Racerapport: Bergslagsleden ultra 2022

I fjol var lätt inledningsvis. Sedan trögt. Sedan väggen. Sedan någon typ av runners high på andra sidan och en tredjeplats jag var osnyggt nöjd med. Årets Bergslagsleden ultra var en helt annan upplevelse. Det var egentligen bara i de sista riktiga motluten som det var drygt (och då valde jag att slå av lite på takten), annars kunde jag stå på rätt bra hela vägen. Bättre disposition. Bättre upplevelse. Och en andraplats.
Men, vi ska ta det från rätt ända. Bergslagsleden ultra har förvisso alltid (det här var nionde upplagan, jag har varit anmäld till alla men missat ett på grund av förkylning och brutit ett på grund av magrasens magras) varit mitt favoritlopp, men i år var det dessutom mitt enda mållopp (efter att jag dubbelbokat mig och missat sedermera inställda The Hill marathons), så jag var lite extra laddad, 364 dagar efter senaste urladdningen. Jag hade ett bra träningsår bakom mig, helt utan skador fram till tre dagar före loppet då jag dunkade vänsterfotens inre fotknöl i en sten. Kunde knappt gå dagen före loppet, men provade att jogga lite och det gjorde inte ondare. Bestämde mig för att starta, men ta det lugnt och eventuellt byta ned mig till någon av de kortare distanserna (45 eller 65 kilometer) i stället för att fullfölja 82-kilometersloppet.
Jag hade läst startlistan inför loppet noga och siktade på en andraplats bakom Alfons Enell, en ultralöpningssensation från Tranås som 17 år gammal i fjol kom tvåa bakom Jonathan Kandelin här på leden och som sedan dess fyllt 18 och sprungit över 80 kilometer i ett sextimmarslopp (alltså en bra bit över min egen kapacitet). Enell, cool i sin stråhatt, visade sig dock ha dragits med förkylning, och tog det lugnt och lade sig bakom mig och släppte. Men många andra dunkade på. Fattade inte det i början, men när jag kom ned till Bergslagsledens för året nya etappmål i Lekhyttan (en omdragning som gjort leden 900 meter kortare, och de tre loppdistanserna 1 800 meter kortare) var jag bara femte man som fortsatte mot Stenbäcken och Sixtorp (i Lekhyttan vänder de som ska springa 45:an). Foten kändes ungefär som efter start, varken bättre eller sämre, lite jämn smärta på varje steg, men jag var fräsch i övrigt och fortsatte. Tog en naproxen och en alvedon och åt kall korv-risgrynsgröt uppför backen mot Lekhytteklint (det var min enda energi för dagen, utöver 40 gram choklad och sportdryck som jag drog i mig nästan tre liter av).
Hade ingen aning om tiden fram, utan sprang mest och väntade på när Alfons skulle komma ikapp (i det läget trodde jag bara han startat långsamt, visste inget om hans förkylning). Tänkte att de som ligger där framme nog är löpare i 65-kilometersklassen, eftersom jag inte hittat några riktigt snabba på långa loppets lista.
Men döm om min förvåning när jag passerade Stenbäcken och fortsatte mot 65-kilometersvändningen vid Lillsjöstrand och jag fortfarande inte mött en enda löpare. Björn Tikkanen stod i depån där, och eftersom jag inte stannade i depåerna (mamma och pappa langade sportdryck längs vägen) så drog jag förbi. Halvvägs mellan vindkraftverken och Sixtorp började jag skymta Magnus Anundsson, Borensbergs-löparen som jagade mig som en vinthund hela vägen i mål i fjol (jag blev trea, han fyra), som med jämna mellanrum stretchade kramp. När vi kom ihop var det han som drev upp tempot, när krampen inte slog till. Sedan fick jag en lucka, innan han kom ikapp igen och drog. På den korta lilla stigen bakom torpet, 1,5 kilometer från Sixtorp, mötte vi ledaren Clarens Olsson, från Karlstad, och i skogen 700–800 meter från Sixtorp också örebroaren Simon Janjam. Olsson såg ansträngd ut, svettig och flåsig, medan Janjam bara utstrålade styrka. Olsson skulle nog få svårt att hålla undan, tänkte jag.
Nere i vändningen, där man skulle riva ut en sida ur Scott Jurek-boken ”Spring och ät” (en passande titel i ultralöpningssammanhang) som korresponderade mot ens startnummer (på sant Barkley-manér, alltså) fick jag en ny flaska sportdryck, och så bar det av norrut igen. Vid det här laget kände jag bara av foten i löpbara nedförsbackar, men i övrigt var smärtan bort-medicinerad. Magnus vände sekunder efter mig och Alfons och Björn kom in i sällskap precis när jag gav mig iväg igen, och bara några hundra meter senare mötte jag ännu en kille. Jag var fräsch i kroppen och började ta ut lite mer kraft ur kroppen för att hålla tempot upp. Försökte driva på, vara medveten om varje steg, röra mig med syfte. Enda tanken var att försöka hålla tredjeplatsen, jag kände mig jagad men inte stressad (tänkte på Rune Larssons gamla visdomsord om att ”älska kampen”). Dessutom hade jag vänt på en tid, just under 4.20, som gjorde en målgång under nio timmar möjlig.
Mötte ytterligare en kille strax efter vändningen och två på kullen med vindkraftverken fyra kilometer norr om Sixtorp, men sedan inga fler. Alla damer som hade startat på 82:an hade vänt och bytt ned till 65:an. Jag fick börja gå i de brantaste motluten, inte av energislut utan för att jag slarvat med backträningen i år och helt enkelt var trött i musklerna. Kunde fortfarande löpa i fem-tempo på grusvägen. Lämnade min boksida till Stefan Sager i Lillsjöstrand-depån och fick en ny flaska sportdryck vid Stenbäcken. Frågade inte hur långt det var fram, bad om en bak-tid i stället.
Kunde hålla någon sorts löpsteg uppför den långa grusvägsbacken på vägen tillbaka mot Lekhytteklint och kom om en amerikan vid det stora myrstackarna i skogen. Tjoade. Fick mer sportdryck (och lite blåbärssoppa) på vägen ned mot Lekhyttan, och pappa sa det passerat en kille bara några minuter senare som ”såg ut som om han sprungit långa”. ”Inte en chans”, tänkte jag som bara kände mig jagad (även om jag nu fått höra att Alfons tvingats bryta – riktigt tråkigt, för att ta stryk av en sån kille hade jag inte haft några problem alls med), men nere vid energibordet stod Janjam och fyllde på. Han blev nog lite stressad av att jag bara sprang förbi med highfives till hejaklacken och ett hej till funktionärerna, för han skyndade sig iväg direkt och försökte rygga på asfalten, men jag drog på lite extra både där och uppför starten på ”Brännmyrbacken”, som ledens nya sträckning upp mot Stora Tväggelåten döpts till. Här började energin rinna ur mig, men jag delade upp vägen som var kvar i små, små segment (jag kan i princip varje sväng i huvudet efter många turer på leden) och försökte mata på. Det var lite lerigt, men härligt. Vädret var perfekt hela dagen, för övrigt. Tio-tolv grader och höstsol med växlande molnighet.
Kom ikapp glada Amanda Brunosson, som hälsade att avståndet framåt var stort. ”Det var länge sedan ledaren kom förbi, men vi blir tvåa du och jag”, sa hon som knep andraplatsen på 65 kilometer.
Nere vid nationalparkens parkering fick jag sista flaskan sportdryck för dagen och bad om en baktid till Janjam, men när jag kom upp till Suttarboda (i backen dit blev det inte många löpsteg) fick jag höra att det var minst en kvart bak. Längre än så hade min support inte vågat stanna och ta tid för att själva hinna upp med bilen.
Ingen rapport om avståndet framåt, och jag bestämde mig för att inte springa ihjäl mig de sista sju kilometerna (och riskera att bli onödigt sliten framåt) utan att njuta av den underbara dagen i skogen. Det gjorde jag. Gick stora delar av de två backarna vid Falkasjön och joggade sedan in i mål på 8.54.37. En tid jag är sjukt nöjd med. Första halvan på knappt 4.20 gör andra halvan på 4.35 – och att bara tappa 15 minuter (typ 22 sekunder per kilometer), när man börjar bli seg och gå i backarna och det är runt hundra höjdmeter mer på andra halvan, är jag väldigt nöjd med. Väldisponerat.
Men det blev ändå ett styng av besvikelse när jag fick höra att Olsson bara hade varit sex minuter före mig i mål (han vann på 8.48.36). Jag menar, jag hade ju tagit det lugnt sista biten. Hade det funnits sex minuter till att ta, någonstans? Hade jag sumpat en segerchans? Nej, det där kunde jag slå bort. Det var bara de sista sju kilometerna jag slog av lite, fram tills dess hade jag känt mig jagad. Och för att ordna en spurtduell hade jag då alltså nästan behövt springa en minut snabbare per kilometer: Och förutom dubbla Falkabergskilometern (8.46) snittade jag runt 6.30 den där biten. Det hade inte funnits 5.30 i benen på den stigen vid det laget. I stället kan jag återgå till att vara jättenöjd med prestation, med andraplatsen, med att hav varit 43 minuter snabbare än i fjol (även om banan var 1,8 kilometer kortare i år). Och med att ha disponerat fint och tagit in så mycket – Stravas flyby-funktion visar att Olsson var nästan 23 minuter före mig tillbaka till Lillsjöstrand (49 kilometer in i loppet) men att jag sedan plockade ikapp 17. Hade loppet varit en mil till, så … Men då hade förstås båda disponerat krafterna annorlunda.
Nej, både jag och Olsson kan vara mycket nöjda med våra lopp, och stort grattis till segern! Janjam var till slut 21 minuter (på sekunden!) bakom i mål, ovetandes om att Björn jagade och till slut bara var 69 sekunder ifrån att nå ikapp. Anundsson tvingades bryta med sin kramp, men Thomas Östlundh (en av dem jag mötte efter Sixtorp) tog sig i mål på 10.25 som femte och siste man på långa distansen.
Foten höll och blev inte värre, ens när medikamenterna gick ur kroppen. Jag persade stort, jag fick en pallplats igen. Jag fick målgångsöl (perfekt för att tvätta ur smaken av tre liter sportdryck ur käften) och det godaste kaffet jag drucket på länge. Och matlåda och medalj och kärlek. Bergslagsleden ultra är världens bästa lopp, det är jag helt säker på. Nästa år är det tioårsjubileum. 362 dagar kvar. Bara att börja ladda!
Tack till mamma och pappa för suveränt supportjobb (utan er hade det inte gått att springa så fort), till alla som kom och hejade längs vägen och till arrangörerna för ett topplopp!

Brännmyr på väg nedför Brännmyrbacken. Foto: Andreas Andersson

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
The Hill marathons 2021: DNF 100 miles (14.00 på 50 miles)
Swedish alpine ultra 2021: 14.39
Bergslagsleden ultra 2021 (ny bana, 84 kilometer): 9.37.58
Bergslagsleden ultra 2022: 8.54.37
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2023


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: