I går stängde ordinarie anmälan till terräng-SM (efteranmälan kan man göra på tävlingsdagen), och precis som i alla svenska mästerskap i konditionsidrotter det här året är det ett osedvanligt starkt startfält som kommer samlas på Grimstafältet nästa helg.
Som vanligt tävlar seniorklasserna (herrar och damer) över kort distans (fyra kilometer) på lördagen och lång distans (tio kilometer) på söndagen medan ungdomar, juniorer och veteraner (i år bara upp till 69 år) springer varsin distans (men veteranerna kan dubblera och köra seniorernas långdistans på söndagen medan juniorerna kan dubblera och köra seniorernas kortdistans på lördagen), alltihop på en tvåkilometersbana som det löps varv på.
Bara i herrarnas korta klass är 76 löpare anmälda (mot 44 till start i fjol), och vi pratar inte vilka som helst: Adhanom Abraha, Emil Millan de la Oliva, Napoleon Solomon och så vidare. Motsvarande siffra på damsidan är 50 (mot 17 i fjol), med namn som Meraf Bahta, Johanna Salminen, Hanna Hermansson, Samrawit Mengsteab och så vidare.
Men namnet jag studsade mest när jag såg startlistan var förstås William Lind. Landslagsorienteraren med fem SM-guld och tre VM-brons på meritlistan stod plötsligt uppsatt för KFUM Örebro, och jag var tvungen att ringa upp honom för att höra att det inte blivit något fel (artikeln kan ni läsa här). Det var det inte. Istället berättade William att han letat efter en ny klubb eftersom han inte kände någon i Sävedalen längre (det var längesedan han flyttade från Göteborg till Falun), och i Falun tyckte han inte att det fanns så mycket till löparklubb, så då hade han frågat kompisen Martin Regborn (KFUM:s löparstjärna som också först och främst är orienterare) om Martin skulle tycka det var kul om han sprang för dem. För KFUM är det förstås ett riktigt lyckoskott eftersom de nu – med Lind, Regborn och Jonatan Gustafsson – får ett lag som kanske till och med kan utmana om medaljer (man adderar de tre bästa löparnas placeringar till en summa – i KFUM:s fall samtliga eftersom bara tre är anmälda till herrarnas korta distans) – i fjol slutade IFK Umeå trea på 56 placeringspoäng, vilket alltså är en snittplacering runt 19:e.
Starkt lag tack vare ett nyförvärv får KFUM Örebro också på P19-sidan, där Motalas Kevin Bodén tidigare i höst bytt till klubben (men han bor fortfarande kvar i Motala) och kompletterar Wilhelm Bergentz (som sprang så starkt på SM-milen i lördags) och Noha Olsson (som är på väg tillbaka på allvar efter sommarens skadetrassel). Bodén är egentligen 400- och 800-meterslöpare och var fyra på junior-SM i augusti på 800 meter 1.57,71 (i sin sista tävlingar för Motala). 4 000 meter är kanske lite i längsta laget, men i fjol tog han en 21:a-plats i P17-klassen på 14.41.
Man ska heller inte underskatta KFUM:s lag i söndagens M22-klass, där Jonatan Gustafsson teamar upp med Axel Sandberg och William Wickholm för att liksom P19-killarna springa sex kilometer.
Regborn springer även söndagens tiokilometersdistans medan Lind nöjer sig med fyra kilometer.
Fler länsnamn i anmälningslistan? Ja: Liduina van Sitteren springer både fyra och tio kilometer precis som Louise Wiker och Linus Rosdal. Haben Kidane (Hälleforsfostrad, numera i IFK Lidingö) gör äntligen riktig comeback efter sina skadestrul och springer den korta distansen på lördagen precis som Ellinor Tjernlund, Lisa Bergdahl och Heshlu Andemariam. Johanna Eriksson väljer tvärtom att bara springa den långa på söndagen.
Tisarens sprintorienterings-SM-guldmedaljör Valter Pettersson springer i P19-klassen och hans klubbkompis Emil Larsson i P17. Där finns också IF Starts Hugo Örn, medan hans klubbkompisar Marie Dasler, Maria Eriksson, Annica Sjölund, Antje Wiksten och Mikael Hansson precis som Almbys Ljiljana Persson springer i veteranklasser. De tre förstnämnda har alla varsin individuell medalj från fjolåret att försvara liksom ett gemensamt veteran-lag-SM-silver.
Som ett genrep är det på lördag dags för långa terräng-DM över tio kilometer i Åsbro. Regborn, van Sitteren, Bergentz, Sandberg, Olsson, Wickholm, Pettersson, Bodén, Eriksson, Sjölund och Persson finns på plats då. På damsidan är Frida Nilsson främsta utmanaren bland de som inte anmält sig till terräng-SM, medan det på herrsidan finns namn som Per ARvidsson, Mattias Näteterlund – och Filip Dahlgren. Den tidigare VM-tian i långdistans (orientering, alltså) vann Kilsbergen trailrun 2015 men har i övrigt varit rätt snål med deltagande i renodlade löptävlingar. I höst har han tagit silver och brons i orienterings-DM och sprungit hem en 16:e-plats på långdistans-SM. Det kommer bli kul att se vilken form han är i, jag tror inte jag sett honom i en DM-tävling i löpning i länet sedan 5 000 meter på banan 2011.
Ibland missar man en resultatlista eller tre. Så här kommer lite som sent omsider sköljts upp på Konditionsbloggens strand:
** Förra helgen avgjordes äntligen den första upplagan av Ekoloppet, en multisporttävling jag först skrev om här på bloggen i maj 2018 och som då var planerad till 2019, men av okänd anledning sköts den på framtiden till 2020 – och i år flyttades det från 29–31 maj till 2–3 oktober på grund av coronapandemin (loppet skulle ha avgjorts som en del i Askersund outdoor festival, men den ställdes in – nytt försök för gemensamt lopp och festival 28–30 maj 2021). En motionsklass hade de tre momenten (22 kilometer vandring/löpning på Munkastigen, 25 kilometer kajak och 79 kilometer mountainbike, allt i Tiveden och upp mot Askersund) uppdelad på två dagar medan tävlingsklassen förstås avverkade allt i ett stycke på lördagen. Trefaldige Vasaloppsvinnaren Oskar Svärd vann i par med Emil Dahlqvist (på 7.25.06, 24 minuter före Ola Oppås och Håkan Lindgren som hade en sekundstrid med sina Kolmården adevntures-kollegor Mats Röjgård och Pär Alenbrand). Enda länslaget, ”Frilufsarna Bergslagen” (Tommy Grahn och Therese Persson) missade reptiden för att få ge sig ut på mountainbiken, men placerades ändå in som 16:e lag i resultatlistan och femma i mixedklassen (som Christer Casselsjö och Marie Nilsson vann med över en timmes marginal, på 7.58.03; några damlag kom inte till start).
** Hinderbanespecialisten Siri Englund vann hinderbanearrangören Tough vikingscoronaanpassade lopp på Stockholm stadion (max antal varv på löparbanan, där 15 hinder skulle forceras per varv, på 45 minuter) med 7,25 varv (alltså 2 900 meter och runt 110 hinder; ett halvt varv mer än tvåan Sofie Österberg). Ett resultat som dessutom räckte för att slå alla utom tre herrar (Martin Stjernlöf vann på 7,75 varv).
** Louise Wiker klev inte alls av SM-milen i lördags (vilket jag skrev här på bloggen eftersom det stod så i resultatlistan), utan kom aldrig till start. SM-bronsmedaljören i maraton, som är fostrad i Hällefors, sprang i stället hem en seger i Bålsta halvmarathon på 1.20.20 (16,5 minuter före tvåan). På instagram skriver dubbla VM-löparen Wiker att hon dock känt att hon gått på lite för hårt efter maratonframgången, och att det nu är dags att lyssna på kroppen.
** Örebro AIK:s Tina Åbjörn och Anna-Karin Larsson sprang huvuddistansen 100 miles (drygt 16 mil) på flyttade och coronaanpassade (uppdelat på tre dagar) Täby extreme challenge (TEC) i helgen. Åbjörn gick i mål på 24.04.54 och tog därmed en sjätteplats i startgruppen medan Anna-Karin Larsson var placeringen bakom på 25.13.32 (jag har inte lyckats få fram resultat för hela helgen än, så jag vet inte om fler länslöpare deltog).
Kilsbergsleden är ju en av länets mest klassiska lopp, den 31 oktober arrangeras det för 55:e gången (nästan alltid har det gått i Karlslundsspåret) – och det kommer verkligen bli av, trots de fortsatt hårda coronarestriktionerna. Däremot kommer allt utom huvuddistansen 14,7 kilometer att strykas bort. Inga ungdoms- och juniorklasser över kortare distanser (mer än Lilla Kilbergsleden, för de allra yngsta, som arrangeras som ett separat arrangemang för andra året men i år med maximalt 40 deltagaer), inga motionsklasser över fem och tio kilometer. Det blir heller ingen servering, ingen dusch och inga priser. Och det blir maximalt 100 deltagare, fördelat på två olika starttider (10.30 respektive 12.00). I fjol deltog 132 deltagare bara på den längsta banan, plus minst lika många på övriga distanser. Markanatten trailrun, som lördagen därpå (den 7 november) avgörs för andra gången, gör precis samma anpassning – ingen servering eller dusch och startfältet splittrat i två grupper om maximalt 40 löpare per start (16.30 respektive 18.30).
Bergslagsleden ultra tillkännagav ju redan för ett år sedan att 2020 års upplaga skulle vara den sista på den ursprungliga banan, med start i Digerberget och mål i Ånnaboda – och i lördags släpptes den helt nya banan för 2021. Eller snarare de tre (!) nya banorna.
Nu kommer både start och mål att vara beläget i Ånnaboda, och löparna kommer springa söderut och vända – men det kommer finnas tre vändpunkter att välja på: I Leken för en totaldistans på 46 kilometer, vid Stenbäcken för 65 kilometer och nere i Sixtorp för 82 kilometer (då har man sprungit hela etapp tio, elva och tolv på Bergslagsleden; Leken ger etapp tio och elva medan Stenbäcken ligger mitt på etapp tolv).
Starten kommer gå klockan åtta på morgonen och maxtiden kommer vara ungefär elva timmar (alla ska i mål före mörkret faller, och solnedgången är 19.10 eller så).
Tävlingsdatum är den 18 september 2021, och vi får verkligen hoppas att covid-19-situationen är en helt annan då.
De för alltid gällande banrekorden på den ursprungliga Bergslagsleden ultra-banan, som användes sju gånger, är Erik Anfälts 2.38-56 från 2017 och My Svenssons 4.14.57 från 2020. Anfält är också mesta mästaren med fyra segrar (på fyra starter). Faktum är att ingen vunnit mer än en gång – övriga segrare är Liv Fahlén (2014), Daniel Nilsson (2014), Maria Strömberg Bylund (2015), Sandra Lundqvist (2016), Maria Eriksson (2017), Beata Falk (2018), Markus Living (2018), Johanna Gelfgren (2019), Simon Karlsson (numera Bloss, 2019) och My Svensson (2020).
Den 31 oktober är sista datum att söka sanktion för friidrottstävlingar inför 2021 (till ordinarie avgift), så nu börjar man kunna urskilja en tävlingskalender för nästa år allteftersom arrangörerna lämnar in sina ansökningar. Startmilen kommer gå den 10 april (senaste datumet på elva år, sedan dess har den klassiska tiokilometerstävlingen bland annat avgjorts i mars två gånger), Vintrosaloppet den 13 maj (som vanligt på Kristihimmelsfärdstorsdagen), Spartacusstafetten gör comeback efter att ha legat nere 2020 (ej av coronaskäl) och arrangeras som vanligt den tredje söndagen i maj (16 maj 2021), Lidingöloppsseedande Svartåloppet har löpts den andra lördagen i augusti sedan 80-talet (14 augusti 2021), Blodomloppet i Örebro har tilldelats den 19 augusti (som vanligt en torsdag) och Hostruset går första lördagen i oktober (den 2 oktober 2021), återstår att se på vilken bana.
När sprint-SM avgjordes i området runt Sörbyvallen i södra delen av Örebro i dag sprang Valter Pettersson hem den första (om jag inte missminner mig) juniortiteln av en länsorienterare sedan Djerfs Frida Johansson skrällvann natt-DM i Östansjö 2017. 18-åringen från Åsbro har ju under den här mycket speciella säsongen visat framfötterna på de sätt som det går (för två veckor sedan spöade han till exempel alla länets löpare – seniorer, alltså – i korta terräng-DM), och fullträffen fick han till den dagen det betydde som mest. Av splittiderna att döma gjorde han inte ett enda . , och guldet i den yngre juniorklassen (H18, alltså klassen för dem som är födda 2002 och 2003) säkrade han med 16 sekunders marginal till tvåan Mattias Östberg, Stora Tuna, efter knappt 15 minuters orientering. Övriga var ytterligare 20 sekunder bakom.
Martin Regborn hade däremot inte sekunderna på sin sida, och kunde inte försvara sitt guld från i fjol. Örebroaren var exakt lika med landslagskollegan Gustav Bergman vid första mellantiden i tv, halvvägs ungefär, och tappade sedan fyra sekunder till den andra, nära mål, men tog in tre av dem (splittiderna hittar ni här, om ni vill grotta ned er). Silver för Regborn, alltså (Kåres Isac von Krusenstierna tog bronset, elva sekunder bakom) och guld för Bergman för tredje SM-tävlingen i rad (Regborn har silver–brons–silver i medeldistans, långdistans och sprint). Regborn visste inte riktigt vad han skulle tycka i SVT-intervjun efteråt, kändes det som. Försmädligt att förlora guldet med en sekund förstås, när det fanns ganska många sekunder att förbättra ute på banan. Men ändå ett bra resultat med tanke på att han inte sprungit en sprinttävling på ett år och var osäker på formen efter förra SM-helgen och Lidingöloppet. Så kan man nog sammanfatta det hela.
Ytterligare sex länslöpare tog sig till A-final i seniorklasserna, och av dem var Josefin Tjernlund bäst med en niondeplats, 1.27 bakom segrande Tove Alexandersson men bara 40 sekunder från bronset. Systern Ellinor var knappa minuten bakom, på 18:e plats. Jonatan Gustafsson 26:a, Lovisa Persson 28:a, Daniel Attås 30:e. Oskar Andrén missade A-finalen oh fick trösta sig med seger i B-heatet. På juniorsidan var Melker Forsberg nia och William Segura 37:a i den äldre klassen, Rasmus Pettersson 23:a i den yngre (2.06 bakom Valter).
Lilian Forsgren kom inte till start, på grund av ett infekterat sår på ena foten.
I morgondagens mixedsprintstafett ersätts hon av Ellinor Tjernlund på förstasträckan, medan Lovisa Persson kliver in som ankare i andralaget.
Nere på Anderstorp blev det också dubbla medaljer till länet när SM-milen avgjordes, men det allra häftigaste var nog ändå att Liduina van Sitteren slog det inofficiella distriktsrekordet på tio kilometer landsväg. Inofficiellt av två orsaker: 1) Till skillnad från Svenska friidrottsförbundets svenska rekord-lista, som inkluderar tio kilometer landsväg, så erkänner inte Närkes friidrottsförbund det som en rekorddistans. 2) Den historiska statistiken för distriktet felar på distansen. Alla lopp i länet och alla SM-tävlingar på distansen finns med, men inte alla andra tiokilometerslopp som kan ha löpts i Sverige och utlandet under främst 1900-talet.
Det är dock svårt att tro att någon före i dag varit snabbare än de 35.27 som Josefin Gerdevåg noterade när hon blev fyra på SM-milen i Malmö i april 2015. Men i dag sprang van Sitteren in på 35.15 (och blev tia, konkurrensen i Sverigetoppen har hårdnat!). Dessutom blev Erica Lech i samma lopp (där de 19 starkaste damerna gjorde upp) in precis bakom van Sitteren på 35.18, den näst snabbaste tiden av en länslöpare någonsin. Det gav en elfteplats bland seniorerna, men också ett brons i K40-klassen. Veteranbrons tog också Marie Dasler, i K50 på 41.09. Och tja, Zinkgruvanfostrade Motalalöparen Johanna Eriksson tog silver i K35, två sekunder från guldet, och blev sexa totalt med 34 blankt. Louise Wiker bröt (flera länslöpare som anmält sig, bland annat Fredrik Johnsson, kom inte ens till start).
17-årige KFUM Örebro-löparen Wilhelm Bergentz vann herrarnas B-heat på finfina 31.17, tre år äldre klubbkompisen Axel Sandberg vann B-heatet på 32.42. Mathias Viktorsson och Björn Engqvist persade med 35.37 respektive 36 blankt i M35. Maria Eriksson sexa i K40 med 43.35.
Ex-örebroaren Heshlu Andeamariam blev 24:a på 30.22 i herrarnas A-heat som Samuel Tsegay vann på 28.31. Meraf Bahta vann damernas på 32.02.
Hemma i länet arrangerades också två motionsarrangemang under lördagen: Notoriskt snabba Jimmy Axelsson (som förra helgen kombinerade rullskid-SM med Örebro crazy trail) var snabbast av alla när Digertestet invigdes, en Besegrat trappen-inspirerad utmaningen vid Digerberget strax utanför Nora, i Norabygdens SK:s regi, med 100 höjdmeter över 1 000 meter löpning. Axelsson klarade det på 4.26, Per Eklöf och Rodney Hundermark var näst snabbast med 5.09. Josefin Erlandsson noterade finfina 5.39 och var därmed över en minut snabbare än Jessica Korkeakoski. Efter invigningsdagen är det ny fritt fram för vem som helst att när som helst göra testet.
Och i Svartå avgjordes 21 kilometer långa mountainbiketävlingen Svartåtrampet där Anna Eriksson (1.22.31) och Patrik Bergman (54.34) var snabbast.
1. Orienterings-SM i Örebro Det finns medaljchanser både på herr- och dam- och junior- och stafettsidan när sprint-SM avgörs i södra Örebro lördag och söndag, och även om publik inte får närvara så går hela arrangemanget att se på SVT.
Martin Regborn, som var banläggare när SM senast gick i Örebro (bara någon kilometer bort, 2017), är största medaljhoppet medan Lilian Forsgren (om hon kommer till start, hon äter antibiotika för ett infekterat sår på ena foten – läs text på na.se i eftermiddag) och Josefin Tjernlund båda är outsiders. På juniorsidan har ju Valter Pettersson visat ruskig löpform på slutet, så får han bara ihop det tekniskt kan han säger också utmana i absoluta toppen i den yngre juniorklassen. Bara 18 år gammal har Pettersson dessutom fått chansen i Tisarens A-lag i söndagens stafett, där han ersätter Daniel Attås i ett i övrigt oförändrat lag som ska försvara fjolårets silver (även om spurtstarka Josefin Tjernlund nu fått återta slutsträckan från Forsgren).
Totalt är 14 av 18 svenska landslagslöpare på plats, de enda som saknas är hälopererade Karolin Ohlsson, skadeförföljda Jerker Lysell och så Johan Runesson och Sanna Fasth. Alla länsorienterare på sprint-SM i Örebro Damer: Lilian Forsgren, OK Tisaren, Lovisa Persson, do, Ellinor Tjernlund, do, Andrea Svensson, do, Josefin Tjernlund, do. Herrar: Martin Regborn, Hagaby, Jonatan Gustafsson, KFUM Örebro, Erik Lindgren, OK Tisaren, Oskar Andrén, do, Oskar Hindér, do, Daniel Attås, do. Äldre juniorer (fyller 19–20 år 2020), damer: Elin Schagerström, Garphyttans IF. Herrar: William Segura, KFUM Örebro, Melker Forsberg, do. Yngre juniorer (fyller 17–18 år 2020), damer: Sofie Bodin, Almby, Karin Lindgren, KFUM Örebro, Lovisa Gustafsson, do. Herrar: Linus Malm, KFUM Örebro, Valter Pettersson, OK Tisaren. Mixedsprinstafett: OK Tisaren (Lilian Forsgren, Valter Pettersson, Oskar Andrén, Josefin Tjernlund), OK Tisarens andralag (Ellinor Tjernlund, Daniel Attås, Gustav Hindér, Andrea Svensson), KFUM Örebro (Lovisa Gustafsson, Jonatan Gustafsson, Melker Forsberg, Karin Lindgren).
2. SM-milen på Anderstorp
En av få positiva saker som coronapandemin fört med sig är att startlistorna i SM i olika discipliner blivit riktigt starka. När SM-milen (alltså SM över tio kilometer landsvägslöpning), som fått flyttas två gånger, nu äntligen genomförs på den gamla formel 1-banan i Anderstorp på lördagen kommer löpare som David Nilsson, Mohammad Reza, Mustafa Mohamed, Samuel Tsegay och Samuel Russom göra upp om guldet på herrsidan (tyvärr däremot ingen Emil Millán de la Oliva eller Suldan Hassan) medan Meraf Bahta, Carolina Wikström, Hanna Lindholm och Johanna Salminen gör upp på damsidan.
15 av de 30 svenska män som sprungit milen under 30 senaste året är anmälda (bland de som saknas finns förstås Martin Regborn, 21:a på den listan med 29.41,82, som springer orienterings-SM). De högst rankade länslöparna hittar man därför (som vanligt) på damsidan: I deras finalheat kommer Liduina van Sitteren, Hälleforsfostrade Louise Wiker och Zinkruvanfostrade Johanna Eriksson (Motala AIF) ta plats, medan Erica Lech är toppseedad i B-heatet. Där finns också IF Start-kvartetten Maria Eriksson, Antje Wiksten, Marie Dasler och Annicka Sjölund i K40-, K45- respektive K50-klasserna (Wiker och Lech tillhör också K40, där de är rankade trea och fyra bakom Lindholm och Johanna Salminen). Fler veteraner från länet till start: Björn Engqvist i M35, Fredrik Johnsson i M45 och Mikael Hansson i M55.
Det avgörs bara en juniorklass, för alla upp till 22 år, och där kutar både Axel Sandberg och Wilhelm Bergentz (i varsitt heat), men det finns sex M22:or i A-heatet, så det lär bli tufft om medaljerna. Den ende länsanknutne löpare i herrarnas A-heat är förre IF Start-löparen Heshlu Andemariam, som är en av de där som gått under 30 i år.
Alltihop direktsänds på Svenska friidrottsförbundets facebooksida.
3. Gent–Wevelgem
Det gäller nog att tävla så mycket man bara kan just nu, om man är internationell cyklist. För nu har tävlingarna börjat ställas in igen, på fredagen ströks Paris–Roubaix, som ju redan flyttats från våren till hösten men som, som kompensation, för första gången i den 125-åriga historien skulle ha en damtävling.
Efter SM-silvret i lördags och femteplatsen i Brabantse pijl (en tävling två nivåer under världstouren, men med bra startfält i år) kör Emilia Fahlin på söndag Gent–Wevelgem, ytterligare en belgisk tävling som skjutits upp från i våras.
Det bjuds 141 kilometer med sju namngivna klättringar (varav fem ligger väldigt tätt ungefär halvvägs) och sex pavésektioner. Sista 40 kilometerna ser dock väldigt lättcyklade ut, om nu inte vädret ställer till det, så det kan mycket väl bli en klungspurt i slutet om ingen fått ett stort försprång.
Fahlins stall FDJ-Nouvelle Aquitaine-Futuroscope ställer upp med henne, norska Stine Borgli, australiska Lauren Kitchen och franska trion Clara Copponi, Eugénie Duval och Maëlle Grossetête.
Bland favoriterna till segern finns Kirsten Wild, Ellen van Dijk, Lizzie Deignan och Trixi Worrack, men det finns massor med starka namn i listan.
Efter Gent–Wevelgem väntar Flandern runt, nästa söndag, för Fahlin.
Jag brukar skriva mina racerapporter samma dag som loppen avgjorts (eller den dag de tagit slut, om det är flerdagarslopp). Men den här gången har det tagit ett par dygn att riktigt samla tankarna för att förstå vad som hände och hur jag ska förhålla mig till det.
Basfakta: Örebro 24h var ett klassiskt 24-timmarslopp som avgjordes på ett 1 072 kilometer långt varv på Fornabodatravet strax utanför Lindesberg. Man sprang alltså runt på själva travbanan, men inte nere i doseringen där hästarna kutar utan uppe på kanten, där underlaget packats och plattats. Mitt från början allt överskuggande mål var ultradistanslandslagsgruppens gräns på 215 kilometer, men då all träning och alla förberedelser fungerat optimalt sedan jag anmälde mig nästan ett år tidigare hade jag i mitt huvud höjt 215 kilometer till en skamgräns och satt 240 kilometer som ett helt realistiskt, om än tufft, mål (jag hade också ett väldigt viktigt mål i att jag skulle vara i konstant rörelse under 24 timmar). Facit blev 184 519 meter, alltså mer än tre mil från skamgränsen (och jag klev av efter 22 timmar och tio minuter).
Jag var alltså över tre mil från min skamgräns, över 5,5 mil från vad jag trodde var möjligt och jag bröt mot min regel att hålla mig i rörelse (faktum är att jag vid två tillfällen lånade en stol och satt några minuter under de första 22 timmarna också). Ändå är jag inte särskilt besviken eller missnöjd med min egen insats när jag ser tillbaka på loppet.
Orsaken? Att den stora anledningen till att jag inte kom längre var underlaget. Här vill jag inflika att det på inget sätt handlar om kritik mot arrangören, utan bara om mina egna förväntningar som var helt felaktiga och som därför gjorde förberedelserna otillräckliga. Jag springer bara runt tio procent av min träning på asfalt (resten på stig, obanat, grusväg och löpband), och när det väl händer beror det oftast på att jag behöver passera asfalten för att ta mig någon annanstans. Jag har därför en kropp som är otroligt ovan vid hårda underlag, och det fick jag betala ett hårt pris för i Växjö marathon 2018 (jag har aldrig någonsin varit så sliten efter ett lopp, oavsett längd, och det berodde helt säkert på att jag inte hade sprungit en meter asfalt innan även om jag i övrigt var i mitt bästa slag). Och nu hände det igen: Underlaget på Fornabodatravet var så hårt att det snarast var att jämföra med att springa på asfalt eller betong – och därtill var det på stor delar av banan ojämnt, liksom räfflat (mer och mer så när regnet drog in under natten och sköljde bort en del av materialet), så fötterna landade aldrig helt platt, utan hela tiden med konstiga, oberäkneliga vickningar, vilket fick till följd att jag sprang och spände fötterna hela tiden. Återigen; det här är ingen kritik och hade jag förstått att en travbana ser ut på det här sättet hade jag tränat annorlunda och mer anpassat för uppgiften. Det här var trots allt mitt största mållopp hittills i livet, jag har aldrig tidigare lagt ned mig så helhjärtat för en uppgift.
Men som det nu var började jag redan efter ett par timmar få ont under högerfoten. Mest på högersidan, i senan ut mot lilltån, men också under hålfoten. Vi inledde med att springa vänstervarv de första sex timmarna, så jag försökte tänka positivt att det nog skulle vända (och göra ont i vänsterfoten istället) när vi fick byta till högervarv vid 17-tiden på eftermiddagen. Men så blev det inte, och i stället eskalerade smärtan i foten under hela tävlingens gång. Och jag började också mycket, mycket tidigare än normalt känna mig sliten i lår och rumpa.
Nå, för att nå 215 kilometer (och kanske 240) hade jag satt upp en plan som gick ut på att jag skulle springa tolv mil de första tolv timmarna följt av minst 105 kilometer på andra halvan. Det skulle i min värld ge mig 2,5 timmars möjlighet till magras, massage eller annat (för jag hade inga som helst dubier om att jag, när jag väl sprang, skulle kunna hålla sexminuterstempo även under andra halvan).
Men redan efter tio timmar började det faktiskt bli rätt ansträngande att hålla tempot (muskulärt – på grund av underlaget, tror jag – men inte pulsmässigt, jag låg mellan 115 och 120 slag i minuten, motsvarande 63–65 procent av min maxpuls), även frånsett foten. Här överlade jag lite med mig själv och kom fram till att det ändå är vettigt att härda ut två timmar (det här var, med facit i hand, förmodligen det sämsta beslutet jag tog under loppet – även om jag inte tror att det påverkade slutresultatet nämnvärt). Jag fullföljde därför tolv timmar i min tänkta utgångsfart och kom 113 varv (121,27 kilometer, snittfart 5.57 per kilometer).
Fram tills hit hade jag helt och hållet hållit min fart- och kostplan. Jag drack en halvliter Maurten per tvåtimmarscykel, och vid varje tvåtimmarspassering åt jag en liten portion med ris- och fisksallad (något som jag under sommaren provat ut att magen tolererar väldigt bra – och faktum är att det gick så bra att jag inte behövde ta ett enda toastopp under hela loppet!; pinka gjorde man längs banan) och därtill lite choklad och kaffe och dylikt vid behov. Enda gången jag gick var några hundra meter vid varannan-timmen-matpauserna och enda gången jag stannade var för att kissa (och halsa en kopp kaffe), i övrigt låg alla varvtider så långt mellan 5.40 och 5.55, och snittet alltså på 5.57 (inklusive alla småstopp).
Klockan var 23 på kvällen när vi gick in på andra halvan, och jag kände att jag behövde någon typ av kort återhämtning, så jag bestämde mig för att gå ett varv. Det tog 14 minuter.
Sedan skulle jag börja springa igen, i sexminuterstempo, var ju planen. Men. Högerfoten gjorde ont. Musklerna var sönderslagna av underlaget. Och, även om jag inte kände att det var någon begränsande faktor, så var fötterna fullständigt uppfläkta av blåsor, både vätskefyllda och spruckna (jag hade orutinerat nog glömt mina damasker hemma, så jag hade bara mig själv att fylla när gruset började fylla skorna – på hela tävlingen tog jag aldrig av mig dem, min erfarenhet är att sådant bara tar tid och att blåsor sällan blir bättre så länge man fortsätter springa; det är bättre att göra klart och ta hand om skiten efteråt).
Jag insåg snabbt att mina mål var i kris, så jag la upp en ny strategi: Jag skulle springa 2,75 varv i det tempo jag i det läget kunde hålla och sedan gå 0,25 varv. Det höll bara två vändor, sex varv. Sedan gjorde det för ont. Jag gick ett halv varv. Såg tiden rinna iväg. Gick ett helt varv. Och ett till. Och ett till. På de två timmarna efter halvtid hade jag bara kommit tolv kilometer när Leonora Johnsson (som ingår i Sveriges backyard-VM-lag och var på plats som support åt sina tre familjemedlemmar som sprang, men även som standby åt mig och några fler kompisar) som en räddande ängel promenerade ett varv runt banan med mig och gav mig en sjuhelvetes peptalk till att hitta löpsteget igen (Leonora fortsatte peppa mig genom hela natten, och gav mig varm soppa när jag som bäst behövde det). Jag hittade ny motivation att fortsätta och en ny strategi: Jag skulle springa tre fjärdedelar av varvet och gå en fjärdedel. Jag smsade med coachen på hemmaplan och kom överens om att jag skulle få bryta vid 100 miles om det inte kändes bättre, det är onödigt att slå sönder kroppen när målet redan runnit ut i sanden.
Så i trefjärdedelstempo sprang jag vidare genom natten. Jag hörde många andra klaga på att det drog in regn och blåst, men det hade jag inga som helst problem med. Jag älskar att springa i regn (det är rentav mitt favoritväder när jag tränar) och jag var tacksam för att det bara blåste motvind på ena kortsidan och inte på långsidan. Men jag kände mig ändå helt klar när jag passerade 100 miles på 18.10.13 (de två sista varven tilltog smärtan i foten, så då gick jag mer igen, efter 22 varv där jag skött min plan; den som granskar mina varvtider kan se att några där också var längre, men det berodde på att jag i det här läget skötte min mat själv eftersom övriga supporten var hemma och sov).
Varför jag inte bröt? Jo, det visade sig att Gustaf Sjösvärd, som drog iväg i ledning, hade brutit efter att ha klarat 100 miles på 15.16.34 (5.42-snitt) och därmed klarat den kvalgränsen till ultradistanslandslagsgruppen (alltså samma ribba som jag tänkt passera genom 215 kilometer). Alltså skulle jag, som legat tvåa hela loppet, vara i ledning om jag bara gjorde ett varv till. Och trean Anders Norén hade jag i det här läget varvat nio gånger (han hade nyss tagit tillbaka en tionde varvning). Utan att överlägga med någon annan än mina inre demoner beslutade jag mig därför för att fortsätta så länge jag var i ledning. Fram till den här punkten hade jag över huvud taget inte ens tänkt på att loppet var en tävling om placeringar, men när alla mål hade runnit ut i sanden kom jag på att en förstaplats trots allt är en förstaplats och att jag inte har så många sådana i min löparkarriär (ingen av betydelse), och det vore naturligtvis en trevlig kompensation att åtminstone få med sig en vinst från travbanan.
Nu slutade jag dock ha några som helst krav på mig själv vad gällde mängde löpningen; planen var att fortsätta röra på mig och om Anders var lika trött som jag själv så skulle det ju räcka till seger.
Det var han inte. Anders fortsatte att gå som en klocka, och det enda jag förbannade var att han inte kom ikapp snabbare. Det kändes som en evighet mellan han tog tillbaka varvning sex, fem och fyra. ”Fan, Anders, kom igen nu så jag får kliva av!” ropade jag rakt ut vid något tillfälle. Jag hade tagit ett par alvedon för att bli av med smärtan i foten tidigare på natten (det gav ingen effekt) och tog nu ett par till (jag beräknade att det hade gått tillräckligt lång tid för en ny dos), vilket fick till följd att låren och rumpan domnade bort. Det kändes ett tag som jag skulle kunna springa i sexminuterstempo igen – om bara högerfoten hade gett sig också. Men den gjorde nu så ont att jag knappt sprang alls. Bortre långsidan, där försökte jag ta löpsteg. Jag bet mig i läppen och försökte.
Tre sista varven gick på 20, 13 respektive 16 minuter. Knapp styrfart. Jag hade dragit på mig alla kläder jag hade, dubbla tröjor och torr buff, men skakade ändå av köld efter många timmar i regnet. Anders kom ikapp, till slut, och 22.11.54 passerade jag varvningen för sista gången och vek upp till duschen. Äntligen fick jag bryta.
Jag visste att det skulle innebära att även Jonas Wängberg, trea i det läget, skulle passera mig. Om det hade jag två tankar: Det är bara seger som räknas, en andra- eller tredjeplats spelar ingen roll. Och om jag mår bättre efter duschen kanske jag går ut och går de där varven som behövs för att hålla honom bakom mig (det var en lögn – han var så stark att jag hade behövt gå sex varv, det hade jag inte hunnit).
Fötterna var inte riktigt så illa däran som jag trodde (trots uppskattningsvis en matsked grus i varje sko) och resten av kroppen hade klarat sig från skav, så duschen gick bra. Men direkt efteråt fick jag ett yrselanfall och blev tvungen att lägga mig ned i omklädningsrummet istället för att gå ned till banan. Där blev jag kvar tills bara fem minuter återstod av loppet. Då reste jag mig upp, gick och pinkade – och höll på att svimma. Det svartnade för ögonen, men jag fick upp toadörren och kunde krypa tillbaka in i omklädningsrummet. Där låg jag när Norén tog emot första- och Wängberg andrapriserna. Coachen fick hämta mitt tredjepris.
Facit av hela 24-timmarstävlingen blev alltså att jag inte klarade något av mina mål och att jag inte ens klarade att bryta när jag borde (med facit i hand hade det ju varit smartare att kliva av efter 100 miles, eller kanske redan när målen sprack efter 14–15 timmar). Ändå är jag himla nöjd med att jag visade lite pannben och faktiskt krigade mig igenom svårigheter, att jag stannade kvar på banan och fick uppleva vändningarna (som när jag jobbade mig in till 100-milesvarvningen eller när jag faktiskt fick en okej känsla och gjorde några snabbare varv på 21:a timmen).
Det är omöjligt att veta vad jag hade kunnat göra på en bana som motsvarat mina förväntningar. Det kanske hade gått lika käpprätt åt helvete ändå med målen (och alla man pratar med är noga med att påpeka att man aldrig presterar i sitt första 24-timmarslopp, det är en distans som kräver rutin), men i mitt huvud är jag rätt övertygad om att jag hade klarat 215 kilometer vilken pissdag som helst. Om jag bara fått ett underlag som passat mig bättre. Jag hade gjorde jobbet, jag spände bågen och den brast, den här gången. Jag kan inte vara särskilt besviken över något, mer än möjligen att jag borde förberett mig bättre på underlaget.
Om jag är sugen på att testa igen, på till exempel en löparbana? Inte särskilt. Jag var i varje fall inte det direkt efter loppet. Nu har jag väl börjat vela lite.
Men jag har märkt de senaste åren, när jag testat en del längre utmaningar, att jag egentligen bara tycker löpningen är kul de första tio timmarna. Lopp som är sex–tio timmar, och helst i terräng, är det som passar mig absolut bäst och det som jag tycker är roligast att hålla på med. Därför ska jag försöka hitta fler sådana tävlingar istället. Helst i fjällmiljö. Längre är inte alltid bättre.
Men jag ska försöka dra många lärdomar av den här upplevelsen, och om jag känner mig själv rätt står jag säkert på en startlinje på ett 24-timmarslopp igen inom en inte alltför avlägsen framtid.
En tidig passering av varvningen. Foto: Stefan SagerSå här glad var jag i ungefär tio timmar, det var så länge det var kul att springa. Jag hade hoppats att lidandet skulle dröja 16 eller 18 timmar, det var min mentala målbild. Foto: Udda ultraJag tillsammans med storasyster Therese Bratting som vann sextimmarsklassen på 57 542 meter. Foto: Dennis BrännmyrNotera banans beskaffenhet. Foto: Udda ultraJag med alla priserna (även mössan var ett pris!) för tredjeplatsen, när jag kommit till sans igen. Foto: Maria Åström
På grund av min egen insats på Örebro 24h, 24-timmarsloppet på Fornabodatravet, orkade jag ju inte riktigt summera helgen i går, så här kommer en snabbare resumé – och vi får väl börja med just 24-timmarsloppet.
På herrsidan sprang Gustaf Sjösvärd som en klocka och tillryggalade 119 kilometer på första elva timmarna, och även om farten mattades något lite när mörkret föll så höll han i till 15.16.34 över 100 miles (jag var tvåa dit, men nästan två timmar efter). Det var nog för att kvala till ultradistans-landslagsgruppen, och därför valde Sjösvärd, som är uppvuxen i Mullhyttan men bor i Storvik i Gästrikland, att kliva av.
Två timmar senare var jag alltså ikapp, och uppe i ledningen, men hade för dåligt tempo efter en för hård öppning samtidigt som Anders Norén, Täby, och Jonas Wängberg, Västerås, gick starkt bakom. När Norén gick om efter 172 varv (184,5 kilometer, drygt 22 timmar in i loppet) valde jag att kliva av, och drygt en timme senare passerade även Wängberg. Så Norén blev etta på 200 675 meter, Wängberg tvåa på 190 771 och jag trea på 184 519. Ytterligare åtta av 23 herrar kom minst 100 miles, av dem från länet endast Örebro AIK:s Torbjörn Sjölander som åtta på 166 001 meter.
I damklassen ledde Elin Engström och Sofia Kay inledningsvis, men Kay mattades och Yann Hellman kom starkt och gick upp i ledningen under 18:e timmen. På två timmar växte ledningen till nästan en halvtimme, och Engström var då varvad två gånger. Men med tre timmar kvar vände det tillbaka, och Engström började knapra in på avståndet – och med ganska exakt en timme kvar att springa var hon förbi igen och uppe i ledningen (det sammanföll med 100-milespasseringen som Engström tog på 23.06.05 mot Hellmans 23.08.10). Sista timmen drygade Engström ut ledningen till nästan ett varv (banan var 1 072 meter lång) – 753 meter: 166 502 meter för Engström, 165 749 för Hellman. Karlskogas Regina Johnson såg till att det blev länslöpare på tredjeplatsen även på dampallen med sina 162 470 – hon var till slut över milen före Kay. Totalt kom sju av elva damer över tio mil. Degerforssystrarna Amanda och Rebecka Nylén tog femte respektive sjundeplatsen på 145 112 respektive 100 903 meter.
På de kortare distanserna blev det dubbla länssegrar på damsidan via 76 911 meter på tolv timmar för Emmie Björk, Karlskoga, och 57 542 meter för Therese Bratting, Karlskoga Friidrott. Tomas Stöt, IFK Mora, och Magnus Kristiansson, LK TV88 (Trollhättan), vann herrklasserna på 112 191 respektive 58 608 (där var IFK Nora-duon Ulf Carlsson och Joacim Nilsson bästa länslöpare med varsin tredjeplats på 89 311 respektive 51 879 meter). Värd att nämna är också Stenungsunds Lennart Skoog som sprang maran på sextimmarsloppet – hans 951:a i karriären.
I Hostruset slogs det rekord på Örebro parkrun-banan, som väl får anses inofficiella eftersom det inte skedde under ett parkrun. Ja, Liduina van Sitteren, som precis som väntat vann damklassen, slog förvisso inte Josefin Tjernlunds stravasegmentsrekord på sträckan (17.37), men väl Karin Forsbergs parkrunrekord (18.10), när hon sprang in på 17.49, nästan 1,5 minuter före tvåan Frida Nilsson (Westmannias Jenny Holgersson var trea på 19.44, Örebro AIK:s Hanna Imhagen (en 17-åring jag har oförskämt dålig koll på) blev fyra på 19.54. På herrsidan slog Hässelbys Erik Djurberg Tim Sundströms gamla banrekord (15.52) med över halvminuten när han vann på 15.19, 42 sekunder före Per Arvidsson som hade tre till godo på Jonas Nilsson. Ytterligare två länslöpare gick under 16 minuter: Gustaf Leonardsson fyra på 16.21 och Per Sjögren sexa (fyra av länslöparna för tredje helgen i rad, efter DM på 5 000 meter och kort terräng) på 16.52.
Kristalina Smårs och Jimmy Axelsson ledde ju Ullmax trail tour överlägset inför finalen, Örebro crazy trail, på söndagen – och de avslutade säsongen på topp med varsin seger som säkrade cupvinsterna. Smårs blev hårt utmanad av Kajsa Rosdal, som var sju sekunder bakom i mål, medan Axelsson cruisade i mål nästan 1,5 minuter före David Klasson, som också blev tvåa i cupen. Jonathan Kandelin dubblerade lördagens elfteplats på 17.46 i Hostruset med en fjärdeplats här, 1.54 bakom Axelsson. Systrarna Therese och Jessica Korkeakoski (som springer för Noraklubben OK Milan) säkrade andra- respektive tredjeplatsen i touren som fyra och sexa på lördagen, på herrsidan blev IF Götas Sören Persson både trea i loppet (sju sekunder före Kandelin) och i cupen.
I Högbo, utanför Sandviken, avgjordes säsongens sista rullskid-SM, och Olivia Hansson fixade en bronsmedalj över 44 kilometer masstart, klassisk stil. dubbla Vasaloppsvinnaren Laila Kveli, tidigare norsk men nu naturaliserad och SM-bördig, tog silvret fem minuter före och Sockertoppens Elin Molin guldet drygt sex minuter framför Hansson. Granbergsdals Ellen Berg tog brons i D16-klassen.
Jimmy Axelsson (det här var alltså dagen före hans seger i Örebro crazy trail) blev bäste länsåkare på herrsidan med en 20:e-plats, 6,5 minuter bakom segrande Anton Karlsson, Sockertoppen, över samma distans som damerna. Mattias Fritz var sexa i H40-klassen och Larz Andersson åtta i H45.
Efter SM-silvret i mountainbike gjorde Matthias Wengelin ett inhopp i den närbesläktade cykelendurosporten och blev sexa i deras SM, totalt minuten bakom segrande Zakarias Johansen, Team Ormsalva, efter sex specialsträckor.
I Värmlands natt-DM i orientering tog OK Djerfs Håkan Pettersson brons, drygt åtta minuter bakom segrande Johan Söderlund, OK Tyr. Tävlingen var också den första av tre i Värmlandstrippeln, där Tisarens Simone Niggli utökade sin allt längre svit av segrar efter återkomsten till Sverige via vinstmarginaler på nästan 8,5 minuter i lördagens medeldistans och nästan åtta minuter i söndagens långdistans (där klubbkompisen Lovisa Persson var tvåa, vilket även Johan Aronsson var i herrklassen den dagen).
1) Cykel-SM
(UPPDATERAD 22.00) Det blir, hör och häpna, cykel-SM för Emilia Fahlin i morgon. Hon bröt ett ben i högerhanden den 14 september, opererade handen den 18 september och tog bort gipset först i onsdags. Men i dag har hon alltså tagit beslutet att starta i SM och jaga sitt åttonde seniorguld (sjunde individuella, fjärde i linjelopp).Det är 114 kilometer som gäller, och starten går 13.00 på lördagen. Allt annat inför tävlingarna i Tierp gick jag igenom i gårdagens blogginlägg.
2) Löparbonanza
Även den här helgen är det en riktigt bra löparhelg i länet. På lördagen är det Hostruset (som jag skrev en del om tidigare i veckan) och Örebro 24h startar (jag skrev lite om det när startlistan släpps – jag springer ju själv och ska försöka komma 215 kilometer, minst) – och på söndag är det Örebro crazy trail, den avslutande deltävlingen i Ullmax trail tour. Det är en tjurrusetliknande tävling över tio kilometer i Lundbyskogen. Jag sprang den i fjol, och det var en fin blandning av att springa på stigar, obanat, i mosse, i diken, lite uppåt och lite nedåt. Jimmy Axelsson och Kristalina Smårs har i princip redan avgjort cupen. Det är totaltiden över de tre deltävlingarna (de två första var Dovra trail och Talludden trail) som räknas, och Axelsson har över 11,5 minuters marginal till David Klasson på andraplatsen medan Smårs har över 15 minuter till Therese Korkeakoski. Det är förstås en ocean av tid över tio kilometer. Alla fyra är hur som helst anmälda. Kajsa Rosdal bör kunna utmana på damsidan om segern i den enskilda deltävlingen, medan Axelsson ser oslagbar ut om man läser herrarnas startlista.
Apropå terränglöpning så har den coronaanpassade inbjudan till terräng-SM (inga 70-plussare tillåts!) nu släppts. Tävlingen avgörs i Vällingby om tre veckor.
3) Orientering i Värmland
Nästa vecka är det dags för sprint- och sprintstafett-SM i Örebro, men redan den här helgen tar en del starka länslöpare chansen att springa i Värmlandstrippeln i Grums. Fredagskvällens inledande tävling i mörker, som också är natt-DM för Värmland, lockar förvisso bara en startande från länet – OK Djerfs Håkan Pettersson som säkert kan vara med i medaljkampen i herrklassen. Men i lördagens medel- och söndagens långdistans springer desto fler – bland dem Tisarens Simone Niggli, Valter Pettersson, Lovisa Persson och Mikael Pihel.
Två andra orienteringsnoteringar: Tisarens Mats Nylin var snabbast i en motionsorientering som Almby anordnade i går kväll och som lockade över 90 startande. Efteranmälan har nu stängt till sprint– och sprintstafett-SM, så ni kan kolla in alla som kommer dyka upp i Örebro nästa helg.
Redan förra veckan gjorde jag någon lite notering om att femkilometersloppet Hostruset är en av tävlingarna som faktiskt blir av i höst, men att den kommer flytta från ordinarie banan på Väster till Örebro parkrun-banan, som Matt Ford ställt till IF Starts förfogande (lördagens parkrun är det 30:e raka som ställts in på grund av coronapandemin, men en tappar skara krigar på med det som går under namnet (inte)parkrun, förra veckan gjorde 16 löpare 26 rundor för Örebro parkruns räkning).
Det blir alltså start nere vid oljehamnen, intill Naturens hus, på lördag morgon, och för att kunna härbärgera upp till 150 löpare (än så länge är 88 anmälda) har arrangörerna delat upp löparna i tre startgrupper, preliminärt med de som tänker sig att springa under 22 minuter klockan 10.30 (en timme efter parkruntiden), de som springer på 22–30 minuter 11.30 och de som tänker sig hålla på i mer än en halvtimme vid 12.30.
Det lär bli dominans av arrangörsklubben på damsidan, då Frida Nilsson, nykorad mästare i korta terräng-DM, är anmäld liksom Marie Dasler, Maria Eriksson och så Annica Sjölund som kanske kan banan bättre än någon annan med 84 starter i Örebro parkrun. Startlistan på herrsidan ser ännu vassare ut, med Jonas Nilsson (länets fjärde snabbaste maratonlöpare genom tiderna), Gustaf Leonardsson (distriktsmästare i maraton i våras), Mattias Nätterlund, Per Arvidsson – och så Västerås FK:s 15-årige supertalang Markus Andersson (som tagit tre ungdoms-SM-guld i år och toppar Sverigebästalistan på 1 500 meter hinder med 15 sekunder och på 2 000 meter med tio … – på 5 000 på bana har han gjort 15.41).
Vi får väl se om några KFUM Örebro-killar kommer och kutar också, eller om de har fullt fokus mot terräng-SM. Efteranmälan stänger på fredag.
Den 13 augusti arrangerades tävlingen Hostria-ruset på Hostrusets originalbana, den snabba femman på Väster. Då vann Petra Hanaeus (19.47) och Per Arvidsson (16.17, sex sekunder före Nätterlund).
Lördagen därpå är det dags för uppskjutna och flyttade SM på tio kilometer landsväg (som löps över cirka 2,5 varv på Anderstorps racerbana), för seniorer, äldre junior-SM (upp till 22 år) och veteraner upp till 65-årsklasserna. Anmälan går ut på fredag kväll, men redan nu finns en stor del av svenska eliten i startlistan (Meraf Bahta, Kalle Berglund, Samuel Tsegay …) och med länsanknytning Liduina van Sitteren, Erica Lech, Axel Sandberg, Wilhelm Bergentz, Fredrik Johnsson, Mathias Viktorsson, Björn Engqvist, Marie Dasler, Maria Eriksson, Antje Wiksten, Annica Sjölund, Mikael Hansson, Louise Wiker, Johanna Eriksson, Linus Rosdal och Heshlu Andemariam. Även här kommer det bli startgrupper för att sprida ut löparna.
Sedan coronapandemin slog till på allvar i mars har det varit totalt tävlingsstopp för alla löpare (och andra friidrottare) över 70 år. Som varande en riskgrupp har man helt enkelt inte velat se dem på tävlingsplatserna.
Men när nu restriktionerna lättat något är det äntligen dags för veteranerna även över 70 att få ta på sig nummerlapp igen. Första loppet i distriktet blir långa terräng-DM som avgörs strax utanför Åsbro lördagen den 17 oktober.
Det hela löses genom att 70-plussarna startar 10.30 och sedan får möjlighet att hinna gå i mål och lämna tävlingsområdet innan kvinnorna och de äldre herrveteranerna äntrar det för start 12.00 (och sedan följer herrarna och de yngre herrveteranerna vid 13).
”När jag berättade det i lördags i Vretstorp (på korta terräng-DM, bloggarens anmärkning) blev det jubel från både några klubbledare och någon löpare. Man har varit svältfödd på lopp”, skriver Börje Nordin, som är med och arrangerar DM-tävlingen, i ett mail till bloggen.
Nytt för årets långa terräng-DM är att alla springer lika långt – tio kilometer. Tidigare år har herrarna sprungit tolv och damerna bara åtta. Nu ska alltså jämlikhet äntligen få råda. 2018 gick långa terräng-DM i samma terräng, på en fyrakilometersslinga som damernas sprang två varv, mestadels på Åsbro kursgårds och Åsbros elljusspår. Den är nu avkortad till 3,3 kilometer som alla löper tre varv. ”Måttlig kupering. Lite rötter bitvis”, står det i anmälan.
Martin Regborn (som vann 2.55 före Jack Karlsson) och Liduina van Sitteren (som vann 2.12 före Petra Hanaeus) är regerande mästare, och båda är förstås storfavoriter om de kommer till start – de är helt enkelt distriktstets snabbaste löpare just nu.
Konditionsbloggen 