Det är ju sällan man blir glad av att få en skadedom. Men man kan ju inte låta bli att dra på smilbanden när massören konstaterar att man ådragit sig en balettskada, liksom.
Hela jävla höger underben (ja, till och med foten!) svullnade upp som en ballong efter Bergslagsleden ultra, och jag haltade genom tillvaron i någon vecka. Drog upp det på nytt på ett löpband i Helsingborg den 25 september och hade sedan dess inte tagit ett enda löpsteg när jag i torsdags joggade 2,3 kilometer. Ingen direkt smärta efter det, men under söndagens ”bootcamp” på gymmet drog det plötsligt till i vaden när jag reste mig upp efter ett antal magövningar. Hade väl stelnat till, tänkte jag. Sedan blev det värre och värre, och även om sambon akuträddade mig med massage så tänkte jag att ”nu är det kört igen”.
En massör som råkade vara på plats på gymmet tog sig en koll på det hela, och gav balettskada som blixtdiagnos på det som jag tidigare från alla fått höra var en inflammerad slemsäck. Ja, så klämde hon lite på baksidan av låret (balettskada innebär tydligen att något är weising med baksidalårmuskeln, vilket även påverkar vaden där smärtan suttit), och gav mig stretchövningar och sedan fick jag mer kläm av sambon och i dag har jag vandrat genom vardagen helt smärtfri.
Huruvida termen ”balettskada” är vedertagen låter jag vara osagt. Får inte en enda träff på google som stämmer överens med diagnosen jag fått, varken på svenska eller engelska. Men vafan. Det låter ju fint, så det är taget. Och dessutom ger det lite hopp om att kunna springa mer igen. Inom en inte alltför avlägsen framtid.
(För övrigt är jag anmäld till Örebro backyard ultra, och letar efter ett internationellt mållopp senare under sommaren – typ slutet av juli eller början av augusti. Någon som har koll på om Etna trail vore något att satsa på? Bra i tid och bra ställe. Har ni tips på andra lopp, ej på asfalt, på trevlig ort i Sydeuropa under samma tid på året kan ni väl höra av er!)
Sedan den 26 september förra året har jag bara gjort 100 löppass. 25 av dem i juni i år. Ingen annan månad mer än 15. Sedan den 18 juli har jag sprungit fem tävlingar, men i övrigt inte gjort ett enda träningspass där löpningen varit mer än uppvärmning eller nedjogg (totalt, de fem tävlingarna inräknade, elva pass som inkluderat någon form av löpbelastning). Just nu har jag över huvud taget inte sprungit sedan jag gjorde tre gånger fem minuter löpband den 25 september.
Problemet stavas skador. Det började med foten. Nästan 40 000 kronor senare, i form av kiropraktor- och massörkostnader, egenavgifter i vården och pris för inlägg och nya skor, har problem vandrat från knä till benhinnor till höftböjare och, efter att äntligen ha varit i princip återställd efter fantastisk massagebehandling, tillbaka till knäet igen efter att ha ramlat och dyngat i högerknäet under Bergslagsleden ultra med en felbelastning under resten av loppet som följd och en inflammerad slemsäck på baksidan som brev på posten (och nästa dag var hela högerbenet; ja, foten också, uppsvullen). Trodde allt var bra när jag gick på det där löpbandet den 25 september, men tji fick jag. Så nu jävlar ska jag vänta ut knäjäveln. Vänta och längta (senaste veckan underlättad av den värsta förkylning jag haft på en handfull år).
Jag saknar skogen, stigen, flåset, tröttheten, mjölksyran, euforin, endorfinerna, glädjen. Allt det där som löpningen ger även en sådan som mig, en enkel motionär. Främst glädjen. Och så snoriga, iskalla, hala snöstormspass. Äckligt varma, klibbigt svettiga, hårt kuperade högsommarpass. Blåsiga, regniga, pannbenskrävande höstpass. Ljuvligt snuviga vårpass. Springa fort, springa långt, springa med flow, springa alls.
För det är ju springa man vill, om man är löpare. Inte 100 pass på 382 dagar (eller 75 pass på 351 dagar om man räknar in juni), utan helst varje dag. Åtminstone två av tre.
Det är därför man sitter och dreglar över att Cristoffer Stockman ska springa Limone extreme i helgen (ett lopp vid Gardasjöns strand – eller ja, över Gardasjöns berg … – som ingår i skyrunningvärldscupen och som jag titta på länge eftersom jag vandrat i de där bergen en gång i tiden och vet exakt hur fantastiskt fint det är) eller över Kilian Jornets bilder från Nepal (han missar därmed loppet i Limone) eller till och med över kollega Mats Carlsvärds labyrintorientering på Olof Palmes torg. Jag vill springa. Något, någonstans, helt enkelt.
Tills vidare får man trösta sig med att titta på sådana där bilder, helt enkelt. Och planera nästa år. Sambon snackar om Etna trail, 64 kilometer med 3 250 höjdmeter i lös vulkansand. Det vore tamejfan något. Och så har jag tänkt ge Örebro backyard ultra en rejäl chans, om det ligger rätt i tid och blir en bana utan asfalt och för mycket grus. Och när förkylningen lagt sig blir det mer cykel, roddmaskin, styrka och all annan jävla rehab- och komplementsträning som ska göra en starkare och bättre när man väl får börja springa igen. Men när får man göra det, då? När?
Konditionsbloggaren på djupt vatten i rehabredskapet nummer ett: Roddmaskinshelvetet. Foto: Maria Åström
Garphyttelöparen Filip Dahlgren, 27, lyckades inte följa upp SM-bronset i långdistans från i söndags när medeldistans-SM avgjordes i Hemfosa utanför Stockholm på lördagen. Dahlgren fick nöja sig med en tiondeplats, 2,5 minuter bakom segraren Gustav Bergman och nästan två minuter från medalj (men bara minuten från fjärdeplatsen, de tre i tät var i särklass). Därmed delade han titeln som bäste länslöpare för dagen med Hallsbergs Lilian Forsgren, som också var tia (4.12 bakom segrande Helena Jansson, knappt 2,5 minuter från pallen) medan örebroaren Martin Regborn blev 13:e (38 sekunder bakom Dahlgren) och Hallsbergs Daniel Attås 29:a (knappt fyra minuter bakom Dahlgren). Men i morgon kan Dahlgren mycket väl få guldjubla. Efter att senaste åren ha varit fyra, trea, femma och tvåa i SM-stafetterna med sitt IFK Lidingö får han nu för första gången chansen att springa som avslutare i ett urstarkt lag där världsmästarna Mårten Boström och Fredrik Bakkman (tidigare Johansson) kutar de två första sträckorna. Konditionsbloggen ringde upp Dahlgren för att höra hur han känner inför det uppdraget.
– Det känns väldigt inspirerande, vi har ett väldigt bra lag. Vi vet vilken nivå vi var, vad vi kan prestera, och det vore väldigt kul om vi lyckades hela vägen. Men det är tuff konkurrens, det är sju–åtta lag som slåss om medaljerna. Förstasträckan kommer bli avgörande för många lag eftersom många bara har två riktigt bra löpare. Men vi har Mårten som är en av världens bästa löpare på förstasträckan och som är grymt stark fysisk. Han har gjort 1.42 på Lidingöloppet och 2.18 i maraton … , säger Dahlgren till Konditionsbloggen. Hur ser taktiken ut, vilken är tanken med du tar avslutningen?
– Planen är att vi ska våga agera som i ett individuellt lopp. Det är tre lika långa sträckor, och relativt långt; elva kilometer. Det kommer bli knappa timmen på varje sträcka. Fredrik har ju varit skadad och gjorde det bra förra helgen även om det blev lite för många misstag. Han känner sig lite tryggare med att ta andrasträckan den här gången, så därför får jag ta över som avslutare. Det blir en kul, ny utmaning. Vilket läge vill du? Ensam ledning eller gå ut i rygg?
– Givetvis vill jag ha så mycket ledning som möjligt när jag ger mig ut, men jag är trygg med att gå ut i en grupp också. Hur var dagens lopp, då?
– Jag är nöjd, även om jag inte riktigt hunnit analysera loppet än. Jag gjorde inga större misstag, men i den här terrängen är det de små grejerna som avgör. Det var småkuperat och detaljrikt, blandat med öppna hällar, sänkor och lite mossar. Det är lätt att tappa fem–tio sekunder i kontrolltagningen, och gör man det flera gånger rinner tiden snabbt iväg. Du tog SM-brons förra helgen, var tia i dag. Inte missnöjd?
– Nej, jag gjorde faktiskt ett klart bättre lopp i dag, rent orienteringstekniskt. Förra helgen hade jag några större misstag, men det klarade jag mig ifrån i dag. Men jag är stark och får ut mer av min kapacitet när det är långdistans. Om jag ska utvecklas på medel behöver jag fokusera mer på tekniskt intensiv orientering. Dessutom är det skillnad på att springa i 100 minuter jämfört med 35–40. Nästa söndag springer du Lidingöloppet, attackerar du Mårtens 1.42 då?
– Haha, någonstans mellan 1.45 och 1.50 är nog mer rimligt. Jag har aldrig sprungit längre än en halvmara tidigare. Just nu känner jag mig lite sliten efter långdistans-SM förra helgen, men planen är att springa Lidingö i alla fall. Sedan får vi se om jag blir uttagen till världscupavslutningen, men den går veckan efter och krockar inte i alla fall.
I juniorklasserna i Hemfosa svarade Hagabys Harald Larsson, 19, för finaste prestationen när han tog en fjärdeplats i H18, bara 36 sekunder från bronset. Även Tisarenduon Andrea Svensson (åtta i D20) och Gustav Hindér (åtta i H20) tog topp tio-placeringar. I veteran-SM i Surahammar tog KFUM Örebros Erik Harlén (H35), Lindebygdens Annika Brodin (D55) och Tisarens Lars-Åke Wall (H65) Sm-guld i medeldistans. Hagabys Tord Lidström (H80) tog brons.
Och i Kanonstafetten på Rävåskullen i Karlskoga blev det väntad seger för Garphyttans lag med Marcus Jansson, som dominerat svensk mountainbikeorientering i år, på förstasträckan. Resultatlistan ser lite knepig ut, men seger blev det likafullt.
Hällefors friidrotts-VM-löpare Louise Wiker blev tvåa i Kistaloppet, med 36.05 drygt två minuter bakom etiopiska Roman Mengistu över tio kilometer. Örebro AIK:s Ingrid Ziegler sexa på 40.19.
Linda Meijer gjorde som vanligt och tog fjärde segern på fyra försök i D30-klassen när Sverigecupen i mountainbike avslutades med Högbobiken. Därmed säkrade hon också totalsegern. Fredrik Berg blev trea i Karlstad XC, ett långlopp över 65 kilometer som enligt uppgift var hans säsongsavslutning.
Själv sprang jag ju Örebro actionrun i dag. Var inställd på 340 burpees (34 hinder och tio straffburpees per hinder man inte klarade), men överlevde med 30 efter att ha tappat greppet både i de romerska ringarna och i den såphala handgången, samt förstås inte haft en chans i den ökända rampen. Men jag är riktigt nöjd med att jag klarade av det irländska bordet utan hjälp. Gick i mål på 48.53, och blev 162:a (178:e om man räknar in damerna) av 993 startande herrar (1 604 totalt). Helt okej, va? Johan Röjler bommade samma tre hinder som mig, men hade betydligt snabbare ben och sopade banan med oss andra i ”kändisklassen” (eller ja, räknar vi in de urstarka skidåkarna så var Kopparbergs Sebastian Torstensson faktiskt en sekund före Röjler, på elfte plats). Röjler blev totaltolva på 37.24. Per Sjögren förvisso inte så långt efter på 39.16, men sedan var det Jimmy Högberg (47.11), jag (48.53) och Axel Kjäll (52.18) en bra bit efter. Forshagas Cimmie Wignell (som gjort några hockeymatcher i ortens klassiska A-lag!) vann på 30.13 över 3,5 minuter före Västerås Aron Garberg (men enligt resultatlistan ska två damer ha varit tvåa och trea totalt, vilket enligt vad arrangören skriver på Facebook inte lär stämma, så möjligen är det två herrar som sprungit med felaktiga chip som ska in mellan Wignell och Garberg). Uppsalas Sara Trolte, som var med i SVT:s Atleterna förra säsongen, vann damklassen med över sex minuters marginal, på 37.54. Nio minuter (med de flesta av hindren) från mitt lopp kan ni se här (jag sprang nämligen med goprokamera), och här kan ni läsa om räddningstjänstens kritik mot säkerheten i loppet.
Konditionsbloggaren genom eld … Foto: Maria Åström… över höjder … Foto: Maria Åström… och genom vatten. Foto: Maria Åström
Tävlingssäsongen var ju egentligen över. Och ja, jag har alltid tyckt att det där med hinderbanelopp är lite fånigt. Men, på lördag ska jag lägga alla mina fördomar åt sidan och med öppet sinne och – förhoppningsvis – något sånär pigga ben ta mig an Örebro actionrun i någon sorts ”kändisklass”, som jag blivit inbjuden till. Värmde upp i går genom att köra fem varv på Crossfit Karlskogas hinderbana, och armklättringen som jag är lite rädd för funkade helt okej. Däremot lär de romerska ringarna ta knäcken på mig och gatloppet är jag direkt livrädd för (liksom alla hinder som innehåller vatten, vilket de romerska ringarna dessvärre gör). Hela banan med dess 34 hinder hittar ni här, och den kommer att börja växa fram i verkligheten redan under morgondagen, som jag förstått det (och på torsdag bygger de om hela Drottninggatan). Som jag förstått saken så startar jag, Johan Röjler, Bob Impola, Per Sjögren och vilka fler vi nu blir vid 13.30-tiden på lördag.
Totalt lär uppåt 2 000 deltagare vara anmälda (startlistan presenteras i morgon, tisdag) och det lär bli en rejäl folkfest i hela stadskärnan. Oklart hur många elitsatsande hinderbanelöpare som dyker upp, men enligt uppgift kommer ett gäng från Lynx multisport team i varje fall att vara på plats. De bjuder också på lite hjälp för oss nybörjare, så det är bara att gå in och plöja tekniktipsen inför lördagen och fortsätta att rehaba högervaden efter Bergslagsleden ultra så ska det nog bli bra det här också …
Två kuperade maraton på en vecka. Skulle kroppen palla? Trots det dåliga träningsbakgrunden? Det var största funderingen inför årets upplaga av Bergslagsleden ultra. Svaret blev ja, och nej.
Målet var att klara fem timmar (i fjol klarade jag det med 23 sekunders marginal trots en fellöpning på ganska exakt 15 minuter, och i år var jag ganska exakt 15 minuter sämre tränad, tänkte jag). Öppnade liksom i fjol i relativt hög fart till Mogetorp, dit är rätt lättlöpt. 1.26.40 i fjol, 1.31.11 i år (tappade alltså 4,5 minuter vilket är godkänt på en tredjedel av loppet om man har en kvarts marginal på sig). Tiden, och förutsättningarna inför fortsättningen, kunde dock ha varit bättre. Mindre än kilometern före vätskestationen snubblade jag dock och landade högerknäet i en sten, och blev liggande i 30 sekunder med känslan: ”Nu är det kört, nu bryter jag.” Smärtan var total. Men jag reste mig, lunkade, och det var bara smärta. Bara en smäll. Byxorna trasiga, blodet rinnande. Men inget trasigt inne i knäet. Kunde börja löpa igen, i rygg på Maria Strömberg-Bylund (som sedermera vann damklassen med 42 minuters marginal), och tappade nog bara minuten i samband med vurpan.
Hade strax före vurpan tappat den visuella kontakten med en större grupp löpare (placering 8-17, ungefär) och blev omsprungen av fem när jag låg och vred mig, så var 23:a i Mogetorp med små marginaler framåt (bara fem minuter bakom åttan). Passerade någon i vätskestationen och plockade tillbaka några placeringar strax efter. Var stark i uppförsbackarna men tappade på platten (som vanligt) och plockade upp till 17:e plats på toppen av Rusakulan (9,5 minuter bakom fjolårstiden). Kände mig stark där och tog ytterligare någon placering ned till fjolårets ödesdigra fellöpningskors, där jag den här gången vek höger och skuttade ned i ravinen och vidare mot backen upp mot Blankhult. Strömberg-Bylund kom upp i rygg igen, och vi låg och pratade en lång stund innan hon skuttade ifrån på lätta ben uppför grusvägen till andra vätskan. För egen del var det där och då jag insåg att det inte skulle gå att nå målet på fem timmar. Benen tog plötsligt tvärslut, muskulärt, och jag hade knapp styrfart in till Blankhult. Var ändå över kvarten snabbare mellan Rusakulan och Blankhult jämfört med fjolårets felspringning (så nu var jag sex minuter bättre än fjolårstiden, då jag klarade fem timmar, men med otroligt mycket sämre ben; i fjol hade jag sommarens bästa dag).
Stapplade iväg mot Ånnaboda och växlade placeringar med Jan Kalander och någon mer löpare eftersom jag fortsatte hålla löpsteg uppför men joggade farligt fegt på platten. Det var ingen mellantid i Ånnaboda, men i varje fall lite energidryck och chocklad innan det bar av via Falkaberget (löpsteg alltjämt, men motigt nu!) till botten av Storstenshöjdens slalombacke. Mellantiden där visade att jag tappat över tio minuter jämför med fjolåret, och att jag alltså skulle landa på 5.03-5.04 även om jag avslutade lika starkt som förra året. Det gjorde jag inte. Fick gå större delen av backen (men var ändå 55 sekunder snabbare än Nicklas Molin, som jag passerade där, och 33 sekunder kvickare än Jan Kalander, som stämplade samtidigt som mig på toppen). Han var piggare utför och på asfalt, förstås, och distanserade mig med dryga minuten i mål.
Jag stapplade sista biten, korsade mållinjen på 5.07.06 och stod dubbelvikt och grinade en stund innan jag kunde fortsätta in under partytältet och få en kaffe. Jag har aldrig varit så trött, rent muskulärt, efter ett lopp. Vaderna, låren, ljumskarna, höftböjarna … (Högervaden rullade ihop sig och fastnade i krampläge senare på kvällen, så nu, dagen efter, kan jag inte gå.) Allt var helt slut. Fjällmaran och den på grund av skador undermåliga löpträningen (fyra löpträningar, fyra lopp sedan början av juni) satte onekligen sina spår. Men också vädret, som jag inte nämnt. Kanske var det där de där sju mintuerna försvann. Det hällregnade stora delar av loppet, det var blött och halt och lerigt och mjukt. Det tog på vaderna, förstås (men inte på humöret, till skillnad från somliga älskar jag grisiga förhållanden). Allra mest stigbitarna de sista sex kilometerna, när vi kom in på banan där 300 Kilsbergen trailrun-löpare rivit upp stigen i ett lerinferno tidigare under dagen.
Nu är årets tävlingssäsong över, och det stundar återhämtning och därefter hårdträning. Jag hoppas verkligen att det blir en vinter där jag kan löpträna. Då kan 2016 bli riktigt roligt. Och ja, jag har redan börjat titta på roliga lopp.
Starten av Bergslagsleden ultra. Jag är någonstans bakom Erik Anfält. Foto: Örebro trail
(BILDEXTRA FRÅN LOPPET LÄNGST NED I INLÄGGET) Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig av ett lopp man aldrig sprungit förut. Tja, hur enen asfaltsmil kommer att te sig är ju inte alltför svårt förutse, men när det gäller lopp i bergsterräng, eller över huvud taget på stig- och i skogterräng, är det svårt att på allvar få en uppfattning om vad som väntar och vad som är realistiskt i tid.
Inför Sälen fjällmaraton, säsongens näst sista mållopp för min del som gick av stapeln i lördags, var jag också tämligen opåläst (trots att jag hade ringt regerande mästaren Erik Anfält och fått viktiga tips; men allt kommer man förstås inte ihåg att fråga om). Till exempel hade jag missat att de åtta första kilometerna nästan uteslutande gick på asfalt (mer än tidigare år, enligt Anfält, som var lite besviken över det faktum att man nu tilläts springa mer på vägen än tidigare år istället för att tvinga ned på skoterleden; och bak i min del av fältet – dock ej i täten – bröt ett stort antal löpare banmarkeringen och sprang ännu mer på vägen), eller att över en mil av banan gick på spänger över myrar snarare än den ”fjällstig” som arrangören gärna skryter om.
Hårdare och snabbare underlag än väntat i sammanlagt två mil, alltså (plus en handfull kilometer grusväg). Trots det, säger ni, så klarade jag mig under min tillhöftade måltid (fyra timmar), vilket var mer en skamgräns än något annat, med bara två minuters marginal. Jovars, men de övriga 16 kilometerna, eller vad det blev kvar när sträckorna ovan räknats av, bestod bara till liten del av den ljuvliga fjällstig jag drömt om. Resten: Stenskrövvel, lera, myr. En avslutande, krävande uppförsbacke i hård motvind och med en blandning av alla de där tuffa underlagen.
Jag kutade första 15 på just över 1.15 och så långt kändes kroppen bra. Byggde upp en tidsbuffert som det senare visade sig att jag behövde. Redan i den andra av de tre längre backarna var höftböjarna slut, och det handlade om ren vilja att hålla löpsteget vid joggande snarare än lunkande. Tappade också tid (jämfört med 5.45-snittet) uppe på fjället, och fick släppa ytterligare ett gäng ryggar (en större grupp som jag var oförmögen att följa skuttade om redan mellan Östfjällsstugan och Högfjällshotellet).
Nere på grusvägarna kunde jag öka takten innan det vände uppåt igen vid 30 kilometer. En kilometer grusväg, 800 meter sten, fem kilometer blöt fjällstig upp till toppen. Bara drygt 250 höjdmeter (jämför backarna i Tromsö, där den minsta av de tre låg på drygt 1 000), men motvind och betydligt mer använd fart som ackumulerat trötthet (vilket jag är ovan vid just nu; det här var i praktiken mitt första fullfartspass löpning sedan Oppebylöpet i maj).
Så långt, ned till 30, hade jag haft stenkoll på klockan, snittfarten, möjligheten att nå fyra timmar. Men i sista backen blev allt fokus att fortsätta spring. Att. Inte. Gå. Det gick, långsammare och långsammare förvisso, men det gick (alltså; jag gick inte).
När det var som jävligast, sådär kilometern från toppen, och det kändes som om minuterna började rinna iväg, kom plötsligt fyra man upp i rygg och snart också om. Där stod mitt fyratimmarsmål och vägde på en knivsegg (även om jag inte själv visste det då, eftersom jag stint vägrade att titta på klockan före krönet). ”Ska jag försöka följa?”, frågade jag mig själv. Tar jag slut? Eller är det nu man ska tömma krafterna, avslutningen är ju utför?
Jag valde det sistnämnda alternativet. Högg ryggarna, fast hela kroppen protesterade. Snart nog började två av dem gå, samtidigt som de två i tät ökade tempot. En snabb sidledsmanöver för att inte tappa den undflyende duon och fastna i gåtempot, och jag var med. Snart nog toppen. 37-kilometersskylten.
Titta på klockan. Exakt 30 minuter kvar, strax under sex minuter per kilometer skulle räcka. Det är ju rena lunktempot, normalt. Skruvade upp kroppen. Tempot. 5.45-5.30. 5.15 ut på grusvägen, 4.45 nedför. Tills det brantade på, benen inte ville trumma fortare och jag var tvungen att börja hålla emot, bromsa upp, och vaderna nära nog exploderade. Akut krampvarning. Bromsa-bromsa-bromsa, lugn nu! Två kilometer kvar, 13 minuter.
I botten på slalombacken kom Stefan Roth (Västerås LK) upp jämsides. Asfalt nu. En kilometer kvar. Åtta minuter. Ökar när jag ser honom i ögonvrån. Får lucka igen, direkt. Sedan vaderna igen; nu slår krampen till. Får gå ned i lunkfart, säger till, Roth: ”Jag kan inte spurta mot dig, men vi klarar fyra timmar ändå, va?” ”Jadå”, svarar han och försvinner genom stugbyn.
Sekunden efter skuttar också Anders Rune (som är anmäld för ”Svenska kyrkan, Stockholms stift) förbi. Ingen prestige kvar, bara ett resignerat ”bra jobb” från mig. Sista 500 var en mental kamp för att inte ta ett enda steg för fort, slår krampen till är det för lite tid för att hinna rulla, åla, krypa i mål under fyra. Men krampjäveln hölls undan och mållinjen passerades med två minuters marginal. 3.57.56.
Nöjd, lycklig? Mja, jag vet att jag hade kunnat göra så mycket bättre, i fjolårsform, utan alla skador. Men lite stolt, ändå. Att jag höll mig till planen, att jag tack vare dispositionen (ni kanske tror att jag öppnade för hårt som blev så slut i kroppen, men jag tror inte att jag hade fixat fyra timmar på något annat sätt) klarade målet, skamgränsen. Glad, är nog bästa ordet.
Om jag kommer tillbaka och krossar tiden nästa år? Tja, jag var ärligt talat inte överförtjust i underlaget, kanske söker mig till något lopp med mer klassisk stig istället (irontrail i Kristinehamn avgjordes ju exempelvis i helgen), men det ska inte uteslutas att jag ger Sälen en chans till, om jag får vara skadefri och hittar form och känner mig inspirerad. Loppet var extremt välarrangerat (tacka fan för det, med den anmälningsavgiften …), vad gäller allt från tshirts och medaljer till vätskestationer och snitsling, och dessutom extremt publikvänligt för att vara ett fjällopp.
Nu är det dock snabb rehab som gäller, för redan på lördag kutar jag säsongens allra sista mållopp, Bergslagsleden ultra. Då är skamgränsen fem timmar.
Resultat finns här, liveresultat med mellantider här. Mitt eget resultat nedbrutet: Delad 42:a i herrklassen av 232 anmälda och 199 startande (hade 77,9 procent av de startande bakom mig; topp 25 procent är alltid mitt mål och uppnåddes alltså). 48:a totalt (damerna inräknade, alltså) av 310 anmälda och 263 startande. Mellantider: Högfjällshotellet 1 (efter cirka fem kilometer, halvvägs upp för första stigningen; 37:a), Högfjällshotellet 2 (efter cirka 15 kilometer, inför andra stigningen; 43:a, tog tre löpare, tappade nio), Snögubben 1 (efter cirka 20 kilometer, på toppen av andra stigningen; 44:a, tog en löpare, tappade två), Hemfjällstangen 1 (efter fjällöpning; 42:a, tog två löpare), Hemfjällstangen 2 (halvvägs uppför tredje stigningen; 41:a, tog två löpare, tappade en), Snögubben 2 (inför sista utförsbacken; 47:a, tog två löpare, tappade åtta), mål (delad 42:a, tog nio löpare, tappade fyra).
Starten går! Foto: Maria ÅströmKonditionsbloggaren själv var fräsch efter 15 kilometers löpning. Foto: Maria ÅströmMen efter drygt 30 kilometer fick jag gräva djupt för att hålla löpsteg i sista uppförsbacken. Foto: Maria ÅströmAnders Kleist drog i starten och höll undan till seger i Sälen fjällmaraton på grymma tiden 2.42.32 (vad är det värt på en asfaltsmara? 2.18-2.19?). Foto: Maria ÅströmRegerande mästaren Erik Anfält fick nöja sig med en andraplats, trots att han gick under sitt eget banrekord med över tre minuters marginal. Med 2.48.10 här känner han sig god för 2.23 på asfalt i Valencia i november. Foto: Maria ÅströmMarika Sundin, längdskidåkaren som tog en sensationell sjundeplats i världscupsprinten i Lahti i mars (och som med rullskidor under fötterna tagit tre världscupsegrar i sommar), dominerade damernas maraton och vann med över elva minuters marginal. Foto: Maria Åström
Jag klarade målet med i Sälen fjällmaraton, trots höftböjare som gav upp och vader nära kramp. Men ett väldisponerat lopp gjorde att jag trots det, och min minst sagt tveksamma träningsbakgrund, tog mig under fyra timmar och kom i mål på 3.57.56. Mer om det i en racerapport här på bloggen söndag eller måndag.
Erik Anfält, 39, som hade vunnit här två år i rad slutade, som han själv på förhand befarade, på andra plats bakom Anders Kleist. Anfält sprang i mål på 2.48.10, drygt tre minuter under banrekordet han satte i fjol (Anfält ansåg dock att tiderna inte var rakt av jämförbara eftersom det var lite mer asfalt i utbyte mot skoterleder jämfört med fjolårets bana), men Kleist drog iväg direkt i starten och dyngade på med 2.42.32. Jag undrar vad den tiden är värd på en platt asfaltsmara; för här snackar vi 800 höjdmeter och rätt oändligt, stenigt, blött, mjukt och allmänt svårsprunget.
Direkt efter min målgång, som sammanföll med prisutdelningen, gjorde jag en videointervju med Anfält. Den ser du på den här länken (lyckades inte få till inbäddningen).
1. Louise Wiker i friidrotts-VM
På VM:s sista dag, 7.30 på morgonen i Peking vilket motsvarar 1.30 svensk tid, begår Hälleforslöparen Louise Wiker sin VM-debut i friidrott. 42 195 meter ska avverkas på Pekings gator, med de sista meterna inne i Fågelboet, OS-arenan från 2008. Jag ringde upp Wiker i Peking i går, och vad hon hade att berätta kan ni läsa i fredagens NA, papperstidningen (som går att köpa som e-tidning på na.se). Dessutom blir det ett längre blogginlägg om Wiker i morgon. Tyvärr finns ingen startlista publicerad ännu, men på den här sidan lär den dyka upp närmsta dygnet. Först då kommer det gå att sia om vilka placeringar Wiker kan fajtas om. Men en bra tid, och att bli bästa svenska, måste förstås vara huvudfokus.
2. Sälen fjällmaraton
Måltävling nummer tre av fyra den här säsongen för min del startar 10.00 i Lindvallen i morgon bitti. Sälen fjällmaraton. Efter att skadorna äntligen gett med sig inför Lurs backyard ultra i juli har jag sedan dess bara kunnat jogga lätt tre pass (och sprungit ett lopp). Resten av träningen har varit alternativ, på cykel och gym, och jag har ingen aning om vart formen är. Senaste riktiga fullfartslöpning var Oppebylöpet i maj. En som haft en betydligt bättre uppladdning är regerande mästaren i Sälen, Örebro AIK:s landslagslöpare Erik Anfält, 39, som vunnit båda de tidigare upplagorna av tävlingen. På 2.54.27 premiäråret 2013 och på 2.51.28 2014. Då ska man veta att vi snackar 825 höjdmeter att besegra och ett underlag som till 80 procent består av fjällstig, så den tiden kan mycket väl vara vassare än perset 2.27.02 i Kiel i februari eller 2.28.09 på Stockholm maraton i maj (som ju anses vara en tuff asfaltsmara på grund av Västerbrons 2×35 höjdmeter). Konditionsbloggen ringde upp Anfält för att snacka om det, och om favoritskapet, men fick reda på att det i år är överlämnat till Anders Kleist.
– Han har aviserat att han ska starta, och i sådana fall är han storfavorit. I mina ögon är han trailkungen nummer ett i Sverige, och han skulle vara en av de bästa på landsväg också om han valde att springa mer där. 2013 ställde han upp på en halvmara och gjorde 1.05.20, det var han Sverigeetta på det året. Ja, han har varit en stor förebild för mig de senaste åren, och blir något att bita i om han kommer till start. Det kommer bli riktigt sporrande, och dessutom skönt att slippa pressen. Det är han som ska vinna, men jag tänker inte ge mig på förhand. Vi gick samma sträcka på Vasastafetten i lördags och då var jag bara 23 sekunder bakom. Men hans rekord på till exempel halvmaran är mycket bättre än mitt (1.09.55), säger Anfält till Konditionsbloggen. Vad är det som lockar dig så mycket med just Sälen fjällmaraton?
– Dels har jag vunnit två år i rad, och när man är regerande mästare lockar det alltid att komma tillbaka. Men terrängen passar mig bra också. Jag är rätt beroende av att ha fast underlag under fötterna, och i Sälen är det ganska hårt även om det är fjällterräng, inte så geggigt som Axa fjällmaraton. Och så tycker jag att det är skönt att lägga om fokus mot något nytt efter Stockholm marathon och springa mycket terräng. Det är skönt att lägga sommarträningen i skogen. Hur bra är 2.51.28 från i fjol jämfört med en asfaltsmara?
– Det är svårt att säga, men jag vet att jag hade en fantastiskt bra känsla när jag gjorde 2.51. Men jag går för att springa snabbare än det nu, även om jag vet att jag hade en riktig kanondag förra året. Hur är formen?
– Jag hoppas att den är bra. Jag har haft bättre och bättre känsla i tävlingarna på slutet. I DM var det tungt, då var jag rejält nedtränad, men sedan kändes det bättre på Blodomloppet och ytterligare bättre på Vasastafetten. Kurvan pekar åt rätt håll. Hela sommarträningen har haft fokus mot lördagens lopp, och förutom lite trassel i början av augusti, där jag ändå kunde köra på bra med alternativ träning, så har det fungerat bra. Formen är bättre nu än inför förra årets lopp, och det känns lovande. Vad händer efter Sälen?
– Om det känns riktigt bra i Sälen försöker jag nog få en plats till Lidingöloppet. Annars blir det att succesivt gå över till asfalt igen för att förhoppningsvis springa riktigt fort i Valencia marathon den 15 november.
För egen del? Tja, jag får nog vara väldigt nöjd om jag tar mig igenom under fyra timmar.
3. Löparfest på hemmaplan
Lördag är en riktig högtidsdag för alla långlöpare i länet, med inte mindre än tre tävlingar. Med start 11.00 vid Risbergska avgörs ett tio kilometer långt seedningslopp till nästa års upplaga av Göteborgsvarvet, och är man riktigt snabb där hinner man också med Hjulsjöjoggen, var seniorklasser startar 14.00. ”Det tuffaste terrängloppet i långloppscupen”, som de själva marknadsför sig som (vad säger de ansvariga för Tarstaborgsrundan och Kilsbergen trailrun om det?) avgörs över tio kilometer i Hjulsjö. Dessutom Kilsbergskampen, ungdomstävling i friidrott, traditionsenligt på Kilsbergsvallen i Garphyttan. I år är tävlingen dessutom distriktsmästerskap, och 11- och 13-åringarna kutar 600 meter och 15-åringarna 800 (av grenar som är intressanta ur bloggperspektiv, alltså).
Mycket löpning? Tja, men då kan vi vill köra en liten bubblare med orienterings distriktsmästerskapshelg? Lindebygdens OK arrangerar medeldistans-DM på lördagen och långdistans-DM på söndagen, och i Värmland (distriktet som länskommunerna Degerfors och Karlskoga ju tillhör; även om Degerfors juniorlandslagsman Filip Jacobsson i stället anmält sig, utom tävlan, till Örebro läns-distriktets DM-tävlingar i helgen) är det natt-DM i Deje i dag, fredag, och medeldistans-DM i Lesjöfors på söndag. Och eftersom Garphyttans Filip Dahlgren tävlar för IFK Lidingö är även Stockholms medeldistans-DM på lördag och långdistans-DM på söndag av intresse. Här i distriktet blir det mest intressanta att se kampen mellan Daniel Attås, som vunnit de två tidigare DM-tävlingarna den här säsongen (sprint-DM i maj och natt-DM för två veckor sedan), mot VM-sprintern Martin Regborn, som överraskande fått nöja sig med att vara trea respektive tvåa i DM i år. Tar Regborn revansch nu? På damsidan har de båda DM-tävlingarna hittills gett sex olika medaljörer, med guld till juniorvärldsmästaren Andrea Svensson och hennes klubbkompis (i Tisaren) Rebecka Nylin. Nylin springer båda distanserna i helgen, medan Andrea väljer att stå över medeldistansen och springer långdistansen i juniorklass. Nästa söndag avslutas DM-året i distriktet med stafetterna.
Well, Tromsö skyrace (eller rättare sagt, Hamperokken skyrace som är ett av tre lopp som ingår i Tromsö skyrace och som var deltävling tre av fem i skyrunningvärldscupen 2015) blev mer ett äventyr än en tävling. Eller så här; jag gick all-in, tog ut alla krafter jag hade för dagen, men tävlingens själva utformning i förhållande till min egen kapacitet att klara av den gjorde att det blev mer av ett äventyr.
Jag kan ju börja med att konstatera att snacket om att banan är en av de mest tekniskt krävande i löparvärlden inte var något bullshit. Den går inte att jämföra med något annat jag tidigare sett eller hört talas om, och jag är tveksam till att det i särskilt många andra länder skulle vara lagligt att arrangera en tävling upp och ned till en sådan brutal topp som Hamperokken (kolla videon på bestigning i torrt och fint väder här; vi hade dimma och superhalt). Vädret gjorde sitt till, ett stilla duggregn i ett konstant grådask som omintetgjorde utsikten (åh tack för det på bergskammen strax under toppen av Hamperokken; ”här är det stup 200–300 meter rätt ned på båda sidorna”, som en erfaren medtävlare behagade upplysa på en passage där kammen var så smal att jag satt med ett ben på vardera sida och hasade fram, men i dimman helt ovetandes om avståndet ned).
Tävlingen startade dock med en betydligt snällare, inte alls teknisk, och i ganska stora delar springbar stigning upp till Tromsdalstindens 1 238 meter. Där uppe vände de som sprang den korta banan (och en del av de som skulle springa den längre men ångrade sig efter arrangören Kilian Jornets skrämselsnack [som visade sig vara i underkant] vid racebriefingen kvällen före loppet) och sprang ned via en annan stig, som avslutade den långa banan.
Alla tre uppförsbackarna,den lätta Tromsdalstinden första gången, den längre och högre men inte förrän man kom ut på bergskammen direkt svåra Hamperokken, och den avslutande och direkt brutalbranta Tromsdalstinden andra gången, gick väldigt bra. Förutom under den inledande rusningen mot första toppen, där de som kutade den korta banan möljde förbi i rask takt, tog jag stadigt folk uppför. De nyinköpta, oprövade stavarna, var ovärderliga. Frågan är om jag ens tagit mig upp på baksidan av Tromsdalstinden bakom dem. Passerade en kille som stod och kräktes, en tjej som stod och storgrät i armarna på sin tröstande pojkvän (”det är bara 400 höjdmeter kvar nu, det går snabbt i den här lutningen”) och en mängd andra löpare utan stavar på väg upp där. Jag var stark hela dagen, höll bra tempo (även om det inte var många löpsteg) och tog hela tiden placeringar. Efter den där inledande rusningen tror jag inte att en enda löpare passerade mig uppför.
Men å andra sidan tappade jag brutalt med tid nedför. Jag kunde nämligen i princip inte ta ett löpsteg nedför heller. I stor utsträckning berodde det på att jag har en undermålig teknik, har sprungit alldeles för lite nedåt i teknisk terräng, men i nästan lika hög grad berodde det på att jag valde fel skor. Med facit i hand skulle jag ha haft metalldubb, orienteringsskor, och inte de plastdubbade Salomonpjuxen som funkade så bra i Sweden skyrace förra året. Nedförsbacken på den brutalbranta baksidan av Tromsdalstinden (den avslutande uppförsbacken som var den första nedförsbacken) inleddes med ett snöfält som lutade 60 procent i 50 höjdmeter, fortsatte med lika brant stenfält med lösa sten i 400 höjdmeter och mycket lera och därefter längre, men inte fullt lika branta snöfält, en liten sektion springbar platt fjällterräng och sedan en upphuggen skogskorridor där rötter och lingonris bildade botten under decimetertjock lervälling i en lutning på 40-60 procent i 400 höjdmeter ända ned till vätskestationen på 50 meter över havet. I den där backen satt jag på rumpan uppskattningsvis 150 gånger. Jag halkade i princip varje steg med de värdelösa skorna, men om det var 10 000 steg ned så lyckades jag rädda det 9 850 gånger … Herrejössesjävlar. Löparna flög förbi mig i klungor. Förutom på den lilla platten kunde jag inte ta ett enda löpsteg nedför berget (tja, på snöfälten kunde jag hasa mig fram lite snabbare än gång) medan andra (många med icebuggskor) susade ned. Tappade uppskattningsvis 40 placeringar ned till vätskekontrollen.
Sedan bar det äntligen uppför igen, och jag plockade in tiotalet placeringar upp till den tre kilometer långa bergskammen, där jag hamnade i en grupp om fyra personer. Jag hamnade ganska snart först när de andra gång på gång missade banmarkeringsflaggorna i dimman, och fick sätta farten och visa vägen. På ett ställe var det alltså så smalt att jag kunde sitta på bergskammen med ett ben på varje sida, men det var bara några meter. På en annan, lite längre, passage var det halvmeterbrett och man fick sätta ned händerna om man hade minsta anlag för svindel. Händerna fick man för övrigt använda på många ställen, och när man närmade sig den absoluta toppbestigningen var det mer bergsklättring än gång. Vid några tillfällen höll jag mig krampaktigt fast på en avsats, såg näst banmarkering några meter över mig och tänkte att det var omöjligt att fortsätta; här kommer jag helt enkelt inte upp. Men det gick. Bergskammens tre kilometer tog hur lång tid som helst (en av kilometerna klockades på 40.35), och sedan skulle man ned de 1 404 höjdmeterna igen. Efter att med hjälp av rep (annars hade det varit omöjligt) ha tagit sig ned från avsatsen på toppen väntade lös sten, klappersten, stora stenar, små stenar och några snöfält på vägen ned. Återigen extremt halt på grund av vätan och skorna, men den här gången tappade jag bara fotfästet i, säg, vart femte steg och var bara på rumpan ett 20-tal gånger. Innan det blev lite fin skogslöpning (löpning för första gången på tre timmar …) ned till samma vätskestation som vi passerade på vägen mot Hamperokken.
Första gången jag kom till den vätskestationen hade tävlingen pågått i tre timmar och fem minuter, och jag hade fortfarande hopp om att klara målet på tio timmar. Andra gången visade klockan sju timmar och tio minuter. Tolv kilometer upp och ned på Hamperokken på fyra timmar och fem minuter, alltså. Inte mycket att skriva hem om, men med 50 minuters marginal klarade jag reptiden (huvuddelen av de 35 som bröt loppet tvingades göra det efter att inte ha klarat den rätt tufft satta maxtiden just där). Så jag justerade målet till 10.30 (eller 10.38, som gav en plats på övre halvan förra året), och sedan bar det alltså uppåt igen, och jag plockade återigen placeringar (efter att ha tappat fem–tio ned från Hamperokken. Den brutalbranta backen som jag hade sådana problem med nedför var betydligt ”lättare” uppför, tack vare mina nyinköpta stavar (mina bäst spenderade 1 200 kronor i år!). Ja, utan stavarna hade jag nog inte tagit mig upp alls med de halkiga skorna.
På toppen frågade jag röda kors-personalen hur lång tid det kunde tänkas ta till målet, eftersom klockan visade nio timmar och 22 minuter och jag siktade på 10.30, och de svarade att det tog 59 minuter. ”Vadå 59 minuter, varför inte säga en timme”, tänkte jag men funderade inte mer på det. Lite senare visade det sig att 59 minuter var tiden som segraren hade tagit på sig därifrån och till målet, och 10.30 kunde jag glömma. Jag kunde även glömma att loppet var 45 kilometer och hade 4 400 höjdmeter (det var fjolårets siffror, i år var banan delvis omlagd), så när jag trodde att jag närmade mig målet var det 200 höjdmeters uppförsbacke och tre kilometer löpning kvar (och klockan stannade på 47,85 kilometer och 4 850 höjdmeter i vardera riktning). I stället en ny otroligt stenig och hal nedförsbacke som aldrig ville ta slut. Till slut kom man ut i fjällterräng och fick springa lite igen, innan det alltså bar uppför igen sista biten mot mål. Jag grinade nästan när jag passerade mållinjen (inte som i Chamonix förra året då jag bölade som ett vattenfall), men det var en otrolig lättnad att äntligen få stanna, få te av Atma Singh, en kram av Emelie Forsberg, peptalk av Kilian Jornet och en skål med blomkålssoppa.
Av 205 anmälda, 148 som valde att svänga höger på toppen av Tromsdalstinden och verkligen ge sig ut på den långa banan och 111 som tog sig i mål slutade jag på 91:a plats (80:e i herrklassen) på tiden 11.21.17, och sällan har jag varit så glad efter att ha bommat målsättningen med över 80 minuter … Den var helt enkelt inte rimligt satt med förutsättningarna; den lite längre banan, det på grund av regnet extremt hala underlaget och mitt usla skoval. Det hade varit roligt om arrangörens mellantider hade fungerat så man hade kunnat jämföra tider upp och ned för topparna med löparna runtomkring en i resultatlistan, men tyvärr verkar den utrustningen bara ha varit igång sporadiskt.
Kroppen? Jo’tack. Fotleden som kraschade efter Lur och precis börjat läka gjorde sig påmind och höger knä, där jag har en muskel som trilskas på insidan bråkade lite, men det var inget som begränsade mig. Ramlade i ett klapperstensfält efter mindre än tre kilometer och dyngade i högerhanden så lillfingret fortfarande står i en tråkig vinkel, men det påverkar ju inte heller löpning. Och eftersom jag hela tiden tog placeringar uppför kan jag inte klaga på dagsformen heller (även om jag blev väl trött mot slutet; det blev ingen långspurt som i Sweden skyrace i fjol då jag kände mig urstark och tog massor av placeringar sista fem kilometerna).
Om jag rekommenderar tävlingen? Mja, till alla och ingen, typ. Är man inte jäkligt bra på teknisk löpning så blir det inte mycket till tävling utan mer av ett äventyr. Men gillar man att klättra i berg så är det en trevlig utmaning, skulle man kunna säga. Å andra sidan vidhåller jag att kamklättringen till Hamperokken är det otäckaste jag någonsin utsatt mig för, och jag kommer inte att göra om det (men jag är glad att jag gjort det; en gång och aldrig mer, typ). En bra summering av tätstriden i tävlingen (om en mycket överraskande herrsegrare!), och massor av bilder från densamma, hittar ni på Ian Corless sida.
Den obligatoriska bita i medaljen-bilden. Foto: Dennis BrännmyrTrött, blöt och lycklig på mållinjen. Foto: Dennis BrännmyrFötter, skor och strumpor efter 48 kilometer lervälling och tio älv-/bäckpassager. Foto: Jonas BrännmyrVätskestation inför andra stigningen. Här trodde jag fortfarande på tio timmars-målet. Foto: Dennis BrännmyrVätskestationen efter Hamperokken. Glad att jag överlevde det otäckaste jag gjort i löparväg. Foto: Dennis BrännmyrLite suddig bild på målgången. Foto: Dennis BrännmyrTre profiler: Kilian Jornet, Atma Singh och konditionsbloggaren. Foto: Dennis BrännmyrHerr- och damsegraren. Eller ja, i varje fall damsegraren. Foto: Dennis Brännmyr
I morgon springer jag säsongens tredje (av totalt fem) mållopp, Tromsö skyrace. 45 kilometer med 4 400 höjdmeter fördelat på tre rejäla stigningar. Två gånger över Tromsdalstinden (1 238 meter över havet) och så en gång upp på Hamperokken (1 404 meter) där loppet vänder. Höjdmeterna (de uppför) ser jag fram emot, men det finns två andra aspekter som jag fruktar med loppet:
1) Den uteblivna löpträningen. Det totala löpuppehållet från oktober till jul (foten), knä- och lårproblemen som följde (mars-maj) och fotledsontet som gjort att jag inte sprungit en enda meter sedan Lurs backyard ultra (jo, i dag, lördag, var jag ute och tog mina sedvanliga fem dagen före mållopps-kilometer). Jag har mestadels rott (i vintras) och cyklat (i sommar) i stället, men när jag väl kunnat löpa har formen inte varit någon katastrof, om än lite sämre än förra året. Största problemet i det här loppet är att jag inte kunnat backträna i princip någonting. Eller tja, jag fick till några nyckelpass på Mallorca med många höjdmeter (knappt 3 000 meter fördelat på tre pass) och så kutade jag ju Stockholms brantaste, men ingen intervallbacke och inte mycket annan backe att snacka om heller.
2) Det är ett väldigt tekniskt lopp och jag har inte jättestor erfarenhet av teknisk, stenig löpning. Framför allt inte utför, där jag är en riktig hare (om ni undrar vad jag snackar om, kolla in den här videon från när Kilian Jornet och gänget var ute och fixade banmarkeringen tidigare i veckan).
Med tanke på formen (jag kommer inte springa alla uppförsbackar …) och loppets karaktär (det är inte möjligt att springa alla uppförsbackar …) har jag investerat i ett par stavar. Kolfiber, vikbara på tre ställen. Väger inget, är lätt att stoppa ned i ryggsäcken när de inte används. Kruxet med det är att jag inte hunnit träna med dem. Alls. Och att jag aldrig någonsin gått/sprungit med stavar över huvud taget what so ever. Skulle trimma in dem efter Lur, tänkte jag, men det satte fotleden effektivt stopp för. Så först i går ryckte jag bort prislappen (smakar det så kostar det, typ) och gick med dem i tre–fyra minuter upp från starten till en bra publikplats i Blåmannen vertikal (mer om det nedan). Klart man kände att stavarna underlättade uppför, men lika klart att jag har en långtifrån fullfjädrad och säkerligen föga effektiv teknik.
Mitt mål? Tja, 10.38 krävdes för övre halvan i fjolårets testupplaga. Så under tio timmar kanske är något att sikta på. Men det är förstås nästan omöjligt att veta vad som är rimligt på en sådan här bana.
Det om det. Loppet är hur som helst deltävling tre av fem i världscupen i skyrunninglöpningens ultradisciplin. Regerande världs- och Europamästaren Luis Alberto Hernando, Spanien, vann Transvulcania i våras (första deltävlingen), stod över Mont Blanc 80k men har å andra sidan vunnit både EM och Ice trail Tarentaise och kommer vinna söndagens lopp om han inte faller och bryter sig svårt. Sveriges regerande världsmästare Emelie Forsberg har också vunnit Transvulcania och Ice trail Tarentaise i år (och Mount marathon race!), och är tillsammans med pojkvännen och superdupermegalöpar- och bergsbestigningsstjärnan Kilian Jornet (hans cv får inte plats på bloggen) arrangör av de här loppen i Tromsö. Hon är därmed om möjligt ännu större favorit än Hernando. Hela startlistan finns här och en grym förhands om loppet här.
Men helgen i Tromsö inleddes alltså redan i går, med en vertikal kilometer (1 000, eller som här 1 048 höjdmeter över tämligen kort distans, här cirka 2,7 kilometer vilket gav nästan 39 procents – alltså 35 grader – lutning i snitt) under namnet Blåmann vertikal. Stian Hovind-Angermund, från Bergen, vann tävlingen på 35.20, 22 sekunder före schweizaren Remi Bonnet. Fem löpare var inom en minut, sedan rejäla avstånd bak. Kul att OK Tisarens trappkung Anton Hallor plötsligt dök upp på berget (jag vrålade ”heja Anton”, och han såg ganska konfunderad ut, se mitt filmklipp här). Låg 19:e när han passerade mig, ett par minuter in i loppet. Var enligt mamman, som var på plats med kikare, tolva en stund senare, men tappade i det övre, tuffare partiet och slutade på 35:e plats, med tiden 48.31. Forsberg vann förstås damklassen (en liten lätt uppvärmning inför morgondagen) även om det krävdes en sekundstrid. Hallor springer det korta loppet i morgon (19 kilometer, 1 600 höjdmeter). Ska försöka få till ett snack efteråt (men Anton är säkert i mål sju-åtta timmar före mig … Racerapport kommer på måndag!
Blåmann vertikal, första, lätta biten. Foto: Jonas Brännmyr
Atma Singh som alltid på plats för att bjuda alla på underbart Yogi tea-te.
Naturligtvis får alla tävlande varsin kobjällra av huvudsponsorn … Foto: Jonas Brännmyr
Där någonstans i dimman finns Hamperokken. Samma väder väntas i morgon, elva grader (i dalen, mycket kallare högre upp), duggregn men ingen vind. Foto: Jonas Brännmyr
Racebriefing med Kilian Jornet. Foto: Jonas Brännmyr
