Tidigt i morgon bitti släpps veckans avsnitt av Konditionsbloggenpodden, där Noraatleten Kristalina Smårs berättar allt om sitt total-rekord i En svensk klassiker, från drömtiden i Vasaloppet över de långa, plågsamma timmarna runt Vättern till defileringen på Lidingö. Dessutom om drömmen om ironman-VM, testet av nya tävlingskonceptet Hyrox och förhoppningen om att någon vill låna ut en helikopter. Finns där poddar finns, som på Spotify och i podcastappen på Ihpone.
Jag får ta och reda ut lite till efter gårdagens notering om att DM på 5 000 meter ersätter Vibysjön runt i långloppscupen. Mer korrekt är nog nämligen att säga att Vibysjön runt ersatts av Gallaberget trailrun den 14 juni. Det är arrangören Vretstorps IF som bytt ut sitt nya arrangemang Vibysjön runt mot beprövade Gallaberget trailrun, ett traillopp över mildistans – med några hyfsat tekniska kilometer i början – som avgörs för åttonde gången i år men nu för första gången tar plats i cupen. Att Vibysjön utgår beror dock, som jag skrev, på kossorna. Länsstyrelsen har anlagt ett naturreservat just där den nyanlagda leden runt Vibysjön går på en stig vid sjöns västra strand (finaste biten!), vilket gör att man som vandrare/löpare dels måste passera en handfull grindar, dels riskerar närkontakt med korna. Loppet kommer därifrån inte bara utgå ur cupen, utan dessutom skjutas upp från den 28 maj till en obestämd tid i höst (eller möjligen ställas in helt) meddelar Vretstorps IF. DM på 5 000 meter blir därför inte ersättare till Vibysjön runt, utan en ny och 28:e deltävling i cupen i år. I ursprungsplanen fanns 27 deltävlingar (25 individuella och två stafetter), och nu blir det alltså en till. Gallaberget trailrun är för övrigt en riktig pärla till tävling som många hittade till under pandemisommaren 2021 (70 startande mot tidigare som bäst 39), och det ska bli intressant att se hur många som dyker upp nu när tävlingen får cupstatus. Det blir det andra trailloppet i cupen i år, vid sidan om Wadköpingslöpet. Gallaberget trailrun genom åren (banrekorden kursiverade): 2016: Patrik Johansson 42.22/Hanna Henriksen 53.47 (sju deltagare på tio kilometer, elva på 6,2). 2017: Jonas Nilsson 39.53/Therese Karlsson 50.34 (tolv på tio, 18 på 6,2). 2018: Johan Ingjald 42.45/Liduina van Sitteren 43.55 (20 på tio, 13 på 6,2). 2019: Jonathan Kandelin 41.42/Therese Fjordäng 48.35. (16 på tio, 13 på 6,2). 2020: Valter Pettersson 38.56/Therese Fjordäng 49.13 (16 på tio, sju på 6,2). 2021: Anton Johansson 36.02/Josefin Tjernlund 43.37 (39 på tio, 31 på 6,2). 2022: John Lundström 38.38/Petra Hanaeus 48.52 (33 på tio, 18 på 6,2).
Bergslagsleden ultra, som firar tio år i år korrigerar sin bana igen, om än bara för den längsta av de tre distanserna (ja, mellandistansen är också något korrigerad). Tävlingen har ju sedan 2021 ingen uttalad huvuddistans som snart sagt alla andra, utan tre likvärdiga – 45, 63 respektive 83 kilometer (även om 63-kilometersdistansen de här två åren lockat klart svagast startfält). 83 kilometer har tidigare gått från Ånnaboda och tre etapper rakt söderut på leden, till Sixtorp, där man vänt och sprungit norrut igen. Men från och med i år kommer 83-kilometerslöparna att vända ihop med 63-kilometerslöparna efter 2,5 etapper, vid Stenbäckens friluftsgård (den vändningen är flyttad en knapp kilometer från vindskyddet vid Lillsjöns strand, vilket gjort att den distansen officiellt kortats från 64 till 63 kilometer). När 83-kilometerslöparna kommer tillbaka till Ånnaboda springer de sedan en etapp norrut, till Blankhult, och vänder, för de 20 sista kilometerna. De sju första åren som tävlingen fanns gick Bergslagsleden ultra från Digerberget, utanför Nora, till Ånnaboda, och därefter runt i en extraslinga till Falkasjön, uppför Södra Storstenshöjdens slalombacke och tillbaka till Ånnaboda för totalt cirka 47 kilometer (den officiella racedistansen varierade mellan 46 och 48 kilometer de åren, men banan var hela tiden densamma, och inkluderade en sväng upp på Rusakulan, vilket också avvek från Bergslagsledens egentliga sträckning). Till 2021 bytte arrangörerna till de nuvarande distanserna, men på grund av att Bergslagsleden bytte etappmål och sträckning vid Leken inför 2022 så korrigerades både banan och längderna på de tre distanserna (som alla blev nästan två kilometer kortare). Och nu blir det alltså en ny korrigering, på två av tre distanser. Det här gör att det är svårt att jämföra tider och banrekord. My Svensson (4.14) och Erik Anfält (3.38) har rekorden på den ursprungliga sträckningen medan Lisa Ring (4.24) och Thomas Chaillou (3.32) har rekorden på den nya korta distansen (de tiderna får anses vara bättre än Kajsa Rosdals 4.49 och David Lundströms 3.53 även om de båda sprang 2021, när banan var nästan två kilometer längre). På mellandistansen har Ida Nordin varit först i mål två gånger (9.01 på den kortare varianten, 2021, var faktiskt snabbare än hennes tid 2022) medan Daniel Wärnelids gjorde 7.26 på den längre varianten från 2021 – vilket var bättre än segrartiden på den kortare 2022. På den längsta distansen, som nu förändras mest, gjorde Jonathan Kandelin 8.59 på den långa banan 2021 och Clarens Olsson 8.48 på den kortare 2022, medan Emeli Grafström gjorde 9.55 på den längre 2021 (ingen dam gick i mål 2022).
Vi är fortfarande inte inne i årets sista kvartal, men redan börjar kalendern för nästa säsong att ta form. I söndags släppte både Bergslagsleden ultra och Sommarro snabbare sina datum för 2023, och de kör båda vidare med samma datum som i år: Tredje lördagen i september respektive andra lördagen i maj. Bergslagsleden ultra – den 45, 65 eller 82 kilometer långa tävlingen som nästa år firar tioårsjubileum – avgörs således den 16 september medan Sommarro snabbare – ett frontyardinspirerat lopp där en 2,6 kilometer lång slinga ska löpas snabbare och snabbare för varje varv – går av stapeln den 13 maj. Även i orienteringen har det börjat trilla in datum för 2023: Det blir Boforsloppet och Letälvsträffen 22–23 april, Tisarträffen 29–30 april, Närkekvartetten 13–14 maj och 26–27 augusti, DM i sprint och sprintstafett i Kumla den 10 juni, medel- och långdistans-DM arrangeras av KFUM Örebro 2–3 september, natt-DM avgörs i Hällefors (!) den 22 oktober och stafett-DM i Almbys regi den 24 september.
Men året är långt ifrån över, och först häromdagen kom detaljerad information om årets långa terräng-DM. Arrangerande Vretstorps IF har under året rekat en fullång tiokilometersbana uppe vid Gallabergssjön, men har i slutändan beslutat sig för att köra tävlingen över två varv på en femkilometersloop med start och mål vid folkparken (där korta terräng-DM avgjordes i fjol och förfjol) som delvis utnyttjar elljusspåret. Tävlingen avgörs den 29 oktober, och på schemat står förutom DM också veteran-DM. Alltihop för hela det sedan årsskiftet nya distriktet södra Svealand.
På tal om orientering finns några småtävlingar från senaste veckan som jag inte gett någon uppmärksamhet: ** Den lite annorlunda tävlingen Dubbelfajten avgjordes i Nora i lördags. Det är en hybrid av tvåmannatävling, där lagdeltagarna först springer varsin stafettsträcka i sprint och sedan tillsammans ger sig ut på en patrullorientering över långdistans. Den är primärt för ungdomslag, och Lindebygdens Axel Thybeck följde upp sina USM-guld från förra helgen med nytt guld ihop med Viggo Holmberg i den äldsta pojkklassen (H16), näst före arrangörsklubben Milans Fabian Larsson och Edvin Lindh. Karlstadsklubben OK Tyrs lag vann på flicksidan, före hemmaklubbens Cecilia Eriksson och Wilma Wikström. ** Tisaren hade klubbmästerskap över medeldistans förra tisdagen, tre dagar före SM-kvalet på samma distans. EM-löparen Ellinor Tjernlund, som sedermera hade en tung helg i Dalarna, vann 2,5 minuter före systern Josefin Tjernlund (som det gick betydligt bättre för på SM) med Lovisa Persson på tredjeplatsen. Simon Sanderi – ett namn jag har rätt dålig koll på, men visst har han tävlat för Hagaby tidigare? – tog ett överraskande guld på herrsidan före Mikael Pihel och Martin Sand (men Erik Berzell, som springer för Järla, var åtta minuter snabbare än Sanderi, utom tävlan). ** Garphyttans IF, länets mest livskraftiga mountainbikeorienterings-förening, arrangerade klubbmästerskap i lördags. Rasmus Doering tog guldet på herrsidan, medan inga damer från klubben kom till start på KM-distansen. KFUM Örebros Anna Janegren och Anders Kallin var snabbast i tävlingen.
I fjol var lätt inledningsvis. Sedan trögt. Sedan väggen. Sedan någon typ av runners high på andra sidan och en tredjeplats jag var osnyggt nöjd med. Årets Bergslagsleden ultra var en helt annan upplevelse. Det var egentligen bara i de sista riktiga motluten som det var drygt (och då valde jag att slå av lite på takten), annars kunde jag stå på rätt bra hela vägen. Bättre disposition. Bättre upplevelse. Och en andraplats. Men, vi ska ta det från rätt ända. Bergslagsleden ultra har förvisso alltid (det här var nionde upplagan, jag har varit anmäld till alla men missat ett på grund av förkylning och brutit ett på grund av magrasens magras) varit mitt favoritlopp, men i år var det dessutom mitt enda mållopp (efter att jag dubbelbokat mig och missat sedermera inställda The Hill marathons), så jag var lite extra laddad, 364 dagar efter senaste urladdningen. Jag hade ett bra träningsår bakom mig, helt utan skador fram till tre dagar före loppet då jag dunkade vänsterfotens inre fotknöl i en sten. Kunde knappt gå dagen före loppet, men provade att jogga lite och det gjorde inte ondare. Bestämde mig för att starta, men ta det lugnt och eventuellt byta ned mig till någon av de kortare distanserna (45 eller 65 kilometer) i stället för att fullfölja 82-kilometersloppet. Jag hade läst startlistan inför loppet noga och siktade på en andraplats bakom Alfons Enell, en ultralöpningssensation från Tranås som 17 år gammal i fjol kom tvåa bakom Jonathan Kandelin här på leden och som sedan dess fyllt 18 och sprungit över 80 kilometer i ett sextimmarslopp (alltså en bra bit över min egen kapacitet). Enell, cool i sin stråhatt, visade sig dock ha dragits med förkylning, och tog det lugnt och lade sig bakom mig och släppte. Men många andra dunkade på. Fattade inte det i början, men när jag kom ned till Bergslagsledens för året nya etappmål i Lekhyttan (en omdragning som gjort leden 900 meter kortare, och de tre loppdistanserna 1 800 meter kortare) var jag bara femte man som fortsatte mot Stenbäcken och Sixtorp (i Lekhyttan vänder de som ska springa 45:an). Foten kändes ungefär som efter start, varken bättre eller sämre, lite jämn smärta på varje steg, men jag var fräsch i övrigt och fortsatte. Tog en naproxen och en alvedon och åt kall korv-risgrynsgröt uppför backen mot Lekhytteklint (det var min enda energi för dagen, utöver 40 gram choklad och sportdryck som jag drog i mig nästan tre liter av). Hade ingen aning om tiden fram, utan sprang mest och väntade på när Alfons skulle komma ikapp (i det läget trodde jag bara han startat långsamt, visste inget om hans förkylning). Tänkte att de som ligger där framme nog är löpare i 65-kilometersklassen, eftersom jag inte hittat några riktigt snabba på långa loppets lista. Men döm om min förvåning när jag passerade Stenbäcken och fortsatte mot 65-kilometersvändningen vid Lillsjöstrand och jag fortfarande inte mött en enda löpare. Björn Tikkanen stod i depån där, och eftersom jag inte stannade i depåerna (mamma och pappa langade sportdryck längs vägen) så drog jag förbi. Halvvägs mellan vindkraftverken och Sixtorp började jag skymta Magnus Anundsson, Borensbergs-löparen som jagade mig som en vinthund hela vägen i mål i fjol (jag blev trea, han fyra), som med jämna mellanrum stretchade kramp. När vi kom ihop var det han som drev upp tempot, när krampen inte slog till. Sedan fick jag en lucka, innan han kom ikapp igen och drog. På den korta lilla stigen bakom torpet, 1,5 kilometer från Sixtorp, mötte vi ledaren Clarens Olsson, från Karlstad, och i skogen 700–800 meter från Sixtorp också örebroaren Simon Janjam. Olsson såg ansträngd ut, svettig och flåsig, medan Janjam bara utstrålade styrka. Olsson skulle nog få svårt att hålla undan, tänkte jag. Nere i vändningen, där man skulle riva ut en sida ur Scott Jurek-boken ”Spring och ät” (en passande titel i ultralöpningssammanhang) som korresponderade mot ens startnummer (på sant Barkley-manér, alltså) fick jag en ny flaska sportdryck, och så bar det av norrut igen. Vid det här laget kände jag bara av foten i löpbara nedförsbackar, men i övrigt var smärtan bort-medicinerad. Magnus vände sekunder efter mig och Alfons och Björn kom in i sällskap precis när jag gav mig iväg igen, och bara några hundra meter senare mötte jag ännu en kille. Jag var fräsch i kroppen och började ta ut lite mer kraft ur kroppen för att hålla tempot upp. Försökte driva på, vara medveten om varje steg, röra mig med syfte. Enda tanken var att försöka hålla tredjeplatsen, jag kände mig jagad men inte stressad (tänkte på Rune Larssons gamla visdomsord om att ”älska kampen”). Dessutom hade jag vänt på en tid, just under 4.20, som gjorde en målgång under nio timmar möjlig. Mötte ytterligare en kille strax efter vändningen och två på kullen med vindkraftverken fyra kilometer norr om Sixtorp, men sedan inga fler. Alla damer som hade startat på 82:an hade vänt och bytt ned till 65:an. Jag fick börja gå i de brantaste motluten, inte av energislut utan för att jag slarvat med backträningen i år och helt enkelt var trött i musklerna. Kunde fortfarande löpa i fem-tempo på grusvägen. Lämnade min boksida till Stefan Sager i Lillsjöstrand-depån och fick en ny flaska sportdryck vid Stenbäcken. Frågade inte hur långt det var fram, bad om en bak-tid i stället. Kunde hålla någon sorts löpsteg uppför den långa grusvägsbacken på vägen tillbaka mot Lekhytteklint och kom om en amerikan vid det stora myrstackarna i skogen. Tjoade. Fick mer sportdryck (och lite blåbärssoppa) på vägen ned mot Lekhyttan, och pappa sa det passerat en kille bara några minuter senare som ”såg ut som om han sprungit långa”. ”Inte en chans”, tänkte jag som bara kände mig jagad (även om jag nu fått höra att Alfons tvingats bryta – riktigt tråkigt, för att ta stryk av en sån kille hade jag inte haft några problem alls med), men nere vid energibordet stod Janjam och fyllde på. Han blev nog lite stressad av att jag bara sprang förbi med highfives till hejaklacken och ett hej till funktionärerna, för han skyndade sig iväg direkt och försökte rygga på asfalten, men jag drog på lite extra både där och uppför starten på ”Brännmyrbacken”, som ledens nya sträckning upp mot Stora Tväggelåten döpts till. Här började energin rinna ur mig, men jag delade upp vägen som var kvar i små, små segment (jag kan i princip varje sväng i huvudet efter många turer på leden) och försökte mata på. Det var lite lerigt, men härligt. Vädret var perfekt hela dagen, för övrigt. Tio-tolv grader och höstsol med växlande molnighet. Kom ikapp glada Amanda Brunosson, som hälsade att avståndet framåt var stort. ”Det var länge sedan ledaren kom förbi, men vi blir tvåa du och jag”, sa hon som knep andraplatsen på 65 kilometer. Nere vid nationalparkens parkering fick jag sista flaskan sportdryck för dagen och bad om en baktid till Janjam, men när jag kom upp till Suttarboda (i backen dit blev det inte många löpsteg) fick jag höra att det var minst en kvart bak. Längre än så hade min support inte vågat stanna och ta tid för att själva hinna upp med bilen. Ingen rapport om avståndet framåt, och jag bestämde mig för att inte springa ihjäl mig de sista sju kilometerna (och riskera att bli onödigt sliten framåt) utan att njuta av den underbara dagen i skogen. Det gjorde jag. Gick stora delar av de två backarna vid Falkasjön och joggade sedan in i mål på 8.54.37. En tid jag är sjukt nöjd med. Första halvan på knappt 4.20 gör andra halvan på 4.35 – och att bara tappa 15 minuter (typ 22 sekunder per kilometer), när man börjar bli seg och gå i backarna och det är runt hundra höjdmeter mer på andra halvan, är jag väldigt nöjd med. Väldisponerat. Men det blev ändå ett styng av besvikelse när jag fick höra att Olsson bara hade varit sex minuter före mig i mål (han vann på 8.48.36). Jag menar, jag hade ju tagit det lugnt sista biten. Hade det funnits sex minuter till att ta, någonstans? Hade jag sumpat en segerchans? Nej, det där kunde jag slå bort. Det var bara de sista sju kilometerna jag slog av lite, fram tills dess hade jag känt mig jagad. Och för att ordna en spurtduell hade jag då alltså nästan behövt springa en minut snabbare per kilometer: Och förutom dubbla Falkabergskilometern (8.46) snittade jag runt 6.30 den där biten. Det hade inte funnits 5.30 i benen på den stigen vid det laget. I stället kan jag återgå till att vara jättenöjd med prestation, med andraplatsen, med att hav varit 43 minuter snabbare än i fjol (även om banan var 1,8 kilometer kortare i år). Och med att ha disponerat fint och tagit in så mycket – Stravas flyby-funktion visar att Olsson var nästan 23 minuter före mig tillbaka till Lillsjöstrand (49 kilometer in i loppet) men att jag sedan plockade ikapp 17. Hade loppet varit en mil till, så … Men då hade förstås båda disponerat krafterna annorlunda. Nej, både jag och Olsson kan vara mycket nöjda med våra lopp, och stort grattis till segern! Janjam var till slut 21 minuter (på sekunden!) bakom i mål, ovetandes om att Björn jagade och till slut bara var 69 sekunder ifrån att nå ikapp. Anundsson tvingades bryta med sin kramp, men Thomas Östlundh (en av dem jag mötte efter Sixtorp) tog sig i mål på 10.25 som femte och siste man på långa distansen. Foten höll och blev inte värre, ens när medikamenterna gick ur kroppen. Jag persade stort, jag fick en pallplats igen. Jag fick målgångsöl (perfekt för att tvätta ur smaken av tre liter sportdryck ur käften) och det godaste kaffet jag drucket på länge. Och matlåda och medalj och kärlek. Bergslagsleden ultra är världens bästa lopp, det är jag helt säker på. Nästa år är det tioårsjubileum. 362 dagar kvar. Bara att börja ladda! Tack till mamma och pappa för suveränt supportjobb (utan er hade det inte gått att springa så fort), till alla som kom och hejade längs vägen och till arrangörerna för ett topplopp!
Brännmyr på väg nedför Brännmyrbacken. Foto: Andreas Andersson
Örebroaren Axel Lindh blev bästa svensk när mountainbikens långlopps-VM i dag avgjordes i danska Hederslev. Lindh var sex minuter bakom täten efter de första två varven på den knappt 40 kilometer långa banan, men orkade inte hålla trycket uppe på det tredje och sista varvet och var drygt 19 minuter bakom segrande nyzeeländaren Samuel Gaze i mål. På tal om stora cykeltävlingar är Jonathan Ahlsson på plats i Belgien för att köra sitt livs största tävling i morgon, Gooikse Pijl (på den tredje högsta nivån på UCI:s rankning), med sitt klubblag Motala AIF-Serneke-Allebike. Sex av hans klubbkompisar körde i dag Grote Prijs Rik Van Looy, men blev alla avplockade (loppet avgjordes på en varvbana, och bara 57 av 126 startande fick fullfölja).
Det blev inga medaljer för länets seniorer i medeldistans-SM i Grönklitt i dag – men karlskogingen Rasmus Pettersson räddade showen med ett silver i H20-klassen, hans första SM-medalj i karriären. Lämpligt eftersom han så sent som i förrgår blev uttagen till sitt första landslagsuppdrag, Europacupen för juniorer om två veckor. Pettersson var snabbast av alla i början av banan, lade bort lite tid i mitten men spurtade in på andra plats, 25 sekunder bakom Lukas Larsson (Skogshjortarna). KFUM Örebros Anton Kruse blev dessutom femma i H18-klassen, bara drygt en minut från medalj. Hur det gick för seniorerna? Jo, Anton Johansson, som tog SM-brons i långdistnas förra helgen, blev återigen bästa länslöpare med en sjätteplats, drygt två minuter bakom överlägsne Emil Svensk och 56 sekunder från medalj. Jerker Lysell och Martin Regborn var 18 respektive 25 sekunder bakom Johansson och slutade på nionde respektive elfte plats. Tisarens Andrea Svensson blev näst bästa länslöpare med en sjundeplats, 4.43 bakom en viss Tove Alexandersson, som tog segern, men mindre än två minuter från medalj. Josefin Tjernlund blev tia, knappt två minuter bakom klubbkompisen. Ellinor Tjernlund tog revansch för gårdagens miss i kvalet och vann B-finalen. I morgon avslutas de två stora SM-helgerna med stafetterna.
Vi väntar fortfarande på resultatlistan från Bergslagsleden ultra i dag, men det jag vet är att det blev favoritsegrar på den kortaste distansen (45 kilometer) genom Lisa Ring och Thomas Chaillou (David Lundström kom inte till start) på 4.24.18 respektive 3.32.12. Ring, som kommer från Östergötland, har sprungit friidrotts-VM medan Örebroboende fransmannen Chaillou är länets sjunde bästa maratonlöpare genom tiderna i statistiken (och tredje bäst under de senaste 30 åren) med 2.27.52 från Paris 2017. Senaste 3,5 åren har jag dock inte sett hans namn i en enda resultatlista. Något jag också vet är att Karlstadslöparen Clarens Olsson vann den långa klassen (82 kilometer) trots att han stumnade betänkligt på slutet. Jag blev nämligen tvåa och var i mål bara runt sex minuter bakom, trots att han ett tag ledde med halvtimmen eller så. Inga damer gav sig på den längsta klassen. Hur det gick på mellanklassen (65 kilometer) vet jag däremot inte. Vi får återkomma i morgon. Och en racerapport kommer så klart också.
Det blev fyra damer överst på pallen när Utmattningen, Dalkarlsbergs Tjurruset-inspirerade leriga och häftiga trailtävling avgjordes i dag. 8,4 kilometer var huvuddistansen, och den tog Kristalina Smårs, Noratriathleten som satt tidernas bästa sammanlagda tid på En svensk klassiker (under ett år), 27 sekunder före Therese Korkeakoski och ytterligare 1.19 före hennes syster Jessica Korkeakoski på tredjeplatsen. Dessutom blev Sara Gunnarsson från Lindesberg fyra. Herrarnas topptrio Petter Lillhager, Anders Lillhager och Salomon Johnson (son till Regina som vann Viadal sexdagars) var alla inom 3,5 sekunder men alltså femma, sexa och sjua totalt. Joakim Bergman och Kim Semstrand var snabbast över halvdistansen. Siri Englund, som förra helgen slog svenskt rekord i militär femkamp (och i femkampens terränglöpningsmoment) sprang i stället Tjurruset i Karlstad, och vann med drygt tre minuter marginal till Åmåls Eira Olsson på andraplatsen.
Det dök upp ett par starka löpare på Örebro parkrun i dag, och Björn Engqvist vann med över minuten när han klarade av de fem kilometerna på 18.23 (han var närmast före Gustav Grek och Johan Ingjald på 19.29 respektive 19.37), och superveteranen Marie Dasler var snabbaste dam på 21.27 (nästan 2,5 minuter före en Johanna Eriksson, men inte den Zinkgruvan-fostrade Motalalöparen, förstås).
När örebroaren Axel Lindh vann Ränneslättsturen i Eksjö i början av juli var det hans första seger i den svenska långloppscupen på sju år. Det, plus ett gäng andra starka resultat under året (framför allt i vanliga crosscountrytävlingar) gör att han nu blivit uttagen till mountainbikens långlopps-VM som avgörs redan i morgon, i Danmark. Lindh, som tävlar för Team Ormsalva, är en av två svenska herrar som i morgon ger sig på den 120 kilometer långa tävlingen på en varvbana (tre 40-kilometersvarv med 500 höjdmeter) i danska Haderslev. – Både Erik (Mattelin, från Eksjö) och Axel började långloppsåret fint med starka resultat både internationellt och nationellt. Sedan har de stött på lite farthinder under säsongen i form av sjukdomar. Men båda anser sig nu vara back on track och skall bjuda upp till race i Danmark, säger förbundskapten Petter Mattsson till Svenska cykelförbundets hemsida.
Det blev ett visst manfall när kvalet till morgondagens medeldistans-SM i orientering i orientering avgjordes i Orsa-Grönklitt i dag. Det började med att Tisarens landslagsjuniorer Valter Pettersson och Fredrik Glännefors, som båda hade medaljchans tvingades slänga in handduken på grund av sjukdom. Sedan åkte både Ellinor Tjernlund (EM-löpare i somras), Lilian Forsgren (med ett antal SM-medaljer och EM och VM på meritlistan) och Oskar Andrén (som också sprungit i landslagsdress, i världscupen) ut i kvalet. Tjernlund efter en fyraminutersbom till fjärde kontrollen (hon var till slut 1.20 från att gå vidare), Forsgren efter ett lopp som helt enkelt gick för långsamt (hon var 1.45 från att avancera) och Andrén efter att ha lagt bort den minut som skiljde till final på en bom till den 13:e kontrollen. Men andra länslöpare imponerade: Martin Regborn, Europamästaren i långdistans, vann sitt kvalheat med nästan 1,5 minuter, Anton Johansson, som i söndags tog SM-brons i långdistans, och Andrea Svensson, som är reserv till världscupfinalen (dit Regborn och Johansson är uttagna), var båda tvåa i sina. Jerker Lysell gick vidare till final som fyra i sitt heat, Jonatan Gustafsson som femma, Lovisa Persson och Gustav Hindér (en liten skräll) som sexor och Josefin Tjernlund som sjua. Och på juniorsidan vann Djerfs Rasmus Pettersson, som ju precis blivit uttagen till landslagsdebut i Europacupen för juniorer, sitt kvalheat i H20. Vidare till final på juniorsidan är också KFUM Örebros Lovisa Gustafsson, Karin Lindgren (båda i D20) och Anton Kruse (i H18), samt Garphyttans Nelly Mårtensson (i D18) och Måns Bergqvist (i H18). Finalerna löps i morgon. På söndag är det stafett-SM.
I morgon är det dags för årets sista av de tre stora ultratrailtävlingarna i länet, Bergslagsleden ultra. Det blir nionde upplagan totalt och den andra på den nya bansträckningen, med tre olika längder. Tidigare avgjordes loppet från Digerberget till Ånnaboda, nu går det från Ånnaboda söderut med tre olika vändpunkter, i Lekhyttan (45 kilometer), vid Lillsjöstrand (62 kilometer) och i Sixtorp (82 kilometer). I går kväll stängde anmälan, och startlistan är uppdaterad nu på morgonen. Den kortaste klassen blir onekligen den med bäst och bredast startfält: Här finns fjolårsvinnarna Kajsa Rosdal och David Lundström plus löpare som Lisa Ring (friidrotts-VM-löpare som numera bara bor 100 meter från Örebro län, men i Östergötland, söder om Zinkgruvan), Carina Gustavsson (som var tvåa på längsta distansen i fjol) och Thererse Persson på damsidan och Thomas Chaillou (en av länets bästa maratonlöpare genom tiderna, som inte tävlat så mycket på senare år), Jonathan Kandelin (som vann längsta distansen i fjol) och amerikanen David Brabham som i fjol klarade sig i mål på Barkley fall classic (på delar av Barkley marathon-banan) på herrsidan. På 65-kilometaren är fem damer, som jag inte alls har koll på, anmälda, men på herrsidan finns starka löpare som Janne Werner och Daniel Wärnelid med i listan. Och på den längsta, 82-kilometaren, finns fjolårsvinnaren Emeli Grafström (från Sollentuna) anmäld liksom tvåan och trean på herrsidan (18-årige Tranås-killen Alfons Enell som är Sveriges största ultra-talang och så undertecknad). Starten går 8.00 i morgon bitti och målet stänger 19 (i fjol var sista målgången 18.58.26!).
Det såg ut att kunna bli en fin spurtstrid i Ullmax vinterserie (även känd som Nattcupen) när den första nattetappen avgjordes med masstart och målgång vid Tysslinge raststuga på onsdagskvällen. Men Örebroboende franske landslagsorienteraren Quentin Rauturier läste fel och rusade direkt från näst sista kontrollen mot mål – och var nära att lura med sig Örebros världsstjärna Martin Regborn som strategiskt lag sig i rygg, berättar Regborn i sin träningsdagbok på Strava: ”Liten miss i början och fick jaga ikapp men i övrigt var det mest jag som drog. La mig bakom Quentin till sista för att läsa in långsträckan till målet, men han drog direkt till målet så fick vända tillbaka och blev en uppgörelse mot Filip istället.”
Filip är förstås Filip Dahlgren, Regborns klubbkompis (i Hagaby) och förre landslagsorienteraren, som var tio sekunder bakom tätduon vid näst sista kontrollen men som efter fadäsen stämplade först på sista. Men Regborn var bara två sekunder bakom och var 27 sekunder snabbare till målet, så segermarginalen blev 25. ”Tryckte på ut mot åkern och fick en bra lucka in till mål”, konstaterar Regborn i träningsdagboken. Rauturier använder för sin del en ”ta sig för pannan”-emoji för att beskriva vad han gjorde på slutet …
Johan Mårtensson (Törebodakille som tävlar för IF Hagen men går sista året på orienteringsgymnasiet i Hallsberg och var fyra på medeldistans-SM i H18 i somras) ärvde tredjeplatsen, drygt två minuter bakom Regborn. Vem som var snabbaste dam går inte att utröna i resultatlistan eftersom Ronja Hugg (Stora Tuna) och Tisarens landslagslöpare Ellinor Tjernlund gick i mål på exakt samma sekund och fått delad placering i listan (förmodligen dömdes de som delade segrare). Lovisa Persson tog tredjeplatsen, knappt fyra minuter bakom. Det var på den långa banan, som är mixedklass och herrarnas tävlingsklass medan damernas tävlingsklass traditionellt har varit mellanbanan där KFUM Örebros Lovisa Gustafsson utklassade konkurrenterna och vann med nästan åtta minuter till Therese Korkeakoski och ytterligare två till Jessica Korkeakoski. Noterbart också att Garphyttans landslags-mountainbikeorienterare Karin E Gustafsson ställde upp på den korta banan (som också är mixed) och totalvann den.
Jessica Korkeakoski, Sofia Carlsson och Emma Lindkvist delar ledningen i damklassen efter två av åtta deltävlingar. Regborn och Dahlgren har varit etta och tvåa i de två första på herrsidan och har förstås därmed de placeringarna även i totalen. Cupen tar nu helgledigt och återstartar med en ny nattetapp strax utanför Örebro onsdagen den 12 januari.
På lördag avgörs den sista deltävlingen i årets upplaga av Närkes långloppscup – Lucialoppet i Vretstorp (det skrev jag en hel del om i går). Men redan i dag presenterades programmet för nästa års långloppscup. Wadköpingslöpet, som utgick ur cupen i år (och därmed inte varit med sedan 2019 eftersom fjolårets cup ställdes in) är tillbaka, men de stora nyheterna är att Rusakulan vertikal (som verkar hänga lite i luften för tillfället, någon sanktionsansökan är inte inne) och Wedevågsloppet saknas (Wedevågs IF har heller inte sökt sanktion än, så det är högst oklart om den klassiska tävlingen blir av 2022; i år fanns den med i cupens preliminära program men ställdes in på grund av då rådande covidrestriktioenr) medan Örebro AIK:s öppna klubbmästerskap – en synnerligen välarrangerad tiokilometerstävling fram och tillbaka på banvallen mot Latorp med mål vid Karlslund) för första gången tar plats i cupen. Hässelbys Sanna Mustonen, Sverigetrea på halvmaraton i år, och Hälles ex-örebroare Simon Schagerström dök upp och vann årets upplaga medan Erica Lech och Jonas Nilsson var bästa länslöpare (och klubbmästare eftersom båda springer för ÖAIK).
Cupen kommer nu för första gången verkligen att starta med Nora marathon (2020 gjorde den också det, men då ställdes hela cupen retroaktivt in – och i år ställdes Nora marathon in men inte cupen) och det kan bli distriktsmästerskap i maraton (tidigare år har det varit självklart eftersom det sedan maran i Viby lades ned varit länets enda lopp på distansen – men från nyår är ju distriktet betydligt större, och DM kan lika gärna arrangeras i Västerås, Nyköping eller Karlstad).
Klart är att fyra andra distriktsmästerskap kommer ingå i cupen – korta terräng-DM som är tillbaka på våren efter två år med hösttävlingar, långa terräng-DM på hösten och banloppen över 5 000 och 10 000 meter. Det är däremot inte klart var de tävlingarna kommer att arrangeras – och om de kommer att ingå i cupen även om de hamnar utanför länet.
Tittar vi några år tillbaka så saknas Kilsbergen trailrun (som numera kör utanför friidrottsförbundets regi, som jag förstått det) och Annaloppet (som inte arrangerats sedan 2019) i cupen.
Totalt ingår 25 individuella tävlingar och två stafetter i långloppscupens program för 2022. Det är åtta fler (alla individuella tävlingar) än i år, när tävlingarna kunde dra igång först i slutet av juni men en mindre än senaste normala året 2019.
Samtidigt som långloppscupens program presenteras på Närkes friidrottsförbunds hemsida uppdaterades också listan över sanktionerade tävlingar med tre eftersläntrare: Munkastigen trailun (vars datum den 30 april redan var känt), långloppscupstävlingen Rallarrundan (som dumt nog krockar med lika långa tävlingen Vårruset i Örebro måndagen den 30 maj) och Bergslagsleden ultra (vars vara eller inte vara har varit lite höljt i dunkel, men nu står det klart att det blir en nionde upplaga lördagen den 24 september). Det lite märkliga med listan – eller positiva för oss i Örebro län – är att 36 av de 44 löpartävlingarna som sökt sanktion inför 2022 i det nya jättedistriktet arrangeras här medan det totalt bara är åtta i Värmland, Västmanland och Södermanland.
I går släpptes truppen som får åka i landslagsdräkt i skandinaviska cup-premiären i Beitostølen i helgen. Där fanns varken Axel Ekström, Filip Danielsson eller Markus Johansson – som alla ska åka tävlingarna i Norge – med. Det innebär att de i stället kommer få åka i sina klubblagskläder (och få mindre ekonomisk uppbackning för resan från förbundet), alltså i Moras, Falun-Borlänges respektive Offerdals dräkter. I morgon återkommar jag med en lite titt på banan och vad som väntar i Beitostølen.
Hur nöjd får man vara efter ett lopp? Kanske ändå inte riktigt så nöjd som jag känner mig efter Bergslagsleden ultra, men jag passar på. Vägen hit har varit både lång och krokig. Jag kände mig tom och orkeslös under några långa träningspass i början av sommaren, fick samma känsla i The Hill marathons (där jag gick ned i distans från 100 till 50 miles) och virtuella Swedish alpine ultra (där jag var långt över en timme sämre än senast) och hade i ett par månader svårt att få upp pulsen mot 90 procent av max och kände mig bedrövlig och var en vända i sjukvården för att se om något var fel (svaret lågt men inte oroväckande lågt blodvärde, inget farligt men dåligt för löpformen). Det har börjat lossna lite på slutet, och jag har gjort några hyggliga resultat på kortare lopp (banpers uppför Rusakulan och på Run of mine) men utan vidare känsla.
Men den här lördagen klaffade allt, och jag är så lycklig för att det gjorde så just i mitt stora favoritlopp. Förutom en DNS (förkylning) och en DNF (en total magkollaps) har jag sprungit alla lopp sedan starten 2014, och i fjol hade jag min bästa löpupplevelse på två år när jag lekte hem ett pers. I år försökte jag göra precis som då: Inte sätta någon press på mig själv, bara gå ut och njuta och ligga i ett behagligt tempo. Skillnaden var att tävlingen var längre i år. Efter sju år med 48 kilometer från Digerberget till Ånnaboda (med en avstickare upp på Rusakulan och en slinga över Storstenshöjden på slutet) var årets tävling 84 kilometer på leden, tre etapper tur och retur, från Ånnaboda ned till Sixtorp och tillbaka (det fanns även två kortare distanser, 46 kilometer med vändning i Leken och 66 kilometer med vändning vid vindskyddet vid Lillsjön). 1 000 höjdmeter hade bytts mot 2 000, och den tekniska svårighetsgraden hade höjts något (det var betydligt lägre andel väg nu, uppskattningsvis tio procent mot tidigare 20 eller så).
Första kilometerna låg jag i rygg på och pratade med Ola Backlund, men hans tempo var alldeles för högt för att det skulle kännas komfortabelt. Vid Björktjärn kom storfavoriten Jonathan Kandelin upp i rygg (”vad gör han så långt bak”, tänkte jag) och berättade att han tänkt vara smart på vägen mot sitt distansrekord, att han gått redan i första uppförsbacken och att han drömde om en negativ splitt (alltså en snabbare andra halva). Vi snackade lite tills han försvann på lätta ben i backen ned mot Garphyttans nationalpark. Uppför backen mot ledningen nydragna sträckning försvann ytterligare några löpare förbi, men det var omöjligt att veta vem man konkurrerade med och vem som sprang andra distanser.
Jag blev själv för första gången, njöt av det perfekta löpvädret (tio–tolv grader och ett lätt molntäcke som vid lunchtid sprack upp och släppte igenom några solstrålar innan det mulnade på igen) och tänkte på allt och inget. Kajsa Rosdal passerade när jag pinkade vid Dunderklintarna, men jag kom ikapp och snackade lite innan hon vände i Leken (som överlägsen ledare och sedermera segrare på 46 kilometer). Där käkade jag lite ris och tonfisk. Det gjorde jag också på vägen tillbaka, några timmar senare. I övrigt drack jag två liter Maurten-sportdryck (en halvliter Ånnaboda–Leken, en Leken–Sixtorp, en Sixtorp–Leken och en Leken–Ånnaboda), käkade tre dubbelnougat och drack några deciliter vatten. Så såg energiplanen ut, för den som undrar (min mage är lite känslig, så det här är i princip vad den pallar – den här dagen fungerade den som en klocka).
Eftersom jag tappat en del löpare i starten, släppt om en del folk och mött en hel hoper så hade jag ingen aning om hur jag låg till så långt, men placeringar var heller inte målet i det läget. Någonstans runt topp tio, fick jag höra, men då visste ju ingen vilka som skulle springa 66 respektive 84. Sanningen var att jag bara var den femte som passerade Leken söderut, men det var nog bra att jag inte fick veta, för då kanske tävlingsdjävulen hade greppat tag i mig.
Jag kände mig jättefräsch, obrydd och låg på en puls runt 75 procent av max. Funderade på hur länge det skulle kännas så bra. Och när jag började närma mig Stenbäcken undrade jag varför jag inte mött någon 66-kilometertslöpare än. Var hade de tagit vägen? Hade alla fortsatt mot 84 kilometer, och borde jag i sådana fall ta tillfället i akt att vända vid 33 för att jaga en seger? Det kändes lockande för mig som aldrig vunnit någon ultratävling av den här digniteten. Först när jag kom in i skogsgläntan mellan Stenbäcken och grusvägspasseringen mötte jag 66-kilometersledaren Joacim Martinsson Rikner, som jag hade sprungit och pratat med i nedförsbacken mot nationalparken (han var en av dem som försvann i uppförsbacken). Fler blev det inte. Skulle jag vända, jaga ”Kimmen” som uppskattningsvis var mindre än tio minuter före på 66:an (och jag hade ju inte börjat ta i än)? Nej, jag fortsatte, men ångrade mig nästan genast. ”Där rök min chans till en pallplats, jag borde ha vänt.” Funktionärerna vid Lillsjön berättade att jag var fyra av de som fortsatt, vilket var överraskande. Jag trodde ju fortfarande att jag hade tiotalet löpare framför mig.
Mellan Lillsjön och Sixtorp springer jag ofta på träning och kan varje lite knix på stigen. Det flöt fortfarande på bra, och jag visste att de tre där framme var klasslöpare och att jag behövde hålla mig i skinnet för att inte släppa upp några bakifrån och tappa en topp fem-placering. Jag mötte ledarduon Kandelin och Alfons Enell (en 17-åring från Tranås) med 1,5 kilometer kvar till Sixtorp (”nu får du börja gasa, gå för din negativa splitt”, ropade jag åt Jonathan), och förstod att jag var drygt en kvart bakom dem. Bara minuten senare dök Ola upp. Kvarten till pallen, alltså.
I vändningen var det en fin hejaklack från LK Gränslöst (och min egen support, mina föräldrar som var på sex ställen längs banan och hejade), och jag rev ut min sida ur Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (konstigt nog min favoritförfattare Haruki Murakamis sämsta bok, han skriver bättre om andra ämnen än löpning …) som bevis på att jag varit där (nere i Sixtorp fanns inga funktionärer). Bara minuten efter vändningen mötte jag Magnus Anundsson, så han var alltså två minuter bakom.
Allt kändes fortfarande helt perfekt, men eftersom jag visste att jag nu tampades om bra placeringar drog jag upp en regel: Jag fick fortsätta gå i branta uppförsbackar, men inte om de gick på grusväg. Alla vägar måste springas. Strax före Abborrtjärnen stod plötsligt Ola framför mig, med nödfilten över axlarna. Jag stannade och pratade med honom, hjälpte honom att ta en bild på misären, men han försäkrade mig att han var okej (förutom att benen slutat fungera) och att han skulle få hjälp och att jag kunde jogga vidare utan dåligt samvete (men det kändes inte bra i hjärtat att lämna honom där, och att få ta över pallplatsen på det sättet), och sista han ropade efter mig var: ”Du är trea nu!” Jo, tack. 35 kilometer kvar, och jag började fantisera om att få kliva upp på en prispall. Herregud. Jag fick rysningar bara av tanken (jag har aldrig sprungit primärt för placeringar utan för min egen skull, men fan va coolt det vore att en gång i livet få vara topp tre på ett större ultralopp!) och började gå på lite hårdare. Lite för hårt. Vid Stenbäcken bad jag föräldrarna stanna och ta en baktid för att veta hur långt före Anundsson jag var, och när jag kom ned till Leken (fortfarande med relativt fräscha ben, men lite stelare och med lite högre anspänningsnivå än tidigare) fick jag höra att avståndet varit tio minuter där (då hade jag sprungit ytterligare nästan en mil, så det var oklart hur avståndet såg ut där, men jag tänkte att eftersom jag legat på kunde han knappast ha tagit in mycket).
Jag åt mitt ris och joggade iväg längs vägen och gick uppför branten mot fornborgen, men sedan slog ultratröttheten till. Benen blev sega, sådär härligt trötta som efter en lång dag av löpning, den där känslan jag saknat, som jag inte lyckades springa mig till i somras, när allmäntillståndet (blodbristen?) satte begränsningen. Men nu var det 20 kilometer kvar och jag var i en pallplatskamp och ville inte vara trött.
Jag började komma ikapp svansen av 66-kilometerslöpare, tjoade och fick hejarop tillbaka, men var trött. Här var det blött från början och nu upptrampat av över 150 44-kilometerslöpare (ja, drygt 75 åt varje håll), vilket innebar lerbad på vissa sträckor. Det gjorde mig inget, men fort gick det inte. Den nydragna, rätt bökiga delen av leden ned mot nationalparken var inte rolig i det läget. Jag led lite. Nere vid parkeringen fick jag höra att jag fortfarande haft tio minuter på Anundsson (”men nu kan jag ha tappat hur mycket som helst”, tänkte jag och började se mig över axel på varenda längre raksträcka). Uppför backen mot Svensbodaberget var det rekordtrögt, men när jag kom genom fårhagen och ut på grusvägen och upp till Suttarboda så kände jag att jag nästan var hemma och att det skulle vara fan i helvete om jag skulle släppa den här tredjeplatsen nu. ”Du får bara en sån här chans i livet”, tänkte jag, och samtidigt infann sig någon sorts runners high (det var flera år sedan senast). Huvudet var på rätt ställe, benen började röra på sig igen, Kilometerna efter Suttrarboda gick på 6.05–6.16–6.20–6.03–6.22 efter 15 raka sju–åtta-minuterskilometer dessförinnan (snittet över hela tävlingen blev 6.57 enligt pulsklockan, 6.53 enligt arrangören). Jag fick så klart ta några gå-steg uppför Falkaberget och branten direkt därpå, men annars sprang jag i mitt eget tempo igen. Blev själaglad och började nästan gråta när jag passerade Maria, och förstod att hon skulle klara sin ultradebut, precis före asfalten vid Södra Ånnabosjön, men hann inte stanna och byta mer än några ord – jag trodde fortfarande jag hade Anundsson i bakhasorna. Jag tog ut allt på den lilla asfaltsbiten upp mot mål och korsade linjen på 9.37.58. Själaglad. Över att kroppen svarade, att jag äntligen fick springa mig trött och ta ut allt. Över att få göra det i mitt favoritlopp. Och över att få göra det efter en kamp om en pallplats som jag faktiskt vann. Min första, största framgång som ultralöpare, och tillsammans med Ultravasan 2018 min bästa prestation i ett par löparskor. Grymt, grymt roligt. Glädjetårarna kom när Maria gick över mållinjen efter nästan exakt lika lång kamp med sitt lopp. Otroligt häftigt!
Kandelin och Enell hade varit i mål mer än en halvtimme när jag kom in (de hade 8.59.19 respektive 9.03.37 och var alltså bara fyra minuter ifrån varandra, men Kandelin hade varit ensam i tät de sista 35 kilometerna och visste nog inte hur tajt det var). Anundsson kom i mål tolv minuter efter mig, och sa att han fått höra att han bara var tre–fyra minuter bakom mig i Suttarboda (jag vet inte om det var sant) och att han tagit ut allt han hade för att nå ikapp (det gjorde mig förstås lite extra nöjd att höra). Och viktigast av allt: Jag fick höra att Ola fått den hjälp han behövde och att han var okej.
Dagen efter hade jag givetvis träningsvärk, men inget värre än så. Ingen smärta, ingen skada, ingenting. Bara en känsla av att otrolig nöjdhet. Kanske mer än man borde. Men jag passar på och försöker leva på det här ett tag!
Tack till mamma och pappa som langade hela dagen och alla som var ute och hejade och till arrangörsstaben för detta underbara lopp!
På väg uppför Falkaberget för första gången, två kilometer in i tävlingen. Foto: Andreas Andersson
Det blev en fantastisk dag för mig personligen på Bergslagsleden i dag, och jag kommer naturligtvis komma med en racerapport inom den närmaste tiden. Men själva tävlingen? Jo, Bergslagsleden ultra hade ju efter sju upplagor skrotat sin Digerberget–Ånnaboda via Storstenshöjden-bana och gått till ett fram-och-tillbaka-koncept med start och mål i Ånnaboda och vändpunkter i Leken (för 46 kilometer), vid Lillsjön (för 66 kilometer) och i Sixtorp (för 84 kilometer). Den kortaste klassen bjöd på störst konkurrens med 78 löpare i mål (brutna löpare är ännu inte redovisade i resultatlistan, men jag vet att Mattias Nätterlund som låg i tätklungan efter 30 kilometer – och kanske längre än så – tvingades kliva av), och Kajsa Rosdal, IF Start, i särklass och vann med drygt 24 minuters marginal till Finspångs Lisa Bouvin på andraplatsen (4.45.45 respektive 5.14.24) medan Örebro AIK:s Therese Persson på tredjeplatsen var ytterligare 17 minuter efter (5.31.05). På herrsidan fortsatte Tisdagsklubben-duon David Lundström och Simon Karlsson (båda från Örebro) fortsatte att pressa varandra efter att Nätterlund klivit av. Lundström, som var lite osäker inför start på grund av knäproblem, höll ihop det bäst och vann med elva sekunder (3.53.38 respektive 3.53.49) medan Västerås Daniel Billström på tredjeplatsen var över 23 minuter bakom (4.17.20). 66-kilometersklassen hade näst flest löpare men förhållandevis svagare tider än 46 och 84. Där vann Månkarbos Ida Nordin (9.01.42) och Örebro AIK:s Daniel Wärnelid (7.26.25). Team Nordic trails Cecilia Jenslin blev bästa länslöpare på damsidan på 10.04.27 (vilket gav en åttondeplats).
På längsta distansen vann LK Gränslösts Carina Gustavsson på 10.46.24 (hon var den enda dam som fullföljde) medan Jonathan Kandelin (som slog ett präktigt distansrekord när han tog sig igenom 84 kilometer) tog herrsegern och gick under nio timmar (8.59.19) trots idoga magproblem sista 35 kilometerna. Han hade dessförinnan nyss lämnat 17-åriga (!) Tranåskillen Alfons Enell bakom sig – och Enell, som trodde att han halkat långt bakom, var överraskad när han kom i mål och fick höra att han bara var fyra minuter bakom (9.03.37). De två var i särklass, men faktum är att konditionsbloggaren själv knep tredjeplatsen på 9.37.58 (drygt 38 minuter bakom Kandelin, alltså) sedan Ola Backlund, som var tätt bakom tätduon i vändningen, fått problem och tvingats bryta. Första (och sista?!) gången jag får skriva om mig själv på pallen i något lokalt lopp, men mer om det i racerapporten som följer.
Härliga, Tjurruset-inspirerade lerloppet Utmattningen avgjordes i Dalkarlsberg i dag, och NA var på plats för en artikel ni kan läsa här. 14-åriga Kim Semstrand debuterade på fulla distansen (cirka åtta kilometer) och var enda dam och femma totalt av elva (varav tio herrar) på 49.51,1. Rutinerade Per Eklöf tog segern med över 5,5 minuters marginal, på 39.39,0.
Tuffa marsch-/utmaningsloppet Para endurance race avgörs den här helgen, som vanligt med start i Röfors (utanför Laxå) och mål i Karlsborg. några resultat har jag ännu inte sett.
Efter förra veckans lopptunga lördag hittade 81 personer i dag tillbaka till Örebro parkrun, och Petra Hanaeus (20.15) slog till med den snabbaste damtiden sedan återstarten (och därmed sedan hon själv sprang på exakt samma tid i mars i fjol). Erik Jansson var snabbast av herrarna på 18.08. Ytterligare sex löpare gick under 19 minuter.
I kvalet till söndagens långdistans-SM utanför Strömstad gick alla länets topporienterare vidare: I comebacken efter senaste skadan vann Martin Regborn sin kvalgrupp nästan två minuter före tvåan Jens Rönnols (och gick till final med nästan sex minuters marginal) och lär bli farlig i finalen där han går ut näst sist (12.35, tre minuter före Gustav Bergman). Andrea Svensson var tvåa, bara nio sekunder bakom Karolin Ohlsson, i sin grupp där Ellinor Tjernlund var femma, Josefin Tjernlund sexa och Lilian Forsgren tia. Jonatan Gustafsson vidare med marginal i sin grupp och Lovisa Persson med fem sekunder (och två placeringar) till godo i sin. Dessutom gick ett helt koppel juniorer vidare till finalerna i morgon.
Matthias Wengelin fortsatte sin mycket framgångsrika säsong och tog ännu en seger när finalhelgen i Sverigecupen, i Jönköping, inleddes med en kortdistans. Örebroaren spurtslog Sernekes Oscar Lind medan Axel Lindh tog sjätteplatsen, 25 sekunder bakom. Wengelin utökade därmed ledningen i Sverigecupen till 80 poäng, men eftersom en seger i morgon ger 400 är det helt öppet.
Nu har startlistan till Bergslagsleden ultra, länets största ultratävling som avgörs på lördag, släppts. Eller ja, startlistan har funnits på nätet länge, men nu kan man se vem som anmält sig till vilken av de tre distanserna som i år bjuds. Banan är ju ny – alla startar i Ånnaboda och springer söderut på Bergslagsleden, och vänder i Leken (för 46 kilometer), Lillsjön (66 kilometer) eller Sixtorp (84 kilometer). Här är de mest spännande länsnamnen på respektive sträcka: 46 kilometer: Mattias Nätterlund (Starts snabbe traillöpare som vann Kilsbergen trailrun i lördags och som ultradebuterade med en sjundeplats just i Bergslagsleden ultra i fjol), Kajsa Rosdal (Start), Fredrik Berg (Hällefors LK), Therse Persson (Örebro AIK) och Janne Werner (Almby). 66 kilometer: Cecilia Jenslin (Team Nordic trail Örebro) och Rihards Darzins (Almby). 84 kilometer: Jonathan Kandelin (Örebro AIK), Carina Gustavsson (LK Gränslöst), Ola Backlund (Nature running, dock tror jag att han kommer agera efterlöpare och inte tävla) och Martin Bergman (Trail and run).
Starten för alla tre klasserna går i Ånnaboda på lördag morgon, 8.00, och 84-kilometerslöparna kommer att få chansen att vända efter 33 kilometer och byta till 66-kilometersklassen om de känner för det.
I helgen avgörs långdistans-SM i orientering utanför Strömstad, nära norska gränsen, och vad jag förstår är Martin Regborn nu fit for fight igen efter stressfrakturen i våras som följdes av lårsmällen i världscupcomebacken som följdes av en fotledssutkningen i kvalet till medeldistans-SM. Han är en av totalt elva anmälda länsorienterare till tävlingen, där kvalet avgörs på lördagen och finalen på söndagen. Tisaren ställer upp med det mesta av det bästa i form av Ellinor Tjernlund, Josefin Tjernlund, Lilian Forsgren, Andrea Svensson, Lovisa Persson, Daniel Forsgren, Anna Hallmén, Gustav Hindér och Sofia Johansson (och bland andra Valter Pettersson i juniorklassen) medan KFUM Örebro kommer med Jonatan Gustafsson (som hade pangform i löparskorna tidigt på säsongen och sprang både orienterings-EM och friidrotts-U22-EM men på grund av studierna avbröt friidrottssäongen i förtid).
Nere i Skåne passerade löparna i Viadal ultra six days vid lunchtid halvvägs i sexdagarstävlingen. Karlskogingarna Leonora Johnson och Regina Johnson hade i det läget gjort 329,4 respektive 289,6 kilometer, och de ligger alltjämt femma och sexa i tävlingen som Sara Lindström leder före Pernilla Otto och Lisa Amundsson. Alla de tre har viss chans på Kristina Palténs svenska rekord (721,79 kilometer) efter att ha passerat halvvägs på 373,95, 357,1 respektive 350,3 kilometer. Kan Amundsson fortsätta i exakt samma fart på andra halvan kan hon precis nå världsrekordet i K60-klassen, tyska Silke Gielens 718,36 kilometer som sattes för bara några veckor sedan.
I går gick den ordinarie tiden för att söka sanktion för friidrottstävlingar inför 2021 ut (men man kan förstås fortsätta göra det till förhöjd avgift), och i dag publicerades den fullständiga listan över tävlingar i länet på Närkes friidrottsförbunds hemsida. Sedan tidigare har jag skrivit här på bloggen om 28 tävlingar, och nu har ytterligare fyra tillkommit för totalt 32 (28 långlopp, om man räknar Semesterhalvmaran och Sommarmilen som separata arrangemang, två stafetter och två arenatävlingar):
** Rusakulan vertikal har sökt sanktion för onsdagen den 14 april, vilket – om det blir som det var tänkt att bli i år – innebär att de kommer att arrangera den längre etappen som ingår som en enskild deltävling i långloppscupen (upp och ned på Rusakulan, med start och mål i Närkes kil) den dagen och de övriga etapperna i Rusakulan vertikal tour (som har start nere i Närkes kil och mål på toppen av Rusakulan) måndagen den 12 april och fredagen de 16 april.
** Bergslagsleden ultra arrangeras, som tidigare noterats på bloggen när de nya bansträckningarna släpptes, den 18 september.
** Tarstaborgsrundan är tillbaka helgen före Lidingöloppet (det är ju en klassisk genrepstävling, men i år låg den, innan allt ställdes in, på samma helg som Lidingö). Söndag 19 september, dagen efter Bergslagsleden ultra, är det hur som helst som gäller 2021.
** Och Markanatten trailrun, som i fjol kördes som en djungeltävling och i år sökte sanktion sent (tävlingen går på lördag) har redan nu bokat in datum för 2021: Den 13 november (alltså precis som i år lördagen vecka 45).
** Återstår att se hur det blir med DM-tävlingar 2021. Det enda som får räknas som i praktiken klart är att Nora marathon återigen lär få maraton-DM eftersom det just nu inte finns något annat maraton i distriktet.
Det är fortfarande nästan två veckor kvar tills friidrottens tävlingsårsskiftet, och tiden att byta klubb utan karens har ju detta speciella år förlängts ända fram tills dess. Någon ansökan för SK Bores Eric Westberg har ännu inte inkommit, men enligt mycket pålitliga källor (Erika Bergentz Instagramkonto) är den 18-årige Torsbykillen klar för KFUM Örebro 2021.
Det innebär att KFUM:s redan starka P19-lag kommer kunna jaga ännu ädlare medaljer i tävlingar som stafett-SM och terräng-SM nästa år. Westberg sprang 2 000 meter hinder ihop med Noha Olsson på Ungdomsfinnkampen förra året, där Wilhelm Bergentz löpte 3 000 meter. Nu blir alla tre alltså klubbkompisar, och i KFUM finns sedan tidigare också Henrik Franzén (som tillsammans med Olsson och Bergentz vann 3×800 meter i P17-klassen på stafett-SM i fjol) och Kevin Bodén (som egentligen satsar på kortare distanser) som var tänkt tredjelänk i laget på terräng-SM och vars insats förmodligen räckt till lagsilver om inte Bergentz blivit sjuk.
Westberg sprang för övrigt ett par av Mikael Kroons testlopp i Örebro i våras och somras och noterade då 16.23 på 5 000 meter och 9.03 på 3 000 meter på GIH:s löparbanor. På junior-SM i augusti blev han fyra på 2 000 meter hinder i P19-klassen med personliga rekordet 6.23,06 (i fjol tog han SM-guld på samma distans i P17-klassen) och i Närkeracet några veckor innan sprang han 3 000 meter på 8.56,43.
Konditionsbloggen 