Med två deltävlingar i länet – finfina Munkastigen trailrun och mitt favoritlopp Bergslagsleden ultra – och ett gäng habila långskubbare borde Peppes trailruncup, tävlingsserien som samlar flera av de största och tuffaste svenska trailloppen (alltså löpning på stig eller möjligen med inslag av obanad men uppmärkt terräng), vara en big deal här. Men ärligt talat verkar det inte vara någon som bryr sig om cupen längre. Jag var inte med när den drogs igång 2003, och när Per-Erik ”Peppe” Malmqvist skötte den (han gick bort 2005, och det var då cupen fick sitt nuvarande namn för att hedra hans minne), men jag inbillar mig att det åtminstone var lite mer drag de där första åren.
I år har, förutom Munkastigen och BLU även Ursvik ultra, Jättelångt, Irontrail i Kristinehamn (som gränsar till länet), Holaveden ultra, Sörmland ultra, Markusloppet och Blåfrusen (finalen över 73 kilometer som avgörs den 10 december) ingått i serien. Var för sig i princip enbart fantastiska arrangemang som bjuder härliga utmaningar och naturupplevelser, men inte en enda löpare har satsat på att ta hem sammandraget i år. Om jag räknar rätt i sammandraget har ingen löpt fler än tre lopp av de åtta som hittills avverkats.
Malin Hjalmarsson och Daniel Nilsson har sprungit, och vunnit, tre var (eller nja, Daniel har två segrar och en andraplats) medan det är så få som gjort ens mer än ett lopp att en enskild seger räcker till en tredjeplats på herrsidan och en femteplats på damsidan.
Örebros kommunalråd Sara Richert (mp) sprang de två första tävlingarna, var sexa i Ursvik och tvåa på Munkastigen, och ligger därför fyra i sammandraget.
Jag drömmer om att jag själv skulle göra en satsning på att springa hela serien 2017 eller 2018 (om den fortsätter att arrangeras, den nuvarande tillvaron är som sagt rätt tynande), men realistiskt går det inte att planera in åtta helglopp (plus resor) för någon som jobbar varannan helg …
Om jag hade tagit hem cupen 2017 bara genom att ställa upp? Näe, seger i enskilt lopp ger 100 poäng och målgång (bakom topp 15) ger bara en. Å andra sidan lyckades jag ju knipa tio poäng i BLU förra året, så någon typ av placering kanske jag skulle kunna kämpa mig till …
Hur som helst. Vad ville jag ha sagt med det här inlägget, egentligen? Tja, mest att jag tycker att Sverige förtjänar en fungerande trailcup som lockar fler av de bästa till fler tävlingar. Vad som krävs? Förmodligen bättre planering av kalendern, prispengar och marknadsföring. För ärligt talat: Hade du ens hört talas om cupen innan du läste det här inlägget?
Etikett: löpning
-
-
Man vet att det är vinter … när Martin Regborn är anmäld både till 1 000-metersloppet i Triumfglasspelen i Tybblelundshallen på lördagen och premiären i Löpex vinterserie i Filipshyttan på söndagen. VM-orienteraren från Örebro har, när kroppen är hel och så tillåter, en vana att träningstävla furiöst som en del i sin vinterträning, och tar givetvis chansen när det bjuds en dubbel på hemmaplan. Regborn sprang 2.41,82 i samma tävling i Tybblelundshallen förra året, men var med det faktiskt bara distriktstvåa under den inomhussäsongen då då 16-årige klubbkompisen (i KFUM Örebro) Jonatan Gustafsson sprang drygt två sekunder snabbare i Inneserien (någon officiell genom tiderna-statistik på distansen hittar jag inte, vilket kan bero på att 1 000 meter ju är en rätt udda gren).
Även Gustafsson finns med i lördagens startlista, liksom Tomas Chaillou som nu får göra sin officiella debut i KFUM-dräkten efter försöket att anmäla sig för klubben redan i Kilsbergsleden (det var några dagar före övergångsdatumet).
Med i startlistan finns de flesta av KFUM:s unga spänannde namn som Jack Karlsson, Tobias Tranderyd, William Fransson, William Wickholm, Alexander Larsson, och Melker Forsberg (som även han debuterar för KFUM efter övergången från Glanshammar), liksom Thorens Wilhelm Bergentz (och hans mamma Erika på damsidan som annars har ganska tunn startlista) och IF Starts Heshlu Andemariam.
Löpex vinterserie bjuder i år, liksom i fjol, på åtta deltävlingar varav två före och sex efter nyår. Daniel Attås är regerande mästare och leder dessutom maratontabellen inför den 15:e upplagan som nu påbörjas. -
Bytte som hastigast några ord med Martin Regborn i går om att han vann priset som ”årets komet” på lördagens orienteringsgala, och passade förstås på att fråga om det ingick i planen att liksom förra vintern både ställa upp i SM i roddmaskin (där EM-bronsmedaljören i orientering tog SM-silver i herrarnas lättviktsklass!) och i inomhus-SM i friidrott. Och jo, det gjorde det nog, var svaret.
– På inomhus-SM har jag tänkt köra 3 000 meter (precis som förra året, då han blev femma där) och roddmaskins-SM blir det om det passar. Det vore kul att ställa upp, men jag har inte sett varken var eller när det går än, sa Regborn.
Nu i kväll rotade jag fram ett dokument som visar att SM gått från en separat tävling till en serie med tre deltävlingar, med start i Borås om mindre än tre veckor. Därefter fortsätter serien med deltävlingar i Lidingö (7 januari) och Trollhättan (11 mars; då Regborn som en del i orienteringslandslagets sprintsatsning ”tyvärr” verkar vara i Italien). Så, vi får väl se om det blir några roddtävlingar i vinter för Örebrolöparen.För övrigt har en av löparlänets roligaste/mest läsvärda bloggar gjort comeback. Vi snackar tyvärr inte om Peter Wikers saligt insomnade utan om Mattias Nätterlunds, som berättar om säsongen som var (de 300 milen som blev obloggade) och de nya, stenhårda träningspassen med grabbarna i Eskilstuna (som Haben Kidane, Abraham Adhanom, Nasir Dawoud och Tewelde Haide) och det svåra med att pricka form.
Vilka som annars har länets bästa konditionsbloggar? Tja, det vågar jag inte drista mig till att rangordna eftersom jag trots att jag skriver rätt frekvent själv är en dålig bloggläsare och inte har stenkoll på alla sidor. Men de jag brukar kolla mest frekvent är Louise Wikers, Martin Regborns, Lilian Forsgrens och Bibben Nordbloms (samtliga med rätt ojämna och ofta tävlingsbundna uppdateringsintervall), och bara häromdagen upptäckte jag KFUM Örebro-orienteraren Ellinor Erikssons sida som jag inte hunnit läsa ikapp så mycket på ännu, men som verkar vara lite mer idrottspsykologiskt djuplodande, och det gillar jag!
Många andra löpare följs bäst på instagram, som Erik Anfält och kanske framför allt Mikaela Kemppi (som skriver blogginläggslånga och väldigt intressanta racerapporter där). -
Jag kutade ju Borås 6-timmars i går (läs racerapporten här) och därför blev det inget blogginlägg då (jag hade tänkt skriva på kvällen, men låg först och skakade av nedkylning vilket sedan övergick i årets värsta förkylning). Nåväl, det hände ju en del intressanta grejer som ni inte får missa, så därför kommer här en resumé.
Ja, orienteringsgalan har jag redan skrivit om här (tre priser till länet, till Martin Regborn, Tomas Hallmén och Marcus Jansson; och landslagsorienterarna kutade ju dessutom en masstartsträning på lördagen, före galan, som ni kan se resultaten från här), men det hände en hel del annat också.Först och störst var förstås Louise Wikers fjärdeplats i terräng-NM, eller kanske framför allt svenskornas guld i lagtävlingen, som borde kunna bädda för ett lag på EM i Italien den 11 december. Nu ska man ju absolut inte ta ut något i förskott när det gäller Wiker; jag minns både när hon 2011 blev nobbad från just terräng-EM trots en grym säsong med bland annat SM-guld på 10 000 meter (efter att hon blivit sjuk och presterat dåligt på NM och öppna brittiska EM-uttagningarna) och när hon i fjol ratades till maran på friidrotts-VM trots att hon var Sverigetrea (sedan fick hon ändå åka och springa i Peking efter dubbla återbud, men då fick hon beskedet så sent att det störde uppladdningen och förutsättningarna ordentligt). Så vi väntar väl helt enkelt och ser vad landslagsledare Lorenzo Nesi säger när den slutgiltiga truppen släpps den 29 november.
Hur som helst vann Charlota Fougberg, hinderspecialisten, sitt andra terräng-NM guld med hela 34 sekunders marginal ned till Finlands Camilla Richardsson på andrpalatsen. Wiker var alltså fyra, 7,7 sekunder bakom Richardsson och 7,0 bakom tredjeplacerade finländskan Annemari Kiekara. Att svenska Sara Holmgren blev femma samtidigt som tredje finländskan kom först på tolfte plats gjorde att Sverige alltså ändå vann lagtävlingen (tio placeringspoäng på Sverige, 18 på Finland, 22 på Norge på tredje plats).I skidtunneln i Torsby värmde en hel del länsskidåkare upp med träningstävlingen Stjerneracet inför Bruksvallsloppet, den stora svenska säsongspremiären, nästa helg. Jag har inte lyckats komma över någon resultatlista från tävlingen än, men enligt Filip Danielssons blogg vann Bob Impola före Bill Impola och just Danielsson (alla tre tävlar för SK Bore i år) medan Zinkgruvans Markus Johansson enligt samma källa verkar ha blivit sexa.
I världscuppremiären i skridsko, i kinesiska Harbin, slutade den för Örebroklubben SK Winner tävlande David Andersson 43:a på 1 500 meter (på 1.52,67), 47:a på 1 000 meter (på 1.13,15) och 50:e på 500 meter (på 36,64). Inte riktigt vad han hade hoppats på inför tävlingarna. ”Davids målsättning att kvala in till division A (där de 20 bästa i världen får åka) gick inte att realisera utan han hamnade på 23:e plats i division B (på 1 500 meter)”, skriver Kenth Borgström på förbundets hemsida.
Matthias Wengelin lyckades inte försvara den svenska mästartröjan i cykelcross-SM i Eksjö. Mountainbikespecialisten från Örebro missade pallen, blev femma 2.42 bakom segrande David Eriksson, Göteborg, och 1.41 från Henrik Jansson, Falun, på tredjeplatsen. Det blev inga medaljer i junior- eller veteranklasser heller för länscyklisterna, Almbys Katarina Rönnbacka-Nybäck var närmast, 38 sekunder från bronset i damveteranklassen (och 28 sekunder före klubbkompisen Linnea Angerman). OS-guldmedaljören (i mountainbike) Jenny Rissveds vann för övrigt damklassen före OS-silvermedaljören (i landsväg) Emma Johansson. Guld och silver igen, alltså.
Och i Vinterspelen, säsongens första tävling i Tybblelundshallen, slog IF Startas Maria Eriksson till med ett personligt rekord på 3 000 meter, 11.43,41, medan Heshlu Andemariam blev bästa länslöpare i herrarnas lopp med en tredjeplats på 9.41,41 (Pontus Aldenstam, Väsby, vann på 9.17,95).
-
Jag är väldigt sällan sjuk. Hösten 2014 gick jag förvisso förkyld typ 25 dagar i sträck (sådär molande, utan att det riktigt blommade ut, men nog för att det skulle förstöra mitt allmänna välmående) och i januari 2013 hade jag ett par sjukdagar från jobbet på grund av vinterkräksjukan (det är enda gången på 15 år som jag sjukskrivit mig). Så det är väl jävligt typiskt att förkylningen ska slå till just när man ska springa årets mest emotsedda lopp, det jag tränat intensivt för (33 nyckelpass de nio sista veckorna inför loppet) och som jag sett fram emot sedan jag fick det i 30-årspresent den 1 januari.
Det är förstås svårt att veta vad som är hönan och ägget. Kanske var det kylan under själva loppet som gjorde att jag rasade ihop i en förkylning – med hosta, nysningar, rinnande näsa, tungt huvud – på kvällen efteråt. Men min känsla är att det var tvärtom; att sjukdomen redan fanns i kroppen och att det var därför loppet gick käpprätt åt helvete.
Borås 6-timmars var mitt första tidslopp; det går helt enkelt ut på att springa så långt som möjligt på sex timmar, på en 1 295 meter lång cykelbana runt Ramnasjön i centrala Borås. Drömmen var att springa 70 kilometer, det var vad jag tränat för under de där 33 nyckelpassen. Det kändes tufft men inte omöjligt att springa 5.08-kilometrar i sex timmar. Jag var helt övertygad om att det skulle gå en bra dag, och att jag en liten sämre dag åtminstone skulle kunna springa i 5.20–5.30-tempo i snitt (65,5 kilometer). Och att jag en riktigt dålig dag skulle kunna kuta i 5.45 (62,6 kilometer). Jag satte en riktig skamgräns till sex mil (herregud, 6.00 kan man väl jogga hur lätt som helst?!). Men jag kom 56 346 meter. Snittade alltså över 6.23 per kilometer. Herrejössesjävlar så dåligt. Mitt sämsta lopp i karriären.
Det sket sig efter halvmaran, kan man säga. Jag inledde med att testa dagsformen i det där 5.08-tempot som skulle krävas för sju mil, men kände efter sex kilometer att jag inte hade någon toppdag. I stället för att pressa på lirade jag sejf och backade av till 5.20-tempo. Helt enligt plan. Allt rullade på. Kände dock hur magen blev sämre och sämre (jag brukar aldrig ha något problem med den!) och strax efter att jag passerat halvmaran på 1.52 (5.18 i snitt) så var jag tvungen att stanna och gå på toa. Efter det kom jag aldrig igång igen.
När jag kom ut från bajamajan och skuttade iväg (med den sedvanliga känslan av att vara fem kilo lättare; men jag var alltjämt illamående och hade hela loppet svårt att få i mig energi), var det som om någon ryckte lungorna ur kroppen på mig. Plötsligt fick jag börja kämpa för att hålla 5.40-fart. Det gick otroligt tungt. Inte muskelmässigt, utan flås- och pulsmässigt. Jag började känna efter både här och där, och strax efter tre mil stannade jag och fick lite massage av rumpan i tre minuter (hade lite känning där och tänkte att det kanske var det som jävlades med mig). Och två varv senare var det dags för toalettbesök igen. Tiden rann iväg, och kilometertiderna blev allt långsammare. Vid maratonpasseringen stod klockan på 4.08 (andra halvmaran alltså på 2.16, 24 minuter sämre än den första) och där någonstans hamnade jag i riktig kris. Plötsligt började pulsen och flåset sticka mot nivåer jag brukar ha vid kontinuerlig löpning i 4.30-fart när jag joggade i sjuminuterstempo. Jag fick börja gå emellanåt. Sedan allt mer. Till slut kanske 70 procent. Sista 1.18, alltså efter maratonpasseringen, kom jag bara 14 kilometer. Efteråt tog jag mig knappt mellan bilen och hotellrummet, frös så jag skakade, och sedan slog den där förkylningen till med full kraft. Sicken sablans skit.
Om man jämför med Örebro backyard ultra i somras, där jag tog mitt livs första och hittills enda pallplats (tvåa bakom Hasse Byrén), var jag jättenöjd med resultatet men egentligen inte med min egen prestation (jag hade fullt fokus på att klara 24 varv, men vek ned mig efter 19). Nu var det precis tvärtom: Jag följde min plan till punkt och pricka, och när allt sket sig valde jag ändå att fortsätta kämpa och ackumulera meter efter meter trots att allt kändes skit – men resultatet blev bedrövligt dåligt. Vilket av de två loppen ska man vara mest nöjd med? Jag vet inte.
I dag, dagen efter racet, är jag förstås alltjämt förkyld, men inte särskilt sliten i kroppen. Och det är faktiskt jävligt irriterande. När man kutat i sex timmar vill man ju vara wasted, problemen med flåsen och pulsen gjorde att jag aldrig kunde ta ut så mycket ur benen i går att de blir stumma i dag.
Årssummeringen får förstås vänta, men jag kan redan nu konstatera att 2016 blev ett förlorat år för min egen löpning. Tre mållopp där två gick käpprätt åt helvete (Borås och Bergslagsleden ultra) och jag i det tredje förvisso alltså tog en fin placering men inte nådde upp till mitt eget mål. Bättre lycka nästa år.Resultat från loppet finns här.
Varvtiderna finns här (mina på sidan 53).
Bilder från loppet finns här. Jag är med här (med delar av mitt supportteam), här, här och här (den säger väldigt mycket om).Jimmy Voxek, Hälle IF, och Michael Lindqvist, Apladalen, hade en rejäl fajt i täten, som Voxek till slut vann med 541 meters marginal – 76 723 meter mot 76 162. Sofia Smedman, Träningskonsulten SC, var överlägset bästa dam och trea totalt på 74 334 meter. Hade jag kommit sju mil hade jag blivit femma (!), hade jag klarat 65 kilometer hade jag blivit 13:e. Nu blev jag 58:a. Av länslöpare kom min träningskompis från Karlskoga, Johan Rosenqvist, 541 meter längre (och fem placeringar bättre) än mig. Östansjökvartetten Per Börjesson, Mats Franzén, Carina Wahlström och Kent Johansson 52 367, 48 061, 44 316 respektive 43 490
Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11. -
1. Borås 6-timmars
Årets tredje mållopp, och det jag satsat allra mest på. Eller ja; jag gick in för att springa 24 timmar och utmana om segern i Örebro backyard ultra (det blev 19 timmar och en andraplats) och Bergslagsleden ultra är ju mitt absoluta favoritlopp (men det gick helt åt helvete i år…). Det var efter det debaclet jag bestämde mig för att det var make it or break it med två månader kvar till Borås 6-timmars (en start jag fick i 30-årspresent), och la upp ett träningsschema med två fart- och två långpass per vecka utöver återhämtningsjoggar och lite styrka. Jag har klarat mig från sjukdomar (det gör jag oftast) och skavanker (det har varit vanskligare senaste åren) och genomfört alla pass enligt punkt och pricka: 32 nyckelpass på åtta veckor. Därmed borde jag vara i varje fall något bättre än i det bedrövliga skick jag hade på Bergslagsleden i september. Vad jag siktar på i det här loppet som är mitt första tidslopp och alltså handlar om att kuta så långt som möjligt på sex timmar? Tja, jag har en dröm om sju mil och drar en fet skamgräns vid sex. Alltså ligger spannet mellan att hålla sex minuter per kilometer (känslan är att jag kan jogga i 5.45 till evigheten, men sånt kan förstås ändras om magen rasar eller benhinnorna protesterar) och 5.08. Jag provade att lubba en halvmara i 5.08-tempo (fast det blev 5.04 i snitt, försökte skaffa mig någon form av marginal för närings- och kisstopp) för ett par veckor sedan, och jag överlevde. Överlevde, ja; jag hade möjligen kunnat fortsätta i samma fart i en mil till, med livet som insats i en halvmara till – men knappast i drygt två halvmaror till … Då var det å andra sidan mitt i den här tunga träningsperioden, utan någon som helst toppning, utan någon som helst näringspåfyllning längs vägen, till och med före frukost. Om jag träffar rätt med formtoppning och kolhydratsladdning och langning i morgon, är det möjligt att hålla den farten, då? Tja, min tanke är i varje fall att prova den ett par varv (asfaltsbanan i centrala Borås är 1 295 meter och ska, för att totaldistansen ska bli sju mil, avverkas drygt 54 gånger) för att se hur benen känns, om det är möjligt. Är det inte möjligt backar jag av och försöker hålla 5.20 så länge som möjligt. Det är i varje fall planen. Jag återkommer förstås med en rapport efteråt och berättar hur det gick (ni kan också följa loppet live här, om ni är intresserade av täten, mig eller någon av de andra länslöparna – bland annat springer min gymkompis Johan Rosenqvist från Karlskoga liksom en kvintett från Östansjö med Per Börjesson i täten).2. Orienteringsgalan
Jag har redan skrivit och skrivit och gjort tv om det mesta inför orienteringsgalan i Ånnaboda i morgon kväll. Åtta prestigefyllda priser ska delas ut, och även om det mest spännande är att se om Martin Regborn tar hem något pris (jag har ju tippat att han tar årets komet) så är det mest historiska förstås att Tove Alexandersson lär utses till årets orienterare för fjärde gången (hon har ju blivit det tre gånger tidigare trots att VM-gulden till fots uteblivit, och i år slog hon till med dubbla världsmästartitlar på hemmaplan). Det skulle placera Borlängelöparen på tredje plats genom historien i svenska orientering vad gäller den utmärkelsen; närmast bakom Helena Jansson som radade upp fem raka titlar 2007–2011 och Ulla Lindkvist som tog lika många mellan 1966 och 1971. Emil Wingstedt, Jörgen Mårtensson, Annichen Kringstad, Bernt Frilén och Bertil Norman har, liksom Tove förmodligen i morgon kväll, fyra titlar var. Senast en länslöpare vann titeln var 1994 när Degerforsfostrade Tisaren-löparen Marlena Ehn (då Jansson) tilldelades utmärkelsen efter totalsegern i världscupen (däremot fick hon aldrig titeln efter något av de tre VM-gulden).
På lördagsförmiddagen avgörs dessutom en stafetträning (men inte med lag utan individuellt, ett masstartslopp) med tävlingsinslag och med start vid vägskälet väster om campingen i Ånnaboda, och resultat verkar levereras här.3. Terräng-NM
11.10 på lördagsförmiddagen går startskottet i norska Kristiansand: Hälleforsbördiga Louise Wiker, som senaste dryga året hunnit med både friidrotts-VM och Finnkampen (men som bommade friidrotts-EM i somras) och hennes fyra lagkompisar i svenska damlaget ger sig ut på en 7,48 kilometer lång utmaning i konkurrens med övriga nordiska länders bästa terränglöpare i terräng-NM. I potten ligger en liten möjlighet att få en biljett till EM i italienska Chia om exakt en månad. För det krävs som individuell idrottare, enligt Svenska friidrottsförbundet, ”en god möjlighet att bli bland de 25 bästa på EM” eller som en del av ett lag en ”rimlig chans [för laget] till en placering bland de åtta främsta.”Bubblare: Cykelcross-SM avgörs i Eksjö på lördagen, och på startlinjen står (förutom OS-guldmedaljören i mountainbike Jenny Rissveds och OS-silvermedaljören i landsväg Emma Johansson som nu gör upp med specialisterna i en stenhård duell) örebroaren Matthias Wengelin, som var VM-femma i mountainbike i somras, med nummer ett på nummerlappen fäst över den svenska mästartröja han nu ska försöka försvara. Det finns också möjlighet till SM-medaljer för Almby i veteran- (Katarina Rönnbacka-Nybäck och Linnea Angerman) och juniorklasserna (Alexander Ehrlin). Och i morgon bitti gör David Andersson, OS-skrinnaren som tävlar för Örebroklubben SK Winner, säsongens första världscuptävling, i kinesiska Harbin. Och så drar ju friidrottens inomhussäsong igång med Vinterspelen i Tybblelundshallen, som jag skrev lite om tidigare i veckan. Noteras bör också att Lars Lundegård, som är en av Sveriges bästa H50-löpare, gör sin sista tävling för Karlstadklubben Göta inför bytet till KFUM Örebro vid tävlingsårsskiftet på tisdag.
-
Redan 11.00 förra torsdagen dök den första spårrapporten upp, från Yxsjöberg (precis uppe i länets nordvästra hörn), och förmiddagen därpå följde Gillersklack efter: ”Trean spårad, något genomslag förekommer.” Sedan dess har vintervädret slagit till med full kraft, och i dag har mitt instagramflöde fyllts av underbara längdskidbilder (Ånnaboda verkar ha ett tag kvar till spår, även om de kör sina kanoner för fullt och öppnade pulkabacken redan i lördags, men några entusiaster ska ha varit ute och karvat runt på vad som mest lär ha varit frostigt gräs redan i helgen). När var det senast sånt vinterväder redan i november, undrar man. Någon väderhistoriker kan säkert ge svar på tal (dagens snöfall i Stockholm lär ha varit det ymnigaste så här års på 111 år, enligt någon kvällstidningspush jag fick för en liten stund sedan, men det fick ju inte vi del av i någon större omfattning; men ändå vilket vinterväder!).
De enda (?) som lider av vintervädret ur konditionsidrottssynpunkt är orienterarna. Landslaget ska ju springa fyra träningspass/träningstävlingar i Kilsbergen i samband med helgens läger, och då är snö inte ultimat.
– Nej, det blir ju spår, och det är ingen höjdare. Men vi klagar inte. Fysiskt blir det en riktig genomkörare med några centimeter snö, även om det tekniskt blir lite sämre, sa förbundskapten Håkan Carlsson när jag talade med honom härom dagen.Löparna? Tja, de flyttar alltmer inomhus. På lördag avgörs säsongens första tävling i Tybblelundshallen – Vinterspelen – dit bland andra Heshlu Andemariam och Maria Eriksson anmält sig för att kuta 3 000 meter.
Längdskidsäsongen startar, tävlingsmässigt, på allvar med Gällivarepremiären i helgen (även om många, liksom alla länsåkare som det verkar, avvaktar till klassiska Bruksvallsloppet nästa helg; dit är både Bill och Bob Impola, Filip Danielsson, Axel Ekström, Markus Johansson, bröderna Fredriksson, Karlslundsdebuterande Maria Gräfnings och en hel del andra länsåkare redan anmälda).
Det verkar bli en lång vinter. Och som man har sett fram emot den! -
Har ägnat ett par timmar åt veritabel löparporr i kväll: Jag har googlat tänkbara mållopp 2017 (vid sidan om Örebro backyard ultra, som jag redan är anmäld till). På lördag avslutar jag ju årets tävlingssäsong med Borås sextimmars (mer om det senare i veckan), och i november är det hög tid att bestämma vad man ska satsa på nästa säsong. Det finns numera ett oändligt utbud av lopp i den kategori jag gillar allra bäst (och som passar mig allra bäst, har det visat sig); inte alltför tekniska traillopp på runt fem, sex mil och med ett par, tre tusen höjdmeter. Men budget och tidsåtgång begränsar, och man vill ju gärna kombinera sitt tävlande med en fin semester. Jag har bland annat tittat länge och väl på La 6000D i franska alperna (på samma ort där bobtävlingarna avgjordes under OS i Albertville – och man springer faktiskt i (jo i!) bobbanan. Ett lopp som stämmer in på alla de där faktorerna och dessutom ligger bra tidsmässigt, i slutet av juli. Men sedan hittade jag något helt annat (som man så ofta gör när man googlar lopp) och dreglade över schweiziska Niesenlauf – ett lopp uppför världens längsta trappa. Vi snackar 1 669 höjdmeter fördelat på 11 674 steg: Alltså som trappan på Kvarntorpshögen mer än 27 gånger … Har ni något tips på något skönt lopp (gärna i Alperna, alternativt på någon medelhavsö/kanarieö) som ni tycker jag borde spana in lite extra och som i ordens vidaste bemärkelse på något sätt stämmer in på mina ”krav” ovan, så skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail!
Jag skrev ju i går om torsdagens mixedsprintstafett vid Stampen där i princip hela svenska A-, u- och juniorlandslagen kommer att mäta sina krafter. Nu är laguppställningarna till tävlingen offentliggjorts, och några lag är förstås mer intressanta än de övriga (se alla laguppställningarna här!).
Andrea Svensson, Tisarenlöparen som blev juniorvärldsmästare i fjol men fick hela våren förstörd av en knäåkomma och missade årets JVM (men tog revansch genom att slå i princip hela världseliten i europeiska juniorcupen i slutet av säsongen) blir egentligen inte senior förrän vid årsskiftet, men blev uttagen i utvecklingslandslaget redan nu och får göra sin debut i vuxet sällskap i par med världsmästaren Fredrik Bakkman (tog VM-guld i stafett 2014, och följde upp med brons i årets mästerskap i Strömstad).
Men allra häftigast är ändå att förbundskapten Håkan Carlsson lånat in KFUM Örebros succélöpare Ellinor Eriksson (som redan hunnit summera säsongen i ett läsvärt inlägg på sin blogg, som hon avslutar med ”2016 kommer bli ett år att minnas. Jag har presterat långt över mina förväntningar […]. Ser redan fram emot nästa år, jag vill mer och jag tänker vara förberedd!”) och placerat henne i ett lag med femfaldiga svenska mästaren Albin Ridefelt (som kutade VM i Strömstad i somras). En finfin chans för Eriksson att göra avtryck direkt i debuten i landslagsdress, med andra ord!
Vad gäller de två andra OK Tisaren-löparna i utvecklingslandslaget har Lilian Forsgren tilldelats OK Linnés Niklas Aldén som liksom Eriksson inte finns med i något av 2017 års landslag men som kutade Euromeeting i fjol (Daniel Attås hittills enda landslagsuppdrag) medan Josefin Tjernlund ännu inte tilldelats någon lagkompis (hennes tvillingsyster Ellinor springer i ett klubblag med Lovisa Persson).
Martin Regborn är kartritare och banläggare och får därför förstås inte springa själv.
Det handlar alltså om en mixedsprintstafett där lagmedlemmarna springer två sträckor var. Damerna kör sträcka ett och tre, herrarna sträcka två och fyra. Starten går 18.00 på torsdag. -
De tvingades ta hål på den första tunna isen och simma i vad som bokstavligen alltså var en vak på Södra Ånnabosjön. Men inget kunde stoppa entusiasterna i träningstävlingen Alla helgona swimrun för Heja Stina, som precis som förväntat blev en lika iskall tillställning som arrangemanget är hjärtevärmande. Och kanske extra så i det iskalla vädret. På plats i Ånnaboda fanns allt från swimrundebutanter till Noras Lotta Nilsson, som varit en pionjär inom sporten och vunnit två VM-titlar i par med dottern Bibben Nordblom (och därtill varit femma i sin åldersklass i ironman-VM på Hawaii). Det är henne, Lotta, ni ser på Lars Ersängs bild nedan (många fler av hans bilder finns i evenemangets facebookgrupp, och alla är fria att använda, skriver Lars). Någon resultatlista lär inte publiceras eftersom det i strikt mening inte rörde sig om någon tävling (och mer om evenemanget, plus bilder och tv, finns att se här, eftersom kollega Eva Ejdeholt var på plats).
Simmarna, här Lotta Nilsson, var tvungen att hålla sig i rännan som huggits upp mellan iskanten och bryggan. Foto: Lars Ersäng Redan i går, lördag, tog örebroaren Beata Falk en väldigt meriterande seger. Den förra elitorienteraren och juniorvärldsmästaren (som dominerade på juniorsidan i Sverige 2007–2009 och tog 14 JSM-medaljer varav åtta guld och som första årssenior 2010 tog två SM-silver innan hon la ned elitsatsningen; och som sedan dess verkar ha hunnit utbilda sig till läkare i Linköping och flyttat till Torsby, om det mina snabba googlingar ger vid handen stämmer) har hunnit bli 27 år och dyker förvisso fortfarande då och då upp i orienteringsresultatlistorna för sitt Hagaby, men i går handlade det om något helt annat: Kullamannen, en av Sveriges råaste ultratraillopp (och i sådana brukar orienterare hävda sig bra). Vi snackar 66 kilometer med runt 3 300 höjdmeter (höjdkurvan visar ett av tre varv …), och riktigt rå terräng (och rått väder, den här gången!) i nordvästra Skåne. Falk, som jag inte har några noteringar om från tidigare lopp av det här slaget, vann med över 20 minuters marginal närmast före Klåveröds Linda Bengtsson (och min löparvän från Örebro backyard ultra i somras, Karlskogalöparen Leonora Johnson, blev femma nästan två timmar bakom Beata). Otroligt imponerande, och man hoppas ju att det ger blodad tand. En ny svensk ultratrailstjärna kan vara född (vi har ju redan ett par i Emelie Forsberg och Ida Nilsson)! Resultatet hade räckt till en 13:e-plats av 127 (som gick i mål) i herrklassen, där Hallsbergssonen Emil Lauri blev tvåa, sex minuter bakom segraren Sebastian Ljungdahl. Många fina bilder från loppet finns i Helsingborgs Dagblads artiklar.
Visst passade regerande svenska mästaren Matthias Wengelin på att genrepa inför nästa helgs försvar av mästartröjan när Smécrossen, Eskilstunas egen cykelcrosstävling, avgjordes på lördagen. Någon resultatlista har jag inte lyckats hitta, men av facebookuppdateringar att döma verkar örebroaren ha brutit redan efter ett varv. Däremot verkar klubbkompisen Alexander Ehrlin (i Almby IK) ha tagit tredjeplatsen i juniorklassen.
-
Linus Rosdal och Mikaela Kemppi infriade förväntningarna och vann Kilsbergsleden på lördagsförmiddagen. Rosdal var 23 sekunder från sin egen segertid i fjol, men vann ändå 14 före Finspångs Johan Fagerberg, medan Thomas Chaillou (som fick sin klubbtillhörighet justerade tillbaka till Fredrikshof; bytet till KFUM Örebro lär ske först vid tävlingsårsskiftet 15/16 november, även om han testade och anmälde sig för KFUM redan till dagens tävling) var trea, 38 sekunder bakom. Mikaela Kemppi var sedvanligt överlägsen bland damerna, var 50 sekunder före Erica Lech och över tolv minuter (!) före trean Frida Lindberg.
Tävlingen var också den sista under en epok. Sören Forsberg, 52, gjorde sin allra sista tävling efter 18 säsonger som IF Start-löpare. ”I ett av de första loppen var jag sist på terräng-DM 1999. I dag var jag först i åldersklassen. Trägen vinner!”, skriver Forsberg på sitt låsta Instagramkonto. Forsberg vann H50-klassen med 46 sekunders marginal före Jörgen Martinsson, Westmannia. Vad som händer nu; om han lägger av? Nej, då. Nästa år (eller kanske redan i Lucialoppet eller Sylvesterloppet) dyker Sveriges snabbaste 50-plusmaratonlöpare upp i Örebro AIK-linne.Novembersprinten, som skulle ha avgjorts på söndagen med bland andra Martin Regborn, Andrea Svensson och Josefin Tjernlund på startlinjen, är inställd på grund av det befarade kaosvädret. ”På grund av utfärdad klass 2-varning för vårt område, med risk för stora snömängder och därmed följande trafiksvårigheter, har vi beslutat att ställa in tävlingen”, skriver tävlingsledningen.
Däremot verkar ingenting (inte ens befarad is på Södra Ånnabosjön) kunna stoppa Alla helgona swimrun för Heja Stina. 13.00 på söndagen går starten för årets garanterat kallaste tävling i länet.
Konditionsbloggen 