Örebrocyklisterna har fått en värlsdsmästare. Och vilken otrolig uppvisning han bjöd på i VM-finalen i mountainbikesprint, Edvin Lindh. Det var något av det sjukaste jag sett i form av utklassning, i den typen av idrott. Redan på startrakan attackerade han med maxfart och fick en lucka som sedan bara växte, och växte, och växte. I mål var han – avstannande och med händerna i luften – 5,3 sekudner före tvåan Theo Hauser, Österrike. Det är en marginal jag aldrig tidigare sett (om det inte varit någon jättevurpa bakom ledaren).
En skön revansch för Lindh som gick till final på både VM och EM i fjol men då slutade fyra (sist) i båda.
– I kväll var det min tur. Jag kände mig säker både i man mot man och när min taktiske rådgivare Jakub Sorota inför finalen sa att jag borde köra för spets från start och bara ösa på eftersom jag var så pass klart snabbast i tidskvalet. Taktiken att dra i väg från start var väl inte helt självklar men efter snacket med Jakub bestämde jag mig, säger Lindh till Svenska cykelförbundets hemsida.
– Jag tänkte både innan och länge under loppet redan i tidskvalet att i dag ska ingen få slå mig. Jag kände mig väldigt trygg både i närkamperna på banan med all gymträning som jag har lagt ner och vid de tekniska partierna.
Guldet kommer knappt tre år efter att Edvin Lindhs liv vändes upp och ned när han hittade sin tvillingbror – och mountainbike-sparraingpartner – Vilgot Lindh död på grund av vad som visade sig vara ett hjärtfel. Sedan dess har Edvin satsat hårdare än någonsin under devisen #rideforvilgot, vilket ger dagens framgång ytterligare en dimension.
Redan på onsdag är tanken att Edvin – iklädd världsmästartröjan – ska tävla på SM i Norrköping.

Efter gårdagens andraplats tog Örebroorienteraren Anton Johansson i dag karriärens första världscupseger, om än i stafett. Han sprang för Sveriges förstalag och gick ut i delad ledning efter första sträckan, tappade till en tredjeplats en – halvminuten bakom Norge som där avverkade sitt starkaste kort i Kasper Fosser – men gav ändå gårdagssegraren Max Peter Bejmer ett tillräckligt bra läge för att greja segern på sista.
– Det var ”fast and furious”. Inledningvis var det att lägga benen på ryggen och köra. Sedan i det trixigare området gällde det att ta en kontroll i taget. Jag är nöjd med att jag var med någorlunda in, säger Johansson till Svenska orienteringsförbundets hemsida.
Bejmer var tolv sekunder före Emil Svensk i Sveriges andralag i mål, och hade de varit före hade Johansson och gänget inte fått någon pallplats alls eftersom bara bästa laget per nation räknas. Därmed fick Martin Regborn – som delade segern på förstasträckan med Viktor Svensk – inte tillgodoräkna sig en andraplats i världscupen.
På damsidan stod ju både Tove Alexandersson och Sara Hagström över stafetten, och utan stjärnorna fick Sverige nöja sig med en femteplats (sjätte om man räknar dubbla norska lag före). Andrea Svensson sprang förstasträckan för andralaget, men hade ingen bra dag och tappade nästan fem minuter, skickade ut Helena Karlsson på 20:e plats. I slutändan räddade Karlsson och Alva Sonesson en elfteplats.