Missa inte veckans avsnitt av Konditionsbloggenpodden, där Tisdagsklubbens Simon Karlsson är tillbaka som gäst. Finns där poddar finns, som på Spotify och i podcastappen på Iphone.
Just podden med Karlsson handlar i mångt och mycket om hans uppladdning inför dagens Berlin marathon, där han gick för personligt rekord (2.23.43), Närkrekord (2.21.46) och framför allt sub 2.20. 15 kilometer in låg Karlsson på ett tempo som skulle ge Närkerekord med drygt 20 sekunder (och pers med drygt två minuter), men precis som i hans senaste stora maror i Valencia, Manchester och Stockholm mattades han på andra halvan och fick slå av på takten. Han passerade första halvmaran på 1.11.18 och gjorde den andra på 1.16.30 för 2.27.52 som sluttid (där ingår också de fyra sekunder det tog att ta sig till startlinjen).
Det gav ändå en 180:e-plats i tävlingen, och 2.27.52 är ju alls ingen dålig tid: Bara sju andra Närkelöpare (plus Karlsson själv) har sprungit snabbare än så genom tiderna. Men man börjar ju ändå fundera på om det finns en ”Hagbergs förbannelse” efter alla försök som gjorts att slå det där Närkerekordet de senaste 41 åren. Rolf Barr, som sprang maran i Västberlin 1984, var bara fyra sekunder ifrån Hagbergs tid, men lyckades inte ta den. Det har inte heller Karlsson (som nu gjort tre försök), Oskar Andrén, Erik Anfält eller Jonas Nilsson, som alla gjort seriösa försök de senaste åren, klarat av att göra.
Just Karlsson och Nilsson har absolut chans att lösa det i närtid, om de har dagen. Men än så länge har de inte haft det. För Karlsson blir nästa försök, som han berättar i podden, Valencia i december och Tokyo i mars.
Villem Raudsepp blev näst bästa länslöpare i Berlin med 2.45.30 (2.42.01 netto, han fick köa 3,5 minuter till startlinjen), drygt fyra/nästan åtta minuter bättre än hans halvårsgamla pers från Frankrfurt. Elias Zika gjorde 2.46.49 (2.43.20), Fredrik Härdfeldt 2.46.57 (2.43.29 netto), Markus Liljenroth 2.47.51 (2.47.15), Martin Duberg 2.53.48 (2.53.08) och Kristoffer Ingberg 2.59.18 (2.56.12). Det var i varje fall de jag hittade under tre timmar.
Sverige vann dubbelt, på såväl dam- som herrsidan, när orienteringens världscupsäsong på söndagen avslutades med stafetter, och tog därmed även hem nationscupen. Men lite oväntat blev Anton Johansson dagens bästa länslöpare, i stället för Martin Regborn som var satt som ankare i förstalaget och fick gå ut i ledningen. Men kom i mål först som nia, drygt 2,5 minuter bakom täten.
– Jag har lagt rätt så mycket mental energi på att ladda inför den här helgen, för de individuella prestationerna, och det var svårare att ladda om än det brukar vara. Jag jagade ändå på så gott jag kunde, och det blev lite fort och fel i stället. Alldeles för dåligt, så här dåligt ska man inte springa när man får springa i förstalaget, sa Regborn ärligt till SVT efteråt.
Största bommen kom redan till första kontrollen på tredjesträckan, och den kostade över 1,5 minuter.
– Jag var ju grymt taggad att få springa i förstaläget, och att se Viktor (Svensk) och Max (Peter Bejmer) springa så bra och få det här utgångsläget. Vi har sagt att vi ska inte vara fega, utan vi ska vara offensiva, så jag körde till första. Jag kanske var lite för taggad, och så var jag lite trött från loppen som varit här. Jag tyckte jag låg bra till första, men så var det som en höjd som jag skulle springa till slutet på och så var det lite diffust där. Och nej, jag var inte tillräckligt chill där, så jag gled upp och jag missade första och då gick luften ur och det var tungt, sa Regborn, som hade fler små bommar längs vägen, till SVT.
Anton Johansson, då? Jo, han sprang i det svenska tredjelaget och anförde huvudklungan, med 15 lag inom 34 sekunder, in mot första växlingen efter en utmärkt förstasträcka, och skickade ut sitt lag som tvåa, 25 sekunder bakom förstalaget som Viktor Svensk gett en lucka längst fram. Tredjelaget blev till slut sexa i mål (även om varje nation bara får räkna varsitt lag och Gustav Bergman via ett läckert vägval i slutet lämnade övriga lag bakom sig och tog det svenska andralaget till seger).
En tredje länslöpare sprang faktiskt i stafetten: Jerker Lysell, som funnits med under hela veckan i Finland som reserv på plats men inte behövts i något av de individuella loppen sprang in som 13:e, längre bak i Johanssons klunga, på förstasträckan, för ett mixlag där rumänen Ioan Iacob sprang andrasträckan men där en tredje löpare saknades.
Efter gårdagens stora framgångar för länslöparna på Lidingö var det lite lugnare när tävlingarna i dag avslutades med tiokilometersloppet och ungdomsklasser. Men Garphyttans Daniel Torége blev i varje fall åttonde i P13 (som sprang tre kilometer) på 11.12, och Djerfs Gabriel Laine blev tolva i P15 (som sprang sex kilometer) på 21.35.
Efter att ha valt att stå över gårdagens VM-tävling är Emilia Fahlin i morgon tillbaka på tävlingshojen när Binche–Chimay–Binche, en belgisk endagstävlingen på den tredje nivån inom den internationella cyklingen, avgörs. Fahlin anför Arkea-B&B hotels lag som i övrigt innehåller nyzeeländska Michaela Drummond, nederländska Maaike Coljé och franska trion Clémence Latimier, Maurène Trégouët och Amandine Fouquenet.
Tävlingen är 117 kilometer lång och innehåller 1 066 höjdmeter och avslutas spektakulärt nog på gatsten (ett av två partier med gatsten inne i Binche som passeras tre gånger på ett målvarv som också innehåller en slakmota på 70 höjdmeter över tre kilometer, som tas två gånger).
Fahlin var 25:a i loppet i sin debut i fjol, då hon körde för FDJ-Suez och i det här fallet var hjälpryttare åt Gladys Verhulst-Wild som blev tolva. Pfeiffer Georgi vann då.
Den officiella startlistan är tämligen tom än så länge, men ett tiotal världstourlag är anmälda vilket borgar för att det blir bra klass.
Starten går 11.00 och Discovery sänder från 13.00, vilket innebär att de får med sista tredjedelen av loppet, typ.
Konditionsbloggen 