I morgon startar Lidingöveckan. Klassiska, 30 kilometer långa Lidingöloppet avgörs på lördag, halvversionen (15-kilometersloppet) springs på söndag precis som ungdoms- och veteranklasserna, och Rosa bandet-loppet (det som tidigare hette Lidingö tjejlopp och är tio kilometer långt) går nästa söndag, den 3 oktober. Men redan i morgon, fredag, tjuvstartar alltihop med ett antal lopp för funktionsvarierade. Där har jag inte hittat några länsdeltagare. Däremot finns det drösvis i de andra loppen. Här är de hetaste namnen:
30 kilometer: Erica Lech (den 44-åriga Örebro AIK-löparen har tagit jättekliv senaste åren, är 18:e på Sverigelistan på tio kilometer i år, och är en av bara 14 damer i elitledet), Linus Rosdal (den Örebrobördige Akelelöparen är fortfarande Sverigetrea på 5 000 meter efter jätteloppet i Göteborg i juni – och minns 2015 när han var bäste svenske herrlöpare i Lidingöloppet), Per Arvidsson (har vunnit fem av sex tävlingar han sprungit i långloppscupen men inte tävlat utanför länet i år), Gustaf Leonardsson (har tävlat sparsamt i år och inte presterat fjolårsresultat, men verkar vara på uppåtgående), David Klasson (som jag först lärde känna som cyklist men som gjort under 35 på milen och tagit en hel del pallplaceringar i små lokala lopp) och Mathias Viktorsson (som liksom Klasson tävlar för LK Gränslöst). Erik Anfelt springer också, men det är inte Erik Anfält utan en örebroare med snarlikt namn (född 1992). Rose-Marie Enmalm må stå i fjärde led, men är förstås elit i sin åldersklass, K70. Dock finns inte någon veteranklass just på 30-kilometaren, som hon valt att springa (hon avstår veteranklassen, som avgörs dagen därpå).
15 kilometer: Fredrik Johnsson (men inte ”Frippe” utan den två år yngre och något långsammare klubbkompisen i Örebro AIK med exakt samma namn), Håkan Andersson och Peter Svedin står i elitledet på 15 kilometer.
M22 (15 kilometer): Filip Örn.
P19 (tio kilometer): Wilhelm Bergentz (bör vara med och göra upp om de allra främsta platserna [i fjol var han fyra i samma klass, då mot ett år äldre löpare, på 33.22], har sprungit både U19-EM och landsvägslandskamp i år, är Sverigetvåa på 5 000 meter i åldersklassen och förra helgen vann han Norasjön runt på 2000-talets bästa tid – därmed lätt helgens mest spännande länsnamn).
P17 (tio kilometer): Hugo Örn.
K70 (tio kilometer): Catharina Wahlstedt.
Saknas: Lisa Bergdahl (som jag har för mig skrivit på instagram att hon ska springa), Louise Wiker (som säkert kan dyka upp på någon distans) och Heshlu Andemariam (samma där). Liduina van Sitteren, Marie Dasler och Maria Nagle (som alla väljer Kumla stadslopp i stället). Plus namn som Josefin Gerdevåg och Klara Frih, som tävlat sparsamt i år, förstås.
Rosa bandet-loppet får vi återkomma till nästa helg, eftersom det lär trilla in en del sena anmälningar (än så länge hittar jag inga länslöpare i elitklasserna där).
Etikett: löpning
-
-
Sugen på att cykla en lite enklare mountainbiketävling? Nu finns ett par nya alternativ:
** Nu på söndag körs den första upplagan av Bergslagen bike race, ett nytt initiativ av bland andra Fredrik Berg (som ju är en liten konditionsidrottsbekanting med stora mountainbike- och en del traillöpningsmeriter, men tidigare i livet mest känd som enduroförare). Det är egentligen en testversion inför kommande år, men anmälningarna har redan strömmat in. Loppet startar vid Loka brunn och har mål i Säfsen, 92 kilometer mestadels på grusvägar. Lär bli lite som Cykelvasan, alltså (men utan tidtagning, det är ett rent motionslopp). Kollega Thomas Eriksson skrev en artikel om det hela som går att läsa här. Namnet ska förstås inte förväxlas med Bergslagsloppet, tävlingen med start och mål i Ånnaboda som varit maraton-SM men som blivit coronainställt de två senaste åren.
** Och söndagen därpå, den 3 oktober, avgörs den (andra? tredje? fjärde?) upplagan av Svartåtrampet (den första gick i varje fall 2018, enligt mina anteckningar), en träningstävling som däremot har tidtagning. Den går på den nyuppmärkta Bergslagen cycling-sträckan Sirsjön runt med start och mål vid Hyttvallen i Svartå. 21 kilometer ”blandat stig och grusväg, kortare asfaltstransport, stigpartierna är av karaktär lättåkta till medelsvåra”.För övrigt har Kilsbergen trailrun redan nu öppnat anmälan inför sin elfte upplaga, 2022. Den 3 september är datumet som gäller – alltså den första lördagen i september i stället för som i år den andra (vecka 35 i stället för som i år vecka 36).
Betydligt närmare i tid är Kumla stadslopp på lördag, dit föranmälan stängde i måndags kväll och där Liduina van Sitteren, Marie Dasler, John Lundström, Jonathan Kandelin, Olivia Hansson, Oskar Hansson och Maria Nilsson märks bland de föranmälda. -
Efter en intensiv vecka är det lite stiltje på tävlingsfronten i dag, så vi passar på med lite silly season och andra nyhetsnoteringar:
** Det är ju mindre än två månader kvar till friidrottens tävlingsårsskifte (den 15 november inleds säsongen 2022, mycket beroende på att hela inomhussäsongen räknas till nästa år), och i skarven är det fritt fram att byta klubb. Men några löpare har valt att istället betala övergångsavgift för att få bytet genomfört redan nu. 15-årige Albert Ziegler byter på söndag, den 26 september, KFUM Örebro mot Stockholmsklubben Turebergs FK. Han tog, tillsammans med Viggo Olsson och Folke Eriksson, silver i P15-klassen på 3×800 meter på stafett-SM i augusti och är sexa på Sverigebästalistan på 2 000 meter (med 6.02,87) i åldersklassen i år. Dessutom byter ultralöpningslegendaren Hasse Byrén, som tävlat sparsamt de senaste åren, den 2 oktober IF Start mot Hällefors LK (han har flyttat upp till Hällefors). Det är väl runt fyra år sedan Byrén bytte Spartacus mot just Start.
** Mikael Kroon har lämnat KFUM Örebro, efter ett antal år som framgångsrik tränare för medel- och långdistansarna i föreningen (2019 blev han utsedd till årets KFUM-ledare i Örebro, alla sporter inkluderade, och han har framgångsrikt tränat bland annat Martin Regborn, Josefin Gerdevåg, Jonatan Gustafsson, Jack Karlsson och senaste året även Wilhelm Bergentz, Fanny Schulstad och Noha Bergentz). Han kommer fortsätta ta hand om några av sina adepter (bland andra Regborn) men utanför KFUM:s regi. Jag har fått en del rapporter om att det skakat lite kring tränarteamet i KFUM generellt, och vi får se om till exempel sprinttränaren Nisse Holmdahl kommer att bli kvar. Förmodligen har alltihop en hel del med ekonomi att göra.
** Finska 17-åringen Salla Isoherranen är sedan en månad tillbaka (och hela läsåret) utbytesstudent på orienteringsgymnasiet i Hallsberg, och har därför valt att representera OK Tisaren i svenska tävlingar under den tiden. Hon debuterade i långdistans-SM (i den yngre juniorklassen, D18) i helgen och vann B-finalen med över två minuters marginal efter att ha stämplat fel i kvalet och därför missat A-finalen. Potentialen är betydligt större än så: Isoherranen tog guld i långdistans, silver i stafett och brons i sprint på ungdoms-EM i Litauen i augusti och sprang andrasträckan när Finland blev fyra i stafetten på junior-VM i Turkiet för två veckor sedan (då sprang hon alltså mot tre år äldre löpare!). Individuellt blev hon 14:e på långdistansen, 18.e på medeldistansen och 20:e i sprinten på JVM.
** Den 21 november upphör Närkes friidrottsförbund att upphöra, men ändå inte. Sammanslagningen med Södermanland, Värmland och Västmanland har ju varit på gång ett tag, men då de tre distrikten de facto kommer att upphöra så kommer Närke vara det förbund som de går upp i. Det som föreslås på det extra årsmöte som utlysts är därför att att Närkes friidrottsförbund byter namn Södra Svealand (från årsskiftet). En ny övergångsstyrelse ska också väljas, liksom en valberedning som ska ta fram ett styrelseförslag till det ordinarie årsmötet 2022, då alla nya föreningar (från de tre andra distrikten) kommit över och fått rösträtt. Min största fråga är fortfarande hur det kommer att bli med distriktsrekorden framgent. Man vill ju inte att någon Västerås-, Eskilstuna- eller Karlstadslöpare kommer och raderar ut Tage Ekfeldts 1.49,0! -
Hur nöjd får man vara efter ett lopp? Kanske ändå inte riktigt så nöjd som jag känner mig efter Bergslagsleden ultra, men jag passar på. Vägen hit har varit både lång och krokig. Jag kände mig tom och orkeslös under några långa träningspass i början av sommaren, fick samma känsla i The Hill marathons (där jag gick ned i distans från 100 till 50 miles) och virtuella Swedish alpine ultra (där jag var långt över en timme sämre än senast) och hade i ett par månader svårt att få upp pulsen mot 90 procent av max och kände mig bedrövlig och var en vända i sjukvården för att se om något var fel (svaret lågt men inte oroväckande lågt blodvärde, inget farligt men dåligt för löpformen). Det har börjat lossna lite på slutet, och jag har gjort några hyggliga resultat på kortare lopp (banpers uppför Rusakulan och på Run of mine) men utan vidare känsla.
Men den här lördagen klaffade allt, och jag är så lycklig för att det gjorde så just i mitt stora favoritlopp. Förutom en DNS (förkylning) och en DNF (en total magkollaps) har jag sprungit alla lopp sedan starten 2014, och i fjol hade jag min bästa löpupplevelse på två år när jag lekte hem ett pers. I år försökte jag göra precis som då: Inte sätta någon press på mig själv, bara gå ut och njuta och ligga i ett behagligt tempo. Skillnaden var att tävlingen var längre i år. Efter sju år med 48 kilometer från Digerberget till Ånnaboda (med en avstickare upp på Rusakulan och en slinga över Storstenshöjden på slutet) var årets tävling 84 kilometer på leden, tre etapper tur och retur, från Ånnaboda ned till Sixtorp och tillbaka (det fanns även två kortare distanser, 46 kilometer med vändning i Leken och 66 kilometer med vändning vid vindskyddet vid Lillsjön). 1 000 höjdmeter hade bytts mot 2 000, och den tekniska svårighetsgraden hade höjts något (det var betydligt lägre andel väg nu, uppskattningsvis tio procent mot tidigare 20 eller så).
Första kilometerna låg jag i rygg på och pratade med Ola Backlund, men hans tempo var alldeles för högt för att det skulle kännas komfortabelt. Vid Björktjärn kom storfavoriten Jonathan Kandelin upp i rygg (”vad gör han så långt bak”, tänkte jag) och berättade att han tänkt vara smart på vägen mot sitt distansrekord, att han gått redan i första uppförsbacken och att han drömde om en negativ splitt (alltså en snabbare andra halva). Vi snackade lite tills han försvann på lätta ben i backen ned mot Garphyttans nationalpark. Uppför backen mot ledningen nydragna sträckning försvann ytterligare några löpare förbi, men det var omöjligt att veta vem man konkurrerade med och vem som sprang andra distanser.
Jag blev själv för första gången, njöt av det perfekta löpvädret (tio–tolv grader och ett lätt molntäcke som vid lunchtid sprack upp och släppte igenom några solstrålar innan det mulnade på igen) och tänkte på allt och inget. Kajsa Rosdal passerade när jag pinkade vid Dunderklintarna, men jag kom ikapp och snackade lite innan hon vände i Leken (som överlägsen ledare och sedermera segrare på 46 kilometer). Där käkade jag lite ris och tonfisk. Det gjorde jag också på vägen tillbaka, några timmar senare. I övrigt drack jag två liter Maurten-sportdryck (en halvliter Ånnaboda–Leken, en Leken–Sixtorp, en Sixtorp–Leken och en Leken–Ånnaboda), käkade tre dubbelnougat och drack några deciliter vatten. Så såg energiplanen ut, för den som undrar (min mage är lite känslig, så det här är i princip vad den pallar – den här dagen fungerade den som en klocka).
Eftersom jag tappat en del löpare i starten, släppt om en del folk och mött en hel hoper så hade jag ingen aning om hur jag låg till så långt, men placeringar var heller inte målet i det läget. Någonstans runt topp tio, fick jag höra, men då visste ju ingen vilka som skulle springa 66 respektive 84. Sanningen var att jag bara var den femte som passerade Leken söderut, men det var nog bra att jag inte fick veta, för då kanske tävlingsdjävulen hade greppat tag i mig.
Jag kände mig jättefräsch, obrydd och låg på en puls runt 75 procent av max. Funderade på hur länge det skulle kännas så bra. Och när jag började närma mig Stenbäcken undrade jag varför jag inte mött någon 66-kilometertslöpare än. Var hade de tagit vägen? Hade alla fortsatt mot 84 kilometer, och borde jag i sådana fall ta tillfället i akt att vända vid 33 för att jaga en seger? Det kändes lockande för mig som aldrig vunnit någon ultratävling av den här digniteten. Först när jag kom in i skogsgläntan mellan Stenbäcken och grusvägspasseringen mötte jag 66-kilometersledaren Joacim Martinsson Rikner, som jag hade sprungit och pratat med i nedförsbacken mot nationalparken (han var en av dem som försvann i uppförsbacken). Fler blev det inte. Skulle jag vända, jaga ”Kimmen” som uppskattningsvis var mindre än tio minuter före på 66:an (och jag hade ju inte börjat ta i än)? Nej, jag fortsatte, men ångrade mig nästan genast. ”Där rök min chans till en pallplats, jag borde ha vänt.” Funktionärerna vid Lillsjön berättade att jag var fyra av de som fortsatt, vilket var överraskande. Jag trodde ju fortfarande att jag hade tiotalet löpare framför mig.
Mellan Lillsjön och Sixtorp springer jag ofta på träning och kan varje lite knix på stigen. Det flöt fortfarande på bra, och jag visste att de tre där framme var klasslöpare och att jag behövde hålla mig i skinnet för att inte släppa upp några bakifrån och tappa en topp fem-placering. Jag mötte ledarduon Kandelin och Alfons Enell (en 17-åring från Tranås) med 1,5 kilometer kvar till Sixtorp (”nu får du börja gasa, gå för din negativa splitt”, ropade jag åt Jonathan), och förstod att jag var drygt en kvart bakom dem. Bara minuten senare dök Ola upp. Kvarten till pallen, alltså.
I vändningen var det en fin hejaklack från LK Gränslöst (och min egen support, mina föräldrar som var på sex ställen längs banan och hejade), och jag rev ut min sida ur Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (konstigt nog min favoritförfattare Haruki Murakamis sämsta bok, han skriver bättre om andra ämnen än löpning …) som bevis på att jag varit där (nere i Sixtorp fanns inga funktionärer). Bara minuten efter vändningen mötte jag Magnus Anundsson, så han var alltså två minuter bakom.
Allt kändes fortfarande helt perfekt, men eftersom jag visste att jag nu tampades om bra placeringar drog jag upp en regel: Jag fick fortsätta gå i branta uppförsbackar, men inte om de gick på grusväg. Alla vägar måste springas. Strax före Abborrtjärnen stod plötsligt Ola framför mig, med nödfilten över axlarna. Jag stannade och pratade med honom, hjälpte honom att ta en bild på misären, men han försäkrade mig att han var okej (förutom att benen slutat fungera) och att han skulle få hjälp och att jag kunde jogga vidare utan dåligt samvete (men det kändes inte bra i hjärtat att lämna honom där, och att få ta över pallplatsen på det sättet), och sista han ropade efter mig var: ”Du är trea nu!” Jo, tack. 35 kilometer kvar, och jag började fantisera om att få kliva upp på en prispall. Herregud. Jag fick rysningar bara av tanken (jag har aldrig sprungit primärt för placeringar utan för min egen skull, men fan va coolt det vore att en gång i livet få vara topp tre på ett större ultralopp!) och började gå på lite hårdare. Lite för hårt. Vid Stenbäcken bad jag föräldrarna stanna och ta en baktid för att veta hur långt före Anundsson jag var, och när jag kom ned till Leken (fortfarande med relativt fräscha ben, men lite stelare och med lite högre anspänningsnivå än tidigare) fick jag höra att avståndet varit tio minuter där (då hade jag sprungit ytterligare nästan en mil, så det var oklart hur avståndet såg ut där, men jag tänkte att eftersom jag legat på kunde han knappast ha tagit in mycket).
Jag åt mitt ris och joggade iväg längs vägen och gick uppför branten mot fornborgen, men sedan slog ultratröttheten till. Benen blev sega, sådär härligt trötta som efter en lång dag av löpning, den där känslan jag saknat, som jag inte lyckades springa mig till i somras, när allmäntillståndet (blodbristen?) satte begränsningen. Men nu var det 20 kilometer kvar och jag var i en pallplatskamp och ville inte vara trött.
Jag började komma ikapp svansen av 66-kilometerslöpare, tjoade och fick hejarop tillbaka, men var trött. Här var det blött från början och nu upptrampat av över 150 44-kilometerslöpare (ja, drygt 75 åt varje håll), vilket innebar lerbad på vissa sträckor. Det gjorde mig inget, men fort gick det inte. Den nydragna, rätt bökiga delen av leden ned mot nationalparken var inte rolig i det läget. Jag led lite. Nere vid parkeringen fick jag höra att jag fortfarande haft tio minuter på Anundsson (”men nu kan jag ha tappat hur mycket som helst”, tänkte jag och började se mig över axel på varenda längre raksträcka). Uppför backen mot Svensbodaberget var det rekordtrögt, men när jag kom genom fårhagen och ut på grusvägen och upp till Suttarboda så kände jag att jag nästan var hemma och att det skulle vara fan i helvete om jag skulle släppa den här tredjeplatsen nu. ”Du får bara en sån här chans i livet”, tänkte jag, och samtidigt infann sig någon sorts runners high (det var flera år sedan senast). Huvudet var på rätt ställe, benen började röra på sig igen, Kilometerna efter Suttrarboda gick på 6.05–6.16–6.20–6.03–6.22 efter 15 raka sju–åtta-minuterskilometer dessförinnan (snittet över hela tävlingen blev 6.57 enligt pulsklockan, 6.53 enligt arrangören). Jag fick så klart ta några gå-steg uppför Falkaberget och branten direkt därpå, men annars sprang jag i mitt eget tempo igen. Blev själaglad och började nästan gråta när jag passerade Maria, och förstod att hon skulle klara sin ultradebut, precis före asfalten vid Södra Ånnabosjön, men hann inte stanna och byta mer än några ord – jag trodde fortfarande jag hade Anundsson i bakhasorna. Jag tog ut allt på den lilla asfaltsbiten upp mot mål och korsade linjen på 9.37.58. Själaglad. Över att kroppen svarade, att jag äntligen fick springa mig trött och ta ut allt. Över att få göra det i mitt favoritlopp. Och över att få göra det efter en kamp om en pallplats som jag faktiskt vann. Min första, största framgång som ultralöpare, och tillsammans med Ultravasan 2018 min bästa prestation i ett par löparskor. Grymt, grymt roligt. Glädjetårarna kom när Maria gick över mållinjen efter nästan exakt lika lång kamp med sitt lopp. Otroligt häftigt!
Kandelin och Enell hade varit i mål mer än en halvtimme när jag kom in (de hade 8.59.19 respektive 9.03.37 och var alltså bara fyra minuter ifrån varandra, men Kandelin hade varit ensam i tät de sista 35 kilometerna och visste nog inte hur tajt det var). Anundsson kom i mål tolv minuter efter mig, och sa att han fått höra att han bara var tre–fyra minuter bakom mig i Suttarboda (jag vet inte om det var sant) och att han tagit ut allt han hade för att nå ikapp (det gjorde mig förstås lite extra nöjd att höra). Och viktigast av allt: Jag fick höra att Ola fått den hjälp han behövde och att han var okej.
Dagen efter hade jag givetvis träningsvärk, men inget värre än så. Ingen smärta, ingen skada, ingenting. Bara en känsla av att otrolig nöjdhet. Kanske mer än man borde. Men jag passar på och försöker leva på det här ett tag!
Tack till mamma och pappa som langade hela dagen och alla som var ute och hejade och till arrangörsstaben för detta underbara lopp!
På väg uppför Falkaberget för första gången, två kilometer in i tävlingen. Foto: Andreas Andersson Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
The Hill marathons 2021: DNF 100 miles (14.00 på 50 miles)
Swedish alpine ultra 2021: 14.39
Bergslagsleden ultra 2021: 9.37.58
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2022 -
Hur långt kan man ta sig på sex dagar? 615 994 meter är svaret, i varje fall om man heter Leonora Johnson och gör sin debut i denna längsta, officiella löpdistans. Med det blev 25-åringen från Karlskoga tvåa i Viadal ultra six days och femma i Sverige genom alla tider bakom Kristina Paltén (721 790 meter), Lena Jensen (706 882), veckans vinnare Pernilla Otto (671 202) och Yudith Hernandez Melgar (628 885). Det är en galet bra sexdagarsdebut, så klart. Hennes mamma Regina Johnson blev med sina passerade den sista av de 144 timmarna Sara Lindström (som länge ledde men klev av på lördagsförmiddagen) och knep därmed fjärdeplatsen på 543 123 meter. Med det är hon Sverigesjua genom alla tider och trea i D50 (vilket säger något om åldersfördelningen på de som springer sexdagars). Pernilla Otto (alltså 671 292 meter) och svenske rekordhållaren Johnny Hällneby (737 464, drygt 20 mil från hans rekord och 30 från hans mål inför loppet) vann tävlingen nere i Skåne.
Gårdagsvinnaren Matthias Wengelin fick slita hårt i Hallbyrundan i dag, och blev avhängd av utbrytarna i täten två gånger om (däremellan kämpade han sig ikapp), men han räddade ändå en fjärdeplats, 40 sekunder bakom segrande Emil Lindgren (Serneke) och tvåan André Eriksson (Varberg), och säkrade därmed totalsegern i Sverigecupen närmast före just Eriksson. Axel Lindh slutade trea efter att ha initierat utbrytningen men inte orkat hänga på i den sista fartökningen, 22 sekunder bakom tätduon men 18 före Wengelin. Lindh klättrade därmed, om jag räknar rätt (vilket jag inte alls garanterar), upp på tredjeplatsen i Sverigecupens sammandrag. Totalställningen lär väl publiceras i morgon eller se.
På landsväg återstår fortfarande en deltävling i Sverigecupen, men bröderna Ahlssons klubbkompis (i Motala AIF) Hugo Forssell säkrade redan i dag totalsegern via vinst i Västboloppet i Burseryd (utanför Gislaved). Avslutning uppför garanterade att tätklungan splittrades upp i slutet av de 162 kilometerna, och Forssell vann en sekund före Linus Kvist (Team IBT-BH Carl Ras). Jacob Ahlsson blev åtta, åtta sekunder bakom, Jonathan 17:e, 2,5 minuter efter. Jacob går därmed mot andraplatsen i Sverigecupen medan Jonathan fortfarande har en möjlighet att bli trea.
Tisarens Valter Pettersson, 19-åringen från Åsbro, tog junior-SM-guld i sprint i Örebro i fjol, kom med i juniorlandslaget strax efter men missade uttagningen till junior-VM med minsta marginal (han blev reserv på hemmaplan). I dag fick han sin revansch när han blev trea i den äldre juniorklassen på långdistans-SM utanför Strömstad. Det var stora avstånd i täten över det 10,5 kilometer (fågelvägen) långa loppet, där Stora Tunas Viktor Svensk vann med drygt 1,5 minuters marginal före OK Löftans Jesper Johansson, och Pettersson på tredjeplatsen var sex minuter bakom (sex minuter bakom honom rymdes i sin tur hela 18 löpare, varav fyran, Sävedalens Carl Josefsson, bara var tio sekunder efter).
På seniorsidan slog både höstens succélöpare Andrea Svensson och etablerade toppnamnet Martin Regborn till med femteplatser för länet. ”Lite besviken, var med i medaljkampen men var alldeles för defensiv på slutet och hade gott om krafter kvar. Får vara nöjd ändå med att kroppen höll hela vägen”, skriver Regborn i träningsdagboken på Strava. Han var knappt tre minuter bakom Gustav Bergman, OK Ravinen-löparen som försvarade sin titel från i fjol (då tog Regborn brons) och 1.16 från medalj.
Svensson var nästan tio minuter bakom IFK Göteborgs Sara Hagström (som vann med nästan fyra minuters marginal) men bara drygt tre minuter från medalj. Josefin Tjernlund åtta (två minuter bakom Svensson), Ellinor Tjernlund 16:e, Lilian Forsgren 20:e, Jonatan Gustafsson 22:a, Lovisa Persson 39:a.
I juniorklasserna sprang utöver Valter även Rasmus Pettersson (16:e i H20), Hugo Örn (20:e i H18), Melker Forsberg (24:a i H20), Karin Lindgren (29:a i D18), Ellen Pelander (34:a i D18) och William Segura (38:a i H20) i A-finalerna.I ungdoms-SM i Falköping fick Örebro läns orienteringsförbund nöja sig med en 28:e-plats i distriktsstafetten som avslutade mästerskapet på söndagen. Tylöskogs Viggo Holmberg, KFUM Örebros Julia Gustafsson och Johanna Berg och Garphyttans Måns Bergqvist sprang för laget som var nästan 25 minuter bakom segrande Småland i mål. I den individuella långdistansen i går tog Holmberg bästa länsplaceringen med just en 25:e-plats i H15-klassen.
I Tarstaborgsrundan, det klassiska terrängloppet utanför Pålsboda som i år lockade rätt skralt deltagarantal, såg Per Eklöf till att ta andra segern på två dagar efter lördagens i Utmattningen i Dalkarlsberg. Över nio kilometer terräng, på 36.21, var Noralöparen 19 sekunder före Åsbros Andreas Adolfsson och ytterligare tre före Starts Johan Ingjald. Men det som kommer påverka långloppscupen mest var tveklöst Liduina van Sitterens seger. Hon hade bara tre herrar före sig i mål och var över 2,5 minuter före tvåan Petra Hanaeus (och nästan fyra före trean Therese Fjordäng), och tog därmed sex poäng i cupen samtidigt som totalledaren Marie Dasler inte kom till start. Dasler leder alltjämt cupen på 42 poäng, Hanaeus har 35 och van Sitteren 32 (men då har van Sitteren bara sprungit fem deltävlingar mot åtta var för tätduon – och bara de tio bästa får räknas när säsongen är slut). Kumla stadslopp på lördag är nästa deltävling.
I 90 kilometer långa rullskidtävlingen Klarälvsloppet, i Värmland, svarade Karlslundsåkaren Robert Brundin för en av karriärens starkaste insatser när han över den långa distansen var minder än två minuter bakom täten, världseliten. Max Novak vann före Simon Engebretsen Nordli och Vasaloppsvinnaren Andreas Nygaard, och med där framme fanns också namn som Petter Northug, Stian Hoelgaard och Klas Nilsson. Brundin slutade på 18:e plats, först av alla som fyllt 40. Från Karlslund blev också Oskar Ekholm 53:a och Viktor Rikner 91:a.
Också på rullskidor, men på VM nere i Italien, fick karlskogingen Ludvig Berg nöja sig med en femteplats i gårdagens sprintstafett, i par med Anton Grahn, efter fredagens skrällsilver i supersprinten (de var 40 sekunder bakom segrande Ryssland och 13 bakom Italien som tog bronset). När mästerskapet i dag avslutades med masstart uppför Alpe Cermis kom Berg inte till start, oklart varför.
Och i den stora halvmaran i Köpenhamn blev Louise Wiker, den Hälleforsfostrade dubbla friidrotts-VM-löparen, bästa sveska med en 25:e-plats på 1.17.11. Det är hennes bästa resultat på distansen sedan hon blev mamma, och bara 1,5 minuter från perset som hon noterade på samma bana 2016.
-
Det blev en fantastisk dag för mig personligen på Bergslagsleden i dag, och jag kommer naturligtvis komma med en racerapport inom den närmaste tiden. Men själva tävlingen? Jo, Bergslagsleden ultra hade ju efter sju upplagor skrotat sin Digerberget–Ånnaboda via Storstenshöjden-bana och gått till ett fram-och-tillbaka-koncept med start och mål i Ånnaboda och vändpunkter i Leken (för 46 kilometer), vid Lillsjön (för 66 kilometer) och i Sixtorp (för 84 kilometer). Den kortaste klassen bjöd på störst konkurrens med 78 löpare i mål (brutna löpare är ännu inte redovisade i resultatlistan, men jag vet att Mattias Nätterlund som låg i tätklungan efter 30 kilometer – och kanske längre än så – tvingades kliva av), och Kajsa Rosdal, IF Start, i särklass och vann med drygt 24 minuters marginal till Finspångs Lisa Bouvin på andraplatsen (4.45.45 respektive 5.14.24) medan Örebro AIK:s Therese Persson på tredjeplatsen var ytterligare 17 minuter efter (5.31.05). På herrsidan fortsatte Tisdagsklubben-duon David Lundström och Simon Karlsson (båda från Örebro) fortsatte att pressa varandra efter att Nätterlund klivit av. Lundström, som var lite osäker inför start på grund av knäproblem, höll ihop det bäst och vann med elva sekunder (3.53.38 respektive 3.53.49) medan Västerås Daniel Billström på tredjeplatsen var över 23 minuter bakom (4.17.20). 66-kilometersklassen hade näst flest löpare men förhållandevis svagare tider än 46 och 84. Där vann Månkarbos Ida Nordin (9.01.42) och Örebro AIK:s Daniel Wärnelid (7.26.25). Team Nordic trails Cecilia Jenslin blev bästa länslöpare på damsidan på 10.04.27 (vilket gav en åttondeplats).
På längsta distansen vann LK Gränslösts Carina Gustavsson på 10.46.24 (hon var den enda dam som fullföljde) medan Jonathan Kandelin (som slog ett präktigt distansrekord när han tog sig igenom 84 kilometer) tog herrsegern och gick under nio timmar (8.59.19) trots idoga magproblem sista 35 kilometerna. Han hade dessförinnan nyss lämnat 17-åriga (!) Tranåskillen Alfons Enell bakom sig – och Enell, som trodde att han halkat långt bakom, var överraskad när han kom i mål och fick höra att han bara var fyra minuter bakom (9.03.37). De två var i särklass, men faktum är att konditionsbloggaren själv knep tredjeplatsen på 9.37.58 (drygt 38 minuter bakom Kandelin, alltså) sedan Ola Backlund, som var tätt bakom tätduon i vändningen, fått problem och tvingats bryta. Första (och sista?!) gången jag får skriva om mig själv på pallen i något lokalt lopp, men mer om det i racerapporten som följer.Härliga, Tjurruset-inspirerade lerloppet Utmattningen avgjordes i Dalkarlsberg i dag, och NA var på plats för en artikel ni kan läsa här. 14-åriga Kim Semstrand debuterade på fulla distansen (cirka åtta kilometer) och var enda dam och femma totalt av elva (varav tio herrar) på 49.51,1. Rutinerade Per Eklöf tog segern med över 5,5 minuters marginal, på 39.39,0.
Tuffa marsch-/utmaningsloppet Para endurance race avgörs den här helgen, som vanligt med start i Röfors (utanför Laxå) och mål i Karlsborg. några resultat har jag ännu inte sett.
Efter förra veckans lopptunga lördag hittade 81 personer i dag tillbaka till Örebro parkrun, och Petra Hanaeus (20.15) slog till med den snabbaste damtiden sedan återstarten (och därmed sedan hon själv sprang på exakt samma tid i mars i fjol). Erik Jansson var snabbast av herrarna på 18.08. Ytterligare sex löpare gick under 19 minuter.
I kvalet till söndagens långdistans-SM utanför Strömstad gick alla länets topporienterare vidare: I comebacken efter senaste skadan vann Martin Regborn sin kvalgrupp nästan två minuter före tvåan Jens Rönnols (och gick till final med nästan sex minuters marginal) och lär bli farlig i finalen där han går ut näst sist (12.35, tre minuter före Gustav Bergman). Andrea Svensson var tvåa, bara nio sekunder bakom Karolin Ohlsson, i sin grupp där Ellinor Tjernlund var femma, Josefin Tjernlund sexa och Lilian Forsgren tia. Jonatan Gustafsson vidare med marginal i sin grupp och Lovisa Persson med fem sekunder (och två placeringar) till godo i sin. Dessutom gick ett helt koppel juniorer vidare till finalerna i morgon.
Matthias Wengelin fortsatte sin mycket framgångsrika säsong och tog ännu en seger när finalhelgen i Sverigecupen, i Jönköping, inleddes med en kortdistans. Örebroaren spurtslog Sernekes Oscar Lind medan Axel Lindh tog sjätteplatsen, 25 sekunder bakom. Wengelin utökade därmed ledningen i Sverigecupen till 80 poäng, men eftersom en seger i morgon ger 400 är det helt öppet.
-
VM-medalj i skidor – till Karlskoga. Det Ludvig Berg ställde till med på fredagen måste vara snudd på unikt. Man kan tycka att det är en rätt smal disciplin – vi snackar rullskidor, vi snackar junior-VM och vi snackar supersprint, 200 meter rakt fram. Men icke desto mindre fick 18-åringen från Karlskoga, som fram tills i fjol tävlade för moderklubben Granbergsdals IF men sedan blev värvad till Bollnäsklubben Rehns BK, kliva upp på pallen och ta emot en silverpeng nere i Val di Fiemme på fredagen. Berg var fyra, tolv sekunder från VM-medalj, i distansloppet över 13 kilometer i går och tog samma placering i kvalet på supersprinten på förmiddagen. Men i eftermiddagens final var det bara ryssen Pavel Makarov som var snabbare än Berg. Tiderna 19,30 respektive 19,59 sekunder över de 200 meterna. Halvsekunden bakom fixade landslagskollegan Anton Grahn bronspengen. Berg och Grahn (eller Harald Ekenberg, som blev sexa, eller Malte Jutterdal, som blev 15:e) lär kunna bilda ett jäkligt vasst lag i lördagens sprintstafett – så räkna med att Sverige kommer slåss om medaljer även där. På söndag avslutas mästerskapet med en masstart uppför Alpe Cermis.
I sexdagarsloppet i Viadal har startfältets yngsta deltagare, 25-åriga läkaren Leonora Johnson från Karlskoga, den jämnaste trenden av samtliga – och när andra börjar tappa tempo plockar hon placering efter placering. På förmiddagen gled hon upp på tredjeplatsen i damklassen (sjua totalt) och inget talar för att klättringen slutar där. Sara Lindström toppar alltjämt före Pernilla Otto (som också är en klättrar i resultatlistan) med 495,9 respektive 494,5 kilometer efter de 101,5 timmar som nu förflutit (av 144 timmar, målgång 12.00 på söndag). Johnson har tillryggalagt 457,3 och att hämta in nästan fyra mil kan låta svårt, men väldigt mycket kan hända på 42 timmar löpning och hon har redan mer än halverat avståndet (som vid lunch i går var 85 kilometer) senaste dygnet. Mamma Regin Johnson har haft det lite tuffare senaste dygnet och är nu sjua, på 389 kilometer (med ”tufft” har hon ändå avverkat över 13 mil sedan lunchtid i går, så det är på inget sätt någon handbroms ilagd). Stockjholmaren Johnny Hällneby, som gick för världsrekord, löpte som en klocka första 2,5 dygnen med drabbades sedan av väder och magproblem och har nu fått släppa alla ambitioner att nå rekord (såväl i världen som sitt eget svenska). I själva tävlingen är han ändå fortfarande drygt åtta mil före göteborgaren Emir Halalkic, på 585,9 respektive 502 kilometer.
På tal om att springa långt deltar ex-örebroaren Magnus Hjelmér (som vann Storstenshöjden 100 miles i somras), 450-kilometersloppet Tor des Glaciers nere i Alperna, i norra Italien. Det är en av världens råaste ultratävlingar, och Luca Papi och Jules-Henri Gabioud kom i mål och delade segern efter 138 timmar i går. Hjelmér har enligt GPS-trackingen knappt åtta mil kvar till målet i Courmayeur och bör kunna nå det i morgon bitti.
Ungdoms-SM i orientering inleddes i Falköping på fredagen, med sprinten, och Tisarens Robin Helmersson tog länets enda topp tio-placering med just en tiondeplats i H15-klassen. Långdistansen avgörs i morgon och på söndag avslutas tävlingarna med distriktsstafetten.
På tal om orientering avgjordes Tisarens klubbmästerskap över medeldistans i torsdags, och få klubbar i Sverige lär kunna ha ett KM där alla damlöparna varit landslagsuttagna i år: Ellinor Tjernlund vann 1,5 minuter före Lilian Forsgren och 3,5 före Josefin Tjernlund. Filip Jacobsson tog herrguldet 31 sekunder före Daniel Forsgren. Josefins KM-svit bröts därmed (hon vann både sprint och långdistans tidigare i år) medan det blev tredje herrsegraren på tre tävlingar.
Och tja, på tal om både orientering och Tisaren så blev Gustav Hindér häromdagen uttagen till VM i orienteringsskytte, som avgörs i Tjeckien i slutet av oktober. 2017 tog Hindér VM-brons i stafett och som bäst en fjärdeplats individuellt.
Förutom Bergslagsleden ultra, som jag skrivit en hel del inför, avgörs också klassiska terrängloppet Tarstaborgsrundan i helgen. Niokilometersloppet avgörs på söndag, och är den tolfte deltävlingen i årets långloppscup. Bland de föranmälda finns Liduina van Sitteren, Maria Nagle och Petra Hanaeus, men det ser lite glesare ut mellan toppnamnen på herrsidan (Johan Ingjald får bära favoritskapet i nuläget).
-
Nu har startlistan till Bergslagsleden ultra, länets största ultratävling som avgörs på lördag, släppts. Eller ja, startlistan har funnits på nätet länge, men nu kan man se vem som anmält sig till vilken av de tre distanserna som i år bjuds. Banan är ju ny – alla startar i Ånnaboda och springer söderut på Bergslagsleden, och vänder i Leken (för 46 kilometer), Lillsjön (66 kilometer) eller Sixtorp (84 kilometer). Här är de mest spännande länsnamnen på respektive sträcka:
46 kilometer: Mattias Nätterlund (Starts snabbe traillöpare som vann Kilsbergen trailrun i lördags och som ultradebuterade med en sjundeplats just i Bergslagsleden ultra i fjol), Kajsa Rosdal (Start), Fredrik Berg (Hällefors LK), Therse Persson (Örebro AIK) och Janne Werner (Almby).
66 kilometer: Cecilia Jenslin (Team Nordic trail Örebro) och Rihards Darzins (Almby).
84 kilometer: Jonathan Kandelin (Örebro AIK), Carina Gustavsson (LK Gränslöst), Ola Backlund (Nature running, dock tror jag att han kommer agera efterlöpare och inte tävla) och Martin Bergman (Trail and run).
Starten för alla tre klasserna går i Ånnaboda på lördag morgon, 8.00, och 84-kilometerslöparna kommer att få chansen att vända efter 33 kilometer och byta till 66-kilometersklassen om de känner för det.I helgen avgörs långdistans-SM i orientering utanför Strömstad, nära norska gränsen, och vad jag förstår är Martin Regborn nu fit for fight igen efter stressfrakturen i våras som följdes av lårsmällen i världscupcomebacken som följdes av en fotledssutkningen i kvalet till medeldistans-SM. Han är en av totalt elva anmälda länsorienterare till tävlingen, där kvalet avgörs på lördagen och finalen på söndagen. Tisaren ställer upp med det mesta av det bästa i form av Ellinor Tjernlund, Josefin Tjernlund, Lilian Forsgren, Andrea Svensson, Lovisa Persson, Daniel Forsgren, Anna Hallmén, Gustav Hindér och Sofia Johansson (och bland andra Valter Pettersson i juniorklassen) medan KFUM Örebro kommer med Jonatan Gustafsson (som hade pangform i löparskorna tidigt på säsongen och sprang både orienterings-EM och friidrotts-U22-EM men på grund av studierna avbröt friidrottssäongen i förtid).
Nere i Skåne passerade löparna i Viadal ultra six days vid lunchtid halvvägs i sexdagarstävlingen. Karlskogingarna Leonora Johnson och Regina Johnson hade i det läget gjort 329,4 respektive 289,6 kilometer, och de ligger alltjämt femma och sexa i tävlingen som Sara Lindström leder före Pernilla Otto och Lisa Amundsson. Alla de tre har viss chans på Kristina Palténs svenska rekord (721,79 kilometer) efter att ha passerat halvvägs på 373,95, 357,1 respektive 350,3 kilometer. Kan Amundsson fortsätta i exakt samma fart på andra halvan kan hon precis nå världsrekordet i K60-klassen, tyska Silke Gielens 718,36 kilometer som sattes för bara några veckor sedan.
-
Emilia Fahlin meddelade redan i går att hon avstår VM i Belgien – som hade blivit hennes 13:e världsmästerskap som senior – och i dag gick Svenska cykelförbundet ut med beskedet att varken Jacob eller Jonathan Ahlsson tagits ut. De fyra svenska U23-platserna gick i stället till deras klubbkompis Hugo Forssell (i Motala AIF), Jacob Eriksson (Gånghester), Erik Bergström-Frisk (Södertälje) och Linus Kvist (FK Trampen). Alla enbart uttagna till linjeloppet nästa fredag, ingen till tempot. Forssell, Eriksson och Bergström frisk var tillsammans med Jonathan Ahlsson den svenska kvartetten på EM förra veckan, men nu byts alltså Jonathan ut mot Kvist.
– Jag hoppas att alla har tagit med sig lite lärdom därifrån och räknar med att vi kan vara med och köra om topp tio-placeringar, säger förbundskapten Lucas Persson till Svenska cykelförbundets hemsida.I lördags vann Robert Brundin Billingen rollerksi och i söndags tog Olivia Hansson hem Nybrorullen – men det hindrade dem absolut inte från att i vanlig ordning vinna onsdagskvällens etapp i Moto tour, som dessutom gav dem varsin titel som klubbmästare i Karlslunds IF. Tävlingen gick på en mindre asfaltsväg parallellt med riksväg 50, strax norr om avfarten till Kumla, och var en vändbana på sju kilometer för totalt 14 kilometer (med en backe på 50 höjdmeter strax före vändningen och i övrigt en del småkupering) som avverkades med individuell start. Brundin vann med nästan 1,5 minuters marginal till Mattias Fritz (30.46,6 mot 32.10,0) medan Hansson var nästan nio minuter före tvåan Alma Olsson (33.46,0 mot 42.41,9). Hansson ar sjua totalt sett sjua av 30 startande (varav 27 herrar). Ellen Olsson tog bronspengen i damernas KM medan Oskar Ekholm tog herrarnas dito trots att han var fyra i mål – trean Daniel Olsson, som var 4,2 sekunder före, tävlar nämligen för Garphyttan.
Resultatet innebär att Hansson redan nu, inför den sista deltävlingen (en 32 kilometer lång masstart i Järle den 9 oktober) säkrat ännu en totalseger i Moto tour – med en poängs marginal. Hon står nu på 40 poäng, men även om hon inte skulle komma till start och totaltvåan Alma Olsson skulle vinna skulle Olsson bara nå 39 poäng. I herrklassen behöver Brundin bara ställa upp i sista deltävlingen för att säkra totalsegern (det skulle ge honom sex poäng för ointagliga 91), men skulle han avstå har tre åkare matematisk chans att ta sig förbi: Tvåan Daniel Olsson, trean Fritz och fyran Ekholm. För Olsson räcker en andraplats för att gå om Brundin (om Brundin inte kommer till start och Fritz och Ekholm inte vinner), medan Fritz och Ekholm måste vinnaNere i Viadal har det närmast optimala väder som rådde de två första dygnen under eftermiddagen och kvällen i dag bytts ut mot både regn, rusk och (kanske värst) blåst. Men världsrekordjagande Johnny Hällneby (som passerat 42 mål på de första 59 timmarna) och de andra trummar oförtrutet på. Av karlskogingarna är Leonora Johnson just nu femma (29 mil) och Regina Johnsson sexa (25,5 mil). Leonora är i princip i rörelse hela tiden förutom en femtimmars-sömn per natt hittills. Regina tog sju timmar första natten och åtta timmar andra natten.
-
Inget OS, inget EM, ingen tävling över huvud taget sedan La Course (”damernas Tour de France”) den 26 juni – och inte mycket till besked om varför. Men nu står det hur som helst klart att Emilia Fahlin väljer att avstå även VM – det av årets mästerskap hon inför säsongen såg fram emot allra mest eftersom det går på en bana som, åtminstone på papperet, skulle passa henne alldeles utmärkt. Mästerskapet avgörs i Flandern med start och damernas 158 kilometer långa lopp startar i Antwerpen och har målgång i Leuven nästa lördag, den 25 september. Utan Fahlin, alltså.
– Hon är inte klar än. Hon hoppades komma igång till andra halvan av säsongen men så blev det inte. Hon har haft en paus och är på bättringsvägen, men inte raceredo. På VM är det extrem hård tävling och små marginaler och det gäller att vara i kanonform. Emilia har inte bestämt sig hur det blir med resten av säsongen, som fortsätter in i oktober. Hon tar det vecka för vecka, säger förbundskapten Lucas Persson till SVT.
Svenska truppen släpps i morgon, och bröderna Jacob och (framför allt) Jonathan Ahlsson har förstås en chans att komma med i U23-truppen. Deras tempolopp körs på måndag, den 20 september, medan linjeloppet körs fredagen den 24 september.VM blir det garanterat Ludvig Berg, den 18-åringen från Karlskoga som numera bytt moderklubben Granbergsdals IF mot Rehns BK. Berg fick ju debutera i rullskidåkningens världscup för några veckor sedan, och är nu som en av fyra svenska herrjuniorer uttagen till VM i Val di Fiemme som startar redan på torsdag. På programmet finns 13 kilometer platt (!) i fristil på torsdag (platt betyder i de här sammanhanget 264 höjdmeter), sprint i fristil på fredag, teamsprint i fristil på lördag och 13 kilometer i klassisk stil med masstart på söndag (då är det avslutning uppför Alpe Cermis, samma brant som Tour de ski-avslutningen, med totalt 492 höjdmeter).
Nere i Viadal har löparna nu sprungit i drygt 34 av de 144 timmarna som sexdagarsloppet ska pågå. Världsrekordjagande Johnny Hällneby har än så länge inte tagit någon ordentlig sovpaus och har avverkat drygt 27 mil. Helt enligt världsrekordplanen, vad jag kan förstå. Sara Lindström och Diana Kämpe har båda passerat 20 mil och toppar damklassen medan karlskogingarna Leonora och Regina Johnson är femma och sexa på 18 respektive 17 mil. Leonora tog en paus på knappt 5,5 timmar i natt (med start vid 23.40) medan Regina klev av vid 22-tiden och tog nattavila i drygt sju timmar.
Konditionsbloggen 