Redan 11.00 förra torsdagen dök den första spårrapporten upp, från Yxsjöberg (precis uppe i länets nordvästra hörn), och förmiddagen därpå följde Gillersklack efter: ”Trean spårad, något genomslag förekommer.” Sedan dess har vintervädret slagit till med full kraft, och i dag har mitt instagramflöde fyllts av underbara längdskidbilder (Ånnaboda verkar ha ett tag kvar till spår, även om de kör sina kanoner för fullt och öppnade pulkabacken redan i lördags, men några entusiaster ska ha varit ute och karvat runt på vad som mest lär ha varit frostigt gräs redan i helgen). När var det senast sånt vinterväder redan i november, undrar man. Någon väderhistoriker kan säkert ge svar på tal (dagens snöfall i Stockholm lär ha varit det ymnigaste så här års på 111 år, enligt någon kvällstidningspush jag fick för en liten stund sedan, men det fick ju inte vi del av i någon större omfattning; men ändå vilket vinterväder!).
De enda (?) som lider av vintervädret ur konditionsidrottssynpunkt är orienterarna. Landslaget ska ju springa fyra träningspass/träningstävlingar i Kilsbergen i samband med helgens läger, och då är snö inte ultimat.
– Nej, det blir ju spår, och det är ingen höjdare. Men vi klagar inte. Fysiskt blir det en riktig genomkörare med några centimeter snö, även om det tekniskt blir lite sämre, sa förbundskapten Håkan Carlsson när jag talade med honom härom dagen.
Löparna? Tja, de flyttar alltmer inomhus. På lördag avgörs säsongens första tävling i Tybblelundshallen – Vinterspelen – dit bland andra Heshlu Andemariam och Maria Eriksson anmält sig för att kuta 3 000 meter.
Längdskidsäsongen startar, tävlingsmässigt, på allvar med Gällivarepremiären i helgen (även om många, liksom alla länsåkare som det verkar, avvaktar till klassiska Bruksvallsloppet nästa helg; dit är både Bill och Bob Impola, Filip Danielsson, Axel Ekström, Markus Johansson, bröderna Fredriksson, Karlslundsdebuterande Maria Gräfnings och en hel del andra länsåkare redan anmälda).
Det verkar bli en lång vinter. Och som man har sett fram emot den!
Har ägnat ett par timmar åt veritabel löparporr i kväll: Jag har googlat tänkbara mållopp 2017 (vid sidan om Örebro backyard ultra, som jag redan är anmäld till). På lördag avslutar jag ju årets tävlingssäsong med Borås sextimmars (mer om det senare i veckan), och i november är det hög tid att bestämma vad man ska satsa på nästa säsong. Det finns numera ett oändligt utbud av lopp i den kategori jag gillar allra bäst (och som passar mig allra bäst, har det visat sig); inte alltför tekniska traillopp på runt fem, sex mil och med ett par, tre tusen höjdmeter. Men budget och tidsåtgång begränsar, och man vill ju gärna kombinera sitt tävlande med en fin semester. Jag har bland annat tittat länge och väl på La 6000D i franska alperna (på samma ort där bobtävlingarna avgjordes under OS i Albertville – och man springer faktiskt i (jo i!) bobbanan. Ett lopp som stämmer in på alla de där faktorerna och dessutom ligger bra tidsmässigt, i slutet av juli. Men sedan hittade jag något helt annat (som man så ofta gör när man googlar lopp) och dreglade över schweiziska Niesenlauf – ett lopp uppför världens längsta trappa. Vi snackar 1 669 höjdmeter fördelat på 11 674 steg: Alltså som trappan på Kvarntorpshögen mer än 27 gånger … Har ni något tips på något skönt lopp (gärna i Alperna, alternativt på någon medelhavsö/kanarieö) som ni tycker jag borde spana in lite extra och som i ordens vidaste bemärkelse på något sätt stämmer in på mina ”krav” ovan, så skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail!
Jag skrev ju i går om torsdagens mixedsprintstafett vid Stampen där i princip hela svenska A-, u- och juniorlandslagen kommer att mäta sina krafter. Nu är laguppställningarna till tävlingen offentliggjorts, och några lag är förstås mer intressanta än de övriga (se alla laguppställningarna här!).
Andrea Svensson, Tisarenlöparen som blev juniorvärldsmästare i fjol men fick hela våren förstörd av en knäåkomma och missade årets JVM (men tog revansch genom att slå i princip hela världseliten i europeiska juniorcupen i slutet av säsongen) blir egentligen inte senior förrän vid årsskiftet, men blev uttagen i utvecklingslandslaget redan nu och får göra sin debut i vuxet sällskap i par med världsmästaren Fredrik Bakkman (tog VM-guld i stafett 2014, och följde upp med brons i årets mästerskap i Strömstad).
Men allra häftigast är ändå att förbundskapten Håkan Carlsson lånat in KFUM Örebros succélöpare Ellinor Eriksson (som redan hunnit summera säsongen i ett läsvärt inlägg på sin blogg, som hon avslutar med ”2016 kommer bli ett år att minnas. Jag har presterat långt över mina förväntningar […]. Ser redan fram emot nästa år, jag vill mer och jag tänker vara förberedd!”) och placerat henne i ett lag med femfaldiga svenska mästaren Albin Ridefelt (som kutade VM i Strömstad i somras). En finfin chans för Eriksson att göra avtryck direkt i debuten i landslagsdress, med andra ord!
Vad gäller de två andra OK Tisaren-löparna i utvecklingslandslaget har Lilian Forsgren tilldelats OK Linnés Niklas Aldén som liksom Eriksson inte finns med i något av 2017 års landslag men som kutade Euromeeting i fjol (Daniel Attås hittills enda landslagsuppdrag) medan Josefin Tjernlund ännu inte tilldelats någon lagkompis (hennes tvillingsyster Ellinor springer i ett klubblag med Lovisa Persson).
Martin Regborn är kartritare och banläggare och får därför förstås inte springa själv.
Det handlar alltså om en mixedsprintstafett där lagmedlemmarna springer två sträckor var. Damerna kör sträcka ett och tre, herrarna sträcka två och fyra. Starten går 18.00 på torsdag.
Simmarna, här Lotta Nilsson, var tvungen att hålla sig i rännan som huggits upp mellan iskanten och bryggan. Foto: Lars Ersäng
Redan i går, lördag, tog örebroaren Beata Falk en väldigt meriterande seger. Den förra elitorienteraren och juniorvärldsmästaren (som dominerade på juniorsidan i Sverige 2007–2009 och tog 14 JSM-medaljer varav åtta guld och som första årssenior 2010 tog två SM-silver innan hon la ned elitsatsningen; och som sedan dess verkar ha hunnit utbilda sig till läkare i Linköping och flyttat till Torsby, om det mina snabba googlingar ger vid handen stämmer) har hunnit bli 27 år och dyker förvisso fortfarande då och då upp i orienteringsresultatlistorna för sitt Hagaby, men i går handlade det om något helt annat: Kullamannen, en av Sveriges råaste ultratraillopp (och i sådana brukar orienterare hävda sig bra). Vi snackar 66 kilometer med runt 3 300 höjdmeter (höjdkurvan visar ett av tre varv …), och riktigt rå terräng (och rått väder, den här gången!) i nordvästra Skåne. Falk, som jag inte har några noteringar om från tidigare lopp av det här slaget, vann med över 20 minuters marginal närmast före Klåveröds Linda Bengtsson (och min löparvän från Örebro backyard ultra i somras, Karlskogalöparen Leonora Johnson, blev femma nästan två timmar bakom Beata). Otroligt imponerande, och man hoppas ju att det ger blodad tand. En ny svensk ultratrailstjärna kan vara född (vi har ju redan ett par i Emelie Forsberg och Ida Nilsson)! Resultatet hade räckt till en 13:e-plats av 127 (som gick i mål) i herrklassen, där Hallsbergssonen Emil Lauri blev tvåa, sex minuter bakom segraren Sebastian Ljungdahl. Många fina bilder från loppet finns i Helsingborgs Dagblads artiklar.
Visst passade regerande svenska mästaren Matthias Wengelin på att genrepa inför nästa helgs försvar av mästartröjan när Smécrossen, Eskilstunas egen cykelcrosstävling, avgjordes på lördagen. Någon resultatlista har jag inte lyckats hitta, men av facebookuppdateringar att döma verkar örebroaren ha brutit redan efter ett varv. Däremot verkar klubbkompisen Alexander Ehrlin (i Almby IK) ha tagit tredjeplatsen i juniorklassen.
Linus Rosdal och Mikaela Kemppi infriade förväntningarna och vann Kilsbergsleden på lördagsförmiddagen. Rosdal var 23 sekunder från sin egen segertid i fjol, men vann ändå 14 före Finspångs Johan Fagerberg, medan Thomas Chaillou (som fick sin klubbtillhörighet justerade tillbaka till Fredrikshof; bytet till KFUM Örebro lär ske först vid tävlingsårsskiftet 15/16 november, även om han testade och anmälde sig för KFUM redan till dagens tävling) var trea, 38 sekunder bakom. Mikaela Kemppi var sedvanligt överlägsen bland damerna, var 50 sekunder före Erica Lech och över tolv minuter (!) före trean Frida Lindberg.
Tävlingen var också den sista under en epok. Sören Forsberg, 52, gjorde sin allra sista tävling efter 18 säsonger som IF Start-löpare. ”I ett av de första loppen var jag sist på terräng-DM 1999. I dag var jag först i åldersklassen. Trägen vinner!”, skriver Forsberg på sitt låsta Instagramkonto. Forsberg vann H50-klassen med 46 sekunders marginal före Jörgen Martinsson, Westmannia. Vad som händer nu; om han lägger av? Nej, då. Nästa år (eller kanske redan i Lucialoppet eller Sylvesterloppet) dyker Sveriges snabbaste 50-plusmaratonlöpare upp i Örebro AIK-linne.
Novembersprinten, som skulle ha avgjorts på söndagen med bland andra Martin Regborn, Andrea Svensson och Josefin Tjernlund på startlinjen, är inställd på grund av det befarade kaosvädret. ”På grund av utfärdad klass 2-varning för vårt område, med risk för stora snömängder och därmed följande trafiksvårigheter, har vi beslutat att ställa in tävlingen”, skriver tävlingsledningen.
Däremot verkar ingenting (inte ens befarad is på Södra Ånnabosjön) kunna stoppa Alla helgona swimrun för Heja Stina. 13.00 på söndagen går starten för årets garanterat kallaste tävling i länet.
1. Kilsbergsleden
Långloppscupen är redan avgjord och vintern verkar vara på intåg med stormsteg, men vad spelar det för roll när det vankas en av Örebros mest klassiska lopp i Karlslundsspåret? Förra året blev ju en riktig showdown mellan Linus Rosdal och Erik Anfält, men i år är det bara den förstnämnda som kommer till start (Anfält sitter i bastun och väntar på att kroppen ska läka, skriver han på instagram, och även Mattias Nätterlund bekräftar på instagram att han gått på säsongsvila [dock utan bastu]). Men som jag skrev tidigare i veckan kommer ju Thomas Chaillou till start. Och så förstås Mikaela Kemppi! Hela startlistan finns här (och sedan får vi väl se om någon av Eskilstunas topplöpare kommer och efteranmäler sig, då kan det bli rejäl fart).
2. Säsongens första rarajiparitävling
Några timmar efter Kilsbergsleden, vid 17 närmare bestämt och med samling vid Hovstagrillen en halvtimme innan, avgörs vinterns första tävling i den mexikanska indiansporten rarajipari, som familjen Röjler gett sig fanken på att introducera för svenskarna i allmänheten och örebroarna i synnerhet. Jag har skrivit en del om det tidigare, och liksom de flesta tidigare tillfällen snackar vi stafettvarianten av tävlingen på rundbana. Måltiden är 2,5–3 timmar och varvet en knapp kilometer, enligt tävlingens facebooksida.
3. Novembersprinten
För de orienterare som vägrar inse att säsongen är över avgörs på söndagen ännu en sen höststafett. Den här helgen snackar vi mixedstafetten Novembersprinten i Mjölby, där nyblivna A-landslagslöparen Martin Regborn (missa inte hans digra säsongssummering!) dyker upp som ankare i Hagabys lag (hans mamma Carina springer sjunde och näst sista sträckan!) och Tisaren kommer till start med bland andra nyblivna Smålandskavlevinnarna tillika utvecklingslandslagsuttagna Josefin Tjernlund och Andra Svensson samt Daniel Attås.
Bubblare: Inför cykelcross-SM i Eksjö nästa lördag avgörs två deltävlingar i CX-pokalen i helgen, i Eskilstuna på lördag och Södertälje på söndag. Med tanke på att det är så nära hemmaplan det blir (och med tanke på hur frekvent han brukar tävla) för regerande svenska mästaren Matthias Wengelin kan man anta att han dyker upp.
– Jag åkte för några år sedan och bröt halvvägs, så när jag ställde upp igen i vintras var utmaningen bara att ta mig runt, och det gjorde jag (på 5.42.21), och jag var jättenöjd efteråt. I vinter vill jag satsa mer på löpningen och orienteringen, och därför kommer jag inte ha tid att lägga ned nog med skidträning för att bli jättemycket bättre, så då fick det bli den här utmaningen istället: Att staka hela Vasaloppet. Det har höjt min motivation att åka igen rejält, nu ser jag det som en utmaning igen, säger Hallor till Konditionsbloggen. Men sedan blir det alltså löpning och orientering igen?
– Ja, min största utmaning i vinter är att bli en bättre löpare. Jag har en stor motivation att ta ett kliv till i både löpning och orientering, ta ett kliv mot att bli en elitidrottare. Jag ska lägga ned mig mer seriöst och ambitiöst under varje träningspass. Har du några stora mållopp 2017?
– Nej, inget inplanerat än. Det enda jag är anmäld till är Härnö trail nästa höst. Jag blir klar med Tränarprogammet på Örebro universitet till sommaren, och sedan kan det bli vad som helst.
Anton Hallor löper på marockansk högplatå. Foto: Privat
Sju Örebrolöpare slog personliga rekord i Frankfurt marathon i går, vilket jag skrev om i bloggen. Vem som svarade för den allra saftigaste prestationen? Vet’e fan om det inte var Morgan Pätsi. Nog för att 38-åringe triathleten gjort två ironman-VM på Hawaii och var tvåa av alla, oavsett åldersklass, i Kalmar ironman i år. Men som enskilt maratonlopp, utan 3,8 kilometer simning och 18 mil cykel före, var det örebroarens första maraton sedan han började elitsatsa, sedan Stockholm 2010 (3.56.49, året före gjorde han 3.13.20 – att kalla det för hans personliga rekord, som jag gjorde i går, är ju dock lite småtaskigt eftersom han kutade på 3.05.12 i Kalmar ironman i augusti i år, med simning och cykling i benen). I dag ringde jag upp Pätsi, som var kvar i Frankfurt och satt och fikade med Martin Ingberg i väntan på flyget hemåt, för att höra hur resan mot 2.43.02 (vilket gör honom till 63:a i distriktet genom tiderna, en dryg minut från Ludvig Börjesson men 18 sekunder före Bob Impola, om vi snackar nutida löpare) egentligen var – och om framtiden (teaser: det blir inget ironman-VM 2017 heller – men kanske Berlin marathon!).
– Eftersom jag egentligen aldrig gjort ett maraton utan 18 mil cykel i benen före var det lite svårt att veta var man skulle lägga sig, men jag hade en ursprungsplan att gå under 2.48 genom att lägga alla kilometer i spannet mellan 3.55 och 4.00, helst så nära 3.55 som möjligt, säger Pätsi till Konditionsbloggen.
– Men sedan fick jag problem med gps-klockan i sarten, den visade 4.07 på första kilometern. ”Det kan aldrig stämma”, tänkte jag, för det brukar ju alltid vara tjurrusning i starten och gå fortare än planen. Så jag började i stället titta på totaltiden på klockan och jämföra med kilometermarkeringarna efter banan, och ganska snart började jag förstå att det gick lite fortare än jag hade tänkt mig. Efter fem–sex kilometer kom jag ikapp en snabb tjej som hade en kille med sig som skulle hålla farten, och vi blev några svenskar som samlades runt där och låg och snackade. Jag hörde på dem att de tänkt sig gå nedåt 2.45, men benen kändes bra och pulsen låg stabilt så jag bestämde mig för att spänna bågen och hänga på.
– Det fortsatte att gå fort, och jag passerade halvmaran på 1.21, men pulsen fortsatte att ligga bra. Jag tänkte: ”Håller jag den under 160 tills det är 15 kilometer kvar vet jag att jag klarar mig till mål, för 160 är just under tröskelnivå för mig och där vet jag att jag kan ligga och trycka i en timme om det krävs.
– Framåt 25 kilometer tyckte jag att farten i gruppen började stagnera lite, så då gick jag upp och gjorde jobbet själv. Vid 30-kilometersskylten kom jag ikapp en löpare från Terrible Tuesdays (en av Sveriges största triathlonklubbar) och ropade till honom: ”Nu är det bara tolv kilometer kvar, nu kör vi!” Sedan ökade jag mellan 30 och 35 kilometer, men vid 37–38 blev jag trött och då fick jag börja jobba på allvar. Ändå var kilometertiderna okej, jag orkade hålla hyfsad fart, och sedan kunde jag öka lite igen sista två kilometerna och gjorde 3.43 på den sista. Jag såg klockan på upploppet ticka mot 2.43, och jag spurtade allt jag hade in i mål men missade med två sekunder, men det är inget som grämer mig. Jag är supernöjd, jag överträffade mig själv.
– Jag hade ju någon sorts förhoppning om att jag skulle kunna komma ned mot 2.45, men 2.43 … Det är bra. När jag berättade om att jag skulle springa Frankfurt skrev du ju på facebook att det skulle bli 2.45 (det stämmer, även om jag själv hade glömt bort det; se faksimil nedan). Säg en tid, Jonas, så lyder jag … (skratt). Det var sjukt kul att det gick så här bra. Fick du blodad tand, eller känns det som ”aldrig mer”?
– Tja, i och med att jag gick under 2.45 så är jag inkvalad till Berlin marathon nästa år, så vi får väl se … Det som varit kul är att visa att jag med sju seriösa träningsveckor över tio mil kan prestera så här pass bra i en grenspecifik tävling trots att jag ”bara” kört triathlonträning tidigare. Det beror förstås på att jag hade tre års ganska seriös triathlonträning i kroppen, men jag är ändå överraskad att det gått så bra att ställa om. Jag har ju gjort några ”träningstävlingar” i Lidingöloppet och Åstadsloppet och fått bra kvitton, och jag har aldrig känt mig så stark på löppassen och intervallerna som under den här perioden. Det har gått väldigt bra. Personligt rekord i Kalmar, den här maratontiden nu. Du måste vara bättre än någonsin. I fjol gick det inte alls lika bra i långdistans-VM och ironman-VM. Vad är förklaringen?
– Skillnaden mot förra året är att jag fick vara frisk hela vintern. Enda problemen jag haft kom i maj, när jag både var förkyld och hade känning i ena vaden, och så cykelkraschen i maj som saboterade simformen. Men jag hade med mig mycket grundträning, och jag tror att det är det som var nyckeln. Vad händer nu, blir det nysatsning mot ironman-VM nästa år (i år tackade Pätsi nej trots att han kvalat in)?
– Nej, inte nästa år. Jag har inte bestämt om jag ska köra fulldistans alls, eller om jag ska satsa på att komma i bra form till två halvironman istället. Det finns en i juni i Danmark som har EM-status, men det är lite för tidigt på säsongen egentligen, min cykelform brukar vara bäst i juli–augusti–september. Men kanske blir det en halvironman på sommaren och en på hösten. Eller en på sommaren och Berlin marathon. Vi får se.
Pätsis femkilometerstider:
19.22, 19.29, 19.05, 19.15, 19.20, 19.07, 19.17, 19.33, 8.43 på sista 2,42 kilometerna (motsvarande 17.19 på fem kilometer).
Faksimil: Konditionsbloggarens facebookkorrespondens med Morgan Pätsi efter Kalmar ironman.
Åtta Örebro AIK-löpare kom till start i Frankfurt marathon. Sju flyger i dag hem med personliga rekord i bagaget. Bara topplöparen, landslagsmannen Erik Anfält, fick nöja sig utan pers. Och det var inte så konstigt efter en höst som handlat mer om skador och rehab än löpning. Och därtill lyckades han strula ihop det rejält inför själva loppet, berättar han på instagram.
”Grundformen är dålig, dagsformen är dålig, magen ur slag och [starten var] katastrofalt dålig (på grund av sent toabesök)”, skriver Anfält som berättar att han och klubbkompisen Jakob Nilsson hamnade bakom pacelöparna för de som satsar på tre timmar (trots att Anfält är god för 2.25 och Nilsson gjorde 2.40 i dag). ”Vi hamnade bakom sub 3-ballongen och passerade första fem kilometer på över 19 minuter …”, skriver Anfält som slutade på 113:e plats i loppet med tiden 2.35.28, över tio minuter över personliga rekordet från Valencia i fjol, och mer än nio sämre än i Rotterdam i våras. ”Men jag bröt inte utan jobbade på så gott det gick. Det är jag grymt nöjd med! Det är loppen när man är ur form och det går tungt men ändå biter ihop som gör en stark. Så jag känner mig som en rätt stark löpare trots allt, men formen är kass”, skriver Anfält.
Sju personbästan, då?
Jo, vi tar dem i sifferordning:
Mattias Nätterlund sänkte perset från 2.38.41 till 2.37.10.
Jakob Nilsson sänkte perset från 2.45.11 till 2.40.59.
Morgan Pätsi sänkte perset från 3.13.20 till 2.43.02 (men då hade han inte gjort ett rent maratonlopp sedan han började elitsatsa i ironman, perset härstammar från Stockholm marathon 2009).
Mikael Edberger sänkte perset från 2.58.09 till 2.53.35.
Martin Ingberg sänkte perset från 3.05.8 till 2.56.59.
Ingrid Ziegler sänkte perset från 3.05.09 till 3.00.49.
Och Ia Sandberg sänkte perset från 3.18.35 till 3.11.58.
Tisaren kommer att gå ut i ledning när Smålandskavlen startar om i morgon bitti (den avgörs med två nattsträckor på lördagskvällen och tre dagsträckor på söndagsmorgonen) efter att Rebecka Nylin bara tappat drygt två minuter på dubbla världsmästaren Ida Bobach (över 45 minuters orientering) och sprungit in på tredje plats på första sträckan, och Andrea Svensson sedan gjort en monstersträcka och fört upp Tisaren i ledning med 39 sekunders marginal ned till IFK Göteborg på andra plats och nästan tre minuter till Bobachs Pan Århus på tredje (Svensson tog 5,5 minuter på Pan Århus Anneke Hald Bjørgum på sträckan). Återstarten sker 9.00 i morgon bitti, när Lovisa Persson ger sig ut de där 39 sekunderna före IFK Götebrogs Erica Pettersson. Därefter avslutar tvillingarna Tjernlund för Tisaren. På herrsidan går Tisaren ut som 16:e, 17 minuter bakom där ledande IFK Göteborg, sedan Gustav Hindér tappat 14 minuter som 28:a på första sträckan och Filip Jacobsson hämtat in tolv placeringar men tappat tre minuter till på andra.
Skrev en del om terräng-DM i Åsbro här, och egentligen finns väl inte så mycket mer att tillägga än att jag tippade våldsamt fel i herrklassen. Mina förhandsfavoriter Eknor, Andemariam och Eklöf blev trea, fyra och tia. Istället tog Andreas Ingberg hem DM-titeln närast före Fredrik Johnsson, som under stora delar av loppet bildade en tätkvartett med Eknor och Andemariam. ”Första segern någonsin. Riktigt nöjd med hur jag krigade idag och grymt skoj att sparra i den kvartetten vi var under större delen av loppet”, skriver Ingberg på Instagram. Mikaela Kemppi kan man däremot lita på, det tipset var ju stensäkert.
Långloppscupen, som redan var avgjord inför tävlingen, har redan hunnit uppdatera sin totalställning här.
På tal om terränglöpningblev det också häromdagen officiellt att Hälleforsbördiga Louise Wiker får en av de fem första platserna (truppen ska förmodligen kompletteras med ytterligare två namn) till terräng-NM i norska Kristiansand den 12 november (däremot kom inte Haben Kidane med; jag antar att han tackat nej för det vore orimligt att han inte blivit uttagen med tanke på de resultat han gjort i höst, men egentligen ska jag låta det var osagt). Föga överraskande förstås efter SM-bronset i lördags. Frågan nu är om det också kan bära till terräng-EM i december.
Konditionsbloggen 