Natt-SM och Andrea Svensson – det verkar vara en vinnande kombination. 2018 tog hon sin första och hittills enda senior-SM-medalj i just nattorientering (i Huskvarna) – och på fredagskvällen följde hon upp med den andra.
Förra gången hade hon fyra löpare inom 37 sekunder bakom sig – och även den här gången blev det en rejäl batalj om guldet, om än ”bara” med fyrfaldiga världsmästaren Helena Bergman. Efter att OK Kåres Lisa Risby, som ledde stort vid första mellantiden, försvann ur tävlingen (oklar orsak, var 19 minuter bakom täten i mål) var Svensson uppe i en minutstor ledning halvvägs, men sedan knaprade Bergman – som startade nio minuter senare och kanske fick lite tidsuppgifter på väg in mot mål på löparbanorna på Österåkers IP – in rejält, och vid sista kontrollen skiljde bara fem sekunder. Men Svensson spurtade bäst och drygade ut till nio sekunder i mål. Trean Marie Olausson, Stora Tuna, var nästan fem minuter bakom, så det handlade verkligen bara om Svensson och Bergman.
Guldet krönte en mycket fin säsong för Tisarenlöparen Svensson, som bland annat innehållit en topp tio-placering i världscupen i seniorlandslagsdebuten och varit hennes stora genombrott som senior (hon var ju en gång en av landets allra främsta talanger med fem guld och totalt 13 medaljer från ungdoms- och junior-SM, sex totalsegrar i O-ringen och junior-VM-guld i stafett och VM-brons individuellt).
På herrsidan var det längre avstånd mellan ettan och tvåan, men tajtare överlag. KFUM Örebros Jonatan Gustafsson var ”bara” fem minuter bakom återigen segrande stjärnan Gustav Bergman, OK Ravinen, på sin tiondeplats.
Tisarens Lovisa Persson blev elva, 11.39 bakom klubbkompisen Svensson men mindre än fyra minuter från topp fem. Varken Salla Isoherranen (yngre juniorkklassen) eller Anna Hallmén (elit) kom till start (och sedan tidigare saknades ju bland andra Forsgren, Josefin Tjernlund och Ellinor Tjernlund, plus Hagabys Martin Regborn som springer terräng-NM på söndag) och Daniel Forsgren utgick, så det var återigen manfall deluxe för Tisaren.
KFUM Örebros Karin Lindgren tog bästa länsplacering på juniorsidan med en 14:e-plats i den yngre juniorklassen (D18), drygt tolv minuter bakom segrande Elsa Sonesson, Falköping. Där var Djerfs Ellen Pelander 20:e.
I den äldre juniorklassen (H20) var Valter Pettersson tvåa vid första mellantiden, men sedan lär han ha gjort ett par riktiga fetbommar (sånt händer i mörkret) eller drabbats av någon annan typ av problem, för i mål var han 21:a man, över 20 minuter bakom segrande Viktor Svensk, Stora Tuna. Djerfs Rasmus Pettersson var ytterligare tre minuter bakom, på 24:e plats. KFUM:s Hugo Örn blev 21:a i H18.
Nere i Skåne visade Erik Anfält var skåpet ska stå när han följde upp fjärdeplatsen totalt i Ultravasan och de båda segrarna i H45-klassen i Berlin marathon och Stockholm marathon i höst med en totalseger i sin debut i Kullamannens 50-kilometersklass (som sannolikt är lite längre än 50 kilometer). Det blev en ruggig fajt mot välmeriterade österrikaren Gerhard Kaufmann, som målats upp som förhandsfavorit. De båda var tillsammans vid den enda mellantiden, drygt halvvägs, och i mål skiljde bara 81 sekunder till Anfälts fördel. Trean Alexis Bilak, från Hongkong, var över 16 minuter bakom. Att segertiden skrevs till 5.03.02 säger en hel del om hur tuff banan ute på Kullaberg är (50-kilometerslöparna startade inne i Ängelholm och sprang ut och gjorde 1,5 varv på 22-kilometersslingan på kullen) oavsett om det var några kilometer längre än tänkt, med tanke på att Anfält matar 2.27-maror.
Det blir inget 24-timmarslopp, eller något annat tidslopp heller för den delen, på Örebrotravet om två veckor. Det meddelande arrangörerna i Udda ultra/114sport i dag. Anledningen är för få anmälda, vilket i sin tur till stor del förmodligen dels beror på att man var sent ute med att presentera arrangemang, dels att det ligger olämpligt till för dem som ska springa den redan etablerade 24-timmarstävlingen PRT i Växjö och dels att Örebrotravet visade sig vara dubbelbokat vilket gjorde att starten fick skjutas från 10.00 på lördagen till 18.00 (vilket är en rätt olämplig starttid för ett 24-timmarslopp). ”Med den anledningen är de totala kostnaderna för loppet för höga jämfört med antalet deltagare”, skriver arrangören Ola Nordahl i ett mail till de intresseanmälda och tillägger ”Det var en chansning med kort varsel att få till något på Örebro travbana.” I mailet skriver han också att de, förutom redan inbokade Örebro backyard ultra under kristi himmelsfärdshelgen nästa år, siktar på att arrangera en sextimmarstävling till våren, Örebro 24h på Örebrotravet i september eller oktober nästa år och ”kanske även något sommarlopp”.
I går smygsläpptes nyheten på facebook, i dag öppnade intresseanmälan och i förmiddags skrev jag en artikel på na.se: Det blir ett 24-timmarslopp i länet i år också, och det blir på en travbana – men den här gången på Örebrotravet istället för på Fornaboda som i fjol. Arrangörerna är desamma: Ola och Marie Nordahl genom 114sport/Udda ultra, som även förestår Kvinnersta backyard ultra nästa helg. Banlängden är också precis som i fjol drygt 1 000 meter (båda travbanorna är 1 000 meter i innerkant, där hästarna springer, men löploppet kommer att gå längst ut på gruset, där det inte är doserat), men på banan vid Marieberg finns funktionella strålkastare och enligt arrangörerna möjlighet till ännu bättre service. Förutom 24-timmars bjuds det också på tolv-, sex-, tre- och entimmarslopp. Men allt bygger på att minst 50 löpare anmäler sig på ganska kort tid, för ekonomin måste gå ihop – annars ställs loppet in. Alla klasser startar 10.00 lördagen den 20 november. 24-timmarslöparna byter håll efter sex (det gör också tolvtimmarslöparna), tolv och 18 timmar och går i mål 10.00 på söndagsmorgonen (de andra klasserna hinner ju ta slut på lördagen). Namnet är precis som i fjol Örebro 24h.
Om loppet blir av blir det det fjärde 24-timmarsloppet i länet genom tiderna – det arrangerades nämligen två i Hallsberg (24h Hallsberg). Därifrån (Transtensvallens löparbanor) är de längsta resultaten som åstadkommits på länsmark: Varbergs Åsa Hällstorps 200 910 meter och Hässelbys Fredrik Elinders 218 944 meter (och bästa länslöparen på länsmark blev Hasse Byrén som var tvåa 2009 på 209 923 meter). I fjolårets travbanelopp vann Täbys Anders Norén på 200 675 och Halmstads Elin Engström på 166 502 meter.
De två bästa prestationerna av länslöpare i grenen är dock båda satta på löparbanorna i Skövde: 2015 tog Sören Forsberg guld i det som då var riksmästerskap (från och med i år fullvärdigt SM) på 226 107 meter och i fjol sprang Jenny-Anna Ehrling hem brons i samma tävling med 182 245 meter.
I år är SM det enda ”riktiga” lopp som arrangerats, och där vann Torslandas Elin Hartelius på 210 051 meter och Näsums Bill Öster på 222 482 meter. Bara veckor efter det planerade loppet på Örebrotravet löps 24-timmarsdistansen inomhus i Växjö, på PRT (Personliga rekordens tävling), vilket är en rätt tuff krock för arrangörerna i Örebro. Nästa år siktar Nordahls på att ha sitt travbanelopp tidigare på hösten, och därmed bli ett komplement till vårens SM i Växjö, sommarens lopp i Skövde och vinterns inomhustävling i Växjö.
Jag brukar skriva mina racerapporter samma dag som loppen avgjorts (eller den dag de tagit slut, om det är flerdagarslopp). Men den här gången har det tagit ett par dygn att riktigt samla tankarna för att förstå vad som hände och hur jag ska förhålla mig till det.
Basfakta: Örebro 24h var ett klassiskt 24-timmarslopp som avgjordes på ett 1 072 kilometer långt varv på Fornabodatravet strax utanför Lindesberg. Man sprang alltså runt på själva travbanan, men inte nere i doseringen där hästarna kutar utan uppe på kanten, där underlaget packats och plattats. Mitt från början allt överskuggande mål var ultradistanslandslagsgruppens gräns på 215 kilometer, men då all träning och alla förberedelser fungerat optimalt sedan jag anmälde mig nästan ett år tidigare hade jag i mitt huvud höjt 215 kilometer till en skamgräns och satt 240 kilometer som ett helt realistiskt, om än tufft, mål (jag hade också ett väldigt viktigt mål i att jag skulle vara i konstant rörelse under 24 timmar). Facit blev 184 519 meter, alltså mer än tre mil från skamgränsen (och jag klev av efter 22 timmar och tio minuter).
Jag var alltså över tre mil från min skamgräns, över 5,5 mil från vad jag trodde var möjligt och jag bröt mot min regel att hålla mig i rörelse (faktum är att jag vid två tillfällen lånade en stol och satt några minuter under de första 22 timmarna också). Ändå är jag inte särskilt besviken eller missnöjd med min egen insats när jag ser tillbaka på loppet.
Orsaken? Att den stora anledningen till att jag inte kom längre var underlaget. Här vill jag inflika att det på inget sätt handlar om kritik mot arrangören, utan bara om mina egna förväntningar som var helt felaktiga och som därför gjorde förberedelserna otillräckliga. Jag springer bara runt tio procent av min träning på asfalt (resten på stig, obanat, grusväg och löpband), och när det väl händer beror det oftast på att jag behöver passera asfalten för att ta mig någon annanstans. Jag har därför en kropp som är otroligt ovan vid hårda underlag, och det fick jag betala ett hårt pris för i Växjö marathon 2018 (jag har aldrig någonsin varit så sliten efter ett lopp, oavsett längd, och det berodde helt säkert på att jag inte hade sprungit en meter asfalt innan även om jag i övrigt var i mitt bästa slag). Och nu hände det igen: Underlaget på Fornabodatravet var så hårt att det snarast var att jämföra med att springa på asfalt eller betong – och därtill var det på stor delar av banan ojämnt, liksom räfflat (mer och mer så när regnet drog in under natten och sköljde bort en del av materialet), så fötterna landade aldrig helt platt, utan hela tiden med konstiga, oberäkneliga vickningar, vilket fick till följd att jag sprang och spände fötterna hela tiden. Återigen; det här är ingen kritik och hade jag förstått att en travbana ser ut på det här sättet hade jag tränat annorlunda och mer anpassat för uppgiften. Det här var trots allt mitt största mållopp hittills i livet, jag har aldrig tidigare lagt ned mig så helhjärtat för en uppgift.
Men som det nu var började jag redan efter ett par timmar få ont under högerfoten. Mest på högersidan, i senan ut mot lilltån, men också under hålfoten. Vi inledde med att springa vänstervarv de första sex timmarna, så jag försökte tänka positivt att det nog skulle vända (och göra ont i vänsterfoten istället) när vi fick byta till högervarv vid 17-tiden på eftermiddagen. Men så blev det inte, och i stället eskalerade smärtan i foten under hela tävlingens gång. Och jag började också mycket, mycket tidigare än normalt känna mig sliten i lår och rumpa.
Nå, för att nå 215 kilometer (och kanske 240) hade jag satt upp en plan som gick ut på att jag skulle springa tolv mil de första tolv timmarna följt av minst 105 kilometer på andra halvan. Det skulle i min värld ge mig 2,5 timmars möjlighet till magras, massage eller annat (för jag hade inga som helst dubier om att jag, när jag väl sprang, skulle kunna hålla sexminuterstempo även under andra halvan).
Men redan efter tio timmar började det faktiskt bli rätt ansträngande att hålla tempot (muskulärt – på grund av underlaget, tror jag – men inte pulsmässigt, jag låg mellan 115 och 120 slag i minuten, motsvarande 63–65 procent av min maxpuls), även frånsett foten. Här överlade jag lite med mig själv och kom fram till att det ändå är vettigt att härda ut två timmar (det här var, med facit i hand, förmodligen det sämsta beslutet jag tog under loppet – även om jag inte tror att det påverkade slutresultatet nämnvärt). Jag fullföljde därför tolv timmar i min tänkta utgångsfart och kom 113 varv (121,27 kilometer, snittfart 5.57 per kilometer).
Fram tills hit hade jag helt och hållet hållit min fart- och kostplan. Jag drack en halvliter Maurten per tvåtimmarscykel, och vid varje tvåtimmarspassering åt jag en liten portion med ris- och fisksallad (något som jag under sommaren provat ut att magen tolererar väldigt bra – och faktum är att det gick så bra att jag inte behövde ta ett enda toastopp under hela loppet!; pinka gjorde man längs banan) och därtill lite choklad och kaffe och dylikt vid behov. Enda gången jag gick var några hundra meter vid varannan-timmen-matpauserna och enda gången jag stannade var för att kissa (och halsa en kopp kaffe), i övrigt låg alla varvtider så långt mellan 5.40 och 5.55, och snittet alltså på 5.57 (inklusive alla småstopp).
Klockan var 23 på kvällen när vi gick in på andra halvan, och jag kände att jag behövde någon typ av kort återhämtning, så jag bestämde mig för att gå ett varv. Det tog 14 minuter.
Sedan skulle jag börja springa igen, i sexminuterstempo, var ju planen. Men. Högerfoten gjorde ont. Musklerna var sönderslagna av underlaget. Och, även om jag inte kände att det var någon begränsande faktor, så var fötterna fullständigt uppfläkta av blåsor, både vätskefyllda och spruckna (jag hade orutinerat nog glömt mina damasker hemma, så jag hade bara mig själv att fylla när gruset började fylla skorna – på hela tävlingen tog jag aldrig av mig dem, min erfarenhet är att sådant bara tar tid och att blåsor sällan blir bättre så länge man fortsätter springa; det är bättre att göra klart och ta hand om skiten efteråt).
Jag insåg snabbt att mina mål var i kris, så jag la upp en ny strategi: Jag skulle springa 2,75 varv i det tempo jag i det läget kunde hålla och sedan gå 0,25 varv. Det höll bara två vändor, sex varv. Sedan gjorde det för ont. Jag gick ett halv varv. Såg tiden rinna iväg. Gick ett helt varv. Och ett till. Och ett till. På de två timmarna efter halvtid hade jag bara kommit tolv kilometer när Leonora Johnsson (som ingår i Sveriges backyard-VM-lag och var på plats som support åt sina tre familjemedlemmar som sprang, men även som standby åt mig och några fler kompisar) som en räddande ängel promenerade ett varv runt banan med mig och gav mig en sjuhelvetes peptalk till att hitta löpsteget igen (Leonora fortsatte peppa mig genom hela natten, och gav mig varm soppa när jag som bäst behövde det). Jag hittade ny motivation att fortsätta och en ny strategi: Jag skulle springa tre fjärdedelar av varvet och gå en fjärdedel. Jag smsade med coachen på hemmaplan och kom överens om att jag skulle få bryta vid 100 miles om det inte kändes bättre, det är onödigt att slå sönder kroppen när målet redan runnit ut i sanden.
Så i trefjärdedelstempo sprang jag vidare genom natten. Jag hörde många andra klaga på att det drog in regn och blåst, men det hade jag inga som helst problem med. Jag älskar att springa i regn (det är rentav mitt favoritväder när jag tränar) och jag var tacksam för att det bara blåste motvind på ena kortsidan och inte på långsidan. Men jag kände mig ändå helt klar när jag passerade 100 miles på 18.10.13 (de två sista varven tilltog smärtan i foten, så då gick jag mer igen, efter 22 varv där jag skött min plan; den som granskar mina varvtider kan se att några där också var längre, men det berodde på att jag i det här läget skötte min mat själv eftersom övriga supporten var hemma och sov).
Varför jag inte bröt? Jo, det visade sig att Gustaf Sjösvärd, som drog iväg i ledning, hade brutit efter att ha klarat 100 miles på 15.16.34 (5.42-snitt) och därmed klarat den kvalgränsen till ultradistanslandslagsgruppen (alltså samma ribba som jag tänkt passera genom 215 kilometer). Alltså skulle jag, som legat tvåa hela loppet, vara i ledning om jag bara gjorde ett varv till. Och trean Anders Norén hade jag i det här läget varvat nio gånger (han hade nyss tagit tillbaka en tionde varvning). Utan att överlägga med någon annan än mina inre demoner beslutade jag mig därför för att fortsätta så länge jag var i ledning. Fram till den här punkten hade jag över huvud taget inte ens tänkt på att loppet var en tävling om placeringar, men när alla mål hade runnit ut i sanden kom jag på att en förstaplats trots allt är en förstaplats och att jag inte har så många sådana i min löparkarriär (ingen av betydelse), och det vore naturligtvis en trevlig kompensation att åtminstone få med sig en vinst från travbanan.
Nu slutade jag dock ha några som helst krav på mig själv vad gällde mängde löpningen; planen var att fortsätta röra på mig och om Anders var lika trött som jag själv så skulle det ju räcka till seger.
Det var han inte. Anders fortsatte att gå som en klocka, och det enda jag förbannade var att han inte kom ikapp snabbare. Det kändes som en evighet mellan han tog tillbaka varvning sex, fem och fyra. ”Fan, Anders, kom igen nu så jag får kliva av!” ropade jag rakt ut vid något tillfälle. Jag hade tagit ett par alvedon för att bli av med smärtan i foten tidigare på natten (det gav ingen effekt) och tog nu ett par till (jag beräknade att det hade gått tillräckligt lång tid för en ny dos), vilket fick till följd att låren och rumpan domnade bort. Det kändes ett tag som jag skulle kunna springa i sexminuterstempo igen – om bara högerfoten hade gett sig också. Men den gjorde nu så ont att jag knappt sprang alls. Bortre långsidan, där försökte jag ta löpsteg. Jag bet mig i läppen och försökte.
Tre sista varven gick på 20, 13 respektive 16 minuter. Knapp styrfart. Jag hade dragit på mig alla kläder jag hade, dubbla tröjor och torr buff, men skakade ändå av köld efter många timmar i regnet. Anders kom ikapp, till slut, och 22.11.54 passerade jag varvningen för sista gången och vek upp till duschen. Äntligen fick jag bryta.
Jag visste att det skulle innebära att även Jonas Wängberg, trea i det läget, skulle passera mig. Om det hade jag två tankar: Det är bara seger som räknas, en andra- eller tredjeplats spelar ingen roll. Och om jag mår bättre efter duschen kanske jag går ut och går de där varven som behövs för att hålla honom bakom mig (det var en lögn – han var så stark att jag hade behövt gå sex varv, det hade jag inte hunnit).
Fötterna var inte riktigt så illa däran som jag trodde (trots uppskattningsvis en matsked grus i varje sko) och resten av kroppen hade klarat sig från skav, så duschen gick bra. Men direkt efteråt fick jag ett yrselanfall och blev tvungen att lägga mig ned i omklädningsrummet istället för att gå ned till banan. Där blev jag kvar tills bara fem minuter återstod av loppet. Då reste jag mig upp, gick och pinkade – och höll på att svimma. Det svartnade för ögonen, men jag fick upp toadörren och kunde krypa tillbaka in i omklädningsrummet. Där låg jag när Norén tog emot första- och Wängberg andrapriserna. Coachen fick hämta mitt tredjepris.
Facit av hela 24-timmarstävlingen blev alltså att jag inte klarade något av mina mål och att jag inte ens klarade att bryta när jag borde (med facit i hand hade det ju varit smartare att kliva av efter 100 miles, eller kanske redan när målen sprack efter 14–15 timmar). Ändå är jag himla nöjd med att jag visade lite pannben och faktiskt krigade mig igenom svårigheter, att jag stannade kvar på banan och fick uppleva vändningarna (som när jag jobbade mig in till 100-milesvarvningen eller när jag faktiskt fick en okej känsla och gjorde några snabbare varv på 21:a timmen).
Det är omöjligt att veta vad jag hade kunnat göra på en bana som motsvarat mina förväntningar. Det kanske hade gått lika käpprätt åt helvete ändå med målen (och alla man pratar med är noga med att påpeka att man aldrig presterar i sitt första 24-timmarslopp, det är en distans som kräver rutin), men i mitt huvud är jag rätt övertygad om att jag hade klarat 215 kilometer vilken pissdag som helst. Om jag bara fått ett underlag som passat mig bättre. Jag hade gjorde jobbet, jag spände bågen och den brast, den här gången. Jag kan inte vara särskilt besviken över något, mer än möjligen att jag borde förberett mig bättre på underlaget.
Om jag är sugen på att testa igen, på till exempel en löparbana? Inte särskilt. Jag var i varje fall inte det direkt efter loppet. Nu har jag väl börjat vela lite.
Men jag har märkt de senaste åren, när jag testat en del längre utmaningar, att jag egentligen bara tycker löpningen är kul de första tio timmarna. Lopp som är sex–tio timmar, och helst i terräng, är det som passar mig absolut bäst och det som jag tycker är roligast att hålla på med. Därför ska jag försöka hitta fler sådana tävlingar istället. Helst i fjällmiljö. Längre är inte alltid bättre.
Men jag ska försöka dra många lärdomar av den här upplevelsen, och om jag känner mig själv rätt står jag säkert på en startlinje på ett 24-timmarslopp igen inom en inte alltför avlägsen framtid.
En tidig passering av varvningen. Foto: Stefan SagerSå här glad var jag i ungefär tio timmar, det var så länge det var kul att springa. Jag hade hoppats att lidandet skulle dröja 16 eller 18 timmar, det var min mentala målbild. Foto: Udda ultraJag tillsammans med storasyster Therese Bratting som vann sextimmarsklassen på 57 542 meter. Foto: Dennis BrännmyrNotera banans beskaffenhet. Foto: Udda ultraJag med alla priserna (även mössan var ett pris!) för tredjeplatsen, när jag kommit till sans igen. Foto: Maria Åström
På grund av min egen insats på Örebro 24h, 24-timmarsloppet på Fornabodatravet, orkade jag ju inte riktigt summera helgen i går, så här kommer en snabbare resumé – och vi får väl börja med just 24-timmarsloppet.
På herrsidan sprang Gustaf Sjösvärd som en klocka och tillryggalade 119 kilometer på första elva timmarna, och även om farten mattades något lite när mörkret föll så höll han i till 15.16.34 över 100 miles (jag var tvåa dit, men nästan två timmar efter). Det var nog för att kvala till ultradistans-landslagsgruppen, och därför valde Sjösvärd, som är uppvuxen i Mullhyttan men bor i Storvik i Gästrikland, att kliva av.
Två timmar senare var jag alltså ikapp, och uppe i ledningen, men hade för dåligt tempo efter en för hård öppning samtidigt som Anders Norén, Täby, och Jonas Wängberg, Västerås, gick starkt bakom. När Norén gick om efter 172 varv (184,5 kilometer, drygt 22 timmar in i loppet) valde jag att kliva av, och drygt en timme senare passerade även Wängberg. Så Norén blev etta på 200 675 meter, Wängberg tvåa på 190 771 och jag trea på 184 519. Ytterligare åtta av 23 herrar kom minst 100 miles, av dem från länet endast Örebro AIK:s Torbjörn Sjölander som åtta på 166 001 meter.
I damklassen ledde Elin Engström och Sofia Kay inledningsvis, men Kay mattades och Yann Hellman kom starkt och gick upp i ledningen under 18:e timmen. På två timmar växte ledningen till nästan en halvtimme, och Engström var då varvad två gånger. Men med tre timmar kvar vände det tillbaka, och Engström började knapra in på avståndet – och med ganska exakt en timme kvar att springa var hon förbi igen och uppe i ledningen (det sammanföll med 100-milespasseringen som Engström tog på 23.06.05 mot Hellmans 23.08.10). Sista timmen drygade Engström ut ledningen till nästan ett varv (banan var 1 072 meter lång) – 753 meter: 166 502 meter för Engström, 165 749 för Hellman. Karlskogas Regina Johnson såg till att det blev länslöpare på tredjeplatsen även på dampallen med sina 162 470 – hon var till slut över milen före Kay. Totalt kom sju av elva damer över tio mil. Degerforssystrarna Amanda och Rebecka Nylén tog femte respektive sjundeplatsen på 145 112 respektive 100 903 meter.
På de kortare distanserna blev det dubbla länssegrar på damsidan via 76 911 meter på tolv timmar för Emmie Björk, Karlskoga, och 57 542 meter för Therese Bratting, Karlskoga Friidrott. Tomas Stöt, IFK Mora, och Magnus Kristiansson, LK TV88 (Trollhättan), vann herrklasserna på 112 191 respektive 58 608 (där var IFK Nora-duon Ulf Carlsson och Joacim Nilsson bästa länslöpare med varsin tredjeplats på 89 311 respektive 51 879 meter). Värd att nämna är också Stenungsunds Lennart Skoog som sprang maran på sextimmarsloppet – hans 951:a i karriären.
I Hostruset slogs det rekord på Örebro parkrun-banan, som väl får anses inofficiella eftersom det inte skedde under ett parkrun. Ja, Liduina van Sitteren, som precis som väntat vann damklassen, slog förvisso inte Josefin Tjernlunds stravasegmentsrekord på sträckan (17.37), men väl Karin Forsbergs parkrunrekord (18.10), när hon sprang in på 17.49, nästan 1,5 minuter före tvåan Frida Nilsson (Westmannias Jenny Holgersson var trea på 19.44, Örebro AIK:s Hanna Imhagen (en 17-åring jag har oförskämt dålig koll på) blev fyra på 19.54. På herrsidan slog Hässelbys Erik Djurberg Tim Sundströms gamla banrekord (15.52) med över halvminuten när han vann på 15.19, 42 sekunder före Per Arvidsson som hade tre till godo på Jonas Nilsson. Ytterligare två länslöpare gick under 16 minuter: Gustaf Leonardsson fyra på 16.21 och Per Sjögren sexa (fyra av länslöparna för tredje helgen i rad, efter DM på 5 000 meter och kort terräng) på 16.52.
Kristalina Smårs och Jimmy Axelsson ledde ju Ullmax trail tour överlägset inför finalen, Örebro crazy trail, på söndagen – och de avslutade säsongen på topp med varsin seger som säkrade cupvinsterna. Smårs blev hårt utmanad av Kajsa Rosdal, som var sju sekunder bakom i mål, medan Axelsson cruisade i mål nästan 1,5 minuter före David Klasson, som också blev tvåa i cupen. Jonathan Kandelin dubblerade lördagens elfteplats på 17.46 i Hostruset med en fjärdeplats här, 1.54 bakom Axelsson. Systrarna Therese och Jessica Korkeakoski (som springer för Noraklubben OK Milan) säkrade andra- respektive tredjeplatsen i touren som fyra och sexa på lördagen, på herrsidan blev IF Götas Sören Persson både trea i loppet (sju sekunder före Kandelin) och i cupen.
I Högbo, utanför Sandviken, avgjordes säsongens sista rullskid-SM, och Olivia Hansson fixade en bronsmedalj över 44 kilometer masstart, klassisk stil. dubbla Vasaloppsvinnaren Laila Kveli, tidigare norsk men nu naturaliserad och SM-bördig, tog silvret fem minuter före och Sockertoppens Elin Molin guldet drygt sex minuter framför Hansson. Granbergsdals Ellen Berg tog brons i D16-klassen.
Jimmy Axelsson (det här var alltså dagen före hans seger i Örebro crazy trail) blev bäste länsåkare på herrsidan med en 20:e-plats, 6,5 minuter bakom segrande Anton Karlsson, Sockertoppen, över samma distans som damerna. Mattias Fritz var sexa i H40-klassen och Larz Andersson åtta i H45.
Efter SM-silvret i mountainbike gjorde Matthias Wengelin ett inhopp i den närbesläktade cykelendurosporten och blev sexa i deras SM, totalt minuten bakom segrande Zakarias Johansen, Team Ormsalva, efter sex specialsträckor.
I Värmlands natt-DM i orientering tog OK Djerfs Håkan Pettersson brons, drygt åtta minuter bakom segrande Johan Söderlund, OK Tyr. Tävlingen var också den första av tre i Värmlandstrippeln, där Tisarens Simone Niggli utökade sin allt längre svit av segrar efter återkomsten till Sverige via vinstmarginaler på nästan 8,5 minuter i lördagens medeldistans och nästan åtta minuter i söndagens långdistans (där klubbkompisen Lovisa Persson var tvåa, vilket även Johan Aronsson var i herrklassen den dagen).
1) Cykel-SM
(UPPDATERAD 22.00) Det blir, hör och häpna, cykel-SM för Emilia Fahlin i morgon. Hon bröt ett ben i högerhanden den 14 september, opererade handen den 18 september och tog bort gipset först i onsdags. Men i dag har hon alltså tagit beslutet att starta i SM och jaga sitt åttonde seniorguld (sjunde individuella, fjärde i linjelopp).Det är 114 kilometer som gäller, och starten går 13.00 på lördagen. Allt annat inför tävlingarna i Tierp gick jag igenom i gårdagens blogginlägg.
2) Löparbonanza
Även den här helgen är det en riktigt bra löparhelg i länet. På lördagen är det Hostruset (som jag skrev en del om tidigare i veckan) och Örebro 24h startar (jag skrev lite om det när startlistan släpps – jag springer ju själv och ska försöka komma 215 kilometer, minst) – och på söndag är det Örebro crazy trail, den avslutande deltävlingen i Ullmax trail tour. Det är en tjurrusetliknande tävling över tio kilometer i Lundbyskogen. Jag sprang den i fjol, och det var en fin blandning av att springa på stigar, obanat, i mosse, i diken, lite uppåt och lite nedåt. Jimmy Axelsson och Kristalina Smårs har i princip redan avgjort cupen. Det är totaltiden över de tre deltävlingarna (de två första var Dovra trail och Talludden trail) som räknas, och Axelsson har över 11,5 minuters marginal till David Klasson på andraplatsen medan Smårs har över 15 minuter till Therese Korkeakoski. Det är förstås en ocean av tid över tio kilometer. Alla fyra är hur som helst anmälda. Kajsa Rosdal bör kunna utmana på damsidan om segern i den enskilda deltävlingen, medan Axelsson ser oslagbar ut om man läser herrarnas startlista.
Apropå terränglöpning så har den coronaanpassade inbjudan till terräng-SM (inga 70-plussare tillåts!) nu släppts. Tävlingen avgörs i Vällingby om tre veckor.
3) Orientering i Värmland
Nästa vecka är det dags för sprint- och sprintstafett-SM i Örebro, men redan den här helgen tar en del starka länslöpare chansen att springa i Värmlandstrippeln i Grums. Fredagskvällens inledande tävling i mörker, som också är natt-DM för Värmland, lockar förvisso bara en startande från länet – OK Djerfs Håkan Pettersson som säkert kan vara med i medaljkampen i herrklassen. Men i lördagens medel- och söndagens långdistans springer desto fler – bland dem Tisarens Simone Niggli, Valter Pettersson, Lovisa Persson och Mikael Pihel.
Två andra orienteringsnoteringar: Tisarens Mats Nylin var snabbast i en motionsorientering som Almby anordnade i går kväll och som lockade över 90 startande. Efteranmälan har nu stängt till sprint– och sprintstafett-SM, så ni kan kolla in alla som kommer dyka upp i Örebro nästa helg.
2008 och 2009 arrangerades två 24-timmarslopp på Transtensvallen i Hallsberg. Det första som en del av ett större arrangemang med ett sexdagarslopp där Yiannis Kouros, världens bästa ultralöpare genom alla tider, vann (kuriöst nog med sin karriärs sämsta sexdagarsresultat, 758,8 kilometer – de andra sex gångerna han sprang sexdagars gick han alltid över 80 mil, fyra gånger var han över 100 mil och hans 1 036,8 kilometer från 2005 är fortfarande världsrekord). Örebro AIK:s Mikael Andersson och Team Blekinges Aurore Byström vann 24-timmarsloppet, som löptes 24–25 juli, på 201 925 respektive 191 317 meter den gången, och året därpå, när 24-timmarsloppet var huvudnumret, vann Hässelbys Fredrik Elinder och Vi som springers Åsa Hällstorp på 230 322 respektive 203 083 meter (Hasse Byrén var tvåa den gången, knappt åtta kilometer bakom Elinder).
Nu är det äntligen dags för ett nytt 24-timmarslopp i länet, vilket jag berättade om här på bloggen redan i oktober i fjol.
Två veckor återstår tills start, men nu har den preliminära startlistan släppts till Örebro 24h, som är sista deltävlingen i – vad gäller förstaplatserna redan avgjorda – svenska cupen i udda ultra.
Gustaf Sjösvärd – sandallöpare som i fjol vann de båda stora svenska 100-milestävlingarna Gax och Black river run (i Västerås) – är klart mest meriterade namnet som jag hittar i listan. Men där finns också jag själv (med ambitioner om minst 215 kilometer), Stocksäters Tomas Fridh (som ju sprang så bra i inomhusmaratonloppen i Tybblelundshallen för några år sedan), Regina Johnsson (Karlskogalöpare som var trea i Halland ultra beach 100 miles i somras), Mikael Maschmann (som just satt rekord i att springa Öland från ände till ände), Yann Hellman (som redan vunnit cupen efter segrar i Marieberg galleria 6-timmars och Säfsen sommarbackyard) och där bakom ytterligare ett gäng intressanta namn som Fredrik Palm, systrarna Nylén från Degerfors (Amanda och Rebecka), Elin Engström, Daniel Westergren, David Hjälmarlycka och Anders Götmark.
Tävlingen avgörs på Fornabodatravet strax norr om Lindesberg med preliminär starttid 11.00 den 3 oktober.
Apropå Daniel Westergren så är det han som driver podden Ultraaktuellt, där jag intervjuas i senaste avsnittet om utmaningen ”The Jonas Brännmyr round”, som jag kommer berätta mer om på bloggen framöver. Vi pratar för övrigt även lite om själva bloggen. In och lyssna!
Svenska cupen i udda ultra? Jo, det är det sköna namnet på serien som ersätter svenska cupen i backyard ultra när två av backyard-loppen nu läggs ned och ersätts av tre tidslopp i Örebro (med omnejd). Tre riktigt spektakulära lopp, dessutom. Först och främst gör både Svampen (utsiktsdäcket uppe på vattentornet, alltså) och Mariebergs galleria comeback som arenor – men inte som 2017 (och, för Svampens del, 2016) som värdar för maraton utan för sextimmarslopp. Det gäller alltså att springa så många varv och meter som möjligt på Svampens 93-metersbana och runt Mariebergs cirka 350 meter långa varv. Eftersom segerresultaten i sextimmarslopp brukar ligga en bit över sju mil (världsrekordet är 97,2 kilometer!) så kan det bli rätt många varv, runt 750 på Svampen och 200 inne i Marieberg … Marieberg galleria 6-timmars, som tävlingen heter, avgörs redan den 5 januari, och därefter följer Svampen 6-timmars den 30 april.
Redan tidigare har jag här på bloggen berättat att Örebro backyard ultra avgörs med start den 21 maj (Kristihimmelsfärdstorsdagen, precis som vanligt) och att Säfsen sommarbackyard kutas med start den 1 augusti.
Löparna som vill vara med i svenska cupen i udda ultra får räkna sitt poängmässigt bästa resultat från ett av sextimmarsloppen och ett av backyardloppen (man får poäng utifrån slutplacering i herr- respektive damklass), och avslutande och obligatoriska deltävlingen är Örebro 24h som avgörs 3–4 oktober. Tävlingen är ett konventionellt 24-timmarslopp, där det gäller att komma så långt som möjligt, men banan och platsen för tävlingen är hemlig tills 24 timmar före start. Det enda som arrangören avslöjat är att varvbanan är cirka en kilometer lång, att underlaget är grus, att det finns omklädningsrum och duschar i anslutning till den och att den ligger inom 45 kilometer från Örebro.
Bakom alltihop står alltså Ola och Marie Nordahl från Frövi, som arrangerat så många lopp det senaste decenniet, från Säfsbanan marathon och Linde 6-timmars till maratonserien inne i Tybblelundshallen och de senaste åren de populära backyardloppen.
Förutom Svenska cupen i udda ultra bjuder de också in till tävlingen Spökultran med ett helt hemligt koncept och start 20.00 den 20 november 2020. ”Alla kan delta, så samla gärna ett gäng hemma hos dig eller kör helt solo! Du väljer alltså underlag och bana själv men vi ger dig reglerna senare. Två timmar innan start får du information till denna ultra”, skriver de på hemsidan.
Kollega Filip Edvardsson snackade med Ola tidigare i dag, en artikel ni hittar här! Anmälan till alla loppen öppnade nu i kväll, och till framför allt Svampen lär platserna ta slut ganska snabbt eftersom vattentornet inte sväljer mer än 70 löpare. I år har ju stjärnor som Frida Södermark, Johnny Hällneby och Nils van der Poel sprungit Olas lopp, det blir förstås spännande att se vilka toppnamn som dyker upp nästa år.
Med alla de här nyheterna på plats kan vi också konstatera att Säfsen vinterbackyard och Kvinnersta backyard ultra försvinner ur löparkalendern redan efter premiäråret.
Konditionsbloggen 