Jonathan Ahlsson och kollegorna i Motala AIF:s continentallag fick nog med sig många nya lärdomar från ännu en hård tävling i Belgien i dag, 17 mil långa Textielprijs Vichte (en nationell, belgisk elittävling som inte är UCI-klassad). Dries De Bondt, den belgiske Alpecin-Deceuninck-cyklisten som vann en etapp på Giro d’Italia i fjol, vann 19 sekunder före en jätteklunga där Ahlsson och två av hans lagkompisar (Carl Kågevi och Lukas Vernersson) också fanns med (de andra blev avplockade). Ahlsson noterades för en 75:e-plats. På fredag avslutar Ahlsson och teamet tävlingssäsongen med ännu en nationell belgisk elittävling, i Zwevezele.
Tisaren brukar alltid ha bra uppställ på sina klubbmästerskap, och man kan inte klaga på startlistan i dagens medeldistans, som avgjordes i skymningen i skogen vid klubbstugan i Hallsberg. På damsidan var det EM-orienterare på första och tredje palts i Ellinor Tjernlund och Lilian Forsgren – och Lovisa Persson på andraplatsen, som gjort en sån fin säsong och närmat sig svensk nationell elitnivå, var bara 24 sekunder bakom Tjernlund (Persson var snabbare på stora delar av banan men gjorde ett par småbommar tidigt, om man vågar tolka mellantiderna bokstavligt). På herrsidan tog Valter Pettersson, som sprang junior-VM i fjol och nu är förstaårssenior, en storseger, var nästan nio minuter före tvåan Simon Markendahl och drygt tio före trean Mikael Pihel. Lindebygden hade inte riktigt lika god uppslutning av egna orienterare på sitt klubbmästerskap i nattorientering, som också avgjordes i kväll. Faktum är att klubben inte hade någon löpare till start i varken dam- eller herrklass, men Oliver Arnesson blev i alla fall H16-mästare och Evelina Ericsson och Emil Arvidsson var snabbast i 40-årsklasserna (det var de tre som låg närmast i ålder att vara med bland seniorerna. Seniorklasserna avgjordes ändå, med löpare från andra distrikt, och där blev det Milan-segrar genom Therese Korkeakoski och Anders Haglund, som ju var etta och tvåa i trailloppet Granbergsdalsterrängen i lördags men nu tillbaka med kartan i handen. Noterbart också att Hagabys Karin E Gustafsson, som tog SM-silver i mountainbikeorientering i söndags, blev trea på damsidan (bakom Therese och Jessica Korkeakoski).
Bergslagsleden ultra, som i lördags avgjordes för tionde gången, upphör i sin nuvarande form men återuppstår lika snabbt som ett välgörenhetsarrangemang. Den 14 september 2024 kommer ett arrangemang, som ärver namnet Bergslagsleden ultra, att genomföras. Precis som tidigare arrangerat av Föreningen Nature Running (Johan Stamm och Erik Höglund), och nu med devisen ”insamling – gemenskap – ultra”. Det skriver föreningen på instagram. Vad jag förstår kommer det att bli någon form av socialt varvlopp, där man springer olika loopar tillsammans. Johan och Erik har tidigare arrangerat flera löparhappenings till fördel för Diabeteshjältar, som #diabeteshjältar trail och #diabeteshjältar VK trail. När det traditionella loppet nu läggs i malpåse kan man konstatera att Erik Anfält blev den mest framgångsrika löparen i tävlingen genom tiderna, med fyra segrar (varv tre i rad 2015–2017) och ett banrekord på 3.38.57 på den klassiska sträckningen från Digerberget till Ånnaboda (med en tur uppför Rusakulan och en extrasväng över Storstenshöjdens slalombacke på slutet).
Nu har det trillat in några borttappade resultatlistor från helgen: >> Axel Lindblad blev faktiskt rätt hårt utmanad av OK Milans Anders Haglund (orienterare som synts i tuffa löpartävlingar som Porla Brunnsloppet och Digerdöden de senaste åren) och vann till slut bara med 26 sekunder i Granergsdalsterrängen. >> Min segermarginal i Bergslagsleden ultra blev nästan 28 minuter (trots att jag kände mig svårt jagad hela vägen och tittade över axeln tills 200 meter återstod): Björn Tikkanen och Jonas Larsson delade andraplatsen (de sprang i mål hand i hand) på 9.25.15 (jag hade 8.57.37 över de 83 kilometerna) och förhandsfavoriten Alfons Enell blev fyra på 9.30.59. På 63-kilometersdistansen var Attunda OK:s Emeli Grafström snabbast med 7.38.15, men eftersom hon egentligen var anmäld på 83-kilometaren (som enda kvinna) och tekniskt sett bröt den efter 63 kilometer så får hon inte tillgodoräkna sig segern – som i stället örebroaren Linda Harradine fick på 7.52.21 (före Månkarbos Ida Nordin på 8.41.14 (som hade vunnit båda de tidigare upplagorna av tävlingen och som jag därför tippade i topp på förhand). På herrsidan var örebroaren Roger Hjälm, Berber IS, rätt och slätt snabbast på 63 kilometer (även om en handfull 83-kilometerslöpare hade passerat 63 kilometer innan han nådde målet) och vann på 7.43.50. Därefter kom fem 83-kilometerslöpare som valde att bryta vid 63 kilometer innan stockholmaren Niklas Bodén och Hallstahammars Dennis Persson sprang in som tvåa och trea på 8.38.26 respektive 8.40.48. På 45 kilometer vann förhandsfavoriten Camilla Bergdahl, Karlskoga, med nästan exakt en halvtimmes marginal till tvåan Ia Erlandsson, Örebro AIK (4.38.16 respektive 5.08.13). Faktum är att bara två herrar sprang snabbare än 54-åriga superveteranen Bergdahl, som alltså var trea i mål. Trean på damsidan, Glanshammar Hanna Roos, var i sin tur mindre än tre minuter bakom Erlandsson. På herrsidan var det tätare längst fram, men Västerås Daniel Billström höll undan för Oscar Nilsson med 3,5 minuters marginal (4.28.21 respektive 4.31.57) medan trean örebroaren Marcus Bargholtz, Hovsta IF, var knappt 19 minuter bakom (4.47.02). >> Däremot saknas fortfarande resultat från Svartå IF:s 90-jubileum, där det avgjordes både cykel- och löptävlingar.
Från helgen har jag också missat att notera att Jonathan Ahlsson sent omsider fick göra sin första internationella tävling för året med Motala AIF:s continentallag (efter ett struligt fjolår och en krånglig vinter, med framför allt sjukdomar). Det handlade om 20 mil långa belgiska tävlingen Ixina Gooikse Pijl, på UCI 1.1-nivå (nivån närmast under världs- och protourerna). Jasper Philipsen, som har sex etappsegrar på Tour de France (fyra i somras, då han vann poängtävlingen), vann loppet, vilket säger en del om den tuffa konkurrensen (det var sju världstourlag på plats). Ingen av Motalacyklisterna kom med när klungan sprack av, men tre av dem bet sig kvar i andraklungan (som spurtade om 44:e-platsen), bara drygt en minut bakom världsstjärnorna efter 20 mil tävling. Ahlsson var en av dem, och rullade i mål som 84:a (lagkompisarna Carl Kagevi och Lukas Vernersson var också mitt i klungan med 73:e respektive 76:e plats). ”Hårt och lärorikt race. Motstånd av högsta klass”, skriver Motala på sina sociala medier. I morgon och på fredag avslutar laget med ytterligare två lopp i Belgien, på något lägre nivå.
Siri Englund, som är veckans gäst i Konditionsbloggenpodden (som ni hittar till exempel på på Spotify och i podcastappen på Iphone), fick till det betydligt bättre när VM i OCR, hinderbanelöpning, i belgiska Genk i dag fortsatte med den traditionella distansen (15 kilometer) än i gårdagens sprint (tre kilometer). Englund slutade femma, och var med det bästa svenska. Upp till medaljerna var det dock långt: Nicole Mericle, USA, vann på drygt 78 minuter, och danska Ida Mathilde Steensgaard (som tog VM-guldet i sprint i går) tog bronset på knappt 83 minuter medan Englund kom i mål på drygt 88. I morgon avslutas VM med en lagtävling (eller stafett?), alltså den disciplin där Englund tog VM-guld i mixed i somras. Sverige ställer upp med lag i både dam- och mixedklasserna i morgon, men jag har inte sett någon laguttagning (så jag vet inte var Englund placeras in).
I dag av gjordes den kanske sista upplagan av Bergslagsleden ultra, som de senaste tio åren varit länets ledande ultratävling (även om vissa kanske skulle argumentera för Silverleden på en dag eller Munkastigen trailrun). Tre distanser (45, 63 och 83 kilometer) avgjordes med start och mål i Ånnaboda, men några resultatlistor finns ännu inte publicerade. Jag vet förstås att jag själv vann den längsta klassen (läs min långa racerapport på instagram!) på kanske 8.57.39, och just på sociala medier har jag också sett att Camilla Bergdahl (Karlskoga) och Daniel Billström (Västerås) vann 45-kilometersklassen på 4.38.16 respektive 4.28.21. Jag vet också att ingen dam kom i mål på 83:an, men jag vet inget alls om resultaten på 63:an. Så jag får återkomma!
Inte heller Granbergsdalsterrängen, som i år bjöd tävlingsklasser över både fem och tio kilometer på sina utmanande trailbanor, har hunnit publicera några resultatlistor, men däremot namn på vinnarna. Överlägsna fjolårsvinnaren Therese Korkeakoski (OK Milan) sprang fel, men hennes syster Jessica – som var den enda som hann om – väntade in henne på upploppet så att de kunde dela segern. Granbergsdals egen Axel Lindblad, känd från både skidspår och orienteringsskog, vann långa herrklassen medan Noras Kim Semstrand och Filipstads SF:s Joel Wilhelmsson (bror till fjolårsvinnaren Hjalmar Wilhelmsson?) vann femkilometerklasserna.
Bättre ordning är det i Dalkarlsberg, där resultaten från Utmattningen (en Tjurruset-inspirerad tävling), avgjordes i dag. En kul detalj där är att Kim Semstrand hann fram efter sin vinst i Granbergsdal (bara ett par mil bort) till starten som gick bara en timme efter starten i Granbergsdal, och vann den korta klassen även här. Dessutom överlägset, med nästan fyra minuters marginal trots hela 18 startande damer (och bara två herrar var snabbare!). I den längsta klassen, två varv, kom bara tre man (alla just män) till start (mot 25 på ett varv), och där vann Per Anemar med drygtt tio minuters marginal.
Och i Örebro avgjordes i vanlig ordning förstås ett parkrun, och där passade Petra Hanaeus på att vara snabbast för 76:e gången (i dag på 19.52). Två herrar var ännu snabbare, Kristoffer Ingberg värst av dem med 18.55.
I morgon avgörs elitseriefinalen i orientering utanför Timrå, men redan i dag var det dags för Tisarens arrangemang Dubbelfajten, en ungdomstävling med ett lite speciellt upplägg: Den avgörs som en stafett över tre sträckor, där en löpare springer den första, en annan den andra och sedan springer de den tredje tillsammans, som en patrull. I de äldsta klasserna, för D16 och H16, blev det dubbelt Milan genom Wilma Wikström och Cecilia Eriksson respektive Edvin Lindh och Simon Marklund.
Nere i Göteborg avgjordes dessutom sprintdistansen i mountainbikeorienteringens SM, men utan Marcus Jansson och Viktor Larsson på startlinjen blev det inga medaljer till länet. Karin E Gustafsson (femma, 2.20 från medalj) och Thomas Jansson (sjua, 4.37 från medalj) placerade sig bäst.
Pallen nådde inte heller Axel Lindh den här lördag. Han fick nöja sig med fjärdeplatsen, i något av ett ingenmansland bakom de tre på pallen, i Hallbyrundan, som ingår i Sverigecupen i mountainbike.
Senast jag skrev om Storstenshöjdens 100 miles (en av Sveriges tuffaste löpartävlingar, alla kategorier) var i april, och då såg det ut som om årets upplaga av tävlingen (som tidigare avgjorts vintern 2000/21, sommaren 2021 och sommaren 2022) skulle avgöras i december i år. Nu står klart att det inte blir i december, inte blir 100 miles och inte blir på den tänkta banan – men det blir av. Det blir 50 miles (halva distansen, alltså drygt åtta mil) på samma bana som användes vintern 2000/21 i stället för den sommarbana som användes 2021 och 2022. Och starten kommer att gå på lördagsmorgonen den 13 januari. Det skriver arrangören Rickard Ahlberg på facebook. Orsaken är att skogsbruket förstört den andra banan: ”Den är rejält sönderkörd av skogsmaskiner på vissa partier. Det är som det är med det. Jag hade nog brukat marken på samma sätt om jag var skogsbonde”, skriver Ahlberg. Banan som kommer att löpas är 6,7 kilometer lång, och ska följaktligen avverkas tolv gånger. Den går i och runt Storstenshöjdens slalombacke (och lite på Bergslagsleden och mountainbikeleder vid Falkaberget). Enligt Ahlbergs mätning blir det totalt 5 775 höjdmeter. 2021 avverkade Kennie Pussinen , Filip Andersson och Magnus Hjelmér 100 miles (24 varv) på den banan på 35.16, 47.42 respektive 49.52. Johan Nordin var snabbast på 50-milesdistansen den gången, med tiden 15.31.34.
På tal om Rickard Ahlberg så är han en av 20 anmälda till längsta distansen (83 kilometer) på Bergslagsleden ultra som avgörs på lördag. Stockholmaren Emelie Grafström, som vann 2021 (och var totalfemma, herrarna inräknade) är ensam anmäld på damsidan – och nästan lika stort favoritskap får Tranås Alfons Enell, som var tvåa bakom Jonathan Kandelin 2021 (då han fortfarande bara var 17 år gammal) och som för några veckor sedan var 21:a på Ultravasan, anses vara på herrsidan. Undertecknad (tvåa bakom Clarens Olsson i fjol) och Vintrosas Björn Tikkanen (som tills nyligen innehade osupportat FKT på Bergslagsledens 28 mil och som i somras sprang 36 varv/timmar för en andraplats i Lurs backyard ultra) får ses som största utmanarna. Ida Nordin, från Månkarbo utanför Tierp, har vunnit båda upplagorna av 63-kilometersdistansen (som i fjol var 66 kilometer – man har flyttat på vändningen i år, från vindskyddet vid Lillsjöstrand till Stenbäckens friluftsgård, om jag förstått saken rätt), och kommer nu tillbaka för att återigen försvara titeln (bara två andra damer är anmälda, och Nordin kommer vara storfavorit). På samma sätt ska Janne Werner från Kumla vara i en klass för sig på herrsidan. 45-kilometersklassen brukar vara det stora getingboet, med både klart flest anmälda (60 stycken, i år) och bäst toppbredd (även om det är långt ifrån tidigare års elitklass på startlistan). Där kommer fjolårstrean Cecilia Jenslin (då bakom Lisa Ring, som just nu är i Kina för multisporttävlingar, och Carina Gustavsson, som vilar upp sig efter en grym debut i CCC) från Örebro utmanas främst av Karlskogas Camilla Bergdahl och Örebros Lisa Brorson, tror jag. KFUM Örebros Rasmus Ahlgren, tidigare mest känd som 1 500-meterslöpare (3.57,09 i fjol) men också god för 15.27 på fem kilometer och 32.09 på landsvägsmilen gör, mig veterligt, sin första tävlingsstart på en distans längre än tio kilometer (och en av få i den här typen av terräng, även om han tidigare i år vunnit Gallaberget trailruns sexkilometersklass. Från orienteringen kommer Tisarens Emil Nylin, som inte heller verkar ha sprungit ultra tidigare, och kanske blir det de två som gör upp om segern i herrklassen (men jag får erkänna att det är väldigt många namn jag har väldigt dålig koll på).
Efter gårdagens insats i La Choralis Fourmies har Emilia Fahlin nu dykt upp i en ny startlista till en tävling i Frankrike på samma nivå (UCI 1.2, den lägsta av fyra nivåerna inom internationell cykling): Grand Prix International d’Isbergues. Tävlingen avgörs på söndag, och Fahlin kör för sitt franska proffslag FDJ-Suez som även den här gången kommer vara enda world tour-lag på plats. Med sig kommer hon bland annat ha Clara Copponi, som teamet körde för i går (men som fick nöja sig med en femteplats) och som tagit två andrapltase i den här tävlingen 2019 och 2022. Det är sjätte upplagan av tävlingen som ännu inte presenterat någon bansträckning (eller distans), men där italienska Chiara Consonni vann över 126 kilometer i fjol.
Tidigt i morgon bitti släpps veckans avsnitt av Konditionsbloggenpodden, där Noraatleten Kristalina Smårs berättar allt om sitt total-rekord i En svensk klassiker, från drömtiden i Vasaloppet över de långa, plågsamma timmarna runt Vättern till defileringen på Lidingö. Dessutom om drömmen om ironman-VM, testet av nya tävlingskonceptet Hyrox och förhoppningen om att någon vill låna ut en helikopter. Finns där poddar finns, som på Spotify och i podcastappen på Ihpone.
Jag får ta och reda ut lite till efter gårdagens notering om att DM på 5 000 meter ersätter Vibysjön runt i långloppscupen. Mer korrekt är nog nämligen att säga att Vibysjön runt ersatts av Gallaberget trailrun den 14 juni. Det är arrangören Vretstorps IF som bytt ut sitt nya arrangemang Vibysjön runt mot beprövade Gallaberget trailrun, ett traillopp över mildistans – med några hyfsat tekniska kilometer i början – som avgörs för åttonde gången i år men nu för första gången tar plats i cupen. Att Vibysjön utgår beror dock, som jag skrev, på kossorna. Länsstyrelsen har anlagt ett naturreservat just där den nyanlagda leden runt Vibysjön går på en stig vid sjöns västra strand (finaste biten!), vilket gör att man som vandrare/löpare dels måste passera en handfull grindar, dels riskerar närkontakt med korna. Loppet kommer därifrån inte bara utgå ur cupen, utan dessutom skjutas upp från den 28 maj till en obestämd tid i höst (eller möjligen ställas in helt) meddelar Vretstorps IF. DM på 5 000 meter blir därför inte ersättare till Vibysjön runt, utan en ny och 28:e deltävling i cupen i år. I ursprungsplanen fanns 27 deltävlingar (25 individuella och två stafetter), och nu blir det alltså en till. Gallaberget trailrun är för övrigt en riktig pärla till tävling som många hittade till under pandemisommaren 2021 (70 startande mot tidigare som bäst 39), och det ska bli intressant att se hur många som dyker upp nu när tävlingen får cupstatus. Det blir det andra trailloppet i cupen i år, vid sidan om Wadköpingslöpet. Gallaberget trailrun genom åren (banrekorden kursiverade): 2016: Patrik Johansson 42.22/Hanna Henriksen 53.47 (sju deltagare på tio kilometer, elva på 6,2). 2017: Jonas Nilsson 39.53/Therese Karlsson 50.34 (tolv på tio, 18 på 6,2). 2018: Johan Ingjald 42.45/Liduina van Sitteren 43.55 (20 på tio, 13 på 6,2). 2019: Jonathan Kandelin 41.42/Therese Fjordäng 48.35. (16 på tio, 13 på 6,2). 2020: Valter Pettersson 38.56/Therese Fjordäng 49.13 (16 på tio, sju på 6,2). 2021: Anton Johansson 36.02/Josefin Tjernlund 43.37 (39 på tio, 31 på 6,2). 2022: John Lundström 38.38/Petra Hanaeus 48.52 (33 på tio, 18 på 6,2).
Bergslagsleden ultra, som firar tio år i år korrigerar sin bana igen, om än bara för den längsta av de tre distanserna (ja, mellandistansen är också något korrigerad). Tävlingen har ju sedan 2021 ingen uttalad huvuddistans som snart sagt alla andra, utan tre likvärdiga – 45, 63 respektive 83 kilometer (även om 63-kilometersdistansen de här två åren lockat klart svagast startfält). 83 kilometer har tidigare gått från Ånnaboda och tre etapper rakt söderut på leden, till Sixtorp, där man vänt och sprungit norrut igen. Men från och med i år kommer 83-kilometerslöparna att vända ihop med 63-kilometerslöparna efter 2,5 etapper, vid Stenbäckens friluftsgård (den vändningen är flyttad en knapp kilometer från vindskyddet vid Lillsjöns strand, vilket gjort att den distansen officiellt kortats från 64 till 63 kilometer). När 83-kilometerslöparna kommer tillbaka till Ånnaboda springer de sedan en etapp norrut, till Blankhult, och vänder, för de 20 sista kilometerna. De sju första åren som tävlingen fanns gick Bergslagsleden ultra från Digerberget, utanför Nora, till Ånnaboda, och därefter runt i en extraslinga till Falkasjön, uppför Södra Storstenshöjdens slalombacke och tillbaka till Ånnaboda för totalt cirka 47 kilometer (den officiella racedistansen varierade mellan 46 och 48 kilometer de åren, men banan var hela tiden densamma, och inkluderade en sväng upp på Rusakulan, vilket också avvek från Bergslagsledens egentliga sträckning). Till 2021 bytte arrangörerna till de nuvarande distanserna, men på grund av att Bergslagsleden bytte etappmål och sträckning vid Leken inför 2022 så korrigerades både banan och längderna på de tre distanserna (som alla blev nästan två kilometer kortare). Och nu blir det alltså en ny korrigering, på två av tre distanser. Det här gör att det är svårt att jämföra tider och banrekord. My Svensson (4.14) och Erik Anfält (3.38) har rekorden på den ursprungliga sträckningen medan Lisa Ring (4.24) och Thomas Chaillou (3.32) har rekorden på den nya korta distansen (de tiderna får anses vara bättre än Kajsa Rosdals 4.49 och David Lundströms 3.53 även om de båda sprang 2021, när banan var nästan två kilometer längre). På mellandistansen har Ida Nordin varit först i mål två gånger (9.01 på den kortare varianten, 2021, var faktiskt snabbare än hennes tid 2022) medan Daniel Wärnelids gjorde 7.26 på den längre varianten från 2021 – vilket var bättre än segrartiden på den kortare 2022. På den längsta distansen, som nu förändras mest, gjorde Jonathan Kandelin 8.59 på den långa banan 2021 och Clarens Olsson 8.48 på den kortare 2022, medan Emeli Grafström gjorde 9.55 på den längre 2021 (ingen dam gick i mål 2022).
Vi är fortfarande inte inne i årets sista kvartal, men redan börjar kalendern för nästa säsong att ta form. I söndags släppte både Bergslagsleden ultra och Sommarro snabbare sina datum för 2023, och de kör båda vidare med samma datum som i år: Tredje lördagen i september respektive andra lördagen i maj. Bergslagsleden ultra – den 45, 65 eller 82 kilometer långa tävlingen som nästa år firar tioårsjubileum – avgörs således den 16 september medan Sommarro snabbare – ett frontyardinspirerat lopp där en 2,6 kilometer lång slinga ska löpas snabbare och snabbare för varje varv – går av stapeln den 13 maj. Även i orienteringen har det börjat trilla in datum för 2023: Det blir Boforsloppet och Letälvsträffen 22–23 april, Tisarträffen 29–30 april, Närkekvartetten 13–14 maj och 26–27 augusti, DM i sprint och sprintstafett i Kumla den 10 juni, medel- och långdistans-DM arrangeras av KFUM Örebro 2–3 september, natt-DM avgörs i Hällefors (!) den 22 oktober och stafett-DM i Almbys regi den 24 september.
Men året är långt ifrån över, och först häromdagen kom detaljerad information om årets långa terräng-DM. Arrangerande Vretstorps IF har under året rekat en fullång tiokilometersbana uppe vid Gallabergssjön, men har i slutändan beslutat sig för att köra tävlingen över två varv på en femkilometersloop med start och mål vid folkparken (där korta terräng-DM avgjordes i fjol och förfjol) som delvis utnyttjar elljusspåret. Tävlingen avgörs den 29 oktober, och på schemat står förutom DM också veteran-DM. Alltihop för hela det sedan årsskiftet nya distriktet södra Svealand.
På tal om orientering finns några småtävlingar från senaste veckan som jag inte gett någon uppmärksamhet: ** Den lite annorlunda tävlingen Dubbelfajten avgjordes i Nora i lördags. Det är en hybrid av tvåmannatävling, där lagdeltagarna först springer varsin stafettsträcka i sprint och sedan tillsammans ger sig ut på en patrullorientering över långdistans. Den är primärt för ungdomslag, och Lindebygdens Axel Thybeck följde upp sina USM-guld från förra helgen med nytt guld ihop med Viggo Holmberg i den äldsta pojkklassen (H16), näst före arrangörsklubben Milans Fabian Larsson och Edvin Lindh. Karlstadsklubben OK Tyrs lag vann på flicksidan, före hemmaklubbens Cecilia Eriksson och Wilma Wikström. ** Tisaren hade klubbmästerskap över medeldistans förra tisdagen, tre dagar före SM-kvalet på samma distans. EM-löparen Ellinor Tjernlund, som sedermera hade en tung helg i Dalarna, vann 2,5 minuter före systern Josefin Tjernlund (som det gick betydligt bättre för på SM) med Lovisa Persson på tredjeplatsen. Simon Sanderi – ett namn jag har rätt dålig koll på, men visst har han tävlat för Hagaby tidigare? – tog ett överraskande guld på herrsidan före Mikael Pihel och Martin Sand (men Erik Berzell, som springer för Järla, var åtta minuter snabbare än Sanderi, utom tävlan). ** Garphyttans IF, länets mest livskraftiga mountainbikeorienterings-förening, arrangerade klubbmästerskap i lördags. Rasmus Doering tog guldet på herrsidan, medan inga damer från klubben kom till start på KM-distansen. KFUM Örebros Anna Janegren och Anders Kallin var snabbast i tävlingen.
I fjol var lätt inledningsvis. Sedan trögt. Sedan väggen. Sedan någon typ av runners high på andra sidan och en tredjeplats jag var osnyggt nöjd med. Årets Bergslagsleden ultra var en helt annan upplevelse. Det var egentligen bara i de sista riktiga motluten som det var drygt (och då valde jag att slå av lite på takten), annars kunde jag stå på rätt bra hela vägen. Bättre disposition. Bättre upplevelse. Och en andraplats. Men, vi ska ta det från rätt ända. Bergslagsleden ultra har förvisso alltid (det här var nionde upplagan, jag har varit anmäld till alla men missat ett på grund av förkylning och brutit ett på grund av magrasens magras) varit mitt favoritlopp, men i år var det dessutom mitt enda mållopp (efter att jag dubbelbokat mig och missat sedermera inställda The Hill marathons), så jag var lite extra laddad, 364 dagar efter senaste urladdningen. Jag hade ett bra träningsår bakom mig, helt utan skador fram till tre dagar före loppet då jag dunkade vänsterfotens inre fotknöl i en sten. Kunde knappt gå dagen före loppet, men provade att jogga lite och det gjorde inte ondare. Bestämde mig för att starta, men ta det lugnt och eventuellt byta ned mig till någon av de kortare distanserna (45 eller 65 kilometer) i stället för att fullfölja 82-kilometersloppet. Jag hade läst startlistan inför loppet noga och siktade på en andraplats bakom Alfons Enell, en ultralöpningssensation från Tranås som 17 år gammal i fjol kom tvåa bakom Jonathan Kandelin här på leden och som sedan dess fyllt 18 och sprungit över 80 kilometer i ett sextimmarslopp (alltså en bra bit över min egen kapacitet). Enell, cool i sin stråhatt, visade sig dock ha dragits med förkylning, och tog det lugnt och lade sig bakom mig och släppte. Men många andra dunkade på. Fattade inte det i början, men när jag kom ned till Bergslagsledens för året nya etappmål i Lekhyttan (en omdragning som gjort leden 900 meter kortare, och de tre loppdistanserna 1 800 meter kortare) var jag bara femte man som fortsatte mot Stenbäcken och Sixtorp (i Lekhyttan vänder de som ska springa 45:an). Foten kändes ungefär som efter start, varken bättre eller sämre, lite jämn smärta på varje steg, men jag var fräsch i övrigt och fortsatte. Tog en naproxen och en alvedon och åt kall korv-risgrynsgröt uppför backen mot Lekhytteklint (det var min enda energi för dagen, utöver 40 gram choklad och sportdryck som jag drog i mig nästan tre liter av). Hade ingen aning om tiden fram, utan sprang mest och väntade på när Alfons skulle komma ikapp (i det läget trodde jag bara han startat långsamt, visste inget om hans förkylning). Tänkte att de som ligger där framme nog är löpare i 65-kilometersklassen, eftersom jag inte hittat några riktigt snabba på långa loppets lista. Men döm om min förvåning när jag passerade Stenbäcken och fortsatte mot 65-kilometersvändningen vid Lillsjöstrand och jag fortfarande inte mött en enda löpare. Björn Tikkanen stod i depån där, och eftersom jag inte stannade i depåerna (mamma och pappa langade sportdryck längs vägen) så drog jag förbi. Halvvägs mellan vindkraftverken och Sixtorp började jag skymta Magnus Anundsson, Borensbergs-löparen som jagade mig som en vinthund hela vägen i mål i fjol (jag blev trea, han fyra), som med jämna mellanrum stretchade kramp. När vi kom ihop var det han som drev upp tempot, när krampen inte slog till. Sedan fick jag en lucka, innan han kom ikapp igen och drog. På den korta lilla stigen bakom torpet, 1,5 kilometer från Sixtorp, mötte vi ledaren Clarens Olsson, från Karlstad, och i skogen 700–800 meter från Sixtorp också örebroaren Simon Janjam. Olsson såg ansträngd ut, svettig och flåsig, medan Janjam bara utstrålade styrka. Olsson skulle nog få svårt att hålla undan, tänkte jag. Nere i vändningen, där man skulle riva ut en sida ur Scott Jurek-boken ”Spring och ät” (en passande titel i ultralöpningssammanhang) som korresponderade mot ens startnummer (på sant Barkley-manér, alltså) fick jag en ny flaska sportdryck, och så bar det av norrut igen. Vid det här laget kände jag bara av foten i löpbara nedförsbackar, men i övrigt var smärtan bort-medicinerad. Magnus vände sekunder efter mig och Alfons och Björn kom in i sällskap precis när jag gav mig iväg igen, och bara några hundra meter senare mötte jag ännu en kille. Jag var fräsch i kroppen och började ta ut lite mer kraft ur kroppen för att hålla tempot upp. Försökte driva på, vara medveten om varje steg, röra mig med syfte. Enda tanken var att försöka hålla tredjeplatsen, jag kände mig jagad men inte stressad (tänkte på Rune Larssons gamla visdomsord om att ”älska kampen”). Dessutom hade jag vänt på en tid, just under 4.20, som gjorde en målgång under nio timmar möjlig. Mötte ytterligare en kille strax efter vändningen och två på kullen med vindkraftverken fyra kilometer norr om Sixtorp, men sedan inga fler. Alla damer som hade startat på 82:an hade vänt och bytt ned till 65:an. Jag fick börja gå i de brantaste motluten, inte av energislut utan för att jag slarvat med backträningen i år och helt enkelt var trött i musklerna. Kunde fortfarande löpa i fem-tempo på grusvägen. Lämnade min boksida till Stefan Sager i Lillsjöstrand-depån och fick en ny flaska sportdryck vid Stenbäcken. Frågade inte hur långt det var fram, bad om en bak-tid i stället. Kunde hålla någon sorts löpsteg uppför den långa grusvägsbacken på vägen tillbaka mot Lekhytteklint och kom om en amerikan vid det stora myrstackarna i skogen. Tjoade. Fick mer sportdryck (och lite blåbärssoppa) på vägen ned mot Lekhyttan, och pappa sa det passerat en kille bara några minuter senare som ”såg ut som om han sprungit långa”. ”Inte en chans”, tänkte jag som bara kände mig jagad (även om jag nu fått höra att Alfons tvingats bryta – riktigt tråkigt, för att ta stryk av en sån kille hade jag inte haft några problem alls med), men nere vid energibordet stod Janjam och fyllde på. Han blev nog lite stressad av att jag bara sprang förbi med highfives till hejaklacken och ett hej till funktionärerna, för han skyndade sig iväg direkt och försökte rygga på asfalten, men jag drog på lite extra både där och uppför starten på ”Brännmyrbacken”, som ledens nya sträckning upp mot Stora Tväggelåten döpts till. Här började energin rinna ur mig, men jag delade upp vägen som var kvar i små, små segment (jag kan i princip varje sväng i huvudet efter många turer på leden) och försökte mata på. Det var lite lerigt, men härligt. Vädret var perfekt hela dagen, för övrigt. Tio-tolv grader och höstsol med växlande molnighet. Kom ikapp glada Amanda Brunosson, som hälsade att avståndet framåt var stort. ”Det var länge sedan ledaren kom förbi, men vi blir tvåa du och jag”, sa hon som knep andraplatsen på 65 kilometer. Nere vid nationalparkens parkering fick jag sista flaskan sportdryck för dagen och bad om en baktid till Janjam, men när jag kom upp till Suttarboda (i backen dit blev det inte många löpsteg) fick jag höra att det var minst en kvart bak. Längre än så hade min support inte vågat stanna och ta tid för att själva hinna upp med bilen. Ingen rapport om avståndet framåt, och jag bestämde mig för att inte springa ihjäl mig de sista sju kilometerna (och riskera att bli onödigt sliten framåt) utan att njuta av den underbara dagen i skogen. Det gjorde jag. Gick stora delar av de två backarna vid Falkasjön och joggade sedan in i mål på 8.54.37. En tid jag är sjukt nöjd med. Första halvan på knappt 4.20 gör andra halvan på 4.35 – och att bara tappa 15 minuter (typ 22 sekunder per kilometer), när man börjar bli seg och gå i backarna och det är runt hundra höjdmeter mer på andra halvan, är jag väldigt nöjd med. Väldisponerat. Men det blev ändå ett styng av besvikelse när jag fick höra att Olsson bara hade varit sex minuter före mig i mål (han vann på 8.48.36). Jag menar, jag hade ju tagit det lugnt sista biten. Hade det funnits sex minuter till att ta, någonstans? Hade jag sumpat en segerchans? Nej, det där kunde jag slå bort. Det var bara de sista sju kilometerna jag slog av lite, fram tills dess hade jag känt mig jagad. Och för att ordna en spurtduell hade jag då alltså nästan behövt springa en minut snabbare per kilometer: Och förutom dubbla Falkabergskilometern (8.46) snittade jag runt 6.30 den där biten. Det hade inte funnits 5.30 i benen på den stigen vid det laget. I stället kan jag återgå till att vara jättenöjd med prestation, med andraplatsen, med att hav varit 43 minuter snabbare än i fjol (även om banan var 1,8 kilometer kortare i år). Och med att ha disponerat fint och tagit in så mycket – Stravas flyby-funktion visar att Olsson var nästan 23 minuter före mig tillbaka till Lillsjöstrand (49 kilometer in i loppet) men att jag sedan plockade ikapp 17. Hade loppet varit en mil till, så … Men då hade förstås båda disponerat krafterna annorlunda. Nej, både jag och Olsson kan vara mycket nöjda med våra lopp, och stort grattis till segern! Janjam var till slut 21 minuter (på sekunden!) bakom i mål, ovetandes om att Björn jagade och till slut bara var 69 sekunder ifrån att nå ikapp. Anundsson tvingades bryta med sin kramp, men Thomas Östlundh (en av dem jag mötte efter Sixtorp) tog sig i mål på 10.25 som femte och siste man på långa distansen. Foten höll och blev inte värre, ens när medikamenterna gick ur kroppen. Jag persade stort, jag fick en pallplats igen. Jag fick målgångsöl (perfekt för att tvätta ur smaken av tre liter sportdryck ur käften) och det godaste kaffet jag drucket på länge. Och matlåda och medalj och kärlek. Bergslagsleden ultra är världens bästa lopp, det är jag helt säker på. Nästa år är det tioårsjubileum. 362 dagar kvar. Bara att börja ladda! Tack till mamma och pappa för suveränt supportjobb (utan er hade det inte gått att springa så fort), till alla som kom och hejade längs vägen och till arrangörerna för ett topplopp!
Brännmyr på väg nedför Brännmyrbacken. Foto: Andreas Andersson
Örebroaren Axel Lindh blev bästa svensk när mountainbikens långlopps-VM i dag avgjordes i danska Hederslev. Lindh var sex minuter bakom täten efter de första två varven på den knappt 40 kilometer långa banan, men orkade inte hålla trycket uppe på det tredje och sista varvet och var drygt 19 minuter bakom segrande nyzeeländaren Samuel Gaze i mål. På tal om stora cykeltävlingar är Jonathan Ahlsson på plats i Belgien för att köra sitt livs största tävling i morgon, Gooikse Pijl (på den tredje högsta nivån på UCI:s rankning), med sitt klubblag Motala AIF-Serneke-Allebike. Sex av hans klubbkompisar körde i dag Grote Prijs Rik Van Looy, men blev alla avplockade (loppet avgjordes på en varvbana, och bara 57 av 126 startande fick fullfölja).
Det blev inga medaljer för länets seniorer i medeldistans-SM i Grönklitt i dag – men karlskogingen Rasmus Pettersson räddade showen med ett silver i H20-klassen, hans första SM-medalj i karriären. Lämpligt eftersom han så sent som i förrgår blev uttagen till sitt första landslagsuppdrag, Europacupen för juniorer om två veckor. Pettersson var snabbast av alla i början av banan, lade bort lite tid i mitten men spurtade in på andra plats, 25 sekunder bakom Lukas Larsson (Skogshjortarna). KFUM Örebros Anton Kruse blev dessutom femma i H18-klassen, bara drygt en minut från medalj. Hur det gick för seniorerna? Jo, Anton Johansson, som tog SM-brons i långdistnas förra helgen, blev återigen bästa länslöpare med en sjätteplats, drygt två minuter bakom överlägsne Emil Svensk och 56 sekunder från medalj. Jerker Lysell och Martin Regborn var 18 respektive 25 sekunder bakom Johansson och slutade på nionde respektive elfte plats. Tisarens Andrea Svensson blev näst bästa länslöpare med en sjundeplats, 4.43 bakom en viss Tove Alexandersson, som tog segern, men mindre än två minuter från medalj. Josefin Tjernlund blev tia, knappt två minuter bakom klubbkompisen. Ellinor Tjernlund tog revansch för gårdagens miss i kvalet och vann B-finalen. I morgon avslutas de två stora SM-helgerna med stafetterna.
Vi väntar fortfarande på resultatlistan från Bergslagsleden ultra i dag, men det jag vet är att det blev favoritsegrar på den kortaste distansen (45 kilometer) genom Lisa Ring och Thomas Chaillou (David Lundström kom inte till start) på 4.24.18 respektive 3.32.12. Ring, som kommer från Östergötland, har sprungit friidrotts-VM medan Örebroboende fransmannen Chaillou är länets sjunde bästa maratonlöpare genom tiderna i statistiken (och tredje bäst under de senaste 30 åren) med 2.27.52 från Paris 2017. Senaste 3,5 åren har jag dock inte sett hans namn i en enda resultatlista. Något jag också vet är att Karlstadslöparen Clarens Olsson vann den långa klassen (82 kilometer) trots att han stumnade betänkligt på slutet. Jag blev nämligen tvåa och var i mål bara runt sex minuter bakom, trots att han ett tag ledde med halvtimmen eller så. Inga damer gav sig på den längsta klassen. Hur det gick på mellanklassen (65 kilometer) vet jag däremot inte. Vi får återkomma i morgon. Och en racerapport kommer så klart också.
Det blev fyra damer överst på pallen när Utmattningen, Dalkarlsbergs Tjurruset-inspirerade leriga och häftiga trailtävling avgjordes i dag. 8,4 kilometer var huvuddistansen, och den tog Kristalina Smårs, Noratriathleten som satt tidernas bästa sammanlagda tid på En svensk klassiker (under ett år), 27 sekunder före Therese Korkeakoski och ytterligare 1.19 före hennes syster Jessica Korkeakoski på tredjeplatsen. Dessutom blev Sara Gunnarsson från Lindesberg fyra. Herrarnas topptrio Petter Lillhager, Anders Lillhager och Salomon Johnson (son till Regina som vann Viadal sexdagars) var alla inom 3,5 sekunder men alltså femma, sexa och sjua totalt. Joakim Bergman och Kim Semstrand var snabbast över halvdistansen. Siri Englund, som förra helgen slog svenskt rekord i militär femkamp (och i femkampens terränglöpningsmoment) sprang i stället Tjurruset i Karlstad, och vann med drygt tre minuter marginal till Åmåls Eira Olsson på andraplatsen.
Det dök upp ett par starka löpare på Örebro parkrun i dag, och Björn Engqvist vann med över minuten när han klarade av de fem kilometerna på 18.23 (han var närmast före Gustav Grek och Johan Ingjald på 19.29 respektive 19.37), och superveteranen Marie Dasler var snabbaste dam på 21.27 (nästan 2,5 minuter före en Johanna Eriksson, men inte den Zinkgruvan-fostrade Motalalöparen, förstås).
När örebroaren Axel Lindh vann Ränneslättsturen i Eksjö i början av juli var det hans första seger i den svenska långloppscupen på sju år. Det, plus ett gäng andra starka resultat under året (framför allt i vanliga crosscountrytävlingar) gör att han nu blivit uttagen till mountainbikens långlopps-VM som avgörs redan i morgon, i Danmark. Lindh, som tävlar för Team Ormsalva, är en av två svenska herrar som i morgon ger sig på den 120 kilometer långa tävlingen på en varvbana (tre 40-kilometersvarv med 500 höjdmeter) i danska Haderslev. – Både Erik (Mattelin, från Eksjö) och Axel började långloppsåret fint med starka resultat både internationellt och nationellt. Sedan har de stött på lite farthinder under säsongen i form av sjukdomar. Men båda anser sig nu vara back on track och skall bjuda upp till race i Danmark, säger förbundskapten Petter Mattsson till Svenska cykelförbundets hemsida.
Det blev ett visst manfall när kvalet till morgondagens medeldistans-SM i orientering i orientering avgjordes i Orsa-Grönklitt i dag. Det började med att Tisarens landslagsjuniorer Valter Pettersson och Fredrik Glännefors, som båda hade medaljchans tvingades slänga in handduken på grund av sjukdom. Sedan åkte både Ellinor Tjernlund (EM-löpare i somras), Lilian Forsgren (med ett antal SM-medaljer och EM och VM på meritlistan) och Oskar Andrén (som också sprungit i landslagsdress, i världscupen) ut i kvalet. Tjernlund efter en fyraminutersbom till fjärde kontrollen (hon var till slut 1.20 från att gå vidare), Forsgren efter ett lopp som helt enkelt gick för långsamt (hon var 1.45 från att avancera) och Andrén efter att ha lagt bort den minut som skiljde till final på en bom till den 13:e kontrollen. Men andra länslöpare imponerade: Martin Regborn, Europamästaren i långdistans, vann sitt kvalheat med nästan 1,5 minuter, Anton Johansson, som i söndags tog SM-brons i långdistans, och Andrea Svensson, som är reserv till världscupfinalen (dit Regborn och Johansson är uttagna), var båda tvåa i sina. Jerker Lysell gick vidare till final som fyra i sitt heat, Jonatan Gustafsson som femma, Lovisa Persson och Gustav Hindér (en liten skräll) som sexor och Josefin Tjernlund som sjua. Och på juniorsidan vann Djerfs Rasmus Pettersson, som ju precis blivit uttagen till landslagsdebut i Europacupen för juniorer, sitt kvalheat i H20. Vidare till final på juniorsidan är också KFUM Örebros Lovisa Gustafsson, Karin Lindgren (båda i D20) och Anton Kruse (i H18), samt Garphyttans Nelly Mårtensson (i D18) och Måns Bergqvist (i H18). Finalerna löps i morgon. På söndag är det stafett-SM.
I morgon är det dags för årets sista av de tre stora ultratrailtävlingarna i länet, Bergslagsleden ultra. Det blir nionde upplagan totalt och den andra på den nya bansträckningen, med tre olika längder. Tidigare avgjordes loppet från Digerberget till Ånnaboda, nu går det från Ånnaboda söderut med tre olika vändpunkter, i Lekhyttan (45 kilometer), vid Lillsjöstrand (62 kilometer) och i Sixtorp (82 kilometer). I går kväll stängde anmälan, och startlistan är uppdaterad nu på morgonen. Den kortaste klassen blir onekligen den med bäst och bredast startfält: Här finns fjolårsvinnarna Kajsa Rosdal och David Lundström plus löpare som Lisa Ring (friidrotts-VM-löpare som numera bara bor 100 meter från Örebro län, men i Östergötland, söder om Zinkgruvan), Carina Gustavsson (som var tvåa på längsta distansen i fjol) och Thererse Persson på damsidan och Thomas Chaillou (en av länets bästa maratonlöpare genom tiderna, som inte tävlat så mycket på senare år), Jonathan Kandelin (som vann längsta distansen i fjol) och amerikanen David Brabham som i fjol klarade sig i mål på Barkley fall classic (på delar av Barkley marathon-banan) på herrsidan. På 65-kilometaren är fem damer, som jag inte alls har koll på, anmälda, men på herrsidan finns starka löpare som Janne Werner och Daniel Wärnelid med i listan. Och på den längsta, 82-kilometaren, finns fjolårsvinnaren Emeli Grafström (från Sollentuna) anmäld liksom tvåan och trean på herrsidan (18-årige Tranås-killen Alfons Enell som är Sveriges största ultra-talang och så undertecknad). Starten går 8.00 i morgon bitti och målet stänger 19 (i fjol var sista målgången 18.58.26!).
Det såg ut att kunna bli en fin spurtstrid i Ullmax vinterserie (även känd som Nattcupen) när den första nattetappen avgjordes med masstart och målgång vid Tysslinge raststuga på onsdagskvällen. Men Örebroboende franske landslagsorienteraren Quentin Rauturier läste fel och rusade direkt från näst sista kontrollen mot mål – och var nära att lura med sig Örebros världsstjärna Martin Regborn som strategiskt lag sig i rygg, berättar Regborn i sin träningsdagbok på Strava: ”Liten miss i början och fick jaga ikapp men i övrigt var det mest jag som drog. La mig bakom Quentin till sista för att läsa in långsträckan till målet, men han drog direkt till målet så fick vända tillbaka och blev en uppgörelse mot Filip istället.”
Filip är förstås Filip Dahlgren, Regborns klubbkompis (i Hagaby) och förre landslagsorienteraren, som var tio sekunder bakom tätduon vid näst sista kontrollen men som efter fadäsen stämplade först på sista. Men Regborn var bara två sekunder bakom och var 27 sekunder snabbare till målet, så segermarginalen blev 25. ”Tryckte på ut mot åkern och fick en bra lucka in till mål”, konstaterar Regborn i träningsdagboken. Rauturier använder för sin del en ”ta sig för pannan”-emoji för att beskriva vad han gjorde på slutet …
Johan Mårtensson (Törebodakille som tävlar för IF Hagen men går sista året på orienteringsgymnasiet i Hallsberg och var fyra på medeldistans-SM i H18 i somras) ärvde tredjeplatsen, drygt två minuter bakom Regborn. Vem som var snabbaste dam går inte att utröna i resultatlistan eftersom Ronja Hugg (Stora Tuna) och Tisarens landslagslöpare Ellinor Tjernlund gick i mål på exakt samma sekund och fått delad placering i listan (förmodligen dömdes de som delade segrare). Lovisa Persson tog tredjeplatsen, knappt fyra minuter bakom. Det var på den långa banan, som är mixedklass och herrarnas tävlingsklass medan damernas tävlingsklass traditionellt har varit mellanbanan där KFUM Örebros Lovisa Gustafsson utklassade konkurrenterna och vann med nästan åtta minuter till Therese Korkeakoski och ytterligare två till Jessica Korkeakoski. Noterbart också att Garphyttans landslags-mountainbikeorienterare Karin E Gustafsson ställde upp på den korta banan (som också är mixed) och totalvann den.
Jessica Korkeakoski, Sofia Carlsson och Emma Lindkvist delar ledningen i damklassen efter två av åtta deltävlingar. Regborn och Dahlgren har varit etta och tvåa i de två första på herrsidan och har förstås därmed de placeringarna även i totalen. Cupen tar nu helgledigt och återstartar med en ny nattetapp strax utanför Örebro onsdagen den 12 januari.
På lördag avgörs den sista deltävlingen i årets upplaga av Närkes långloppscup – Lucialoppet i Vretstorp (det skrev jag en hel del om i går). Men redan i dag presenterades programmet för nästa års långloppscup. Wadköpingslöpet, som utgick ur cupen i år (och därmed inte varit med sedan 2019 eftersom fjolårets cup ställdes in) är tillbaka, men de stora nyheterna är att Rusakulan vertikal (som verkar hänga lite i luften för tillfället, någon sanktionsansökan är inte inne) och Wedevågsloppet saknas (Wedevågs IF har heller inte sökt sanktion än, så det är högst oklart om den klassiska tävlingen blir av 2022; i år fanns den med i cupens preliminära program men ställdes in på grund av då rådande covidrestriktioenr) medan Örebro AIK:s öppna klubbmästerskap – en synnerligen välarrangerad tiokilometerstävling fram och tillbaka på banvallen mot Latorp med mål vid Karlslund) för första gången tar plats i cupen. Hässelbys Sanna Mustonen, Sverigetrea på halvmaraton i år, och Hälles ex-örebroare Simon Schagerström dök upp och vann årets upplaga medan Erica Lech och Jonas Nilsson var bästa länslöpare (och klubbmästare eftersom båda springer för ÖAIK).
Cupen kommer nu för första gången verkligen att starta med Nora marathon (2020 gjorde den också det, men då ställdes hela cupen retroaktivt in – och i år ställdes Nora marathon in men inte cupen) och det kan bli distriktsmästerskap i maraton (tidigare år har det varit självklart eftersom det sedan maran i Viby lades ned varit länets enda lopp på distansen – men från nyår är ju distriktet betydligt större, och DM kan lika gärna arrangeras i Västerås, Nyköping eller Karlstad).
Klart är att fyra andra distriktsmästerskap kommer ingå i cupen – korta terräng-DM som är tillbaka på våren efter två år med hösttävlingar, långa terräng-DM på hösten och banloppen över 5 000 och 10 000 meter. Det är däremot inte klart var de tävlingarna kommer att arrangeras – och om de kommer att ingå i cupen även om de hamnar utanför länet.
Tittar vi några år tillbaka så saknas Kilsbergen trailrun (som numera kör utanför friidrottsförbundets regi, som jag förstått det) och Annaloppet (som inte arrangerats sedan 2019) i cupen.
Totalt ingår 25 individuella tävlingar och två stafetter i långloppscupens program för 2022. Det är åtta fler (alla individuella tävlingar) än i år, när tävlingarna kunde dra igång först i slutet av juni men en mindre än senaste normala året 2019.
Samtidigt som långloppscupens program presenteras på Närkes friidrottsförbunds hemsida uppdaterades också listan över sanktionerade tävlingar med tre eftersläntrare: Munkastigen trailun (vars datum den 30 april redan var känt), långloppscupstävlingen Rallarrundan (som dumt nog krockar med lika långa tävlingen Vårruset i Örebro måndagen den 30 maj) och Bergslagsleden ultra (vars vara eller inte vara har varit lite höljt i dunkel, men nu står det klart att det blir en nionde upplaga lördagen den 24 september). Det lite märkliga med listan – eller positiva för oss i Örebro län – är att 36 av de 44 löpartävlingarna som sökt sanktion inför 2022 i det nya jättedistriktet arrangeras här medan det totalt bara är åtta i Värmland, Västmanland och Södermanland.
I går släpptes truppen som får åka i landslagsdräkt i skandinaviska cup-premiären i Beitostølen i helgen. Där fanns varken Axel Ekström, Filip Danielsson eller Markus Johansson – som alla ska åka tävlingarna i Norge – med. Det innebär att de i stället kommer få åka i sina klubblagskläder (och få mindre ekonomisk uppbackning för resan från förbundet), alltså i Moras, Falun-Borlänges respektive Offerdals dräkter. I morgon återkommar jag med en lite titt på banan och vad som väntar i Beitostølen.
Konditionsbloggen 