Nämnde lite kort om att Rebecca Högberg blivit uttagen till Nordenkampen, i går. Men det förtjänar förstås många fler rader. 35-åriga Rebecca Högbergs friidrottskarriär är ju nämligen som få andras. Det här är nämligen inte första gången hon på kort tid avancerar från ingenstans till Sverigeelit. Snarare tredje gången, eller något åt det hållet. Ni får försöka räkna efter själva.
Högberg, som kommer från Åmål, började inte träna friidrott förrän som 16-åring men tog ändå junior-SM-brons två år senare (i samma veva blev hon också tvåa i finalen av Gladiatorerna!), på 400 meter men flyttade sedan till Växjö, tröttnade lite och höll upp med friidrotten i 1,5 år. Under tiden han hon flytta till Örebro (för att plugga) och börja med rugby (i Attila och juniorlandslaget), men sedan hittade hon tillbaka till friidrotten i Tobias Forsmarks grupp i KFUM Örebro, la ned rugbykarriären och 2009 tog hon sitt första, och hittills enda individuella, SM-guld, på 400 meter utomhus (då var hon 25 år). Åren därpå sprang hon hem mängder av SM-medaljer (åtta stycken varav fem i stafett) och fick representera Sverige i Finnkampen (2009 och 2010) och lag-EM (2009 och 2013). 2012 fick hon sitt första barn och sedan var hon alltså tillbaka i landslaget (dessutom comeback efter en stressfraktur i ena foten, året innan), men efter det andra barnet (som hon födde 2014) gick det trögare att komma igång och Högberg la ned comebackförsöken rätt snart. Så när hon gjorde ännu en comeback på friidrottsträningen, sommaren 2018, hade hon inte tävlat på fem år.
1,5 år senare är hon nu alltså tillbaka i landslaget igen, efter att ha slagit distriktsrekord och svenskt veteranrekord på 800 meter tidigare under vintern.
13.00 på lördag, svensk tid, står hon på startlinjen i Helsingfors, i ett startfält där alla utom favoriterna Hedda Hynne, Norge, och Hanna Hermansson, Sverige har säsongsbästan samlade inom två sekunder från 2.10–2.12.
Här är Svenska friidrottsförbundets personporträtt av Högberg från 2009 och min egen intervju med henne från januari.