1. Världscuppremiären i orientering
Det skulle ha varit fyra länslöpare med när den första av säsongens fyra världscuphelger (två är dock EM och VM, så egentligen är det bara två renodlade världscuper på hela säsongen) avgörs i polska Wroclaw. Men på fredagen tvingades Garphyttelöparen Filip Dahlgren avisera att han ställer in sitt deltagande på grund av sjukdom. ”Däckad i feberfrossa. Tråkigt. Finns dom som har det värre. Laddar om mot EM”, skriver Dahlgren på twitteroch fortsätter:”Synd på så bra form! Men tror Regborn håller ställningarna och Närkeflaggan högt.” Kvar finns alltså örebroaren Martin Regborn och Hallsbergs Lilian Forsgren, två liksom Dahlgren VM-meriterade löpare (Forsgren har dessutom vunnit EM-silver) och som kutar både lördagens medeldistans och söndagens sprint i Polen (och som dessutom förstås är högaktuella för något av de tre svenska mixedsprintstafettlagen till måndagens tävling), liksom OK Tisarens nyförvärv Josefin Tjernlund, som gör landslagdebut som dock bara springer söndagens sprint. Alla fyra är ju dessutom redan klara för EM som startar den 21 maj.
2. Svampenmaran
NA-tv kommer att sända direkt när det nu äntligen är dags för det 444 varv långa loppet som NA var först att skriva om i början av november. Vi kör intervjuer och försnack från 9.45 och sedan sänder vi åtminstone första timmen av själva loppet, allt på na.se/sporten. Det är förmodligen också bästa sättet att följa loppet, eftersom säkerheten gör att max 150 personer får vistas uppe på Svampen samtidigt, och då 64 löpare samt restauranggäster gör publikkapaciteten i praktiken obefintlig. Frida Södermark har varit storfavorit ända sedan hon anmälde sig (trots att hon redan nästa söndag ska kuta Wings for life i chilenska Santiago och därefter bara har tre veckor kvar till säsongens stora mål, sydafrikanska Comrades) och Sören Forsberg persade ju med 2.44.30, 52 år gammal, i Frankfurt i höstas. Men nu finns ytterligare en snabblöpare i given, norrmannen Gjermund Sørstad som tagit en av de platser som blivit lediga efter återbud. Sørstad är grym på alla distanser, men ett världsnamn på 24-timmarslöpning där han gjort 247 787 meter på bana (tredje bäst i Norge genom tiderna) och så sent som i februari i år slog nordiskt rekord på löpband (240 100 meter, att jämföra med örebroaren Hasse Byréns svenska herrekord på 181 040).
3. Tour de Yorkshire
Liksom i vueltan och touren får damerna nöja sig med en ynka tävlingsdag i racet som avgörs i samband med herrarnas etapplopp Tour de Yorkshire. Emilia Fahlin är tillbaka efter tio dagars ledighet och bildar Alé-Cipollinis lag i tävlingen tillsammans med Marta Bastianelli, som visat grym form på slutet, Annalisa Cucinotta, Anna Trevisi, Martina Alzini och Ellen Skerritt. Loppet, med start i brittiska världsmästaren och OS-medaljören Lizzie Armitsteads hemort Otley och mål i den gamla engelska gruvstaden Doncaster, är småkuperat och tillhör nivån precis under damernas världstour. Direkt efter tävlingen flyger Fahlin till Kina för Tour of Chongming Island fredag–söndag.
Bubblare: Korta terräng-DM (som också ingår i långloppscupen) avgörs i Glanshammar på lördagen, och även om varken Mikaela Kemppi, Josefin Gerdevåg, Erika Bergentz, Erik Anfält eller Linus Rosdal är föranmälda finns en del att se fram emot. Som Tim Sundströms comeback (?!) efter blodproppen, den nya duellen mellan Haben Kidane och Mattias Nätterlund (som visat superform på slutet). Extra kul att alla från 15 år och uppåt, både herrar och damer, springer samma fyrakilometersbana, för då kan man göra lite tidsjämförelser som inte är så vanliga i terränglöpning. Dessutom är det premiär för svenska mountainbikecupen, med hela Sverigeeliten på plats. Däribland den numera Örebroboende och från och med årsskiftet för Almby IK tävlande VM-cyklisten Matthias Wengelin, som är klar för EM i Huskvarna nästa helg. Premiären avgörs i Säter, varifrån Wengelin kommer, och hans egen pappa är tävlingsledare. Svenska cykelförbundet har publicerat en liten film där Matthias berättar om sin känslor inför att komma hem. Förutom Wengelin finns också Linda Meijer och ytterligare 18 Almbycyklister, fyra Karlskogacyklister och så Fredrik Berg med i startlistan.
I morgon kväll är det premiär för en helt ny tävlingsserie i konditionsidrottslänet: Närkeserien i mountainbike (vilket är ett lite lustigt namn eftersom bara hälften av deltävlingarna körs i Närke; två i Västmanland och en i Värmland). Totalt alltså sex deltävlingar, utspridda över fem vardagskvällar och en söndag i april, maj, augusti och september. Premiären körs vid Markaspåret/Ljungstugan, och bara föranmälan uppgår till nästan 100 cyklister vilket väl får klassas som succé. Konditionsbloggen ringde givetvis upp tävlingssamordnaren Rickard Zaxin för att höra lite mer om detaljerna.
– Mountainbikecyklingen har verkligen haft en boom de senaste året. När jag började cykla bakade tränaren i Almby tårta och firade när vi för första gången var över 30 på ett pass. Nu är det tresiffrigt varje gång, och rekordet är på 160 cyklister när vi samlades vid Svampen och cyklade norröver på ett pass för 1,5 år sedan. Men nu vill vi att fler också ska upptäcka hur kul det är att sätta nummerlapp på cykeln. I tre-fyra år har vi kört spontana träningstävlingar, och gensvaret har varit väldigt positivt, så nu har vi satt ihop en serie med tabellställning och sådana saker. Det är fortfarande träningstävlingar, man behöver ingen licens för att vara med, säger Zaxin till Konditionsbloggen. Hur tuff terräng, snackar vi då?
– Det är lättcyklat. Tävlingsklasserna kommer ha en tävlingstid på runt 40-45 minuter med små tekniska inslag, men mestadels snackar vi ganska snäll stig. Vi vill att alla ska kunna vara med och vi vill inte ha några skador, så största skillnaden på tävlingsklassen jämfört med de andra är att det blir lite mer höjdmeter. Totalt har vi tre banor, för nio-tio-åringar och uppåt. I första deltävlingen har de vuxna en bana på 1 300 meter där man börjar med en ganska fin sväng i skogen, sedan kommer man tillbaka ned mot Ljungstugan efter några hundra meter, försvinner hundra meter igen och sedan kör en längre slinga på 300-400 meter nere vid arenan. Allt för att publiken ska kunna heja och man ska kunna få hjälp om man får en punktering eller något sådant. Vi vill att det ska vara lite fest. Har några av de tyngre namnen anmält sig?
– Matthias Wengelin ligger hemma och är sjuk, Axel Lindh jobbar och Linda Meijer är i varje fall inte föranmäld. Men vi har några som tävlat på veteran-VM, som Magnus Pettersen och Mats Rönnbacka (och dessutom är elitsatsande Grythyttecyklisten Fredrik Berg och STCC-mästaren Rickard Göransson anmälda). Det är kul att vi har allt från VM-åkare till rundnätta gubbar på 100 kilo plus som ställer upp, det är lite av charmen. Det är roligt att de fullärda vill ställa upp, men det viktigaste är att vi vill att den stora merparten ska upptäcka att det inte är så farligt att vara några stycken som ligger tätt på stigen. Faller det väl ut kommer vi nog att licensiera tävlingen till nästa säsong, och använda Svenska cykelförbundets anmälningssystemet. Dessutom kommer vi att ta fram en mästartröja tills dess. Men även om vem som helst är välkommen att ställa upp är det bara de från länet som kommer att ingå i serien, samla poäng och kunna ta tröjan.
Cykling på en något högre nivå: Avofficiellatwitteruppdateringaratt döma var Emilia Fahlin i en rätt lång utbrytning i La Flèche Wallone i dag. Hon gjorde bra reklam för sig själv och stallet, men i slutändan räckte det inte till på den extremt kuperade banan (och det hade hon ju flaggat för på förhand, det här var ingen favorittävling för Örebrocyklisten), och över mållinjen var Fahlin 83:a, knappt sju minuter bakom nederländska Rabobank-Liv-cyklisten Anna van der Breggen som vann för andra året i rad efter att ha mosat konkurrenterna uppför Mur de Huy. Emma Johansson sjua, Fahlins lagkompisar Malgorzata Jasinska och Ane Santesteban 13:e och 16:e, knappa minuten bakom.
Efter gårdagens blogginlägg påpekade Martin Regborn på twitter att Milans poängtävling den här gången hade varit en nedjogg för honom efter ett betydligt tuffare intervallpass tidigare under kvällen. Vilket förstås förklarar att Dahlgren drog ifrån så successivt. Regborn skrev dessutom ett mycket läsvärt hyllningsinlägg till tävlingsserien på sin blogg efteråt.
Tredje deltävlingen iGlanshammars terrängserie? Där var Henrik Eknor snabbast på 8.52 (tredje bästa tiden i år, bara han själv och P15-löparen Melker Forsberg har sprungit fortare). Johan Ingjald dock tvåa igen, och behåller därmed totalledningen (inga seniordamer kom till start den här kvällen, så snabbaste dam var Minna Seger på 10.33 i F15-klassen.
Nu tar bloggen semester i fem dagar, men missa inte andra tävlingshelgen i orienteringens elitserie (lördag och söndag), Degerfors och Karlskogas stora orienteringshelg med Boforsloppet och Letälvsträffen, Kumla stadslopp och Munkastigen trailrun och allt annat spännande som förmodligen händer i helgen men som jag nu i semestermood inte kan plocka fram på rak arm. Vi hörs på tisdag!
Well, ibland byter superatleterna Martin Regborn och Filip Dahlgren om – och springer i skogen som vanliga män. Typ. I kväll gick länets båda VM-orienterare på herrsidan hur som helst en riktig holmgång i Stadsskogen i Nora, där den andra av OK Milans 14 poängtävlingar i år.
Och liten revansch blev det för Dahlgren, som inte bara förlorade med 4-2 i inbördes möten mot Regborn i poängtävlingarna i fjol (även om han tog hem totalen eftersom fem bästa resultaten räknas och Dahlgren skrapade ihop fem segrar, varav tre när Regborn inte var med, medan Regborn ”bara” sprang de där sex deltävlingarna när Dahlgren också var med) utan också fick ge sig mot Hagabylöparen i de båda mötena i Brösarp förra helgen (medel- och långdistans i världscup- och EM-testtävlingarna). För den här gången vann Dahlgren med klar marginal, över 2,5 minuter, efter att ha varit snabbast på sträckorna (från föregående kontroll till nästan) till kontroll tre, fyra, sex, sju, åtta, nio, elva, tolv och 13 och successivt byggt upp en ledning på exakt 2.30 medan Regborn tappade lite här och lite där (22 sekunder till tvåan, 23 till sjuan och 20 till tolvan var de största tidsspillen). I mål, efter 18 kontroller och knappt 37 minuters löpning, skiljde 2.37.
Habila hemmalöparen Per Eklöf var best of the rest, 4.53 bakom Dahlgren och 2.16 efter Regborn, Tisarens Anton Hallor 5.36 bakom. Rebecka Nylin bästa dam, 18.03 bakom, då det i poängtävlingen är det mixedklass som gäller.
Nästa tisdag tävlas det i Röbergshagen, med Eklöf som banläggare. Återstår att se om det blir lika fint besök där.
Trots att det är min riktiga hemmaplan, där jag tillbringat de allra flesta av mina träningstimmar genom åren, hade jag helt bommat att det avgjordes ett ”MTB-rally” i Råbäck, motionsmeckat i Degerfors, i lördags. En mountainbiketävling på rallymanér, med inslag av mountainbikeorientering på ”transportsträckorna” och vanligt mountainbike på de sju korta ”specialsträckorna” (totalt drygt 16 minuters åktid). Marcus Jansson, Sveriges bästa mountainbikeorienterare, dök upp och vann förstås, men fick hård konkurrens av Tobias Hörbing (son till svenske rallymästaren Eddie Hörbing) och med Johan Carlsson på tredje plats. Erica Olsson, som tog D20-junior-EM-silver i mountainbikeorientering som 15-åring i fjol, var bästa dam. Kul initiativ, en tävlingsform som säkert kan locka tävlande från flera discipliner.
I morgon smäller det med La Flèche Wallonne, vallonska pilen, en av cykelvärldens största klassiker mycket tack vare sin målgång uppför ”muren”, Mur de Huy. Emilia Fahlin ställer lite motvilligt upp och kommer främst assistera lagkompisarna Ane Santesteban och Malgorzata Jasinska. Med i laget finns också Anna Trevisi, Dalia Muccioli och Ellen Skerritt. På startlinjen finns förstås hela världseliten med allt från Emma Johansson till Lizzie Armitstead, Annemiek van Vleuten, Marianne Vos, regerande mästaren Anna van der Breggen, och Elisa Longo Borghini i spetsen (men ingen Giorgia Bronzini, vad det verkar). Lares Waowdeals-stallet matchar både Alexander Nessmar och Sara Penton, två svenskar som ligger en bra bit efter men säkert inte helt gett upp hoppet om att plocka Sveriges andra (och eventuellt tredje) OS-biljett från Fahlin.
Samtidigt som Emma Johansson i dag tog hem etapploppet Emakumeen Bira i Baskien valde Emilia Fahlin att kliva av halvvägs genom den sista, och 76 kilometer långa, etappen. Det fanns flera anledningar till det, liksom det fanns en hel de annat att snacka om – bland annat att hon varit i utbrytningar under både fredagen och lördagen – när Konditionsbloggen på söndagskvällen fick tag i Fahlin.
– Ja, jag fick kliva av i dag, och det berodde mycket på att jag fick gå himla djupt i går för att sitta med hela vägen in, att jag har haft lite problem sedan kraschen i onsdags och att jag mådde ganska dåligt på cykeln i går även om benen kändes bra, jag fick inte behålla någon mat. Jag kände mig väldigt tom i kroppen efter det, och valde att inte pusha kroppen över gränsen den här gången. Vi har en viktigare tävling på onsdag (världstourdeltävlingen La Flèche Wallonne) och jag hade ändå inget med totalen att göra, så det var bättre att ta det försiktigt och spara kroppen. Jag startade mest för att få trampa ur benen och känna efter, men jag märkte att jag inte kunde göra någon nytta, säger Fahlin till Konditionsbloggen. En tuff vecka, men du har ändå varit i två utbrytningar …
– Ja, på fredagen det bonussekunder på toppen på näst sista backen, tio kilometer före mål, och därefter en teknisk utförslöpa där min lilla grupp kom ikapp dem som hade gått loss upp till toppen. Det stannade upp lite precis när vi kom ifatt, och då provade jag och fick en lucka själv i fyra–fem kilometer. Sedan kom det upp fyra andra, och när vi kom in i sista klättringen – där målet var på toppen – så blev det lite avvaktande, och klungan kom ikapp med två kilometer kvar.
– På lördagen var det tre varv på en väldigt kuperad och teknisk bana där vi första körde utmed kusten, sedan upp till ett bergspris i inlandet och så ned till kusten igen. Det var väldigt hårt och intensivt, och klungan splittrades i backen varje varv. På andra varvet fick jag punktering på kuststräckan, och det var inget bra tillfälle eftersom Wiggle (Fahlins förra stall som rankas som världens bästa, och där Emma Johansson i år kör) satt längst framme och körde för att behålla tröjan. Jag lyckades ändå ta mig tillbaka till klungan, men precis när jag anslutit fick jag reda på att en av våra andra åkare som var med och tävlade i totalen (polacken Maglrozata Jasinska) hade vurpat. Så det var bara att plocka upp henne, och jobba tillbaka till klungan igen. Det var slitigt i och med att jag inte fick behålla någon mat, jag gick på rött. Men ändå kunde jag attackera till sista bergspriset, jag hade ändå ben att prova med, och det är jag nöjd med. En hel del positivt att ta med sig, alltså?! – Ja, jag har provat på bra moment. Det är lovande att man inte behöver gå på max för att sitta med i klungan utan att det finns mer att vrida på. Kul att känna att man kan sätta in en attack och prova aktivt. Det tar jag med mig. Benen har fungerat bra den här veckan även om det andra … Inte varit lika bra. Det är också väldigt positivt att teamet låter oss prova att gå för det. Det är liksom taktiken. Vi har inte de allra bästa åkarna, men i stället för att köra för en 25:e-plats i avslutning och bar asitta med i klungan får vi chansen att satsa, våga chansa. Vad tänker du inför La Flèche Wallonne på onsdag, då?
– Ja, det är ju inte en tävling jag hade med på önskeschemat, direkt, utan mer en lagbeordring. Det är kuperat hela vägen och målgång uppför den berömda väggen, och mer en tävling för klättrare och den typen av åkare, ingen favorit för mig direkt. Men det har ändå känts bra i backarna den här helgen, och jag hoppas kunna sitta med utan att gå på rött hela tävlingen. I utgångsläget blir det en hjälpryttarroll åt Jasinska och Ane Santesteban, men sedan får man se om man kan komma med i någon utbrytning. Jag behöver inte spara mig till sista backen, för det är ändå inte min typ av målgång. Vad händer sedan?
– Det blir ett välbehövligt brejk på tio dagar. Sedan blir det en tävling i England (damernas endagarsvariant av Tour de Yorkshire) och sedan flyger vi till Kina för nästa deltävling i världstouren (tredagarsetapploppet Tour of Chongming Island 6–8 maj). Därefter blir det nästan en månad med tävlingsfritt (Fahlin står över de båda amerikanska deltävlingarna på världstouren) där jag bland annat ska på ett höghöjdsläger för att bygga upp bas igen och vara redo för nästa del av säsongen.
Annars då?
** Tja, örebroaren Lars Hagstedt avverkade de 161 kilometerna (100 miles) i Täby extreme challenge på lite drygt 27 timmar, och slutade med det på 34:e plats i herrklassen. Jonas Johansson vann på 16.03.04, men mest imponerande var nog ändå 200-milessegraren Sten Orsvärns, Stockholms LDK, 39.32.02 på 200 miles, ett snitt på 7.20 per kilometer över drygt 32 mil i oländig terräng … Den för Karlskogaklubben OK Djerf tävlande Ann-Sofie Forsmark slutade två i damernas 50 miles-klass, slagen med 17 minuter över 80,5 kilometer som avverkades på 8.57.29.
** Garphyttans EM-klara långdistansare Filip Dahlgren hoppade ju natt-SM i fredags, men sprang sistasträckan för sitt IFK Lidingö i Stigtomtakavlen i dag, och behöll den fjärdeplats han växlade på i en tätt tävling där finska Kovee tappade segern till Göteborg-Majorna på sistasträckan (Lidingö var drygt två minuter från segern, en från pallen). OK Tisaren saknade både schweizare och Daniel Attås och slutade först på 24:e plats, över timmen bakom och bara fyra sekunder före lokalrivalen Hagaby (utan Martin Regborn). I damklassen var KFUM Örebro 22:a och Hagaby 26:a, 25 respektive 28 minuter bakom Göteborg-Majorna som tog segern även där.
Jag satt uppe och följde natt-SM och fick ut en snabb text om Lilian Forsgrens första SM-medalj i karriären (efter 16 tidigare topp tio-placeringar utan fullträff). Men faktum är att jag när jag skrev den inte hade en aning om det drama som utspelat sig i de blekingska skogarna. Faktum är nämligen att Hallsbergslöparens pannlampa slocknade på väg till första kontrollen, och det var nära att hon valde att ge upp och bryta.
– Jag är faktiskt förvånad över mig själv att jag höll mig så pass lugnt, för direkt när lampan slocknar och innan ögonen hunnit vänja sig är det verkligen totalt mörker. Jag såg absolut ingenting, men jag kände mig fram på lampan. Tryckte på startknappen, ingenting hände. Drog ur alla sladdar, satte i dem igen. Tryckte på startknappen igen, ingenting. Började funderade på åt vilket håll närmaste väg var, men sedan hoppade lampan helt plötsligt igång igen. Jag bestämde mig för att springa vidare, men bara någon minut senare hände samma sak igen. Då blir man jävligt förbannad över hela grejen. Där och då var jag nära att ge upp, jag kände: ”Dör den igen så skiter jag i ”det. Jag kan inte hålla och pilla med lampan var fjärde minut”, säger Forsgren till Konditionsbloggen.
Forsgren tappade närmare två minuter på grund av strulet, stämplade vid första kontrollen som 20:e löpare av 28 startande. Det var några minuter senare, när Forsgren passerat andra kontrollen, som jag slog på GPS-trackingen från tävlingen och började följa Forsgrens framfart. Det jag mest reagerade på var hennes vägval från på långsträckan från tredje till fjärde kontrollen, där hon gick extremt långt norrut och sökte upp en väg. Ett onödigt runt vägval, som det såg ut då – men splittiderna visar att Forsgren var näst snabbast på sträckan och tjänade minuter på de som gick mer rakt på.
– Jag valde att gå ovanligt mycket runt både till tvåan och trean och fyra av anledningen att jag ville hitta hem om lampan skulle dö igen. Men uppenbarligen var det ett smart vägval, och jag tjänade på att jag kunde dra på snabbt istället för att tänka så mycket. Och efter den där långsträckan började jag lita mer på lampan igen. Du var två sekunder från silvret i slutändan, grämde det dig något?
– Hade jag varit fyra och missat brons med två sekunder hade jag nog varit rätt besviken på allt det här med lampan, men nu är jag bara glad över bronset. Det är jätteroligt, speciellt när det är första gången man får medalj. Jag är ju typ alltid topp tio, men jag har aldrig riktigt fått till det förut. Blir det världscup- och EM-laddning nu, eller ska du springa elitserien nästa helg?
– Nej, jag springer nästa helg också. Det är hemmaplan i Göteborg, och då är det roligt att ställa upp. Men även om man givetvis alltid springer så fort man kan när det väl är tävlingen så kommer jag inte anpassa träningen i veckan för att prestera bra där. Det är till EM man vill vara toppad. Du är uttagen att springa medeldistans och sprint i världscupen om två veckor och till sprinten i EM, är du nöjd med det?
– Sett till vad jag presterade i uttagningstävlingarna förra helgen så känns det rimligt, men sedan är det klart att jag hade velat prestera bättre så jag hade kunnat få springa fler distanser. Jag har inte bara tränat för sprinten. Men jag är inte förvånad över uttagningen utifrån de resultat jag gjorde. Vad har du för mål i EM?
– Det är väldigt tufft motstånd, nästan tuffare än i en VM-sprint eftersom de framstående länderna får ha med så många fler löpare. Jag har varit just utanför topp tio på EM förut (tolva och 16:e i sprint i Falun 2012 respektive portugisiska Palmela 2014), så ett rimligt mål vore topp tio, om allt går som jag vill.
Emilia Fahlin fanns med när tätklungan spurtade om segern på tredje och näst sista etappen av Emakumeen Bira, det baskiska etapploppet, på lördagen – trots punktering. ”Jag börjar bli bra på att jaga ikapp klungan … I dag punkterade jag återigen vid ett dåligt tillfälle, så det blev en tuff dag”, twittrar Fahlin, som åkte på en punktering så sent som i Flandern runt för två veckor sedan.
I Flandern tvingades Örebrocyklisten bryta, den här gången jagade hon alltså ikapp och slutade på 17:e plats i klungspurten. Dubbla världsmästaren Giorgia Bronzini, Italien, vann, men Bronzinis svenska lagkamrat Emma Johansson behåller ledartröjan inför söndagens avslutning, en 76 kilometer lång etapp med start och mål i Portugalete.
Lilla barnets lopp har ännu publicerat någon resultatlista (och det känns rätt osäkert om en sådan kommer), men enligt loppets facebooksida vann Örebro AIK:s Erik Nilsson (han som var 30:e i Startmilen på 39.17) femkilometersklassen ”på 17 minuter”.
Tisarmedaljörer. Filip Jacobsson tog silver i H20, hans första SM-lopp som äldre junior, och Lilian Forsgren tog SM-brons, hennes första SM-medalj på seniornivå. Foto: Tomas HallménPallen. Johanna Engström (tvåa), Anna Bachman (segrare) och Lilian Forsgren (trea) tog damernas medaljer i natt-SM. Foto: Privat
1. Natt-SM i orientering
Avgörs ju i praktiken inte i helgen, utan redan i kväll. Och startfältet är uttunnat då somliga väljer att ladda för världscupen och EM och andra inte tycker om att springa natt. Filip Dahlgren tillhör den förstnämnda kategorin, Martin Regborn båda. Och Josefin Tjernlund, Tisarens EM-skräll, den andra, om jag tolkade henne rätt när jag pratade med henne i onsdags. Men Lilian Forsgren, som gjorde en jättebom men ändå blev sexa i fjolårets SM, är på plats i Karlskrona, och kan liksom klubbkompisarna Daniel Attås och Filip Jacobsson (i juniorklassen) lägga sig i medaljdiskussionen den här gången också. Dessutom finns ytterligare ett tiotal länslöpare med i startlistan. Första start 21.31 i kväll, sista målgång någon gång efter midnatt. På söndag är det dessutom dags för Stigtomtakavlen, en smygstart på stafettsäsongen.
2. Emakumeen Bira
Tre sista etapperna av den baskiska touren, med Emilia Fahlin, avgörs fredag–söndag. Vi snackar 109,5 kilometer med mål på toppen av en tvärbrant stigning i Urkiola på fredag, 109,4 kilometer med start och mål i Berriatua på lördag och 75,8 kilometer med start och mål i Portugalete på söndag. Kanske inte Örebrocyklistens favoritterräng, men med hennes nuvarande form kan vad som helst hända.
3. Täby Extreme Challenge Täby Extreme Challenge, eller kort och gott TEC, avgörs i helgen, och nu för tiden kan man välja på att springa 50, 100 eller 200 miles (starten för den sistnämnda gick vid tio i morse, de två kortare distanserna startar 10.00 i morgon, lördag). Tävlingen har redan blivit en av Sveriges mest klassiska ultratävlingar, men den här gången verkar Lars Hagstedt (37-åringe örebroaren som älskar de riktigt extrema tävlingarna och som bland annat gått till sig två sjundeplatser i Fotrally, 2014 efter att ha knatat konstant i 43 timmar) ensam få representera länet (tja, om man inte räknar tidigare segraren Ann-Sofie Forsmark som ju faktiskt representerar Karlskogaklubben OK Djerf [och måhända möjligen kommer från Karlskoga, har inte fått det bekräftat, men sedan många år i varje fall bor i Sundbyberg]).
Bubblare: Det avgörs faktiskt en löptävling i Örebro under lördagsförmiddagen också, vilket helt gått mig förbi. Thoren business school som tillsammans med ”Lilla barnets fond” (som stödjer forskning om nyföddhetsvård) arrangerar Lilla barnets lopp, över tio kilometer (eller fem, plus knatteklass) med start 11.30 vid Skytteparken.
När Martin Regborn kutade Startmilen på 30.29 utbrast Konditionsbloggen att det var den bästa tiden någonsin av en löpare från distriktet på en landsvägsmil (med reservationen för att den tillgängliga statistiken endast täcker lopp i distriktet samt SM-lopp och vissa andra större, nationella tävlingar, inte tävlingar i andra distrikt), efter att Nerikes Friidrottsförbunds statistiker Gunnar Johansson varit behjälplig och plockat fram information.
Men, nu har Johansson grävt ännu djupare i sina rullor, och hittat en tid som faktiskt är snabbare. Det handlar om den tid Glanshammars IF:s Kjell-Arne Sjögrens noterade som tvåa i Örebromilen 1983: 30.27 (vilket gör honom tre sekunder snabbare än Regborn eftersom hans tid i Startmilen var 30.29,5 och alla tider med tiondelar avrundas uppåt i den officiella statistiken och alltså får tiden 30.30 i historieböckerna). Vinnaren i Örebromilen 1983 var händelsevis en orienterare, VM-silverlöparen Håkan Eriksson från Äppelbo som kutade på 30.23.
Nedan har ni Gunnars uppdaterade, men ännu möjligen inte helt hundraprocentigt korrekta topp 20-listor på herr- och damsidan (till exempel saknas Bosse Engdahls tid som tvåa i Örebromilen 1990).
Långloppscupens sammandrag är för övrigt ännu inte uppdaterat efter Örebro AIK halvmaraton (mitt försök till webb-tv från tävlingen hittar ni här), men klart är att Mikaela Kemppi har full poäng på damsidan och att Mattias Nätterlund (fyra i går men bästa länslöpare) tar tidigt kommando i herrklassen.
Första ordinarie etappen i Emakumeen Bira, 76,6 kilometer med start och mål i Eskoriatza, slutade med svensk seger, men inte för Emilia Fahlin utan för Emma Johansson, som slet sig loss tillsammans med Carmen Small och spurtade ned amerikanskan som ändå tog ledningen i sammandraget eftersom Johansson var långsammare i gårdagens prolog. Fältet sprack rejält på den kuperade banan, men Fahlin bet i och gick i mål i en utdragen tredjegrupp, som 35:a totalt av 128 startande. Lagkompisarna Ane Santesteban och Malgorzata Jasinska satt i den 16 man starka tätgruppen bakom de båda utbrytarna, och blev nia respektive tia. I sammandraget är Fahlin 34:a med tre etapper kvar att köra.
I dag kom så uttagningen världscuppremiären i Polen och EM i Tjeckien, och orienteringens förbundskapten, örebroaren Håkan Carlsson, vet att överraska. I höstas tog han ju ut jätteskrällen Daniel Attås till euromeeting. Nu lyfte han in Josefin Tjernlund, 23, i EM-truppen (hon får springa långdistans där och sprint i världscupen). Josefin av två tvillingar som blev kommer från Olofström, bor i Göteborg och började springa för Hallsbergs- och Kumlaklubben OK Tisaren inför årets säsong. Vem är Josefin, frågade jag Håkan.
– Det får du nästan fråga henne själv om. Ärligt talat visste inte jag heller vem hon var förrän i helgen. Det här var allra första gången jag pratade med henne. Hon har inte varit med i landslaget alls tidigare, varken på junior- eller seniornivå. Men hon presterade riktigt, riktigt bra och var bara fyra minuter efter världstoppslöparna på en tuff långdistans, och då hade hon ändå gjort ett par misstag på vägen. Det ska bli jättespännande att se vad hon kan göra på EM, svarade Carlsson och syftade på resultaten i testtävlingen i Brösarp i helgen där Josefin var 19:e på medeldistansen, 15:e på sprinten och nia på långdistansen.
Sagt och gjort ringde jag också upp Josefin själv och frågade: ”Vem är du?” Eller i varje fall: Hur kommer det sig att du tävlar för Tisaren?
– Jag har tränat en hel del med Lilian Forsgren och Lovisa Persson från Tisaren, som också bor här i Göteborg, och eftersom vi (Josefin och tvillingsystern Ellinor) tävlade för en så liten klubb (OK Vilse 87 från Olofström) tidigare passade det bra att komma med i Tisaren som ordnar träningsläger och har stafettlag. Vi var med på en del aktiviteter med klubben redan förra året, och nu kändes det naturligt att byta, säger Tjernlund till Konditionsbloggen. Men du har inte varit med i landslaget förut?
– Nej, och därför känns det extra kul att få chansen nu. När jag var sistaårsjunior var jag med på någon samling, men jag fick aldrig springa något mästerskap. Så hur kändes det när Håkan ringde?
– Jag blev otroligt glad och tackade ja på en gång, förstås. Jag var inte alls förberedd på det. Det gick ju bra i helgen, och några påpekade att jag skulle kunna komma med. Men själv jag trodde absolut inte att jag skulle bli uttagen. Jag blev jätteöverraskad när Håkan ringde i måndags. Är det en medveten satsning som betalar sig nu, har du tränat hårdare än tidigare i vinter?
– Nej, inte hårdare, men jag har legat i och haft motivation hela vintern. Tränat på. Och jag kände mig i väldigt bra form i helgen, det gjorde jag. Jag intalar mig att jag är bättre nu än förra året. Hur kommer uppladdningen se ut, springer du natt-SM i helgen?
– Nej, det blir inget SM. Men jag är anmäld till swedish league (elitserien) i Göteborg nästa helg, och tror att jag ska springa det trots att det blir världscupen. Hur blir det att dra på sig den blågula dressen för första gången, då?
– Det kommer vara nervöst, förstås. Så kändes det i varje fall först, även om det börjat lägga sig lite nu. Jag ska försöka landa i det här. Men lite nervös ska man väl vara?
I världscup- och EM-trupperna finns dessutom såväl Hallsbergs och OK Tisarens Lilian Forsgren, som tagit EM-silver och som VM-debuterade i fjol, som Örebros och Hagabys Martin Regborn, som sprungit två VM, och Garphyttans och IFK Lidingös Filip Dahlgren, som varit VM-tia i långdistans.
Regborn får allra tuffaste schemat, kommer få springa samtliga tre distanser i världscupen med sprintkval och sprintfinal den 30 april, medeldistans den 1 maj och mixedsprintstafett den 2 maj. I EM eventuell mixedsprintstafett den 21 maj, sprintkval och sprintfinal den 22 maj, långdistanskval den 23 maj och långdistansfinal den 24 maj. Tävlingar tre och möjligen fyra dagar i rad.
– Det blir tufft så klart, men inte omöjligt. Jag brukar kunna tävla bra flera dagar i rad, så det ska nog inte vara några problem. Och det är klart man kommer behöva springa fort på kvalen, men kanske inte fullt, säger Regborn till Konditionsbloggen. Var det de här distanserna du ville springa?
– Ja, det är precis det här jag satsat mot och hoppats på hela vintern. Vad har du för mål i EM?
– Det är svårt att ha ett resultatmål, det går bara att gå in och göra så bra lopp som möjligt. Konkurrensen på ett EM är kanske tuffare än på VM, eftersom toppnationerna får ställa upp med sex löpare här mot tre på VM. Å andra sidan springer inte alla de bästa alla distanser här. Jag hoppas att jag får till en riktig fullträff, i helgen gick det ju bra trots att jag inte toppat mig alls, så förhoppningsvis kommer jag vara i ännu på EM. Kommer du köra några andra tävlingar i vår?
– Nej, det blir inga tävlingar här hemma före EM. Vill man kan man köra två tävlingar per helg hela våren, men det gäller att fokusera på träning och formtoppningen inför EM.
Till sist vad jag också förbundskapten Carlsson berätta lite om var och en av de uttagna länslöparna (ja, vad han sa om Tjernlund kan ni ju läsa ovan).
– – Martin har verkligen tagit ett kliv fysiskt under vintern och fick ut väldigt bra resultat av det i helgen. Han har tagit ett kliv närmare världstoppen, och håller han bara ihop det tekniskt också kan han vara med allra längst fram. Det ska bli riktigt kul att se vad han kan hitta på internationellt, säger Carlsson till Konditionsbloggen.
Filip då, han var inte riktigt lika stark i helgen men har stor potential, va?
– Ja, definitivt. Han har varit en av våra bästa långdistansare de senaste åren med SM-guld, fjärdeplats på världscupen och tiondeplats på VM. Han har en bra meritlista. Det lopp han presterade i söndags var tillräckligt bra för att han ska få chansen, och han är på väg i bättre och bättre form under våren. Han kommer springa medeldistans på världscupen och långdistans i EM. Och Lilian, hur ser du på henne?
– Hon gjorde lite småmisstag i helgen, på uttagningarna. Men tittar man på sprinten såg man att hon har väldigt hög kapacitet. Hon missade förstakontrollen men höll ihop det väldigt bra. Hon var uttagen som sprintlöpare till VM i Skottland förra året, och jag tror att hon har mer att plocka ut när det är dags för världscup och EM än hon visade i helgen. Lilian springer både medeldistans och sprint i världscupen och sprint i EM. Vad har landslaget för mål i EM?
– Sex medaljer varav två guld, det står sedan länge i vår dokumentation. Men fokus ligger inte på att räkna medaljer utan på att vi ska göra bra förberedelser, pricka form och fokusera på lopp och genomförande. Då kommer resultaten komma. Hur tänker du kring mixedsprintstafetten i EM?
– Vi får bara ställa upp med ett lag där, två killar och två tjejer. Men i världscupen före får vi ha tre lag, så där kommer vi testa lite. Om Martin blir uttagen till EM kommer det bli tävlingar fyra dagar i rad för honom, men han är genomtränad och återhämtar sig bra, så det fixar han i sådana fall. Hur viktigt är ett bra EM-resultat om man vill springa VM?
– Ett riktigt bra EM-resultat är naturligtvis meriterande i uttagningen till VM, men viktigast är testtävlingarna veckorna efter EM. Det blir en sammanvägning, men det krävs riktigt bra resultat på EM för att det ska väga över på VM. Där har vi bara tre platser per distans, och det betyder att truppen blir ungefär hälften så stor som till EM. Jag räknar med 12–15 löpare i VM, och då blir det väldigt hård konkurrens om platserna.
På något lite lägre orienteringsnivå, och då framför allt på grund av att varken Filip eller Martin (som tillsammans vann nio av 13 deltävlingar i fjol) kom till start, avgjordes första deltävling i Milans poängtävling i går. KFUM Örebros Oskar Arlebo tog segern i längsta klassen, klubbkompisen Elsa Ekelin var bästa dam. Samma dag avgjordes den av Almby arrangerade labyrintorienteringen på Friends arena. Och redan dagen före avgjordes senaste deltävlingen i Örebro AIK:s prestigefyllda klubbmästerskap, över 1 500 meter frisim, med Mats Einarsson och Lisa Hjalmarsson som segrare.
I kväll avgjordesÖrebro AIK halvmaraton (deltävling två i långloppscupen), och jag var på plats och filmade en mäktig spurtstrid om tredjeplatsen mellan Haben Kidane och Mattias Nätterlund om tredjeplatsen. Förhoppningsvis finns det på na.se om en liten stund.
Hälleforslöparen Kidane, 18, gjorde karriärens längsta lopp och spurtade ned Örebro AIK:s rutinerade Mattias Nätterlund i kampen på tiden 1.12.35.
– Jag kan inte beskriva det, helt fantastiskt. Att springa så långt kändes helt okej. Jag har hållit runt 3.27 per kilometer och det har gått bra. Jag var egentligen inte så intresserad av att spurta ned Mattias, målet var inte att slå honom. Men jag ville spurta bra, säger Kidane som har stora mål med säsongen.
– Framför allt friidrotts-SM i augusti och terräng-SM i höst. Jag vill ta en bra placering där. Jag tränar mest för 5 000 meter och sådana distanser. Fram till dess är det bara träning, jag tar alla tävlingar som träning.
Kidanes klubbkompis Abraham Adhanom krossade både banrekord och konkurrenter när han tog segern på 1.06.09 – femte snabbaste halvmaran av en svensk i år.
Mikaela Kemppi, 43, vann damklassen överlägset på 1.19.10, minuten över hennes eget banrekord och 2,5 minuter över personliga rekordet från Haag i mars.
Och efter att ha kraschat före och sedan startat men brutit Durango–Durango i går var Emilia Fahlin i dag tillbaka i sadeln och tog ännu en topp tio-plats (säsongens femte) i stenhårt motstånd i prologen till Emakumeen Bira. Jag skrev en artikel om det på na.se tidigare i kväll.
Josefin Tjernlund är senaste tillskottet i kategorin ”landslagsorienterare från länet”, även om hon inte kommer härifrån utan ”bara” tävlar för en länsklubb. Foto: Privat
Garphyttesonen och VM-orienteraren Filip Dahlgren har hunnit fylla 28 år – och hunnit lära ett och annat den hårda vägen. I höstas kom skadorna igen, i dag var han ändå sexa på långdistansen i världscup- och EM-testet i skånska Brösarp (som jag skrev mer om här), och även om han hoppas att det räcker till en EM-plats (det ser tajt ut) så vore det inte någon personlig katastrof om han missade mästerskapet i Tjeckien, sa han när jag pratade med honom tidigare i dag.
– Jag hoppas att Håkan (Carlsson, förbundskaptenen) inte bara tittar på den här helgen utan också på min potential och tidigare internationella resultat. Jag har inte toppat mig till den här helgen utan prioriterat att vara i riktigt bra form till EM, så jag hoppas jag får vara en plats där. Men blir det inget EM fokuserar jag om mot VM-testerna. Det vore inte hela världen, jag har lärt mig att ha tålamod och inte jaga kortsiktiga resultat. Dessutom passar terrängen på VM mig bättre än den på EM, och det är VM som är säsongens stora mål, säger Dahlgren till Konditionsbloggen. Men du har inte alltid varit så långsiktig?
– Nej, när jag i efterhand ser tillbaka på mitt bästa år, 2014 (då han var tia på VM och 20:e på EM i specialdisciplinen långdistans), och att jag därefter tappat lite så beror det på att jag tappade det långsiktiga tänket. Jag har jagat kortsiktiga resultat istället. Men det har jag slutat med nu. Min satsning är långsiktig, jag behöver inte kortsiktiga resultat. Var det samma skador som tidigare som slog till i höstas?
– Ja, i grunden är det samma, obalans i kroppen. Jag har inte riktigt lyssnat på kroppen utan kört på, slarvat med underhållet, låtit det gå ett steg för långt. Men jag har ändå kunnat springa väldigt mycket den här vintern, mer än jag gjort någon gång tidigare, men det är först de två senaste veckorna jag börjat köra i tävlingsfart och lite över tävlingsfart. Jag har hållit nere högkvaliteten och fokuserat på mängden. Ja, det var först förra veckan som jag gjorde mitt första intervallpass sedan oktober, så jag hoppas att det ska finnas mer att ta av när jag börjar trappa upp. Men jag känner mig stark och har en bra grund. Hur var dagens långdistans, då?
– Den var lång men tuff, en trevlig bana som var utmanande. Ganska många relativt korta men ganska branta passager över bäckar och raviner, och i övrigt relativt platt. Inte direkt sånt man är van vid från Närke och Kilsbergen, utan mer kontinental terräng. Själva loppet var bra, även om det finns en del att slipa på. Jag känner att jag har en bit kvar till den riktiga tävlingsformen. Jag känner att jag behöver lite fler tävlingar för att få fokus och självförtroende. Det blev lite darrigt, till exempel på långsträckan, där jag inte riktigt vågade som jag brukar. Det handlar om att få tävlingsrutin. Det kommer.
Kommer gör också världscup- och EM-uttagningarna, preliminärt på onsdag.
Jag pratade också med Martin Regborn i dag. Han var förstås mycket nöjd med ännu en tredjeplats som lär garantera att det blir EM både i sprint och långdistans för honom (om han pallar tuffa EM-schemat med sprintstafett, sprintkval, sprintfinal, långdistanskval och långdistansfinal inklämt på fyra dagar!), men kunde ändå inte låta bli att gräma sig lite åt missen på väg till näst sista kontrollen, där han tappade över 1,5 minuter på Albin Ridefelt som vann tävlingen bara åtta sekunder före örebroaren.
– Jag gick rent förutom fram till näst sista kontrollen. Jag vet inte om jag vill se sträcktiderna, för det var nog segern som gick där. Jag sprang precis förbi kontrollen, men det hade ramlat ned ett träd som skymde, och innan jag fattade att jag hade sprungit för långt så hade det gått lite tid … , sa Regborn (mer om det kan ni läsa i måndagens pappers-NA, som går att köpa som e-tidning på na.se).
I måndagens pappers-NA kan ni också läsa om Olivia Hansson, som slutade fyra i Nordenskiöldsloppet. Om bröderna Impolas interna kamp om niondeplatsen har jag skrivit här.
Dubble JVM-åkaren Filip Danielsson, som precis som namnen Dahlgren kommer från Garphyttan, nöjde sig med 17 mil mindre i hans allra sista tävling som junior, och blev bäste svensk över 30 kilometer i Fjälltoppsloppet, totalt fyra bakom tre norrmän. Lucas Lennartsson blev 23:a i seniorklassen, där comebackande Lars Nelson bara var 1,4 sekunder bakom Dario Cologna över masstarten på 35 kilometer.
Erik Anfält spände, som han förvarnat, bågen rejält i Marathon Rotterdam, och låg under distriktsrekordsfart halvvägs. Så långt 1.10.20, mot distriktsrekordet Lars Hagbergs 33 år gamla distriktsrekord på 2.21.46. Anfält själv har som bäst tidigare sprungit på 2.25.03 (vilket han är trea i distriktet genom tiderna på), i Valencia i november, och passerade då halvmaran på 1.11.30. Men för en gångs skull visade det sig att Anfält öppnat lite väl optimistiskt (han brukar annars alltid leverera personliga rekordnoteringar), och på andra halvan mattades tempot rejält. I mål på 2.25.53, vilket gör en andra halva på 1.14.23. Femkilometerspasseringarna: 16.26–16.33–16.47–16.51–17.03–17.19–17.46–18.40–9.28 på sista 2,195 (motsvarar 21.34-tempo). 2.25.53 är ändå Anfälts näst bästa mara i karriären, och bara 50 sekunder från personliga rekordet. Jag har tyvärr inte lyckats få tag på 40-årsfiraren (fyllde i torsdags) i Rotterdam efter loppet, men på instagram skriver han: ”Hade hoppat spå bättr.e Öppnade offensivt. I efterhand för offensivt. Men ibland måste man spänna bågen och chansa. Nöjd med att jag krigade på trots riktigt tung känsla sista milen. Nu får man vila någon dag eller så och sätta något nytt mål.”
För övrigt var det premiär i svenska seniorcupen i landsvägscykel i helgen, men regerande mästaren Adam Axelsson, från Kumla, missade Östgötaloppet eftersom han är på träningsläger på Mallorca. Det fanns ändå en Örebrocyklist i tätklungan då Johan Vennerstrand rullade i mål som 29:a.
Konditionsbloggen gör nu ett uppehåll på två dagar på grund av att alla NA-bloggar ska flyttas över till Mittmedias bloggportal, vilket gör att det inte går att publicera nya inlägg under måndag och tisdag (oklart om det går att se/läsa bloggarna under samma tid, jag är ingen tekniker). Ni får helt enkelt hålla koll på Emilia Fahlin i Durango-Durango Emakumeen Saria på tisdag på egen hand och så återkommer bloggen med Örebro AIK halvmaraton på onsdag.
Redan i lördags drog Örebrocyklisterna igång sin randonneursäsong med ett 200-kilometerslopp, det första av 16 lopp på mellan 20 och 100 mil som klubben arrangerar den här säsongen (varav 19 har start i Örebro och ett i Alcudia på Mallorca [!]). Nästa är en 300-kilometerstur på lördag, den 9 april. Säsongens riktiga styrkeprov, 1 000-kilometersloppet, körs den 14 juli.
Men det finns även kortare motionslopp. Lördagen den 21 maj avgörs Skiffertrampen, Grythyttans CK:s traditionsenliga sjumilalopp. I dag skickade arrangörerna ut ett pressmeddelande, där de berättade om ett par nyheter: ”Starten flyttas 100 meter till den södra delen av parkeringen, där även målet är beläget. Efter starten går färden över torget, förbi Gästgiveriet och ner mot Måltidens hus. Väl ute på 244:an gäller fri fart! Målgången sker som tidigare via norra infarten till Grythyttan.” I fjol trampade 82 cyklister de sju milen, och ytterligare 32 ställde upp i 27-kilometersklassen.
Veckan därpå, söndagen den 29 maj, är det dessutom dags för den 44:e upplagan av Degerforskorpens åttamilslopp Vulkanloppet. Precis som vanligt sammanfaller det med sista dagen av Örebrocyklisternas jättearrangemang Vättern runt, som startar redan på fredagen den 27 maj. I början av augusti väntar sedan Två sjöar runt i Nora, och den 21 augusti trampas Kommunrundan i Degerfors. Har ni koll på fler lokala motionslopp för cyklister, hör av er (via kommentatorsfunktionen eller med hjälp av kontaktuppgifterna till höger!).
En tävling som däremot inte blev av var femte upplagan av STH Skicross, längdskidsskicrosstävlingen som skulle ha körts i Storstenshöjdens slalombacke i lördags och som var första deltävlingen i Örebro xchallenges Big 5 challenge. Orsaken var för få anmälda deltagare (vilket till stor del troligen kan förklaras av att tävlingen krockade både med skid-SM och Årefjällsloppet), men tävlingsledningen lovar på facebook att återkomma båda större och starkare nästa år då de ”hoppas hitta ett mer passande datum som inte krockar med andra längdskidtävlingar”, som tävlingsledaren Joel Hultin skriver. ”Vi satsar redan nu stenhårt mot nästa år då vi ska arrangera ett STH Skicross på en helt ny nivå jämfört med tidigare upplagor.”
För de som tänkt klara av Big 5 challenge men inte kör enduro (Battle of vikings är en av deltävlingarna) krävs därmed att kör samtliga andra fem tävlingar: Örebrot triathlon, Örebroloppet (multisport), Örebro actionrun, Bergslagsleden ultra/Kilsergen trailrun och Bergslagsloppet (mountainbike).
Och så har till slut också Nordenskiöldsloppet drabbats av snöbristen (varför skulle någon tävling klara sig den här vintern?!). Det planerade 22-milaloppet i helgen, med bland andra Bill Impola, Olivia Hansson och Ivan Forsgren på startlinjen, blir ”bara” 18 mil långt. Räkna med mycket mer inför den ändå tämligen hyggliga kraftmätningen här på bloggen och i pappers-NA de närmaste dagarna.
Konditionsbloggen 