Emilia Fahlin har ju, efter en på grund av sjukdomar till stora delar förstörd vår och försommar, kommit igång och toppresterat senaste månaden (i BeNe Ladies Tour, EM, Vårgårda GP och Ladies tour of Norway) och om allt det, och kommande uppdrag, passade jag på att snacka med henne om tidigare i dag. Det kommer i en pluslåst intervju på na.se under de närmaste dagarna. Men redan i morgon gör Fahlin sitt nästa lopp – och det med löparskor på fötterna. Fahlin är nämligen ”lokal ambassadör” för Blodomloppet (i fjol var det Martin Stenmarck), som firar 20-årsjubileum i Örebro i morgon. Det innebär att hon kommer vara på plats och prata och skriva autografer – och själv delta i femkilometersloppet.
– Jag blev tillfrågad tidigt i vintras, och tyckte att det var kul att bli påtänkt. Och jag visste att jag skulle vara hemma under den perioden, mellan Norge och Holland, så det passade bra. Blodomloppet har ju hållit på i så många år och är för en så bra sak (loppet uppmuntrar till blodgivande), så känner de att jag kan göra någonting för att bidra vill jag givetvis hjälpa till, säger Fahlin till Konditionsbloggen. Hur hårt kommer du springa?
– Jag var ambitiös först och tänkte springa tiokilometersloppet, men sedan kom verkligheten i kapp mig. Jag insåg att Holland ligger så nära (Boels rentals tour drar igång på måndag), och jag har inte kört någon löpning, så risken är att jag inte kan cykla nästa vecka om jag går på för hårt (skratt). Så jag kommer nog jogga runt femkilometaren. Risken är att tävlingshornen kommer fram, men jag får försöka tagga ned. Cyklister är inte så mycket för att springa generellt sett, va?
– Nja (skratt). Norskorna brukar gilla löpning, de tycker att det är bra som nedvarvning. Men jag tycker att det sätter sig i musklerna. Jag tycker det är slitigt att göra det under säsong. Jag har sprungit lite på vintrarna förut, det är ju enkelt att komma ut och köra. Men det är inte som cykel, det går ju inte att vila i nedförsbackarna …
Per Sjögren vann herrarnas femkilometersklass på 16.14 förra året, men står i år över Blodomloppet eftersom han laddar för friidrotts-SM i helgen. Inte heller damsegraren på distansen, Cecilia Svedin, verkar komma till start. Och den ende topp fem-löparna från fjolårets tiokilometerslopp jag hittar i startlistan är damfemman Ingrid Ziegler, som kutade på 41.11 då (och blev femma). Vilka som kommer till start är jag däremot sämre påläst om, eftersom det är svårt att hitta bland de 4 725 anmälda, men Josefin Gerdevåg är i varje fall anmäld och får givetvis räknas som förhandsfavorit.
Stafetterna imountainbikeorienterings-VM? Tja, Sverige blev åtta på damsidan och nia på herrsidan. På damerna var Erica Olsson, karlskogingen som har tre år kvar som junior, ankare i seniorlaget, och försvarade den tiondeplacering som Nadia Larsson och Sara Forsgren fört henne till (men väl i mål räknades Finlands och Rysslands andralag bort, varför det slutgiltiga resultatet blev en åttondeplats). Garphyttans Marcus Jansson körde andrasträckan för Sveriges herrlag, och förde via femte bästa sträcktid upp Sverige från 14:e till åttonde plats (Linus Karlsson Mood tappade över fem minuter på täten på förstasträckan), Marcus Wadell på tredje tappade sedan till elfte plats innan andralagen räknades bort. I morgon är det vilodag.
I går var det förresten säsongens näst sista deltävling i Närkeserien i mountainbike, i Lindesberg, och NA var på plats (läs en pluslåst artikel med massor av bilder här). Någon resultatlista har jag däremot inte sätt än.
Martin Regborn tog ju ledningen i världscupen redan efter andra tävlingsdagen, och behöll den över de nästkommande två. Schweizaren Daniel Hubmann klev om i samband med långdistansen på VM, och drygade ut försprånget när Örobroorienteraren inte blev uttagen till medeldistansen där. Men Regborn är alltjämt kvar på andraplatsen när det är dags för den tredje av säsongens fyra världscuphelger, i lettiska Cesis, som bjuder medeldistans på fredag, stafett på lördag och sprint på söndag.
Världscupens regler säger att poängen från en av de åtta första deltävlingar måste räknas bort (för Regborns del blir det förstås VM-medeldistansen som han inte fick springa) inför finalen i Schweiz i september (där världscupen avslutas med en lång- och en medeldistans som båda måste räknas). Något som gör att Hubmann, som sprungit alla sex tävlingar hittills med en 15:e-plats som sämsta resultat, i praktiken bara är 13 poäng före Regborn och inte 39 som världscupställningen visar. Däremot behöver inte jagande Matthias Kyburz (sju poäng bakom Regborn), Olav Lundanes (44 poäng bakom) eller Magne Daehli (46 poäng bakom) räkna bort några tävlingar. Svenska orienteringsförbundet har snackat med Regborn inför tävlingarna i Lettland, och där är han, med tanke på utgångsläget, rätt blygsam i sin målsättning inför världscupavslutningen.
– Topp-tre är en dröm, men jag tror att topp-fem är ett mer realistiskt mål i år, säger han till förbundets hemsida.
Regborn berättar också i intervjun att han känner sig i riktigt bra fysiskt slag, men att det tagit tid att ladda om mentalt efter VM och world games tidigare i somras.
– Mentalt har det varit lite tuffare efter VM och World Games. För mig tar det väldigt mycket energi att ladda upp mentalt inför viktiga tävlingar så det blir rätt tomt efteråt, säger han och berättar om tricket för att ladda om:
– Jag har inte gjort något speciellt överhuvudtaget utan bara varit hemma i Örebro och tagit det lugnt efter en ganska intensiv vår och sommar med många resor. Laddat upp mentalt med fina myspass i Kilsbergen helt enkelt.
Förutom Regborn är också Tisarduon Josefin Tjernlund och Lilian Forsgren uttagna till världscupen i Lettland. Tjernlund till båda de individuella distanserna, Forsgren bara till sprinten (Anna Bachman, Lidingö, tar hennes plats på medeldistansen). Forsgren är 33:a i världscupen och Tjernlund ligger på 49:e plats, men båda lider förstås poängmässigt av att inte ha fått med sig några poäng från VM, dit de inte blev uttagna. Regerande världscupsegraren Tove Alexandersson (hon har vunnit totalen de tre senaste åren) toppar sammandraget i år också efter tre vinster och en andraplats på de sex första tävlingarna.
På herrsidan har någon svensk inte vunnit totala världscupen sedan Johan Ivarssons triumf 1996 (då var Regborn fyra år gammal …), och senaste pallplatsen tog Peter Öberg 2009.
Mountainbikeorienterings-VM fortsatte i dag med masstart, men Marcus Jansson lyckades inte upprepa gårdagens succé med en 15:e-plats. I stället fick han nöja sig med en 28:e-plats i de litauiska skogarna, efter att ha gått i mål drygt sex minuter efter något som måste ha varit en episk spurtduell med fyra cyklister inom en sekund och sju inom sex sekunder (italienaren Luca Dallavalle tog guldet), och hela 14 cyklister kom i mål inom en minut. Linus Karlsson Mood blev bästa svensk på 18:e plats. Karlskogingen Erica Olsson, enda svensk i damernas juniorklass, slutade på 20:e plats. I morgon är det dags för stafetter.
I dag inleddes VM i mountainbikeorientering – för fjärde året i rad med Marcus Jansson på startlinjen. Garphyttecyklisten har, sedan jag snackade med honom första gången (det måste ha varit inför VM 2015), haft en uttalad målsättning att bli förste svenske herråkare att nå en topp tio-placering på VM, och i dag kom han – placeringsmässigt – närmare än någonsin tidigare. För efter att tidigare ha haft två 17:e-placeringar som bästa resultat, från fjolårets VM, slog Jansson i dag till med en 15:e-plats när årets VM, som avgörs i litauiska Vilnius, inleddes med medeldistans. Tidsmässigt skiljde nu tre minuter och tio sekunder upp till den där tiondeplatsen (när Marcus blev 17:e i sprinten i fjol hade han bara 42 sekunder upp, men det går förstås inte att jämföra olika distanser på det sättet), men det skiljde bara drygt två minuter till elfteplatsen. Precis som vanligt var han bäste svensk, landslagskompisen Linus Karlsson Mood var elva placeringar och över fyra minuter bakom i mål.
Förbundskapten Peter Olsson, från Karlskoga, var mycket nöjd med Janssons insats:
– Det är riktigt bra faktiskt. Klart att vi alltid hoppas nå podiet, men det är väldigt tight och Marcus bör vara nöjd med dagens placering, säger han till Svenska orienteringsförbundets hemsida.
Karlskogas Erica Olsson, som är enda svenska juniordam på plats i Litauen, hade en tuffare dag och var distanserad med nästan 28 minuter (motsvarande över 50 procent av segrartiden) på sin 24:e-plats. Men så ställs supertalangen också mot tre år äldre motståndare i junior-VM.
VM fortsätter med masstart i morgon, stafett på onsdag och långdistans på fredag innan det avslutas med sprint på fredag. Ytterligare tre chanser för Marcus att nå den där topp tio-placeringen, alltså.
Alla Marcus Jonssons VM-resultat som senior:
2014:
Långdistans: 34.
Medeldistans: 35.
Sprint: 78.
(Åtta i stafett)
2015:
Långdistans: 24.
Medeldistans: 22.
Sprint: 33.
(Felstämplade i stafett)
2016:
Långdistans: 17.
Medeldistans: 42.
Masstart: Ej start.
Sprint: 17.
(Sjua i stafett)
Hallsbergsorienteraren Mikael Pihel, som jag skrev om i går, följde upp det individuella bronset i fredags med ännu ett när orienteringsskytte-VM i Sundsvall på söndagen avslutades med stafett. Den här gången tillsammans med OK Tisaren-polaren Gustav Hindér och OK Rohdens Martin Jansson på sistasträckan i Sveriges andralag (Hindér var fyra på förstasträckan, Pihel förde upp laget på pallen och Jansson drygade ut avståndet bakåt till över 8,5 minuter). Finland tog guldet och Sveriges förstalaget silvret. I går avgjordes dessutom en sprint där Pihel blev nia och Hindér tolva.
Olivia Hansson slog till med ett nytt SM-guld i rullskidor i dag när hon tog hem masstartsloppet över 41 kilometer i klassisk stil i SM-avslutningen i Borås nästan 2,5 minuter före tvåan Julia Angelsiöö. Revansch för gårdagen då Hansson fick nöja sig med bronset bakom Angelsiöö och Marika Sundin över 15 kilometer i fristil med intervallstart (och ingen skräll att långloppsräven Hansson trivdes bättre både med längre lopp, masstart och klassisk stil, förstås …).
Vid veteran-SM i friidrott i Karlskrona blev det till slut tre medaljer för länets medel- och långdistanslöpare. Maria Eriksson svarade för två av dem med silver på 10 000 meter (på 43.17,45) och brons på halva distansen (20.50,40) i K40-klassen och var därtill fyra på 1 500 meter (på 5.29,52), och Rodney Hundermark tog brons på 800 meter i M45-klassen på 2.15,29 (och blev fyra på 5 000 meter och sexa på 1 500). Därtill blev Jan Myrtorp fyra på 800 meter i M75.
Emilia Fahlin avslutadeTour of Norway med att återigen vara med i tätklungan hela vägen in mot mål (även om det sprack upp precis före upploppet och blev ett 41-sekundersglapp mellan de 21 första cyklisterna och de 30 där bakom). Men några framskjutna placeringar blev det inte för hennes Wiggle-High5-polare, Giorgia Bronzini tog bästa etapplaceringen (sjua) och var även längst framme i sammandraget (på 18:e plats). Fahlin blev 27:a, 1.19 bakom totalsegraren Marianne Vos. Oklart hur Fahlins uppladdning inför VM kommer att se ut, men klart är att hon kommer hem till Örebro för att springa Blodomloppet på torsdag, en löptävling hon är ambassadör för.
Martin Regborn skippade tävlingsklasserna men kunde ändå inte helt stå över tävlande när andra dagen av OL-rounden i Riddarhyttan bjöd på medeldistans. Han anmälde sig i öppen klass och sprang hem en seger där. Herrarnas tävlingsklass ledde Tisarens Anton Hallor från start till den 15:e av 19 kontroller, men sedan tog det tvärstopp och slutade med brutet lopp (se nedan). Det bäddade för att Milans Per Eklöf tog segern, 18 sekunder före Ärlas Jonathan Rosndahl. Josefin Erlandsson var bästa länslöpare på damsidan, som femma.
I Kolmårdsträffen blev det dubbelseger för Euromeetingladdande Tisarenorienterarna Ellinor Eriksson (1.23 före Alva Olsson, Linköping) och Daniel Attås (2.09 före Emil Andersson, Ärla). Även Rebecka Nylin plockade en pallplats där.
Och i lag-USM i friidrott i går blev Melker Forsbergs fjärdeplats över 3 000 meter, på tiden 9.47,16, bästa medel- och långdistansresultat för länet. KFUM Örebro slutade på sjätte plats, bara 11,5 poäng från Tureberg på bronsplats.
Matthias Wengelin? Tja, han hade återigen (minns SM och Cykelvasan) en oturlig dag när Sverigecuptävlingen CK Master MTB race avgjordes i Göteborg:
Får dessutom göra ett tillägg om Kalmar ironman där jag i går helt bommade att Noras Lotta Nilsson, som vann D50-klassen med nästan 25 minuters marginal ned till tvåan, Jona Dahlquist. Därmed har Nilsson återigen kvalat in till ironman-VM på Hawaii. Vi får väl se om hon väljer att utnyttja den platsen.
Att Erik Anfält vann Ultravasan 45 gjorde jag en större, men pluslåst, intervju med honom om på na.se som går att läsa här (och där kan man också läsa om Josefin Gerdevåg, Erica Lechs och Erika Bergentz seger i Vasakvartetten samt Lisa Bergdahls seger i Vasastafetten), och under dagen har det dessutom blivit två artiklar om Emilia Fahlins framfart i Tour of Norway (ingen av dem pluslåsta, den ena om gårdagens framgångar och den andra om dagens praktskandal). Så, här i bloggen fokuserar vi istället på Mikael Pihel.
”Mikael, vem?” kanske ni säger, men vi snackar om en 44-årig orienterare från Hallsberg som gett sig på den ädla sporten orienteringsskytte och på fredagen slog till med ett VM-brons när världsmästerskapet i Sundsvall inleddes med den klassiska distansen. ”Bronset ordnades genom en helt igenom felfri punktorientering tillsammans med ett säkert skytte”, skriver Hans Mandahl i ett mail till NA. Sverige dominerade tävlingen och la beslag på samtliga medaljer på herrsida, och därtill tog Hallsbergs Gustav Hindér hem fjärdeplatsen (drygt 1,5 minuter bakom Pihel). Johan Eklöv tog hem VM-titeln på ett överlägset sätt, nästan 13 minuter före tvåan Robbin Kantarp som var 1,5 minuter före Pihel i mål.
OK Tisaren-orienterare i svenska landslagskläder: Gustav Hinder blev fyra och Mikael Pihel tog bronset när orienteringsskytte-VM i Sundsvall inleddes med klassisk distans på fredagen. Foto: Hans Mandahl
I Kalmar ironman slutade förre swimrunvärldsmästaren Bibben Nordblom, från Nora, på 17:e plats i D25-klassen, 52:a plats totalt bland damerna, på 11.17.18 efter att ha simmat på 1.04.03, cyklat på 5.50.58, sprungit den avslutande maran på 11.17.18 och svarat för några av hela tävlingens snabbaste växlingar (1.51 mellan simning och cykel, 1.42 mellan cykel och löpning). Örebro AIK:s Ida Larsson blev fyra i samma klass (tolfte dam totalt) på finfina 10.35.52 (1.26.36/5.23.28/3.35.48).
Liduina van Sitteren vann sin debut i Örebro parkrun (i den 19:e upplagan som avgjordes på lördagen), och var bara 17 sekunder från Mikaela Kemppis banrekord (19.27 mot 19.10). Per Sjögren ställde upp för fjärde gången, men sprang för första gången utan joggvagn (tror jag), och noterade näst snabbaste tiden någonsin på banan, 16.10 (18 sekunder bakom Tim Sundströms rekord).
1. Tour of Norway
Emilia Fahlin inledde världstouretapploppet söder om Oslo med en 32:a-plats i en supertät, kort tempoprolog, där hon var 13 sekunder bakom segrande Ellen van Dijk 3 400 meter med en snittfart på över 54 kilometer i timmen. I dag fortsätter etapploppet med en tio mil lång sträcka med start i Halden, på lördag väntar 14 mil med mål i Fredrikstad och på söndag en nästa 16 mil lång etapp med målgång i Halden.
2. Ultravasan (och de andra loppen mellan Sälen och Mora)
34 löpare från länet är anmälda till 90-kilometersloppet, men det största namnet återfinns på halva sträckan. Fjolårstvåan i 45-kilometersvarianten, Erik Anfält, är, liksom sin baneman då (Roman Ryapolov, IFK Mora), anmäld i år igen – och säkert sugen på revansch. På nya stafettvarianten Vasakvartetten, där fyra löpare delar på sträckan, lär Örebro få ett slagkraftig lag när Mikaela Kemppi, Josefin Gerdevåg, Erika Bergentz (och vem var den fjärde, jag hittar dem inte i startlistan …) gått ihop över klubbgränserna.
3. Veteran-SM i friidrott
Att lägga ett veteran-SM långt borta i någon landsände ger förstås ingen succé när det kommer till antalet deltagare. Så när årets VSM i friidrott i år avgörs i Karlskrona hittar jag bara tre länshopp i startlistan. Men de kan å andra sidan håva in ett antal medaljer. På medel- och långdistans, som bloggen bevakar, snackar vi Maria Eriksson på 1 500, 3 000 och 5 000 meter och Jan Myrtorp på 800 och 1 500 meter.
Bubblare: Och så är det förstås Sveriges enda ironman, i Kalmar, med bland andra tidigare swimrunvärldsmästaren Bibben Nordblom på startlinjen.
Första dagen tillbaka efter semestern är alltid speciell. När man släntrar in genom dörren känns det som man varit borta hur länge som helst. En halvtimme senare som att man aldrig varit borta. Typ.
Bloggen har i varje fall aldrig varit död längre än någonsin förut, men nu återstartas den efter en sommar som varit så intensiv att jag inte vet i vilken ände man ska börja för att få till någon typ av sammanfattning, och det blir svårt att så här i ett enda inlägg återskapa vad som hänt under fem veckor (där jag dessutom varit rätt hårt bortkopplad). Men man får väl ändå börja med de tre länsidrottarna som tävlar på de största arenorna: Emilia Fahlin, Martin Regborn och Louise Wiker.
Fahlin har under min semester kommit tillbaka starkt efter alla sina sjukdomsbekymmer och presterat säsongens bästa resultat: Hon var med i tätklungan i Prudential Ride London, tog en tiondeplats på EM i Herning (hennes bästa placering någonsin i ett seniormästerskap nu när hon inte längre behövde agera hjälpryttare; efter att bara dagar tidigare ha kraschat och tvingats bryta tempoloppet) och följde sedan upp det med en åttondeplats i Vårgårda GP (i en spurtstrid med i princip världens samtliga toppspurtare strax före och efter i mål), Fahlins bästa resultat sedan segern i Vårgårda i fjol. Och redan i dag inleds Tour of Norway med en kort prolog.
Regborn fick en plump i protokollet i medeldistansen i world games i Wroclaw, men noterade två topplopp i sprinten (där han blev femma, 13 sekunder från medalj) och mixedsprintstafetten (där han skickade ut Jerker Lysell i ledning på sträcka tre, men där Sverige till slut fick nöja sig med en fjärdeplats). Regborn är tvåa i världscupen inför nästa veckas tävlingar i Lettland, och har dessutom hunnit med att ta hem totalsegrarna i Tyrolens femdagars och Milans poängtävling. Den sistnämnda avslutades med tre deltävlingar under första halvan av augusti, vars resultat finns här, här respektive här (Elin Winblad blev bästa dam i sammandrag, nia totalt, efter att ha passerat Josefin Erlandsson i gårdagens avslutande deltävling). Regborn stod ju över O-ringen på grund av world games, så bästa länslöparna i sammandraget blev Tisarens Simone Niggli (fyra i damklassen; Josefin Tjernlund blev 15:e, Lilian Forsgren 16:e) och Daniel Attås (15:e i herrklassen). Tjernlund och Forsgren blev sedan uttagna, tillsammans med Regborn, till världscupen, medan Attås för andra gången i karriären kommer att få springa Euromeeting där Tisarens Ellinor Eriksson kommer få göra landslagsdebut (och där även Andrea Svensson kommer få springa) och dit även Tjernlund och Forsgren fått varsin plats trots att inte så många andra dubblerar.
Och Wiker, hon fick kliva av maratonloppet i friidrotts-VM redan efter tolv kilometer på grund av fotproblem. Andra raka världsmästerskapet där Hälleforslöparen inte kunnat göra sig själv rättvisa på grund av strul, och det är förstås inget kul. Men maratonlöpare blir som bekant bara bättre med åren.
Annars då? Tja, Lisa Bergdahl blev 24:a på 10 000-metersloppet i U22-EM i friidrott och i helgen tog hon U22-SM-brons på halva distansen (KFUM Örebros Jack Karlsson och Jonatan Gustafsson gick till final på 1 500 meter för 19-åringar, blev åtta respektive tolva, Alexander Larsson blev sexa på 800 meter; i ungdoms-SM tog Åsbros Klara Frih SM-guld på 800 meter [och därtill brons på 300 meter] medan KFUM:s Melker Forsberg blev femma både på 500 meter 2 000 meter hinder). Mountainbikestjärnan Matthias Wengelin tog SM-silver i sprint (hade det lite struligare i crosscountry där han körde av kedjan och i spurten på Cykelvasan där han tappade sadeln [!]), och har därtill hunnit med bland annat en andraplats i Finnmarksturen (på målfoto mot Emil Lindgren) och en sjätteplats i Engelbrektsturen (där Almbys Alexander Ehrlin vann juniorklassen). I mountainbikeorienterings-EM blev Garphyttans Marcus Jansson ”som vanligt” bäste svensk i alla individuella lopp (20:e i sprinten, 24:a i medeldistansen och 27:a i långdistansen; i stafetten blev Sverige åtta), landslagsdebuterande örebroaren Karin E Gustafsson 22:a, 32:a respektive 34:a i de tre individuella distanserna, nia tillsammans med Linus Karlsson Mood i mixedsprintstafetten (Nadia Larsson verkar ha stämplat bort Marcus chanser redan på förstasträckan) och åtta tillsammans med Nadia och uppflyttade Karlskogatjejen Erica Olsson (som egentligen var på plats för att köra U17-EM) i stafetten. Mot de jämnåriga var Erica åtta i sprinten, 20:e i medeldistansen, 15:e i långdistansen och sexa i mixedsprintstafetten. Och så har det bränts av fyra deltävlingar i långloppscupen: Semesterhalvmaran (som en välbekant duo i form av Erik Anfält och Mikaela Kemppi vann och där ett par hyggliga skidåkare gjorde upp om segern i milloppet; Bob Impola fick revansch för andraplatsen där genom att ta hem segern i årsdebuten i Moto tour i veckan), Dalenrundan (där Liduina van Sitteren och Erik Segelberg blev bästa länslöpare), DM över 10 000 meter (där Per Sjögren hem dubbla DM-guld på fina 32.29, och Kemppi fixade DM-tecken nummer sju och åtta för året) och senast Stripastafetten (där Örebro AIK tog hem både dam- och herrklasserna och Kemppi fixade ännu en seger), resultat som gör att Kemppi nu bara är en tävling från att säkra totalsegern (tvåan van Sitteren är den enda som kan komma ikapp, har fortfarande chans att nå 64 poäng, Kemppi har redan 62) medan Sjögren och Heshlu Andemariam delar ledningen i herrklassen. Anfält missade de tre sistnämnda loppen eftersom han var norröver, sprang in som trea i Salomon 27K och fyra i Kia fjällmaraton under Fjällmaraton-veckan i Åre där Lilian Forsgren blev sjua i damklassen i maraton och äkta paret Fredrik och Julia Johnsson blev trea i parmixedklassen (men coolaste loppet var ändå Bergslagsleden på fem dagar där alla var segrare). Simon Skoglund och Ulrika Hammarskiöld vann Vretstorps triathlon (som blev årets största i länet efter att Örebros blev inställt, från Viker har jag inte ens lyckats hitta några resultat, bara bilder). Och i Karlstad swimrun slog tidigare världsmästarna från Nora, Bibben Nordblom och Lotta Nilsson, inte bara alla andra damlag utan dessutom alla herr- och mixedlag.
Har jag missat något? Säkert massor. Hör av er om det är något väsentlig som jag borde kolla upp! Ni har min mailadress och mitt telefonnummer här intill!
Själv har jag framför allt tränat på rätt bra i sommar. Kanske inte så många hårda pass som jag borde, men bra mängd. Jag har, förutom The Hill marathon, bara sprungit Svartåloppet, där jag var över fyra minuter bättre än i fjolårets genomklappning men lika mycket sämre än min bästatid från 2014. I fjol var jag 17:e man i mål på en tid över 1.14, i år 51:a på en tid strax under 1.10, allt beroende på att loppet i år fått seedningsstatus till Lidingöloppet, vilket lockade rekorddeltagande i den 37:e upplagan av 14-kilometersloppet. I och med att Degernässimmet blev inställt blev det bara tre grenar i årets Degerforsklassiker, som jag nu genomfört för femte gången. Nästa tävling blir Bergslagsleden ultra om två veckor.
Vanligtvis skriver jag bara längre racerapporter från mina stora mållopp (i år Örebro backyard ultra och Bergslagsleden ultra), men den här gången blir det ett undantag. Efter lite slögoogling hittade jag så sent som i måndags The Hill marathons i värmländska Sulvik, strax utanför Arvika, och trots att anmälan till loppet hade stängt slängde jag iväg ett mail eftersom det var en typ av tävling jag helt enkelt inte kunde motstå: Upp och ned, upp och ned i en backe ute i skogen, så många varv (63 upp, 62 ned, starten var i botten och målet på toppen) att det blev ett helt maraton (jag återkommer till hur långt loppet egentligen blev). Loppet var därtill klart Barkley marathon-inspirerat (se den magiska dokumentären ”The Barkley Marathons: The Race That Eats Its Young” om den svintuffa amerikanska förlagen, om ni inte redan gjort det; det är en av de bästa löpardokumentärer som gjorts och finns att betitta på allehanda streamingtjänster), komplett med hemlig starttid (man blev anmodad att vara på plats 6.30 på lördagsmorgonen, och sedan dröjde det en timme innan tävlingsledaren annonserade att loppet skulle starta om en halvtimme genom att ringa i en klocka), en registreringsskylt som obligatorisk del av anmälningsavgiften (vilket möjligen inte har lika stor poäng i Sverige där skyltarna inte skiljer åt i olika delar av landet som de gör i USA) och tapout istället för DNF. Men till skillnad från Barkley, med sina fem slingor som ska besegras på 2,5 dygn, bjöd The Hill alltså på en enda backe. Upp och ned, upp och ned. Visst låter det oemotståndligt? Det tyckte i varje fall jag. Årets upplaga var de tredje, och nytt för i år var att stavar förbjudits och att en 50-milesklass, alltså ett drygt 80 kilometer långt lopp, införts med 113 uppförsbackar och 24 timmars reptid (på maran får man hålla på i tolv timmar, en utökning från tio i fjol). Deltagarantalet var begränsat till tio löpare i varje klass, men bara fem hade anmält sig i år: Jag och Joanna Bergkvist (med starka swimrunmeriter) i maratonklassen och Tobias Lindström (som klarat av både TDG och PTL, två extremultratävlingar över 30 mil i Alperna, och några av de mest krävande loppen i världen), Anders Widmark (som gjort otaliga 100-mileslopp och kvalat till UTMB) och Morgan Sundin. Jag tror ingen av oss hade just The Hills som årets stora mål, men som äventyr och utmaning var det ett perfekt lördagsnöje, och därtill ett suveränt arrangemang av Remy Brändefalk som servade löpare och publik timme efter timme.
8.00 gick startskottet (”varsågod och spring”, sa Remy), och så knatade vi på uppför backen. Jag tog sällskap med Tobias första två varven, men sedan satte han ett något högre tempo (han ville bli av med så många varv som möjligt innan solen stod för högt eftersom han visste med sig att han hade problem med värmen). Mitt egna mål var fjolårets banrekord, satt av Mikael Andersson förra året, på 8.42. Det innebar snittvarv på 8.20, och eftersom man får räkna med tidsspillan under andra halvan öppnade jag med planen att lägga alla varv, så länge jag orkade, under åtta minuter. De flesta av de 20 första hamnade någonstans runt 7.50 (5.30 upp [bara gång, inte ett löpsteg], 2.10–2.20 ned [bara löpning]), och eftersom Tobias, som skulle hålla på betydligt längre, kostade på sig lite mer tid i varvningsområdet (jag försökte begränsa tidsspillan till tio sekunder per varv de gånger jag drack [vartannat varv], 30 de gånger jag behövde äta något [betydligt mer sällan]) så var jag snart uppe i ledning. Det ska dock sägas att jag, vid sidan om Morgan som hade ont i ett knä och inte kunde springa nedför, nog var långsammast i tävlingen (om än inte med stor marginal) och tog tid på de andra endast genom att låta bli att vila/stanna i varvningsområdet.
Förbi varv 20 och 30 och några till lyckades jag hålla upp en hygglig fart och byggde hela tiden en buffert på banrekordet, och halvvägs hade jag runt 14 minuter till godo. Men sedan började backen, solen (22–24 grader i skuggan timme efter timme – årets varmaste dag i Arvika, intygade lokalborna) och distansen ta ut sin rätt, så att säga.
Backen, ja. Enligt förhandsuppgifterna skulle den vara 700 meter lång och ha 4 000+ höjdmeter totalt. Det skulle alltså ge 43 800 meter totalt och cirka 63,5+ höjdmeter per varv. Sanningen, enligt min förvisso lätt opålitliga gps-klocka, var en helt annan: Den gav 743 meter och 88 höjdmeter per varv (23,7 procents snittlutning i backen!) för totalt 46,5 kilometer och 5 592 höjdmeter. Något problem? Inte alls. Det var lika för alla och därtill en ännu något större utmaning (och redan efter första varvet kände man ju till förutsättningarna). Backen bestod till 340 meter av en fin och slät gammal skogsväg, och följt av en stig på 30 meter upp till den övre varvningen.
Redan när jag närmade mig 40:e varvet insåg jag att det inte gick att elda på kroppen för att nå banrekordet, och jag slutade försöka pressa mig mot det och hitta istället en ny ”bekvämlighetsfart” på jämna tio minuter per varv. Jag var i det läget 1,5 varv före tvåan Anders, som tuffade på i förbluffande jämnt tempo hela dagen, och ytterligare något före Joanna som ju egentligen var tvåa i min klass. I det läget var vi alla väldigt jämna eftersom jag tog längre tid på mig på varven och de andra tog mer tid på sig i varvningen.
Sista 20 varven fick jag kicka in pannbenet, men det blev aldrig riktigt jobbigt, jag fick aldrig någon riktig kris, och jag höll mina tiominutersvarv hela vägen och min plan för att dricka och äta som jag gjort upp på förhand. Jag tuffade på, helt enkelt, även om tiden rann iväg, och när jag till slut kavade mig upp för backen för 63:e och sista gången stod klockan på 9.42 istället för 8.42, som var gällande banrekordet (i fjolårets lopp var det förvisso tillåtet att använda stavar och att det gick en ljummen senaugustidag, men jag tror ändå inte att jag hade klarat Mikaels tid; jag var trots allt en hel timme ifrån). Men ändå: Jag var först upp på toppen, och vann min första tävling någonsin (större Degerforsklassikerns orienteringsmoment), även om den förvisso bara hade fem deltagare. Jag fick mitt livs finaste ”medalj” (ett stycke specialdesignat Glavaskiffer), en färdkäpp, en snygg t-shirt och – framför allt – kramar av alla mina medtävlande.
Joanna, som länge bara var två–tre varv bakom, hamnade i kris med sex varv kvar och mådde illa, men fick hjälp av Remy och kom på benen och avslutade otroligt starkt och gick i mål som tvåa på 10.35. Tobias var märkt av värmen och valde att kliva ned till maratondistansen och tog mållinjen på 11.35 (kämpade sig alltså med god marginal in under maxtiden) medan Morgan också kämpade med hettan och på grund av den och sitt strulande knä tvingades ringa i klockan efter elva timmar och 44 varv. Anders tuffade dock på genom natten, i samma oförtröttliga tempo, och klarade som första löpare någonsin ut 80-kilometersdistansen på 21.40. Om min gps-klocka stämmer hade han då alltså avverkat 83,6 kilometer och 9 950 höjdmeter – en enorm prestation.
Kroppen? Tja, låren var förstås slitna, inte minst av nedförsbackarna, men jag hade konstigt nog inga som helst problem med fötterna. Fjolårssegraren Mikael, som var med i arrangörsstaben den här gången, berättade att han tappade naglar och hade rejält ont i fötterna då (förmodligen mest beroende på alla stötar i nedförslöpningen), men jag hade inte ens en blåsa, en enorm skillnad mot Örebro backyard ultra förra månaden. Efter ÖBU tvingades jag till två veckors rehab, främst på grund av en svullen fotled, men nu är jag nog snart på banan igen, som det känns.
Remy frågade mig direkt efteråt hur det här loppet stod sig i tuffhet jämfört med andra jag gjort. En svår fråga att svara på. Tekniskt är Tromsø skyrace det överlägset överjävligaste jag gett mig på (jag tog mig vatten över huvudet men lyckades ändå komma ut, och i mål, på andra sidan), och pannbenskrävande och kroppsnötande var nog de 24 timmarna i Kvinnersta i juni snäppet tuffare (och snackar vi hjärta och lungor är ju varenda sketet femkilometersrace man harvat sig igenom alltid värst). Men The Hill hade ändå något speciellt. Det konstanta nötandet upp och ned, att det aldrig fanns någon vila (endera dra sig uppför eller vräka på nedför, inte en platt meter; rundningsmärket på toppen var en liten träpinne, i botten vände man mitt på vägen), att framsidorna och baksidorna och framsidorna och baksidorna av låren fick sig omgång efter omgång efter omgång av branter och stötar tills de till slut var nära att ge upp (men för min del gick det aldrig riktigt så långt; begränsningen sattes i början av pulsen – jag ville inte gå över 85 procent av maxpuls i början när jag visste att jag skulle hålla på i åtta–nio–tio timmar och de sista fem–sex timmarna av den där mattheten som kommer över en efter det timtalet kontinuerligt slit). Däremot tror jag inte att jag hade klarat mig till mål, under de 24 timmarna, om jag hade startat i långa klassen, 50 miles (å andra sidan kan jag tänka mig få typer av lopp som skulle kunna passa mig bättre, min enda uppsidor som löpare är att jag älskar uppförsbackar och har ett tjockt pannben; och även om jag under de fem dagarna från anmälan till loppet den här gången inte hann göra ett enda specifikt träningspass så har jag genom åren gjort otaliga intervallträningspass där jag löpt upp och ned för en slalombacke 10–20 gånger). Det loppet, 50-milesvarianten, kan mycket väl vara ett av Sveriges tuffaste, speciellt om man tar reptiden i beaktande. Jag har enorm respekt för Anders som klarade utmaningen, och för Morgan och Tobias som vågade ge sig på den.
Upplevelsemässigt kan man ju tycka att en backe är en backe, att det blir monotont och mest handlar om att gräva djupt och härda ut – men någonstans i det där lär man sig ju också något om sig själv. Och därtill är ju ultralöpning en omvittnat social tävlingsform där man springer runt och snicksnackar om tidigare och kommande lopp, krämpor, toppar och dalar och livets övriga väsentligheter. Ändå upplever jag alltid att man aldrig riktigt hinner prata till punkt (jag har väl inte sprungit något tillräckligt långt lopp, ännu). Men vad jag kan säga om just The Hill var att småskaligheten kombinerat med den extrema bankaraktären skruvade upp den familjära stämningen ännu ett par snäpp: Vi var verkligen där för att kämpa tillsammans, inte för att göra upp om någon seger, vi fem som stod på startlinjen och sedan svettades en lång, het julidag tillsammans. Tack alla fyra, och tack till Remy och Mikael för ett topparrangemang, och till alla som kom och tittade och hejade!
Om jag kommer tillbaka nästa år? Absolut! Om det bara passar in i tävlingsschemat och Remy ger mig en plats så tänker jag definitivt återvända till underbara Sulvik (men vi kan väl ta ett lite mer barmhärtigt väder då, va?). Om jag vågar prova 50-milesvarianten nästa gång? Den som lever får se.
Starten. Jag, till vänster, och Tobias tog täten. Foto: Remy BrändefalkUtsikten var lika fin som vädret. Foto: Remy BrändefalkVarje varv skulle man sätta ett kryss på tavlan för att markera att man varit där. Foto: Dennis BrännmyrBrantaste delen av banan, drygt 30 procent motlut. Foto: Dennis BrännmyrMållinjen – välkommet efter nio timmar och 42 minuters slit upp och ned. Foto: Dennis BrännmyrKonditionsbloggare tillsammans med tävlingsledare Remy Brändefalk. Foto: Dennis BrännmyrDen sviktade pulskurvan när det inte längre gick att hålla upp farten, den aldrig sviktande temperaturkurvan, de snygga benen innan doppet efter loppet och den ännu snyggare tröjan. Foto: Jonas Brännmyr/faksimiler
35 dagars sammanhängande semester. Det är ju fem veckor, en vanlig sommarledighet, tänker ni. Men det är faktiskt mitt livs längsta semester, och därtill blir det bloggens längsta uppehåll någonsin. 35 dagar får ni klara er tills nästa uppdatering, som kommer att trilla in här på torsdagen den 17 augusti. Men för att ni inte ska missa alltför mycket följer här en kort, summarisk och säkerligen rätt bristfällig sammanfattning av det viktigaste som händer fram tills dess:
Löpning: Louise Wiker ska springa maratonloppet i friidrotts-VM och Lisa Bergdahl (redan på fredag) 10 000 meter i U22-friidrotts-EM. Sedan följer ungdoms- och junior-SM i friidrott, hela fjällmaratonhelgen som verkar locka många länslöpare i år (bland annat och fyra deltävlingar i långloppscupen (Semesterhalvmaran, Dalenrundan, DM över 10 000 meter och Stripastafetten) plus Svartåloppet (som jag själv förstås ska springa). Därtill blir det givetvis fem upplagor av Örebro parkrun. Och så får man ju inte missa Bergslagsleden på fem dagar.
Orientering: Martin Regborn ska springa world games och de flesta andra gör upp på hemmaplan i O-ringen. Och inte minst avgörs ju de tre sista deltävlingarna i Milans poängtävling under första halvan av augusti.
Landsvägscykel: Just nu pågår U6 cycle tour med bland andra Jacob Ahlsson, och sedan följer Ringenloppet som är näst sista deltävling i den svenska cupen. Vad proffset Emilia Fahlin kör efter sin sjukdomsperiod är förstås mer osäkert, men början av augusti var ju en av hennes målperioder under säsongen med EM i Danmark, titelförsvaret vid Vårgårdas GP och Tour of Norway var ju en av hennes nyckelperioder i förhandsplaneringen inför säsongen.
Triathlon och swimrun: Vikersmästerskapen i triathlon och Vretstorps triathlon är ju två av sommarens trevligaste lopp, och därtill ska en del utmana sig med tävlingar som Karlstad triathlon. Det finns en hel del att välja på.
Mountainbike: Svenska cupen fortsätter med Alingsås MTB, i långloppscupen avgörs både Engelbrektsturen och Finnmarksturen och så drar ju Vasaloppets sommarvecka igång med Cykelvasan (men som tur är hinner jag tillbaka i tjänst till Ultravasan).
Mountainbikeorientering: Stjärnan Marcus Jansson och debutanten Karin E Gustafsson kör EM, och medaljhoppet Erica Olsson kör ungdoms-EM.
Rullskidor: Dagen innan jag är tillbaka från semestern ligger ju nästa deltävling i Moto tour, men det mesta av det bästa av rullskidssäsongen kommer senare i augusti och september.
Men framför allt: Passa på att njuta av sommaren och stick ut och rör på er! Bergslagsleden ligger öppen i både sol och regn och det finns hur många fina cykelstråk och mountainbikeleder som helst i länet. Ut och njut!
Jag tyckte ju att det verkade jobbigt att springa både VM och world games samma månad, och frågade Örebroorienterare Martin Regborn en del om det när det stod klart att han skulle få representera Sverige på två världsomspännande orienteringsmästerskap under juli månad. Men Regborn svarade oförstående att det var några veckor emellan, och nu visar det sig att han inte ens använder dem för rekreation – utan att han istället åkt till Österrike för att springa en femdagarsorientering (kanske som kompensation för att han missar O-ringen på grund av world games) med det fyndiga namnet 5days TyrOL. Och snacka om att han har formen med sig från VM-starterna – på de två första etapperna i Alperna söder om Innsbruck har Regborn stämplat in två segrar, först elva sekunder före nyblivne VM-bronsmedaljören William Lind i måndagens sprint och sedan 19 sekunder före norske Eirik Kamstrup Hovind (och 1.45 före alla andra) i dagens medeldistans 1 500 meter över havet som också gav världsrankningspoäng (det var den enda av de fem etapperna som gör det). Tisaren har också ett gäng löpare på plats, och bland annat har Oskar Andrén tagit en elfte- och en 23:e-plats i herrklassen. Femdagarsorientering i Tyrolen avslutas med etapper onsdag, fredag och lördag.
På Gotland har Tisarens ex-megastjärna Simone Niggli smugit igång inför O-ringen med en jätteseger i den inledande etappen av Gotlands 3-dagars, en medeldistans som hon vann med över fyra minuters marginal till Järlas Elsa Jansson på andraplatsen. En viss Håkan Carlsson (förbundskaptenen bakom Sveriges bästa VM någonsin) slutade på 20:e plats i herrelitklassen i KFUM Örebros tröja, drygt elva minuter bakom segrande Gustav Bergman.
Och hemma i skogarna strax söder om Nora sprang Daniel Attås hem sin första seger för året i Milans poängtävling, 1.23 före förre VM-orienteraren Filip Dahlgren. Anna Hallmén var bästa dam knappa minuten före Frida Johansson. Men Simon Hedlund och Elin Vinblad (den förstnämnde kom inte till start i dag, den sistnämnde gjorde säsongens sämsta resultat och får räkna bort det i sammandraget) leder totalen när nu bara tre tävlingar (1, 8 och 15 augusti) återstår. Regborn behöver delta i en tävling till för att ta hem totalsegern, han ligger just nu femma eftersom han inte nått upp till maxantalet tävlingar som får räknas.
Konditionsbloggen 