Det var en lång lördag (gick upp 6.20 för att hinna till starten av Bergslagsleden ultra, där jag led illa på väg till en 14:e-plats vilket ni kommer kunna läsa mer om i en racerapport inom kort; därefter direkt till jobbet och arbete fram tills nu – och i morgon går reveljen 6.30 eftersom jag och fotograf-Veronika ska bevaka Ö till Ö på plats), så ni som vill läsa om cykel, orientering, mountainbikeorientering, rullskidor och annat smått och gott får ge er till tåls – det blir ett längre blogginlägg i morgon! Koncentrerar mig istället på dagens två stora löpbegivenheter: Trailfesten i Ånnaboda och Tjejmilen i Stockholm.

Erik Anfält, 39, och Filip Dahlgren, 27, var namnen för dagen i Ånnaboda. Anfält sprang Bergslagsleden ultra – 47,5 kilometer och runt 1 200 höjdmeter – medan Dahlgren gick loss på Kilsbergen trailrun – 14 kilometer och ett par hundra höjdmeter. Båda slog banrekord, och vann utklassningssegrar, trots tuffast tänkbara yttre förutsättningar med lera och spöregn. Ja, Anfält hade mer emot sig än elementen – han både sprang fel och slog sig halvt fördärvad, berättade han när Konditionsbloggen fick en pratstund.

– Jag är lite mörbultad, annars är det bra. Jag gjorde en rejäl vurpa på slutet, efter ungefär 35 kilometer. Var för offensiv på en stenhäll, och det totalsläppte, blev en riktig luftfärd. Jag är glad att det gick så bra som det gick, hade nog tur i oturen. Jag tappade luften rejält och hade väldigt ont i armen, men det klingade av hyfsat. Nu är det mest svullet, och jag tror bara det är en muskel som fått sig en smäll, säger Anfält till Konditionsbloggen.
Hade du återhämtat dig bra efter Sälen fjällmaraton förra lördagen?
– Ja, benen var riktigt lätta och fina, men tyvärr sprang jag jättemycket fel. Jag tappade extremt mycket på ett ställe före Rusakulan, sprang rakt fram på en grusväg istället för att vika in på stigen. Jag hade en ledning på sju–åtta minuter där, och plötsligt var jag tvåa. Det var synd, det blir ju att man tappar geisten lite när man gett bort så mycket tid.
Ändå slog du banrekordet som traillandslagslöparen Daniel Nilsson satte i fjol …
– Jaså? Ja, men det här är en tid det finns jättemycket att hämta på.
Kommer du tillbaka och gör ett försök nästa år?
– Vi får se. Jag vann en startplats och det är ett trevligt arrangemang. Och nästa år kanske jag inte springer fel heller …
Vad händer nu, har du bestämt dig för om det blir Lidingöloppet eller inte?
– Jag är väldigt sugen, men vi får se. Jag har inte bestämt mig. Jag har en trampdyna som kanske vill vila. Men det var skönt att se att återhämtningen funkar så bra just nu, jag var lite osäker före start i dag men det var ingen fara.

Anfält vann på 3.46.26, 1.34 under det tidigare banrekordet (från premiärupplagan i fjol) och 11.25 före tvåan (då som nu IFK Noras Per Eklöf). Trefaldige olympiern Johan Röjler gick på hårt inledningsvis men föll tillbaka till en sjundeplats efter att ha blivit nedspurtad av Almbys Andreas Wahlstedt på upploppet.
Dahlgren tog hem Kilsbergen trailrun på 54.48, 1.40 under Anfälts banrekord från 2013 och 2.52 före tvåan Mattias Nätterlund, Örebro AIK (som dock tog hem backtävlingen uppför Storstenshöjden på 4.09, fem sekunder snabbare än Dahlgren).
Brudarna? Tja, de bästa länslöparna stod över, så orienteraren Linn Nilsson, från Karlstad, tog hem Kilsbergen trailrun (31 sekunder före KFUM Örebros Antje Torstensson tvåa) och förhandsfavoriten Maria Strömberg Bylund, Fagersta, följde upp segrarna i Ursvik ultra och Munkastigen trailrun med en ny viktoria i Bergslagsleden ultra (42 minuter [!] före Örebro AIK:s Petra Mangnäs). Jag sprang en bra bit tillsammans med Maria som berättade att hon tappade glädjen i löpningen när hon gick in i väggen på väg till andraplatsen i Jättelångt i våras, och att hon därefter inte hade gjort ett enda långpass men nu bestämt sig för att försöka hitta tillbaka till känslan, ta det lugnt och ha det roligt. Sedan skuttade hon iväg och distanserade mig med 13 minuter på sista 15 kilometerna …

Tjejmilen, då? Jo, Louise Wiker, 36, inte bara kom till start, utan tog en sjundeplats på 36.26. Konditionsbloggen ringde upp Hälleforslöparen och snackade lite om det – och om hur de sex dagarna sedan det mardrömslika maratonloppet i Peking.

– Trots att jag inte fick ut det jag hade i söndags kände jag att jag inte var helt återhämtad. Men jag gillar Tjejmilen, så jag och min tränare (Anders Szalkai) bestämde att jag skulle starta och se hur kroppen fungerade. Det var ändå sista chansen att få en finnkampsplats, säger Wiker till Konditionsbloggen.
Du blev femte svenska och har inte gjort något 10 000-meterslopp på bana i år, är Finnkampen körd?
– Nja. Isabellah Andersson ska nog inte springa där, och jag och Frida (Lundén) hade ju samma tid, så egentligen var det bara Louise (Nilsson) och Anna (Rahm) framför. Vi får se hur de gör, men jag har hoppet kvar. Jag tycker att de ska ge mig chansen, skriv det!
Hur var loppet, då? Fungerade kroppen sex dagar efter VM-maran och efter tidsomställningen?
– I början gick det bra, men efter tre kilometer kände jag: ”Shit, det här blir en lång resa …” Vid fyra: ”Nu får jag nog gå en liten bit.” Men vid fem bestämde jag mig för att ta en kilometer i taget, och efter Rosendal, där det går uppför, återhämtade jag mig väldigt bra. På toppen av sista backen ar jag sju sekunder bakom Frida, men jag kom ikapp och var i mål på samma sekund. Så farten finns där. Jag känner att jag är väldigt genomtränad, och det var det jag tog fram i dag.
Hur har veckan efter VM varit?
– Jag var inte på mitt bästa humör på söndagen, och sedan ältade jag igenom det på måndagen. Sedan insåg jag: det här funkar inte. Allting jag gjort finns ändå kvar och det är bara att se framåt.  Någon sa: ”Du var lite väl negativ i media efteråt.” Men det är bara jag och min tränare som vet vad jag hade kunnat prestera på en bra dag, och jag hade en riktigt bra dag sett till benen. Men det var lite för mycket nerver.
Har du dragit några lärdomar?
– Det var grej efter grej som hände under loppet, problem med vätska och energi, och tankarna tog över. Ja, huvudet tog för stor plats, jag var inte lika stark mentalt som kroppen var. Men jag har ju inte så mycket erfarenhet, det var bara mitt fjärde maratonlopp och jag måste lära mig att det inte är en katastrof om något händer under ett maratonlopp. Det finns alltid chans att komma tillbaka.
– Men nu lät jag de här grejerna förstöra. Vid första vätskan var det så mycket is i vattenflaskan att jag knappt fick i mig något, tvingades skruva av korken och krångla och tappade klungan. Så då fick jag springa själv, och så fick jag håll eftersom jag inte kunde hålla mig lugn. Vid nästa vätska kände jag att magen inte fungerade. Och på andra halvan av loppet missade jag en gel vid 25, så mellan kilometer 15 och 30 fick jag ingen energi. Därför var jag tvungen att dricka så mycket cola som möjligt vid 30. Jag kände vid 28: ”Nu går jag på knäna”, men vid 33 kom jag igen. ”Aldrig i livet att jag bryter”.
Vad händer nu, om det inte blir Finnkampen?
– Vi får se. Vi ska sätta oss ned efter den här veckan och planera, jag och Szalkai. Vi får se om det blir någon snabb halvmara eller kanske ännu en mara i höst. Nästa år siktar jag på VM i halvmaraton i Cardiff, om Sverige skickar ett lag, och så förstås maratonlaget till friidrotts-EM.

Louise skriver också en del om VM-upplevelsen på sin blogg.
Finnkampslaget presenteras på måndag eftermiddag, 15.30, och skulle man gå strikt efter den svenska årsbästalistan skulle Josefin Gerdevåg ligga bra till för en plats om alltså Andersson och ytterligare någon löpare tackar nej.
Mikaela Kemppi (Örebrolöparen som liksom Wiker och Anfält representerat svenska landslaget i maraton i år) slutade också topp tio i Tjejmilen, nia på 37.01 bara 35 sekunder bakom Wiker. Starts Edita Martuceviciute tredje bästa länslöpare på 30:e plats med 39.49 (om man inte ärknar ex-karlskogingen Linda Take på 21:a plats med 39.11). Alla länsresultat finns publicerade i söndagens NA, papperstidningen (som går att köpa som e-tidning på na.se).

Men mycket mer om lördagens konditionsbegivenheter i morgon alltså!