Jag brukar skriva mina racerapporter samma dag som loppen avgjorts (eller den dag de tagit slut, om det är flerdagarslopp). Men den här gången har det tagit ett par dygn att riktigt samla tankarna för att förstå vad som hände och hur jag ska förhålla mig till det.
Basfakta: Örebro 24h var ett klassiskt 24-timmarslopp som avgjordes på ett 1 072 kilometer långt varv på Fornabodatravet strax utanför Lindesberg. Man sprang alltså runt på själva travbanan, men inte nere i doseringen där hästarna kutar utan uppe på kanten, där underlaget packats och plattats. Mitt från början allt överskuggande mål var ultradistanslandslagsgruppens gräns på 215 kilometer, men då all träning och alla förberedelser fungerat optimalt sedan jag anmälde mig nästan ett år tidigare hade jag i mitt huvud höjt 215 kilometer till en skamgräns och satt 240 kilometer som ett helt realistiskt, om än tufft, mål (jag hade också ett väldigt viktigt mål i att jag skulle vara i konstant rörelse under 24 timmar). Facit blev 184 519 meter, alltså mer än tre mil från skamgränsen (och jag klev av efter 22 timmar och tio minuter).
Jag var alltså över tre mil från min skamgräns, över 5,5 mil från vad jag trodde var möjligt och jag bröt mot min regel att hålla mig i rörelse (faktum är att jag vid två tillfällen lånade en stol och satt några minuter under de första 22 timmarna också). Ändå är jag inte särskilt besviken eller missnöjd med min egen insats när jag ser tillbaka på loppet.
Orsaken? Att den stora anledningen till att jag inte kom längre var underlaget. Här vill jag inflika att det på inget sätt handlar om kritik mot arrangören, utan bara om mina egna förväntningar som var helt felaktiga och som därför gjorde förberedelserna otillräckliga. Jag springer bara runt tio procent av min träning på asfalt (resten på stig, obanat, grusväg och löpband), och när det väl händer beror det oftast på att jag behöver passera asfalten för att ta mig någon annanstans. Jag har därför en kropp som är otroligt ovan vid hårda underlag, och det fick jag betala ett hårt pris för i Växjö marathon 2018 (jag har aldrig någonsin varit så sliten efter ett lopp, oavsett längd, och det berodde helt säkert på att jag inte hade sprungit en meter asfalt innan även om jag i övrigt var i mitt bästa slag). Och nu hände det igen: Underlaget på Fornabodatravet var så hårt att det snarast var att jämföra med att springa på asfalt eller betong – och därtill var det på stor delar av banan ojämnt, liksom räfflat (mer och mer så när regnet drog in under natten och sköljde bort en del av materialet), så fötterna landade aldrig helt platt, utan hela tiden med konstiga, oberäkneliga vickningar, vilket fick till följd att jag sprang och spände fötterna hela tiden. Återigen; det här är ingen kritik och hade jag förstått att en travbana ser ut på det här sättet hade jag tränat annorlunda och mer anpassat för uppgiften. Det här var trots allt mitt största mållopp hittills i livet, jag har aldrig tidigare lagt ned mig så helhjärtat för en uppgift.
Men som det nu var började jag redan efter ett par timmar få ont under högerfoten. Mest på högersidan, i senan ut mot lilltån, men också under hålfoten. Vi inledde med att springa vänstervarv de första sex timmarna, så jag försökte tänka positivt att det nog skulle vända (och göra ont i vänsterfoten istället) när vi fick byta till högervarv vid 17-tiden på eftermiddagen. Men så blev det inte, och i stället eskalerade smärtan i foten under hela tävlingens gång. Och jag började också mycket, mycket tidigare än normalt känna mig sliten i lår och rumpa.
Nå, för att nå 215 kilometer (och kanske 240) hade jag satt upp en plan som gick ut på att jag skulle springa tolv mil de första tolv timmarna följt av minst 105 kilometer på andra halvan. Det skulle i min värld ge mig 2,5 timmars möjlighet till magras, massage eller annat (för jag hade inga som helst dubier om att jag, när jag väl sprang, skulle kunna hålla sexminuterstempo även under andra halvan).
Men redan efter tio timmar började det faktiskt bli rätt ansträngande att hålla tempot (muskulärt – på grund av underlaget, tror jag – men inte pulsmässigt, jag låg mellan 115 och 120 slag i minuten, motsvarande 63–65 procent av min maxpuls), även frånsett foten. Här överlade jag lite med mig själv och kom fram till att det ändå är vettigt att härda ut två timmar (det här var, med facit i hand, förmodligen det sämsta beslutet jag tog under loppet – även om jag inte tror att det påverkade slutresultatet nämnvärt). Jag fullföljde därför tolv timmar i min tänkta utgångsfart och kom 113 varv (121,27 kilometer, snittfart 5.57 per kilometer).
Fram tills hit hade jag helt och hållet hållit min fart- och kostplan. Jag drack en halvliter Maurten per tvåtimmarscykel, och vid varje tvåtimmarspassering åt jag en liten portion med ris- och fisksallad (något som jag under sommaren provat ut att magen tolererar väldigt bra – och faktum är att det gick så bra att jag inte behövde ta ett enda toastopp under hela loppet!; pinka gjorde man längs banan) och därtill lite choklad och kaffe och dylikt vid behov. Enda gången jag gick var några hundra meter vid varannan-timmen-matpauserna och enda gången jag stannade var för att kissa (och halsa en kopp kaffe), i övrigt låg alla varvtider så långt mellan 5.40 och 5.55, och snittet alltså på 5.57 (inklusive alla småstopp).
Klockan var 23 på kvällen när vi gick in på andra halvan, och jag kände att jag behövde någon typ av kort återhämtning, så jag bestämde mig för att gå ett varv. Det tog 14 minuter.
Sedan skulle jag börja springa igen, i sexminuterstempo, var ju planen. Men. Högerfoten gjorde ont. Musklerna var sönderslagna av underlaget. Och, även om jag inte kände att det var någon begränsande faktor, så var fötterna fullständigt uppfläkta av blåsor, både vätskefyllda och spruckna (jag hade orutinerat nog glömt mina damasker hemma, så jag hade bara mig själv att fylla när gruset började fylla skorna – på hela tävlingen tog jag aldrig av mig dem, min erfarenhet är att sådant bara tar tid och att blåsor sällan blir bättre så länge man fortsätter springa; det är bättre att göra klart och ta hand om skiten efteråt).
Jag insåg snabbt att mina mål var i kris, så jag la upp en ny strategi: Jag skulle springa 2,75 varv i det tempo jag i det läget kunde hålla och sedan gå 0,25 varv. Det höll bara två vändor, sex varv. Sedan gjorde det för ont. Jag gick ett halv varv. Såg tiden rinna iväg. Gick ett helt varv. Och ett till. Och ett till. På de två timmarna efter halvtid hade jag bara kommit tolv kilometer när Leonora Johnsson (som ingår i Sveriges backyard-VM-lag och var på plats som support åt sina tre familjemedlemmar som sprang, men även som standby åt mig och några fler kompisar) som en räddande ängel promenerade ett varv runt banan med mig och gav mig en sjuhelvetes peptalk till att hitta löpsteget igen (Leonora fortsatte peppa mig genom hela natten, och gav mig varm soppa när jag som bäst behövde det). Jag hittade ny motivation att fortsätta och en ny strategi: Jag skulle springa tre fjärdedelar av varvet och gå en fjärdedel. Jag smsade med coachen på hemmaplan och kom överens om att jag skulle få bryta vid 100 miles om det inte kändes bättre, det är onödigt att slå sönder kroppen när målet redan runnit ut i sanden.
Så i trefjärdedelstempo sprang jag vidare genom natten. Jag hörde många andra klaga på att det drog in regn och blåst, men det hade jag inga som helst problem med. Jag älskar att springa i regn (det är rentav mitt favoritväder när jag tränar) och jag var tacksam för att det bara blåste motvind på ena kortsidan och inte på långsidan. Men jag kände mig ändå helt klar när jag passerade 100 miles på 18.10.13 (de två sista varven tilltog smärtan i foten, så då gick jag mer igen, efter 22 varv där jag skött min plan; den som granskar mina varvtider kan se att några där också var längre, men det berodde på att jag i det här läget skötte min mat själv eftersom övriga supporten var hemma och sov).
Varför jag inte bröt? Jo, det visade sig att Gustaf Sjösvärd, som drog iväg i ledning, hade brutit efter att ha klarat 100 miles på 15.16.34 (5.42-snitt) och därmed klarat den kvalgränsen till ultradistanslandslagsgruppen (alltså samma ribba som jag tänkt passera genom 215 kilometer). Alltså skulle jag, som legat tvåa hela loppet, vara i ledning om jag bara gjorde ett varv till. Och trean Anders Norén hade jag i det här läget varvat nio gånger (han hade nyss tagit tillbaka en tionde varvning). Utan att överlägga med någon annan än mina inre demoner beslutade jag mig därför för att fortsätta så länge jag var i ledning. Fram till den här punkten hade jag över huvud taget inte ens tänkt på att loppet var en tävling om placeringar, men när alla mål hade runnit ut i sanden kom jag på att en förstaplats trots allt är en förstaplats och att jag inte har så många sådana i min löparkarriär (ingen av betydelse), och det vore naturligtvis en trevlig kompensation att åtminstone få med sig en vinst från travbanan.
Nu slutade jag dock ha några som helst krav på mig själv vad gällde mängde löpningen; planen var att fortsätta röra på mig och om Anders var lika trött som jag själv så skulle det ju räcka till seger.
Det var han inte. Anders fortsatte att gå som en klocka, och det enda jag förbannade var att han inte kom ikapp snabbare. Det kändes som en evighet mellan han tog tillbaka varvning sex, fem och fyra. ”Fan, Anders, kom igen nu så jag får kliva av!” ropade jag rakt ut vid något tillfälle. Jag hade tagit ett par alvedon för att bli av med smärtan i foten tidigare på natten (det gav ingen effekt) och tog nu ett par till (jag beräknade att det hade gått tillräckligt lång tid för en ny dos), vilket fick till följd att låren och rumpan domnade bort. Det kändes ett tag som jag skulle kunna springa i sexminuterstempo igen – om bara högerfoten hade gett sig också. Men den gjorde nu så ont att jag knappt sprang alls. Bortre långsidan, där försökte jag ta löpsteg. Jag bet mig i läppen och försökte.
Tre sista varven gick på 20, 13 respektive 16 minuter. Knapp styrfart. Jag hade dragit på mig alla kläder jag hade, dubbla tröjor och torr buff, men skakade ändå av köld efter många timmar i regnet. Anders kom ikapp, till slut, och 22.11.54 passerade jag varvningen för sista gången och vek upp till duschen. Äntligen fick jag bryta.
Jag visste att det skulle innebära att även Jonas Wängberg, trea i det läget, skulle passera mig. Om det hade jag två tankar: Det är bara seger som räknas, en andra- eller tredjeplats spelar ingen roll. Och om jag mår bättre efter duschen kanske jag går ut och går de där varven som behövs för att hålla honom bakom mig (det var en lögn – han var så stark att jag hade behövt gå sex varv, det hade jag inte hunnit).
Fötterna var inte riktigt så illa däran som jag trodde (trots uppskattningsvis en matsked grus i varje sko) och resten av kroppen hade klarat sig från skav, så duschen gick bra. Men direkt efteråt fick jag ett yrselanfall och blev tvungen att lägga mig ned i omklädningsrummet istället för att gå ned till banan. Där blev jag kvar tills bara fem minuter återstod av loppet. Då reste jag mig upp, gick och pinkade – och höll på att svimma. Det svartnade för ögonen, men jag fick upp toadörren och kunde krypa tillbaka in i omklädningsrummet. Där låg jag när Norén tog emot första- och Wängberg andrapriserna. Coachen fick hämta mitt tredjepris.
Facit av hela 24-timmarstävlingen blev alltså att jag inte klarade något av mina mål och att jag inte ens klarade att bryta när jag borde (med facit i hand hade det ju varit smartare att kliva av efter 100 miles, eller kanske redan när målen sprack efter 14–15 timmar). Ändå är jag himla nöjd med att jag visade lite pannben och faktiskt krigade mig igenom svårigheter, att jag stannade kvar på banan och fick uppleva vändningarna (som när jag jobbade mig in till 100-milesvarvningen eller när jag faktiskt fick en okej känsla och gjorde några snabbare varv på 21:a timmen).
Det är omöjligt att veta vad jag hade kunnat göra på en bana som motsvarat mina förväntningar. Det kanske hade gått lika käpprätt åt helvete ändå med målen (och alla man pratar med är noga med att påpeka att man aldrig presterar i sitt första 24-timmarslopp, det är en distans som kräver rutin), men i mitt huvud är jag rätt övertygad om att jag hade klarat 215 kilometer vilken pissdag som helst. Om jag bara fått ett underlag som passat mig bättre. Jag hade gjorde jobbet, jag spände bågen och den brast, den här gången. Jag kan inte vara särskilt besviken över något, mer än möjligen att jag borde förberett mig bättre på underlaget.
Om jag är sugen på att testa igen, på till exempel en löparbana? Inte särskilt. Jag var i varje fall inte det direkt efter loppet. Nu har jag väl börjat vela lite.
Men jag har märkt de senaste åren, när jag testat en del längre utmaningar, att jag egentligen bara tycker löpningen är kul de första tio timmarna. Lopp som är sex–tio timmar, och helst i terräng, är det som passar mig absolut bäst och det som jag tycker är roligast att hålla på med. Därför ska jag försöka hitta fler sådana tävlingar istället. Helst i fjällmiljö. Längre är inte alltid bättre.
Men jag ska försöka dra många lärdomar av den här upplevelsen, och om jag känner mig själv rätt står jag säkert på en startlinje på ett 24-timmarslopp igen inom en inte alltför avlägsen framtid.

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2021 (?)
Swedish alpine ultra 2021 (?)
Bergslagsleden ultra 2021 (?)