Det blev favoritsegrar på såväl dam- som herrsidan när säsongens första distriktsmästerskap i löpning avgjordes på elljusspåret i Fellingsbro på torsdagskvällen. Det handlade om korta terräng-DM, vilket innebär fyra kilometer, och favoriterna som jag skrev om här på bloggen i tisdags och som höll hela vägen var Liduina van Sitteren och Jonatan Gustafsson. Hittills i år har ju van Sitteren inte haft en enda länslöpare framför sig (då har hon sprungit fyra tävlingar i långloppscupen, fyra i Glanshammars terrängserie och ett Örebro parkrun), och i kväll var hon nästan minuten (54 sekunder) före tvåan Mikaela Kemppi (som ju har många DM-guld på meritlistan men är mitt i en comeback efter sin fotoperation) över de fyra kilometerna. van Sitteren vann på 14.47, Kemppi blev tvåa på 15.41 och Maria Eriksson trea på 16.01, 25 sekunder före Åsbros Klara Frih, ungdomen i sammanhanget (alla fyra fick för övrigt guldmedaljer, eftersom Kemppi vann K45-, Eriksson K40- och Frih F17-klasserna – och Eriksson; mer om det nedan). Det här gör att van Sitteren nu är regerande distriktsmästare på tre distanser samtidigt; hon tog nämligen hem titlarna på både maraton och halvmaraton i fjol. Eriksson fick å sin sida med sig hela fyra medaljer hem från Fellingsbro: Brons som trea i individuella DM och tre guld som segrare i sin veteranklass samt i både lag- och veteranlagklasserna med IF Start (även Marie Dasler tog på det sättet tre guldmedaljer).
På herrsidan var det betydligt tajtare med fem löpare inom tolv sekunder och de två första inom två, men Gustafsson tog alltså hem guldmedaljen. Segertiden var 12.58, Markus Bohman löpte på 13.00, Jack Karlsson på 13.06, Wilhelm Bergentz på 13.07 (alla de fyra springer för KFUM Örebro) och Michael Welday på 13.10 (han kutar för Stocksäter). Därefter var det en ocean av tid (24 sekunder) bak till femman Per Arvidsson som i sin tur bara var fem sekunder bakom comebackande Per Sjögren, som sopade hem guldet i M40-klassen (och var snabbaste veteran oavsett klass) med 13.39 (51 sekunder före M40-tvåan Fredrik Johnsson, som av instagram att döma haft en hel del skadekänningar senaste veckorna, efter en i övrigt mycket fin vår).
Bortser man från fyra starter i Örebro parkrun (varav tre med löpvagn) och en i Rusakulan vertikal tour så tror jag inte Sjögren löptävlat sedan han stod för det som för evigt kommer vara känt som ”Miraklet på Digerberget” (brons i långa terräng-DM) i slutet av oktober i fjol. Och, om man ska döma av rapporterna, har han knappt kunnat träna heller. Förhoppningsvis indikerar kvällens start, och resultat, att den sjögrenska kroppen börjat samarbeta igen.
I långloppscupen innebär kvällens resultat förstås att van Sitteren och Kemmpi drar ifrån i damklassen (de har nu 26 respektive 18 poäng) medan Eriksson går upp som ny trea på elva. Bergentz ökar sin ledning från två till tre poäng, när Bohman nu kliver upp från fjärde till andra plats i sammandraget (16 respektive 13 poäng).
Nästa DM löps den 19 juni, då är det 5 000 meter på bana som gäller, men det verkar fortfarande vara oklart vem som arrangerar (och var det ska springas; Glanshammar? Hallsberg? GIH?). Alla distriktsmästare som korades i kväll: Kvinnor: Liduina van Sitteren, Örebro AIK. F11: Ebba Fryxell, Garphyttan. F13: Elin Freed, Glansammar. F17: Klara Frih, Åsbro. K40: Maria Eriksson, IF Start. K45: Mikaela Kemppi, Örebro AIK. K50: Marie Dasler, IF Start. K55: Leila Toivonen, Storådalen. K60: Anna-Lena Bergström, Nature Running. K65: Rose Marie Enmalm, IF Start. K75: Birgitta Jansson, Storådalen. Lag, damer: IF Start (Maria Eriksson, Petra Hanaeus, Marie Dasler). Lag, damveteraner: IF Start (Maria Eriksson, Petra Hanaeus, Marie Dasler). Män: Jonatan Gustafsson, KFUM örebro. P11: Svante Gustafsson, do. P13: Folke Eriksson, Thoren. P15: Alfons Wedin, Garphyttan. P17: Wilhelm Bergentz, KFUM Örebro. P19: Axel Sandberg, do. M35 :Johnny Sellvén, Örebro AIK. M40: Per Sjögren, KFUM Örebro. M45: Arturs Steinbergs, Glanshammar. M50: Rodney Hundermark, IFK Nora. M55: Torbjörn Sjölander, Örebro AIK. M60: Göte Pettersson, do. M65: Hans Backström Östansjö. M70: Sven-Olof Olofsson, do. M75: Sture Bodare, Glanshammar. M880: Anders Källman, Östansjö. Lag, herrar: KFUM Örebro (Jonatan Gustafsson, Markus Bohman, Jack Karlsson). Lag, herrveteraner: Örebro AIK (Johnny Sellvén, Fredrik Johnsson, Henrik Hellborg).
I mitt svep över tisdagskvällens oväntat många tävlingar i länet missade jag den mest givna: Tredje deltävlingen i Milans poängserie, vid Digerberget Jakob Wallenhammar vann hur som helst minuten före klubbkompisen (i Hagaby) Love Sintring, medan Martin Regborn joggade runt på 54.29 (nio minuter bakom Wallenhammar). Josefin Erlandsson var bästa dam på tolfte plats (det är ju mixedklass). Wallenhammar har vunnit sina två starter, men Per Eklöf toppar sammandraget 236 poäng (vilket motsvarar sekunder) före Albin Arlebo.
I dag var Regborn i Jönköping och tränade nya VM-grenen (premiär nästa år) knockoutsprint. Regborn var snabbast både i kval och semifinal, men fick ge sig mot Samuel Pihlström (OK Landehof) i spurten i finalen (av videon att döma ser det ärligt talat inte ut som om Regborn tar i jättemycket, så det var nog ingen prestigeförlust …). Även i Uppsala höll Svenska orienteringsförbundet en träningstävling i knockoutsprint i dag, men där har tyvärr bara kvalresultaten publicerats (å andra sidan är det rätt kul att se att KFUM Örebros Melker Forsberg, 18, var före killar som Rassmus Andersson och bara tolv sekunder bakom Albin Ridefelt, där).
– Syftet är att löparna ska få sparra mot varandra och få tillfälle att springa knockout med kvalitet. Det är viktigt att vi tränar på det här. Det gör vi bland annat på de landslagsläger vi har, men det måste ju också in i den vanliga tävlingsverksamheten för att vi ska få fram duktiga löpare i knockoutsprint, säger Håkan Carlsson, landslagschefen från Örebro, till Svenska orienteringsförbundets hemsida.
Ingen av Tisarens framstående löpare fanns på plats varken i Jönköping eller Uppsala.
Jag hoppas att ni hittade till min (pluslåsta) intervju med landslagsdebuterande Jonathan Ahlsson (det finns ju dessutom en artikel med Emilia Fahlin från tidigare i dag), och i förmiddags fick han ju dra på sig de blågula cykelbyxorna för första gången. Ahlsson rullade i mål som 81:a, drygt två minuter bakom täten, efter en drygt 100 kilometer lång, och inledningsvis backiga, etapp med start och mål i Litomerice; den första av fem i Course de la paix juniors. Fransmannen Hugo Toumire lyckades skapa en lycka till klungan med 47 cyklister och fick 16 sekunder plus tio bonussekunder som etappsegrare (det gör att ledningen är 20 sekunder eftersom tvåan fick sex bonussekunder). Wincent Wallinder var ende svensk i den där 47-mannaklungan och tog en 13:e-plats Anton Dahlbom och Edvin Lovidius var med i Ahlssons grupp, 2.12 bakom täten, medna Hjalamr Klyver tappade nästan tio minuter och Lukas Vernersson bröt. I morgon är det både ett kort individuellt tempolopp, på förmiddagen, och en linjeetapp, efter lunch.
Jag hade helt och fullt missat att det arrangerades Barncancerlopp i Karlslundsspåret i går. Tydligen var det en succé, mitt instagramflöde har fyllts av bilder från loppet, och som tur var hade kollega Eva Ejdeholt bättre koll. Någon resultatlista har jag inte sett publicerad (det är förstås helt oväsentligt när syftet är att samla in pengar, men på facebook skrivs det att det var ett ”elitlopp”, så det hade ju varit kul att se tiderna).
Samtidigt avgjordes den fjärde av de fem deltävlingarna i Glanshammars terrängserie, och Liduina van Sitteren putsade sitt eget banrekord. Nu är hon bara fem sekunder från att bli första dam under nio minuter på den 2,5 kilometer långa slingan (Lisa Bergdahl hade banrekordet på 9.26 2014–2018, nu har van Sitteren sänkt det via 9.07 i fjol, vilket hon tangerade i årets första deltävling, till 9.04 i går). Ett fint formbesked inför korta terräng-DM på torsdag. Maria Eriksson var tvåa för fjärde gången i rad, på 10.13 den här gången (som bäst har hon gjort 9.54) och Johan Ingjald tog andra raka segern med 8.38 (säsongens bästa tid på herrsidan, men Johan Gunnarsson toppar fortfarande sammandraget, två poäng före Ingjald). Sista deltävlingen löps på tisdag, men van Sitteren har redan säkrat totalsegern eftersom bara de fyra bästa resultaten (och hon har redan fyra vinster) räknas. På herrsidan är det, i varje fall teoretiskt, betydligt mer öppet.
I min gamla kvarter i Karlskoga avgjordes i går också första deltävling i Park Tour Värmland, Värmlands egen serie av sprintorienteringstävlingar i stadsmiljö. Hagabys Oskar Eklöf och arrangörsklubben Djerfs Charlotte Flansbjer vann. Serien fortsätter med deltävlingar i Arvika, Kil och Deje (final de 28 maj).
I morgon bitti publiceras det dubbla (pluslåsta) cykel-texter på na.se. Dels om Emilia Fahlins test av VM-banorna (och inför helgens tävlingar i Luxemburg), dels om Jonathan Ahlssons landslagsdebut.
På torsdag är det äntligen dags för korta terräng-DM, som ju skulle ha avgjorts redan den 23 april men flyttats tills nu. Tävlingen springs i år på en tvåkilometersbana på elljusspåret ute i Fellingsbro (men det är Örebroklubben IF Start som arrangerar), och förutom 11- och 13-åringarna som springer ett varv så blir det två varv för samtliga klasser. Lidiuna van Sitteren får, efter sin finfina vår, gälla som storfavorit av de föranmälda (det hade varit annorlunda om Karin Forsberg eller Josefin Gerdevåg dykt upp, men de är inte föranmälda), med Mikaela Kemppi som första utmanare (hon har ju visat gryende form och tagit segrar i Skövdeloppet [veteran-SM i halvmaraton] och Kumla stadslopp men ännu inte besegrat van Sitteren i år). Bakom finns Klara Frih (som fortfarande springer i F17-klassen), Maria Eriksson och Marie Dasler.
På herrsidan får väl Jonatan Gustafsson anses vara mannen att slå efter framgångarna tidigt på våren (final på 1 500 meter på senior-SM!), men han utmanas av Per Arvidsson och Markus Bohman plus KFUM:s heta P17-trio Wilhelm Bergentz, Noha Olsson och Henrik Franzén (och snäppet bakom finns Fredrik Johnsson, Oskar Hansson, Michael Welday och Johan Ingjald). Starkt startfält, får man säga.
Bara två dagar senare väntar en riktig krock i löparlänet. På lördag springs nämligen fem tävlingar samtidigt: Hälleforsterrängen (tio kilometer motionsspår som är en av mina personliga favorittävlingar i långloppscupen), Svillingeruset (ett trevligt, småskaligt 7,5-kilometerslopp strax utanför Fellingsbro), Svartåstafetten (1,6+1,6+3,2+3,2 kilometer i Svartås elljusspår), Vinkbo backyard ultra (Karlskogas första backyard-lopp någonsin) och så förstås Örebro parkrun. Maj brukar ju vara en sjukt intensiv löparmånad, men just den här dagen tar nog priset (lokalt) i år. Själv kommer jag att kuta Vinkbo, men bara ett par varv eftersom jag ska in och jobba sen.
Vi sänder ju hela finalhelgen i elitserien i orientering, Swedish league, på na.se, och snacka om att länslöparna passat på att hålla sig framme i såväl fredagens sprint som lördagens medeldistans (länkarna går till eftersändningarna). Allra hetast har, ”som vanligt” kanske man ska skriva, Martin Regborn varit. Örebrokillen som sprungit fem raka VM och tagit EM-brons slog till med en mycket meriterande seger i fredagens sprinttävling, sekunden före Gustav Bergman och över 20 sekunder före alla andra, och följde upp med en andraplats i dagens medeldistans, 1.19 bakom en tämligen överlägsen Bergman (bakom Regborn fanns sju löpare inom minuten). Tillsammans utgör de båda tävlingarna ett finfint kvitto på att de formbesked Regborn lämnat genom att vinna ett antal något mindre tävlingar under året, och sprungit bra i princip varenda gång han fått en karta i handen, gett korrekta indikationer. 2019 kan bli året då Regborn återtar sin position som en av världens tre bästa orienterare – som han hade 2017 – och kanske också året då han kan växla in många år på toppnivå mot en VM-medalj. Den som fortsätter följa bloggen får se, som vi brukar säga.
Även Lilian Forsgren har under helgen visat det vi sett massor av indikationer på under våren – hon är i allra högsta grad med och hugger om de åtråvärda VM-platserna det här året också. Och Hallsbergslöparen är kanske bättre än någonsin, trots att det redan finns EM-medalj och världscupseger på meritlistan. På fredagen var hon tvåa bakom supersprintern Karolin Ohlsson (38 sekunder bakom henne, men nio före trea Lina Strand) och i dag sexa, bara 40 sekunder från en ny pallplats (2.26 bakom Strand som vann överlägset).
Även Josefin Tjernlund (nia på fredagen, tia på lördagen) tog topp tio-placeringar i båda tävlingarna och är på god väg att fixa en plats i truppen till världscuppremiären. Ex-VM-orienteraren Filip Dahlgren var nia i dag, bara 52 sekunder från pallen, efter en tolfteplats i går (57 sekunder från pallen). Oskar Andrén var nia i går, 18:e i dag.
De här resultaten innebär att Regborn slutar tvåa och Forsgren trea efter de fem ”grundtävlingarna” i elitserien, och kommer att gå ut på de positionerna i morgondagens jaktstart på totalresultatet i morgon. Varje poäng som samlats (eller snarare, varje poäng man är efter ledaren) omvandlas till en sekund, så Regborn kommer att gå ut 96 sekunder bakom Gustav Bergman (och jagas av Emil Svensk 36 sekunder bakom) medan Forsgren startar bara 42 sekunder efter att Karolin Ohlsson gett sig iväg i tät (däremellan, 18 sekudner bakom Ohlsson, startar Anna Bachman). Först i mål vinner, helt enkelt, och förkortad långdistans (11 870 meter för damerna, 13 680 meter för herrarna) gäller. Sändningen hittar ni här.
I Tisarträffens medeldistnas var KFUM Örebros Anette Carlsson och IFK Göteborgs Fredrik Löwegren (14 sekunder före tvåan Per Eklöf, Milan) snabbast.
Jag har varit ledig och upptagen med annat i helgen, så jag har tyvärr inte kunnat se Eurosports sändningar från Tour de Yorkshire, men jag såg ett klipp från gårdagens avslutning, där Emilia Fahlin var ur position, med för långt fram när spurten drogs igång. Därifrån var det starkt att rädda en niondeplats. I dag kom hon inte med i den trio som gjorde upp om det, och heller inte i gruppen närmast bakom, men spurtade in som tvåa i sin grupp (med 18 cyklister, 3.50 bakom täten) för en 13:e-plats på etappen. Det gav en 14:e-plats i sammandraget. Jag har också noterat att det brittiska vädret bjudit på sedvanligt kaos med regn, hagel och ordentliga vindbyar. Fahlin tävlar redan på fredag igen, då tredagarstävlingen Festival Elsy Jacobs drar igång i Luxemburg.
Matthias Wengelin skrev historia som den förste att vinna det 63 kilometer långa Lidingöloppet MTB tre gånger (han har dessutom bara kört tre gånger, och alltså vunnit samtliga sin starter) efter att ha gjort ett ryck, som höll, milen före mål.
– Jag och Calle (Friberg) gjorde mycket av dragjobbet. Med 25 kilometer kvar saktade det ned lite när inte vi drog, så om dem skulle ligga på rulle var det lika bra att dom fick ta i. Upp mot Bosön öste jag på allt jag hade och sedan utför också. Det känns väldigt bra med en tredje seger, säger Örebrocyklisten (som dock inte längre tävlar för Örebrocyklisterna) till tävlingens hemsida.
Almbys Louise Ehrlin vann äldsta ungdomsklass (F16) och hennes klubbkompis Gustav Enhörning den yngsta (P12).
Axel Lindh tävlar istället i norska mountainbikecupen, och var 23:a i en kort och tät prolog i går (22 sekunder från täten) och 16:e på dagens korta etapp.
Två landslagsuttagningar: Klockhammars Axel Ekström är tillbaka i längdskidlandslagets utvecklingslag (som han körde för 2015–2017, 2017/18 flyttades han upp i A-landslaget och senaste året har han stått helt utanför landslagsgrupperna) medan Vedevågs Filip Danielsson får lämna detsamma. Mer om det senare!
Och Örebrocyklisternas Jonathan Ahlsson är, efter sina grymma resultat senaste tiden (två andraplatser förra helgen, bland annat), uttagen till att köra för svenska juniorlandslaget i Course de la paix junior, ett tjeckiskt etapplopp (där världsmästare som Fabian Cancellara och Michal Kwiatkowski skrivit in sig som totalsegrare under sina juniorår) med fem etapper över fyra dagar (där en är ett elva kilometer långt tempolopp) 9–12 maj.
Liduina van Sitteren tog tredje fullpoängaren på tre försök i långloppscupen när hon sprang hem klassiska Wedevågloppet på 37.28 över de 10,2 kilometerna, mindre än två minuter från Olga Mitchourinas klassiska banrekord från 1993 och över fyra minuter snabbare än någon annan (som den här gången råkade vara Maria Eriksson, som tog en finfin andraplats på 41.46, knappa minuten före trean, klubbkompisen [i IF Start] Marie Dasler). Mikaela Kemmpi och Josefin Gerdevåg sprang inte, men behåller ändå andra- respektive tredjeplatserna i cupen.
På herrsidan visade Kevin Henriksson och Bob Impola att skidåkare kan springa. 22-åringen från Fjugesta (som tävlar för Garphyttan) vann på 36.05, tio sekunder före tvåan Johan Ingjald och 28 före trean Impola (Vasaloppstvåan som flyttat in till just Fjugesta). Sören Forsbergs femteplats på 37.32 bör nämnas med tanke på att Örebro AIK-löparen hunnit fylla 55. Henrikssons fullpoängare gör att han går upp som trea i cupen, bakom Wilhelm Bergentz och Andreas Ingberg.
Ingjalds prestation blir ju inte sämre av att han bara några timmar tidigare hade sprungit hem den 101:a upplagan av Örebro parkrun på 18.08 (Maria Granath var snabbaste dam på 23.31).
1) Tour de Yorkshire
Redan 10.15 på fredagsmorgonen, svensk tid, rullar cyklisterna iväg från Barnsley för de 132 kilometerna norrut till Bedale, där de beräknas vara någon gång mellan 13.30 och 14. Emilia Fahlin kör, och kommer bland annat att få testa målloopen inför linjeloppet på cykel-VM den 28 september. Då, i september, kommer cyklisterna göra tre varv på en 16 kilometer lång slinga i Harrogate. I dag kommer cyklisterna bara att passera den drygt halvvägs, och få en känsla för hur det kommer att bli i höst. Banan har några längre stigningar – inget alphögt eller superbrant, förstås, men det skiljer 200 meter mellan lägsta och högsta punkten. I morgon, lördag, avslutas Tour de Yorkshire med den andra etappen med start i Bridlington och mål i Scarborough, 132 kilometer senare.
2) Orienteringsbonanza
På na.se sänder vi samtliga de tre avslutande deltävlingarna i elitserien i orientering, Swedish league, i helgen med start nu i eftermiddag. Jag skrev mer om det i går. På hemmaplan är det dessutom Tisarträffen, strax söder om Hallsberg, med 470 deltagare föranmälda till lördagens medeldistans och 354 till söndagens medeldistans. Elitklasserna är förstås lite rumphuggna på grund av elitserien, men namn som Beata Falk (på lördgen), Elsa Ekelin, Oskar Eklöf och Per Eklöf kommer till start.
3) Wedevågloppet
I 25 år var det ju en given snackis om någon någonsin skulle kunna slå Jonny Danielssons klassiska rekord på 30 blankt när Wedevågloppet skulle till att avgöras (mycket tack vare att arrangörerna hade 15 000 kronor i rekordbonus). Men 2015 dök en viss Abraha Adhanom (som så sent som i helgen, 41 år ung, klarade VM-kvalgränsen i maraton) och sprang på 29.55, så nu för tiden är det det rekordet som löparna får jaga under de 10,2 kilometerna med mål på Smedvallen. Damernas banrekord är alltjämt ryska Olga Mitchourinas 35.35 från 1993 (och jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte vet om rekordbonus fortfarande är på 15 000 eller om Adhanom tömde någon sorts fond när han vann; jag har inte hittat någon inbjudan till årets lopp). Det här är fjärde deltävlingen i långloppscupen, och Maria Eriksson (42.08) och Andreas Ingberg (34.52) är regerande mästare. Eriksson vann för övrigt Kvantumloppet i Huddinge i lördags, vilket jag missade då.
Om jag läser resultatlistorna rätt (de är sorterade efter startnummer istället för slutplacering, vilket gör dem tämligen svårlästa) så försvarade Frida Nilsson (som jag då skrev att jag inte hade någon koll på, men som jag sedan dess både hunnit skriva om en massa gånger och rentav intervjuat efter segern i Sylvesterloppet) fjolårets seger i ler- och trailloppet Grisrundan i Östansjö. Om banan är densamma vågar jag inte säga (det är väl åtminstone betydligt torrare i marken den här våren), men Nilsson sprang i varje fall nästa sex minuter snabbare i år, på 47.27, vilket gav en segermarginal på 5,5 minuter till Maja Hörnström. Tisarens Magnus Persson vann herrklassen på 38.28 (över sju minuter snabbare än Ola Hellströms segertid från i fjol, så förmodligen skiljde det sig en del i bansträckning), och var därmed över fem minuter före Dennis Bergström, som tog andraplatsen för andra året i rad (fjolårsegrare Hellström stod över start, vilar sitt knä).
Emilia Fahlin kör juTour de Yorkshire den här veckan, men till skillnad mot vad jag tidigare skrivit och trott så tävlas det bara fredag–lördag, inte torsdag eller söndag. Jag hade förväxlat det med herrarna, som kör fyradagars. På fredagen väntas en 132 kilometer lång sträcka från Barnsley till Bedale, och på lördag fullbordas touren med 132 kilometer med start i Bridlington och mål i Scarborough. Trpts att tävlingen tillhör kategorin under världstouren kommer det en lång rad stjärnor till start, från Anna van der Breggen och Marianne Vos till Annemiek van Vleuten och Jolien d’Hoore. För FDJ-Nouvelle Aquitaine-Futuroscope kör, förutom Fahlin, australierna Shara Gillow och Lauren Kitchen och franska Eugénie Duval, Victorie Guilman och Greta Richioud.
Årets VM körs just i Yorkshire i slutet av september, så det här blir som någon sorts litet genrep.
Att inviga nya vägsträckningar med löptävlingar har ju blivit mer regel än undantag. Vem minns inte Broloppet över Öresundsbron 2000 (som sedan levde vidare under ett antal år), tunnelloppen i Södra länken 2004, Norra länken 2014 och Citybanan 2017 eller loppet på E18 i Karlstad för två år sedan? Nå, nere i Svennevad, i Hallsbergs kommun, vill man förstås inte vara sämre, så när den nya sträckningen av riksväg 51 invigs i höst kommer man göra det med en tävling som startar där och har mål i Kvarntorp (det byggs två plus ett-väg). Det avslöjade Lasse Höög i Kumla Skidförening, som arrangerar tävlingen tillsammans med Pålsboda Goif och Svennevads IF, för min kollega Tove Svensson i samband med Kumla stadslopp i helgen.
– Det blir ett lopp som arrangeras en gång och jag gissar att sträckan kommer att vara cirka 15 kilometer, berättade Höög.
Något datum för loppet verkar ännu inte vara spikat, och säkert beror det helt och hållet på när vägen är klar. Just nu är beskedet från Trafikverket ”oktober”. Vad loppet ska heta är heller inte klart, vad det verkar.
För den som vill springa i Sydnärke finns chansen redan i morgon, då Sydnärkepolisen precis som vanligt arrangerar Grisrundan (och Kultingkutet) vid Tripphult. Ett terräng-/traillopp med inslag av Tjurrus-grejer som ”springa i bäck/dike/mosse”. Ola Hellström och Frida Nilsson vann i fjol.
Var och sprang mest hela helgen, men någon typ av uppföljning är jag ju skyldig er bloggläsare vad gäller vad som hände i övrigt i konditionsidrottsväg i helgen. Men det blir något mer schematiskt och översiktligt än vanligt.
** Emilia Fahlin avslutade våren utan riktig toppkänning i Liège-Bastogne-Liège. 22:a, i den andra stora gruppen (Annemiek van Vleuten gick solo till segern och därbakom fanns 16 cyklister runt 1.40 efter, Fahlins 15 cyklister stora klunga var knappt tre minuter efter, och hon blev femma i den), efter 139 kilometer i Belgien. Tävlingen var alltså vårsäsongens sista, men redan på torsdag börjar sommarsäsongen med etapploppet Tour de Yorkshire.
** Tisaren tog dubbel revansch i Tiomila. Dels blev damerna äntligen topp tio igen efter fyra år utanför, och dels tog herrarna tillbaka titeln som bästa länslag, den som Hagaby lånade i fjol. Tisaren fick exakt den där effekten de ville ha av att sätta starka Lilian Forsgren på förstasträckan – Josefin Tjernlund på tredje kunde tack vare den fina starten åka hiss uppåt i resultatlistan till en andraplats, minuten bakom ledande Simona Aebersold (Tampereen Pyrintö), och Lovisa Persson förvaltade det till en tredjeplats på fjärdesträckan. Ankaret Andrea Svensson, som haft en så fin vår, hade dock tyngsta dagen av löparna i laget (hon hade dragits med sjukdom veckorna före) och tappade mycket tid och sju placeringar på avslutningen. Men en tiondeplats är en tiondeplats, och dessutom var Tisaren femte bästa svenska klubb. Herrlaget låg stabilt mellan 34:e och 44:e plats hela stafetten, och gick i mål på topp när Oskar Andrén sprang hem 35:e-platsen på sistasträckan. Daniel Attås hade bästa individuella sträckan när han var sjätte bäst av alla på femtesträckan (den direkt efter långa natten). Martin Regborn sprang upp Hagaby från 53:e till 13:e plats på andrasträckan, och Örebroklubben var bästa länslag efter långa natten där Filip Dahlgren skickade ut Samuel Andersson som 34:a, men sedan tappade laget placering för placering ned till en 73:e-plats i mål. KFUM Örebros unga lag blev 91:a. Hagabys A-lag slog Tisarens B-lag i kampen om att bli näst bästa damlag från länet, de slutade på 78:e respektive 85:e plats.
** På grund av ombyggnationer i centrum var Kumla stadslopp i år bantat från tio till fem kilometer, och banan ny (nere i Sjöparken). Mikaela Kemppi vann sitt första lopp i cupen efter fotoperationen – ja, rentav sedan DM på 10 000 meter i Glanshammar 2017 (men hon har ju vunnit utanför distriktet och blev ju bland annat veteran-SM-guldmedaljör häromsistens) – när hon skar mållinjen en minut och 40 sekunder före 29 år yngre tvåan Klara Frih, Åsbro. 18.42 respektive 20.22 (trean Antje Wiksten sprang på 21.26). Wilhelm Bergentz, som drogs med körtelfeber i vintras men är på väg tillbaka i rasande takt, är ju av samma årgång som Frih (2002) och nådde hela vägen till segern i herrklassen, på fina 16.16. Michael Welday var elva sekunder bakom på andraplatsen, Noha Olsson trea på 17.01. Bergentz och van Sitteren (som inte sprang) leder långloppscupens sammandrag efter tre tävlingar.
** Per Arvidsson vann Munkastigen trailrun på 3.17.54 (drygt 2,5 minuter före Kolmårdens Henrik Pilvinge, men nästan 22 minuter bakom Erik Anfälts banrekord från i fjol) efter att ha gått solo sista tre milen eller så. Magnus Mossberg blev näst bäste länslöpare på fjärde plats, men över 18 minuter bakom. På damsidan skuggade Örebro AIK:s Therese Fjordäng 20-talet sekunder bakom segrande Åsa Bergman (Västerås) hela loppet, och var bara 18 efter i mål, efter tre timmar och 54 minuter. Zinkgruvans Erica Bjärmark, mer känd som skidåkare (har gått skidgymnasiet i Torsby), var näst bästa länslöpare på fjrädeplatsen, men nästan 50 minuter bakom tätduon.
** Och på tal om Anfält så paceade han Huddinges Hanna Lindholm hela vägen till 2.29.34 i Hamburg maraton – den näst snabbaste tiden av en svensk genom alla tider, över sex minuter under årets VM-kvalgräns men trist nog fyra sekunder (fyra sekunder!) från kvalgränsen till OS i Tokyo nästa år (det var för övrigt tionde gången i karriären som Anfält gick under 2.30). Andreas Ingberg persade med 2.33.51, över minuten snabare än hans tidigare rekordlopp i Valencia i december, och en tid som flyttar honom från 28:e till 24:e plats på bästalistan i distriktet genom tiderna.
** Hemma i Säterskogarna var inflyttade örebroaren Matthias Wengelin tvåa, minuten bakom Vilgot Lindh (bror till inflyttade örebroaren Axel Lindh som i sin tur var femma, knappt tre minuter bakom) i premiären av Sverigecupen, Klippingracet. Örebrocyklisternas Linda Meijer var sexa, 17 minuter bakom regerande olympiska mästaren Jenny Rissveds över 30 kilometer.
** Och på landsvägssidan startade Sverigecupen med Kinnekulle cyclassic för seniorerna (Jacob Ahlsson var med som hjälpryttare i Motala AIF:s lag där Isac Lundgren tog en andraplats som en av nio man, varav tre från Motala, som kom iväg i en avgörande utbrytning) och Götenetempot för ungdomar, juniorer och veteraner (Jonathan Ahlsson tog en mycket meriterande andraplats i juniorklassen, med en snittfart på 44 kilometer i timmen över 20 kilometer och mindre än fem sekunder bakom segrande Anton Dahlbom, Södertälje). Jonathan var dessutom tvåa över 88 kilometer stenhård tävling i Kinnekulleloppet dagen därpå, bara 35 sekunder bakom segrande utbrytaren Edvin Lovidius, Södertälje.
** Och i den 100:e upplagan av Örebro parkrun kom lämpligt nog exakt 100 löpare till start, om än inga riktigt snabba. Conrad Granath (19.19) och Tess Quinn (22.29) var först i mål.
Man måste nog börja den här racerapporten med slutet, förklara varför jag valde att inte gå i mål. Det var andra gången i hela mitt liv som jag bröt ett lopp (om man inte räknar backyardultras är alla som inte vinner per definition bryter; men det är ju något helt annat), och den första där jag inte tvingades till det av skada eller ”sjukdom” (enda tidigare gången jag brutit var på Bergslagsleden ultra i höstas, då på grund av ett kraftfullt magras).
Innan jag gör det vill jag dock skjuta in att jag absolut inte har något emot folk som bryter tävlingar – det kan tvärtom vara ett både klokt och överlagt val vid rätt tillfälle. Går man för en viss tid eller placering och märker att den glidit en ur händerna kan det smartaste man kan göra vara att kliva av för att påskynda återhämtningen inför nästa tävling. Har man en känning kan man kliva av för att inte riskera en värre skada. Och skadar man sig ska man naturligtvis inte fortsätta (utom i extremfall; säg att man leder en mara med 200 meter kvar, då kan man åla i mål med brutet ben). Och det finns tusen andra anledningar att bryta. Men personligen gillar jag att gå i mål. Eftersom jag aldrig tävlat om bra placeringar blir ju genomförandet själva grejen.
Nå, den här gången valde jag ändå att kliva av, och det var kanske av den konstigaste anledningen någonsin. Jag gav nämligen ett par biljetter till Ola Salos show på Rondo till Maria i födelsedagspresent i höstas (vi var på vår första konsert med The Ark tillsammans 2001, och sedan hann vi se dem ett 30-tal gånger innan de la av, och de har betytt mycket för oss båda), och sedan glömdes det exakta datumet bort tills hon gav mig en start i 100-milesloppet Aktivitus trailrace i julklapp, och det visade sig att tävlingen startade 25 timmar före konserten. Visserligen i Göteborg båda två (sicken tur!), men i loppets historia hade bara sex löpare gått i mål under dygnet, vilket nu alltså krävdes av mig för att jag skulle hinna duscha och ta mig till Rondo efter loppet. Därför beslutade jag mig för att bryta loppet om det visade sig vara hopplöst att nå målet. Den punkten inträffade tyvärr, vid Stensjön (strax utanför Mölndal) efter drygt 135 kilometer. Klockan var då 16.15, och jag hade ”bara” tre timmar och 45 minuter på mig att ta mig de 27,5 kilometerna som återstod (distansen är 162,7 kilometer, även om räknas som ett 100-mileslopp), vilket jag bedömde som omöjligt eftersom jag inte någon av de fem tidigare timmarna hade lyckats klara sex kilometer (än mindre förstås de 7,33 som nu krävdes). Så jag höll min plan och klev av. Jag vill hellre se det som att jag togs av min egenuppsatta reptid än att jag bröt. Loppets maxtid var 30 timmar, så jag kunde ha promenerat tre kilometer i timmen och ändå gått i mål, det hade inte varit något problem. Men jag hade inte hunnit till konserten …
Nå, det om det. Nu till själva loppet. Aktivitus trailrace räknas allmänt som ett av Sveriges hårdaste 100-mileslopp. Nu är ju själva distansen 100 miles (160,9 kilometer som i det här fallet alltså är 162,7) tuff i sig, men här adderas bitvis teknisk terräng (kanske 55 procent stig där somligt mest känns som en djurstig och mycket är stenigt och rotigt även om en hel del även är fint och lättsprunget), en del höjdmeter (knappt 3 000 låter ju inte jättemycket på en sådan lång sträcka, men det är ofta brant uppför och brant nedför, vilket gör det svårsprunget i båda ändar; kolla höjdkurvan här), navigation (banan är sparsamt snitslad utan pilar ens vid de mest ologiska svängarna, och i år hade någon sabotör [missnöjd markägare?] plockat bort fem–sex kilometer snitsel mitt i ett skogsparti som passerades på natten, så där hade man bara gpx-spåret att gå på) och få vätskestationer (åtta stycken under banan, så springer man på ett dygn går det i snitt två timmar och 40 minuter mellan stationerna, vilket gör att man får bära med sig en del). Mer ett styrkeprov än upplevelselopp, skulle jag säga. Första året det arrangerades, 2017, gick ingen i mål (en kom halvvägs). Då var vädret jävligt och de startande få och förmodligen lite oförberedda på hur tufft det skulle vara. I fjol gick 13 av 22 startande i mål. Till i år hade man flyttat starten från morgon till kväll, förmodligen för att man skulle vara fräsch under de mörka timmarna och öka chansen att ännu fler skulle ta sig runt. Dessutom hade vi tur med vädret, natten var sommarljummen (och marken knastertorr efter vårens värme och bristande nederbörd), och först vid lunchtid på lördagen drog regnet in.
Min enkla taktik inför start var att hitta någon som kunde navigera åt mig under mörkret. Jag tyckte att det var för dyrt att köpa en ny gps-klocka bara för det här loppet (min gamla vill inte visa kartspår), och min mobil har trasigt batteri (klarar max en timmes gps-visande, sedan är den död, så inte ens med min powerbank hade jag klarat halva natten). Reservplanen var att jag hade skrivit ut hela banan (ett lååångt varv runt Göteborgsregionen, med start och mål i Jonsered) i 24 A4-ark som jag förvarade i väskan tillsammans med en vattentät jacka, extrabatterier till lampan, energi, vätska och första hjälpen-utrustning.
Konstigt nog hamnade jag längst fram på startlinjen och joggade ut från det gamla fabriksområdet i Jonsered i tät, men det avhjälptes när jag gjorde min första felspringning efter 200 meter (man skulle vika vänster före och inte springa upp över järnvägen; det kanske jag kunde ha kollat på förhand), och när jag 500 meter senare följde en svart snitsel i stället för en röd (vilken färg som gällde kanske jag också borde ha dubbelkollat före start) var jag sist av alla 49 startande.
Solen skulle gå ned en timme senare, och jag visste att jag behövde en bra rygg under natten för att ha någon chans att komma i mål (under 24 timmar), så mot alla regler för så här långa lopp låg jag på rätt bra för att arbeta mig uppåt i klungan. Inte så att jag hetsade förbi folk, men närhelst stigen blev bredare eller vi passerade något grusvägsparti så försökte jag leta mig upp några placeringar. Ut från första vätskestationen, i Gunnilse efter 13 kilometer, blev jag själv (jag gjorde ett 20-sekundersstopp som jag är van från ”kortare” lopp, typ Ultravasan), men när jag redan vid första svängen därefter blev osäker på navigationen kom Viktor Samuelsson, David Svensson och Mikael Svalstrand ikapp bakifrån. Viktor var mannen jag behövde – mannen med gps-klockan! Bara ett par kilometer efter Gunnilse kom vi till partiet med den saboterade banmarkeringen, och där hade nog mitt lopp tagit slut om det inte varit för Viktor. Han visade vägen med linjen i sin klocka, och jag (och David och Mikael) låg i rygg och hejade på. Jag trodde vi fortfarande var rätt långt bak i fältet (eftersom jag hade varit sist för inte så länge sedan), men vid nästa vätska, i Dammekärr, frågade någon av de andra om hur många som passerat före oss, och det var bara fyra (men placeringar var för mig helt irrelevant i det här loppet, jag ville bara under 24 timmar).
Så långt var stigarna väldigt fina, och efter bara fyra kilometer till (där det kom fyra löpare bakifrån och skuttade förbi) kom vi ut på banans näst längsta asfaltsparti, från Ale arena (bandyhallen i Surte) till Bohus fästning, och där höll jag farten uppe i gruppen. Vi låg bar med tidsmässigt, byggde upp en buffert (även om det med facit i hand kanske gick lite väl fort). Vid vätskestationen i Kungälv satt de fyra som nyss passerat oss och tog igen sig, och dessutom konstaterade Mikael efter ett försök att kräkas att han behövde stanna och sova. Så vi blev tre som tassade vidare och kom snart ikapp danska språkgeniet Ramez Elhabet (han pratade svenska med oss eftersom hans flickvän var härifrån, han pratade arabiska med sin far och han bodde och arbetade i Madrid och snackade därför flytande spanska …) som inledningsvis var väldigt upprörd över en rejäl felspringning (som kostat runt fyra kilometer och två placeringar, från tvåa till vår nya fyramannagrupp med placering fyra–sju) och som därefter fick en kramp (lättare sträckning?) i vänstra vaden som vägrade släppa. Han fick liksom svinga runt vänsterbenet i uppförsbackarna, kunde inte böja på det, och höll ändå lätt vårt tempo – länge hade han svårt att anpassa sig till att springa så långsamt utan försökte sticka iväg tills han kom vilse igen och igen; jag undrar vad han kunnat göra med friska ben och rätt navigationskunskap). Vi fyra höll i alla fall ihop från 45:e kilometern, då Ramez anslöt, och genom hela natten. Viktor visade vägen där snitsligen var tveksam (eller obefintlig), vi andra försökte hålla humöret uppe.
Så här långt hade kroppen känts fräsch, men någonstans runt fjärde energistationen, i Bönered, dit vi kom efter knappt 7,5 timmar (vi hade då avverkat 65 kilometer varav kanske 45 på stig) hade jag en första dipp och kände att jag hade svårt att hålla farten. Jag var fortfarande ändå mer rädd för att bli själv med navigationssvårigheterna än att köra slut på mig, så jag beslutade mig för att åtminstone hänga på i rygg på de andra tre tills gryningen, som var 1,5 timmar borta. När gryningen väl kom hade vi mindre än en timme kvar till nästa energistation, halvvägsmarkeringen i Tuve, så jag följde även dit även om det bitvis kändes tufft, speciellt på de snabbare asfaltspartierna som låren inte gillade. Ut från Tuve förvarnade jag mina tre nyfunna vänner om att jag nog snart skulle få säga tack och hej, men med en kaffe och soppa i kroppen (det första varma som serverades under loppet) hade jag plötsligt nya krafter och hade inga som helst problem att hålla tempot till energistationen vid Botaniska trädgården, exakt 100 kilometer in i loppet.
Men där, i vätskestationen, hände något. Jag kom in relativt fräsch och med mycket gott hopp om att klara 24 timmar (vi var där på exakt 12,5 timmar och hade ”bara” 63 kilometer kvar), men var helt stel och energilös när vi gick ut, och bara tre kilometer senare blev jag tvungen att släppa gruppen. Uppför första (av tre) brutala stigningar i Ängagårdsbergen hade jag inga problem att följa, men på platten på toppen och därefter utför var benen sopslut. Det kändes som att varenda muskelfiber i låren hade förtvinat på fem minuter. Resten av loppet blev en ensam kamp. Först kändes det som att jag ändå hade en ganska bra chans att klara mig om jag bara höll mig i rörelse, men snart visade gps-klockan obarmhärtigt att gång kombinerat med någon form av ultrarapidsjogg inte skulle ta mig de 5,5 kilometer per timme som krävdes. Det är ju en fruktansvärt låg fart, men i den tekniska terrängen, och med ben som så totalt stumnat, gick det inte att röra sig ens i den farten. Jag höll modet uppe, hoppades på en vändning. Koncentrerade mig på navigationen för att inte tappa onödiga minuter även där, och väntade på en andra andning. Den kom inte. Tiden fortsatte att rinna iväg, och den 27 kilometer långa sträckan mellan stationerna vid Botaniska och i Tulebo var dessutom loppets längsta (den tog mig fyra timmar och 40 minuter!). Som lök på laxen öppnade sig himlen i Sandsjöbacka, och min regnjacka blev snabbt genomdränkt, och i mitt sakta mak blev jag också snabbt kall. Min varma följebil stod och väntade i utkanten av Kållered, men jag var inte ens lockad att bryta där utan ville fortsätta till stationen. När jag kom in där var skulle jag lämna över nummerlappen och tacka för mig innan Maria kom med det bästa peptalk jag någonsin fått. Så här i efterhand är jag extremt tacksam för att hon inte lät mig sluta där, i all min misär. Istället hällde hon och Jon i mig kaffe, drog av mig de blöta kläderna och stoppade på mig en varm tröja (det hade nästan slutat regna) och bjöd på vaniljhjärtan och blåbärssoppa. Och så upplyste Maria mig om att jag hade 15 minuter till godo på 24-timmarsmålet om jag bara höll tio minuter per kilometer resten av loppet. Det är ju ingenting! Ut från stationen var jag plötsligt superpeppad, varm, och benen kändes bättre än på flera timmar. Jag joggade nästan en kilometer i åttaminuterstempo innan verkligheten slog till igen: Stigarna var nu mer tekniska än på mycket länge igen, och dessutom otroligt småkuperade. Lömska, branta fyra–fem meter höga stigningar, upp och ned. Sånt där som jag älskar när jag springer i skogarna hemma, men inte 128 kilometer in i ett lopp. När Maria och Jon mötte upp sex kilometer senare (där Mölndalsvägen passerar Bohusleden) hade jag redan tappat kvarten jag hade till godo, så därifrån behövde jag verkligen göra sex kilometer per timme. Men det kändes görbart, för plötsligt var stigen utbytt mot elljusspår, och det såg lättlöpt ut. Nytt hopp, men det grusades bara 600 meter senare när någon rivit ned snitslingen vid Herkulesgården. Jag var nu för blöt för att kunna använda telefonens gps-funktion (fick inte ens upp knapplåset), så jag fick förlita mig på kartorna som jag inte rört sedan jag packade dem kvällen innan. Att konstatera det och leta upp rätt blad tog mig flera minuter, och kroppen blev kallar och hoppet försvann igen. Och nu var det verkligen kört. Nästa gång följebilen kom ikapp hade jag 27,5 kilometer kvar med ”bara” tre timmar och 45 minuter till min deadline. Det betydde ”kört”. Jag var uppkäkad av min egen reptid. Jag klev av.
Uppför första backen i Ängagårdsbergen (de två andra gick på teknisk stig), bara några hundra meter innan jag tvingades släppa gruppen och hamnade själv. Foto: Maria Åström
Det här dygnet som följde har jag funderat en del på vad som hände vid Botaniska, där jag kom in hyggligt pigg och med väldigt gott hopp om att klara mitt mål men gick ut stel som Bockstensmannen och i praktiken hade förlorat. Jag har några teorier som säkert växelverkade och åtminstone delvis kan förklara det som hände:
A) Dels blev stoppet mycket längre än alla andra under loppet. Efter de två första energistationerna, där jag gjorde kortkorta stopp, stannade vi runt två minuter i Kungälv och Bönered, och kanske tio i Tuve där loppets enda dropbagstation fanns (där bytte jag strumpor, åt min soppa, gick på toa), men utanför Botaniska blev vi ståendes i 13–14. Jag var klar redan efter de där två, trodde vi var på väg, men de andra i min grupp behövde längre tid. Kanske var det den oförberedda vilan som gjorde att jag så plötsligt stelnade till. Kanske borde jag ha börjat gå i förväg för att hålla igång kroppen och sedan låtit de andra jogga ikapp mig (så gjorde jag i Bönered)?
B) Dels fanns det inget kaffe vid Botaniska (och jag hade inte med mig några koffeintabletter eller liknande). De två gånger jag kände krafter återvända under loppet var båda efter kaffeintag, dels i Tuve, dels i Tulebo (det var enda två gångerna det serverades kaffe under de drygt 20 timmar jag var med i loppet, och jag är van att dricka åtta koppar om dagen, minst). Det fanns heller ingen varm mat, vilket kanske också kunde ha satt sprätt på en (däremot kom Maria och Jon med äpplejuice och naturell yoghurt, något jag vid det laget hade haft cravings efter i timmar; underbart!).
C) Kanske höll jag helt enkelt ryggarna framför lite för länge. Även om jag kände mig piggare igen från Tuve kanske jag borde ha släppt och hittat ett eget tempo tidigare. Jag ångrar absolut inte att jag gick på hårt under natten, det behövdes för att göra 24 timmar möjligt. Nej, även om jag tänker att jag kanske höll ryggarna för länge är magkänslan snarare att jag borde ha plågat mig lite till, hade jag bara kunnat hålla deras ryggar i en mil till hade jag kunnat promenera in under 24 timmar. Men just där och då fanns det inte i kroppen. Det kändes som att jag var tvungen att släppa. Kanske var det så. Kanske var jag vara tillfälligt klen. Och alldeles ensam, med 24 kilometer till nästa vätskestation, gick det plötsligt alldeles, alldeles för långsamt. Jag var inte skadad, hade inte särskilt ont, men benen fungerade helt enkelt inte i den fart som krävdes. Jag hade kunnat gå i mål på 25–26 timmar, utan problem, men då hade jag missat konserten …
Några lärdomar efter mitt allra första, och alltså misslyckades, försök på 100 miles: 1) Gör upp en kostplan på förhand. Jag har haft sådant flyt med käkandet i mina tidigare lopp att jag helt glömde bort den biten inför det här loppet. Det brukar finnas mycket mer att välja på vid energistationerna, så jag brukar välja och vraka där. Men det här var ett lopp där jag borde ha burit med mig mer än choklad och sportdryck, med facit i hand. Kanske låg en del av väggningen i det dåliga matintaget, också. 2) Förlita dig inte på andras navigation: Även om det funkade utmärkt den här gången (jag kommer aldrig att glömma din insats, Viktor!) så hade jag ju varit helt lost och fått bryta väldigt tidigt om inte räddaren i nöden dykt upp. 3) Var alltid ödmjuk. Även om jag försökte intala mig att ”inget är klart innan det är klart” kände jag mig ganska säker på målgång efter 100 kilometer. Det fick jag bittert äta upp.
Nöjd är jag ändå med genomförandet de första 100 kilometerna, och träningen som ledde fram till loppet. Fysiskt var jag väl förberedd, det mentala får jag jobba vidare på.
Om jag skulle rekommendera loppet åt någon annan? Ja, men inte om man ska göra sin första 100-mileare och inte om man söker en naturupplevelse (visst fanns det både fina stigar och vackra vyer, men det är ju inte direkt någon fjällmara och runt tre mil, alltså omkring 20 procent, gick på asfalt). Däremot om man letar efter en utmaning, något att verkligen bita i, om man vill bevisa sig och mäta sina krafter.
Enormt stort tack till Maria, Jon, Viktor, David (de båda fortsatte oförtrutet och gick i mål som fyra och femma på 22.09), Mikael (han vaknade och fortsatte, men bröt i Bönered efter 65 kilometer, dit han kom med bara åtta minuter tillgodo på reptiden) och Ramez (som svingade sitt krampande vänsterben hela vägen tillbaka till Jonsered på 22.42, gott nog för en sjundeplats!) för support, navigering och sällskap! Oscar Sjölander och Helle Manvik vann på nya banrekord, 19.55 respektive 23.08 (Helle var första kvinna att ställa upp, och dessutom gå i mål).
Och för er som undrar: Ola Salo bjöd på extra allt och var värd att skippa 23 kilometer lidande för!
Jag har ju sprungit lopp i Frankrike, Schweiz och nord-Norge, och en hel del längre och kortare grejer i Sverige (från 168 kilometer i Lur till hyggliga placeringar i Sweden skyrace och Ultravasan). Men frågan är om inte det jag ska ta mig an i Göteborg i morgon är det tuffaste någonsin: 100 miles på stigar, med en hel del höjdmeter upp och ned. Det enda som oroar mig inför starten av Aktivitus trailrace är dock att jag ska springa vilse, annars känner jag mig rätt trygg med att den träning jag gjort i vinter ska bära långt. Starten går 20.00 på fredagskvällen, och ni kommer förmodligen kunna följa det hela via liveresultat här. Helt säkert är att min PT (som gett mig loppet i julklapp) kommer direktrapportera (men inte på natten, utan ”bara” från starten och sedan på lördagen) via storyfunktionen på sin Instagram som ni hittar här. Före och efter loppet trillar det säkert in något på min Instagram också. Håll utkik. Och håll till godo med spänningen i brist på blogginlägg under helgen!
Konditionsbloggen 