Emilia Fahlin fick ett nytt, tidigt formbesked när kroppen svarade precis som hon ville när hon jobbade för sina lagkompisar Cecilie Uttrup Ludwig och Marta Cavalli i världstourpremiären Strade Bianche, med start och mål i Siena, Toscana, Italien, på förmiddagen. Fahlin var med i täten och bevakade utbrytning och ledde duon till rätt positioner i klungan ända fram till de tre avslutande grusvägspartierna 25 kilometer före mål. Då gick Örebrocyklisten själv, ganska odramatiskt, omkull efter en stor masskrasch framför. Problemet var bara att hon redan hade kraschat betydligt värre, åtta mil tidigare. Den gången i full fart i en sväng efter en lätt utförsbacke på ett av grusvägspartierna, när en cyklist framför gick omkull och Fahlin reflexreagerade, fick sladd och flög av själv.
Om det berättade hon när jag ringde upp henne efteråt för den här artikeln (där hon berättar själv). Första prognosen var god, hon hade mest bara skrapsår; men det fanns ett ”men” eftersom hon hade smärta i ena knäet, efter en smäll. Nästa tävling är tio dagar bort, och hon kommer helt enkelt få avvakta och se hur knäet känns.
I täten blev det en dramatisk uppgörelse tolv cyklister tog sig igenom det sista gruspartiet tillsammans, bland dem Cavalli och Uttrup Ludwig. Cavalli var väldigt aktiv och provade ett eget ryck under de sistsa tolv kilometerna in mot målet, men det var Elisa Longo Borghini och Chantal van den Broek-Blaak som till slut kom loss. De hade runt 30 sekunder till gruppen bakom (Cavalli hade återigen kommit loss och fanns mittemellan) vid kilometermärket, där en mäktig men kort klättring börjar (12,4 procent över 500 meter). Där ställde Blaak, som inte hade gjort något jobb fram till backen, av Longo Borghini. Regerande världs- och olympiamästaren Anna van der Breggen tog tredjeplatsen medan Cecilie Uttrup Ludwig till synes gav bort fjärdeplatsen till Annemiek van Vleuten. Cavalli blev åtta och teamets franska talang Évita Muzic bästa U23:a på 20:e plats. Av svenskor blev Lotto Soudals Hanna Nilsson 33:a (i en stor, utdragen andragrupp 2,5–3 minuter bakom) och Team DSM:s Wilma Olausson 69:a.
Fahlin hade kraschat sönder cykeln redan i första vurpan, och i andra fick sig även reservcykeln en rejäl kyss, vilket gjorde att hon inte kunde använda sina två lägsta växlar (vilket hon fick erfara genom att kedjan hoppade in i hjulet ett par gånger). Hon valde ändå att fullfölja, och kom över linjen i Siena som 74:a, 11.17 bakom. Men det säger förstås ingenting om någonting.
Härnäst väntar belgiska Nokere Koerse för Fahlin , onsdagen den 17 mars.
Etikett: Strade Bianche
-
-
På lördag är det äntligen dags för världstourpremiären i landsvägscykel, Strade Bianche, med Emilia Fahlin på startlinjen (precis som i förra helgens tävlingspremiär i en roll som ”road captain”, alltså ett sorts lagkapten och förste hjälpryttare åt danskan Cecilie Uttrup Ludwig som stallet ska försöka matcha fram till segern). Tyvärr verkar det som om Eurosport bara sänder sista knappa timmen av helgens tävling, från 12.30 (vilket sannolikt inte beror på tv-kanalen utan på att arrangören inte tillhandahåller mer tv-bilder än så), men man får glädja sig åt det lilla. Loppet startar 9.15 och målgång är beräknad till 13.15.
Även om man inte kan många ord italienska kan man lista ut att tävlingens namn betyder ”vita vägarna”, och det beror på att loppet i vissa partier går på ”vita” grusvägar, vilket bidragit till dess lite ikoniska status trots att det bara arrangerats sedan 2007 (sedan 2015 för damerna). Damernas tävling är i år 136 kilometer lång (det är småkuperat precis hela tiden men absolut inga våldsamma backar, men det är en intressant 12,4-procentsvägg mellan kilometermärket och 500-metersmärket, innan det bär utför mot mållinjen), har som vanligt start och mål i Siena (i Toscana i centrala Italien) och passerar åtta partier med de vita grusvägarna, det längsta nästan en mil men några väldigt korta. Förra året flyttades tävlingen från tidig mars till den 1 augusti, och då tvingades Fahlin bryta efter att ha kört slut på sig redan under första timmen i extremvärme. På lördag lär det inte bli några sådana problem, för prognosen säger tio–tolv plusgrader.
Kollar man på den absoluta toppen utgår Lizzie Deignan och Lotte Kopecky jämfört med förra lördagen medan Marianne Vos tillkommer och gör säsongsdebut. Därmed är åtta från världsrankningens topp tio på plats (regerande olympiska mästaren och världsmästaren Anna van der Breggen tog över förstaplatsen från Elisa Longo Borghini efter segern i Nieuwsblad).
FDJ-Nouvelle Aquitaine-Futuroscope har 13 cyklister i truppen den här säsongen. Sex körde premiären, Omlopp Het Nieuwsblad, förra helgen (eller skulle kört, Brodie Chapman fick kasta in handduken på morgonen, magsjuk), och sex andra skulle ha kört GP Le Samyn i tisdags, men på grund av ett misstänkt positivt covid-19-test i laget (det framgick inte om det handlade om en ledare eller cyklist) så drog sig laget ur. Den 13:e, som ännu inte funnits med i någon trupp den här säsongen, är franska Évita Muzic som skapade rubriker när hon vann sista etappen på Giro d’Italia i fjol och därmed tog stallets första seger på världstouren någonsin. I truppen till världstourpremären ersätter hon landsmannen Eugénie Duval. Övriga fem i laget är samma som i lördags: Kaptenen Cecilie Uttrup Ludwig (som har den här tävlingen som ett av sina stora mål för våren), Fahlin, Marta Cavalli, Stine Borgli och Chapman. Fahlin kör med nummer 85 på ryggen, Uttrup Ludwig med 81.
Årets världstour skulle bestått av 24 deltävlingar, men två är redan inställda och tre uppskjutna på obestämd tid.
Efter Strade Bianche väntar minst tio dagars tävlingsuppehåll för Fahlin, som vid sidan om inledningen på säsongen håller på att flytta in i sin nya lya i Örebro. Nästa världstourtävling är Alfredo Binda i Italien den 21 mars. -
Konditionsbloggen är tillbaka efter en liten semester, och jag orkar förstås inte gå igenom allt som hänt (även om det är mindre än vanligt på grund av pandemin), men några större grejer att noter:
** Jacob Ahlsson svarade för en dunderskräll när han lyckades klå världstourproffset Tobias Ludvigssons tid och ta SM-guld i tempo. Dessutom tog lillebror Jonathan Ahlsson ett överlägset SM-guld för juniorer. Emilia Fahlin hade en lite tyngre dag och var över två minuter bakom Lisa Nordén, och fick desustom se Nathalie Eklund knipa silvret 23 sekunder före henne. Alla tre – bröderna Ahlsson och Fahlin – är nu uttagna till cykel-EM i Frankrike nästa vecka. Fahlin har också hunnit köra två tävlingar i Italien – världstourtävlingen Strade Bianche som hon bröt i den 40-gradiga hetta och Giro dell’Emilia där hon var med och hjälpte nya lagkompisen Cecilie Uttrup Ludwig till seger.
** I friidrotts-SM i helgen sänkte Rebecca Högberg sitt eget distriktsrekord (och svenska veteranrekord i K35) till 2.06,52, men hon fick nöja sig med en fjärdeplats och skrev efteråt på instagram att hon hoppats på bättre tid (och medalj). Det var ändå fjärde gången i sommar som hon sänkte rekordet på distansen. Å andra sidan ska man veta att hon sprang på 2.05,63 i Närkeracet, men då i mixedheat vilket inte gills för distriktsrekord som jag förstått det.
** Martin Regborn nådde inte distriktsrekord på varken 10 000 eller 5 000 meter under SM, men väl en åttondeplats på den längre distansen (där tempot överlag var för lusigt, Regborn låg med i tätklungan tills två varv återstod) och en elfteplats på 5 000 (där han sladdade från start men passerade några matta killar på slutet). 30.07,62 respektive 14.27,88 är hur som helst tider som ingen annan i distriktet är nära.
** Liduina van Sitteren blev tolva, Louise Wiker 16:e och Fanny Schulstad 20:e på 10 000 meter, Wiker sjua, Lisa Bergdahl åtta och van Sitteren nia på 5 000 meter. Heshlu Andemariam och Linus Rosdal elva respektive 17:e på 10 000, Andemariam 17:e på 5 000. Jonatan Gustafsson och Klara Frih missade final på 1 500 respektive 800 meter.
** Gustafsson, Frih och Jack Karlsson sprang helgen innan Landslagsutmaningen (uttagna i juniorlandslaget, alltså) i Söderhamn (landslagsdebut för Gustafsson och Karlsson, Frih har ju sprungit Finnkampen). Gustafsson var då två sekunder snabbare och var tvåa på 3.56,19 medan Frih var femma på 1 500 meter med 4.39,92 och Karlsson fyra på 3 000 med 8.59,30.
** I Närkeracet vann Elsa Wallenius och Emil Danielsson 3 000-metersloppen, Björn Seifert och Högberg var snabbast på 800 (men Senna Ohlsson vann den rena damklassen på distansen). Det var PB-fest i tävlingen, där Gustafsson sprang på 8.19,51, Karlsson på 8.31,88, Wilhelm Bergentz på 8.32,14 och Michael Welday på 8.38,69. Bland andra.
** Lars Drageryd har satt nytt FKT – rekordtid, alltså – på Bergslagsleden. En helt enorm prestation på vägen till 43 timmar, 58 minuter och 53 sekunder, framför allt då ryggen gav upp de sista fem milen.
** Petra Hanaeus (19.47) och Per Arvidsson (16.17, närmast före Mattias Nätterlund på 16.23) vann IF Starts extrainsatta femkilometerstävling Hostfria ruset förra veckan. I övrigt har det varit mycket sparsamt med långlopp i länet i sommar.
** Erik Anfält blev nia på Kia fjällmaraton i Åre.
** Kristinehamns VM-löpare (i 24-timmars) Sandra Lundqvist vann första upplagan av Bergslagen 100 miles (som ersatte Bergslagsleden på fem dagar) och var tvåa totalt, bara slagen av Hallsbergs Mats Johansson på 21.24.10.
** Mikael Kjellander vann en tajt upplaga av Hjälmartempot två sekunder före Tomas Kåregren efter 138 kilometer och nästan 3,5 timmars cykling runt sjön (inga damer kom till start). -
I tisdags utropade jag ju här på bloggen att Strade Bianche kommer att köras på lördag, trots det nya coronavirusets framfart i Italien. Så blir inte alls fallet, visar det sig. I går tog den italienska regeringen ett beslut om att ställa in all idrott (utom den som kan genomföras inför tomma läktare) i landet den närmaste månaden, och på torsdagen tvingades arrangören av den klassiska cykeltävlingen till slut krypa till korset och ”skjuta upp” den (det är väldigt oklart vilket annat datum tävlingen skulle kunna köras, men man vill väl hålla öppet för alla eventualiteter). Jag pratade med Emilia Fahlin tidigare i kväll, och hon var inte särskilt bedrövad att bli av med just den här tävlingen, där hon skulle ha varit hjälpryttare åt de mer klättringsstarka åkarna i laget.
Men frågan är vad som händer med resten av cykelsäsongen. Ända borta i Kalifornien, i det från corona hittills rätt befriade USA, har det ställts in cykeltävlingar i dag, UAE Tour avbröts och team sattes i karantän och flera stall och läkare har varit tveksamma till fortsätta tävlingsässongen som vanligt – och oron är stor för att allt mer av tävlingsprogrammet kommer att ställas in. Den andra italienska världstourtävlingen, Trofeo Alfredo Binda om två veckor, lär förstås ryka. Men frågan är hur det blir med de sju världstourtävlingarna som under mars och april ska köras i från smittan än så länge rätt fredade Nederländerna och Belgien.
– Situationen förändras varje dag. Just nu är det problem i Italien och kanske för Paris-Nice. Nästa gång är det oss. Men vi har inte tagit fram någon handlingsplan för ett nödläge än, sa Thomas Van den Spiegel, som basar över Flanderklassikerna (bland annat Flandern runt och Gent-Wevelgem, som Fahlin ska köra) till belgiska tidningen Het Laatste Nieuws i dag.
Och så har den japanska OS-ministern öppnat för en flytt av OS i Tokyo till senare under året. Fortsättning följer, uppenbarligen. Läs min intervju med Fahlin i morgon förmiddag. -
På något sätt hade jag helt lyckats undgå att både Marcus Lennartsson och Adam Gillman (som har juniorlandslagsmeriter och inför årets säsong siktade mot U23-VM, men vintern blev av olika skäl inte riktigt vad han hoppats på) gjorde sina bästa Vasalopp (och inledningsvis saknades bådas resultat i en här artikeln där alla länsåkares resultat presenteras – uselt!). Båda tog plats i elitledet och Lennartsson, som gjorde debut, tog sig hela vägen fram till 119:e plats (på 4.51.36) efter att ha varit nere på 180:e i Mångsbodarna. I Risberg passerade de exakt samtidigt, på plats 173 och 174, och även i Evertsberg var de tillsammans (på topp 150), men sedan räckte Gillman inte till medan Lennartsson fortsatte att plocka ytterligare 30 placeringar ned till mål medan Gillman (som debuterade med en 121:a-palts i fjol) blev 220:e (på 5.04.52).
Lennartsson berättar lite om loppet på sin instagram (där det också finns en bild på honom och Gillman): ”En för långsam start och en vurpa som ledde till att drickbältet gick sönder halvvägs var de största missarna. Att sedan avancera i det före som var igår var tufft men plockade placeringar och slutade till slut på 119:e plats med mycket lärdomar inför nästa.”
Gillman är 22 och Lennartsson 23, och båda bor numera i Östersund. Det är kul att så unga åkare, på gränsen till Sverigeeliten, väljer att prova långlopp.
Garphyttans bästa placeringar i Vasaloppet stod Sakari Virtanen för. Virtanen, som för övrigt också vann det första Wadköpingsloppet 1968, var 31:a eller bättre samtliga år mellan 1963 och 1969 med topparna 1967 (femma, klubbens bästa placering – Assar Rönnlund vann 37 sekunder före Janne Stefansson det året, Virtanen var 5.21 bakom) och 1966 (sjua). Även Arne Eriksson har en topp tio-placeringer (nia 1958). Bakom dem är Olivia Hansson bäst, med en 14:e-plats 2015, då hon tävlade för Garphyttan.Internationella nyhetssidan Cycling news meddelar för övrigt att världstourtävlingen Strade Bianche kommer att köras som planerat på lördag, trots utbrottet av det nya coronaviruset i Italien. Emilia Fahlin var ju lite tveksam till det i kollega Lasse Wirströms intervju som gick ut i morse, men nu ska arrangören RCS Sport enligt Cycling news ha informerat stallen om att det definitivt kommer bli tävling. Det är ännu inte bekräftat vilken laguppställning Fahlins team kommer köra med, men hon har själv berättat för NA att hon kommer tävla här för att sedan vila nästa helg och därefter köra samtliga världstourtävlingar som återstår i Europa under våren.
-
Ja, jösses vilken helg det blev. Fullt upp med Vasaloppet både lördag (resan upp, presskonferens) och söndag (loppet …) gick åt, så jag hann inte ens blogga. Och det på en totalt fullsmäckad helg. Så, här kommer lite av det jag inte hann skriva om …
** Bob Impola tog en fantastisk andraplats i Vasaloppet, bara slagen av Andreas Nygaard. Det var Örebro läns bästa placering någonsin och tangerade Åke Åkerström, Klotens IF, som blev tvåa 1957. Utöver dessa är Curt Löfgren, Hällefors SK, ende länsåkare som nått prispallen med en tredjeplats 1948. På damsidan tog Kristina Roberto en 14:e-plats, 35 minuter bakom Lina Korsgren (men bara 25 bakom förhandsfavoriten Britta Johansson Norgren på fjärdeplatsen och fem minuter från en topp åtta-position), vilket är sensationellt bra med tanke på hur hennes tre senaste år sett ut (två häloperationer), och Olivia Hansson tog en 25:e-plats. De båda var sjätte respektive elfte svensk i mål. Lindesbergsfostrade ex-ÖSK-målvakten Johan Kanto blev 122:a (hans näst bästa resultat, 17 placeringar sämre än i fjol), Karlslunds Linus Larsson blev 135:a och Granbergsdals Magnus Hedlund blev 241:a i sitt 27:e lopp och har nu bara tre år kvar för att bli veteran. Även Karlslunds Malin Olsson och Liduina van Sitteren blev topp 200 med tider kring sju timmar.
** Wilhelm Bergentz tog ungdoms-SM-guld över 1 500 meter i P16-klassen efter en rejäl spurtuppgörelse med fem löpare inom en sekund. Bergentz noterade 4.26,10, en bit från hans pers men det spelar ju ingen roll på ett mästerskap där bara placeringarna räknas. Bergentz klubbkompis (i Thoren) Noha Olsson tog sig också till final och blev sexa, närmast bakom tätkvintetten, efter att ha persat i försöken (4.26,33 då). P15-grabbarna sprang 1 000 meter och där slog Thorens Henrik Franzén till med personligt rekord i finalen, 2.47,57, vilket gav en finfin femteplats. På hemmaplan avgjordes Tybblelundsspelen.
** I veteran-SM tog Per Sjögren två guld och ett silver i M35-klassen efter att ha fajtats med Isak Bjerregaard, Björntorp, både på 3 000 (guld på 8.45,62 på fredagen), 1 500 (guld på 4.05,53 på lördagen) och 800 meter (silver på 2.04,86 på söndagen). Örebro AIK:s Oskar Arlebo tog silver på 3 000 meter i M40-klassen (9.22,21, Fredrik Johnsson fyra på 9.53,76), förre Finnkampslöparen Jonas Rosengren (KFUM Örebro) tog brons på 1 500 meter (4.24,78) och blev fyra på 800 meter (2.11,11) i M45, Östansjös Jan Myrtorp tog brons över 800 meter i M75 (3.35,54), och Starts Maria Eriksson tog femteplatser på 1 500 (5.37,74) och 3 000 meter (11.40,35).
https://www.instagram.com/p/Bf6h67fDnzD
** Exil-örebroaren Maria Magnusson, som sedan många år tävlar för Sävedalen tog en mycket meriterande trippelseger i Panvåren (natt på fredagen, medeldistans på lördagen och långdistans på söndagen), även om hon, på grund av snön, inte får räkna in några Sverigerankningspoäng från dem. Hon var flera minuter före löpare som Ida Bobach. Andrea Svensson ställde däremot in sitt deltagande.
** Maria Gräfnings mötte säsongens tuffaste motstånd, och hade kanske också säsongens tyngsta dag, när hon blev sjua i Demino skimarathon i Rybinsk, säsongens näst sista deltävling i långloppsvärldscupen Fis skimarathon cup. Svetlana Nikoleva vann loppet efter en spurtstrid med gamla OS-stjärnan Olga Rotjeva, och Gräfnings var över fyra minuter bakom dem. Det positiva? Att franska Aurelie Dabudyk också hade tufft mot ryskorna (fem första var hemmaåkare) och slutade på femte plats, därmed skiljer ändå bara 14 poäng till Dabudyks mellan de båda i sammandraget inför finalen, Engadin skimarathon, på söndag. Något som innebär att Gräfnings kommer att ta hem totalsegern om hon blir etta eller tvåa samtidigt och har Dabudyk bakom sig. Blir Gräfnings trea eller sämre får man dock ta fram kalkylatorn och räkna på hur många åkare som måste vara emellan de båda.
** Emilia Fahlin krigade sig igenom ett rekordtufft Strade Binache (skitigt och kallt, kolla instagrambilderna nedan!). Hon var en av 59, av runt 100 startande, som tog sig i mål (knappt 19 minuter bakom täten), och hade dessförinnan gjort vad hon kunde för att hjälpa lagkompisarna (Elisa Longo Borghini blev trea, knappa minuten bakom segraren Anna van der Breggen). Roligare dagar kommer för Örebrocyklisten som ännu är långt från formtoppad. Och som om det inte vore nog med ett tufft cykellopp var dessutom Fahlins flyg hem efter loppet dubbelbokat, en ”massive fuckover”, som hon själv skriver på twitter, efter en tuff dag. Så istället fick hon stanna en natt extra i Italien och kom hem först på söndagskvällen … Det vankas ny tävling redan till helgen, Ronde van Drenthe på söndag. Ni missade väl förresten inte förhandsreportaget jag skrev om Fahlin?
** Och hemma i Örebro såg Bella Lagrange till att ta sin tionde seger i 14:e starten när Örebro parkruns 44:e upplaga avgjordes. Hon noterade 22.03 den här veckan. Eric Segelberg tog sin första vinst när han gick in på 18.08, 35 sekunder före Johan Ingjald som ju prenumererat på segrar på slutet.
-
I helgen är det dags för den stora Europapremiären för landsvägscyklisterna på damsidan, Omloop het nieuwsblad avgörs på lördagen och Omloop van het Hageland (Tielt-Winge) avgörs på söndagen. Två belgiska endagarstävlingar på nivån precis under världstouren. Örebrocyklisternas stjärna Emilia Fahlin var anmäld till båda, som en del av Wiggle-High5:s profilstarka lag, men när jag talade med henne i går (en längre intervju kommer på na.se i nästa vecka) avslöjade hon att det inte blir någon start i Belgien. Orsaken är att hon prioriterat om och kör världstourpremiären Strade Bianche i Italien nästa helg i stället.
– Vi hade lagträff i veckan där de sa att de behövde en tjej till till Strade Bianche, att de prioriterar den tävlingen högre än helgen i Belgien, och då sa jag att jag gärna tar en av helgerna men inte båda, och då blev det att vi bytte. Jag vill få ihop ett välbalanserat program och inte tävla för mycket nu i början, även om jag är jäkligt sugen på att tävla efter en lång vinter, säger Fahlin som haft mycket sjukdomsbekymmer tidigare om vårarna och därför vill skynda igång säsongen långsamt.
Efter Strade Bianche är Fahlin högaktuell för Ronde van Drenthe (11 mars), Trofeo Alfredo Binda (18 mars), Dwars door Vlaanderen (28 mars), Ronde van Vlaanderen (1 april), Amstel gold race (15 april) och La Flèche Wallonne (18 april).
Men som sagt, mycket mer om Fahlins vinter och satsning inför årets säsong i nästa vecka! -
Vilken dag! Vasalopp (här och här och fett uppslag i morgondagens pappers-NA med intervjuer med både Impola, Roberto och Joakim Ljunggren), fantastiska resultat i Haags halvmaraton (här och en intervju med Pulsklockevinnaren Gerdevåg i morgondagens pappers-NA) och så fick jag dessutom tag i både Emilia Fahlin och Filip Jacobsson efter deras lördagsinsatser. Och eftersom det blir exklusivt för bloggens läsare så börjar vi väl i den ändan.
Jag skrev ju om Fahlin i går, och att hon bröt premiären av världstouren, Strade Bianche. Men faktum är att hon och hela den 15 cyklister stora klunga hon just då befann sig i blev diskade med en knapp tredjedel kvar av loppet – för att ha korsat ett järnvägsspår när bommarna var på väg ned.
– Efter det längsta gruspartiet var vi just bakom frontklungan och jagade, vi hade väl 75 meter upp till dem. Vi var precis på väg att nå ikapp när det efter en nedförsbacke kom en skarp vänsterkurva direkt följt av ett lite dolt järnvägsspår, som klungan passerade, och som just började blinka rött när vi ett par sekunder efter svängde in. Då bommarna inte var nere dundrade vi förbi, och blev direkt efter neutraliserade av juryn som var bakom oss, och som sedan beslutade att ta oss ur tävlingen och diskvalificera oss, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
– Det finns en första gång för allt … Det finns en ny striktare regel kring det här i år, och de valde att följa upp med detta. Men både jag, och alla i min grupp, tycker nog att det var lite dåligt då det dels först kom så dolt efter kurva, och att vi var så pass nära den grupp framför som passerade, och det fanns ingen som tydligt markerade att vi skulle stanna. Oavsett hade tävlingen slutat där, för om vi stannat och väntat hade vi blivit så långt efter.
– Det hade ju kunnat vara trevligt att få gå i mål i alla fall, men … Inte det absoluta krutet i benen och hundra procent ännu, men det går framåt och jag fick jobba en del under dagen då vi hade punka på topptjejen i laget och fick vänta och köra tillbaka till klunga, och likaså dra upp inför det viktigaste gruspartiet. Det var en rolig och tuff tävling, nytt för mig med alla gruspartier. Nu väntar lite träning veckan och sedan två hårda tävlingar i Drenthe helgen som kommer.Jag skrev ju också om Jacobsson i går, och om mina misslyckade försök att få tag i honom i Österrike. I dag ringde han schysst nog upp från Arlanda (efter att han missat sin buss på grund av försenat flyg!) och berättade om en bergochdalbanevecka där han höll på att ge upp efter en megabom i fredagens långdistans.
– På väg till kontroll fyra (av 19) var det lite otydligt på kartan. Jag läste fel och åkte till åttan–sjuan–sexan innan jag upptäckte det, och fick åka tillbaka hela vägen till fyran och sedan ta de andra kontrollerna i rätt ordning. Ett jävla skitmisstag som gjorde att jag tappade typ tio minuter (sträcktiderna visade att bommen kostade 10.05 mot segraren, Vladislav Kiselev). Från fyran och in i mål, de sista 50 minuterna, tappade jag bara 22 sekunder på vinnaren. Det var ett riktigt bra lopp, och jag hade absolut varit topp sex om jag inte hade gjort det där misstaget, säger Jacobsson till Konditionsbloggen.
Var det den tiden förbundskaptenerna såg, när de ändå tog ut dig till stafetten?
– Jag tror det. Först när det hände tänkte jag: Nej, nu bryter jag. Nu åker jag hem. Men sedan tänkte jag på stafetten och blev riktigt rädd att jag skulle bli petad ur förstalaget. Så då tänkte jag: Nu jäklar, i stället. Och där visade jag vilken fart och kapacitet jag har, även om jag inte riktigt fått ut det den här veckan. Jag har varit riktigt besviken över loppen jag gjort (16:e i sprint, 19:e i medeldistans och alltså 14:e i långdistans) när allt gått så bra innan. Och kroppen har känts bra också, men jag har gjort tokiga saker, som i långdistansen, och haft en del otur.
Men sedan fick du ändå en medalj i stafetten, hur var det?
– Jättehäftigt. Jag har ju inte tagit någon JVM-medalj eller något sådant tidigare, så det var en verkligt stor grej att få gå upp på prispallen och ta emot bronset. Robin (Salén) tappade ju lite på första, men det gick riktigt bra för mig på andrasträckan, det var helt klart mitt bästa lopp den här veckan, och jag plockade in lite på lagen framför. Sedan gjorde Henning (Sjökvist) också ett kanonlopp på sista och gick om det finska laget. Det var riktigt nervös vänta i målet, alltså. Långa minuter. Och riktigt stort när han gick i mål. Det är ändå en medalj i JVM, mot de bästa i världen.
Nu är skidorienteringssäsongen över. I orienteringen har du bytt klubb till OK Tisaren, vad blir målet?
– Ja, jag kände att det var dags att byta till en större klubb. Målet är junior-VM i Schweiz. Det är betydligt fler som kämpar om platserna i vanlig orientering än i skidorientering, men jag känner att jag har en chans. Vårens swedish league-tävlingar blir viktiga, och får jag ut min kapacitet kan jag absolut ta en plats. Jag känner att jag har förbättrat mig fysiskt till i år.
Och nästa vinter får du ta rejäl revansch i ditt sista JVM i skidorientering …
– Ja, jäklar. Det ska jag verkligen göra!Några rader om halvmaran i Haag, till sist. Det var fyra Örebrolöpare på plats, och det gjordes tider, jävlar i min lilla låda. Här har ni tiderna, rekorden och mellantiderna per fem kilometer:
Josefin Gerdevåg, KFUM Örebro: 1.16.41 (17.48–17.57–18.24–18.40). Nytt distriktsrekord.
Mikaela Kemppi, Örebro AIK: 1.16.46 (17.49–18.01–18.21–18.43). Nytt personligt rekord, nytt D40-distriktsrekord.
Linus Rosdal, KFUM Örebro: 1.07.45 (15.48–15.57–16.18–16.18). Nytt personligt rekord, bästa tiden i distriktet sedan 1986.
Mattias Nätterlund, Örebro AIK: 1.12.48 (16.57–17.10–17.33–17.26). Nytt personligt rekord.– Det var fantastiskt. Målsättningen var att försöka springa nytt personligt rekord, men väderprognoserna var inte så superbra, så jag var lite tveksam om det skulle gå. Det skulle blåsa åtta sekundmeter och regna. Något regn blev det inte, och även om det blåste ganska mycket så var det inte superfarligt, för det fanns många ryggar att ligga bakom. Men efter 15 kilometer kom vi ned till havet, och där var det kraftig motvind och hagel, och då var det ingen som ville ligga och dra, alla vek åt sidan. Där tappade man massor av tid, och blev jäkligt kall, säger Gerdevåg till Konditionsbloggen.
Det gör ju bara rekordet ännu mer imponerande …
– Ja, en dag med vindstilla hade det här varit en perfekt bana, med väldigt snälla plattar där man kunde hålla bra löpsteg. Det är svårt att spekulera i hur mycket man förlorade på vinden och haglet, men 30 sekunder sa grabbarna jag pratade med. Det känns kul att man kunde göra en sådan bra tid trots att det inte var optimala förhållanden. Då är man i bra form. Det här var absolut ett av mina bästa lopp, jag passerade milen på 35.45 och det gjorde jag inte på många millopp förra året, men jag vet inte om det var bättre än maran i Frankfurt. Det får jag suga lite på.
Låg du och Mikaela tillsammans hela vägen?
– Första tio gjorde vi det, sedan fick jag en lite lucka, jag tror att hon tyckte att det gick lite fort. Men vid 14–15 var hon ikapp, och så låg vi tillsammans i den fruktansvärda motvinden. Därefter hade jag kanske fem sekunder på henne tills 20 kilometer, då hon var ikapp igen. Med 600 meter kvar tänkte jag: ”Nu blir det Frankfurt i repris”, men jag lyckades spurta ifrån den här gången.
Det ska antagligen bli ett svenskt lag på halvmaran i friidrotts-EM i juli, räcker det här loppet för dig och Mikaela att ta er dit?
– Nej, jag tror inte att det här räcker. Vi pratade lite om det, jag och Mikaela, och vi tror att man hade behövt gå under 1.16 för att bli uttagen. Dessutom hade man nog behövt vara snabbaste svenska här, och vi hade Hanna Lindholm (Studenterna) framför oss (fyra sekunder före Gerdevåg, nio före Kemppi). Men man vet aldrig.
Kan du göra under 1.16, om det krävs?
– Klart det är görbart, om man får till det. Men just nu har jag ingen mer halvmara inplanerad än Göteborgsvarvet, och den är ju inte så snabb. Vi får se vad som händer.För övrigt upptäckte jag först i dag att den bloggbekante Hälleforslöparen Haben Kidane sprang tiokilometersloppet under Kiel marathon förra veckan (jag släppte fokus från det loppet när Erik Anfält inte kom till start). Haben kutade på 33.13, 17 sekunder över det personliga rekordet.
-
I karriärens åttonde JVM-lopp, och årets sista (han är junior en säsong till, så det kommer fler chanser nästa år), slog Filip Jacobsson så äntligen till. Skidorienteraren från Degerfors gjorde en avgörande insats när Sverige tog brons i herrstafetten, efter att Robin Salén på förstasträckan kört in först på femte plats, 2.21 bakom täten. Filip förde inte bara upp laget på fjärde plats på sin andrasträcka, han var dessutom näst snabbast på sträckan (bakom Ryssland) körde också in en bra bit över två minuter på Finland, och växlade till Henning Sjökvist bara fem sekunder bakom, i kampen om tredjeplatsen. Sjökvist var ute på sträckan ett tag nästan ikapp andraplacerade Norge, men viktigast var naturligtvis att han lämnade Finland bakom sig från start och säkrade medaljen med minutmarginal. Jag försökte komma i kontakt med Filip tidigare under kvällen, men han verkade inte ha bästa mobiltäckning, så förutom ”hallå?” hallå?!” blev det inte så mycket sagt.
Emilia Fahlin tvingades, precis som ytterligare 75 av de 136 startande i Strade Bianche, bryta det svintuffa, italienska loppet, med nästa 2 000 meters sammanlagd klättring och över två mil av grusvägar, som var det första någonsin i damernas nya världstour. Regerande världsmästaren Lizzie Armistead hade mest ben kvar i den avslutande, tvärbranta och två kilometer långa backen, och vann tre sekunder före Katarzyna Niewiadoma, Polen, och Emma Johansson, Sollefteå. Bara två av Fahlins lagkompisar i Alé-Cipollini tog sig i mål, Malogrzata Jasinska på 13:e plats och Mart Bastianelli på 24:e, 1,5 respektive 3,5 minuter bakom Armistead.
Bommade för övrigt helt (tack för mejlet, Annika!) att det var ett länslag som tog hem Stafettvasan i går. Skiteam Torsby/Värdshuset Toria, med fem åkare från skidgymnasiet i Torsby varav fyra från länet, utklassade motståndarna och van med över 3,5 minuters marginal (även om tiden i de grisiga förhållandena, 4.33, kanske inte är så mycket att skriva hem om). Garphyttans Marcus Lennartsson körde förstasträckan, klubbkompisen Adam Gillman den andra från Mångsbodarna till Evertsberg och sedan tog Zinkgruvans Oskar Johansson över till Oxberg innan enda ickelänsåkaren Albin Tärning, Falköping, tog sträckan till Hökberg och Zinkgruvans sprintspecialist Markus Johansson (regerande svensk mästare i H18-klassen någon vecka till) avslutade. Gillman växlade som Gillman och Lennartsson växlade båda som fyror, medan Tärning förde upp laget i ledning med en riktigt stark sträcka innan Johansson avsltuade med att vara snabbast av alla mellan Hökberg och målet. Bilder och rapport från loppet på gängets blogg, här!
Har för övrigt nu fått bekräftat att Danny Hallmén startar i led två i morgon med nummer 12331 på bröstet och att Joakim Ljunggren kör under namnet Ola Hedberg, med nummer 4224, och startar i led fyra. Ytterligare två nummer att hålla reda på i Vasaloppsvimlet, alltså!
-
1. Vasaloppet
Well, det går inte att komma runt det. Vasaloppet är inte bara helgens höjdare utan hela årets höjdare i sportväg för min del. Inte bara för att jag älskar långloppsskidåkning utan också för att de sedan 20-talet år är en tradition viktigare än julafton (i varje fall för mig) att hela familjen (vi har med tiden blivit rätt många) samlas hemma hos mina föräldrar och käkar frukost, förmiddagsfika och lunch (utan några egentliga avbrott däremellan, min kära mamma serverar mat på löpande band) medan åkarna avverkar de nio milen från Sälen till Mora.
Det sportsliga då. Jo, som vanligt kretsar det mesta ur ett länsperspektiv kring Kopparbergssonen Bill Impola och Karlslunds Kristina Roberto. Båda blev bortvallade i fjol (läs om Impola, som dessutom fastnade i den havererade stargrinden, här, och Robertos egna ord på hennes blogg här). Impola gjorde ju karriärens bästa lopp förra våren, och var länge med i kampen om den rosa ungdomsvästen i långloppsvärldscupen (men till slut fick han ge sig, blev trea) medan Roberto gjorde sina allra bästa resultat 2013/14, då hon slutade femma i totala långloppsvärldscupen. I somras opererade hon ena hälen, och efter att rehaben drog ut på tiden var hon långt ifrån toppade när årets säsong satte igång, men inte minst i Tjejvasan i lördags, där hon bet i och var med tätklungan hela vägen in i mål, visade hon att hon nu är tillbaka på allvar.
Både Impola och Roberto kan vara med på topp tio på söndag. Samtidigt ska man komma ihåg att de tillsammans bara har en topp tio-plats genom tiderna, Robertos sjundeplats 2014. Den gamla orienteraren Roberto gjorde ju sin första skidtävlingen över huvud tageti Tjejvasan 2008, och debuterade i Vasaloppet året därpå (82:a på 6.08). 2014 hade hon utvecklats så mycket att hon var sjua på 4.42, efter att dessförinnan ha haft placeringsraden 82-29-21-21-brutit. Men i fjol fick hon alltså nöja sig med en tolfteplats på odugliga skidor. Impola var 66:a, 144:a och 46:a i Vasaloppet 2010-2012, innan han 2013 slog igenom med buller och bång, och var bäste osignade åkare på 13:e plats. 2014 fick han nöja sig med en 18:e-plats efter att ha krockat med en drickalangare och 2015 var det alltså både grindkrångel och vallastrul som fick honom att bryta. Konditionsbloggen ringde upp Bill i går för att höra hur han ser på helgens lopp (han berättade också om nya lagkamraten Dario Cologna, ett snack som går att läsa i lördagens pappers-NA, som går att köpa som e-tidning på na.se), och han berättade att han tror vi kommer få se väldigt offensiv körning på söndag.– Min förhoppning är att det ska gå fort från start, som det gjort i de flesta lopp den här säsongen. Jag vet att jag är bra uppför och hoppas att det blir rejäl fart i första backen, så att fältet spricker redan där. Det har det gjort några år, men då har det varit så tungfört att det tryckts ihop igen. Men kommer det vara samma förhållande för alla, om väderförhållanden är gynnsamma och det verkar de bli enligt senaste prognosen, så tror jag det blir så offensiv körning att det spricker direkt. Det är många som vill att det ska vara hög fart. De som har varit bäst i år, Petter Eliassen, Tord Asle Gjerdalen och Morten Eide Pedersen som varit starkast i vårt team, är killar som gillar när det är väldigt offensiv körning. Det är killar som har tränat hårt i många år, som har mycket i bagaget. Det är sådana som vinner Vasaloppet, säger Impola till Konditionsbloggen.
Och du då, vilken chans har du?
– Jag ska göra så gott jag kan. Jag hoppas att materialet, kroppen, allting stämmer. Då kan jag vara med där framme, det vet jag. Det har jag varit förr, och jag är inte sämre tränad nu. Klart att jag har en hög målsättning inne i skallen, men resultaten finns inte där från tidigare år i Vasaloppet, så man kan inte kräva alltför mycket. Man måste vara realistisk och se vad man har i bagaget jämfört med andra. Men givetvis har jag en tanke, ett mål, ett upplägg för mig själv.
Är det viktigt att du gjort sex Vasalopp nu, att du samlat på dig rutin?
– Nja, det är nog viktigare att ha gjort många långlopp än många Vasalopp. Förr fanns det inte så många långlopp, och man fick sin rutin just från vasan. Men nu är man inne i det så många gånger varje år, så jag tror helt klart att man skulle kunna slå till och vinna Vasaloppet första eller andra året man körde om man hade rutin från andra långlopp.
I fjol hade du avgjort La Diagonela när du körde fel och var topp tio tre gånger, men i år har du ingen topp tio-placering. Varför har det gått tyngre (Bill har förvisso varit tolva i La Sgambeda, elva i Jizerska padesatka och 16:e i Toblach-Cortina, men bröt Kaiser Maximilian Lauf och var bara 44:a i La diagonela och 55:a i Marcialonga)?
– Det var lite segt några tävlingar, och jag har varit sjuk en sväng. Nej, det har inte varit så mycket att hänga i julgranen. Men det är fortfarande fyra veckor och tre lopp kvar, och vi får se hur det går nu på slutet.
Ställer Vasaloppet några speciella krav eftersom det är det längsta loppet i kalendern?
– Nej, det skulle jag inte säga. Det är lite längre, men det är ändå samma personer som kommer vara med och kriga om segern i slutändan. Åkarna gör många långpass på fyra-fem-sex timmar per säsong, och det är så många långlopp på en säsong, att Vasaloppet inte är speciellt på det sättet. Däremot är det det klart mest prestigefyllda loppet, till och med för norrmännen är det viktigare än till exempel Birkebeinerrennet. Alla toppar sig till Vasaloppet, alla vill vara med långt fram, och det gör det svårare att ta en topp tio-placering där än i något annat lopp.I morgondagens pappers-NA har jag dessutom en intervju med Fjugestas Olivia Hansson, fjolårets succéjunior som i år gör sitt första Vasalopp som senior och det första i Team Skistart.coms dress. Där berättar hon bland annat om tankarna kring separat damstart, och om att hon inte får starta i elitstartledet trots att hon var 14:e i fjolårets lopp.
Vill ni ha nummer att hålla koll på? Well, i elitstartledet kommer Bill Impola ha nummer 178 på bröstet medan lillebror Bob kör med nummer 90. Karlskogingen Magnus Hedlund (den tidigare Wadköpingsloppsvinnaren som gör sitt 26:e raka Vasalopp efter att han fick åldern inne som 18-åring och alltjämt platser i elitstartledet) har nummer 267, Karlslunds Tobias Karlsson startar med 269 på bröstet och Kristina Roberto har 511. Och i startled ett har Olivia Hansson 17042, Per Eklöf 1355 och Ice race vintage-segraren Fredrik Nylen 1250. Vilket nummer Danny Hallmén och Joakim Ljunggren kommer köra med har jag ännu inte fått bekräftat.2. Premiären för världstouren i landsvägscykel
Jag hade en längre text om Emilia Fahlins säsongsinledning i fredagens pappers-NA, men där fokuserade jag mest på det övergripande (hur hon ska undvika att dra på sig nya sjukdomar, vägen mot Rio de Janeiro och sådant). Men när jag ändå hade henne på tråden tidigare i veckan passade jag även på att höra lite inför lördagens Strade Bianche, den första deltävlingen någonsin i damernas världstour, som in för årets säsong ersatt världscupen. Tävlingen, med start och mål i Siena, körde för första gången förra året, men för Fahlin är det debut. Tävlingen är stenhård, totalt 121 kilometer lång med många småbackar och totalt 22,4 kilometer grusväg (dessutom sägs det vara 80 procent risk för regn i morgon, så det kan bli rejält grisigt!) och en brutal avslutning med 15 procent lutning sista 2,4 kilometerna upp till målet på Colle Pinzuto. I premiärupplagan sprack fältet av totalt i den sista backen, och Megan Guarnier vann 37 sekunder före Lizzie Armiestead och Fahlins dåvarande teamkompis Elisa Longo Borghini (och där bakom var det ännu mer splittrat, tian var över fyra minuter bakom täten).– Det är en riktigt grym final, och realistiskt sett lär det bli tufft för vårt lag (Alé-Cipollini, som Fahlin i år kör för), sådana här typer av tävlingar är kanske inte de där vi har bäst kort att spela på. Men vi får försöka köra mer taktiskt, få till någon utbrytning eller så. Lagets motto på alla tävlingar är: Vi kanske inte har lag att vinna varje gång, men vi ska göra allt som är möjligt, vara med i utbrytningar och försöka skapa möjligheter, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Vad blir viktigt i tävlingen?
– På ett sätt liknar den lite de tävlingar vi körde i Belgien i helgen. Där var det partier med kullerstenar, här är det grusvägar. Där gäller det att verkligen vara med längst fram i klungan. Det är ett jäkla positionskrig in mot de partierna, för sitter man inte med där framme är man inte med när tävlingen går. Det spelar ingen roll hur stark man är om man inte har bra position in på grusvägarna och när backarna kommer.Fahlin berättar också att grundplanen är att köra rubbet i världstouren under våren: Ronde van Drenthe, Trofeo Alfredo Binda, Wevelgem in Flanders fields och Flandern runt de fyra närmaste veckorna. Och därefter dessutom det spanska etapploppet Euskal Emakmeen i början av maj. Snacka om späckat schema.
Alé-Cipollini ställer upp med bästa tänkbara lag i lördagens tävling, förutom Fahlin också hemmaåkarna Marta Bastianelli (den tidigare dopningsavstängda världsmästaren som ju överraskningsvann i söndags), MArta Tagliaferro och Anna Trevisi samt polacken Malgorzata Jasinska och spanjoren Ane Santesteban. I övrigt är i princip hela världseliten på plats, och bland dem tre andra svenskor. Emma Johansson, förstås, men också Sara Mustonen-Lichan och Sara Olsson som sannolikt gör upp om den tredje svenska OS-platsen bakom Johansson och Fahlin.3. Medaljläge i skidorienterings-JVM
Degerfors Filip Jacobsson fick halv revansch när han slutade på 14:e plats i långdistansen, den sista individuella tävlingen i junior-VM i skidorientering, på fredagen. Hans bästa placering i mästerskapet, och för första gången var han dessutom näst bäste svensk , med Robin Salén två placeringar framför (men faktum är att Jacobsson var över 14 minuter bakom segrande ryssen Vladislav Kiselev och drygt tolv från pallen). Det gav också Jacobsson en plats i det svenska stafettlaget, trots att han inte toppresterat under JVM-veckan. Starten går 10.40 på lördagsmorgonen, och Salén kör förstasträckan följd av Jacobsson på andra medan Henning Sjökvist avslutar. Sverige i skidorienteringsstafett ska ju i princip vara medaljgaranti, men i fjol fick Jacobsson och de andra nöja sig med fjärdeplatsen, rejält distanserad av de tre andra stora skidoländerna Ryssland, Norge och Finland efter en bedrövlig förstasträcka av Kalle Henriksson.
Då, i fjol, var Jacobsson två år yngre än många av motståndarna, men slutade ändå åtta i sprint, felstämplad i medeldistansen, 18:e i långdistans. I år blev hans individuella placeringar 16:e i sprint, 19:e i medeldistans och alltså 14:e i långdistans. Bättre den här gången sett över tre distanser alltså, men utan fullträffen som en topp tio-placering ändå är. Och med tanke på att han före VM inte hade missat pallen i en enda tävling på hela säsongen känns mästerskapet som en liten missräkning, men det måste Filip förstås svara på själv (tänkte försöka få tag på honom i morgon).Bubblare: På fredagen startade inomhus-veteran-SM i friidrott, med bland annat med 3 000-metersloppen (1 500 avgörs på lördag och 800 på söndag). Mikaela Kemppis 9.57,63 från Inneserien hade räckt till överlägsen seger i D40-klassen, men i hennes frånvaro tog men i henns frånvaro räckte 10.20,24 för Rånäs Ulrika Flodin till guld (ex-karlskogingen Linda Take tog bronset på 10.50,29). Dessutom avgörs det ett inomhus-ungdoms-SM i Uddevalla, med 1 500 meter för 16-åringarna (Frida Johansson, Karlskoga, anmäld) och 1 000 meter för 15-åringarna (Melker Forsberg och Minna Seger, Glanshammar, samt Gustaf Otterhed, Örebro, till start) på programmet. Dessutom körs Kilsbergsloppet på konstsnöspåret (som nu är täckt i härlig natursnö!) i Ånnaboda, med 114 ungdomar och tiotalet seniorer anmälda.
Konditionsbloggen 