Var och sprang mest hela helgen, men någon typ av uppföljning är jag ju skyldig er bloggläsare vad gäller vad som hände i övrigt i konditionsidrottsväg i helgen. Men det blir något mer schematiskt och översiktligt än vanligt.
** Emilia Fahlin avslutade våren utan riktig toppkänning i Liège-Bastogne-Liège. 22:a, i den andra stora gruppen (Annemiek van Vleuten gick solo till segern och därbakom fanns 16 cyklister runt 1.40 efter, Fahlins 15 cyklister stora klunga var knappt tre minuter efter, och hon blev femma i den), efter 139 kilometer i Belgien. Tävlingen var alltså vårsäsongens sista, men redan på torsdag börjar sommarsäsongen med etapploppet Tour de Yorkshire.
** Tisaren tog dubbel revansch i Tiomila. Dels blev damerna äntligen topp tio igen efter fyra år utanför, och dels tog herrarna tillbaka titeln som bästa länslag, den som Hagaby lånade i fjol. Tisaren fick exakt den där effekten de ville ha av att sätta starka Lilian Forsgren på förstasträckan – Josefin Tjernlund på tredje kunde tack vare den fina starten åka hiss uppåt i resultatlistan till en andraplats, minuten bakom ledande Simona Aebersold (Tampereen Pyrintö), och Lovisa Persson förvaltade det till en tredjeplats på fjärdesträckan. Ankaret Andrea Svensson, som haft en så fin vår, hade dock tyngsta dagen av löparna i laget (hon hade dragits med sjukdom veckorna före) och tappade mycket tid och sju placeringar på avslutningen. Men en tiondeplats är en tiondeplats, och dessutom var Tisaren femte bästa svenska klubb. Herrlaget låg stabilt mellan 34:e och 44:e plats hela stafetten, och gick i mål på topp när Oskar Andrén sprang hem 35:e-platsen på sistasträckan. Daniel Attås hade bästa individuella sträckan när han var sjätte bäst av alla på femtesträckan (den direkt efter långa natten). Martin Regborn sprang upp Hagaby från 53:e till 13:e plats på andrasträckan, och Örebroklubben var bästa länslag efter långa natten där Filip Dahlgren skickade ut Samuel Andersson som 34:a, men sedan tappade laget placering för placering ned till en 73:e-plats i mål. KFUM Örebros unga lag blev 91:a. Hagabys A-lag slog Tisarens B-lag i kampen om att bli näst bästa damlag från länet, de slutade på 78:e respektive 85:e plats.
** På grund av ombyggnationer i centrum var Kumla stadslopp i år bantat från tio till fem kilometer, och banan ny (nere i Sjöparken). Mikaela Kemppi vann sitt första lopp i cupen efter fotoperationen – ja, rentav sedan DM på 10 000 meter i Glanshammar 2017 (men hon har ju vunnit utanför distriktet och blev ju bland annat veteran-SM-guldmedaljör häromsistens) – när hon skar mållinjen en minut och 40 sekunder före 29 år yngre tvåan Klara Frih, Åsbro. 18.42 respektive 20.22 (trean Antje Wiksten sprang på 21.26). Wilhelm Bergentz, som drogs med körtelfeber i vintras men är på väg tillbaka i rasande takt, är ju av samma årgång som Frih (2002) och nådde hela vägen till segern i herrklassen, på fina 16.16. Michael Welday var elva sekunder bakom på andraplatsen, Noha Olsson trea på 17.01. Bergentz och van Sitteren (som inte sprang) leder långloppscupens sammandrag efter tre tävlingar.
** Per Arvidsson vann Munkastigen trailrun på 3.17.54 (drygt 2,5 minuter före Kolmårdens Henrik Pilvinge, men nästan 22 minuter bakom Erik Anfälts banrekord från i fjol) efter att ha gått solo sista tre milen eller så. Magnus Mossberg blev näst bäste länslöpare på fjärde plats, men över 18 minuter bakom. På damsidan skuggade Örebro AIK:s Therese Fjordäng 20-talet sekunder bakom segrande Åsa Bergman (Västerås) hela loppet, och var bara 18 efter i mål, efter tre timmar och 54 minuter. Zinkgruvans Erica Bjärmark, mer känd som skidåkare (har gått skidgymnasiet i Torsby), var näst bästa länslöpare på fjrädeplatsen, men nästan 50 minuter bakom tätduon.
** Och på tal om Anfält så paceade han Huddinges Hanna Lindholm hela vägen till 2.29.34 i Hamburg maraton – den näst snabbaste tiden av en svensk genom alla tider, över sex minuter under årets VM-kvalgräns men trist nog fyra sekunder (fyra sekunder!) från kvalgränsen till OS i Tokyo nästa år (det var för övrigt tionde gången i karriären som Anfält gick under 2.30). Andreas Ingberg persade med 2.33.51, över minuten snabare än hans tidigare rekordlopp i Valencia i december, och en tid som flyttar honom från 28:e till 24:e plats på bästalistan i distriktet genom tiderna.
** Hemma i Säterskogarna var inflyttade örebroaren Matthias Wengelin tvåa, minuten bakom Vilgot Lindh (bror till inflyttade örebroaren Axel Lindh som i sin tur var femma, knappt tre minuter bakom) i premiären av Sverigecupen, Klippingracet. Örebrocyklisternas Linda Meijer var sexa, 17 minuter bakom regerande olympiska mästaren Jenny Rissveds över 30 kilometer.
** Och på landsvägssidan startade Sverigecupen med Kinnekulle cyclassic för seniorerna (Jacob Ahlsson var med som hjälpryttare i Motala AIF:s lag där Isac Lundgren tog en andraplats som en av nio man, varav tre från Motala, som kom iväg i en avgörande utbrytning) och Götenetempot för ungdomar, juniorer och veteraner (Jonathan Ahlsson tog en mycket meriterande andraplats i juniorklassen, med en snittfart på 44 kilometer i timmen över 20 kilometer och mindre än fem sekunder bakom segrande Anton Dahlbom, Södertälje). Jonathan var dessutom tvåa över 88 kilometer stenhård tävling i Kinnekulleloppet dagen därpå, bara 35 sekunder bakom segrande utbrytaren Edvin Lovidius, Södertälje.
** Och i den 100:e upplagan av Örebro parkrun kom lämpligt nog exakt 100 löpare till start, om än inga riktigt snabba. Conrad Granath (19.19) och Tess Quinn (22.29) var först i mål.
Man måste nog börja den här racerapporten med slutet, förklara varför jag valde att inte gå i mål. Det var andra gången i hela mitt liv som jag bröt ett lopp (om man inte räknar backyardultras är alla som inte vinner per definition bryter; men det är ju något helt annat), och den första där jag inte tvingades till det av skada eller ”sjukdom” (enda tidigare gången jag brutit var på Bergslagsleden ultra i höstas, då på grund av ett kraftfullt magras).
Innan jag gör det vill jag dock skjuta in att jag absolut inte har något emot folk som bryter tävlingar – det kan tvärtom vara ett både klokt och överlagt val vid rätt tillfälle. Går man för en viss tid eller placering och märker att den glidit en ur händerna kan det smartaste man kan göra vara att kliva av för att påskynda återhämtningen inför nästa tävling. Har man en känning kan man kliva av för att inte riskera en värre skada. Och skadar man sig ska man naturligtvis inte fortsätta (utom i extremfall; säg att man leder en mara med 200 meter kvar, då kan man åla i mål med brutet ben). Och det finns tusen andra anledningar att bryta. Men personligen gillar jag att gå i mål. Eftersom jag aldrig tävlat om bra placeringar blir ju genomförandet själva grejen.
Nå, den här gången valde jag ändå att kliva av, och det var kanske av den konstigaste anledningen någonsin. Jag gav nämligen ett par biljetter till Ola Salos show på Rondo till Maria i födelsedagspresent i höstas (vi var på vår första konsert med The Ark tillsammans 2001, och sedan hann vi se dem ett 30-tal gånger innan de la av, och de har betytt mycket för oss båda), och sedan glömdes det exakta datumet bort tills hon gav mig en start i 100-milesloppet Aktivitus trailrace i julklapp, och det visade sig att tävlingen startade 25 timmar före konserten. Visserligen i Göteborg båda två (sicken tur!), men i loppets historia hade bara sex löpare gått i mål under dygnet, vilket nu alltså krävdes av mig för att jag skulle hinna duscha och ta mig till Rondo efter loppet. Därför beslutade jag mig för att bryta loppet om det visade sig vara hopplöst att nå målet. Den punkten inträffade tyvärr, vid Stensjön (strax utanför Mölndal) efter drygt 135 kilometer. Klockan var då 16.15, och jag hade ”bara” tre timmar och 45 minuter på mig att ta mig de 27,5 kilometerna som återstod (distansen är 162,7 kilometer, även om räknas som ett 100-mileslopp), vilket jag bedömde som omöjligt eftersom jag inte någon av de fem tidigare timmarna hade lyckats klara sex kilometer (än mindre förstås de 7,33 som nu krävdes). Så jag höll min plan och klev av. Jag vill hellre se det som att jag togs av min egenuppsatta reptid än att jag bröt. Loppets maxtid var 30 timmar, så jag kunde ha promenerat tre kilometer i timmen och ändå gått i mål, det hade inte varit något problem. Men jag hade inte hunnit till konserten …
Nå, det om det. Nu till själva loppet. Aktivitus trailrace räknas allmänt som ett av Sveriges hårdaste 100-mileslopp. Nu är ju själva distansen 100 miles (160,9 kilometer som i det här fallet alltså är 162,7) tuff i sig, men här adderas bitvis teknisk terräng (kanske 55 procent stig där somligt mest känns som en djurstig och mycket är stenigt och rotigt även om en hel del även är fint och lättsprunget), en del höjdmeter (knappt 3 000 låter ju inte jättemycket på en sådan lång sträcka, men det är ofta brant uppför och brant nedför, vilket gör det svårsprunget i båda ändar; kolla höjdkurvan här), navigation (banan är sparsamt snitslad utan pilar ens vid de mest ologiska svängarna, och i år hade någon sabotör [missnöjd markägare?] plockat bort fem–sex kilometer snitsel mitt i ett skogsparti som passerades på natten, så där hade man bara gpx-spåret att gå på) och få vätskestationer (åtta stycken under banan, så springer man på ett dygn går det i snitt två timmar och 40 minuter mellan stationerna, vilket gör att man får bära med sig en del). Mer ett styrkeprov än upplevelselopp, skulle jag säga. Första året det arrangerades, 2017, gick ingen i mål (en kom halvvägs). Då var vädret jävligt och de startande få och förmodligen lite oförberedda på hur tufft det skulle vara. I fjol gick 13 av 22 startande i mål. Till i år hade man flyttat starten från morgon till kväll, förmodligen för att man skulle vara fräsch under de mörka timmarna och öka chansen att ännu fler skulle ta sig runt. Dessutom hade vi tur med vädret, natten var sommarljummen (och marken knastertorr efter vårens värme och bristande nederbörd), och först vid lunchtid på lördagen drog regnet in.
Min enkla taktik inför start var att hitta någon som kunde navigera åt mig under mörkret. Jag tyckte att det var för dyrt att köpa en ny gps-klocka bara för det här loppet (min gamla vill inte visa kartspår), och min mobil har trasigt batteri (klarar max en timmes gps-visande, sedan är den död, så inte ens med min powerbank hade jag klarat halva natten). Reservplanen var att jag hade skrivit ut hela banan (ett lååångt varv runt Göteborgsregionen, med start och mål i Jonsered) i 24 A4-ark som jag förvarade i väskan tillsammans med en vattentät jacka, extrabatterier till lampan, energi, vätska och första hjälpen-utrustning.
Konstigt nog hamnade jag längst fram på startlinjen och joggade ut från det gamla fabriksområdet i Jonsered i tät, men det avhjälptes när jag gjorde min första felspringning efter 200 meter (man skulle vika vänster före och inte springa upp över järnvägen; det kanske jag kunde ha kollat på förhand), och när jag 500 meter senare följde en svart snitsel i stället för en röd (vilken färg som gällde kanske jag också borde ha dubbelkollat före start) var jag sist av alla 49 startande.
Solen skulle gå ned en timme senare, och jag visste att jag behövde en bra rygg under natten för att ha någon chans att komma i mål (under 24 timmar), så mot alla regler för så här långa lopp låg jag på rätt bra för att arbeta mig uppåt i klungan. Inte så att jag hetsade förbi folk, men närhelst stigen blev bredare eller vi passerade något grusvägsparti så försökte jag leta mig upp några placeringar. Ut från första vätskestationen, i Gunnilse efter 13 kilometer, blev jag själv (jag gjorde ett 20-sekundersstopp som jag är van från ”kortare” lopp, typ Ultravasan), men när jag redan vid första svängen därefter blev osäker på navigationen kom Viktor Samuelsson, David Svensson och Mikael Svalstrand ikapp bakifrån. Viktor var mannen jag behövde – mannen med gps-klockan! Bara ett par kilometer efter Gunnilse kom vi till partiet med den saboterade banmarkeringen, och där hade nog mitt lopp tagit slut om det inte varit för Viktor. Han visade vägen med linjen i sin klocka, och jag (och David och Mikael) låg i rygg och hejade på. Jag trodde vi fortfarande var rätt långt bak i fältet (eftersom jag hade varit sist för inte så länge sedan), men vid nästa vätska, i Dammekärr, frågade någon av de andra om hur många som passerat före oss, och det var bara fyra (men placeringar var för mig helt irrelevant i det här loppet, jag ville bara under 24 timmar).
Så långt var stigarna väldigt fina, och efter bara fyra kilometer till (där det kom fyra löpare bakifrån och skuttade förbi) kom vi ut på banans näst längsta asfaltsparti, från Ale arena (bandyhallen i Surte) till Bohus fästning, och där höll jag farten uppe i gruppen. Vi låg bar med tidsmässigt, byggde upp en buffert (även om det med facit i hand kanske gick lite väl fort). Vid vätskestationen i Kungälv satt de fyra som nyss passerat oss och tog igen sig, och dessutom konstaterade Mikael efter ett försök att kräkas att han behövde stanna och sova. Så vi blev tre som tassade vidare och kom snart ikapp danska språkgeniet Ramez Elhabet (han pratade svenska med oss eftersom hans flickvän var härifrån, han pratade arabiska med sin far och han bodde och arbetade i Madrid och snackade därför flytande spanska …) som inledningsvis var väldigt upprörd över en rejäl felspringning (som kostat runt fyra kilometer och två placeringar, från tvåa till vår nya fyramannagrupp med placering fyra–sju) och som därefter fick en kramp (lättare sträckning?) i vänstra vaden som vägrade släppa. Han fick liksom svinga runt vänsterbenet i uppförsbackarna, kunde inte böja på det, och höll ändå lätt vårt tempo – länge hade han svårt att anpassa sig till att springa så långsamt utan försökte sticka iväg tills han kom vilse igen och igen; jag undrar vad han kunnat göra med friska ben och rätt navigationskunskap). Vi fyra höll i alla fall ihop från 45:e kilometern, då Ramez anslöt, och genom hela natten. Viktor visade vägen där snitsligen var tveksam (eller obefintlig), vi andra försökte hålla humöret uppe.
Så här långt hade kroppen känts fräsch, men någonstans runt fjärde energistationen, i Bönered, dit vi kom efter knappt 7,5 timmar (vi hade då avverkat 65 kilometer varav kanske 45 på stig) hade jag en första dipp och kände att jag hade svårt att hålla farten. Jag var fortfarande ändå mer rädd för att bli själv med navigationssvårigheterna än att köra slut på mig, så jag beslutade mig för att åtminstone hänga på i rygg på de andra tre tills gryningen, som var 1,5 timmar borta. När gryningen väl kom hade vi mindre än en timme kvar till nästa energistation, halvvägsmarkeringen i Tuve, så jag följde även dit även om det bitvis kändes tufft, speciellt på de snabbare asfaltspartierna som låren inte gillade. Ut från Tuve förvarnade jag mina tre nyfunna vänner om att jag nog snart skulle få säga tack och hej, men med en kaffe och soppa i kroppen (det första varma som serverades under loppet) hade jag plötsligt nya krafter och hade inga som helst problem att hålla tempot till energistationen vid Botaniska trädgården, exakt 100 kilometer in i loppet.
Men där, i vätskestationen, hände något. Jag kom in relativt fräsch och med mycket gott hopp om att klara 24 timmar (vi var där på exakt 12,5 timmar och hade ”bara” 63 kilometer kvar), men var helt stel och energilös när vi gick ut, och bara tre kilometer senare blev jag tvungen att släppa gruppen. Uppför första (av tre) brutala stigningar i Ängagårdsbergen hade jag inga problem att följa, men på platten på toppen och därefter utför var benen sopslut. Det kändes som att varenda muskelfiber i låren hade förtvinat på fem minuter. Resten av loppet blev en ensam kamp. Först kändes det som att jag ändå hade en ganska bra chans att klara mig om jag bara höll mig i rörelse, men snart visade gps-klockan obarmhärtigt att gång kombinerat med någon form av ultrarapidsjogg inte skulle ta mig de 5,5 kilometer per timme som krävdes. Det är ju en fruktansvärt låg fart, men i den tekniska terrängen, och med ben som så totalt stumnat, gick det inte att röra sig ens i den farten. Jag höll modet uppe, hoppades på en vändning. Koncentrerade mig på navigationen för att inte tappa onödiga minuter även där, och väntade på en andra andning. Den kom inte. Tiden fortsatte att rinna iväg, och den 27 kilometer långa sträckan mellan stationerna vid Botaniska och i Tulebo var dessutom loppets längsta (den tog mig fyra timmar och 40 minuter!). Som lök på laxen öppnade sig himlen i Sandsjöbacka, och min regnjacka blev snabbt genomdränkt, och i mitt sakta mak blev jag också snabbt kall. Min varma följebil stod och väntade i utkanten av Kållered, men jag var inte ens lockad att bryta där utan ville fortsätta till stationen. När jag kom in där var skulle jag lämna över nummerlappen och tacka för mig innan Maria kom med det bästa peptalk jag någonsin fått. Så här i efterhand är jag extremt tacksam för att hon inte lät mig sluta där, i all min misär. Istället hällde hon och Jon i mig kaffe, drog av mig de blöta kläderna och stoppade på mig en varm tröja (det hade nästan slutat regna) och bjöd på vaniljhjärtan och blåbärssoppa. Och så upplyste Maria mig om att jag hade 15 minuter till godo på 24-timmarsmålet om jag bara höll tio minuter per kilometer resten av loppet. Det är ju ingenting! Ut från stationen var jag plötsligt superpeppad, varm, och benen kändes bättre än på flera timmar. Jag joggade nästan en kilometer i åttaminuterstempo innan verkligheten slog till igen: Stigarna var nu mer tekniska än på mycket länge igen, och dessutom otroligt småkuperade. Lömska, branta fyra–fem meter höga stigningar, upp och ned. Sånt där som jag älskar när jag springer i skogarna hemma, men inte 128 kilometer in i ett lopp. När Maria och Jon mötte upp sex kilometer senare (där Mölndalsvägen passerar Bohusleden) hade jag redan tappat kvarten jag hade till godo, så därifrån behövde jag verkligen göra sex kilometer per timme. Men det kändes görbart, för plötsligt var stigen utbytt mot elljusspår, och det såg lättlöpt ut. Nytt hopp, men det grusades bara 600 meter senare när någon rivit ned snitslingen vid Herkulesgården. Jag var nu för blöt för att kunna använda telefonens gps-funktion (fick inte ens upp knapplåset), så jag fick förlita mig på kartorna som jag inte rört sedan jag packade dem kvällen innan. Att konstatera det och leta upp rätt blad tog mig flera minuter, och kroppen blev kallar och hoppet försvann igen. Och nu var det verkligen kört. Nästa gång följebilen kom ikapp hade jag 27,5 kilometer kvar med ”bara” tre timmar och 45 minuter till min deadline. Det betydde ”kört”. Jag var uppkäkad av min egen reptid. Jag klev av.
Uppför första backen i Ängagårdsbergen (de två andra gick på teknisk stig), bara några hundra meter innan jag tvingades släppa gruppen och hamnade själv. Foto: Maria Åström
Det här dygnet som följde har jag funderat en del på vad som hände vid Botaniska, där jag kom in hyggligt pigg och med väldigt gott hopp om att klara mitt mål men gick ut stel som Bockstensmannen och i praktiken hade förlorat. Jag har några teorier som säkert växelverkade och åtminstone delvis kan förklara det som hände:
A) Dels blev stoppet mycket längre än alla andra under loppet. Efter de två första energistationerna, där jag gjorde kortkorta stopp, stannade vi runt två minuter i Kungälv och Bönered, och kanske tio i Tuve där loppets enda dropbagstation fanns (där bytte jag strumpor, åt min soppa, gick på toa), men utanför Botaniska blev vi ståendes i 13–14. Jag var klar redan efter de där två, trodde vi var på väg, men de andra i min grupp behövde längre tid. Kanske var det den oförberedda vilan som gjorde att jag så plötsligt stelnade till. Kanske borde jag ha börjat gå i förväg för att hålla igång kroppen och sedan låtit de andra jogga ikapp mig (så gjorde jag i Bönered)?
B) Dels fanns det inget kaffe vid Botaniska (och jag hade inte med mig några koffeintabletter eller liknande). De två gånger jag kände krafter återvända under loppet var båda efter kaffeintag, dels i Tuve, dels i Tulebo (det var enda två gångerna det serverades kaffe under de drygt 20 timmar jag var med i loppet, och jag är van att dricka åtta koppar om dagen, minst). Det fanns heller ingen varm mat, vilket kanske också kunde ha satt sprätt på en (däremot kom Maria och Jon med äpplejuice och naturell yoghurt, något jag vid det laget hade haft cravings efter i timmar; underbart!).
C) Kanske höll jag helt enkelt ryggarna framför lite för länge. Även om jag kände mig piggare igen från Tuve kanske jag borde ha släppt och hittat ett eget tempo tidigare. Jag ångrar absolut inte att jag gick på hårt under natten, det behövdes för att göra 24 timmar möjligt. Nej, även om jag tänker att jag kanske höll ryggarna för länge är magkänslan snarare att jag borde ha plågat mig lite till, hade jag bara kunnat hålla deras ryggar i en mil till hade jag kunnat promenera in under 24 timmar. Men just där och då fanns det inte i kroppen. Det kändes som att jag var tvungen att släppa. Kanske var det så. Kanske var jag vara tillfälligt klen. Och alldeles ensam, med 24 kilometer till nästa vätskestation, gick det plötsligt alldeles, alldeles för långsamt. Jag var inte skadad, hade inte särskilt ont, men benen fungerade helt enkelt inte i den fart som krävdes. Jag hade kunnat gå i mål på 25–26 timmar, utan problem, men då hade jag missat konserten …
Några lärdomar efter mitt allra första, och alltså misslyckades, försök på 100 miles: 1) Gör upp en kostplan på förhand. Jag har haft sådant flyt med käkandet i mina tidigare lopp att jag helt glömde bort den biten inför det här loppet. Det brukar finnas mycket mer att välja på vid energistationerna, så jag brukar välja och vraka där. Men det här var ett lopp där jag borde ha burit med mig mer än choklad och sportdryck, med facit i hand. Kanske låg en del av väggningen i det dåliga matintaget, också. 2) Förlita dig inte på andras navigation: Även om det funkade utmärkt den här gången (jag kommer aldrig att glömma din insats, Viktor!) så hade jag ju varit helt lost och fått bryta väldigt tidigt om inte räddaren i nöden dykt upp. 3) Var alltid ödmjuk. Även om jag försökte intala mig att ”inget är klart innan det är klart” kände jag mig ganska säker på målgång efter 100 kilometer. Det fick jag bittert äta upp.
Nöjd är jag ändå med genomförandet de första 100 kilometerna, och träningen som ledde fram till loppet. Fysiskt var jag väl förberedd, det mentala får jag jobba vidare på.
Om jag skulle rekommendera loppet åt någon annan? Ja, men inte om man ska göra sin första 100-mileare och inte om man söker en naturupplevelse (visst fanns det både fina stigar och vackra vyer, men det är ju inte direkt någon fjällmara och runt tre mil, alltså omkring 20 procent, gick på asfalt). Däremot om man letar efter en utmaning, något att verkligen bita i, om man vill bevisa sig och mäta sina krafter.
Enormt stort tack till Maria, Jon, Viktor, David (de båda fortsatte oförtrutet och gick i mål som fyra och femma på 22.09), Mikael (han vaknade och fortsatte, men bröt i Bönered efter 65 kilometer, dit han kom med bara åtta minuter tillgodo på reptiden) och Ramez (som svingade sitt krampande vänsterben hela vägen tillbaka till Jonsered på 22.42, gott nog för en sjundeplats!) för support, navigering och sällskap! Oscar Sjölander och Helle Manvik vann på nya banrekord, 19.55 respektive 23.08 (Helle var första kvinna att ställa upp, och dessutom gå i mål).
Och för er som undrar: Ola Salo bjöd på extra allt och var värd att skippa 23 kilometer lidande för!
Jag har ju sprungit lopp i Frankrike, Schweiz och nord-Norge, och en hel del längre och kortare grejer i Sverige (från 168 kilometer i Lur till hyggliga placeringar i Sweden skyrace och Ultravasan). Men frågan är om inte det jag ska ta mig an i Göteborg i morgon är det tuffaste någonsin: 100 miles på stigar, med en hel del höjdmeter upp och ned. Det enda som oroar mig inför starten av Aktivitus trailrace är dock att jag ska springa vilse, annars känner jag mig rätt trygg med att den träning jag gjort i vinter ska bära långt. Starten går 20.00 på fredagskvällen, och ni kommer förmodligen kunna följa det hela via liveresultat här. Helt säkert är att min PT (som gett mig loppet i julklapp) kommer direktrapportera (men inte på natten, utan ”bara” från starten och sedan på lördagen) via storyfunktionen på sin Instagram som ni hittar här. Före och efter loppet trillar det säkert in något på min Instagram också. Håll utkik. Och håll till godo med spänningen i brist på blogginlägg under helgen!
Både Andrea Svensson och Lilian Forsgren har ju visat jättefin form under inledningen av säsongen, och i dag tog både Josefin Tjernlund (i Dackefejdens medeldistans nere i Blekinge) och Lovisa Persson (i Letälvsträffens långdistans i Degerfors) segrar. Det är alltså upplagt för en svår laguttagning inför Tiomila till helgen. Tja, Svensson, Forsgren, systrarna Tjernlund (Ellinor var femma i Dackefejden) och Persson känns kanske som det givna valet i förstalaget, men frågan är ju vem som ska springa vilken sträcka när alla verkar ha bra form. Personligen hade jag nog satt Svensson som ankare. Eller Josefin Tjernlund. Eller Forsgren, för rutinens skull. Hm.
Josefin vann hur som helst sin tävlig med drygt två minuters marginal (över 3,8 kilometer, fågelvägen) före Växjös Louise Lundgren medan Persson vann sin nästa 1,5 minuter (över 7,3 kilometer) före Hagabys Josefine Wallenhammar (hon ledde med halvminuten halvvägs, men tappade sedan tid på ett par kontroller; hon hade för övrigt klubbkompisarna Benita Månsson och Elin Vinblad närmast efter sig). Roxens Jonas Andersson vann herrklassen i Degerfors, närmast före KFUM Örebro-duom Oskar Arlebo och Jacob Eriksson.
145 löpare sprang första upplagan av Örebro crazy trailrun. Foto: Fredrik Backéus145 löpare sprang första upplagan av Örebro crazy trailrun. Foto: Fredrik Backéus
Just Jacob Eriksson satte sig sedan i bilen, åkte in till Örebro och vann första upplagan av Örebro crazy trailrun (inga resultat ute på nätet än, jag har fått dem mailade), det tio kilometer långa trailloppet med inslag av diken, bäckar och kärr à la Tjurruset. Eriksson gick i mål på 43.22 (vilket säger en del om den utmanande banan), och var därmed över två minuter före tvåan, Karlstads Jonas Saleskog (som i sin tur var 13 sekunder före trean, Örebro AIK:s Johan Edström). Örebro AIK:s Elin Sjöberg vann på 54.33, 45 sekunder före Lin Nilsson och ytterligare 31 före OK Milans Therese Korkeakoski. Många orienterare i topp, alltså. Tävlingen var den första av tre i Ullmax trail tour, som fortsätter med Dovra trailrun den 16 juni och avslutas med Talludden trailrun den 6 oktober. I premiären kom 145 löpare till start, varav ett gäng i en tre kilometer lång ungdomsklass där Kim Semstrand (21.00) och Hugo Hoberger (19.24) var snabbast.
Själv tog jag för övrigt en sjundeplats i tävlingen, drygt fyra minuter bakom Eriksson.
Inflyttade örebroaren Cimmie Wignell, 32, håller toppklass både i hinderbanelöpning och militär femkamp, och att det kräver en stark kondition är givet. Han har ju tidigare presterat fina tider (34.34 i Startmilen 2017, 16.29 på DM över 5 000 meter i fjol), och på påskaftonen visade han återigen framfötterna när han i sin debut i Örebro parkrun sprang hem segern på 17.10 (det var 99:e upplagan, och bara sju löpare har någonsin gått under 17 minuter; banrekordet har Tim Sundström på 15.52, han är ensam under 16). Hela 109 löpare sprang i solskenet på lördagsmorgonen – om man räknar bort jul- och jubileumsupplagorna är det bästa deltagarantalet sedan den 29 september (då Världens barn-insamlingen tillsammans med Sveriges radio lockade 167). Wignells klubbkompis (i IF Start) Maria Eriksson var snabbast på 19.54, 23 sekunder före Petra Hanaeus. Det var personligt parkrunrekord för Eriksson, som tog sin femte seger i tävlingen och som blev den nionde kvinnan i Örebro parkruns historia under 20 minuter (Karin Forsberg har rekordet på 18.10). På herrsidan var Johan Ingjald näst snabbast med 18.29. Det här var 99:e upplagan av Örebro parkrun, som alltså firar 100 jämnt nästa vecka.
Påskhelgens två orienteringstävlingar i Eskilstunatrakten bjöd inte på några stora framgångar för länslöparna. Tisarens lag med junioren Valter Pettersson, Filip Jacobsson (sprang upp laget från 16:e till nionde plats) och Oskar Andrén blev tia i skärtorsdagskvällens nattstafett Svartnatta, knappt åtta minuter bakom Gustav Bergmans OK Ravinen som ledde hela vägen, men nästan sex minuter före näst bästa länslaget, Hagaby, med Filip Dahlgren på andrasträckan, på 13:e-platsen. KFUM Örebros damer var femma, men det var bara just fem lag anmälda på damsidan (de var timmen bakom OK Hällen i mål) mot 50 på herrsidan. Och i långfredagens långdistanstävling Påskorienteringen var Tisarens ukrainare Viacheslav Matiash bäste länslöpare men nästan nio minuter bakom Ärlas lett Rudolfs Zernis (VM-åtta i stafett i fjol). En kul detalj med Svartnatta var dock just att Pettersson, Jacobsson och Andrén var snabbare på sina respektive sträckor än mer rutinerade Erik Lindgren, Daniel Attås och Johan Aronsson i andralaget (som blev 17:e). Ja, Andrén är ju rätt rutinerade med meriter från både junior- och seniorlandslag, men att de andra två på allvar utmanar om viktiga sträckor i Tiomila nästa helg är ju häftigt.
1) Amstel Gold race
Efter två veckor av återhämtning och träning efter den galet tuffa – och galet bra – säsongsinledningen är Emilia Fahlin tillbaka på tävlingssadeln på söndag. Starten går i Maastricht 10.50 på morgonen, och målgången i Valkenburg, strax öster om Maastricht, är beräknad till 14.05–14.20. Tävlingen är känd för sina många små men tuffa backar (som Flandern runt men utan pavé), och att de kommer tätare och tätare ju närmare mål man kommer. Damerna har totalt 19 stycken fördelade på 127 kilometer i år, varav tre på den 18-kilometersslinga som körs tre varv som avslutning på loppet. Målet är 2,6 kilometer efter sista krönet.
Fahlins stall FDJ-Nouvelle Aquitaine-Futuroscope ställer upp med sitt bästa lag, förutom Fahlin franskan Eugénie Duval som varit Fahlins kanske starkaste hjälpryttare hittills, australierna Shara Gillow och Lauren Kitchen, tyskean Charlotte Becker och franska Victorie Guilman som inte tävlat sedan Alfredo Binda. Kirsten WIld, som varit så bra i vår, står över, men annars är de flesta toppnamnen på startlistan, från Marianne Vos och Anna van der reggen till Cecilie Uttrup Ludwig och Annemiek van Vleuten.
Eurosport sänder direkt, åtminstone i sin playkänst.
2) Boforsloppet och Letälvsträffen
Redan i går kväll drog påskhelgens orientering igång med Svartnatta i Eskilstuna (med bland andra Filip Dahlgren i ett av Hagabys lag), och på långfredagen springer bland andra Daniel Attås Påskorienteringen med samma tävlingscentrum. Men helgens stora begivenhet är förstås länets första nationella orienteringstävlingar för säsongen: OK Djerfs och Degerfors OK:s samarrangemang Boforsloppet och Letälvsträffen. Årets tävlingar går i min absoluta hemskog (där jag ”lärde” mig orientera som lite telning) vid Råbäck strax utanför Degerfors (där DOK har sin klubbstuga). Boforsloppet, som är Karlskogaklubben Djerfs traditionella tävling, löps som medeldistans på påskdagen medan Letälvsträffen (som är DOK:s arrangemang) avgörs över långdistans på måndagen. 396+300 löpare har anmält sig, och bland länslöparna märks Jonatan Gustafsson, Lovisa Persson, Jakob Wallenhammar, Oskar Eklöf, Melker Forsberg (i seniorklass!) och Per Eklöf.
3) Örebro parkrun
Det arrangeras inga löptävlingar i länet i helgen (men på måndag är det dags för Örebro crazy trailrun!), förutom Örebro parkrun som ju avlöps varje lördagsmorgon. När arrangemanget firade tvåårsjubileum (det har bara blivit inställt fyra gånger, så det var 98:e upplagan) förra lördagen slogs deltagarrekordet (från ettårsjublieumet) när hela 199 löpare dök upp. Fjolårets segerduo i långloppscupen, Liduina van Sitteren och Per Arvidsson, var snabbast av alla på 18.18 respektive 17.40 den gången. Återstår att se hur många som dyker upp den här gången – och hur fort det går.
Så har resultaten från Örebro AIK:s halvmaraton äntligen presenterats. Redan i går kunde jag, efter lite detektivarbete, berätta om friidrotts-VM-löparens Lisa Rings seger i damklassen (på 1.20.59) och arrangörsklubbens Andreas Ingberg, som persade med över två minuter när han sprang in som bäste länslöpare på 1.13.29 (vilket tar honom från 98:e till 54:e plats på genom tiderna-listan i distriktet). Men faktum är att det inte var Ring utan herrsegraren Niklas Jonsson, som springer för Huddinge AIS, som svarade för kvällens fetaste prestation när han korsade mållinjen på 1.06.15 (31.26 vid milpasseringen, han var solo redan där och nästan 3,5 minuter före tvåan i mål) – en tid bara sex svenskar mäktade med i fjol (då Jonsson som bäst sprang på 1.07.41). Det var dessutom bara sex sekunder från Adhanom Abrahas finfina banrekord från 2016.
Bakom Ring (som var behöriga 2,5 minuter från hemmalöparen Mikaela Kemppis banrekord) tog regerande långloppscupsmästaren Liduina van Sitteren hem andra raka inbördes mötet med tidigare länsdominanten Josefin Gerdevåg (som jobbar sig tillbaka efter vinterns skador: Vid milen skiljde sex skunder (37.54 på van Sitteren), i mål 32 (1.21.02 på van Sitteren), och de båda var tvåa och trea. Julitas Marie Sandberg fyra på 1.29.03 och Starts Petra Hanaeus, som varit snabbast i Örebro parkrun åtta gånger i vinter, tog tredjeplatsen i långloppscupen (av löparna som tävlar för distriktsklubbar, alltså, på 1.29.38. Även Julia Johnsson (1.30 blankt!), Marie Dasler och Sara Jakobsson får poäng i cupen.
van Sitterens tid var pers med över fyra minuter (tidigare 1.25.12 från Åstadsloppet i förfjol) och gör henne till nia i distriktet genom tiderna (närmast före VM-löparen Louise Wiker som ”bara” hann göra 1.21.10 innan hon lämnade Hällefors för Stockholm), Gerdevåg har distriktsrekordet på 1.16.43 från Haag 2016.
Startmilenvinnaren Efrem Bhrane, Västerås, tog andraplatsen bakom Jonsson på 1.09.41 medan Ullevis Nuray Yassin, som av någon anledning blivit anmäld i motionsklassen, tog tredjeplatsen på 1.09.56. Ingberg alltså snabbaste länslöpare, före regerande långloppscupsmästaren (det var ju i slutändan de två som gjorde upp om det) Per Arvidsson på 1.14.53. Lukas Melander, Pär Johansson, Mattias Nätterlund och Jacob Halvarsson tog också poäng i cupen. Bland veteranerna måste man notera att Sören Forsberg, 55, sprang sin snabbaste halvmara på tre år när han löpte in på 1.20.28 och att Dasler, 50, sprang på 1.33.08 för sin femteplats bland distriktsdamerna.
Det löptes en motionsklass över tio kilometer också, och där var Hagabys Ulf Hallmén (36.34) och Starts Maria Eriksson (40.58) snabbast.
Resultaten gör att van Sitteren drar iväg i en tidig ledning med full poäng (tolv) efter två deltävlingar i långloppscupen, Gerdevåg är tvåa på nio. Ingberg och Arvidsson är enda löparna med poäng från båda tävlingarna i herrklassen, Ingberg toppar på nio före Markus Bohman och Arvidsson på sex var (Bohman har fler ”segrar”). Nästa deltävling är Kumla stadslopp, nästa lördag.
Jag har suttit halva kvällen och letat efter en resultatlista för Örebro AIK halvmaraton som ännu inte verkar finnas publicerad någonstans. Så jag får väl lov att återkomma i ämnet i morgon. Men hur som helst, efter lite letande på sociala medier har jag i varje fall noterat att Linköpings VM-löpare Lisa Ring vann på 1.21 (och jag har fått flera tips om att både Josefin Gerdevåg och Liduina van Sitteren kom till start, men jag har inte sett något om dem) bara tre dagar efter att hon gjorde ett sjumilapass på träning (Ring satsar på ultradistans i år) och att Andreas Ingberg persade med 1.13.27 elva dagar före hans start i Hamburg marathon. Men som sagt, jag får återkomma i morgon när en resultatlista förhoppningsvis finns att uppbringa.
Natt-SM och elitserien i all ära – det är väl först när Milans poängtävlingar haft premiär som orienteringssäsongen är igång på allvar?! Ja, i sådana fall var det i kväll det smällde, för i skogarna strax söder om Lindesberg sprangs på tisdagen den första av säsongens tolv deltävlingar i den populära motionsorienteringsserien (och en av två som samarrangeras med andra föreningar än just Noraklubben OK Milan; i kväll Lindebygdens OK).
2017 års segrare, VM-löparen Martin Regborn, kom inte till start efter helgens framgångar i elitserien och fjolårets totalsegrare Calle Olsson nöjde sig med att springa en kortare bana (han blev 19:e löpare i klass två). Vann gjorde i stället Hagabys Jakob Wallenhammar, 21 sekunder före Oskar Arlebo som i sin tur hade 1,5 minuter bak till Filip Jacobsson och Love Sintring som delade tredjeplatsen.
Milans är en mixedtävling, utan herr- och damklasser, och bästa dam var klubbens egen Lisa Westerberg på 17:e plats, tio minuter före Elsa Ekelin.
Milans poängtävlingar fortsätter med tävlingar varje tisdag fram till den 28 maj, och därefter mellan 25 juni och 9 juli samt mellan 30 juli och 13 augusti (final med start vid Digerberget).
Ute i Glanshammar löptes andra deltävlingen i Glanshammars terrängserie (premiären avklarades förra veckan, när jag var på semester). Liduina van Sitteren spöade sitt ett år gamla banrekord med åtta sekunder över de 2,5 kilometerna (nytt rekord 9.07) förra veckan och slog då även alla herrseniorer (tvåa i mål bakom P15-löparen Hugo Örn), och i kväll följde hon upp med en ny seger på 9.16 (den här gången var dock Rodney Hundemark och Johan Ingjald, på 8.53 respektive 8.56, snabbare i herrklassen; Filip Öhrn vann herrklassen i premiären på 9.41). Maria Eriksson har varit tvåa bakom van Sitteren båda gångerna, på 10.05 respektive 10.01.
Terrängserien fortsätter med deltävlingar 23 april, 7 maj och 14 maj.
Och i morgon är det dags för andra deltävlingen i långloppscupen, Örebro AIK halvmaraton. 208 löpare är anmälda (somliga springer dock motionsklass över milen), bland dem friidrotts-VM-löparen Lisa Ring (som även tagit SM-guld på tio kilometer) från Linköping. Hennes halvmaratonpers ligger på 1.16.15, nästan två minuter under Mikaela Kemppis banrekord från 2015. Potential finns alltså, å andra sidan satsar Ring främst på ultradistans just nu. Varken Kemppi (som sprang halvaran i Skövde i helgen), Josefin Gerdevåg eller van Sitteren kommer till start, men däremot Starts Marie Daslar, Anna Pettersson och Petra Haneus, och Örebro AIK:s Julia Johnsson.
På herrsidan är Västerås Efrem Brhane, som vann Startmilen på 31.21, starkaste namnet på papperet. Jag har inte hittat någon halvmaratid på honom, men han lär få svårt att utamana Adhanom Abraha finfina banrekord på 1.06.09. Av lokala löpare bör Per Arvidsson, som är regerande mästare i långloppscupen, Andreas Ingberg, Mathias Viktorsson, Jonathan Kandelin och evigt unge Sören Forsberg nämnas.
En helt annan sak: Var det inte lite symptomatiskt att söndagens föreläsning med ex-skidhjälten Johan Olsson, i Berber IS och Sisus regi i Citykyrkan i Örebro, blev inställd på grund av sjukdom?
Tillbaka efter fem dagars välbehövlig fjällsemester (80 kilometer löpning, 50 kilometer längdskidor) är bloggen tillbaka. Så, givetvis blir det en lite resumé över vad som hänt under tiden det varit stängt.
Vedevågssonen Filip Danielsson tog seniorkarriärens främsta SM-placering när han tillsammans med Anton Persson förde Torsbyklubben SK Bore till en femteplats i teamsprinten i Bruksvallarna i torsdags. Danielsson körde förstasträckan och växlade som nia, åtta och sexa (hela tiden i tätklungan) medan Persson körde den andra och förde upp laget till en femteplats i mål efter att ha tappat de fyra första lagen men lyckats hålla IFK Moras Victor Gustafsson bakom sig. Falun Borlänge, med Hugo Jacobsson och Oskar Svensson, tog guld, 6,5 sekunder före Boreduon.
Axel Ekström körde slutsträckan för IFK Moras tredjelag (Eddie Edström körde den första), men Edström tvingade släppa täten på sin sista sträcka, och Ekström fick köra solo i mål på 14:e-platsen, över 50 sekunder bakom täten.
Garphyttans och Zinkgruvans lag åkte ut i semifinalerna.
Garphyttans Emil Hagström genom att ta sig hela vägen till semifinal (där han förlorade mot slutvinnaren Adam Persson) i fredagens supersprint över 100 meter med tvåmannaheat. I lördagens Fjälltopplopp, över 33 kilometer, var Ekström bäste länsåkare på niondeplats, tolv sekunder bakom segrande Johan Häggström, Piteå (Granbergsdals Ludvig Berg vann ”som vanligt” i H16-klassen).
På tal om skidor avslutades den internationella långloppssäsongen med finska Ylläs–Levi, 70-kilometersloppet som är final i långloppsvärldscupen Ski classics, i helgen. Men Maria Gräfnings, som fullföljde sin succésäsong i Fis Worldloppet cup med seger i Ugra ski marathon helgen innan, tvingades ställa in på grund av sjukdom och Bob Impola på grund av problem med ena handleden. Impola slutade därmed på 23:e plats i sammandraget i årets Ski classics, Gräfnings på elfte trots att hon bara körde fyra av loppen.
I helgen avgjordes deltävling två och tre i Swedish league, elitserien i orientering, i Säffle och både Martin Regborn och Lilian Forsgren imponerade. Örebroaren Regborn, som ju får anses snäppet mer etablerad (han har sprungit fem raka VM, två raka EM med en bronsmedalj i långdistans från 2016 som bästa resultat, och tillhör A-landslaget), var fyra i lördagens medeldistans (1.24 bakom segrande Gustav Bergman, sju sekunder från pallen) och trea i söndagens långdistans (nästan fyra minuter bakom Bergman som vann igen, men bara sex sekunder bakom andraplacerade Emil Svensk) medan Hallsbergslöparen Forsgren (ett VM och fyra raka EM med en silvermedalj i stafett 2014 som bästa resultat, men i år inte har någon landslagsplats) var också var fyra på lördagen (1.22 bakom ”omöjliga” Tove Alexandersson men mindre än halvminuten från andraplatsen efter att ha varit i ledning halvvägs) och femma på söndagen (drygt två minuter bakom Alexandersson, 1,5 från pallen).
Riktigt fina formbesked som säkert hade räckt till en plats i svenska världscuplaget om det arrangerats någon världscup nu i vår, men premiären i Finland är fortfarande nästan två månader borta.
Josefin Tjernlund levde inte riktigt upp till sin höga potential, var bara 21:a på lördagen (över sju minuter bakom) och 7,5 minuter bakom täten på sin tolfteplats på söndagen. Filip Dahlgren, som fortfarande inte riktigt är tillbaka på nivån som tog honom till en tiondeplats på VM 2014, var elva på lördagen (bara två minuter barkom Regborn) och 25:a på söndagen (14 minuter bkom täten på paraddistansen). Andrea Svensson, som sprungit så bra under inledningen av säsongen, kom inte till start (hon är utbytesstudent i Tyskland just nu). Tisarens Valter Pettersson tog länets bästa placering på juniorsidan, en fjärdeplats, halvminuten från segern, i H18 på lördagen.
Resultaten gör att Forsgren firar halvtid i Swedish league som tvåa i sammandraget, 90 poäng bakom IFK Lidingös Anna Bachman (Regborn, som stod över första deltävlingen, natt-SM, är sjua på herrsidan). Swedish league avslutas med tre tävlingar veckoslutet efter Tiomila.
Örebro AIK:s Mikaela Kemppi sprang för första gången (enligt mina noteringar) en veterantävling och tog SM-guld i halvmaraton i K45-klassen i Skövdeloppet. Men framför allt klarade hon kvalgränsen (1.25.30) till SM-klassen i Stockholm marathon när hon korsade mållinjen på 1.20.49. Därmed vann hon hela tävlingen, snabbare än samtliga yngre och äldre än 45 också. Även IF Starts Rose Marie Enmalm (1.42.46) tog veteran-SM-guld, i K65 medan Starts Anna Pettersson (1.36.29) tog brons bakom Kemppi i K45 och Åsbros Joacim Karlsson (1.18.25) tog brons i M45.
Jag var själv väldigt ledsen över att inte kunna delta i Rusakulan vertikal tour, vars tredje upplaga avlöptes med tre deltävlingar måndag–onsdag–fredag förra veckan. Frida Nilsson (löpning damer), Jimmy Axelsson (löpning herrar) och Oscar Johansson (mountainbike herrar) tog hem totalsegrarna. Axelsson, som jag har väldigt dålig koll på (mer än att han var 14:e man i Wadköpingsloppet i vintras) var den som imponerade allra mest genom att ta slå Per Sjögrens banrekord med en sekund både på måndagen (14.43 mot 14.44) och onsdagen (13.44 mot 13.45, onsdagens sträckning är något kortare, men brantare, på slutet), och därefter avslutade han med att krossa sitt eget backrekord på fredagen (14.19 i samma backe som på måndagen, men i mörker). Där satte Jonathan Kandelin den näst snabbaste tiden uppför den längre backen någonsin, 14.29. Frida Nilsson och Kajsa Rosdal var etta–tvåa och tvåa–etta på två första deltävlingarna (17.14 på Nilsson på måndagen, 16.21 på Rosdal på onsdagen), men Rosdal fick sedan kasta in handduken på grund av sjukdom på fredagen. Bästa mountainbiketiden var 14.10 (Magnus Pettersen på fredagen).
Och den svenska cykelsäsongen håller så sakteliga på att rulla igång, och Kumlas Jacob Ahlsson, som i år bytt Örebrocykliserna mot Motala AIF:s elitlag, blev 38:a i Östgötaloppet i söndags, i en klunga 3,5 minuter bakom tolvmannagrupp där segraren Emil Andersson fanns. Lillebror Jonathan Ahlsson blev trea i juniorklassen.
Konditionsbloggen 