. Av splittiderna att döma gjorde han inte ett enda . , och guldet i den yngre juniorklassen (H18, alltså klassen för dem som är födda 2002 och 2003) säkrade han med 16 sekunders marginal till tvåan Mattias Östberg, Stora Tuna, efter knappt 15 minuters orientering. Övriga var ytterligare 20 sekunder bakom.
Martin Regborn hade däremot inte sekunderna på sin sida, och kunde inte försvara sitt guld från i fjol. Örebroaren var exakt lika med landslagskollegan Gustav Bergman vid första mellantiden i tv, halvvägs ungefär, och tappade sedan fyra sekunder till den andra, nära mål, men tog in tre av dem (splittiderna hittar ni här, om ni vill grotta ned er). Silver för Regborn, alltså (Kåres Isac von Krusenstierna tog bronset, elva sekunder bakom) och guld för Bergman för tredje SM-tävlingen i rad (Regborn har silver–brons–silver i medeldistans, långdistans och sprint). Regborn visste inte riktigt vad han skulle tycka i SVT-intervjun efteråt, kändes det som. Försmädligt att förlora guldet med en sekund förstås, när det fanns ganska många sekunder att förbättra ute på banan. Men ändå ett bra resultat med tanke på att han inte sprungit en sprinttävling på ett år och var osäker på formen efter förra SM-helgen och Lidingöloppet. Så kan man nog sammanfatta det hela.
Ytterligare sex länslöpare tog sig till A-final i seniorklasserna, och av dem var Josefin Tjernlund bäst med en niondeplats, 1.27 bakom segrande Tove Alexandersson men bara 40 sekunder från bronset. Systern Ellinor var knappa minuten bakom, på 18:e plats. Jonatan Gustafsson 26:a, Lovisa Persson 28:a, Daniel Attås 30:e. Oskar Andrén missade A-finalen oh fick trösta sig med seger i B-heatet. På juniorsidan var Melker Forsberg nia och William Segura 37:a i den äldre klassen, Rasmus Pettersson 23:a i den yngre (2.06 bakom Valter).
Lilian Forsgren kom inte till start, på grund av ett infekterat sår på ena foten.
I morgondagens mixedsprintstafett ersätts hon av Ellinor Tjernlund på förstasträckan, medan Lovisa Persson kliver in som ankare i andralaget.
Nere på Anderstorp blev det också dubbla medaljer till länet när SM-milen avgjordes, men det allra häftigaste var nog ändå att Liduina van Sitteren slog det inofficiella distriktsrekordet på tio kilometer landsväg. Inofficiellt av två orsaker: 1) Till skillnad från Svenska friidrottsförbundets svenska rekord-lista, som inkluderar tio kilometer landsväg, så erkänner inte Närkes friidrottsförbund det som en rekorddistans. 2) Den historiska statistiken för distriktet felar på distansen. Alla lopp i länet och alla SM-tävlingar på distansen finns med, men inte alla andra tiokilometerslopp som kan ha löpts i Sverige och utlandet under främst 1900-talet.
Det är dock svårt att tro att någon före i dag varit snabbare än de 35.27 som Josefin Gerdevåg noterade när hon blev fyra på SM-milen i Malmö i april 2015. Men i dag sprang van Sitteren in på 35.15 (och blev tia, konkurrensen i Sverigetoppen har hårdnat!). Dessutom blev Erica Lech i samma lopp (där de 19 starkaste damerna gjorde upp) in precis bakom van Sitteren på 35.18, den näst snabbaste tiden av en länslöpare någonsin. Det gav en elfteplats bland seniorerna, men också ett brons i K40-klassen. Veteranbrons tog också Marie Dasler, i K50 på 41.09. Och tja, Zinkgruvanfostrade Motalalöparen Johanna Eriksson tog silver i K35, två sekunder från guldet, och blev sexa totalt med 34 blankt. Louise Wiker bröt (flera länslöpare som anmält sig, bland annat Fredrik Johnsson, kom inte ens till start).
17-årige KFUM Örebro-löparen Wilhelm Bergentz vann herrarnas B-heat på finfina 31.17, tre år äldre klubbkompisen Axel Sandberg vann B-heatet på 32.42. Mathias Viktorsson och Björn Engqvist persade med 35.37 respektive 36 blankt i M35. Maria Eriksson sexa i K40 med 43.35.
Ex-örebroaren Heshlu Andeamariam blev 24:a på 30.22 i herrarnas A-heat som Samuel Tsegay vann på 28.31. Meraf Bahta vann damernas på 32.02.
Hemma i länet arrangerades också två motionsarrangemang under lördagen: Notoriskt snabba Jimmy Axelsson (som förra helgen kombinerade rullskid-SM med Örebro crazy trail) var snabbast av alla när Digertestet invigdes, en Besegrat trappen-inspirerad utmaningen vid Digerberget strax utanför Nora, i Norabygdens SK:s regi, med 100 höjdmeter över 1 000 meter löpning. Axelsson klarade det på 4.26, Per Eklöf och Rodney Hundermark var näst snabbast med 5.09. Josefin Erlandsson noterade finfina 5.39 och var därmed över en minut snabbare än Jessica Korkeakoski. Efter invigningsdagen är det ny fritt fram för vem som helst att när som helst göra testet.
Och i Svartå avgjordes 21 kilometer långa mountainbiketävlingen Svartåtrampet där Anna Eriksson (1.22.31) och Patrik Bergman (54.34) var snabbast.
1. Orienterings-SM i Örebro Det finns medaljchanser både på herr- och dam- och junior- och stafettsidan när sprint-SM avgörs i södra Örebro lördag och söndag, och även om publik inte får närvara så går hela arrangemanget att se på SVT.
Martin Regborn, som var banläggare när SM senast gick i Örebro (bara någon kilometer bort, 2017), är största medaljhoppet medan Lilian Forsgren (om hon kommer till start, hon äter antibiotika för ett infekterat sår på ena foten – läs text på na.se i eftermiddag) och Josefin Tjernlund båda är outsiders. På juniorsidan har ju Valter Pettersson visat ruskig löpform på slutet, så får han bara ihop det tekniskt kan han säger också utmana i absoluta toppen i den yngre juniorklassen. Bara 18 år gammal har Pettersson dessutom fått chansen i Tisarens A-lag i söndagens stafett, där han ersätter Daniel Attås i ett i övrigt oförändrat lag som ska försvara fjolårets silver (även om spurtstarka Josefin Tjernlund nu fått återta slutsträckan från Forsgren).
Totalt är 14 av 18 svenska landslagslöpare på plats, de enda som saknas är hälopererade Karolin Ohlsson, skadeförföljda Jerker Lysell och så Johan Runesson och Sanna Fasth. Alla länsorienterare på sprint-SM i Örebro Damer: Lilian Forsgren, OK Tisaren, Lovisa Persson, do, Ellinor Tjernlund, do, Andrea Svensson, do, Josefin Tjernlund, do. Herrar: Martin Regborn, Hagaby, Jonatan Gustafsson, KFUM Örebro, Erik Lindgren, OK Tisaren, Oskar Andrén, do, Oskar Hindér, do, Daniel Attås, do. Äldre juniorer (fyller 19–20 år 2020), damer: Elin Schagerström, Garphyttans IF. Herrar: William Segura, KFUM Örebro, Melker Forsberg, do. Yngre juniorer (fyller 17–18 år 2020), damer: Sofie Bodin, Almby, Karin Lindgren, KFUM Örebro, Lovisa Gustafsson, do. Herrar: Linus Malm, KFUM Örebro, Valter Pettersson, OK Tisaren. Mixedsprinstafett: OK Tisaren (Lilian Forsgren, Valter Pettersson, Oskar Andrén, Josefin Tjernlund), OK Tisarens andralag (Ellinor Tjernlund, Daniel Attås, Gustav Hindér, Andrea Svensson), KFUM Örebro (Lovisa Gustafsson, Jonatan Gustafsson, Melker Forsberg, Karin Lindgren).
2. SM-milen på Anderstorp
En av få positiva saker som coronapandemin fört med sig är att startlistorna i SM i olika discipliner blivit riktigt starka. När SM-milen (alltså SM över tio kilometer landsvägslöpning), som fått flyttas två gånger, nu äntligen genomförs på den gamla formel 1-banan i Anderstorp på lördagen kommer löpare som David Nilsson, Mohammad Reza, Mustafa Mohamed, Samuel Tsegay och Samuel Russom göra upp om guldet på herrsidan (tyvärr däremot ingen Emil Millán de la Oliva eller Suldan Hassan) medan Meraf Bahta, Carolina Wikström, Hanna Lindholm och Johanna Salminen gör upp på damsidan.
15 av de 30 svenska män som sprungit milen under 30 senaste året är anmälda (bland de som saknas finns förstås Martin Regborn, 21:a på den listan med 29.41,82, som springer orienterings-SM). De högst rankade länslöparna hittar man därför (som vanligt) på damsidan: I deras finalheat kommer Liduina van Sitteren, Hälleforsfostrade Louise Wiker och Zinkruvanfostrade Johanna Eriksson (Motala AIF) ta plats, medan Erica Lech är toppseedad i B-heatet. Där finns också IF Start-kvartetten Maria Eriksson, Antje Wiksten, Marie Dasler och Annicka Sjölund i K40-, K45- respektive K50-klasserna (Wiker och Lech tillhör också K40, där de är rankade trea och fyra bakom Lindholm och Johanna Salminen). Fler veteraner från länet till start: Björn Engqvist i M35, Fredrik Johnsson i M45 och Mikael Hansson i M55.
Det avgörs bara en juniorklass, för alla upp till 22 år, och där kutar både Axel Sandberg och Wilhelm Bergentz (i varsitt heat), men det finns sex M22:or i A-heatet, så det lär bli tufft om medaljerna. Den ende länsanknutne löpare i herrarnas A-heat är förre IF Start-löparen Heshlu Andemariam, som är en av de där som gått under 30 i år.
Alltihop direktsänds på Svenska friidrottsförbundets facebooksida.
3. Gent–Wevelgem
Det gäller nog att tävla så mycket man bara kan just nu, om man är internationell cyklist. För nu har tävlingarna börjat ställas in igen, på fredagen ströks Paris–Roubaix, som ju redan flyttats från våren till hösten men som, som kompensation, för första gången i den 125-åriga historien skulle ha en damtävling.
Efter SM-silvret i lördags och femteplatsen i Brabantse pijl (en tävling två nivåer under världstouren, men med bra startfält i år) kör Emilia Fahlin på söndag Gent–Wevelgem, ytterligare en belgisk tävling som skjutits upp från i våras.
Det bjuds 141 kilometer med sju namngivna klättringar (varav fem ligger väldigt tätt ungefär halvvägs) och sex pavésektioner. Sista 40 kilometerna ser dock väldigt lättcyklade ut, om nu inte vädret ställer till det, så det kan mycket väl bli en klungspurt i slutet om ingen fått ett stort försprång.
Fahlins stall FDJ-Nouvelle Aquitaine-Futuroscope ställer upp med henne, norska Stine Borgli, australiska Lauren Kitchen och franska trion Clara Copponi, Eugénie Duval och Maëlle Grossetête.
Bland favoriterna till segern finns Kirsten Wild, Ellen van Dijk, Lizzie Deignan och Trixi Worrack, men det finns massor med starka namn i listan.
Efter Gent–Wevelgem väntar Flandern runt, nästa söndag, för Fahlin.
Sprint-SM i Örebro i helgen blir rekordstort, sett till deltagarantalet. Både 526 individuella starter på lördagen och 67 lag i söndagens stafett är mer än någonsin tidigare. Det enda som inte slår rekord är publiken, som inte är tillåten alls. Så tja, ett negativt rekord kanske man kan tala om.
Startlistorna till den individuella tävlingens kval, där egentligen bara rehabande Karolin Ohlsson saknas av de svenska stjärnorna, kan ni se här (notera dock att det bara är 40 anmälda i den äldre juniorklassen på damsidan, och därför är alla där direktkvalificerade till final, bland dem Garphyttans Elin Schagerström).
På söndag avgörs mixedsprintstafett, och då är det främst till Tisaren som länshoppet står. Deras förstalag består preliminärt av nyblivna SM-silvermedaljören Lilian Forsgren (som dock dras med fotproblem och som kommer ta ett sent beslut om start), Valter Pettersson (som är en av Sveriges mest lovande juniorer och som ju slog alla slätlöpare i terräng-DM förra helgen), Oskar Andrén (som har lite revansch att utkräva efter norska mästerskapen) och Josefin Tjernlund (som krossade alla sina löprekord i våras men inte riktigt fått ut det i orienteringen i höst). Ska Forsgren ersättas finns Ellinor Tjernlund och Andrea Svensson att flytta upp från andralaget (Simone Niggli får man nog däremot inte sätta in eftersom hon funnits med som förlöpare och testat banor åt arrangörerna). KFUM Örebro ställer också upp (med Lovisa GUstafsson, Jonatan Gustafsson, Melker Forsberg och Karin Lindgren) medan Martin Regborns Hagaby inte fått ihop lag.
Mer inför SM på na.se i morgon, fredag!
Emilia Fahlin inte bara körde sin internationella comeback efter handfrakturen i dag – hon körde rentav hem en sensationell femteplats före en hel mängd meriterade namn i Brabantse Pijl. Mitchelton-Scotts Grace Brown, Australien, kom iväg med två mil kvar och Team Sunweb-duon Liane Lippert och Floortje Mackaij kom iväg efter henne i en brant backe med milen kvar, men i klungan som bildades där bakom, med 24 cyklister, spurtade Fahlin in andraplatsen (som femma totalt alltså) bakom Lotte Kopecky. Det var över all förväntan i en tävling där Örebrocyklisten egentligen skulle hjälpa fram Eugénie Duval i finalen, och under de tolv bitvis rätt tuffa milen gjorde en hel del jobb i tät av klungan för att kontrollera skeendet. Men Duval fick problem med cykeln, och då fick Fahlin axla spurtrollen – och gjorde en brutalt bra avslutning med tanke på förutsättningarna, både i tävlingen och i att hon kastade gipset först för sju dagar sedan.
Jag pratade med Fahlin i eftermiddags, för den här artikeln. Där säger hon att hon är ”lite förvånad och jäkligt nöjd” över resultatet, och hon lät lätt överväldigad på rösten.
Härnäst väntar Gent–Wevelgem på söndag och Flandern runt söndagen därpå, båda på världstouren.
Apropå cykel finns det ytterligare en sak att notera från helgens SM i Tierp, där Kumlasonen Jacob Ahlsson körde hem Mästerskapskedjan, ett pris som instiftades redan 1950 och som går till den svenska mästare, i linjeloppet eller tempolopp, som är bäst i den andra disciplinen. Eftersom Ahlsson, som vann tempo-SM i somras, blev 22:a på linjeloppet i söndags samtidigt som vinnaren där – Kim Magnusson – inte startade i tempot så fick Ahlsson kedjan i år.
Jag brukar skriva mina racerapporter samma dag som loppen avgjorts (eller den dag de tagit slut, om det är flerdagarslopp). Men den här gången har det tagit ett par dygn att riktigt samla tankarna för att förstå vad som hände och hur jag ska förhålla mig till det.
Basfakta: Örebro 24h var ett klassiskt 24-timmarslopp som avgjordes på ett 1 072 kilometer långt varv på Fornabodatravet strax utanför Lindesberg. Man sprang alltså runt på själva travbanan, men inte nere i doseringen där hästarna kutar utan uppe på kanten, där underlaget packats och plattats. Mitt från början allt överskuggande mål var ultradistanslandslagsgruppens gräns på 215 kilometer, men då all träning och alla förberedelser fungerat optimalt sedan jag anmälde mig nästan ett år tidigare hade jag i mitt huvud höjt 215 kilometer till en skamgräns och satt 240 kilometer som ett helt realistiskt, om än tufft, mål (jag hade också ett väldigt viktigt mål i att jag skulle vara i konstant rörelse under 24 timmar). Facit blev 184 519 meter, alltså mer än tre mil från skamgränsen (och jag klev av efter 22 timmar och tio minuter).
Jag var alltså över tre mil från min skamgräns, över 5,5 mil från vad jag trodde var möjligt och jag bröt mot min regel att hålla mig i rörelse (faktum är att jag vid två tillfällen lånade en stol och satt några minuter under de första 22 timmarna också). Ändå är jag inte särskilt besviken eller missnöjd med min egen insats när jag ser tillbaka på loppet.
Orsaken? Att den stora anledningen till att jag inte kom längre var underlaget. Här vill jag inflika att det på inget sätt handlar om kritik mot arrangören, utan bara om mina egna förväntningar som var helt felaktiga och som därför gjorde förberedelserna otillräckliga. Jag springer bara runt tio procent av min träning på asfalt (resten på stig, obanat, grusväg och löpband), och när det väl händer beror det oftast på att jag behöver passera asfalten för att ta mig någon annanstans. Jag har därför en kropp som är otroligt ovan vid hårda underlag, och det fick jag betala ett hårt pris för i Växjö marathon 2018 (jag har aldrig någonsin varit så sliten efter ett lopp, oavsett längd, och det berodde helt säkert på att jag inte hade sprungit en meter asfalt innan även om jag i övrigt var i mitt bästa slag). Och nu hände det igen: Underlaget på Fornabodatravet var så hårt att det snarast var att jämföra med att springa på asfalt eller betong – och därtill var det på stor delar av banan ojämnt, liksom räfflat (mer och mer så när regnet drog in under natten och sköljde bort en del av materialet), så fötterna landade aldrig helt platt, utan hela tiden med konstiga, oberäkneliga vickningar, vilket fick till följd att jag sprang och spände fötterna hela tiden. Återigen; det här är ingen kritik och hade jag förstått att en travbana ser ut på det här sättet hade jag tränat annorlunda och mer anpassat för uppgiften. Det här var trots allt mitt största mållopp hittills i livet, jag har aldrig tidigare lagt ned mig så helhjärtat för en uppgift.
Men som det nu var började jag redan efter ett par timmar få ont under högerfoten. Mest på högersidan, i senan ut mot lilltån, men också under hålfoten. Vi inledde med att springa vänstervarv de första sex timmarna, så jag försökte tänka positivt att det nog skulle vända (och göra ont i vänsterfoten istället) när vi fick byta till högervarv vid 17-tiden på eftermiddagen. Men så blev det inte, och i stället eskalerade smärtan i foten under hela tävlingens gång. Och jag började också mycket, mycket tidigare än normalt känna mig sliten i lår och rumpa.
Nå, för att nå 215 kilometer (och kanske 240) hade jag satt upp en plan som gick ut på att jag skulle springa tolv mil de första tolv timmarna följt av minst 105 kilometer på andra halvan. Det skulle i min värld ge mig 2,5 timmars möjlighet till magras, massage eller annat (för jag hade inga som helst dubier om att jag, när jag väl sprang, skulle kunna hålla sexminuterstempo även under andra halvan).
Men redan efter tio timmar började det faktiskt bli rätt ansträngande att hålla tempot (muskulärt – på grund av underlaget, tror jag – men inte pulsmässigt, jag låg mellan 115 och 120 slag i minuten, motsvarande 63–65 procent av min maxpuls), även frånsett foten. Här överlade jag lite med mig själv och kom fram till att det ändå är vettigt att härda ut två timmar (det här var, med facit i hand, förmodligen det sämsta beslutet jag tog under loppet – även om jag inte tror att det påverkade slutresultatet nämnvärt). Jag fullföljde därför tolv timmar i min tänkta utgångsfart och kom 113 varv (121,27 kilometer, snittfart 5.57 per kilometer).
Fram tills hit hade jag helt och hållet hållit min fart- och kostplan. Jag drack en halvliter Maurten per tvåtimmarscykel, och vid varje tvåtimmarspassering åt jag en liten portion med ris- och fisksallad (något som jag under sommaren provat ut att magen tolererar väldigt bra – och faktum är att det gick så bra att jag inte behövde ta ett enda toastopp under hela loppet!; pinka gjorde man längs banan) och därtill lite choklad och kaffe och dylikt vid behov. Enda gången jag gick var några hundra meter vid varannan-timmen-matpauserna och enda gången jag stannade var för att kissa (och halsa en kopp kaffe), i övrigt låg alla varvtider så långt mellan 5.40 och 5.55, och snittet alltså på 5.57 (inklusive alla småstopp).
Klockan var 23 på kvällen när vi gick in på andra halvan, och jag kände att jag behövde någon typ av kort återhämtning, så jag bestämde mig för att gå ett varv. Det tog 14 minuter.
Sedan skulle jag börja springa igen, i sexminuterstempo, var ju planen. Men. Högerfoten gjorde ont. Musklerna var sönderslagna av underlaget. Och, även om jag inte kände att det var någon begränsande faktor, så var fötterna fullständigt uppfläkta av blåsor, både vätskefyllda och spruckna (jag hade orutinerat nog glömt mina damasker hemma, så jag hade bara mig själv att fylla när gruset började fylla skorna – på hela tävlingen tog jag aldrig av mig dem, min erfarenhet är att sådant bara tar tid och att blåsor sällan blir bättre så länge man fortsätter springa; det är bättre att göra klart och ta hand om skiten efteråt).
Jag insåg snabbt att mina mål var i kris, så jag la upp en ny strategi: Jag skulle springa 2,75 varv i det tempo jag i det läget kunde hålla och sedan gå 0,25 varv. Det höll bara två vändor, sex varv. Sedan gjorde det för ont. Jag gick ett halv varv. Såg tiden rinna iväg. Gick ett helt varv. Och ett till. Och ett till. På de två timmarna efter halvtid hade jag bara kommit tolv kilometer när Leonora Johnsson (som ingår i Sveriges backyard-VM-lag och var på plats som support åt sina tre familjemedlemmar som sprang, men även som standby åt mig och några fler kompisar) som en räddande ängel promenerade ett varv runt banan med mig och gav mig en sjuhelvetes peptalk till att hitta löpsteget igen (Leonora fortsatte peppa mig genom hela natten, och gav mig varm soppa när jag som bäst behövde det). Jag hittade ny motivation att fortsätta och en ny strategi: Jag skulle springa tre fjärdedelar av varvet och gå en fjärdedel. Jag smsade med coachen på hemmaplan och kom överens om att jag skulle få bryta vid 100 miles om det inte kändes bättre, det är onödigt att slå sönder kroppen när målet redan runnit ut i sanden.
Så i trefjärdedelstempo sprang jag vidare genom natten. Jag hörde många andra klaga på att det drog in regn och blåst, men det hade jag inga som helst problem med. Jag älskar att springa i regn (det är rentav mitt favoritväder när jag tränar) och jag var tacksam för att det bara blåste motvind på ena kortsidan och inte på långsidan. Men jag kände mig ändå helt klar när jag passerade 100 miles på 18.10.13 (de två sista varven tilltog smärtan i foten, så då gick jag mer igen, efter 22 varv där jag skött min plan; den som granskar mina varvtider kan se att några där också var längre, men det berodde på att jag i det här läget skötte min mat själv eftersom övriga supporten var hemma och sov).
Varför jag inte bröt? Jo, det visade sig att Gustaf Sjösvärd, som drog iväg i ledning, hade brutit efter att ha klarat 100 miles på 15.16.34 (5.42-snitt) och därmed klarat den kvalgränsen till ultradistanslandslagsgruppen (alltså samma ribba som jag tänkt passera genom 215 kilometer). Alltså skulle jag, som legat tvåa hela loppet, vara i ledning om jag bara gjorde ett varv till. Och trean Anders Norén hade jag i det här läget varvat nio gånger (han hade nyss tagit tillbaka en tionde varvning). Utan att överlägga med någon annan än mina inre demoner beslutade jag mig därför för att fortsätta så länge jag var i ledning. Fram till den här punkten hade jag över huvud taget inte ens tänkt på att loppet var en tävling om placeringar, men när alla mål hade runnit ut i sanden kom jag på att en förstaplats trots allt är en förstaplats och att jag inte har så många sådana i min löparkarriär (ingen av betydelse), och det vore naturligtvis en trevlig kompensation att åtminstone få med sig en vinst från travbanan.
Nu slutade jag dock ha några som helst krav på mig själv vad gällde mängde löpningen; planen var att fortsätta röra på mig och om Anders var lika trött som jag själv så skulle det ju räcka till seger.
Det var han inte. Anders fortsatte att gå som en klocka, och det enda jag förbannade var att han inte kom ikapp snabbare. Det kändes som en evighet mellan han tog tillbaka varvning sex, fem och fyra. ”Fan, Anders, kom igen nu så jag får kliva av!” ropade jag rakt ut vid något tillfälle. Jag hade tagit ett par alvedon för att bli av med smärtan i foten tidigare på natten (det gav ingen effekt) och tog nu ett par till (jag beräknade att det hade gått tillräckligt lång tid för en ny dos), vilket fick till följd att låren och rumpan domnade bort. Det kändes ett tag som jag skulle kunna springa i sexminuterstempo igen – om bara högerfoten hade gett sig också. Men den gjorde nu så ont att jag knappt sprang alls. Bortre långsidan, där försökte jag ta löpsteg. Jag bet mig i läppen och försökte.
Tre sista varven gick på 20, 13 respektive 16 minuter. Knapp styrfart. Jag hade dragit på mig alla kläder jag hade, dubbla tröjor och torr buff, men skakade ändå av köld efter många timmar i regnet. Anders kom ikapp, till slut, och 22.11.54 passerade jag varvningen för sista gången och vek upp till duschen. Äntligen fick jag bryta.
Jag visste att det skulle innebära att även Jonas Wängberg, trea i det läget, skulle passera mig. Om det hade jag två tankar: Det är bara seger som räknas, en andra- eller tredjeplats spelar ingen roll. Och om jag mår bättre efter duschen kanske jag går ut och går de där varven som behövs för att hålla honom bakom mig (det var en lögn – han var så stark att jag hade behövt gå sex varv, det hade jag inte hunnit).
Fötterna var inte riktigt så illa däran som jag trodde (trots uppskattningsvis en matsked grus i varje sko) och resten av kroppen hade klarat sig från skav, så duschen gick bra. Men direkt efteråt fick jag ett yrselanfall och blev tvungen att lägga mig ned i omklädningsrummet istället för att gå ned till banan. Där blev jag kvar tills bara fem minuter återstod av loppet. Då reste jag mig upp, gick och pinkade – och höll på att svimma. Det svartnade för ögonen, men jag fick upp toadörren och kunde krypa tillbaka in i omklädningsrummet. Där låg jag när Norén tog emot första- och Wängberg andrapriserna. Coachen fick hämta mitt tredjepris.
Facit av hela 24-timmarstävlingen blev alltså att jag inte klarade något av mina mål och att jag inte ens klarade att bryta när jag borde (med facit i hand hade det ju varit smartare att kliva av efter 100 miles, eller kanske redan när målen sprack efter 14–15 timmar). Ändå är jag himla nöjd med att jag visade lite pannben och faktiskt krigade mig igenom svårigheter, att jag stannade kvar på banan och fick uppleva vändningarna (som när jag jobbade mig in till 100-milesvarvningen eller när jag faktiskt fick en okej känsla och gjorde några snabbare varv på 21:a timmen).
Det är omöjligt att veta vad jag hade kunnat göra på en bana som motsvarat mina förväntningar. Det kanske hade gått lika käpprätt åt helvete ändå med målen (och alla man pratar med är noga med att påpeka att man aldrig presterar i sitt första 24-timmarslopp, det är en distans som kräver rutin), men i mitt huvud är jag rätt övertygad om att jag hade klarat 215 kilometer vilken pissdag som helst. Om jag bara fått ett underlag som passat mig bättre. Jag hade gjorde jobbet, jag spände bågen och den brast, den här gången. Jag kan inte vara särskilt besviken över något, mer än möjligen att jag borde förberett mig bättre på underlaget.
Om jag är sugen på att testa igen, på till exempel en löparbana? Inte särskilt. Jag var i varje fall inte det direkt efter loppet. Nu har jag väl börjat vela lite.
Men jag har märkt de senaste åren, när jag testat en del längre utmaningar, att jag egentligen bara tycker löpningen är kul de första tio timmarna. Lopp som är sex–tio timmar, och helst i terräng, är det som passar mig absolut bäst och det som jag tycker är roligast att hålla på med. Därför ska jag försöka hitta fler sådana tävlingar istället. Helst i fjällmiljö. Längre är inte alltid bättre.
Men jag ska försöka dra många lärdomar av den här upplevelsen, och om jag känner mig själv rätt står jag säkert på en startlinje på ett 24-timmarslopp igen inom en inte alltför avlägsen framtid.
En tidig passering av varvningen. Foto: Stefan SagerSå här glad var jag i ungefär tio timmar, det var så länge det var kul att springa. Jag hade hoppats att lidandet skulle dröja 16 eller 18 timmar, det var min mentala målbild. Foto: Udda ultraJag tillsammans med storasyster Therese Bratting som vann sextimmarsklassen på 57 542 meter. Foto: Dennis BrännmyrNotera banans beskaffenhet. Foto: Udda ultraJag med alla priserna (även mössan var ett pris!) för tredjeplatsen, när jag kommit till sans igen. Foto: Maria Åström
På grund av min egen insats på Örebro 24h, 24-timmarsloppet på Fornabodatravet, orkade jag ju inte riktigt summera helgen i går, så här kommer en snabbare resumé – och vi får väl börja med just 24-timmarsloppet.
På herrsidan sprang Gustaf Sjösvärd som en klocka och tillryggalade 119 kilometer på första elva timmarna, och även om farten mattades något lite när mörkret föll så höll han i till 15.16.34 över 100 miles (jag var tvåa dit, men nästan två timmar efter). Det var nog för att kvala till ultradistans-landslagsgruppen, och därför valde Sjösvärd, som är uppvuxen i Mullhyttan men bor i Storvik i Gästrikland, att kliva av.
Två timmar senare var jag alltså ikapp, och uppe i ledningen, men hade för dåligt tempo efter en för hård öppning samtidigt som Anders Norén, Täby, och Jonas Wängberg, Västerås, gick starkt bakom. När Norén gick om efter 172 varv (184,5 kilometer, drygt 22 timmar in i loppet) valde jag att kliva av, och drygt en timme senare passerade även Wängberg. Så Norén blev etta på 200 675 meter, Wängberg tvåa på 190 771 och jag trea på 184 519. Ytterligare åtta av 23 herrar kom minst 100 miles, av dem från länet endast Örebro AIK:s Torbjörn Sjölander som åtta på 166 001 meter.
I damklassen ledde Elin Engström och Sofia Kay inledningsvis, men Kay mattades och Yann Hellman kom starkt och gick upp i ledningen under 18:e timmen. På två timmar växte ledningen till nästan en halvtimme, och Engström var då varvad två gånger. Men med tre timmar kvar vände det tillbaka, och Engström började knapra in på avståndet – och med ganska exakt en timme kvar att springa var hon förbi igen och uppe i ledningen (det sammanföll med 100-milespasseringen som Engström tog på 23.06.05 mot Hellmans 23.08.10). Sista timmen drygade Engström ut ledningen till nästan ett varv (banan var 1 072 meter lång) – 753 meter: 166 502 meter för Engström, 165 749 för Hellman. Karlskogas Regina Johnson såg till att det blev länslöpare på tredjeplatsen även på dampallen med sina 162 470 – hon var till slut över milen före Kay. Totalt kom sju av elva damer över tio mil. Degerforssystrarna Amanda och Rebecka Nylén tog femte respektive sjundeplatsen på 145 112 respektive 100 903 meter.
På de kortare distanserna blev det dubbla länssegrar på damsidan via 76 911 meter på tolv timmar för Emmie Björk, Karlskoga, och 57 542 meter för Therese Bratting, Karlskoga Friidrott. Tomas Stöt, IFK Mora, och Magnus Kristiansson, LK TV88 (Trollhättan), vann herrklasserna på 112 191 respektive 58 608 (där var IFK Nora-duon Ulf Carlsson och Joacim Nilsson bästa länslöpare med varsin tredjeplats på 89 311 respektive 51 879 meter). Värd att nämna är också Stenungsunds Lennart Skoog som sprang maran på sextimmarsloppet – hans 951:a i karriären.
I Hostruset slogs det rekord på Örebro parkrun-banan, som väl får anses inofficiella eftersom det inte skedde under ett parkrun. Ja, Liduina van Sitteren, som precis som väntat vann damklassen, slog förvisso inte Josefin Tjernlunds stravasegmentsrekord på sträckan (17.37), men väl Karin Forsbergs parkrunrekord (18.10), när hon sprang in på 17.49, nästan 1,5 minuter före tvåan Frida Nilsson (Westmannias Jenny Holgersson var trea på 19.44, Örebro AIK:s Hanna Imhagen (en 17-åring jag har oförskämt dålig koll på) blev fyra på 19.54. På herrsidan slog Hässelbys Erik Djurberg Tim Sundströms gamla banrekord (15.52) med över halvminuten när han vann på 15.19, 42 sekunder före Per Arvidsson som hade tre till godo på Jonas Nilsson. Ytterligare två länslöpare gick under 16 minuter: Gustaf Leonardsson fyra på 16.21 och Per Sjögren sexa (fyra av länslöparna för tredje helgen i rad, efter DM på 5 000 meter och kort terräng) på 16.52.
Kristalina Smårs och Jimmy Axelsson ledde ju Ullmax trail tour överlägset inför finalen, Örebro crazy trail, på söndagen – och de avslutade säsongen på topp med varsin seger som säkrade cupvinsterna. Smårs blev hårt utmanad av Kajsa Rosdal, som var sju sekunder bakom i mål, medan Axelsson cruisade i mål nästan 1,5 minuter före David Klasson, som också blev tvåa i cupen. Jonathan Kandelin dubblerade lördagens elfteplats på 17.46 i Hostruset med en fjärdeplats här, 1.54 bakom Axelsson. Systrarna Therese och Jessica Korkeakoski (som springer för Noraklubben OK Milan) säkrade andra- respektive tredjeplatsen i touren som fyra och sexa på lördagen, på herrsidan blev IF Götas Sören Persson både trea i loppet (sju sekunder före Kandelin) och i cupen.
I Högbo, utanför Sandviken, avgjordes säsongens sista rullskid-SM, och Olivia Hansson fixade en bronsmedalj över 44 kilometer masstart, klassisk stil. dubbla Vasaloppsvinnaren Laila Kveli, tidigare norsk men nu naturaliserad och SM-bördig, tog silvret fem minuter före och Sockertoppens Elin Molin guldet drygt sex minuter framför Hansson. Granbergsdals Ellen Berg tog brons i D16-klassen.
Jimmy Axelsson (det här var alltså dagen före hans seger i Örebro crazy trail) blev bäste länsåkare på herrsidan med en 20:e-plats, 6,5 minuter bakom segrande Anton Karlsson, Sockertoppen, över samma distans som damerna. Mattias Fritz var sexa i H40-klassen och Larz Andersson åtta i H45.
Efter SM-silvret i mountainbike gjorde Matthias Wengelin ett inhopp i den närbesläktade cykelendurosporten och blev sexa i deras SM, totalt minuten bakom segrande Zakarias Johansen, Team Ormsalva, efter sex specialsträckor.
I Värmlands natt-DM i orientering tog OK Djerfs Håkan Pettersson brons, drygt åtta minuter bakom segrande Johan Söderlund, OK Tyr. Tävlingen var också den första av tre i Värmlandstrippeln, där Tisarens Simone Niggli utökade sin allt längre svit av segrar efter återkomsten till Sverige via vinstmarginaler på nästan 8,5 minuter i lördagens medeldistans och nästan åtta minuter i söndagens långdistans (där klubbkompisen Lovisa Persson var tvåa, vilket även Johan Aronsson var i herrklassen den dagen).
Även om Emilia Fahlin ”bara” tog silver när landsvägs-SM avgjordes på den platta varvbanan på Tierp arena i går så var det både bragd- och guldstämpel på en medaljen. Det hade inte ens gått tre veckors sedan hon bröt ett ben i högerhanden, bara 15 dagar sedan hon opererades och bara tre dagar sedan hon kastade gipset. Hon fick ta ett stort ansvar när Carin Winell, CK Hymer, var i utbrytning mot slutet och återigen när Alexandra Nessmar, Team Ormsalva, attackerade precis när Winell hämtades in och farten avstannade, bara någon kilometer före mål. Och sedan gick Fahlin upp i tät med en riktig rackarrökare till långspurt där ingen utom Nathalie Eklund, Stockholm CK, kunde följa. Men Eklund inte bara följde, utan vek ut ett 50-tal meter före mål och passerade med en cykellängd. Övriga två sekunder bakom. Matilda Frantzich, CK Ringen, tog ronset.
”SM är alltid ett speciellt lopp, och det här året extra mycket så för min egen del. Jag fick modifiera taktiken utifrån hur vad handen klarade och i slutet testade jag en längre sprint på det knixiga partiet in mot upploppet utan att lyckas hålla undan till linjen. Målet inför tävlingen var bara att se vad kroppen klarade av med tanke på att jag opererade handen för två veckor sedan, och det gick bättre än jag realistiskt sett kunde förvänta mig”, skriver Fahlin på Instagram.
Specialskyddet fungerade så bra för Fahlin att hon redan på onsdag kommer göra internationell comeback i belgiska Brabantse Pijl, en tävling på den tredje nivån inom proffscyklingen (UCI 1.1). Det ör bra startfält med bland andra Ellen van Dijk, Trixi Worrack, Chloe Hosking och Marta Bastianelli anmälda.
I dag avgjordes herrseniorernas lopp på samma bana (men över 25 varv i stället för 15, och där vann Kim Magnusson, CK HVR16 närmast före Gånghester CK-bröderna (som startat klubben!) Jacob och Lucas Eriksson. Garphyttesonen Marcus Jansson, som tävlar för CK Hymer, blev bäste länscyklist på 19:e plats, drygt en halvminut bakom, medan Kumlakillen Jacob Ahlsson, den svenske tempomästaren som tävlar för Motala AIF och Örebrocyklisternas Albin Stålberg blev 22:a respektive 23:a (åtta och nia av U23:orna, ytterligare en minut efter. Axel Lindh (örebroare som tävlar för Team Ormsalva) 37:a. Herrjuniorerna körde i går, och där blev Örebrocyklisternas Jonathan Ahlsson och Harald Stålberg elva respektive 19:e. Ahlsson var med i 16-mannaklungan in mot mål (juniorlandslagskollegan Edvin Lovidius, Södertälje CK, vann) med Stålberg var ett par minuter efter.
Resten av allt det göttiga som hände i helgen (alla löpartävlingar!) får ni vänta på till i morgon, för nu går ögonen i kors efter en natt utan sömn. So long!
Konditionsbloggen 